Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

EP.2 BRASILIEN

Hej! Här kommer del två av vår poddserie ”Kaffe med smak av: Klimatförändringar, Svåra Arbetsförhållanden & Orättvisa”, som idag ska handla om Brasilien. I det här avsnittet går vi igenom frosten som hade en extremt stor påverkan på kaffeproduktionen i år. Vi har fått ta del av en intervju med den brasilianska kaffebonden Donizete Cosme, med hjälp av vår praktikantkollega Siim Prääts. Vi diskuterar även huruvida höga priser på kaffe är rimligt och hur mycket som egentligen går till odlarens ficka. Återigen bifogar vi ett råmanus om någon föredrar att läsa istället samt källorna längst ner! Kram från Vilma och Saga!

I år drabbades Brasiliens kaffeproducenter av den värsta frosten på över 50 år. Då Brasilien är världens största producent av kaffe fick detta konsekvenser på kaffepriser världen över och förmodligen har du själv märkt att kaffet blivit dyrare i år. Vanligtvis producerar Brasilien mellan 45-65 miljoner 60 kilos säckar med kaffe varje år. 2022 förlorade man till följd av frosten uppskattningsvis 10-12 miljoner 60 kilos säckar. 

Hos kaffeproducenterna i Minas Gerais, en stat i södra Brasilien, har 20 till 30 procent av den odlade marken förstörts, men för att kaffeplantorna ska kunna återhämta sig kommer bönderna att behöva beskära eller omplantera mellan 30 till 50 procent av alla kaffeplantor, detta för att säkerhetsställa kommande skördar och att produktiviteten hos plantorna inte kommit till skada. Det finns nämligen två olika typer av frost som drabbar kaffeplantorna i Brasilien. Den första är en så kallad vanlig frost som skadar plantans nuvarande produktion men även plantans nästkommande produktion. Den andra typen kallas Svart frost och den ‘r svårare att identifiera då den har en långsiktig påverkan på plantans produktion. Svart frost är inte en konsekvens av kalla grader utan av en kombination av vind och grader mellan 2-5. Båda dessa typer har en stor och svår påverkan på kaffeplantan. 

Vanligtvis är torka under slutet av produktionsprocessen för kaffeplantorna det stora problemet och detta brukar räddas av regnperioder under sommarmånaderna, januari till april. Då får plantorna en chans att samla in och konservera vatten som hjälper dom under vintermånaderna av torka. Men under 2021-2022 så kom det inget regn i Minas Gereis, vilket skapat ännu sämre förutsättningar för plantorna.

Priset på kaffet ökar ordentligt på vägen mellan bonden och kundvagnen, och huvuddelen av prisökningen sker efter att kaffet kommit till rosterierna. Ett stort problem för produktionsländerna är därmed att de bara är råvaruleverantörer. Endast en liten del av kaffet rostas och packas i producentländerna. 2010 bestod endast 7,6 procent av all kaffeexport från producentländer av behandlade bönor. En orsak till att den klara majoriteten av exporten från producentländer består av obehandlade bönor är att det krävs investeringar för rosterier och andra anläggningar. De stora rosterierna anser det vara mer lönsamt att förädla kaffet i USA och Europa, nära konsumenterna.

På 1970-talet behöll producenterna i genomsnitt 20 procent av butikens försäljningspris på kaffet. Idag kan jordbrukarna förvänta sig att få mellan 7 och 10 procent av butikspriset.Bakom varje kaffekopp ligger ett enormt arbete och hantverk. För att producera ett halvt kilo rostat kaffe behöver bönderna plocka cirka 1900 mogna kaffebönor. För att teckna en svensk persons behov under ett år behövs det 14 440 frukter. Tillägg till detta är att skörden inte är enkel. Här i el Kairo växer ofta kaffe plantorna på extremt branta avsatser eftersom att terrängen är så bergig.

//Vilma & Saga

Kaffebönor som torkar på taket
Kaffebönor som torkar på taket

Källor:

Coffe Research “Coffee Frosts” http://www.coffeeresearch.org/market/frost.htm

Global Coffee Report (2021) “The Big Brazil Frost”  https://www.gcrmag.com/brazil-frost/

Borgen Magazine (2021) “Brazilian Coffee Farms: Against Modern-day Slave Labor” https://www.borgenmagazine.com/brazilian-coffee-farms/

Marjorie, Miranda, Brazilian Cofee Exporters Council (2016) “Challenges of world coffee production: Brazil in the right direction!“ https://www.cecafe.com.br/site/en/sustainability/articles/challenges-of-world-coffee-production-brazil-in-the-right-direction-20160913/

Mantilla – Vart ska vi börja? 

Efter att ha varit 1,5 vecka i Pellegrini var det dags att resa vidare till nästa by. Mantilla ligger också intill naturreservatet Ìbera. Mantilla anses dock inte vara en av de så kallade portalerna med direkt tillgång till naturreservatet som Pellegrini har, utan ligger en bit utanför. Mantilla är större än Pellegrini och detta märker man av det direkt. Denna by är på något sätt mer utspridd och trots att man även här hälsar på alla som man möter och att det finns många gator som också saknar asfalt, så är man mycket mer anonym med sina 2600 invånare. Den största skillnaden från Pellegrini är dock att det knappt finns någon turism här – men det har eldsjälen Nancy en önskan om att förändra. 

Nancy är född och uppvuxen i Buenos Aires, men hennes föräldrar kommer från Mantilla och under pandemin valde föräldrarna att flytta tillbaka, för att komma undan storstaden. Nancy och hennes make brinner för Mantilla och ser att staden har en stor outnyttjad potential. De vill sätta Mantilla på kartan över ställen som lockar turister som vill uppleva och njuta av vad Ìbera har att erbjuda. Trots att de själva bor kvar i Buenos Aires har de besökt Mantilla många gånger och även byggt ett litet hus för att hyra ut till kommande turister, och jag fick äran att vara deras första gäst! 

I Pellegrini finns redan väluttänkta rutiner och system för att hantera och livnära sig på turism. I Mantilla finns uttalade drömmar och framtidsplaner. De är i startskedet av att förbereda ett skifte i staden. I Pellegrini fick jag, trots att de behandlade mig som en lokal bybo, ta del av många av deras turistattraktioner, och jag intog en observerande roll. I Mantilla däremot blev jag, utan att jag till en början förstod det, behandlad som en förebild. Här frågades jag inte hur kallt det var i Sverige, här frågades jag vad jag tyckte var det viktigaste att ta itu med för att förbättra Mantilla. Och när jag berättade att jag hemma i Sverige jobbar som hållbarhetskonsult ville de spela in en inspirationsvideo för den lokala skolans ungdomar, eftersom de nästa år ska implementera ett program som riktar sig mot hållbarhetsfrågor.  

I Pellegrini undrade jag ofta om hur deras sophantering gick till, och fann svaret i att man lade soporna (med alla platsflaskor från vattnet separerade) i en metallkort utanför sitt hus på onsdagar och fredagar. I Mantilla fick jag berättat för mig att det inte var länge sedan att folk slängde sina sopor direkt på gatan utanför sina hus, eller grävde ner dom i sin trädgård. Det senare alternativet innebär att marken, och även grundvattnet, riskerar att bli kontaminerat och giftigt. Nancy och ett gäng andra lokala eldsjälar ville göra något åt detta och påbörjade ett projekt som kallades ’Pueblo limpio, Pueblo lindo, Pueblo sano’, som kan översättas till Ren stad, Vacker stad, Hälsosam stad. Detta projekt fångade givetvis mitt intresse och ledde mig på en intressant dag i spåret av soporna. 

På torsdag morgon lämnade Nancy av mig hos en av Mantillas andra eldsjälar: Enrique Nuñez, lärare på den lokala skolan. Tanken var att jag skulle besöka han lokala mini-bryggeri av tomatsås, men våra samtal ledde oss snabbt in på problematiken med soporna, och vi kom överens om att vi människor är en rolig art. För lite som apor med bananer behöver vi ett belöningssystem för att ändra vanor. Enrique berättade om det lokala initiativet att fånga upp stadens barn för att initiera förändring kring sop-problematiken. 

Under ett tre månaders långt pilotprojekt utmanades de lokala skolbarnen att samla så många plastflaskor de bara kunde, där den skolklass som samlade flest plastflaskor skulle vinna en resa till en annan stad, något som värdesätts högt här eftersom möjligheten att resa för många är begränsad. Under dessa tre månader samlades hela 50 kg sopor ihop, bestående av endast tomma plastflaskor från vattenkonsumtionen. En självklar framgångssaga: en renare stad och en skolklass till lyckliga vinnare. Nu hoppas Enrique och resten av de involverade i projektet att kunna fortsätta detta projekt i framtiden. 

Enrique berättade dock att på trots av det lyckades projektet, stötte de snabbt därefter på nästa utmaning: för vad gör man av alla dessa noga insamlade platsflaskor i en stad som helt och hållet saknar sopsortering och återvinning? Detta tog oss in på nästa intressanta ämne och jag erbjöds en tur till den lokala soptippen. Det är kanske inte en dagsutflykt för framtidens turister, men för mig var det genuint spännande. Men min spänning förvandlades strax till en rynka i pannan. För stadens soptipp var verkligen just det, en soptipp. Ett stort berg av alla möjliga sopor i en stor hög. Och mitt i detta berg stod två personer som, bland glasbitar och matrester letade de efter aluminiumburkar. De går nämligen att sälja, för 150 pesos (10SEK) per kilo. Förvisso är det bra att dessa samlas ihop, men det är också en väldigt ohälsosam miljö att jobba i, utöver den bakande solen och 40-graders värmen. 

Av en ren slump träffade vi på vägen till soptippen stadens borgmästare som utan att blinka gjorde oss sällskap till soptippen och visade fram den nya planen för sophanteringen. Nämligen en stor grop där soporna ska grävas ner, med ett skyddande lager som ska förhindra att mark och vatten kontamineras. Borgmästaren följde sedan med oss tillbaka till Enriques hus för att fortsätta konversationen. Han var väldigt intresserad av att veta hur saker gick till i Sverige, och hur våra system såg ut, vilka direktiv vi har osv. Snacka om att min spanska sattes på prov. 

Det var när jag berättade för dem om våra pant-system, som deras ögon tändes som ljusslingor. Enrique var mer skeptisk till idén att införa pantsystem eftersom det kräver ”finansiering och automatisering” medan borgmästaren med sin något yngre ålder strax såg möjligheten att hitta en Mantilla-tvist, ett manuellt system där folk betalas kontant för sin pant. Kanske är detta vägen framåt? Kanske blev detta början på Mantillas första pantningssystem, inspirerad av den svenska modellen? För när byborna frågade mig vad som var det mest uppenbara som behövde göras så var mitt svar just detta: Sophanteringen. Men självklart kunde jag inte låta bli, när de gav mig så fria tyglar, att tillägga eko-turism. En turism som har minimal påverkan på naturen. Vad skulle hända om Mantilla enbart erbjöd turism som inte hade utsläpp? Kajak, cykel och ridturer? Jag vågade knappt nämna elbåtar av respekt för kostnadsfrågan, men innan jag hann säga något berättade Nancy att det fanns planer på att köpa in elbåtar. 

Vad händer när man börjar med helt fria tyglar år 2022? Bara fantasin och budgeten sätter gränserna. Ingen säger att man måste följa andra byar i fotspåren, Mantilla kan skippa steg och ta en hållbar approach från start! Med eldsjälar som Nancy och Enrique är jag säker på att det kan gå hela vägen. 

I Pellegrini lärde jag mig att observera, i Mantilla blev jag en del av att realisera.

Pellegrini – en plats bortkopplad från ungefär allt..

”Hej Emma, här varsågod, vill du ha mate? Eller ja, det är egentligen tereré, alltså kall mate, det går ju inte att dricka varm mate i denna värme, hur gick resan hit? Mitt namn är Marylin och det här är Araceli”

Bara en timme efter att jag landat i Pellegrini möttes jag av två vänliga leenden tillhörande två kvinnor som bor och kommer härifrån. De hämtade mig i bil och vi åkte ut på en tur… 

Efter att ha spenderat ungefär 1,5 månad i Buenos Aires hade jag en önskan om att lämna staden, cementen och allt vad det innebär och få en större bild av vad landet Argentina är. Speciellt eftersom Buenos Aires stadskärna faktiskt påminner en del om Europa. Vi pratade ihop oss inom Pereyra och organiserade därefter en resa till provinsen Corrientes där naturreservatet Íbera ligger. 

Resan dit var en nattbuss till Mercedes där Cecilia som är en del av Pereyra bor, Cecilia hämtade mig på stationen och öppnade sitt hem för mig. Vi åt frukost ihop och sedan vilade jag i hennes hem. Vilan var välbehövlig eftersom jag knappt hade sovit under natten. Inte för att det inte gick, bussarna i Argentina är överraskande bekväma med stolar som kan fällas ut som fåtöljer – anledningen var effekten av den minskade ljusföroreningen som fick himlen att explodera av stjärnor på ett fantastiskt vackert sätt. Omöjligt att inte beundra! Därefter var det dags för nästa buss, och trots att distansen mellan Mercedes och Pellegrini i sig inte är särskilt lång med sina 70 km så tog de 3,5 timme att åka eftersom vägen är bumling och av grus. 

Pellegrini är en stad med ungefär 1000 invånare. Vid första anblicken hade jag svårt att förstå vart jag landat, bussen stannade i ett antal korsningar och folk hoppade av utan att chauffören berättade var vi befann oss. Jag hade svårt att förstå hur folk visste vart de skulle hoppa av, allt såg likadant ut och även lika så öde med enkla vägar av rött stengrus. Mest av allt såg det ut som att varje korsning var en återvändsgränd. Sist att gå av var jag, och när chauffören annonserade att vi var framme hade vi stannat utanför ett litet orange hus. Jag hade fått instruktioner om att dörren var olåst och att nycklarna till huset satt i dörren på insidan, vilket riktigt nog stämde. Detta blev den första av många kulturkrockar jag upplevde mellan Pellegrini och Buenos Aires. Ett tema som skulle fortsätta utvecklas under veckan. 

I Buenos Aires får jag i genomsnitt höra en gång om dagen att jag bör vara försiktig, att helst inte vistas i staden ensam eller gå runt med mina värdesaker synliga. I Pellegrini fick jag höra att det jag behövde vara mest rädd för, var stadens alla hundar. Det tog någon dag innan jag faktiskt andades ut och förstod vilket liten pärla jag hamnat i. För pärla är nog faktiskt vad jag skulle vilja kalla denna lilla stad. Pellegrini är inte större än 10 gånger 10 kvarter. Här finns ingen asfalt och många gator saknar namnskyltar. Alla vet vem dom bor granne med men ingen vet vilket husnummer de bor på. Här ges vägbeskrivningar genom att utgå ifrån referenspunkter som exempelvis ”Två kvarter från Dianas hus, till höger”.  Många hus saknar fysiska fönster och dörrar och vill man besöka sin granne så anmäler man sin ankomst genom att klappa händerna ett par gånger, eftersom inga av husen har dörrklockor. Det finns några hus som har dörrar, men det spelar knappt någon roll för här låser man inte om sig. Pellegrini bygger på respekt, tillit och gemenskap, och man hjälper mer än gärna till när grannen behöver hjälp. Dela med sig gör man också utan att blinka. I Argentina upplever jag att de har en helt annan kultur vad gäller att dela med sig, där det mest utmärkande exemplet är mate-kulturen. Mate är Argentinas svar på kaffe och görs på örten yerba som utseendemässigt liknar grovmalt grönt te men till smaken, skulle jag säga att det mer har toner av rostat bröd. Yerban hälls upp i en mate (själva koppen) och sedan hälls varmt eller kallt vatten över, och maten avnjuts sedan genom ett metallsugrör. När första personen har druckit upp sin ”portion” av maten fylls det på med vätska och sedan skickas maten vidare till nästa person i rummet. Samma princip gäller också gärna med andra drycker, det är exempelvis helt normalt att samma ölburk passerar en cirkel av 5-6 personer. 

På söndagar anammar man gärna familjemiddagar och ”asado” som är argentinska motsvarigheten till BBQ. Diana (min kontaktperson här i Pellegrini) och hennes familj öppnade utan att tveka upp sitt hem för mig båda söndagarna jag var här. Återigen delas det på kors och tvärs, glas som tallrikar, och familjemedlemmarna tar var och en med lite av varje: mat som bestick, ungefär som ett knytkalas. Då jag har haft begränsade möjligheter att laga mat och än mindre köpa veganskt uppskattade jag mer än någonsin dessa inbjudningar. När jag artigt frågade om jag fick lov att skänka mig själv ett glas läsk log de vänligt mot mig och sa ”Emma, allt du ser på bordet är till för alla, ta vad du vill ha!”, och precis så var det. Det var inte bara Dianas familj som välkomnade mig med öppna armar. Jag lärde under veckan känna många av byborna som glatt bjöd med mig till höger och vänster på exempelvis kajakturer, fågelskådningar och middagar. De gjorde det inte för att visa upp deras stad för mig som turist, utan för att de behandlade mig som en av de lokala. Detta var något som fick mig att helt och hållet glömma bort känslan av saknad som jag kunde känna av i storstaden. 

Människorna här fick mig att känna mig väldigt hemma, väldigt välkomnad och hade ett stort intresse för att höra om Sverige. Hur kallt är det? Är det sant att solen aldrig går upp på vintern? Hur varmt kan det bli som maximalt på sommaren? Och lika så hade jag ett stort intresse för att bekanta mig med dem och livsstilen här. För det är något alldeles särskilt med Pellegrini. Husen är inte större än vad som rent praktiskt sett behövs. De är inte heller onödigt höga, i många fall behövde jag med mina 163cm böja mig för att inte slå i dörrkarmen. Förutom det imponerande vilda djurlivet som finns i naturreservatet intill staden (det som lockar alla turister), så finns det även en rik variation av alla möjliga slags husdjur. Katter, ankor, får, hästar, hundar och katter lunkar fritt och fredligt runt på staden gator. För en utomstående är gränsen mellan mina och dina djur väldigt otydlig, men en sak är säker, det är otroligt mysigt och idylliskt. Vart du än går slår det nästan aldrig fel att du får sällskap på din färd av en av stadens alla hundar och när folket samlas på stadens plaza, följer hundarna med. 

Veckan som jag besökte Pellegrini var en vecka med fokus på biologisk mångfald, i samband med att staden fyller 99år. Hela veckan var fullproppad av aktiviteter och workshops. Pellegrini är en plats som livnär sig på turism, där vissa av stadens invånare har logi, andra restauranger, vissa jobbar i naturreservatets park, andra som guider som tar med turister på båt-, kajak- eller ridturer. Gemensamt är att alla är vänliga och tillmötesgående, och de förväntar sig inte något i retur. Exempelvis åkte jag ut på en ridtur och när vi kom tillbaka frågade jag hur jag kunde hjälpa till att ta hand om hästarna och sadla av, vår guide blev så förvånad eftersom han aldrig tidigare fått frågan, men insisterade trots allt på att jag inte skulle hjälpa till. 

Om jag ångrar att jag kom hit? Ett helt klart nej! Min korta tid i Pellegrini var fullproppad av intryck och händelser. Detta gäller även språkmässigt, för här kunde jag bara förlita mig på mitt spanska ordförråd utan att ta hjälp av andra språk, och social som jag är fanns bara ett sätt framåt – att anstränga mig ordentligt och när det gick snett så var de inte sena till att dela en stund av skratt med mig. Det är fantastiskt hur långt man kan komma endast med viljan att förstå varandra. Under veckan träffade jag många eldsjälar som jag hade otroligt givande samtal med, samtal om naturen och människans sätt att behandla och förhålla sig till den. Det var vackert att både få nya perspektiv och samtidigt inse att det finns människor som likt mig själv vill värna om vår planet på bästa möjliga sätt, trots att våra liv och boplatser nästintill är varandras raka motsatser. Det ger mig hopp och motivation för framtiden!

Eftersom mitt intresse för hållbarhet ligger mig varmt om hjärtat har jag inte kunnat låta bli att ha på mig dessa glasögon under min tid i Pellegrini, än mindre eftersom det var biologisk mångafaldighetsvecka. Pellegrini skiljer sig inte från många andra platser. Människor väljer sina ”strider” och fokus. Här återanvänds material till stor del, exempelvis vid husbyggen, där tar man gärna vara på material från gamla hus och man använder  material som finns inom räckhåll. Matrester som blir över vid middagar ges till djuren och djuren vandrar i sin tur fritt runt och bearbetar mark genom tramp och betning och lämnar därmed också gödsel till marken på vägen, här finns inte en skylt om ”rastning förbjuden” inom räckhåll. Tvärtemot hittade jag hästgödning avsiktligen anlagd intill samtliga trädstammar i trädgården utanför huset. Under veckan[1]  gavs workshops i hur man använder det vi hittar i naturen för att göra konst, en workshop som kallades bio-konst och var till för byns lokala barn. Syftet var att barnen skulle bekanta sig med naturen, blommorna och träden de har runt sig. En annan workshop som hölls var en hantverksworkshop där vi gjorde egna anteckningsböcker, av papperspåsar och kartongbitar som inte längre användes, återbruk och upcycling i sitt esse. En tredje workshop som hölls innebar att ta vara på en av de lokala frukterna och demonstrera hur man kan göra godis av denna. 

Under veckan filmade och fotade jag flitigt, vilket gjorde att jag också konstant hade mina observerande glasögon på mig, detta gav mig inspiration till att sammanställa en video där jag intervjuade personer som höll i tre av workshopparna. Varför? Därför att det under veckans framskridande och de dialoger jag hade slog mig att alla dessa beslut som människorna här gör, eller de workshoppar som hölls inte verkar utgå utifrån ett ”hållbarhetsbeslut”, när jag exempelvis intervjuade några av de som höll i workshopparna och ställde frågan ”Vad betyder hållbarhet för dig?” var jag först tvungen att förklara ordet hållbarhet (lagom svårt utan att influera personens svar på frågan). Det verkar som att de helt enkelt lever och utgår ifrån det sätt som ger mest mening, varför spärra in djuren när de kan gå fria och hitta mat som de vill? Varför åka långt för att köpa material för dyra pengar när man kan återanvända grannen gamla kohage-grind till att bygga ett matbord? 

Många kulturkrockar senare, och med minnen och möten som jag kommer minnas för livet lämnar jag Pellegrini med många reflektioner och tankar, bland annat att det finns mycket att hämta från Pellegrini. Även om det verkar vara omedvetet så anammar de verkligen Think Global, Act Local. 

I sin korthet har jag gjort mig några reflektioner kring atmosfären i Pellegrini: 

  1. Fysiska dörrar och lås är inte nödvändigt eftersom alla känner och litar på dem de bor granne med.  
  2. Det är helt okej att avvika från originalplanen och ta nya beslut, även fyra gånger på raken. Om någon behöver göra om sitt arbete för att en annan ändrar sitt beslut är det inget konstigt med det. 
  3. Det är Pellegrini-borna som bestämmer takten i livet och samhället som ett kollektiv, det verkar som att de gemensamt bestämt sig för att slå av takten och därmed blir livet direkt mindre stressigt här. 
  4. Hur anpassningsbara människorna är. Går strömmen mitt under Fotbolls-vm? Inga problem, grannen hämtar en dieselgenerator. Går strömmen mitt under stadens 99års-fest? Då fortsätter bandet spela utan vare sig lampor eller förstärkning och byn ser det som en chans att vila fötterna och uppskatta stjärnhimlen. 
  5. Man hjälper till, ställer upp och erbjuder hjälp utan att förvänta sig något i retur. 

Å andra sidan fanns vissa lustiga saker, som att alla åker scooter eller bil oavsett om man ska 3 eller 10 kvarter, och man låter gärna bilen stå på tomgång medan man är inne och pratar med grannen. Till en början blev jag nästan lite stött av detta beteende, men fanns senare förklaringen; värmen. Under de mest intensiva soltimmarna kommer temperaturen utan problem upp till 42 grader här i Pellegrini, så air-condition är helt klart din bästa vän! Att promenera bara 10 minuter mitt på dagen kan vara nästintill olidligt. 

Pellegrini har fångat mitt hjärta, både utifrån den fantastiska natur som finns utanför dörren, samt människorna och deras sätt att leva. Här är otroligt lugnt och harmoniskt, stress och punktialitet är ord utan tydlig mening och siesta anammas varje dag. Här har jag fått lust att ta av mig skorna och gå barfota på grusvägarna och att meditera har inte varit nödvändigt, för hela Pellegrini är insvept i god energi. 

Stort tack till Framtidsjorden, Pereyra och Pellegrini som tillsammans gjorde den här resan möjlig! Kram Emma i Argentina.


Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

Kaffe med smak av Klimatförändringar, svåra Arbetsförhållanden och Orättvisa

Hej! Vi heter Saga och Vilma är just nu på praktik hos organisationen Serraniagua i byn El Cairo i Colombia. Här i byn försörjer sig majoriteten av byborna på kaffeproduktion och många är beroende av inkomsten för att familjen ska gå runt. Aldrig innan har vi själv förstått hur mycket arbete som går år för att producera en kopp kaffe, och hur känsliga kaffebönorna är för förändringar i klimatet. I vår podserie som vi kommer att publicera här på bloggen har vi tänkt prata om just detta, vi kommer gå igenom vilka utmaningar de största kaffeproducerande länderna står inför när det kommer till kaffeproduktion, vilka kriser som redan uppstått och vad som kan hända i framtiden. Nedan kan ni se ett råmanus med källor om ni föredrar att läsa istället för att lyssna! Chao! 

Sextiotre procent av världens kaffe produceras endast i tre länder: Brasilien, Vietnamn och Colombia. På senare år har dessa länder drabbats av diverse klimatförändringar som har haft stora konsekvenser på kaffeproduktionen. Minsta lilla förändring i klimatet såsom kyla, torka, frost, regn, påverkar den extremt känsliga kaffeplantan. Enligt en studie som publicerats av ett engelskt forskarlag har 99,7 procent, av världens kaffeodlingar blivit påverkade av klimatförändringarna redan år 2020. År 2050 riskerar vi att ha halverat antalet producenter som kan odla kaffe. Fortsätter vi värma upp jorden i den här takten kommer vi efter en 2°C graders höjning få kaffeplantor som producerar en betydligt mindre skörd och vid en 3°C graders höjning kommer det bli svårt för kaffeplantorna att ens överleva. Redan nu kan man märka av de osäkra skördarna bland annat på de höga kaffepriserna. Under oktober 2022 hade kaffepriset gått upp med 41,52% jämfört med oktober förra året. De osäkra skördarna påverkar inte bara oss i Sverige utan de som framförallt drabbas är de 25 miljoner kaffebönderna världen över, småbrukare, som är väldigt känsliga inför klimatförändringarna och problemen detta skapar eftersom att de ofta inte har kapital att motverka och förebygga problemen. 

I colombia odlar 540 000 familjer kaffe och många har försäljningen av kaffe som sin huvudsakliga inkomst. Majoriteten av familjerna bor i Colombias kafferegion, “Triangulo del Café”, det området som står för merparten av kaffeproduktionen i landet. Byn El Kairo som vi bor i ligger även i denna region. Här i byn har vi med egna ögon kunnat se vilka förödande konsekvenser klimatförändringarna får för bönderna. Här är nämligen klimatförändringarna väldigt påtagliga. Främst på grund av ökade mängder regn men i andra områden skapas problem på grund av kraftiga ökade eller minskade temperaturer.

Minskade temperaturer och ökad mängd regn har gjort att de tidigare så tydliga skördeperioderna av kaffe (oktober till mars samt april till juni) har smält ihop. Det finns nu ingen lika tydlig eller stor skördeperiod utan man måste skörda lite konstant. De förändrade temperaturerna resulterar även i att den mängd kaffe som produceras är mycket mindre. Detta är såklart extremt påfrestande och svårt för bönderna. Bland annat på grund av att detta skapar en stor ekonomisk osäkerhet då man tidigare kunnat samla vänner och familj för att skörda under skördeperioden och har kunnat räkna med en fast inkomst under dessa perioder. Istället måste odlarna nu vara extremt uppmärksamma och skörda lite hela tiden, vilket resulterar i att man inte har lika mycket tid över till annat arbete. 

Vi har pratat med Camilla som arbetar i det agroekologiska teamet på Serraniagua, teamet strävar efter att uppmuntra och utbilda bönder i agroekologiska metoder och har lyckats etablera flertalet agroekologiska gårdar i vårt område. Genom att visa på andra ekologiska metoder och bidra med stöd och material så är det många bönder som enkelt kan övergå till ett hållbart jordbruk. Camilla är även ansvarig för organisationens kulturcafe och har en lång erfarenhet av att jobba med just kaffe.

Kaffe räknas till dem grödor som besprutas mest i hela världen. Bland annat visar en studie att ekokaffe “bara” beräknas släppa ut en tredjedel av de växthusgaser som konventionellt kaffe släpper ut. Det läcker inte ut några kemikalier i vattendrag, odlarna utsätts inte för samma påtagliga hälsorisker och du själv får inte i dig några miljögifter. Serranigua jobbar med bönder för att dessa ska övergå till agroekologisk kaffeproduktion, vi bad Camilla förklara mer hur detta jobb går till.

//Vilma och Saga i El Cairo, Colombia

Kaffeplanta med både gröna och röda bönor
Torkade kaffebönor som väntas på att rostas på Serraniaguas café Comam
Vår dagliga cappucchino på café Comam

Källor till podcasten:

Fairtrade “Kaffe” https://fairtrade.se/om-fairtrade/det-har-ar-fairtrade/ravaror-och-produkter/kaffe/ 

Krona, Simon. SVT (2022) “Se kartan som visar kaffets dystra framtid”

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/se-kartan-som-visar-kaffets-dystra-framtid

Cato, Carl. DN (2022) “Därför blir kaffet allt dyrare – trots sjunkande råvarupris”

(https://www.dn.se/ekonomi/darfor-blir-kaffet-allt-dyrare-trots-sjunkande-ravarupris/

Federación De Cafeteros (2022) “Sustainability” https://federaciondecafeteros.org/wp/sustainability/?lang=en

I en liten by mitt ute i ingenstans…

I den lilla byn Tambo K’asa, som få människor känner till trots att den ligger utanför den lite större turiststaden Toro Toro, har jag nu spenderat nästan 4 veckor. Under denna tid har jag fått uppleva ett helt annat liv än det som jag känner till. Här tänkte jag dela med mig lite av de upplevelser jag haft under tiden.

För att resa till byn så åker man först fyra timmar i en liten minibuss från södra Cochabamba till staden Toro Toro, därefter brukar det gå en skolbuss kl.6 på morgonen från Toro Toro till Tambo K’asa vilket är en upplevelse i sig själv att åka. Området är otroligt torrt och det är svårt att förstå hur något kan växa här, där odlingarna många gånger verkar trotsa gravitationen med hur de växer på sidorna av bergen.

Tre personer går på kullen ovanför skolan, där det står namnet på samhället: Tambo K’asa.

I byn har jag fått bo i ett av de små hus som används till workshops eller till lektioner, det är ett litet rum med tre madrasser staplade på varandra, några pallar och ett bord. Vatten och toalett får jag använda på skolans område, och ljus och el har jag oftast men ibland råkar någon dra ur kontakten till min förlängningssladd som går genom ett helt kvarter och då får jag klara mig utan.

En av de svåraste sakerna att förhålla mig till eller vänja mig vid (förutom skorpioner på rummet) var behandlingen av djuren och den brist på empati som fanns för dem. Byborna tyckte jag var konstig som var snäll mot dem; jag tyckte de var konstiga som inte var det. Vi enades i alla fall om att jag var den som var udda ute i byn, ofta satt jag i min dörröppning med en gatuhund vid mina fötter och många skrattade när de gick förbi eller sa åt mig att sparka bort hunden när den blev för ivrig av att jag hade mat. Till slut insåg jag i alla fall att det jag gjorde heller inte direkt hjälpte hundarna, ofta blev det istället bråk mellan dem över min uppmärksamhet och mat. Det blev lite ensamt ett tag, att inte ha en hund vid sig och att stå ut mycket som den enda utlänningen i byn, men efter ett litet tag kände jag mig väldigt accepterad av en del av kvinnorna i byn och kunde få sällskap av dem. Det blev till och med lite ledsamt när jag väl skulle åka därifrån då många ville att jag skulle stanna. Detta då jag inte kommer kunna hälsa på igen förrän i februari då vägarna är för instabila under regnperioden för att åka dit och de flesta åker därifrån för att jobba någon annanstans eller bo närmare sina odlingar eller djur.


Gatuhunden som jag kallar Loppan, då han hoppar som en tok.

På tal om odlingar fick jag möjligheten att se odlingarna av den familj som tagit hand om mig och gett mig mat. De närmaste odlingarna var bara några meter ovanför deras hus, och där hade de sina tomater, gurkor, sallad och sin fiskeodling.

Lilla Lady hjälper till att plocka tomater i familjens växthus.

Deras andra och huvudsakliga odling är flera kilometer från deras hem och kräver att man går ned för ett berg, korsar en flod och klättrar upp för ett annat berg. Denna odling är en bit mark som de har ärvt och som de har en tillhörande vattenuppsamling till för att kunna bevattna odlingarna. Det var som en liten grön oas mitt i det torra landskapet.

Don Cirilo och hans son Cenon arbetar i ett av sina potatisland.

Utöver odlingarna, så har jag också fått en del insyn i skolan i Tambo K´asa då de gärna ville ha min hjälp med engelskalektionerna där. Det är svårt att hitta lärare så här långt ute på landsbygden och det är otroligt få som kan tala engelska här i Bolivia, däremot finns det ett väldigt stort intresse att lära sig. Skolan är väldigt intressant då det skiljer sig mycket från Sverige. Här tar eleverna med sig tre potatisar om dagen för att få lunch i skolan, grönsakerna till det tas oftast från odlingarna som finns på skolområdet då varje klass har en egen odling. Detta är ett initiativ inom skolan som, enligt rektorn, ämnar att använda praktiska sysslor för att lära sig mer om alla ämnen som lärs ut i skolan. Matte använder de sig av för att räkna frön och plantor, naturämnen för att lära sig om de olika sorters plantorna och framförallt så lär de sig ansvar och disciplin på så sätt. Skolköket består av en stor kastrull över en eld ute på skolgården där en person har huvudsakligt ansvar för att ordna mat åt ca 130 elever, men de 40 elever som bor på internatet i Tambo K’asa äter separat i internatet då de betalar för mat och husrum.

Några av de yngsta eleverna på skolan arbetar i sin odling.
Skolans kök, denna dag extrabemannat då det var skolavslutning och därför mer mat än vanligt.

Skolavslutningen på skolan var också en helt annan sak för sig, först var det en så kallad ”feria” där klassrummen var fulla av saker som eleverna tillverkat för att visa vad de har gjort under skolterminen. Efter detta var det lunch och saker började göras i ordning för den ceremoni som skulle hållas på skolans idrottsplan.

Klasserna för 8-åringar och 12-åringar visar upp sina verk i sitt klassrum.

Den ceremoni som hölls samma dag som skolavslutningen var för att fira att förskoleeleverna, som här i Bolivia är fem år, tar examen från förskolan för att börja i förstaklass kommande termin. För detta så samlas hela byn för att se när eleverna får diplom och lovord från lärare och firar med sin familj på idrottsplanen i skolan. Denna fest pågår större delen av dagen och ofta har många familjer med sig massor av läsk och mat. Motsvarande fest för de i klassen ”sexto de segundaria” som tar examen från skolan hålls senare i veckan då skolan redan har slutat, så tyvärr kunde jag inte närvara på detta.

Eleverna i klassen ”Nivel Inicial” som motsvarar förskolan i Sverige. Dessa 5-åringar ska nästa år börja klassen primero de primaria, vilket är förstaklass.

Utöver detta så har jag också fått möjligheten att vara med på firandet av Todos Santos, vilket ni kan läsa om i det förra blogginlägget, men även årsdagen av staden Toro Toro. Skolan fick ledigt då alla lärare skulle representera skolan i paraden som går igenom staden. Inte bara skolor representeras i denna parad utan även urfolksgrupper, gruvkooperativ, klasser i skolorna i staden och mycket mer. Jag fick även chansen att se tinku, denna gången den icke-våldsamma varianten då vissa grupper dansade denna dans på gatorna.

En grupp unga flickor dansar tinku på gatan i staden Toro Toro som del av en parad.

Under min allra sista dag i byn Tambo K’asa, för denna gång, hade vi en workshop för kvinnorna där vi diskuterade klimatförändringar och där vi också arbetade med hantverk. Jag fick möjligheten att lära ut lite grann om makramé och några virkmönster. Det var också mycket givande för mig då jag fick lära mig mycket mer om deras perspektiv på saker, vilket skiljer sig mycket från mitt eget. Vi diskuterade en del saker såsom klimatrörelser i Sverige, skillnader mellan länderna såsom att flickor får barn mycket tidigare här i Bolivia än i Sverige och mycket mer.

Sista bilden jag bjuder på i detta inlägg är på den utrotningshotade fågeln som på spanska heter Paraba Frente roja, vilket på svenska blir Rödpannad Ara. Trots att det inte finns många kvar av dessa fåglar så är just området kring Tambo K’asa ett område där de förekommer mer än på andra ställen. Under mina veckor där så har jag sett totalt ett 30-tal av dessa, bortsett från just denna fågel på bilden som blivit tam då den tagits om hand av en av lärarna på skolan sedan den var en liten fågelunge. Den flög iväg ut i det vilda ett tag men kom tillbaka nästan utsvulten till läraren efter någon vecka då den inte lyckades hitta mat själv och har sedan dess stannat kvar hemma hos läraren.

Rödpannad Ara på axeln av den lärare som tagit hand om den sedan fågelunge

Tack så mycket för att ni orkat läsa ända till slutet av detta inlägg! Ha det fint, önskar Ebba på organisationen Kawsay i Bolivia.

Todos Santos firas på två olika håll

Den 2-3:e november infaller högtiden Todos Santos här i Bolivia. På svenska blir översättningen Allhelgona, men den skiljer sig mycket från hur vi känner till den i Sverige. Här är den mer som en blandning av spansk tradition blandat med lokal andinsk kultur. Jag, Ebba, och Alex fick uppleva denna högtid på olika håll, hin i den större staden Cochabamba och jag utanför Torotoro i den lilla byn uppe i bergen som heter Tambo K’asa.

I byn började förberedelserna för denna högtid redan på söndagen då flera av kvinnorna i byn samlades vid ett hus för att baka bröd inför Todos Santos. Brödet som kallas t’antawawas (sammansatt ord på aymara för bröd och barn) görs i olika former som människor vilket representerar de bortgångna, duvor, stegar, eller kors men kan skilja sig mycket. I Cochabamba började förberedelserna eftermiddagen dagen innan med brödbakning på Kawsays kontor och en radiostation var också med och dokumenterade. En spirituell ledare, Tata Francisco var på besök för att hålla i självaste ceremonin. Här skedde firandet under en och samma dag, till skillnad från Tambo K’asa där det sträckte sig över flera dagar.

Brödbakning i Tambo K’asa

Förberedelser i Cochabamba

Även empanadas tillagades

Tata Francisco bakar t’antawawas som representerar de bortgångna

När brödet är bakat och klart så får alla deltagare ta med sig en del men de som har förlorat familjemedlemmar får störst del av brödet. Detta pågrund av att de familjer som har förlorat någon under samma år ställer upp ett bord i sitt hus med massor av dekorationer i plast, färsk frukt, godis, bröd, läsk, kokablad och allt som personen har gillat under sitt liv. Detta bord kallas för masktak’u och är till för att kalla personens själ på besök under Todos Santos och för att sedan mätta själens hunger och törst med allt det som den gillat under sin livstid.

I Tambo K’asa

I Tambo K’asa

I Cochabamba

Ett separat gåvobord som senare brändes

Alla hjälps åt att bränna gåvorna

Dessa bord finns i hemmet och dagen innan Todos Santos så brukar grannar komma med en liten gåva, och minnas personen tillsammans med familjen. Familjen bjuder på mat, oftast soppa, majskorn och fårkött och bjuder på hemmagjord majsöl som heter chicha. Man ska då först hälla öl framför bordet för att ge själen att dricka och sedan dricka själv. Familjerna är mycket generösa och erbjuder ständigt mer mat eller öl om de ser en tomhänt. Då det tyvärr varit flera dödsfall under året i denna by betydde det att man åt väldigt mycket mat under denna dag.

I Cochabamba kom flera familjer, vänner och kollegor för att hedra sina bortgångna. Man pratade och mindes tillsammans vad personerna betytt och vad deras liv representerat, allt var väldigt stilla och stämningsfullt. Ceremonin varade flera timmar och hade ett uppehåll för lunch för att sedan fortsätta. Alla som ville hade möjlighet att gå fram, hälla/stänka lite alkohol på ett separat gåvobord och samtidigt avge en bön. Senare bars denna ut för att brännas som offergåvor till Pachamama (Moder jord), där alla hjälptes åt att få på gåvorna på elden. Återigen sades några ord och sedan tackade alla varandra, vilket innebär en handskakning, en kram och en handskakning. Exakt hur ceremonin slutade vet jag inte, då jag (Alex) följde med vår handledare som skulle hålla i en workshop på annat håll för urfolkskvinnor.

I byn Tambo K’asa har tre personer gått bort under detta år, två yngre människor och en äldre dam. Det var väldigt känslosamt vid mastak’un för en 22 årig pojke som gått bort under året i en olycka, familjen var väldigt berusade och växlade mellan att gråta och skratta varannan minut. De spelade traditionell musik på träflöjtar, åt mat och drack chicha.

Dagen efter detta är själva högtiden Todos Santos. Då bärs dessa bord från hemmet upp till byns kyrkogård som är på ett berg ovanför byn. Där staplas borden på varandra för att bilda ett torn som sedan dekoreras med ännu mer godsaker.

Några ungdomar i traditionell utstyrsel som var med och firade

Hela dagen spenderas sedan med fest på kyrkogården dit många människor kommer för att samlas, även från utanför byn för att delta i traditioner såsom tinku. Dessa bord som satts upp på kyrkogården kan sedan barnen i byn gå fram till och be en bön för själen och i utbyte få saker från bordet. Många av barnen gick från firandet med påsar fulla av bröd, kakor, frukt och till och med en hel kyckling. Under tiden står stora grupper av ungdomar i en ring och sjunger traditionella låtar, medan de har på sig traditionella kläder och hattar. Andra går under tiden fram till gravarna av dem som gått bort under året och spelar flöjt för att visa respekt för själen och får i utbyte majsöl från familjen.

Den tradition av allt detta som blev den största kulturkrocken var deras tradition som heter Tinku. Människor samlas i en ring och håller i ett tjockt rep för att bilda en ring där en domare sedan står. En man går sedan in i ringen och domaren frågar om någon vill utmana honom. Den som vill utmana honom går in i ringen och de börjar direkt att boxas tills en av dem inte kan mer, då avbryter domaren matchen och nya deltagare väljs från publiken. Detta fortsätter så länge det finns deltagare och publik. Många av deltagarna är berusade redan innan de boxas och lämnar ofta arenan blodiga.

Inne i arenan där tinku utspelas

Deltagare och publik under tinku

Resten av veckan så fortsätter festen, skolan ställs in, musik spelas och chichan slutar aldrig rinna.

I utkanten av Buenos Aires

Vid första ögonkastet kan man tycka att Buenos Aires verkar vara en stad som lika gärna kunnat funnits i något sydeuropeiskt land. Mycket av arkitekturen tycks vara liknande, med stora breda gator som ofta pryds av alléer med stora vackra gröna träd. Det var nog bland annat detta som gjorde att jag omedelbart kände mig rätt hemma här, trots att det nästintill är så långt ifrån hemma man kan komma. Första gången jag åkte till Argentina var februari 2020, tanken var då att jag skulle genomföra en praktik med Framtidsjorden, här på plats i Buenos Aires, med den lokala miljöorganisationen Pereyra. Riktigt så blev det dock inte… När Mars 2020 kom blev vi tvungna att hastigt packa våra väskor och återvända hem, innan landets gränser stängde och total lock-down blev den nya verkligheten i landet.

Nu har det gått ungefär 2,5 år, och i oktober 2022 kunde jag äntligen återvända. Lite har förändrats, exempelvis är jag den här gången i väg på egen hand, då min tidigare BA-vapendragare Johanna tyvärr inte kunde följa med i denna tidsperiod. Att återvända ensam trodde jag skulle kännas precis som förra gången, lätt, hemtrevligt och romantiserat. Jag vet inte om det beror på att jag fick hoppa rakt in i ett pågående projekt med organisationen Pereyra, eller om det är just det att jag kom hit själv, och bor själv. Till skillnad från förra gången då vi bodde i ett enormt kollektiv med 19 personer, från olika länder i Sydamerika. Men jag tycks mig ha fått uppleva en annan sida av Buenos Aires den här gången, eller kanske har jag bara blivit äldre och mer uppmärksam nu?

Projektet som jag fick ta del av, i slutskedet, eller rättare sagt slutspurten, hade fått namnet ”Cuento con derechos” som kan översättas med ”historier med rättigheter”. Pereyra hade fått i uppdrag att tillsammans med bland annat det offentliga handlednings ministeriet här i BA, att besöka fem olika skolor, fritidsgårdar eller liknande organisationer som riktar sig mot barn och ungdomar i utsatta områden eller situationer. Det rörde sig bland annat om barn som bor i några av de områden som anses som de fattigaste i staden, eller barn som har funktionsnedsättningar, antingen fysiska eller psykiska.

Projektet gick sedan ut på att besöka de fem olika ställena, där de barn som hade intresse av att delta, tillsammans valde ut en rättighet som de fokuserade på, varefter de skapade en fantasifull historia. Varje historia skulle sedan komma att illustreras och visualiseras med ritningar eller skådespel, som barnen utförde. Projektet fortlöp mellan september och oktober och avslutades med uppvisning på ett lokalt kulturcenter. Här träffades alla barn och ungdomar för första gången från de fem olika grupperna, och framförde sina historier för varandra. Dessutom fanns även en stor publik av föräldrar och andra anhöriga. Resultatet blev storslaget, och det skrevs om det i tidningen.

Vilka var då rättigheterna som barnen lärde sig om, och skapade historier kring? Bland andra var det rätten till ett arbete, rätten till en familj och rätten till att bli jämlikt behandlad. Eftersom barnen som deltog hade olika förutsättningar för att uttrycka och röra sig, användes olika hjälpmedel för att förverkliga historierna. Men gemensamt för dem alla var att de kände sig stärkta av upplevelsen. Energin i rummet var fylld av uppstämdhet, förväntningar och nervositet. Lorena, en av de ansvariga på en av organisationerna, ”Pamperito” beskrev projektet som oerhört värdefullt, ”Det är viktigt att barnen får lära sig, redan från en tidig ålder, att även de har rättigheter, så att de tar med sig det när de börjar skolan”.

Då alla bilder av barnen i detta projekt tillhör ministeriet, kan jag tyvärr endast dela bilder som inte är direkt knutna till projektet. Men dessa bilder visar de områdena som två and fem organisationer är belägna i. Dessa områden anses som sagt som några av de fattigaste i Buenos Aires och av säkerhetsskäl blev vi skjutsade i en mini van fram och tillbaka. Det som slog mig särskilt var att dessa områden ligger ett stenkast utanför stadskärnan, men man skulle kunna tro att det är mil emellan. Man får en känsla av en bortglömd del av stan, där det inte finns någon hjälp att hämta från samhället. Områdena präglas av nedskräpning och nödlösningar. Exempelvis hänger alla kablar utanpå byggnaderna och man kan lugnt säga att det råder kabelkaos. Här har inte människor råd att betala för elen, men staden har valt att inte stänga av den trots allt, eftersom det skulle leda till katastrof och förmodligen möta stort motstånd. Hundar springer runt lösa hur som helst och människor rotar i skräphögar för att förhoppningsvis hitta något av värde. Det är då det är som viktigast att det finns eldsjälar som Lorena eller Soledad, som öppnar sina egna hem för områdets barn och ungdomar, gör om sina bakgårdar till fridfulla rastgårdar där barnen kan komma och gå som de vill, ”mi casa es su casa” i dess renaste form. Hit kan barnen komma och få mat för dagen, och ägna sig åt andra aktiviteter som sport eller kreativt skapande.

/Emma i Buenos Aires.

Gator av grus, ofullständiga byggnader och kablar som hänger huller och buller i ett stort kaos.

Områdets hundar som verkar tillhöra ingen och alla, traskar fritt runt i alla hörn.

Fullt av skräp på marken, som ingen verkar ha avsikt att göra något åt.

Stay Local – Mushroom farming in Nubra Valley 

Stay Local 

A lot of the food today is grown in one place, transported to another, packed in a third, and later sold and consumed in a fourth. The food needs to travel long distances until it ends up on our plates which is not only extremely bad for the environment it is also extremely bad for the farmers and producers. 

Picture: Local women and men participating in the workshop training.


Buying and consuming local food it’s not only way better for the environment, but it’s also way more beneficial for the local community and their economy. It is a way to support and
strengthen farmers and local producers.

Picture: The finished product of Oyster mushroom bags ready to grow.

Picture: Local women from the village Ayee.

 

Picture: Local farmer

It keeps the food where it was grown. It’s also encouraging their local practices and sustainable agriculture. It is therefore important to improve local food farming. Locally produced and locally consumed food is about food security and according to International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights The Committee declared that “the right to adequate food is realized when every man, woman, and child, alone or in community with others, has physical and economic access at all times to adequate food or means for its procurement”.    

Picture: Preparation day one of the sawdust

 


Mushrooms are amazing!

Also quick to grow…
Mushrooms are not only important from a nutritional or medicinal point of view but their cultivation also provides additional income and employment to the farmers in rural areas of Ladakh. Conditions in rural Ladakh are a little different from the ordinary. In the villages, the local farmers “depend” on each other in one way or another and usually cooperate throughout the seasons. Most of the people in Ladakh depend on agriculture and the cultivation of local farming. The cultivation of vegetables is among the most dominant source of food for the people in Ladakh, where the cultivation of mushrooms can contribute to one of the most important sources of nutrition for the local people during the winter season when land cultivation is not possible.

Picture: Polybag


Mushrooms are also quick to grow, it can take up to one month to grow and require a small amount of water, which is also a limited resource in the mountain area. Mushroom farming contributes to promoting sustainable agriculture, especially in difficult conditions such as places like Nubra Valley, Ladakh.

Picture: Local farmers.

Together with Stanzin Dorja, a mushroom farming specialist, our supervisor Rigzin Gurmet, and Stanzin Kunfan we went to the village Ayee in Nubra Valley for mushroom farming training. With assistance from Future Earth and Ladakh Ecological Development Group organized and performed a two-day mushroom training together with around forty local farmers of which the majority were women. 

Picture: Trainer Stanzin Dorja mushroom farming specialist.

On the first day, we all joined together in the garden of Labgang (local man), a progressive organic farmer from Nyee to start the training. The training started with some basic theory and later a Q&A. During the training, mushroom expert Stanzin Dorja explained the health benefits of mushrooms as part of one’s diet and how the cases of diseases such as diabetes are increasing in society. Mushrooms can be a source of high nutrition and in the long term can help improve health and the immune system, especially in a regular diet. Which can help cure diseases like diabetes.

 

On the second day, we all joined together as well to continue the training. This day was more practical and the farmers got to learn practical knowledge on how mushroom farming is made.  The local women and men got the amazing opportunity to learn how to grow Oyster mushrooms, which is a fantastic mushroom to grow. It can grow incredibly fast and become large enough to feed several families. The whole training ended with all of us sharing the homemade food and tea which really showed their strong community work and gratitude. It was fantastic to experience their openness and warmth towards each other and everyone participating.

Picture: Local females from the village Ayee.

Picture: A mushroom set of Polybags.

Picture: Spawn

Picture: Polybag redy to store.

Picture: Spawn.

Picture: Female farmers in Ayee soaking the spawn for the upcoming day.

 

Picture: Local lunch break.

Now the cultivation is set, in a month we will go back to see if the farmers got any set of mushrooms. 

Picture: A mushroom set of Polybags.

Picture: Mushroom training team!

Best regards
Elin Franzén & Linnea Agerstig Sterlinger
Interns at
Ladakh Ecological Development Group

Fem inspirerande hållbarhetslösningar i Ladakh

Okej gänget, 4 månaders praktik börjar nu närma sig sitt slut. Innan vi lämnar det här vackra området bland Himalayas vita toppar tänkte vi dela med oss av fem hållbarhetslösningar som vi tycker är inspirerande.

Komposttoalett
För att minska vattenförbrukningen, ta till vara på avföring och urin som gödsel, och återföra det till det naturliga ekosystemet, används något som kallas torrkomposttoalett. Toaletten är ett hål i golvet som går ner till ett ”rum”. Efter varje toalettillfälle häller man över en blandning av torkat djurgödsel (som tas från djuren på gården), torkade löv och sand. Detta görs för att minska doften och tillföra organiskt material som påskyndar komposteringsprocessen. Toaletten används på detta sätt under ett år och därefter får den vila ett år tills materialet  har blivit till jordblandad gödsel. Tömningen sker på våren i samband med att odlingssäsongen drar igång.

Traditionell ladakhisk toalett, komposttoalett.


Soluppvärmda hus
I ett klimat där utomhustemperaturen går ned till ca -25° på vintern krävs det lösningar för att hålla värmen i husen. För att spara energi har exempelvis SECMOL under de senaste 15 åren använt sig av passiv solenergi, en teknik som värmer upp husen med hjälp av enbart solens värme. Det vill säga, utan att använda sig av elektricitet, släppa ut CO2 eller förbränna några fossila bränslen. 

De huvudsakliga funktionerna som håller byggnaderna varma är:

  • Fönster placeras enbart i söderläge.
  • Tjock plast, likt växthus, fäst vintertid på utsidan av byggnadens södra del. Luften i växthuset värms upp av solen på dagen vilket sedan utnyttjas till att värma upp byggnaden genom att öppna upp fönstrena morgontid. 
  • Husen målas i svart i söderläge för att absorbera värme.
  • Väggar och golv och isolering av material som t.ex lera, halm, och dynga för att lagra uppsamlad värme.
  • För att förhindra överhettning tas växthus-delen bort från byggnaderna under sommartid.

Tack vare denna samling metoder har normaltemperaturen i huvudbyggnaden på SECMOL campus kunnat ligga på +14° även under den kallaste delen av vintern!

Huvudbyggnaden på SECMOL i söderläge.

Artificiella glaciärer
Det karga ökenlandskapet och det allt mer oförutsägbara klimatet i Ladakh har tvingat befolkningen att anpassa sitt levnadssätt och gett liv åt lokala innovationer i form av exempelvis artificiella glaciärer – ice stupas. Ice stupas är ett kreativt sätt att dryga ut vattentillförseln i de byar som drabbats av vattenbrist till följd av klimatförändringarna och smältande glaciärer. Vattnet som används till ice stupas kommer huvudsakligen från varmvattenkällor och deras utseende varierar beroende på hur de lokala förutsättningarna ser ut i byarna. 

Konstruktionen av ice stupa består många gånger av en ställning av metall eller trä som det sedan byggs på med olika material i form av exempelvis gamla rep, plast eller annat som isen kan fästa i. För att kunna sprida ut vattnet från varmvattenkällan på ice stupan har ladakhierna uppfunnit en rad olika metoder, bland annat att göra små hål i vattenslangar som får agera vattenspridare. När glaciären börjar smälta på våren samlas vattnet i en bassäng, zin, varifrån det sedan kan distribueras ut till byns jordbruk och djur. 

Kunskapen om ice stupas har sakta börjat sprida sig till andra delar av världen, bland annat Schweiz och Chile, och vår förhoppning är att denna fantastiska uppfinning ska fortsatt spridning och inspirera till andra kreativa hållbarhetslösningar!

Läs mer om ice stupas på: http://icestupa.org/

Ice Stupa i byn Gya.

Ekologisk odling
Att ha tillgång till mat som är odlat på ett hållbart sätt är en förutsättning för en artrik natur och överlevnad. Här i Ladakh har man även målet att bli  ekologiskt certifierat till år 2023. 

Precis om i Sverige är odlingsperioden i Ladakh är kort, mellan april och september. Däremot utnyttjar man växthus året om där man odlar tåliga grödor. Jorden inte är särskilt bördig eller näringsrik så gödsel från djur/människor viktigt för att kunna få en bra skörd. 

För att minska förekomst av ogräs används olika kemikaliefria tekniker. Teknikerna går ut på att kväva marken runt den planterade grödan. Detta kan göras antingen genom att placera småsten runt plantan, som enbart hindrar ogräs från att växa, eller löv och halm som även fungerar som fin kompost när det förmultnat. En tredje teknik är att använda sig av plast som det gjorts små hål i där grödorna kan växa upp. Fördelen med denna metod är att den inte kräver lika mycket arbete som det gör att bära sten eller löv, men det går inte att bortse från det faktum att det i längden riskerar att bidra till naturföroreningar i form av mikroplaster.

Sonam och Dolkar planterar sticklingar i SECMOLs trädgård.

Samarbete
Att leva tätt och samarbeta genomsyrar hela den ladakhiska kulturen. Man bor traditionellt sett i generationsboende där antingen mannen eller kvinnan, efter giftermål, flyttar hem till sin respektives familj. De flesta växer upp ute på landsbygden, i en by mellan ca 20-60 hushåll, och att hjälpas åt med de dagliga sysslorna som jordbruk innebär är självklart redan från unga år.

Folket i Ladakh är givmilda och gästvänliga av naturen och det tillhör det normala att erbjuda sina gäster mat och te när tillfälle ges. Det är även något av en norm att lifta till och från skola och jobb vilket vittnar om att det finns en stark tillitskänsla i samhället.

Att samarbeta och ha goda relationer är en förutsättning för att vardagen ska fungera i de små jordbrukssamhällena. Att dela på saker och ta hand om varandra är också något som vi tror måste ske för att ställa om till en hållbar värld!! 🙂

Gemensam insats när det ska lagas mat!