Äventyr i Amazonas och Coronakris

 

När vi fick veta att två andra praktikanter, Fanny och Astrid, från Framtidsjorden var i Ecuadors Amazonas var vi tvungna att ta chansen att hälsa på!  Vi tog första bussen runt 5.30 på morgonen och efter en 12 timmars resa var vi framme i Arajuno vid kl 17! Trötta men superglada att vara framme och äntligen få känna på värmen. 

Astrid och Fanny har gjort praktik med Puka Rumi, som är en organisation som vill bevara regnskogen, organisera urfolket, förstärka samhällen och sprida kunskap om hur man lever hållbart och i harmoni med naturen. 

Att ta sig till Puka Rumi´s verksamhet var helt klart en upplevelse! Tre starka floder måste korsas och att ta med sig en bebis är inget hinder. När vi anlände efter en timmas vandring till Puka Rumi, var mödan helt klart värt det. Huset ligger beläget på det heliga berget “Pazo Urk”  omringad av oberörd regnskog. Kunskapen om olika växters egenskaper mot magont, myggbett och t.o.m. cancer lever kvar. Vi lärde oss om olika medicinalväxter, som Guayusa, som är en slags blad fylld med antioxidanter och uppiggande egenskaper, hur man gör Chicha (Kvinnorna måste tugga i yucca i flera timmar och spotta ut det i en bunke), vi åt kanel och vitlöksblad! Vi fick sova utomhus där en del av familjen bor omringade av djungelns alla ljud. Man fick verkligen förståelse av varför urfolket förstår att naturen lever, enligt Världsbanken bor urfolket på 25% av världens landyta men den innehåller 80% av världens biologiska mångfald. Detta har vi absolut uppskattat på Puka Rumi, där det bevarar en speciell berg intakt och de tror på att olika andar bor i berget och ska därefter respekteras, samt som det även odlar en stor mångfald av lokala växter som används för att äta som yucca och banan och som apotek. 

“Genom att starka urfolks rättigheter till skog kan man alltså bidra till att hejda klimatförändringarna” menar World Resources Institute och det håller vi absolut med om.

 

Cesar Cerdá och Margarita López som är pelarna på Puka Rumis verksamhet berättade om hur det vill att Puka Rumi ska se ut i framtiden, de har ett  livsprojekt där det ska fokusera på en förstärkning av kulturella identiteten kichwa och en återhämtning av förfädernas kunskaperna, stärka gemenskapens självstyre, en hållbar utveckling och en hållbar samhällsekonomi. Men allt har inte varit så enkelt. Puka Rumi här kämpat mycket för att bevara marken de bor på, de har försökt att hålla ihop samhället och att sprida den mentaliteten till andra, men olj- och gruvindustrin har försökt att dela upp befolkningen. De erbjuder stora summor pengar för marken, som är svåra att avvisa, särskilt för människor som redan har låg ekonomi. Av de 50 familjerna i området beslutade 45 att inte delta i projektet, berättar de. Men dom kommer aldrig att sluta kämpa, “amazonas är inte till salu” säger dem hela deras kultur grundat ju på naturen det lever i. Sonen Ardito har en musik band som sjunger både på kichwa och spanska om kampen mot det stora företagen.

 

     

Margarita har delat med sig med oss olika historier och myter om naturen omkring, från anderna som bor i skogen till hur varje planta har känslor och ska respekteras, man måste be om tillåtelse för att bada i floden eller hugga ner ett träd, och detta är kunskap som hon har ärvt av familjen. Hon berättar om hennes far Yachak Pablo López  som var en respekterad chamán i kommunen. 

 

Efter en underbar helg med Fanny och Astrid fick vi informationen att Ecuador skulle stänga gränser om 24 timmar på grund av Coronaviruset, tjejerna fick då packa ner i några minuter och åka till Quito, vi beslutade att stanna i Ecuador och inte avbryta vår praktik medvetna av att allt kommer att se ut väldigt annorlunda enligt planerna. 

 

Nu skriver vi från huset där vi bor med utegångsförbud, allt transport har slutat att gå och affärerna är stängda, organisationen Kawsay har också avbrutit sin verksamhet för tillfället. Men vi är så glada att vi hann åka till amazonas och fick ta del av det som sker med Puka Rumi, och förhoppningsvis kommer världen att lugna till sig snart, vi tappar inte hoppet! 

 

Adama & Alicia

Ecuador

Hälsningar från Anderna!

¡Hola!

Vi som ska praktisera på Fundación Kawsay i fyra månader heter Adama och Alicia. Vi har varit i Ecuador i en vecka, men eftersom dagarna har varit fullspäckade med intressanta möten, kultur- och naturupplevelser så känns det snarare som en månad. Organisationen Kawsay har sitt kontor i Cayambe som ligger på 2800 m höjd i de vackra ecuadorianska Anderna. Staden är omringad av bergstoppar och när molnen lättar på sig uppenbarar sig den snötäckta vulkanen Cayambe över hustaken.

 

Vi bor i två olika familjer på landsbygden på varsin sida av Cayambe, som man enkelt når med buss eller gröna pickup-trucks. Här är det vanligt att familjen bor bredvid varandra eller i samma hus. Det skapar ett skyddsnät som vi ibland saknar i Sverige. Där vi bor tillhör majoriteten av folket Kayambi. Förut försörjde sig folket i byarna på jordbruket, men nu jobbar allt fler på rosplantagen, i servicearbeten eller inne i staden. Vardagen här är två skilda världar som smälter ihop på ett för oss förvånansvärt naturligt sätt. Ena stunden mjölkar man kossan, skördar majs och rensar linser, andra stunden sitter man på ett kontor med ny teknisk utrustning och publicerar material på Facebook. Vissa lyckas behålla sin kultur och traditioner i en förändrad värld med globalisering, neokolonialism och sociala medier. Dock är det här tyvärr långt ifrån det normala. Många vi har pratat med berättar om hur de unga glömmer deras ursprung och att det kapitalistiska samhället lockar mer än att leva traditionellt och hållbart. Detta är en av sakerna Kawsay jobbar med, sprida kunskap om traditioner och de rättigheter som Kayambi folket har.

 

Minga med Kawsays producenter

Hittills har vi fått ta del av en av de två träffarna varje månad, där Kawsay har skapat en mötesplats där man delar kunskap och tankar. Under 20 år har de utbildat Kayambikvinnorna inom det traditionella odlingssättet som har fokus på kemikaliefri odling, självförsörjande matproduktion och en stor mångfald av grödor. Tack vare det kan de odla ekologiskt, äta mer näringsrikmat och bli mer oberoende av systemet.

 

 

Under dessa månader hoppas vi få lära oss mer om ekologiskt jordbruk, Kayambifolkets kosmovision och kampen för jämställdhet och urfolkets rättigheter. På bloggen kommer ni kunna följa vår resa och ta del av litet som stort. Inlägg som kommer komma framöver är konsekvenserna av den växande rosexporten, klimatförändringarnas påverkan på samhället och vad som har hänt i Ecuador efter protesterna i oktober. Om det är något som väcker intresse får ni gärna komma med önskemål på framtida inlägg!

 

Skörd av de små plantorna som planterades förra veckan
Möte med producenterna

 

Amazonasobservationer

Fanny och Astrid med utsikt över provinsen Pastaza.

Ecuadorpraktikanterna bor numera i Arajuno i östra Ecuador, och jobbar med en organisation som heter Puka Rumi. 

 

Vi har varit här i knappt två veckor. Hittills har vi kört vår handledares jeep över floder och nedlagda flygfält. Delat våra dagar, måltider och konversationer med våra nya kollegor som tillbringar sina liv i regnskogen. Släpat möbler tillsammans genom leriga berg i ösregnet, och sprungit tillbaka över samma berg för att hinna över floderna innan de stiger. 

 

Lyssnat till otaliga lokala legender med orörd skog som utsikt. Legat på rygg på konstgräsplanen efter träningspass och tittat på stjärnfallen. Sett vinden föra med sig döda löv, himlen svartna av regnmoln, blixtarna smattra över trädtopparna och förstå att det kommer att bli en strömlös kväll. 

 

Åkt kanot över Rio Arajuno för att förnya visum i Tena. Pratat med männen som skövlar skogens högsta träd. Sett oljeföretagens varningsskyltar, tankbilar och pumpstationer, och deltagit i möten med urfolk som organiserar sig för att inte låta olje- eller träbolagen få en enda millimeter till av skogen. 

 

Burit korrugerad plåt och säckar med sten över mjuk lerjord. Planterat träd och rensat sly med machete med solen i zenit. Överraskats av insekter stora som kräftor mitt bland bananklasarna. Druckit fermenterad yucca, te på guayusaplantan och varm bananjuice, och ätit banan, kanel, vilda vindruvor, kokablad, avillo och guayaba direkt från träden. 

 

Drivits nära gränsen av allestädes närvarande myggbett, fukt och lera. Lärt oss tvätta för hand. Delat kök, badrum och privatliv med 6 andra människor. Somnat till ljudet av TV, reggaetón och kvällskonversationer och vaknat mitt i natten av regn som för tankarna till syndafloden. 

 

Det är oavbrutet svettigt, smutsigt, blött.

Astrid sa igår “nu är jag kär i Arajuno” och jag kan inte annat än hålla med. 

 

Amazonas är magiskt.

 

/Fanny 

 

Arajuno är byggd runt ett gammalt oljeflygfält.
”FARA” – varningsskylt från oljebolaget AGIP.
Skövling av Amazonas pågår.

 

”Vi befinner oss i en djup kris”

 

”Jag jobbade på en förskola när de sparkade mig.”

María Tránsito Sinbaña avtecknar sig mot en kuliss av hårt brukade berg. Några mil sydöst om huvudstaden Quito vittnar de mjuka kullarna om många generationers slitsamma arbete på fälten.

För tre år sedan fick hon gå från förskolan i San Fransisco Yura. Nu har hon återvänt till fälten där hon växte upp, där hon försöker få livet att gå runt genom att odla majs och spannmål. 

2016 införde Ecuadors förre president Rafael Correa en lag tänkt att gynna den unga arbetslösa befolkningen, med syfte att stimulera arbetsgivarna att anställa unga (källa). Konsekvensen har blivit att den äldre delen av befolkningen avskedas i drivor.

”Vi var pedagoger med lång erfarenhet, nu sliter vi på fälten och har inget annat val än att ta våra barn med oss”. María gestikulerar hur barnen kan bli lämnade i ett taggigt björnbärssnår under den stekande solen hela dagen för att föräldrarna måste arbeta. “Jag fick inget nytt jobb fast jag är utbildad och har arbetat hela mitt liv. Om man inte hittar på en ny lösning så kan man inte mata sina barn. Jag har varit där, jag vet hur det är. 

Tårar rinner nerför Marías kinder medan hon fortsätter prata. 

“Vi befinner vi oss i en djup kris.”

Staten kommer inte med några subventioner till småbrukare, och i detta lynniga klimat är livet som jordbrukare inte lätt. En eftermiddag av hagel, en tillfällig svacka i efterfrågan eller en regnsäsong som kommer för sent och slutar för tidigt, kan vara förödande när man lever utan marginaler.

María hade gjort ett försök att odla björnbär, men igår föll ett centimetertjockt lager av sylvassa iskristaller ner över de små sticklingarna, vars tunna stammar krossades av kylan och tyngden. Nu är hon på besök hos sin syster för att se om hon möjligtvis har några plantor att avvara. Systern har bott här längre än María och har en frodig björnbärsodling med mörkröda, saftiga bär. Hon säger att det trots alla motgångar är möjligt att få det att gå runt ekonomiskt – just nu är efterfrågan på björnbär högre än hon kan tillgodose, och hon är i full gång med att expandera sin verksamhet med tomater och ett nytt växthus. 

Stoltheten lyser ur María när hon pratar om sin syster.

“Hur svårt livet än är – när jag tittar på henne och allt hon åstadkommit så ser jag att vi kan.”

María i sin systers trädgård.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

av Fanny Klang
praktikant i Ecuador

Socker del 2 ”Söta björnar”

Läs gärna del 1 först. 

 

El oso andino. Bildkälla.

…och sedan har vi den andinska björnen, el oso andino. Starkt hotad av mänsklig påverkan i form av jordbruk såväl som klimatförändringar, lever hon i en stadigt minskande korridor av molnskog högt uppe i Anderna. Då hennes territorium minskar beger hon sig att söka föda i de odlingar som brer ut sig, alldeles intill hennes naturliga habitat. Favoriterna är banan- och majsplantor och hon tvekar inte för att mumsa i sig även caña om det är det som bjuds.

Hennes stora aptit innebär problem för de lokala bönderna då deras levebröd mumsas upp i rask takt av en hungrig, pälsig fyrfoting – Carlos själv såg en i sina odlingar så sent som i förra veckan. Därför finns ett stort lokalt agg mot denna söta björn, och för några decennier sedan hanterade man problemet genom att helt enkelt skjuta av skadedjuren. 

Organisationer och universitetsforskare såväl som statliga myndigheter målar upp lokala jordbruk som ett stort hot mot den andinska björnen, och arbetar därför mot att landsbygdsinvånare ska börja syssla med annat för att försörja sig. Att minska mängden småbruk i molnskogen vore helt klart positivt för björnen på kort sikt. 

Men vad är de bakomliggande orsakerna som driver Carlos och hans grannar att avverka björnens habitat för sockerrörsodling? Jo, att de vill kunna delta i det globala ekonomiska system som ihärdigt marknadsförs som ideal. Kanske behöver man inte avverka urskog för att odla mat för familjens konsumtion, men det krävs en viss disponibel inkomst för att kunna transportera sig, betala kläder, förbrukningsvaror, mobiltelefon, el och internet. 

Statistik från rapporten.

Intressekonflikten benämns människa – fauna, men i grund och botten står inte människors intresse emot djurens. Enligt en rapport från REDD+ beror 35% av skogsavverkningen i Sydamerika på små lokalägda odlingar, och 65% på storskalig industri. Marknadsekonomins krav på oändlig tillväxt genom konsumtion är drivkraften till (både lokal och kommersiell) skogsavverkning, oljeborrning, gruvverksamhet och kraftverk som förstör känsliga ekosystem. Följderna av dessa verksamheter – föroreningar, bränder, klimatförändringar och naturkatastrofer – är katastrofala för både människor och björnar. 

Att ställa människan mot djuren genom att försöka ändra landsbygdsbornas sätt att leva för att bevara björnens habitat är att behandla symptomet, inte sjukdomen. Låt oss rikta krafterna där de hör hemma, för att skapa en värld där allt som lever har förutsättningar att frodas. 

Ekosystemen mot det ekonomiska systemet är den riktiga kampen.

 

Hälsning från Ecuador

Hej!
Nu har vi, Astrid, och Fanny, varit i Ecuador i drygt två veckor. Vi gör praktik på Fundación Cambugán och blev fantastiskt fint välkomnade på flygplatsen. Organisationen har kontor i Quito och bor gör vi på deras agroekologiska experimentgård i Pintag, ca 1,5 timme sydost om huvudstaden. Än så länge har vi inte fått någon specifik uppgift av organisationen utan mest hängt runt. Vi hoppas verkligen att det blir lite mer verkstad framöver! Trots få arbetsuppgifter har vi haft det bra, alla är supersnälla, vi bor bra och har lärt oss mycket – inte minst spanska. Denna helgen har det varit “Día de los Difuntos” och därmed ledigt fredag-måndag. Jag och Fanny passade därför på att åka till Amazonas. Vi åkte till en stad som heter Puyo och gjorde därifrån en tredagarstur med båt. Otroligt vackert, grönt och blött! Här kommer lite bilder från de senaste veckorna. Hoppas att ni har det fint!

Ett av gårdens tre får.

 

Skörd från växthuset.

 

Frukost på terrassen i Quito, vill ni se fler matbilder rekommenderar jag att ni går in och följer @pintagbowls på Instagram! Glöm inte heller att följa @framtidsjorden och @cambugan_foundation där!

 

På flygplatsen.
Astrid och Fanny i Amazonas.

 

Varför bränns denna vackra och viktiga grönska ner?

 

Mvh Astrid och Fanny

 

Granja Agroecológica San Isidro

I utkanten av staden Pintag, cirka en timme från Quito, ligger Granja Agroecológica San Isidro (GASI). GASI är en del av Fundación Cambugáns verksamhet och är den plats jag och Elise bor på under vår vistelse i Ecuador.

Gården har varit i Fundación Cambugáns ägo sedan 2009 och är ca 10 hektar stor. Som det mesta i det andinska området ligger den på en sluttning och längst ner i dalen rinner en å. På andra sidan ån vill Fundación Cambugán restaurera marken och återbeskoga, något är deras hjärtefråga.

På gården bor och arbetar också Don Hector som med stor kunskap om växter och djur alltid finns till hands om vi har frågor eller funderingar. Jobbar här gör också Jorge som är agronom. Han ansvarar för driften av gården och de projekt som bedrivs här.

Don Hector till vänster och Jorge till höger!

Ett av dessa projekt är Mushuk Tukuy, ett nätverk av lokala jordbrukare. Mushuk Tukuy är Kichwa och betyder ungefär återfödelse. Nätverket startades upp i år och består hittills av cirka 10 personer. Mushuk Tukuy träffas varje torsdag, ibland hos någon av medlemmarna och då hjälper vi till med arbetet på gården vi är på, följt av lunch med hela gänget. Träffas vi inte hemma hos någon sker mötena på GASI och då kan olika saker stå på schemat, vi har bland annat bakat bröd inför Dìa de los Difuntos, tillverkat physalis marmelad och lärt oss om sticklingar av Jorge. Tillsammans diskuterar Mushuk Tukuy viktiga frågor, hjälper varandra att utveckla sina verksamheter och stöttar varandra genom produktionen.

Att gården är agroekologisk innebär bland annat att inga bekämpningsmedel, konstgjorda hormoner eller GMO används. I samma odlingsbädd odlas också flera olika typer av växter, inte bara en, för att öka mångfalden. Gårdens fokus ligger på konservering av inhemska plantor och växter. I framtiden kommer ett mer djupgående inlägg om agroekologi och hur det fungerar i praktiken.

En odlingsbädd med rödkål, lök och mangold.

 

Här finns två växthus, ett där det odlas grönsaker, frukt och örter, och ett som är till för inhemska växter. Det är framför allt växthuset med matproduktion som det arbetas aktivt med men organisationen hoppas på att snart få igång arbetet i det andra växthuset också. Delar av maten som produceras i det större växthuset säljs på kontoret som ligger i Quito. Just nu har vi dock ett överskott av produkter, vi producerar mer än vad vi lyckas sälja.

Ett av lammen framför det stora växthuset.

Ett nytt inslag på gården sedan drygt två veckor tillbaka är tre bikupor som står längre ner i dalen, varje kupa inhyser cirka 15 000 bin.

Förutom vi människor bor här också sex kor, tre lamm samt hunden Rambo.

Elise och Rambo.

La Fundación Cambugán

Hej!

Här kommer ett kort inlägg för att presentera oss som gör vår praktik på Fundación Cambugán i Ecuador. Det är vi, Elise och Agnes, som under fem månader kommer delta i arbetet som organisationen gör. Verksamheten består bland annat av studier och restaurering av molnskogen och arbete på den ekologiska gården Granja Agroecologica San Isidro.

Vi har nu befunnit oss i drygt en månad i Ecuador och börjar komma in i livet här. Vi lär oss nya saker varje dag, stort som smått, och vi är båda två otroligt förväntansfulla över de kommande månaderna, över allt vi kommer få uppleva och lära oss här.

Det ni kan vänta från oss i framtiden är inlägg om restaurering av molnskogen och ekosystemet där, ekologisk odling, lokala produktionsnätverk, workshops för stora och små och mycket mer. Vi syns!

 

Tack Jonathan Elbaz för den fina bilden!

(Ytterligare) 3 listor

Fem månader går verkligen fort. Plötsligt är det vår sista kväll, och vi har fram till nyss haft fullt upp! Vi har rest runt och filmat, fotograferat och intervjuat; själva blivit intervjuade; deltagit i nätverksarbete och i utbildning för fågelguider; sammanställt och genomfört analyser; gått på språkkurs i kichwa; jobbat på mässor; hållit i matlagningskurs; letat kakaosmör och kaffe att ta med hem; bestigit berg; skördat på gården; ätit choclitos, bolones  och cevichochos; motat bort arga hundar och tjyviga hästar; fightat attackerande tuppar; jagat förrymda kor; börjat förbereda vårens informationskampanj i Sverige; vandrat i molnskog; översatt diverse dokument; mys-kollat på eldflugor efter regn; mött nya människor; spanat på kolibrier och andra fåglar, osv… Vi har ständigt varit med om och lärt oss nya saker! Vad ska vi då göra med all vår praktikantvisdom? Dela med oss av den, såklart! (och ja, det blir listor här också, precis som i Saras och Cajsas sista inlägg från Bolivia, listor är ju ändå listor..!)
Vägen till molnskogsreservatet i Cambugán. Foto: Matilda Norelius
Vägen till molnskogsreservatet Cambugán. Foto: Matilda Norelius
3 saker som vi uppskattar med livet i Ecuador:
1. Människorna! Hur vänliga, generösa och kärleksfulla de allra flesta är, trots tuffa livsvillkor blir en mött med öppen famn.
2. Variationen i (det relativt lilla) landet – kusten, bergen och orienten bjuder på olika klimat och kultur
3. Höns eller marsvin på bussen? Inga problem! 40 kuttrande marsvin som bor i köket? Inga problem!
3 saker som har krävt mer tid att vänja sig vid:
1. Tidsuppfattningen är flexibel – Möten flyttas i sista stund, människor uteblir utan förvarning eller kommer två-tre timmar försent till planerat möte/aktivitet
2. Portionsstorleken vid alla måltider (halva tallriken är ofta ett berg med ris!)
3. Småbönders hårda liv
5 saker att tänka på inför praktik:
1. Det är upp till dig hur mycket du vill lära dig! Vad vill du få ut av praktiken?
2. Kulturkrockar är inte alltid dåliga, ofta väldigt kul faktiskt
3. Du vet inte vad som väntar dig! Res med ett öppet sinne!
4. Det kan ta tid innan nystartade projekt verkligen kommer igång
5. Wow!!

 

Kolibri vid Bellavista Lodge. Foto: Matilda Norelius

Kolibri vid Bellavista Lodge. Foto: Matilda Norelius

Det känns ärligt talat jäkligt trist att åka hem, vi har haft en helt underbar praktik här hos Fundación Cambugán! Något att se framemot är i alla fall att efter påsk samlas alla vi praktikanter åter på Biskops-Arnö för att börja arbeta med vår informationskampanj som vi sedan ska jobba med resten av våren. Håll utkik!
Chaocito por ahora!
Matilda och Tove