Kategori: CEZA

Strax innan julledigheten blev vi inbjudna att närvara på ett protestmöte gällande den undermåligt skötta och eftersatta kommunala vägen som bland annat går utanför vårt hus. Lucero Mora, drivkraften bakom Zanja Arajuno och ordförande för en av alla communitys i området uppmanade de boende i området att medverka och tillsammans bussades vi till Puyo. Dagarna innan hade Lucero även medverkat i radio för att uppmärksamma deras fråga samt bjudit in journalister till mötet. Det var även redan innan känt att varje tisdag bjuder kommunen in pressen för att informera om vad som händer i regionen Pastaza, alltså bästa dagen för att få gratis publicitet och med målade plakat och högljudda ramsor stod vi placerade utanför kommunbyggnaden och väntade på att någon ansvarig skulle komma ut. Mycket riktigt kom viceprefekten (motsvarande vice länsansvarig) ut för att möta oss. Så vad gäller saken egentligen om en bortser från vägens fysiska skick?

– Flertalet gånger har de yrkat på regionkontorets bristande uppmärksamhet för vägens skick samt invånarnas intressen.
– De har bett om att få till möten med ansvariga, men utan resultat.
– Vägen löper genom olika kommuner vilket försvårar ansvarstagandet, framför allt ekonomiskt.

Startskottet för kampen inleddes med att transportörerna av den lokala varan sockerrör börjat ifrågasätta möjligheterna att hämta upp varor från comunityn på grund av det dåliga skicket av vägen. Även det enda bussbolaget som kör genom området hotade med att dra in trafiken på grund av att deras bussar kunde gå sönder. Då enbart ett fåtal invånare i området äger bil så hamnar de flesta invånare i beroendeställning, både vad gäller möjligheten att ta sig in till staden men framför allt för att sälja sina produkter.

Medierna uppmärksammade sammankomsten och ett möte med alla communitymedlemmar och kommunrepresentanter hölls strax efter att ordförandena från de samlade communityna fått tala med pressen och framföra sin kritik. Väl under mötet fick talan gå mellan de ansvariga för infrastrukturen i regionen, vice prefekten och medlemmarna som är beroende av vägen. Efter mötet följde en grupp representanter från kommunen med tillbaka för att inspektera skicket på den nu omtalade vägen.
     
Nu slutade organiseringen av människorna i de olika communitys som en relativt lyckad kupp, då vi redan dagen efter protesten såg en grävmaskin stå vid en av de sämre delarna av vägen.
Men det finns även en bakomliggande orsak till varför vi tror att vägfrågan lyckades organisera ihop så många invånare. Många av de personer vi pratat med har nämnt att de upplever att politiken som drivs i detta område inte representerar befolkningen utan sätter företagens behov framför folkets. För ett par år sedan användes vägen flitigt av tung trafik som transporterade material för anläggning av en oljeledning. Under den tiden gjorde kommunen underhåll av vägen med jämna mellanrum. Idag, när majoriteten av den tunga trafiken, som framförallt är kopplat till oljeutvinningen, använder sig av en annan väg, har vägen inte fått underhåll på flera år. Det här är något många av invånarna upplever som ett svek av sina politiker, och ville nu ifrågasätta.

Relativt smala frågor som denna ger oss en inblick i hur prioriteringar som görs på regional nivå påverkar bönderna i vår omgivning. En undermåligt skött väg leder inte bara till skumpiga resor in till närmsta stad, utan skapar även stora hinder i försäljningen av varan som produceras av bönderna. Det leder också till att förstå att politiken och prioriteringar är starkt kopplade till den största ekonomiska varan i landet, oljan, där folkets intressen sällan hamnar bland förstaprioriteringarna.

Här nedan finner ni ett bildspel som gjordes för att senare påminna de boende om att en kan övervinna mycket genom att organisera sig, planera och utföra.

Ovan:  Fiesta i Baños där folk dansade mitt på blanka dagen iförda traditionsenliga kläder.
Nu till veckans update.

Den primära varan som odlas i området där organisationen CEZA ligger är sockerrör. Sockerrören (caña på spanska) skördas kontinuerligt och säljs framförallt som ”frukt” där man antingen äter den som den är, eller pressar den till sockerrörsjuice. Sockerrören som inte är lämpliga för förtäring, används istället till att
tillverka alkohol.

 

Alkoholproduktionen är en viktig del av sockerrörsodlingen, eftersom den bidrar till att alla sockerrör som produceras kommer till användning. En fråga som har berört hela communityn (La Mariscal) på senaste tiden är prissättningen av sockerrören. Problematik har uppkommit då uppköparna har utformat ett lagligt avtal för försäljningen, och detta utan att ha diskuterat eller avtalat om priset med de som säljer, dvs bönderna.

Representanter från communityn har därför uppmanat bönderna att strejka mot de orättvisa uppköparna, och stoppa all försäljning tills avtalet är omförhandlat. Vi har under veckan medverkat i möten där stora delar av La Mariscal samlats för att diskutera hur de ska agera gentemot prissättningen.

Vi har fått se hur utmanande det kan vara att få alla i en community att agera mot ett gemensamt mål, framförallt när medlemmarna har skilda förutsättningar. Vår uppgift som praktikanter har tidigare varit ganska diffus men börjar nu klarna upp sig.

       

Senaste mötet vi hade med de ansvariga på organisationen ledde bland annat till att:

Alejandra kommer titta på hur man kan öka dricksvatten kapaciteten då man idag enbart förlitar sig på direkt uppsamlat regnvatten. Detta arbete har inletts med att vi har begett oss ut i skogen för att hitta centrala och förenande avrinningsområden. Tanken är att man ska utnyttja dessa områden för att öka mängden dricksvatten.

För Roberts del vill organisationen ha en översiktskarta över dess tomtarea då dess gränser är knappt definierade samt information om vad för typ av skog och verksamhet som finns inuti. Det är dels till för organisationen men även för eventuella besökare. Även fast vi har lite olika uppgifter så samarbetar vi med det mesta.

Vi har också varit på vår första tur i skogen för att kartlägga en rutt med GPS. Rutten gick till ett vattenfall, vilken var väldigt tjusigt att se men vi hamnade lite vilse på vägen tillbaka och fick med machete slå oss igenom flera timmar djungel. Det är dock spännande vad som kan dyka upp när man går vilse. Vi såg dels en hel del nya blommor och djur samt ett megastort träd som ni kan skåda på bilden i detta inlägg. Helgen har spenderats i bergsstaden och backpacker-meckat Baños där vi bland annat har trekkat upp till 3800 meter på     den 5023 meter höga och aktiva vulkanen Tungurahua. Otroligt mäktigt men samtidigt synd att man inte får bestiga kratern…

Tack för oss, på återseende!

R & A @ CEZA

Ps. Den gunga ni ser finns vid Casa del Arbol, Baños!

Efter ett avsked från våra vänner som åkte till Cayambe, norr om Quito begav vi oss söder ut mot Puyo. Bussresan tog ca fem timmar, klimatet blev både varmare och fuktigare. Väl framme i Puyo togs vi emot av våra handledare och åkte ut till centret som ligger en timme in i skogen längs en skumpig landsväg.

Vi bor i ett stort trähus tillsammans med fyra volontärer, som kommer vara här i 3 veckor, och ett flertal djur. Organisationen har delvis en verksamhet där de arbetar som rehabiliteringscenter för djur som ska återinföras i naturen samt ett mer strategiskt arbete med communityn. Organisationen drivs främst av två eldsjälar Lucero och Medardo, som med kämparanda försöker organisera bönderna för att kräva bättre villkor och skapa en enad comunity.

Vi har hunnit med mycket de första dagarna, bland annat fått vara med i den dagliga skötseln av centrets djur. Däribland tar centret hand om två papegojor (guacamayos), 6 guatusas (gnagare som liknar en jättestor råtta/marsvin, fast väldigt mycket sötare), 20 sköldpaddor i varierande storlek, ett minkliknande djur, två mindre krokodiler, ett 20-tal Herr Nilson apor och 4 större apor. Därtill vakar hundarna Mapuche och Coco huset. Juste, och en lite mindre apa, Pancho, som gillar att smita in i huset.

Vi har också hunnit följa med på ett comunitymöte och se Lucero, som är ordförande, i full action. Vi fick också möjligheten att träffa stora delar av människorna som utgör comunityn och vara med när de diskuterade handeln och prissättningen av den primära varan som produceras i området, sockerrör.

Första veckan har vi alltså fått ett smakprov på vad vi kommer att kunna vara med på under de kommande månaderna. Förutom att försöka sätta oss in i vad organisationen arbetar med har vi försökt anpassa oss till vårt nya hem. Försökt anpassa oss till den högljudda orkester av groddjur, syrsor och andra kryp som sätter igång och sjunger så fort solen lyst klart för dagen. Försökt att sova trots att det pågår ett fullskaligt krig mellan aporna som bosatt sig på taket. Försökt att inte hoppa högt av skräck så fort en ser en kackerlacka, och försökt hålla lugnet när en apa hoppar på en eller en papegoja försöker bita en i tån. Trots de stora skillnaderna i vardagen är vi glada att vara här tillslut!

Hälsningar

Alejandra och Robert