Nätverksbyggande och samarbete

I februari började vi äntligen ett tätare samarbete tillsammans med Fundación Cambugáns nätverk av producenter här i Píntag. Enligt ett rullande schema ses vi en gång i veckan hos en av kvinnorna (det är hittills bara kvinnor som deltar) eller här på gården och arbetar tillsammans. Tillfället är förutom samarbete och gemenskap även till för praktisk utbildning av agroekologiska arbetsmetoder och tekniker som Carmen, utbildad agronom och ansvarig för gården i Píntag, lär ut. Alla deltar med entusiasm och vi utbyter kunskap, erfarenheter och tankar om odling, livet, ja allt möjligt! Det är verkligen glädjefulla timmar som avslutas med gemensam lunch.
Återhämtning efter hårt arbete i brant terräng och brännande sol hos Doña Marcia. Från höger: Doña Elena, Doña Marcia, Doña Rojelia och Carmen.
Återhämtning efter hårt arbete i brant terräng och brännande sol hos Doña Marcia. Från höger: Doña Elena, Doña Marcia, Doña Rojelia och Carmen. Foto: Matilda Norelius
Under första besöket hos en ny medlem görs det en ordentlig rundvandring på gården för att kunna ställa en diagnos om vad som finns, vilket arbete som behövs göras, vilka produkter som odlas och vilka som producenten ska rikta in sig på, som “stjärnprodukter”. Exempelvis har Doña Rojelia, vår nyaste medlem,  fantastiskt många och fina physalis- och björnbärsbuskar som ger rejält med frukt varje vecka och som vi har hög efterfrågan på, perfekt!
Doña Marcia, Carmen och Doña Rojelia beundrar psysalisbuskarna
Doña Marcia, Carmen och Doña Rojelia beundrar physalisbuskarna. Foto: Matilda Norelius
Varje gång vi ses och arbetar tillsammans slås jag av hur viktigt just ett sådant samarbete är. Inte bara för att agroekologi ska praktiseras av fler utan kanske framförallt för de relationer som byggs mellan deltagarna. Hittills är det bara kvinnor som är med och deltar i nätverket. Kvinnor som antingen bor själva med barn och barnbarn, gamla föräldrar eller vars män endast kommer hem under helgen på grund av arbete på annan ort. Det är otroligt starka och inspirerande kvinnor, jargongen är rapp men kärleksfull. Vi har kommit varandra nära och har otroligt kul tillsammans när vi jobbar.
Samarbete för att spänna metalltråd mellan två pinnar som ska fungera som spaljéer för björnbärsbuskar.
Samarbete för att spänna metalltråd mellan två pinnar som ska fungera som spaljéer för björnbärsbuskar. Foto: Matilda Norelius
Jag hoppas och tror att det här samarbete kommer växa och hålla i sig länge till. Det finns många grannar till kvinnorna och gården som är nyfikna och sugna på att själva delta. I Píntag och många andra samhällen uppe i bergen är folket mer reserverat än till exempel vid kusten. En arbetsgrupp som denna kan få invånarna att öppna upp sig mer mot grannar och bli mer mottagliga för att ge och ta emot hjälp och kunskap. Under sådana förhållanden har Fundación Cambugáns arbete betydligt bättre förutsättningar att kunna sprida sin vision och sitt arbete till fler och få fler att engagera sig i arbetet att bevara och skydda den inhemska floran och faunan samt att konsumera hälsosammare produkter både för miljön och den egna kroppen.
Matilda Norelius

I kakaons hemland

Majoriteten av all världens kakao produceras idag i västra Afrika; Elfenbenskusten, Ghana, Nigeria och Kamerun (tillsammans med Indonesien) står för mer än 80% av världens kakaoproduktion idag (enbart Elfenbenskusten står för 30%). I jämförelse med dessa jättar på marknaden bidrar Ecuador med fjuttiga cirka 2,8%, och hamnar då även efter Brasilien (som dessutom importerar mer kakao än vad det producerar).
Av världens produktion av kakao idag är dock endast 5% det  som brukar kallas ”kvalitetschoklad”, i Ecuador av typen arriba. Av dessa 5% står Ecuador för 63-65% av produktionen, och är alltså den största producenten av kvalitetschoklad!
Vad betyder då fin- eller kvalitetschoklad? Jo, inom kakaoindustrin i Ecuador används två typer av kakao, arriba, som framöver i inlägget kommer kallas nacional, och CCN51. Skillnaden mellan de olika typerna är påtaglig när det kommer till slutprodukten. Nacional är full av smak och arom, medan CCN51 framförallt har en hög fetthalt. Under vår vistelse i Quevedo, hos rättviseorganisationen ’Machete y Garabato’ (en del av Centro Agrícola de Quevedo) i området kring Mocache lärde vi oss att många av chokladindustrierna där använder sig av 9 delar CCN51 och 1 del nacional, för en bättre och mer välsmakande och doftande slutprodukt. Under besöket hos ’Machete y Garabato’ fick vi även bekanta oss med den vilda kakaon som i Mocache med omnejd bara planteras för den biologiska mångfaldens skull, men vars frukt och bönor till exempel konsumeras i olika byar i östra Ecuador. 
Varför odlas då inte bara den mer aromatiska och välsmakande nacional? Jo, CCN51 är en korsning av olika sorter, som bär mer frukt (fyra gånger mer än nacional, och anses även vara den mest produktiva kakaon i världen) och har en högre resistens mot sjukdomar, angrepp och klimatförändringar. Nacional bär gula frukter, medan CCN51 karaktäriseras av de röda frukterna. Nacional har det som proffesionella chokladkonnässörer brukar beskriva som en blommig doft och fruktig smak, något som tack vare Ecuadors unika klimat och geografi koncentreras i frukten. Under de senaste årens choklad-VM, har flera ecuadorianska märken kammat hem många priser.
Under vår vistelse hos ’Machete y Garabato’ fick vi chansen att uppleva den traditionella resan från skörd till slutprodukt. En frukt mogen för skörd har ett ihåligt läte när en knackar på den samt gult skal (nacional). Det lilla fruktkött som finns runt bönan är vitt, sött och lite syrligt.
Översta bilden till vänster: Kakaofrukter i väntan på att bli mogna. Översta bilden till höger: Vår lilla kakaoskörd! Nedre bilden till vänster: En öppnad kakaofrukt. Nedre bilden till höger: En gul och röd kakaofrukt, ibland sker korsbefruktning. Foton: Tove Dahlbom
Översta bilden till vänster: Kakaofrukter i väntan på att bli mogna. Översta bilden till höger: Vår lilla kakaoskörd!
Nedre bilden till vänster: En öppnad kakaofrukt med sitt vita fruktkött. Nedre bilden till höger: En gul och röd kakaofrukt, ibland sker korsbefruktning. Foton: Tove Dahlbom
Efter skörd läggs bönorna ut på tork och fermentation i ett par dagar, folk använder vad de har, vägar eller gården där de bor. Fruktköttet torkar och ramlar av, kvar finns bönan. När den är helt torkad rostas bönan tills skalet lätt faller sönder då en tar på det (och kan exempelvis användas som te eller som smaksättare till sprit). Den kvarblivna bönan (säljs som kakaonibs om den svalnar och delas) mals till en fet massa som sedan formas till en kaka. Det traditionella sättet att konsumera chokladen är att sedan finhacka eller riva kakan och blanda ner den i antingen mjölk eller vatten, tillsammans med socker och kanel, kryddpeppar och ev. andra kryddor.
Övre bilden till vänster: Kakaobönor soltorkas och fermenteras. Övre bilden i mitten: Kakaobönor rostas. Övre till höger: Skalade kakaobönor Nedre bilden till vänster: Kakaobönor mals till massa. Nedre bilden i mitten: Valeria och Matilda gör kakaoplattor. Nedre till höger: Färdiga kakaomasseplattor. Foton: Tove Dahlbom
Övre bilden till vänster: Kakaobönor soltorkas och fermenteras. Övre bilden i mitten: Kakaobönor rostas. Övre till höger: Skalade kakaobönor
Nedre bilden till vänster: Kakaobönor mals till massa. Nedre bilden i mitten: Valeria och Matilda formar massan till kakor. Nedre till höger: Färdiga chokladkakor. Foton: Tove Dahlbom 
Kakaon och chokladen vi smakade på kommer från småskaliga odlingar, oftast bara för familjens egen konsumtion. Processen är fri från gifter, prisdumpning, barnarbete och slaveri, något som annars är vanligt inom konventionell chokladproduktion. Stora monokulturer utarmar både jord och människor, och i längden själva kakaoproduktionen i sig. Att dessutom få äta choklad med dess egna kakaosmör istället för en variant utblandad med palmolja gjorde mycket, dels för smakupplevelsen, men också för palmodlingar förstör mycket för den biologiska mångfalden och minskar småjordbrukares möjligheter att stanna kvar på landsbygden. Detta på grund av de stora mängder gifter som används på palmodlingar sprids till närliggande gårdar, något som både utarmar jorden och orsakar sjukdomar för arbetare och grannar.
För en god upplevelse uppmuntrar vi er helt partiskt att leta efter ekologisk och rättvisemärkt choklad från Ecuador, kakaons hemland!
Trevlig helg,
Matilda och Tove

Utbyte i Quevedo

Förra veckan fick vi möjligheten att åka till Quevedo (cirka 5-6 timmar sydväst om Quito med buss) för att spendera tid och lära känna arbetet som Centro Agrícola de Quevedo utför. Det var en vecka full med glädje, kunskap och matbananer. Staden Quevedo ligger i provinsen Los Ríos och hör till “la costa”. Eftersom lilla Ecuador uppvisar stor mångfald gällande klimatzoner är landet uppdelat i tre delar; la costa (kusten), la sierra (berget) och el oriente (orienten). Klimatet i Quevedo är alltså varmt och fuktigt. Historiens alla vulkanutbrott med tillhörande lava, samt klimatet i sig har gjort provinsen Los Ríos till en av de bördigaste i landet. Till skillnad från kalla och relativt svårodlade Píntag (där Fundación Cambugáns gård ligger), vallfärdar transnationella storföretag till Quevedo och Los Ríos. Under vår bussresa dit blev det tydligt när smågårdar med polykultur på brant terräng övergick till stora monokulturer med banan, majs, kakao, kaffe etc på de bördiga slätterna.
Till folket som lever på landsbygden, i stort sett bara bönder, erbjuder staten så kallade “tekniska paket” till markerna. Paketen innehåller fröer och tillhörande bekämpningsmedel mot insekter, svamp och annat som kan tänkas skada de framtida plantorna. Det är alltså storföretagen som ger ut sina ofta genmodifierade produkter med tillhörande gifter genom staten (enligt konstitutionen ska Ecuador vara en stat fri från GMO och i harmoni med naturen).
Centro Agrícola cantonal de Quevedo - För rätten till vattnet, jorden och livet. Foto: Tove Dahlbom
Centro Agrícola cantonal de Quevedo – För rätten till vattnet, jorden och livet. Foto: Tove Dahlbom
Centro Agrícola de Quevedo kämpar med att bönder istället ska använda sig av agroekologi och agroforesty och inte falla för frestelsen med “tekniska paketen”. Bland annat har organisationen sen ett antal år ett bankkooperativ där medlemmar kan ansöka om mikrolån. Alla medlemmar lägger in en liten summa månatligen som resulterar i återbäring i slutet av året, beroende på låntagares återbetalning för tillfället. Medlemsbanken bygger mycket på förtroende, och än så länge är banken tillräckligt stor för att klara den nuvarande kapaciteten, men de planerar ändå att växa och lära på ett hållbart sätt.
Regnig och rättvis lördagsmarknad i Quevedo. Foto: Tove Dahlbom
Regnig och rättvis lördagsmarknad i Quevedo. Foto: Tove Dahlbom
Organisationen kämpade länge för att få hålla i en marknad i Quevedo. Staden hade dispositionsrätt till konceptet, men efter en långdragen kamp kunde Centro Agrícola återta sin plats. Idag finns 10-20 producenter (medlemmar eller associerade med Centro Agrícola) på plats varje lördag och säljer agroekologiska varor. För att undvika “falsk konkurrens” så garanterar organisationen att varje producent är ensam om att sälja sin produkt, till exempel en säljer vaktlar och vaktelägg, en säljer matbananer. När vi var där så regnade det väldigt mycket, därför var antalet producenter och besökare lite lägre än vad som är vanligt.
Emblematiskt för kusten: Matbananer! Foto: Tove Dahlbom
Emblematiskt för kusten: Matbananer! Foto: Tove Dahlbom
En del av Centro Agrícola är samhällsprojektet ’Machete y Garabato’ som arbetar i grannkommunen Mocache. Projektet startade med kollektivt arbete för att städa och rädda floden som rinner genom området och utvecklades sedan till den rörelse det idag är. Grannar och boende i närområdet arbetar tillsammans och hjälper varandra att utveckla användandet av agroekologi, med olika tekniker, uppmuntran och dela plantor och fröer med varandra. Centro Agrícola har ett liknande “klubbhus” där det även genomförs aktiviteter som bingo och fester och där grannarna har en plats för umgänge och utbildning. ’Machete y Garabato’ är också en del av ett större nätverk som har utbyten och utbildningar med andra likasinnade organisationer på kusten.
Centro Agrícola, ett rättviseprojekt värt att lära av!
Hasta luego,
Matilda och Tove
P.S. Inom kort kommer ett inlägg om kakao från Quevedo-besöket, håll till godo!

Kampen för demokrati

Det är inte mycket som syns av Ecuador i nyheterna i Sverige. Kanske tänker du oftare på bananer, Galápagos, Julian Assanges vistelse på den ecuadorianska ambassaden i London eller att Framtidsjorden har praktikanter i landet för tillfället. Vad som händer här politiskt är inte lika känt utomlands, men här har det hänt en hel del de senaste åren, något som märktes av i en omfattande folkomröstning nu i söndags.
En logga för Ja-sidan i folkomröstningen
En logga för Ja-sidan i folkomröstningen
En logga för Nej-sidan i folkomröstningen
En logga för Nej-sidan i folkomröstningen
Upptakten till folkomröstningen har att göra med den tidigare presidenten Rafael Correa, som genomförde förändringar i konstitutionen under tveksamma omständigheter. Utomlands är han mer känd som mannen som ledde Ecuador bort från fattigdom, men verkligheten här är tyvärr annorlunda. Enligt människor vi har pratat med så har de som redan var rika fått det bättre, medan större delen av befolkningen har fått det sämre ställt. Correa jobbade inte med systemiska samhällsförändringar, och de förändringar som skulle leda till det bättre var inte alltid systematiska. Under de 10 år som Correa satt vid makten så försvann många av de rättigheter folket hade kämpat för under lång tid; småbönder, fackförbund och urfolk fick se sina möjligheter, rättigheter och inflytande minska till nära noll. Människor som uppmärksammade den stora korruptionen bakom kulisserna blev satta i fängelse eller tystade, och stora summor pengar har lämnat landet tack vare makteliten. Samtidigt sade sig Correa vara en del av den latinamerikanska vänstervågen, och klädde sig i traditionell urfolksdräkt tillsammans med Bolivias Evo Morales och Venezuelas Nicolás Maduro. Utomlands har Correa fortfarande ett gott anseende, och han bor numera i Belgien. Han är talför och lyckades länge charma sitt eget folk och media utomlands, men här i Ecuador har glansen falnat rejält. Ju mer tiden går, desto mer skandaler kommer fram.
2008 införde Correa en ny konstitution, en som skulle vara i harmoni med natur och människor (el buen vivir), samtidigt som gruvdriften och oljeutvinningen tog fart. Correa blev omvald för en andra, och sista, fyraårig mandatperiod (hur han lyckades sitta i tio år istället för åtta är märkligt i sig), under vilken han kämpade för att ta bort gränsen för att bli omvald, något som han också lyckades med. Däremot ställde han inte upp under ett tredje omval eftersom folket protesterade mycket, och när hans efterträdare Lenín Moreno blivit vald, under något dubiösa omständigheter, åkte han till Belgien (kanske för att bida sin tid inför nästa presidentval, med hopp om att opinionen skulle vända till hans fördel).
Allt det här leder oss till söndagens folkomröstning, där folket skulle rösta om hela sju frågor! Frågorna rörde bland annat huruvida människor dömda för korruption inte ska få ställa upp i politiska val, att politiker bara kan bli omvalda en gång, att sexbrott begångna mot barn inte kan preskriberas, att urbana områden och värdefull skyddad natur i fortsättningen skyddas mot gruvdrift, att det ska bli svårare att värdesätta natur ekonomiskt, och ifall en nationalpark skulle skyddas ytterligare mot oljeutvinning.
Att rösta ’Ja’ ansågs stötta Moreno, att rösta ’Nej’ skulle stötta Correa. Det blev ett rungande ’Ja’, Morenos sida fick mellan 60 och 75 % av rösterna, beroende på fråga.  Det här ska förhoppningsvis leda till förändringar som leder landet mot en mer demokratisk riktning vilken tar hänsyn till utsatta människor och naturen. Söndagens valdeltagande låg på 82,1 %.
Övriga fakta om röstning i Ecuador:
Att rösta i Ecuador är en obligatorisk handling, om du inte röstar får du betala böter. När du lagt din röst får du ett kort som du behöver bära med dig till nästa röstningstillfälle, och som till dess behövs vid exempelvis bankärenden. Har du inte röstat får du till exempel inte ansöka om lån. Män och kvinnor röstar separat i olika lokaler.
Hasta luego,
Tove och Matilda

Crash course: Ekologi

Det odlas, som förväntat, ekologiska grönsaker på gården. Utan konstgödsel och konstgjorda bekämpningsmedel tar vi till andra metoder som inte utarmar marken eller orsakar markdöd, förlust av biologisk mångfald och minskad resiliens (anpassningsförmåga och motståndskraft) vid klimatförändringar.
Obesprutad squash från gårdens växthus. Foto: Tove Dahlbom
Obesprutad squash från gårdens växthus. Foto: Tove Dahlbom
Ett sätt att odla som vi använder oss av på gården är motsatsen till monokultur, det kallas polykultur. Att bara odla hektar efter hektar av en och samma sorts gröda ökar risken för angrepp från skadedjur och sjukdomar, vilket har lett till att många går över till GMO-grödor som är beroende av specifika bekämpningsmedel. Hållbart? Icke, eftersom för varje odlingscykel behöver bonden öka dosen gift, tillslut dör marken eftersom inga organismer klarar av att bo i och ta hand om jorden (och den maten ska vi äta!).
Polykultur där majs och bönor drar nytta av varandra. Foto: Matilda Norelius
Ekologisk polykultur där majs och bönor drar nytta av varandra. Foto: Matilda Norelius
Ecuadors konstitution sedan från 2008 har förklarat att landet ska vara GMO-fritt, men så sent som förra året tillät parlamentet att GMO-studier ska få utföras (enligt lagen om agrobiodiversitet, frön och utveckling av hållbart jordbruk).
Användningen av specifika GMO-grödor och bekämpningsmedel leder också till minskad matsuveränitet eftersom bonden inte äger utsädet; det måste hela tiden köpas in nytt och får inte sparas från säsong till säsong. Så uppstår beroendet av företag, tills marken är så pass utarmad att det inte går att odla något; varpå storföretag kan köpa marken från de skuldsatta bönderna. Småbruk försvinner, och fler döda marker med GMO-grödor sprider ut sig.
Att använda sig av polykultur, dvs odla flera olika grödor tillsammans (till exempel som bilden intill visar där majs fungerar som växtstöd till bönor, som i sin tur fixerar nödvändigt kväve i jorden), ökar resiliensen och den biologiska mångfalden; ger bonden en bra avkastning; och ökar möjligheten till en starkare matsuveränitet. Att odla ekologiskt på det här viset utarmar inte jorden eftersom den som odlar också tänker på vad marken behöver för att klara av att producera maten vi äter.
/Tove och Matilda

Gott nytt år från Ecuador!

Det har hänt en del hos oss i Ecuador, det här inlägget blir en liten ”recap” av två olika aktiviteter organisationen började arbeta med 2017! Cambugán har bland annat deltagit i mässor och startat samarbeten med skolor.
Vi har deltagit på en veganmässa och en hantverksmässa, evenemang med både quiteños, inhemska och utländska turister som besökare. Mässorna visar tydligt på Ecuadors mångfald bland grödor och hantverk beroende på höjden och förutsättningarna den ger, Quito stad ligger till exempel på 2850 m.ö.h.  Klimatet i Quito brukar exempelvis sammanfattas som kallt (och visst har vi nyligen blivit påminda om just hur stor skillnaden är i jämförelse med kusten), men vi behöver ändå inte lämna Quito kommun för att komma till odlingar med banan, kaffe, kakao och kokos.
Från vår gård i Píntag (2830 m.ö.h.) erbjöds däremot produkter som förväntas finnas i regionen: majs, bönor, tomater, physalis, trädplantor, honung (inte på veganmässan), kål, lök, sallad, ostronskivling, örter, kryddor, gryner, chili osv. Folk kunde också adoptera inhemska träd för plantering på gården.
Närbild på lite av vad vi sålde på veganmässan. Foto: Matilda Norelius
Närbild på lite av vad vi sålde på veganmässan. Foto: Matilda Norelius
Första dagen på hantverksmässan. Det var inte mycket kvar när mässan avslutades. Foto: Tove Dahlbom
Första dagen på hantverksmässan med Carmen. Foto: Tove Dahlbom
Vi har både besökt och fått besök av skolor. Organisationen lägger mycket arbete på att samarbeta med och starta utbyten med skolor i olika stadium för att sprida kunskap om arbetet med bevaring och återuppbyggnad av ekosystem till ungdomar. En eftermiddag i november följde vi med till Quito där en liten skolklass fick lära sig om hydroponik, dvs hur växter får näring från vatten istället för substrat. Vi fick se deras lilla odling de hade på skolgården. Med begränsad markyta är det tänkt att de ska börja använda sig av väggar för att kunna odla mer.
Odling av lök och sallad på en liten skolgård i Quito. Foto: Tove Dahlbom
Odling av lök och sallad på en liten skolgård i Quito. Foto: Tove Dahlbom
Carmen förklarar och vi kollar in den populära libbstickan på gården. Foto: Tove Dahlbom
Carmen förklarar och vi kollar in den populära libbstickan på gården. Foto: Tove Dahlbom

 

 

En skola här i Píntag har påbörjat ett hållbarhetssamarbete med gården, och allteftersom har det kommit hit klasser med elever i olika åldrar för att lära sig mer om ekologisk odling och gårdens olika hållbarhetsaspekter. Samarbetet kommer fortsätta under året och förhoppningsvis kan vi även hjälpa till att ordna en odlingsyta på skolans område. Eleverna som kommit hit har visat stort intresse för arbetet vi utför på gården och berättar gärna och entusiastiskt om egna erfarenheter, släktingars eller grannars odlingar.

 

Vi avslutade året på traditionellt ecuadorianskt vis och eldade upp en egengjord mansdocka som representerar det gamla året. En härlig start på det nya året!
/Matilda och Tove

Blomindustrins baksida

De flesta av oss har köpt snittblommor någon gång, särskilt nu under vintertid. Det piffar upp den mörka vardagen, sprider lite glädje och sätter färg i hemmet, en påminnelse om sommaren. Vad många av oss däremot inte tänker på är var blommorna kommer ifrån, hur de odlas och vilken ohållbar industri det faktiskt ofta handlar om. Under vår vecka i Cayambe, ett samhälle cirka en och en halv timme norr om Quito, kom vi närmare den blomstrande industrin som står för den femte viktigaste exporten i Ecuador. Vi såg ut över en dal som dominerades av växthus. Under de senaste 25–30 åren har snittblomsterindustrin mer eller mindre tagit över markerna där folket förr hade sina egna odlingar. Multinationella företag kan enkelt köpa upp mark och bygga växthuskomplex där lokalbefolkningen tvingas arbeta för att försörja familjen då antingen den egna markens produktion inte räcker till, eller kanske för att marken har sålts till en granne som vill och har råd att investera i växthus och kemikalier.
Gulrosa alströmeria (Alstroemeria spp.) Foto: Tove Dahlbom
Gulrosa alströmeria (Alstroemeria sp.) Foto: Tove Dahlbom
För att industrin ska vara lukrativ används transgenetiska plantor som kräver mängder av konstgödsel och starka kemiska bekämpningsmedel. Gifterna påverkar inte bara de lokala arbetarnas hälsa med lung- och hudsjukdomar. De förgiftar även vattnet och markerna runtom, vilket förstör för de som bor runtomkring, något som i sin tur gör det lättare för blomindustrin att köpa upp och expandera ännu mer. Många människor föredrar arbetslöshet och fattigdom framför arbete i den giftiga miljön som blomindustrin ”erbjuder”. Kvinnor står för en stor del av den lågutbildade och lågavlönade arbetskraften, och de utsätts ofta för sexuella trakasserier och övergrepp, något som gäller blomindustrin generellt.
Fingerborgsblommor. Foto: Tove Dahlbom
Fingerborgsblomma (Digitalis purpurea). Foto: Tove Dahlbom
Ecuador är en av världens största exportörer av snittblommor (statistiskt sett är Nederländerna störst, mycket på grund av landet länge fungerat som en ”blom-hub”; få blommor exporteras utan att hamna där någon gång på vägen mot slutmålet). Det finns en ständig efterfrågan på vackra blommor (Ecuador exporterar största delen av sina snittblommor till USA, Ryssland, Nederländerna, Italien, Spanien och Kanada) och länderna kring ekvatorn har onekligen klimatet för året-runt-produktion. Genom att komma ihåg och vara medveten om de mänskliga och miljörelaterade förutsättningarna bakom en ros, särskilt i mörka december, kan vi göra aktiva val som stödjer människor och är skonsamma för miljön som de bor i. Så hur ska vi tänka när det går att köpa ett 18-pack (hårt besprutade) rosor för 99 kr?
Ros. Foto: Tove Dahlbom
Gulröd ros (Rosa sp.). Foto: Tove Dahlbom
Det finns mer hållbara alternativ! Märkningar att hålla utkik och fråga efter är bland andra FFP (Fair Flowers Fair Plants) och Rättvisemärkt/Fairtrade. Dessa märkningar jobbar både med social och ekologisk hållbarhet, och bidrar till att lokalbefolkning kan få en vettig inkomst från en mindre skadlig miljö. Detta innebär att fler människor kan bo kvar på landsbygden, vilket ökar möjligheten för överlevnaden av småskaligt jordbruk. Fairtradeodlingar i Ecuador har enligt en studie bidragit till ökad självkänsla, egenvärde och känsla av kontroll bland arbetarna eftersom Fairtrade bidrar till utbildning, ökat medinflytande och egenmakt.
Röd nejlika. Foto: Tove Dahlbom
Röd trädgårdsnejlika (Dianthus caryophyllus). Foto: Tove Dahlbom
Det här inlägget har inte tagit upp snittblommors globala transporter och klimatpåverkan, men självklart är ett annat viktigt blomalternativ att tänka lokalt och säsongsbetonat (eftersom det ofta innebär att mindre gifter är inblandade om du inte hittar med miljömärkning). Det finns växter i Sverige och norra Europa som blommar om vintern; närodlade hyacinter (det finns fler än rosa, vita och blå) och snödroppar (det finns över 2500 sorter) är klassiska exempel på detta. Andra som blommar en bit in på vinterhalvåret är också ljung och julrosor.
Vi tänder ett ljus och önskar mysig första advent!
Allt gott,
Tove och Matilda

Utbyte i Cayambe

Den gångna veckan har vi varit med på en veckas kurs med en del av Framtidsjordens Latinamerikanätverk. Det blev en vecka som sent kommer att glömmas, full med inspiration, kunskap och många utbyten.
Deltog gjorde bönder och organisationsansvariga från Colombia (Serraniagua), Ecuador (Kawsay Ecuador och Cambugán), Bolivia (Kawsay Bolivia) och Uruguay (REDES). En bred blandning av ålder, kön, olika förutsättningar och snarlika erfarenheter inom samma frågor, arbete och kamp för ett hållbart och lokalt jordbruk.
Under veckan arbetade vi i roterande grupper med ett systemtänk som lätt visar på flöden inom både gård, industrialisering och kommersialisering eller marknadsföring. Arbetar du med agroekologi vill du minimera flödena in till gården och maximera de utgående, till exempel inköp av maskiner och försäljning av produkter. Det var en bra övning som får en att tänka till över alla komponenter som existerar och samarbetar inom ett system.
Vi hade även mer praktiska moment där vi bland annat lärde oss hur man planterar i raka filer i sluttande terräng med hjälp av ”Aparato A” (som vi också byggde på plats), ett verktyg som har använts i sedan länge för stadig terrassodling. Kakaobonden Don James från Colombia lärde ut olika tekniker inom ympning. Det är en teknik som är mycket användbar då det minskar behovet av genmodifierade grödor, exempelvis kan du ympa in en sort med bra frukt på ett träd med starkt rotsystem.
Arbetet går fort fram med många deltagare. Foto: Tove Dahlbom
Arbetet går fort fram med många deltagare. Två Aparato A syns nere i högra hörnet. Foto: Tove Dahlbom
Glatt gäng som byggt klart terrassen! Foto: Tove Dahlbom
Glatt gäng som har byggt klart terrassen! Don Daniel håller i en Aparato A. Foto: Tove Dahlbom
Vi lärde oss mycket om mikroorganismer och hur vi lätt kan producera både torra och flytande själva. Mikroorganismer fungerar ungefär på samma sätt som gödsel, men med ännu mer fokus på att balansera de nyttiga bakterierna i jorden, och magen på en människa. Ju mer kunskap vi har om mikroorganismer, desto lättare blir det för oss att få både odling och magar att fungera bättre.
Får det vara en hink med mikroorganismer? Drycken kallas guarango. Foto: Tove Dahlbom
Får det vara en hink med mikroorganismer? Drycken kallas guarango och har agave som bas. Foto: Tove Dahlbom
Tre generationer mikroorganismer samsas på tunnlock med vitlök och mandarin. Foto: Tove Dahlbom
Tre generationer mikroorganismer samsas tillfälligt på ett tunnlock. Foto: Tove Dahlbom
Vi är åter på gården i Píntag vid det här laget, här finns mycket som ska jobbas med. Förhoppningsvis kommer vi få användning av Aparato A, mikroorganismer och annat snart!
Ha det gott!
/Matilda och Tove

Biodling!

Blogg1bikupor
Foto: Matilda Norelius

Sedan 2015 står ett tjugotal bikupor på gården som sköts av en man i grannskapet. Mannen i fråga, Edwin Espín, säljer bidrottningar, och har också hundratalet bikupor vid ecuadorianska kusten samt i Peru. Han reser ofta i biaffärer mellan både sina egna odlingar och andras för att sälja drottningar, bland annat nämnde han flertalet länder i Latinamerika och Europa. Edwin sköter om alla praktiska bisaker, i utbyte får gården 20 % av honungen för att han får ha kuporna här utan kostnad.

Edwin på jakt efter bidrottning
Edwin på jakt efter bidrottning. Foto: Matilda Norelius

För några dagar sedan kom Edwin förbi gården för att kolla hur det stod till med bina. Vi tänkte ta bilder från håll, men plötsligt fick Matilda en biodlardräkt till låns och följde med ned till kuporna! Precis som i Sverige har biodlarna här problem med bidöd, virus och andra sjukdomar som drabbar bina, dessutom riskerar de ecuadorianska bina helt att ersättas av mer motståndskraftiga och aggressiva bin som introducerades från Afrika och förvildades i Brasilien för några årtionden sedan.

Matilda i full mundering
Matilda i full mundering. Foto: Tove Dahlbom

Marknaden för honung i Ecuador är inte på långa vägar mättad, utbudet understiger efterfrågan, vilket kan bidra till att fler börjar hålla sig med biodling. Fundación Cambugán har tillsammans med Edwin hållit i en biodlarkurs på gården. Är biodlingen ekologisk, som här i San Isidro de Píntag, bidrar den inte bara till ökad avkastning inom jordbruk, utan också till ökad biologisk mångfald.

Blogg1biclose
Foto: Matilda Norelius

Edwin lovade att höra av sig när det var dags för honungsskörd, så förhoppningsvis kommer det mer bilder i framtida inlägg! Nu tar vår bloggvecka slut, nästa vecka får ni följa Zelda och Tovas äventyr i Mumbai!

¡Hasta la próxima!
Tove och Matilda