De flesta av oss har köpt snittblommor någon gång, särskilt nu under vintertid. Det piffar upp den mörka vardagen, sprider lite glädje och sätter färg i hemmet, en påminnelse om sommaren. Vad många av oss däremot inte tänker på är var blommorna kommer ifrån, hur de odlas och vilken ohållbar industri det faktiskt ofta handlar om. Under vår vecka i Cayambe, ett samhälle cirka en och en halv timme norr om Quito, kom vi närmare den blomstrande industrin som står för den femte viktigaste exporten i Ecuador. Vi såg ut över en dal som dominerades av växthus. Under de senaste 25–30 åren har snittblomsterindustrin mer eller mindre tagit över markerna där folket förr hade sina egna odlingar. Multinationella företag kan enkelt köpa upp mark och bygga växthuskomplex där lokalbefolkningen tvingas arbeta för att försörja familjen då antingen den egna markens produktion inte räcker till, eller kanske för att marken har sålts till en granne som vill och har råd att investera i växthus och kemikalier.
För att industrin ska vara lukrativ används transgenetiska plantor som kräver mängder av konstgödsel och starka kemiska bekämpningsmedel. Gifterna påverkar inte bara de lokala arbetarnas hälsa med lung- och hudsjukdomar. De förgiftar även vattnet och markerna runtom, vilket förstör för de som bor runtomkring, något som i sin tur gör det lättare för blomindustrin att köpa upp och expandera ännu mer. Många människor föredrar arbetslöshet och fattigdom framför arbete i den giftiga miljön som blomindustrin ”erbjuder”. Kvinnor står för en stor del av den lågutbildade och lågavlönade arbetskraften, och de utsätts ofta för sexuella trakasserier och övergrepp, något som gäller blomindustrin generellt.
Ecuador är en av världens största exportörer av snittblommor (statistiskt sett är Nederländerna störst, mycket på grund av landet länge fungerat som en ”blom-hub”; få blommor exporteras utan att hamna där någon gång på vägen mot slutmålet). Det finns en ständig efterfrågan på vackra blommor (Ecuador exporterar största delen av sina snittblommor till USA, Ryssland, Nederländerna, Italien, Spanien och Kanada) och länderna kring ekvatorn har onekligen klimatet för året-runt-produktion. Genom att komma ihåg och vara medveten om de mänskliga och miljörelaterade förutsättningarna bakom en ros, särskilt i mörka december, kan vi göra aktiva val som stödjer människor och är skonsamma för miljön som de bor i. Så hur ska vi tänka när det går att köpa ett 18-pack (hårt besprutade) rosor för 99 kr?
Gulröd ros (Rosa sp.). Foto: Tove Dahlbom
Det finns mer hållbara alternativ! Märkningar att hålla utkik och fråga efter är bland andra FFP (Fair Flowers Fair Plants) och Rättvisemärkt/Fairtrade. Dessa märkningar jobbar både med social och ekologisk hållbarhet, och bidrar till att lokalbefolkning kan få en vettig inkomst från en mindre skadlig miljö. Detta innebär att fler människor kan bo kvar på landsbygden, vilket ökar möjligheten för överlevnaden av småskaligt jordbruk. Fairtradeodlingar i Ecuador har enligt en studie bidragit till ökad självkänsla, egenvärde och känsla av kontroll bland arbetarna eftersom Fairtrade bidrar till utbildning, ökat medinflytande och egenmakt.
Det här inlägget har inte tagit upp snittblommors globala transporter och klimatpåverkan, men självklart är ett annat viktigt blomalternativ att tänka lokalt och säsongsbetonat (eftersom det ofta innebär att mindre gifter är inblandade om du inte hittar med miljömärkning). Det finns växter i Sverige och norra Europa som blommar om vintern; närodlade hyacinter (det finns fler än rosa, vita och blå) och snödroppar (det finns över 2500 sorter) är klassiska exempel på detta. Andra som blommar en bit in på vinterhalvåret är också ljung och julrosor.
Vi tänder ett ljus och önskar mysig första advent!
