Den första sammankomsten

Dagen efter vi anlände hade organisationen ordnat med en liten sammankomst som också fungerade som projektmöte tillsammans med ledningen i Fundación Cambugán. Grannar i området var inbjudna att ta del av projekten och välja vilka projekt som intresserade dem mest. Som det kanske kan anas så rörde projekten hållbarhet och jordbruk, men också turism.

Gårdens och organisationens projekt och ledord
Gårdens och organisationens projekt och ledord. Foto: Matilda Norelius

Det som framförallt diskuterades var gårdens olika projekt och intresset för dessa bland deltagarna (whiteboard). Utan att vilja göra det alltför styltigt så listar vi upp projekten:

  1. Producción agroecológica – Ekologisk jordbruksproduktion
  2. Energias limpias y renovables – Ren och förnybar energi
  3. Comercialización – Försäljning
  4. Agroturismo y voluntariado – Agro- och ekoturism och volontärer
  5. Producción de abonos orgánicos y bioles – Framställning av ekologiskt gödsel
  6. Recuperación de flora y fauna nativa – Återskapande av inhemskt växt- och djurliv

Gården har också några ledord som den vill verka för (stående plansch) :

  1. Educación ambiental – Miljöinriktad utbildning
  2. Agroecología – Ekologiskt jordbruk
  3. Biodiversidad – Biologisk mångfald
  4. Bienestar y aventura – Välfärd och äventyr
  5. Sustentabilidad – Hållbarhet
  6. Voluntariado – Volontärer

Deras vision om ekologiskt jordbruk kan sammanfattas med att det ska skydda kommande generationer, garantera fort- och överlevnad för småbruk, framställning av giftfria grödor, bromsa jorderosion, gagna biologisk mångfald och främja användandet av förnybar energi (trall)

Ramiro, Paty, X, Ana och Gladys deltog
Ramiro, Paty, Tatiana, Ana och Gladys deltog. Foto: Matilda Norelius

Ana Mariscal, som var med och grundade organisationen, höll i en lekfull övning som belyste ekosystem och deras sammankoppling och skörhet. Trådarna symboliserar just sammankopplingen mellan olika delar av ekosystem och deras beroendeställning.

Efter diskussion och övning bjöd fyra tjejer på uppvisning i traditionell dans varefter vi åt tillsammans. Vi bjöd på svenskt godis (Djungelvrål mottogs med nyfikenhet följt av skepsis, men fick några nya anhängare). Evenemanget avslutades med gemensam ringdans.

X, Y, Z och Cristina i traditionell klädsel från Otavalo
Mónica, Ñusta, Tatiana och Cristina i traditionell klädsel från Otavalo. Foto: Matilda Norelius

/Matilda och Tove

Fundación Cambugán

Vi, Matilda och Tove, har nu varit på plats i Ecuador i en vecka. Vi gör vår praktik hos Fundación Cambugán, en nykomling i Framtidsjordens familj, som grundades för 17 år sedan. Från början arbetade organisationen framförallt med att rädda urskogen i Ecuador, genom att köpa upp mark och skapa naturreservat så stora bolag inte kan komma dit och skövla. Skogsskövling är ett stort problem i Ecuador och urskogarnas omfattning minskar i snabb takt. Det skogsreservat som organisationen har skapat har även gett namn till organisationen, Cambugán.

Entrén och gårdens huvudbyggnad i Píntag
Entrén och gårdens huvudbyggnad i Píntag. Foto: Matilda Norelius

Vi bor på organisationens andra projekt, en ekologisk gård i Píntag, en timme sydväst om huvudstaden Quito. Gården används dels som modell för att visa studenter, forskare och intresserade Píntagbor hur ekologisk och hållbar odling kan se ut och skötas. Organisationen jobbar även med att fånga upp andra intressenter och producenter i grannskapet för att hjälpa dem att sälja sina varor och uppmuntra dem till att odla utan kemiska bekämpningsmedel, använda naturgödsel och odla i polykulturer/samodling. De producenter som organisationen samarbetar med fungerar ungefär som ett kooperativ. Gårdarnas produkter samlas in för att säljas varje vecka; grödorna transporteras till Quito och säljs i en affär för ekologiska varor i norra delen av staden. Därefter delas vinsten ut till respektive producent. Det finns inga krav på kvantitet eller hur frekvent producenterna kan sälja.

"Händerna i jorden", en av gårdens odlingsmarker och växthus
”Händerna i jorden”, en av gårdens odlingsmarker och växthus. Foto: Matilda Norelius

På gården finns två hus, ett större med organisationens kontor och ett mindre för volontärer, där vi bor. Gårdens ständige arbetare, Don Héctor, bor i det större huset. Det finns tre ordentliga odlingsytor (som snarare motsvarar trädgårdsland), där det bland annat odlas potatis, majs, bönor och olika typer av kål. Ett stort växthus med bland annat tomater, bönor, örter och bladväxter samt paprikor och gurkväxter. Ytterligare ett växthus är på väg att byggas, ytan är markerad och materialet levererat. Nu väntas det bara på att ett företag ska komma hit och sätta ihop det. Båda växthusen är ungefär 100 m långa, men det nya kommer vara bredare än det befintliga. Utöver det odlas det också alfalfa, majs, sötpotatis och potatis på större fält ner mot dalen. Gården har även fem kor och flertalet kalvar, mjölken de får ihop säljs för att senare bli ost. Ett tiotal marsvin föds upp, dock endast för köttet. Ett fåtal höns finns också, men Don Héctor håller de strikt instängda i sina hus för att de inte ska förstöra odlingarna.

Samodling, här odlas bland annat lök, majs och bönor
Samodling, här odlas bland annat lök, majs och bönor. Foto: Tove Dahlbom

Organisationen har stora förhoppningar på gården och dagligen talas det om nya idéer och metoder som kan användas. Bland annat vill de satsa på ekoturism och agroturism, där inte bara gården besöks utan flertalet platser i området. Dessutom vill de starta en språkskola för människor vid organisationen och i Píntag med engelska, spanska och urspråket kichwa, samt skapa en plats för yoga och meditation. Gården är stor, mindre än halva marken är under bruk, resten vill de skydda för de inhemska växterna som växer där. I framtiden hoppas de kunna ha guidade turer för turister och visa de inhemska växterna som finns där och vad de historiskt sett har använts till.

Utsikt från andra sidan dalgången mot gården. Organisationens mark (närmast i bild) sträcker sig upp på båda sidor om dalen.
Utsikt från andra sidan dalgången mot gården. Organisationens mark (närmast i bild) sträcker sig upp på båda sidor om dalen. Foto: Matilda Norelius

Här är det fullt upp, så håll utkik efter uppdateringar från gården under veckan!

/Matilda och Tove

Med paus för fotboll

Fotboll bild blogg
Arbetet som jordbrukare i Florencia och dess syskonsocknar runt om i landet är ett slitsamt arbete. De traditionella femdagarsveckorna utökas ofta med helgarbete. Lediga kvällar i Sverige innebär inte så sällan i Ecuador fortsatt arbete på sin egen, på släktingars eller socknens gemensamma marker (se tidigare inlägg om det gemensamma arbetet i socknen). Mat ska lagas, husen städas, kläder tvättas och läxhjälp ska ges till barnen. Det är ett fullspäckat schema, men för att inte livet helt ska gå åt till slit och arbete har invånarna, utöver de årliga högtiderna och traditionerna, skapat gemensamma aktiviter.

Den överlägset största fritidsaktiviteten i Florencia med omnejd är fotboll. Fotboll i allmänhet och fotboll i synnerhet. Fotboll, fotboll och åter fotboll. Sen lite volleyboll. I Sydamerikas länder råder konstant fotbollshysteri. Kontinenten är födelseplatsen för historiska världsspelare som Maradona och Pelé och i modern tid har Sverigebekanta Marta, superstjärnorna Messi, Newmar Jr och Rodrigues James charmat världen. Fotbollsintresset är så pass stort och utbrett att det utgör är en ekonomisk faktor för fotbollspamparna i Europa att ta hänsyn till. Champions League-matcher och La Liga-matcher spelas därför sent i Europa för att ge sydamerikanerna möjlighet att följa dem och på så sätt ge ökade TV-intäkter. Alla spelar fotboll. Ecuador och dess urfolk utgör inget undantag för denna hysteri.

Av den anledningen står därför arbetet helt stilla några timmar varje helg och skor, benskydd och lagställ tas till socknens fotbollsplaner. De yngre spelar på en mindre plan lite längre upp i slänten medan kvinnor och män i tur och ordning spelar på de två stora planerna. I svenska mått mätt är dom något större än en sjumannaplan. Målen utrustas med nät och sandplanernas linjer, som under veckan suddats ut av regn och vind, fylls på med vitt grus. Spelet tas på allvar. Lag från olika socknar kommer med bilar och bussar i matchande ställ för att göra upp i ett utstuderat seriesystem med avslutande finaler. Kopior av storlag från Europa som franska Paris Saint Germain och de spanska giganterna Barcelona och Real Madrid tampas här i lag om max åtta spelare på planen. För att få spela krävs medlemskort och inbetald avgift om en dollar per spelare och match till domaren, som också han är korrekt klädd i domardress. Domaren delar givetvis ut gula och röda kort, som även dom resulterar i böter om en dollar. Till hjälp har han, domarna har hittills endast varit män, en person ansvarig för referat. Denne person, en inte så sällan traditionellt klädd kvinna, samlar in medlemskort och avgifter samt ser till att allt står rätt till innan och under matchen.

För den oinvigde ser reglerna ut som följer:

– Straffar och frisparkar nära straffområdet innebär att försvarande lag får ställa upp en mur ca en meter ifrån skottpunkten.
– Utsparkar får, beroende på domaren, inte passera halva plan.
– Inkasten ska kastas hårt i marken och spelare tampas om att fånga upp studsen.
– Vid avspark efter mål får spelare stå var som helst på planen.
– Offsideregeln gäller ej.
– Matchen är 2 x 30 minuter lång.
– Fria byten.

– ”Spelet skapar en gemenskap mellan socknarna.”, berättar Julian Calugullin. ”Det är ett sätt att koppla av och minska stressen”.

Även jag har blivit spelare. Jag utgör en kantig och positionssvag back med en rad tveksamma beslut i bagaget och spelar i Bayern Munchen. En stor ära att som utomstående få en given roll i detta spektakel som betyder så mycket för människorna här.

Minga – Gemensamt arbete i Anderna

I ett litet samhälle som Florencia, och i dess motsvarigheter runtom i Anderna, krävs det samarbete för att människorna där ska kunna försvara sin existens och bevara sitt sätt att leva. Detta gäller framför allt för jordbrukssamhällen som är sköra eftersom de är helt beroende av vädrets makter, av tillgång på vatten och brukets avkastning. Därtill kan tilläggas att den upplevda ignoransen från landets rika och folkvalda ledare i sig skapar en förutsättning och ett starkt skäl för invånarna i landets många små byar att sluta sig samman. Allt för att gemensamt kämpa för och bevara samt möjliggöra deras traditionella levnadssätt.

Detta sker på olika vis och med olika strategier. Jag har i tidigare inlägg beskrivit urbefolkningens varuutbyten, Intercambio, som absolut är en marknad parallell med de ekonomiska krafter som utgår främst från de större städerna. Utöver detta har invånarna i Florencia – ett samhälle ett par timmars bussresa norr om Quito – skapat ett gemensamt bruk av jorden. De grå betong- och tegelhusen i områdets dalar och bergsslänter omgärdar ett relativt stort område mark som ägs gemensamt av alla. Vad som odlas där bestäms delvis tillsammans av byborna, men leds av Julian Calugullin som är sedan två år valts till socknens president, se min intervju med Julian från den 19/12-16. Under hans ledning genomförs ett kollektivt arbete. Beroende på vad som behövs samlas Florenciaborna en eftermiddag per vecka, men krävs det än mer tid är det helgdagar som gäller.

När deltagarna, män och kvinnor i ett spann mellan tonåringar till vuxna, har anlänt till platsen delegeras områden ut och grupper om fyra till tio personer tar sig an dagens uppgifter. Det kan röra sig om rensning av ogräs, förmultnande blad och plantor, ett pilligt jobb med obehandskade händer och hackor. Ogräs, blad och rötter slängs i en växande hög i ett hörn av åkern. På fälten och åkrarna kan diken grävas upp för att i framtiden användas för att så nytt. Arbetet kan även utgöras av skörd av färdiga grödor, grönsaker och rotknölar.

I Florencia odlas bl. a. grönsallad, rödbetor, morötter, potatis och majs. I dagsläget går alla producerade varor från de gemensamma fälten till invånarna, men enligt Julian Calugullin är förhoppningen att i framtiden även kunna sälja delar av produkterna vidare. Även detta arbete utförs utan maskiner eller djur som hjälp, allt görs med händer, hackor och spadar. När ett område skördats förbereds det för en ny period av bruk, diken grävs upp och lämnar marken räfflad innan frön placeras ut och täcks med jord.

Som jag nämnde kort i mitt inlägg och intervju med Julian Calugullin så samarbetar angränsande och närliggande samhällen med varandra. Under min tid i Ecuador och Florencia har arbetet utförts i flertalet grannområden. Tjänster och gentjänster, men som jag förstått det så görs det också för att människorna här anser det viktigt med solidaritet. Samarbete är en avgörande grundbult i filosofin och det är uppenbart när en ser hur hårt invånarna sliter med uppgifter som inte är ens egna, och som Julian nämner i intervjun är det viktigt att fortsätta arbeta med denna filosofi för att bevara den mentala inställningen. Jag har länge tänkt att inställning kring sin egen och andras plats och ansvar i ett samhälle formas och speglar den sociala miljön och tvärtom. Människan är en nyckfull varelse, på gott och ont. Det krävs alltså att Julian, i egenskap av ledare, måste fortsätta arbetet för att människorna ska tycka det viktigt med att arbeta för varandra.

Arbetet utgör och innebär samtidigt även en social aktivitet, grupper i spridda åldrar arbetar tillsammans, pratar, skrattar och dricker Coca-Cola ur trelitersflaskor. Under tiden övervakas slitet av socknens hundar och familjernas barn som stannar olika länge beroende på hur högt solen står, eller hur kallt det blivit när solen sjunkit bakom bergen.

Utöver den gemensamma odlingen har de flesta en egen mark att bruka. Andra pendlar till jobb i någon av de större städerna i närheten. När arbetet är klart samlas man igen, planerar för nästa gemensamma kraftansträngning och går hem till sitt.

Ett närmare val – Intervju med Julian Calugullin

Med anledning av förra veckans val av ledare i Florencia, då Julian Calugullin för tredje året i rad valdes till president, intervjuade jag honom om vad detta arbete innebär. Ansvaret är obetalt och val genomförs varje år i december. Inför valet, men också då han återigen blev nominerad berättade Julian att han inte ville fortsätta axla ansvaret. Anledningen var att det stora och tidskrävande jobbet utöver hans övriga sysslor som bland annat innebär arbete på den egenägda plantagen samt hans engagemang i organisationen Kawsay. Att han ändå gick med på att återigen ta sig an uppgiften var bristen på intresse från andra att ta över samt att han varit mycket populär under hans tidigare två år som president.

”Vad innebär det att vara president i samhället Florencia?”. ”Kompromisser och ansvar, tänka på vad som är bäst för folket och gemenskapen, en dag i taget,” säger Julian. ”Sprida ut bestämmelser och arbeta för att ge de unga en framtid, motivera ansvarstagande för solidaritet, familjen och samhället. Det handlar om att skapa en mental förändring, ta bort egoism, få invånarna att tänka på familjen. Se till att barnen kan gå i skolan, att organisera arbetet med jorden och i förlängningen maten.”

I januarimånad är presidenten ansvarig för planeringen av året och organiseringen av aktiviteterna. Vad behöver göras? Hur ska det göras? När ska möten äga rum och vad ska diskuteras. Ett exempel på vad planeringen resulterar i är det gemensamma arbetet den egna eller i närliggande samhällen. Detta kommer kommer du kunna läsa mer om på bloggen i ett senare inlägg. Områden som presidenten ska hantera och arbeta med är bland annat jordbruket, säkerheten och hålla produktionen stabil.

”Planen är att vi ska kunna producera grönsaker och rotfrukter för försäljning, egen matlagning och odla medicinalväxter. Göra det som är bäst för familjen. Mycket arbete handlar om att motverka att torka och skadedjur påverkar plantorna. Ett arbete som kopplar samman familjen och jorden i harmoni med pacha mama. Att så och äta.”

I Florencia, och vad det verkar, generellt bland urfolken i Ecuador så råder filosofin om pancha mama. Det innebär bland annat att bönderna försöker odla ekologiskt och leva i symbios med moder jord. På grund av det så driver majoriteten av bönderna i Florenca ett kemikaliefritt jordbruk. Enligt Julian så är det bara runt 10% som använder sig av ickeekologiska metoder, och tillägger att det blir bättre en liten bit i taget.

Jag frågar hur beslutsprocessen ser ut, och Julian berättar att; ”Vi som är ledare i samhället tar beslut under och efter mötena tillsammans med alla invånare. Vi analyserar och diskuterar samt kommer med förslag”. Med ”vi som är ledare” menar Julian sig själv och de andra folkvalda personer i samhället som tillsammans utgör en slags mini-regering, det rör sig bland annat om en vice president, en sekreterare och en ekonomiskt ansvarig.

Som jag nämnde inledningsvis arrangeras det gemensamma arbetsdagar inom eller utanför Florencias gränser, och jag frågar hur samarbetena ser ut. ”Är du redo att ge en hjälpande hand så kommer du få hjälp tillbaka, då blir vårt arbete lättare. Solidaritet mellan bönderna är avgörande, en person kan inte klara sig på egen hand och om man hjälps åt kommer samhället att utvecklas framåt. Det är som små företag, hon har ett litet företag, han har ett litet företag. I brist på pengar kan dom inte anställa någon, men tillsammans kan dom hjälpa varandra utan att jobba för hårt och utan att behöva betala. Därför är det ledarens ansvar att motivera till förändring och besluta var arbetet ska utföras.”

Det är närliggande samhällen som samarbetar på det här sättet, grannsamhällen. Julian berättar att inte alla ledare och samhällen tänker på samma sätt eller har samma mål och idéer om hur man når dem. Vissa är mer självgående eller själviska medan andra tänker på kollektivet. Det är endast med de sistnämnda samhällena som Julian väljer att samarbeta med. ”Genom det gemensamma arbetet kan vi utbyta idéer och avancera”, säger han.

Julian nämner även värdet av internationella utbyten för att utveckla och möjliggöra utveckling av jordbruket och därigenom skapa förutsättningar för att kunna fortsätta bo och leva som dom vill. Han nämner organisationen Kawsay som han, utöver presidentskapet, också är aktiv inom. Kawsay skapar en plattform för den typen av utbyten. Exempel på hur det kan se ut är förra veckans tvådagarsworkshop med representanter från Peru, Nicaragua och Colombia i Kawsays lokal, en kvarn strax utanför Cayambe. Erfarenheter från urfolken i respektive land diskuterades och band knöts för framtida samarbeten. Upplevda problem är sällan något isolerat till en person eller grupp vilket gör att personer under dessa två dagar kunde ta del av hur andra arbetat med ett gemensamt problem.

”Vad är den största utmaningen i Florencia idag?”, frågar jag. ”Pengar och att ta sig ur fattigdom. Sen att skapa ett organiserat, ansvarstagande, solidariskt och organiserat samhälle.” Julian går igenom planerna på att utveckla Florencia genom att bygga ett gemensamt möteshus för workshops och möten samt ett kapell eller mindre kyrkobyggnad. ”Vi letar efter sätt att finansiera byggnaderna och pengar för att köpa mer mark.” Julian nämner siffran 300 dollar per person för att köpa en markyta på 20 000 kvadratmeter och tillägger att det är lite mark för mycket pengar. ”Vi skulle även vilja bygga hus för att välkomna turister och volontärer och ge dem möjligheten att komma hit och bo, leva och arbeta som vi gör.”

I Florencia finns ingen gravplats, de invånare som avlider begravs därför på Cayambes kyrkogård. En fin och centralt belägen plats, men som är trång och så gott som full. Av den anledningen hoppas Julian att Florencia någon gång ska kunna bygga sin egen lokalt knutna gravplats. ”Sen så vill vi ha en vattentank. Vatten för både jordbruksanvändning och för att dricka och laga mat med. Vi har ingen reservoar, det är ett problem för oss. Det finns mycket, mycket att göra och det saknas resurser.”

”Vattnet borde väl vara ett ansvar för regeringen?”, frågar jag och Julian säger det som jag läst mig till gällande vattensituationen i Ecuador; ”Ja, men regeringen gör ingenting. Bara tal och prat.”. Samma mening kan nog höras sägas i alla delar av världen, men Ecuadors vattensituation, och framför allt situationen för landets urfolk gör den väldigt rimlig. Urfolken bjuds inte in i den politiska beslutsprocessen och måste gång på gång hävda sig mot en regering som sällan gör vad den lovar gentemot landets minoritetsgrupper. ”Vattensituationen ser likadan ut i Florencia som i resten av Ecuador. Det finns ingen kredit för bönderna, bara för de rika. Det finns inget vatten för bönderna, bara för de rika.”

Med anledning av det stundande valet i landet frågar jag om han har något hopp om att den nya regeringen ska kunna hitta en lösning på vattenproblemet. ”Vi har bra tankar, analyserar bra, men för vilka? Det är det som är dåligt. Det är dyrt för familjer att låta deras barn gå i skolan och det saknas lärare i hela landet. Maten är dyr, elen är dyr och vattnet också. Fattigdomen är stor och det finns inget stöd för jordbrukare. Vi får ingen hjälp och har inget vatten att vattna med. Sen har vi för liten mark, för lite jord. Politik är bra, men här finns ingen politik, bara politiker.”

Ecuador lider, som så många av dess grannar, av ett styre tyngt av korruption. Den har blivit mindre under president Rafael Correas två mandatperioder, men dess tradition och långa historia har sannolikt skapat en inställning hos befolkningen att det är de egna fickorna hos politikerna som prioriteras. Julian uttalar delvis en liknande inställning. Och skulle en president väljas som är fri från korruption, så är risken stor för att det inte skulle göra särskilt stor skillnad. Som Julian säger; ”Många korrupta mot en. Då händer ingenting.”

Julian nämner också problemen med de många kinesiska företag som stadgat sig i landet och som välkomnas av regering i egenskap av utländska investerare. I teorin skulle det kunna gynna landet, men enligt Julian anställer företagen bara kinesisk arbetskraft och arbetslösheten och fattigdomen bland ecuadorianerna förblir oförändrad.

”Ser du någon lösning på alla dessa problem?”, frågar jag och Julian svarar trött; ”Jag vet inte. Det kanske inte finns någon lösning. Organisationer är delade, samhällen och familjer är delade och det här utnyttjar politikerna. Så det gör det svårt att förändra. Idag tänker ledarna bara på sig själva och inte på alla, inte på kollektivet.

I Florencia betyder kollektivet allt. Utan kollektivet så skulle sannolikt det lilla samhället snart försvinna. Så trots en dyster framtidstro på landet i stort så verkar det inte här saknas vilja och ork att skapa och bevara en lite bit av ”vi”. Ett ”vi” som Julian Calugullin är med och håller vid liv.

/Leo Huss

Systerskap i Cayambe

_dsc0041
Från vänster: Pacha Cabascango, Politisk aktivist för urfolks rättigheter. Diana Cabascango, Pueblo Kayambi. America Tuquerres, Kawsay. Esthela Castillo, Pueblo Kayambi.
Jag befinner mig i staden Cayambe i Kayambi territoriet i de Ecuadorianska Anderna. Jag bor hos och spenderar mina dagar tillsammans med America Tuquerres, eldsjäl och oändlig inspirationskälla.
Förutom att sköta alla hushållssysslor, fostra barnen, delta i skolaktiviteter, arbeta i jordbruket och ha ett heltidsjobb så har America även ett politiskt engagemang för urfolkets rättigheter. Åratal av diskriminering, men också erfarenheter av sociala politiska rörelser, har gett henne insikten att förändring är möjlig, den sker genom folklig organisering och kamp!
Jag frågar America om det finns någonting en kvinna inte kan göra som en man kan. En låga tänds, hon som alltid pratar långsamt och tydligt för att jag ska förstå språket kan inte hjälpa att engagerat fara iväg; ”Tidigare i vårt land var kvinnans roll i hemmet. Hennes arbete var att ta hand om huset, barnen och mannen. Idag ser det annorlunda ut. Det finns inget en kvinna inte kan göra. Vi sköter fortfarande hemmet, vi är fortfarande mödrar och hustrur men vi har samtidigt professionella yrken och deltar i arbetslivet. Vi deltar i det politiska arbetet och driver utvecklingen framåt”.
Fredagen den 25/11 på internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor organiserades en stor demonstration här i Cayambe. Deltog gjorde utbildningsinstitutioner, organisationer och privatpersoner, tillsammans utgjorde de 600 människor som marscherade genom staden for att kräva kvinnors rättigheter och få ett slut på våldet. Folkets kampsånger ekade mellan bergen som omsluter staden; ”Ingen mer diskriminering, inget mer våld och inga fler mord! Inte en enda gång till! Vi vill leva”.
Bland deltagarna befann sig representanter från Fundacion de Kawsay, organisationen där America arbetar och jag praktiserar. Kawsay arbetar för att främja urfolks kultur och livsvillkor, bland annat genom att skydda deras rätt att odla ekologiskt med respekt för Pacha Mama” – moder jord.
”Idag är en mycket viktig dag, för att minnas det som varit och för att föra kampen vidare. Vi befinner oss i Kayambi territoriet, ett område med en historia av starka kvinnliga ledare som gett sitt liv för att uppnå frihet för alla människor. Så i dag höjer vi våra röster i protest mot våldet mot kvinnor och familjerelaterat våld”, säger America. ”Kawsay arbetar mycket med att stärka kvinnor och informera om våra rättigheter. Kvinnor är precis lika kapabla som män och bör därför ges samma möjligheter och ansvar. Vi, kvinnor från stan såväl som från landsbygden, delar med oss av våra visioner, erfarenheter och tillsammans stärker vi varandra”.
Kawsay strävar efter att ha en mångfald av deltagare, kvinnor, män, unga och gamla, på alla deras aktiviteter. Syftet är att hela samhället ska delta i att driva utvecklingen framåt och tillgodose allas rättigheter och förbättra deras livsvillkor.
Fredagens marsch avslutades i Coliseo de Cayambe där alla samlades for att lyssna på tal av bland annat vice borgmästare Dolores Silva och Dina Farinango som representerade organisationen Pueblo Kayambi. Pueblo Kayambi delar Kawsays politiska vision och har många nära samarbeten och gemensamma aktiviteter.
Mina Ecuadorianska systrar inspirerar mig. Det finns inget en kvinna inte kan, tillsammans är vi starka och kan skapa förändring, lokalt och globalt.

Upp till kamp, Viva las Mujeres!!

Syntolkning:Bild från demostrationståget med en mångfärgad flagga med en symbol föreställande solen och månen, detta är en symbol för urfolkenss kamp i Ecuador. Den här flaggan tillhör organisationen Pueblo Kayambi med samma politiska ideologi som Kawsay och har många nära samarbeten och gemensamma aktiviteter tillsammans.
Syntolkning:Bild från demostrationståget med en mångfärgad flagga med en symbol föreställande solen och månen, detta är en symbol för urfolkenss kamp i Ecuador. Den här flaggan tillhör organisationen Pueblo Kayambi med samma politiska ideologi som Kawsay som har många nära samarbeten och gemensamma aktiviteter tillsammans.
Syntolkning: Bild från demostrationståget. Längst fram står lärare med en banderoll från en av Cayambes grundskolor, bakom skymtar elever, balonger och banderoller med slagord.
Syntolkning: Bild från demostrationståget. Längst fram står lärare med en banderoll från en av Cayambes grundskolor, bakom skymtar elever, balonger och banderoller med slagord.

En alternativ ekonomi

annan-grupp

Ett intercambio innebär ett varuutbyte som äger rum två gånger om året för urinvånarna i Ecuador, i april och oktober. Det kallas för en alternativ ekonomi och gemensamt för deltagarna, ett par hundra individer, är att de är jordbrukare och är beroende av att pachamama, moder jord, ska ge dem dem lycka och god skörd. Utbytet äger rum i den lilla staden Ibarra, belägen i Anderna några mil norr om Quito och Cayambe.

Att detta kallas en alternativ ekonomi innebär att man här frångår det rådande systemet där tjänster/varor ersätter pengar. Frånvaron av sedlar och mynt ger istället utrymme för en annan typ av valuta, bönderna idkar istället byteshandel och byter varor med varandra.

Ecuadors placering på ekvatorn och varierande klimat och förutsättningar, gör att man till exempel i Anderna inte kan producera exotiska frukter som bananer och apelsiner. Den sortens odling är däremot möjlig i ”orient”-området, det platta området mellan Andernas berg och dalar och kustens stränder. Varje jordbrukare måste anpassa sig efter väder, vind och jordmån, och från marknaden i Ibarra kan Andernas bönder därför få med sig varor som de själva inte kan odla i utbyte mot sina egna produkter som i till exempel bröd, morötter, bönor och påsar med ärtor.

På marknaden i Ibarra byter varor händer och ägare i ett rasande tempo och ackompanjeras av dånande traditionell ecuadoriansk musik från uppställda högtalare. När musiken då och då tystnar intervjuar en representant från organisationen Trueke, som arrangerar eventet, personer, ibland på måfå och ibland direkt den person som agerar talesman för sin grupp och område. På så sätt får alla närvarande, om de lyssnar noga över sorlet på torget, ett hum om vad som erbjuds av respektive grupp.

Intercambiot pågår ungefär i tre timmar och när alla har bytt bort vad de hade att erbjuda, så börjar torget sakta tömmas på folk. Säckar och lådor bärs mot busshållplatsen och kvar lämnas kärnor och skal från frukter som redan ätits upp på plats, detta trots speakerns uppmaning att slänga skräp och rester i soptunnor. De soptunnor som tyvärr inte syns till någonstans. 

Så utan att ha spenderat en enda dollar kan Andernas folk äta varor som annars måste köpas, men framför allt visar folken upp en inställning till jordbruket och dess olika förutsättningar i runt om i landet. Förutsättningar som gör det än viktigare att arbeta tillsammans. 

En kan inte äta rosor

Cayambe ligger vackert till. Framför mitt hus breder La Mojanda ut sig, ståtliga och stadiga berg som möter mig varje morgon när jag lämnar mitt rum och går ut på gården. Bakom oss, den snötäckta vulkanen Cayambe, som även går under namnet El Nevado. Jobbar vi i i potatislandet och det inte är allt för molnigt välkomnar den oss med sin snöklädda skönhet. Åker vi högre upp i bergen, för att få en vacker utsikt över Cayambe är det däremot något annat som drar till sig min uppmärksamhet. Det som jag vid första anblick trodde vara stora vita sjöar, visade sig istället vara stora områden blomplantager. Ecuador exporterar ett stort antal blommor, främst rosor. De största inköparna är Ryssland, USA och olika länder i Europa. Inom Cayambes territorium finns 300 blomplantager.

Låt oss prata om rosor och skatter. Inte skatter som glimmar utan skatter som betalas av medborgarna i ett land. I förra veckan bjöds det på ett möte där det diskuterades markskatt. Bland de talande fanns borgmästaren Guillermo Churuchumbi.  Den första borgmästaren i Cayambe på 500 år som tillhör ursprungsfolket. Under mötet diskuterades även rosplantagerna och skattereformen som Guillermo Churuchumbi lyckats få igenom tillsammans med sitt parti. Tidigare existerade enbart en typ av skatt, vilket innebar att den med lågt markvärde (liten mark=liten produktion) var tvungen att betala samma summa som den med högt markvärde (stor mark=stor produktion). Numera har Cayambes borgmästare fått fram ett nytt skattesystem där en, beroende på markvärde, kan placeras i fem olika kategorier. Kategori 1 hamnar de med lågt markvärde vilket innebär att ingen skatt betalas. Kategori 2, betalar en mindre andel skatt, nivå 3 högre och så vidare. Tack vare denna reform innebär att de med lågt markvärde, människor med ofta mycket låg produktion och ofta de som tillhör de allra fattigaste i området skonas. Samtidigt har markvärderingarna inte varit helt problemfria, i vissa fall har marker värderats högre än vad som egentligen är fallet. Under mötet menade borgmästaren att dessa marker måste omvärderas, så att rätt skatt betalas.

Borgmästarens ord ekade högt och upprepades vid flera tillfällen under fredagens möte; ”Den som har mest ska också betala mest” varje gång som orden klingade i lokalen nickades det och ropades medhållande. Guillermo Churuchumbi berättade om sina problematiska möten med många ägare av rosplantagerna i området. Han menade på att flera är bittra och upprörda över skattehöjningarna. Samtidigt presenterade borgmästaren rosplantagernas årliga vinster, vilka är så höga att det är svårt att få grepp om. Guillermo påstår sig vara beredd på att lätta på skattetrycket om de ansvariga är beredda på att arbeta mer för att deras anställda ska få bättre villkor samt att det sker ett aktivt arbete för att skona naturen från diverse gifter som används i produktionen av icke-ekologiska rosor. 26 av de 300 rosplantager som finns i Cayambes område har lyckats genomföra dessa förändringar. De behandlar sina arbetare bättre, vilket bland annat innebär att de förser dem med tillräckliga skyddskläder. Samtidigt har de valt att arbete för en mindre användning av farliga kemikalier, vilket innebär att mindre gifter läcker ut i naturen. Men de som behöver mest stöd och support menar borgmästaren är alla småjordbrukare, de matproducenter som arbetar hårt för biodiversitet och för att vi ska ha möjlighet att äta bra och hälsosam mat, fri från gifter.  Rosplantagerna står för en stor del av landets BNP men näringsmässigt är de inte så efterfrågade.

Det märks att borgmästare Guillermo Churuchumbi är populär i Cayambe. Men det existerar också de som inte gillar att en person som representerar ursprungsfolken sitter på en hög post. Hans arbete hotar även många av de starka ekonomiska krafter som existerar i området och i Ecuador.

Rent Jordbruk, Rent Vatten

Vägen är stenig och krokig, bilen skakar och skumpar då vi tar oss högre och högre upp i bergen. Vi kommer fram till det lilla samhället San Rafael som ligger ungefär en timmes bilresa utanför Cayambe och utgör en del av Kayambifolkets territorium.  Människorna hälsar vänligt på oss och efter lite småprat tränger vi in oss i en liten kall lokal. Två kvinnor står längst fram och hälsar alla välkomna. De kommer ifrån vattenskyddsfonden FONAG (Fondo para La Protección del Agua) och har arbetat tillsammans med människorna i San Rafael för att värna om ett rent vatten, fritt från gifter och kemikalier. Ecuadors huvudstad Quito är beroende av San Rafael och kringliggande små samhällen eftersom huvudstadens vattenkällor ligger just där, på över 4000 meters höjd uppe i bergen. Således finns det ett stort intresse i dessa byar, eftersom att de på så många sätt har en direkt koppling till storstaden.

Kayambifolket, jordbruksdepartementet, miljödepartementet, RESSAK, FONAG (Vattenskyddsfonden) arbetar tillsammans med andra både statliga, privata, och sociala aktörer för att skydda vattnet och för ett hälsosammare, ekologiskt jordbruk i Kayambifolkets territorium. Arbetet för rent vatten går hand i hand med främjandet av ett ekologiskt jordbruk. Ett icke-ekologiskt jordbruk innebär att kemikalier går ut i vattnet, vilket sedan går ut i jorden och tillslut hamnar i vår mat och i våra kroppar. För att sprida information kring sambandet av ekologiskt jordbruk, rent vatten och vår hälsa anordnas möten och workshops för utbyte av kunskap.

Efter mötet besöker vi tillsammans med Kayambifolkets president, FONAG och människorna i samhället Señor Luis Iñaquizas ekologiska farmakulturgård Waykupampa. Señor Luis berättar om hur han gått från att tidigare arbeta som snickare, som tidigare tog och tog från naturen till att nu istället försöka ge tillbaka och bygga upp den igen. På sin farm jobbar han för att stärka den biologiska mångfalden på olika sätt. Under besöket berättar han entusiastiskt om hur bina bidrar till att öka mängden jordgubbar i jordgubbsfältet, hur de gula blommorna som växer intill jordgubbarna gör att bina trivs bättre, hur grisarnas avföring används både till gödsel av växterna och till gas som sedan utnyttjas för att laga mat på gasspisen i köket. Han pekar på flera olika komponenter som tillsammans skapar en helhet. Han är stolt över sitt arbete som numera grundar sig på naturens villkor, på kort tid har han lyckats utveckla sin gård till ett ekologiskt paradis. Luis Iñaquizas och hans farm Waykupampa är en inspiration och en förebild för oss alla.

granja5
Señor Luis förklarar hur processen går till när avföringen från grisarna omvandlas till gas.

 

granja8
Waykupampa ligger vackert beläget, till vänster ser ni delar av jordgubbsfältet.