Kudumbam was established in order to enhance and disseminate organic farming and sustainable agriculture. As part of that mission the founder Dr. Nammalvar, Mr. Oswald Quintal, and Swallows created Kolunji, a farm engaged entirely with organic farming to be an ideal of agriculture; a practical study of how organic farming can be conducted and cultivated. Consequently, in 1990 the farm was created in a land that then was completely barren, a task that would be easy for the skilled and experienced people engaged in Kudumbam. For the founders, it was essential to not only criticize the state for its chemical farming but also to give alternatives and actually showcase how organic farming can be conducted. Since then Kolunji has been a beacon of light to the organization, where you can find different water conservation projects, such as ponds, a community forest, agroecology projects, cows and hens, worm compost, seed conservation projects, fuel dryer projects, and much more.

Another part of what Kolunji was made out to be was a training center, where farmers, youths, and women come for training. So, not only is it a place where you could see organic farming in action, but also a place where you could learn different farming techniques and skills, both theoretical and practical. Examples include animal husbandry, soil and water conservation, and agroforestry, where including trees is an important way of being able to secure an income and food in case of crop failure, but also to be able to provide shade to other plants. As such, Kolunji really does succeed in being a place where organic farming is disseminated to other farmers and youths. Some of this work is done locally, for the surrounding villages and their farmers, many of whom have had some type of training from Kolunji. If you ask, most people in the surrounding villages in Pudukottai know Kolunji and Kudumbam well. However, Kolunji is not just for the local people, it is also open to other national and international people who are interested in organic farming. Unfortunately, since Covid, the training sessions have been fewer but Kudumbam still does hold them for anyone interested. During my time spent with Kudumbam, they had some teachers fly in from Sri Lanka who stayed for 11 days at Kolunji to receive training in organic farming. I took part in some of it, and although it was conducted in Tamil, I still did manage to catch some of the major points of the training. One of the days was spent in the field getting to know how to analyze a field, in order to understand the soil health as well as crop health and what would be needed in terms of bio inputs. This was followed by group discussions, also in the field together with surrounding farmers, and further theoretical sessions were held back at Kolunji. Thereafter a lesson was held on how to create natural fertilizers with the help of cow dung. Even though I was unable to understand most of what was being said, it was fun and educational to be part of the training sessions. Kudumabm also has specific training for women when it comes to herbal powder making, value-addition training, and tailoring. 

Ramadass teaching
Group discussions
Toolkit for analyzing crops
Participants analyzing the crops
Banner of the program
Creating bio-input (natural fertilizer made of cow dung)
Stirring the bio-input

Besides the training center, there is also a children’s home, Vidivelli (Morningstar) Children’s home, at Kolunji that has been operational since 2002 with the help of Emmaus, an international movement that works to decrease poverty. It has been a home for more than 150 children throughout the years. Unfortunately, with a loss of income from the training programs since Covid, Kudumbam had some trouble keeping up with the maintenance of the home and was forced to close it down. However, as they did not want to abandon the program entirely, Kudumbam transformed the children’s home into a weekend program where the children could still come to the farm and receive practical training. As part of the weekend program, the children also receive new clothes for the two major holidays in Tamil Nadu, Diwali in October and Pongal in January, which I wrote about in the previous blog post. Kudumbam is hoping and working to get the Videvilli children’s home up and running again since there is still a need for such a program to exist.

Sign of the Vidivelli Children’s home
Kids who participate in the weekend program

Having had the opportunity to spend time at Kolunji, breathing in the fresh air, surrounded by nothing but peace and quiet, and different animals, I can safely say that Kolunji is exactly what it was made out to be, a source of inspiration. Walking around the farm I can see the classrooms, the home where the children lived, the worm compost, the well, the fishpond, and the community forest. No matter where I turn there is some form of agricultural and community project. So Nanri* Kudumbam**, my Indian family, for the inspiration that Kolunji has given me. 

*Thank you


Happy Pongal från Nicole hos Kudumbam!

För två veckor sedan inträffade Pongal, en Tamil högtid. Pongal är en skördefestival och ett av Tamil Nadus största firanden. Högtiden firas även i andra stater men under andra namn. Pongal pågår i fyra dagar med fokus på olika firanden. 

  • Den första dagen heter Bhogi Pongal och är den dag då man städar och rensar hemmet på allt onödigt för att beteckna en nystart.
  • Till ära av solguden firas den andra dagen Surya Pongal. Pongal härleds från pongu, vilket ordagrant betyder ‘att koka över’, men Pongal är också namnet på en gröt gjord på ris, mjölk och jaggarey som offras till solguden. Jaggareyn som finns i både Pongal men även skördas och bearbetas från sockerrör är på så vis representativ för skördehögtiden.
  • Den tredje dagen, kallad Maatu Pongal, firas för att hedra boskapen och hur de med arbetskraft och gödsel bidrar till jordbruket. 
  • Den sista dagen av högtiden är Kaanum Pongal som handlar om gemenskap och stärkandet av banden mellan par och familj.

Jag firade Pongal vid två tillfällen. Det första tillfället var med Kudumbam på Kolunji tillsammans med barnen som deltar i olika program där. Firandet bestod av att tillsammans förbereda Pongal som avnjöts vid lunch. Därefter erbjöds tal och sång och slutligen fick barnen nya kläder som de kunde använda under faktiska Pongal, veckan efter.

Det andra firandet skedde under Pongal, alltså veckan därpå och då firade jag tillsammans med Suresh från Kudumbam hos bonden Muniyan, hans fru Chitra, deras son Mahendran och deras gäster. De tillagade Pongal på traditionellt vis, vilket innebar att ett hål grävdes i marken över vilken man kokade gröten. De ställde även upp sockerrör runtom elden och under ställdes ljus, rökelse och offergåvor i form av mat. I och med att detta var tredje dagen, alltså Maatu Pongal, matades även korna med Pongal. Kvällen avslutades med fantastisk middag på ett bananblad och en helt underbar solnedgång. 

Utöver detta visade Muniyan även sina fält där han har två olika sorters ris, jordnötter, sockerrör samt ett fält med mixed cropping där det växer gurkmeja och lök. Mixed cropping är en av de tekniker som Kudumbam använder och tränar bönder inom där man odlar olika sorters grödor samtidigt. Detta för att minimera risken att skörden skulle misslyckas, men även för att minska skadedjur samt öka jordens bördighet. Muniyan är en bonde som brinner för ekologiskt jordbruk och har nyligen börjat samarbeta med Kudumbam. Han berättade även att han höll på att experimentera med vilken typ av aubergine som ger mest avkastning och tar minst skada av skadedjur, genom att plantera olika sorter samtidigt. Att han var stolt över sitt arbete framgick tydligt och med tanke på det jobb och den dedikation han lagt ner är det föga förvånande.

Pongalfirande vid Kolunji-farmen.
Pongalfirande hos Muniyan och Chitra
Chitra som målar lergrytan som Pongal ska kokas i.
Muniyan visar sitt risfält
Muniyan vid sin mixed cropping åker med lök och gurkmeja. I bilden längst ner till höger ser ni gurkmeja.
Gäster plus mig och Muniyan (andra från höger)
Den underbara solnedgången

Stay Local – Mushroom farming in Nubra Valley 

Stay Local 

A lot of the food today is grown in one place, transported to another, packed in a third, and later sold and consumed in a fourth. The food needs to travel long distances until it ends up on our plates which is not only extremely bad for the environment it is also extremely bad for the farmers and producers. 

Picture: Local women and men participating in the workshop training.

Buying and consuming local food it’s not only way better for the environment, but it’s also way more beneficial for the local community and their economy. It is a way to support and
strengthen farmers and local producers.

Picture: The finished product of Oyster mushroom bags ready to grow.

Picture: Local women from the village Ayee.


Picture: Local farmer

It keeps the food where it was grown. It’s also encouraging their local practices and sustainable agriculture. It is therefore important to improve local food farming. Locally produced and locally consumed food is about food security and according to International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights The Committee declared that “the right to adequate food is realized when every man, woman, and child, alone or in community with others, has physical and economic access at all times to adequate food or means for its procurement”.    

Picture: Preparation day one of the sawdust


Mushrooms are amazing!

Also quick to grow…
Mushrooms are not only important from a nutritional or medicinal point of view but their cultivation also provides additional income and employment to the farmers in rural areas of Ladakh. Conditions in rural Ladakh are a little different from the ordinary. In the villages, the local farmers “depend” on each other in one way or another and usually cooperate throughout the seasons. Most of the people in Ladakh depend on agriculture and the cultivation of local farming. The cultivation of vegetables is among the most dominant source of food for the people in Ladakh, where the cultivation of mushrooms can contribute to one of the most important sources of nutrition for the local people during the winter season when land cultivation is not possible.

Picture: Polybag

Mushrooms are also quick to grow, it can take up to one month to grow and require a small amount of water, which is also a limited resource in the mountain area. Mushroom farming contributes to promoting sustainable agriculture, especially in difficult conditions such as places like Nubra Valley, Ladakh.

Picture: Local farmers.

Together with Stanzin Dorja, a mushroom farming specialist, our supervisor Rigzin Gurmet, and Stanzin Kunfan we went to the village Ayee in Nubra Valley for mushroom farming training. With assistance from Future Earth and Ladakh Ecological Development Group organized and performed a two-day mushroom training together with around forty local farmers of which the majority were women. 

Picture: Trainer Stanzin Dorja mushroom farming specialist.

On the first day, we all joined together in the garden of Labgang (local man), a progressive organic farmer from Nyee to start the training. The training started with some basic theory and later a Q&A. During the training, mushroom expert Stanzin Dorja explained the health benefits of mushrooms as part of one’s diet and how the cases of diseases such as diabetes are increasing in society. Mushrooms can be a source of high nutrition and in the long term can help improve health and the immune system, especially in a regular diet. Which can help cure diseases like diabetes.


On the second day, we all joined together as well to continue the training. This day was more practical and the farmers got to learn practical knowledge on how mushroom farming is made.  The local women and men got the amazing opportunity to learn how to grow Oyster mushrooms, which is a fantastic mushroom to grow. It can grow incredibly fast and become large enough to feed several families. The whole training ended with all of us sharing the homemade food and tea which really showed their strong community work and gratitude. It was fantastic to experience their openness and warmth towards each other and everyone participating.

Picture: Local females from the village Ayee.

Picture: A mushroom set of Polybags.

Picture: Spawn

Picture: Polybag redy to store.

Picture: Spawn.

Picture: Female farmers in Ayee soaking the spawn for the upcoming day.


Picture: Local lunch break.

Now the cultivation is set, in a month we will go back to see if the farmers got any set of mushrooms. 

Picture: A mushroom set of Polybags.

Picture: Mushroom training team!

Best regards
Elin Franzén & Linnea Agerstig Sterlinger
Interns at
Ladakh Ecological Development Group

Fem inspirerande hållbarhetslösningar i Ladakh

Okej gänget, 4 månaders praktik börjar nu närma sig sitt slut. Innan vi lämnar det här vackra området bland Himalayas vita toppar tänkte vi dela med oss av fem hållbarhetslösningar som vi tycker är inspirerande.

För att minska vattenförbrukningen, ta till vara på avföring och urin som gödsel, och återföra det till det naturliga ekosystemet, används något som kallas torrkomposttoalett. Toaletten är ett hål i golvet som går ner till ett ”rum”. Efter varje toalettillfälle häller man över en blandning av torkat djurgödsel (som tas från djuren på gården), torkade löv och sand. Detta görs för att minska doften och tillföra organiskt material som påskyndar komposteringsprocessen. Toaletten används på detta sätt under ett år och därefter får den vila ett år tills materialet  har blivit till jordblandad gödsel. Tömningen sker på våren i samband med att odlingssäsongen drar igång.

Traditionell ladakhisk toalett, komposttoalett.

Soluppvärmda hus
I ett klimat där utomhustemperaturen går ned till ca -25° på vintern krävs det lösningar för att hålla värmen i husen. För att spara energi har exempelvis SECMOL under de senaste 15 åren använt sig av passiv solenergi, en teknik som värmer upp husen med hjälp av enbart solens värme. Det vill säga, utan att använda sig av elektricitet, släppa ut CO2 eller förbränna några fossila bränslen. 

De huvudsakliga funktionerna som håller byggnaderna varma är:

  • Fönster placeras enbart i söderläge.
  • Tjock plast, likt växthus, fäst vintertid på utsidan av byggnadens södra del. Luften i växthuset värms upp av solen på dagen vilket sedan utnyttjas till att värma upp byggnaden genom att öppna upp fönstrena morgontid. 
  • Husen målas i svart i söderläge för att absorbera värme.
  • Väggar och golv och isolering av material som t.ex lera, halm, och dynga för att lagra uppsamlad värme.
  • För att förhindra överhettning tas växthus-delen bort från byggnaderna under sommartid.

Tack vare denna samling metoder har normaltemperaturen i huvudbyggnaden på SECMOL campus kunnat ligga på +14° även under den kallaste delen av vintern!

Huvudbyggnaden på SECMOL i söderläge.

Artificiella glaciärer
Det karga ökenlandskapet och det allt mer oförutsägbara klimatet i Ladakh har tvingat befolkningen att anpassa sitt levnadssätt och gett liv åt lokala innovationer i form av exempelvis artificiella glaciärer – ice stupas. Ice stupas är ett kreativt sätt att dryga ut vattentillförseln i de byar som drabbats av vattenbrist till följd av klimatförändringarna och smältande glaciärer. Vattnet som används till ice stupas kommer huvudsakligen från varmvattenkällor och deras utseende varierar beroende på hur de lokala förutsättningarna ser ut i byarna. 

Konstruktionen av ice stupa består många gånger av en ställning av metall eller trä som det sedan byggs på med olika material i form av exempelvis gamla rep, plast eller annat som isen kan fästa i. För att kunna sprida ut vattnet från varmvattenkällan på ice stupan har ladakhierna uppfunnit en rad olika metoder, bland annat att göra små hål i vattenslangar som får agera vattenspridare. När glaciären börjar smälta på våren samlas vattnet i en bassäng, zin, varifrån det sedan kan distribueras ut till byns jordbruk och djur. 

Kunskapen om ice stupas har sakta börjat sprida sig till andra delar av världen, bland annat Schweiz och Chile, och vår förhoppning är att denna fantastiska uppfinning ska fortsatt spridning och inspirera till andra kreativa hållbarhetslösningar!

Läs mer om ice stupas på: http://icestupa.org/

Ice Stupa i byn Gya.

Ekologisk odling
Att ha tillgång till mat som är odlat på ett hållbart sätt är en förutsättning för en artrik natur och överlevnad. Här i Ladakh har man även målet att bli  ekologiskt certifierat till år 2023. 

Precis om i Sverige är odlingsperioden i Ladakh är kort, mellan april och september. Däremot utnyttjar man växthus året om där man odlar tåliga grödor. Jorden inte är särskilt bördig eller näringsrik så gödsel från djur/människor viktigt för att kunna få en bra skörd. 

För att minska förekomst av ogräs används olika kemikaliefria tekniker. Teknikerna går ut på att kväva marken runt den planterade grödan. Detta kan göras antingen genom att placera småsten runt plantan, som enbart hindrar ogräs från att växa, eller löv och halm som även fungerar som fin kompost när det förmultnat. En tredje teknik är att använda sig av plast som det gjorts små hål i där grödorna kan växa upp. Fördelen med denna metod är att den inte kräver lika mycket arbete som det gör att bära sten eller löv, men det går inte att bortse från det faktum att det i längden riskerar att bidra till naturföroreningar i form av mikroplaster.

Sonam och Dolkar planterar sticklingar i SECMOLs trädgård.

Att leva tätt och samarbeta genomsyrar hela den ladakhiska kulturen. Man bor traditionellt sett i generationsboende där antingen mannen eller kvinnan, efter giftermål, flyttar hem till sin respektives familj. De flesta växer upp ute på landsbygden, i en by mellan ca 20-60 hushåll, och att hjälpas åt med de dagliga sysslorna som jordbruk innebär är självklart redan från unga år.

Folket i Ladakh är givmilda och gästvänliga av naturen och det tillhör det normala att erbjuda sina gäster mat och te när tillfälle ges. Det är även något av en norm att lifta till och från skola och jobb vilket vittnar om att det finns en stark tillitskänsla i samhället.

Att samarbeta och ha goda relationer är en förutsättning för att vardagen ska fungera i de små jordbrukssamhällena. Att dela på saker och ta hand om varandra är också något som vi tror måste ske för att ställa om till en hållbar värld!! 🙂

Gemensam insats när det ska lagas mat!


En ”vanlig” dag på SECMOL

Hejje på er igen!

Största delen av SECMOL-gänget.

Sist berättade vi lite kort om att vi under 4 månaders tid befinner oss på organisationen, skolan och ekobyn SECMOL. Så, hur ser en vanlig dag ut på SECMOL och hur är detta kopplat hållbarhet? Det ska vi berätta. Vi börjar med detta inlägg och fortsätter i ett annat. Let’s go!

SECMOL strävar efter en hållbar livsstil och detta syns i princip i allt som sker. Hållbarhet värdesätts både utifrån att leva snällt och klimatvänlig med naturen (vi kommer prata mer om det i ett annat inlägg) men också genom att ha en familjär och kärleksfull stämning på campus. Målet är att få alla här att växa och känna sig värdefulla. Mycket som görs här görs tillsammans, man hjälper varandra. Detta är något vi tycker SECMOL har lyckats väldigt bra med. Det är en familjär, mysig och icke-dömande stämning med mångfald 🙂 Under våra 5-6 veckor med dom nya studenterna har vi också redan sett en stor utveckling. Från böjda ryggar med blickar i backen till att nu sträcka på sig lite mer och prata, skämta och möta blickar!

Stor bakduk när det ska göras momos. Nästan alla hjälper till!

Tre glada studenter på utflykt.

Del av gänget, här på utflykt.

Vi nämnde i förra inlägget att ungdomarna som går på skolan här (och bor här) har olika bakgrund men att gemensamt för alla är att dom inte klarat sitt nationella prov i årskurs 10 eller årskurs 12. Gör man inte det så får man inte fortsätta sin skolgång. Studenterna är därför här på ett ”gap year” och som ett extra skolår, för att få tillbaka tron på sig själva samt förhoppningsvis klara sitt prov vid ett senare tillfälle.

En del i hållbarhetstänket och relationstänket är att studenterna inte ska fastna i sina mobiler utan fokusera på människorna och upplevelserna dom har omkring sig. När dom nya studenterna kom hit för några veckor fick dom därför lämna sina mobiler ifrån sig. Dom får tillbaka dom om 1-2 månader (men då i tanken att det ska vara i framför allt inlärningssyfte). Många elever har berättat att dom suttit mycket vid sociala medier och legat i sin säng/rum senaste året/åren. Att mobilerna gjort dom mer isolerade och ensamma.

Eleverna bor som sagt på campus och går i skolan 6 av 7 dagar i veckan. Campus ligger ca 20 minuters bilfärd utanför staden Leh (största staden i Ladakh). Den lediga dagen brukar skolans buss ofta ta eleverna in till Leh.

Väckning sker klockan 06.30 alla dagar (förutom den lediga dagen). Dagen startar med 1h träning. Oftast är det en joggingtur följd av ytterligare en aktivitet. Efter träning är det frukost.

Varje morgon, i samband med frukosten, lyssnar eleverna på ladakhiska nyheter samt mediterar 5 minuter. Meditationen är menat att man ska fundera över hur man vill att dagen ska bli och vad man vill göra/få ut av dagen. Frukosten består oftast av tunnbröd och något tillbehör, t.ex. stekta grönsaker. Ibland något sött, som en söt deg istället för bröd. När vi ändå kommer in på maten är syftet att maten huvudsakligen ska bestå av traditionell ladakhisk mat. Där ingår dal, bröd och lokala grönsaker. Vid nästan varje måltid serveras även ris. Ris är inte ladakhiskt men fås som stöd av den indiska staten. Snabbmat, godis, chips osv är inte tillåtet på campus.

Efter frukostrundan har eleverna antingen ”library hour”, ”working hour” eller möjlighet att vara med i olika workshops. Detta beror på vilken tid på året och vad som sker. Library hour innebär att eleverna läser engelskaböcker och får stöd från volontärer/praktikanter. Under working hour gör studenterna sysslor som rör hela campus. T.ex. städar, klipper träd, mockar ko- och hästhagen. På campus finns det alltid något som behöver göras! Workshops hålls av volontärer/praktikanter (d.v.s. för närvarande av oss tre praktikanter) inom valfritt ämne. Kommande veckor ska vi hålla workshops inom hållbar utveckling, dans och hundkunskap.

Fyra starka som under working hour tar ner isoleringsplast som sitter utanpå husen vintertid (fungerar som värmekälla).

Sonam Choton flyttar hö under working hour.

Innan lunch är det ”green learning” och ”English class” på schemat. Dessa får vi praktikanter själva välja om vi ska vara med på eller inte. Green learning innebär denna årstid att lära sig om jordbruk. Idag var vi t.ex. med på en lektion som handlade om organiskt bekämpningsmedel där studenterna själva fick göra ett gjort av vitlök, ingefära och chilipulver. Här om dagen handlade lektionen istället om kompostering. Nu i april är det dags, vilken dag som helst, att börja odla och sätta frö inför kommande odlingssäsong. Det ser vi alla tre mycket fram emot! English class är vad det låter som: grammatik, ordförståelse mm. i engelska.

Studenterna har green-learning-föreläsning om kompostering och om hur maskar är en viktig del av detta.

Lärare Stanzin går ut och visar komposten och maskarna.

Sonam Angmo, äldre student, visar upp fin komposterad jord.

Mask gömmer sig i jorden.

Lunchdags. Alla måltider äts på golvet i det största rummet, ungefär som en idrottshall. Vissa äter med fingrarna och vissa med sked. Det är rätt befriande att det är accepterat att kladda och smeta med maten. Det är ingen som tycker det är konstigt om man har mat kring munnen, sörplar eller kladdar.

TT äter klassisk lunch. Här med fingrarna.

Efter lunch är det en timma som kallas ”learning hour”. Då får eleverna vara kreativa och pyssla, tälja, sy, måla osv. Sakerna säljs sedan i en liten minibutik på campus, oftast till turister. Apropå turister väller det in fler och fler för varje dag. SECMOL är känt i hela Indien och är därav ett besöksmål för turister som besöker Ladakh. För att eleverna ska få ta eget ansvar och möjlighet att öva sin engelska är det dom som ansvarar för att ha campus-vandringar för turisterna. Där berättar dom om de olika byggnaderna och sättet att leva på SECMOL. Vi återkommer som sagt om detta i ett annat inlägg (värmesystem, vattensystem och el mm.).

TT under learning hour.

Under learning hour får kreativiteten gå lös.

Nawang målar en flagga.

Lonzin täljer en sked.

Jigmat Namgail målar klassiska ladakh-böneflaggor på en sten.

Resten av dagen har eleverna lektioner som ”solar science”, tid för spel och aktiviteter, ”conversation class”, middag och sist ”evening activity”. Vi praktikanter har, tillsammans med en äldre student, ansvar för conversation class. Där är syftet att studenterna ska prata engelska så mycket det bara går. Det är stor variation på kunskapsnivån hos studenterna. Många studenter har aldrig pratat engelska i hela sitt liv medans andra har ett rätt stort ordförråd. Studenter i Ladakh lär sig att läsa och skriva engelska i tidig ålder men just hörförståelse och att prata är något dom ej får öva på i samma utsträckning. Hittills har vi fått så fin feedback från studenterna, som uppskattar våra lektioner och tycker det är favorit-timmen 🙂

Studenterna pratar engelska under conversation class.

Det spelas pictionary under conversation class. En av studenterna är busig och målar Mia-Maria.

Middagen innebär, förutom mat, också en rad andra aktiviteter. Som vanligt sker detta när alla sitter i det stora rummet på golvet, oftast i ring. Alla studenter lyssnar på ladakhisk radio och sedan lottas det om vilka som får ställa sig upp och läsa/säga vad dom hört. Därefter får några säga ett nytt engelskt ord dom lärt sig under dagen samt förklara det i en mening på engelska. Varje kväll har även två studenter tal om valfritt ämne. Då är det även en äldre student som översätter detta till engelska. Dom flesta studenter har valt att prata om sig själv eller om sin hemby.

Därefter är det tid avsatt att fritt berätta eller säga något som man tycker alla på campus behöver veta, det kan vara något som hänt eller något man tycker behöver förbättras. T.ex. att tänka på att diska sin tallrik direkt (alla diskar sina egna saker), eller att man delar hur glad man är över att X hjälpte en med en uppgift. Sen sjunger alla en ladakhisk folksång gemensamt, mediterar 5 minuter (över hur dagen blev) och sen är dags att snart sova. Först något spel/lek/dans, sedan: sängen.

Sådär då vänner. Detta var ett försök till att berätta om hur dagarna KAN se ut på SECMOL. Det händer ofta något annat varje dag och på vissa dagar sker det utflykter. Det är vanligt att det kommer hit folk med en speciell färdighet och talar och/eller har en workshop. Här i Ladakh är det ett rätt flexibelt tänk (och mycket oplanerat, aka kulturchock) så man löser det som det kommer. Det är liksom inte ovanligt att få information om något en kvart innan det ska ske.

Hoppas att ni uppskattade att få en kik in hur vi och SECMOL-familjen här på campus har det! Och tack för ni tog er tid att läsa 🙂

JULLLEEEEEYYY! =hejdå, hej, tack, fint att se dig mm.!

/Mia-Maria, Melina och Linnea

Konchock (vår handledare), Linnea, Mia-Maria och Linnea under en utflykt. SÅ GALET VACKERT.

På plats i Ladakh

Äntligen har vi praktikanter fått komma iväg till Ladakh i Indien! 

Vi landade för en månad sedan och har börjat komma in i vardagen mer och mer. De första två veckorna kantades av karantän och covidsjukdom, men det är nu mera bakom oss och vi tittar framåt mot vad som komma skall. 

Vi tänkte att en kortare introduktion av oss själva kunde vara på sin plats, samt en kortare introduktion av organisationen vi nu befinner oss på, SECMOL (Students’ Educational and Culture Movement of Ladakh). Skolans fokus handlar om att skapa möjligheter hos studenter i Ladakh som misslyckats med sitt ”nationella prov”, samt att utbilda eleverna om deras gamla traditioner, hållbarhet och ledarskap. Fler inlägg om skolan och vardagen kommer inom kort! 


En av skolans huvudbyggnader, Terra Building.

En av förra årets student håller ett inspirationstal för skolans blivande studenter.

Linnea Andersson  

27 år, från Södra Vånga, nu bosatt i Göteborg 

Jag sökte till framtidsjorden i samband med mina universitetsstudier, men pågrund av covid blev detta uppskjutet. Som tur är måste man inte vara studerande för att delta i framtidsjordens praktikprogram så här är jag nu. I somras tog jag min kandidatexamen i globala studier med inriktning mot internationella relationer. Att få praktisera utanför Sverige känns väldigt väsentligt för min del, då förståelsen för andra kulturer och bemötandet av andra tänkesätt känns viktigt i ett arbete för internationella relationer. Jag hoppas kunna bidra med perspektiv och kulturellt utbyte samtidigt som jag hoppas lära från människorna jag träffar både dagligen på SECMOL liksom utanför i resterande Ladakh. 

Hållbarhet här ser inte exakt ut som hemma och det finns mycket saker att lära från SECMOL, men också de problem de bemöter. Hållbarhetsfrågan blir mer komplex desto fler vinklar jag får och jag ser verkligen framemot att få utveckla mitt tankesätt kring detta.

Vad jag saknar mest hemifrån – Kaffe, ost och min sambo 

Vad som är den största positiva överraskningen här – Värmen och att ”duschen” funkar bättre än väntat. 


Mia-Maria Svensson
30 år, bor i Lund

Helli hallå! M-M här. 30 år och bor för närvarande i Lund. Jag har varit intresserad av folkhälsa, klimat- och miljöfrågor och djurrättsfrågor sedan länge. För mig är det roligast och mest utvecklande att vara på plats där det händer, med andra ord, helst inte bakom böcker. Därför var det en självklar grej för mig att ta chansen att haka på praktikantprogrammet. Det vill säga; se, känna, möta, vara i en kontext som vi (enligt mig) har mycket att lära av när det gäller just klimat- och miljöfrågor!

För ett år sen tog jag examen från veterinärprogrammet på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala. Därefter har jag arbetat kliniskt som smådjursveterinär och småläst en kurs i socialantropologi. Förutom det är jag en mysperson som tycker livet blir bäst utan stress och hets, och mer gos, galenskaper och närvaro! =)

Vad jag saknar hemifrån – saknar inte direkt någonting så mycket just nu. Men hmm, det skulle isåfall vara att hänga spontant och på riktigt med mina närmsta vänner hemma i Sverige. Och havremjölk.

Den största positiva överraskningen här – att det är sol och varmt nästan hela dagarna är även för mig SÅ skönt och den absolut bästa överraskningen (hade packat typ bara varma kläder). Också så glad att magen mår fint!! Gemenskapen och tilliten bland folket här och enkelheten i livsstilen är också på min topplista. Men det var i och för sig ingen överraskning! 

På återseende från mig! KRAM


Melina Noriega Santos

27 år, från Stockholm, bosatt i Uppsala

Jag sökte till praktikantprogrammet eftersom jag ser det som en fin möjlighet att fördjupa mig ytterligare i miljö och civilsamhällesfrågor vilket är något jag intresserat mig för både i min utbildning och privat sedan en längre tid tillbaka. Under min samhällsgeografiska kandidatutbildning har jag lagt stort fokus på hållbar utveckling, men också på bland annat miljöpolitik och klimatanpassning i samhällsplanering och tycker det ska bli superkul att få möjlighet att arbeta mer praktiskt med dessa frågor. Förutom detta hoppas jag kunna bidra med nya perspektiv och skapa ett meningsfullt utbyte med människorna jag möter och arbetar med i och utanför SECMOL. 

Vad jag saknar mest hemifrån – min sambo, familj och god ost! 

Den största positiva överraskningen här –  Definitivt värmen, vårt rum på SECMOL och att duschmöjligheterna är bättre än väntat. 


Linnea, Mia-Maria och Melina.

Avsnitt 4 – Ladakh-Snack: Livet i Ladakh – Är hunden människans bästa vän?

Välkommen till det fjärde avsnittet av Ladakh-Snack. Avsnittet spelades in den 4 juni på hotellet i New Delhi i väntan på att få åka hem till Sverige.

Blogginlägget är en sammanfattning av poddavsnittet med bilder. Så glöm inte att lyssna! Avsnittet hittar du på Spotify, Acast eller genom att söka på Ladakh-Snack där poddar finns.

I detta avsnittet kommer vi lyfta blicken lite och titta mer på de övergripande strukturerna, historia, konflikter och kultur.

Den tibetanska kulturen har alltid haft stort inflytande över Ladakh, både politiskt och religiöst. Under lång tid så var Ladakh ett självständigt kungadöme och de första människorna som bodde i Ladakh var nomader. Under 1800-talet regerade Dogra-dynastin i Ladakh och Kashmir. Den sista som styrde under Dogra-dynastin var Marahja Hari Singh. I augusti 1947 när Indien blev självständigt, ville fortfarande Marahja Hari Singh upprätthålla sitt kungadöme och eftersom han själv var hindi slöt han avtal för att bli en del av Indien istället för Pakistan för det gynnade honom mer. Idag är Ladakh fortfarande inte ett område utan konflikter och krig och Leh och Ladakh är verkligen en ”political hotspot”. Eftersom det både finns oroligheter mellan Pakistan och Indien men även påtryckningar från Kina i öst. I dagsläget gör både Indien och Pakistan anspråk på hela området Kashmir och likaså Ladakh. Konflikten mellan Pakistan och Indien blossade upp år 1999 och centrumet för detta var i grannstaden Kargil, där flera militärer dog. Indien och Kina konflikten har också pågått från 1950-talet.

Shanti Stupa

Stupas, dessa heliga monument finns runt om i Ladakh

Böneflaggor vid en bro


Den tibetanska buddhistiska tron följer månkalendern och under flera månader infaller festivaler för att fira diverse saker. Innan lockdown hann vi med att besöka Matho Festival och Dos Moches festivalen som firas i två dagar för fred och välstånd för det kommande året.

Dos Moches med dans i Leh

Dos Moches, människor vid Polo-ground

Matho Festival med dans


Även om Buddhism och Islam är de två största  religionerna i Ladkah så finns det en tydlig islamfobi. Den indiska regeringen är väldigt hindi-nationalistiska och islamofobisk och det märks av ibland. Till exempel, i en kärleksrelationer där en är muslim och en är buddhist kan det bli väldigt problematiskt med familjen. Där familjen vänder sig emot. Även skolorna i Leh kan bidra och skapa en segregation i samhället eftersom skolorna är uppdelade som buddhistiska skolor, kristna skolor och muslimska skolor.

I Indiens skolsystem finns det ett slutprov efter årskurs 10 och årskurs 12. Om du inte klarar slutproven måste du vänta ett år för att skriva slutproven igen. Då får man inte gå om ett år utan man får studera på egen hand för att skriva proven igen för att sen hoppa upp till nästa klass. Secmol som också är en del av framtidsjordens nätverk grundades dels för att lära elever mer om den ladakhiska kulturen men även för att fånga upp de elever som inte har klarat slutproven och ge de en möjlighet.


På bilderna nedan är några av de maträtterna vi åt under vår tid i Leh.


Tukpa med ost



Frukost, hembakat bröd med aprikossylt och kawa


Ladakh har innan, juridiskt sätt, tillhört staten Jammu och Kashmir men i augusti 2019 blev Ladakh en ”Union Territory”. Detta betyder att istället för att Ladakh styrs från Jammu och Kashmir styrs de från Delhi med en mindre lokal regering i Leh. När Ladakh tillhörde Jammu och Kashmir kunde bara människor från Ladakh köpa mark där. I och med Union Territory kan vem som helst som kommer från Indien köpa land som i sin tur kan leda till stor exploatering i Ladakh. Därför vill de flesta att Ladakh ska ingå under ”the Sixth Schedule” som skyddar urinvånare och även betyder att Ladakhier igen är de enda som kan köpa land.

I Ladakh finns det ett stort problem med hemlösa hundar. För att lösa problemet finns det ett initiativ att sterilisera hundarna så att det inte kan få fler valpar. I andra länder där detta problemet finns, avlivas hundarna. En anledning till varför detta inte görs är på grund av den buddhistiska tron att inte döda något levande. Detta skapar dock en konflikt eftersom hundarna inte får mat eller någonstans att bo och kan därför bli väldigt aggressiva och gå till attack mot andra hundar eller människor. Under våren när turistsäsongen egentligen brukar dra igång, brukar de få mat från restauranger och hotell. Nu, under corona har de lidit väldigt mycket och därför har ett annat initiativ dragit igång där en lastbil åker runt i Leh för att mata hundarna.

Hundar utanför LEHO

Hundar och en ko

Hundmamma och hennes valpar njuter av solen utanför LEDeG


Även om avsnittet var lite längre hoppas vi att ni uppskattade det. Om ni har några frågor eller funderingar tveka inte att höra av er till oss!


Caroline och Ladakh-Snack gänget

Avsnitt 3 – Ladakh-Snack: Livet i Stan – Det traditionella jordbrukssamhället möter urbanisering.

Välkommen till avsnitt tre av podcasten Ladakh-Snack. Detta avsnitt spelades in på LEDeGs hostell den andra juni 2020.

Du hittar avsnittet både på Spotify och på Acast.

Indusfloden som flyter förbi sydväst om Leh

De två större städerna i Ladakh heter Leh och Kargil och det är alltså den första av de två vi pratar om i dagens avsnitt. Vackert beläget ligger staden Leh i en av Himalayas alla dalar, med de många bergen omkring och den långa floden Indus rinnande i utkanten. Trots att bergen tornar upp sig runt dalen ligger staden på imponerande 3 500 höjdmeter. Leh har under många århundraden haft en viktig roll i regionen där den länge var en viktig handelsplats för de kringliggande rikena samt huvudstad för det så kallade ”Himalayan Kingdom of Ladakh”.

Den historiska vikten gör sig påmind genom de många hundratals år gamla monument och byggnader. Många av stadens byggnader är gjorda av torkad lera vilket nu hotas av klimatförändringar som för med sig en ökad nederbörd – såväl som av andra nytillkomna skadeorsaker såsom avgaser.

Monument vid infarten till stan

Vackra Polo Ground framför Lehs tempel och palats.

Leh Palace, byggt ca 1600




Staden befolkas av knappt 30 000 människor under vinterhalvåret. Under sommaren stiger denna siffra högt när 100 000 människor befinner sig i staden samtidigt. Denna siffra består framförallt av turister, men även av militär och migrantarbetare och säsongsarbetare. Detta är ett tämligen nytt fenomen och en förändring som skett snabbt. När staden öppnade upp för turism 1974 var där inte många besökare, tio år senare var siffran uppe på 15 000 och siffror från 2018 ligger på 300 000. En ökning av den omfattningen på den korta tiden för oundvikligen med sig konsekvenser. Det traditionella jordbruket i området väljs bort av allt fler som väljer att engagera sig i turistindustrin på olika sätt då denna för med sig många arbetstillfällen. Tidigare självförsörjande och byteshandel byts ut mot ett större fokus på inkomst och kapital.

Jordbruksmark i Leh som ännu inte blivit hotellmark.

Hotellindustrin har också gjort så att markpriserna har stigit vilket gör att jordbruksmark säljs för att hotell ska byggas. Ännu finns det små åkrar och plantager i staden men dessa blir färre och färre.





Handledare Tashi och praktikant Jakob lagar rör

Turistindustrin för även med sig konsekvenser på den redan hårt belastade infrastrukturen. Vad gäller vatten finns det flera utmaningar. Tidigare användes smältvatten från glaciärer till en stor utsträckning men klimatförändringar och den stora ökningen i besökare har omöjliggjort detta. Många, inte minst de stora hotellen, borrar egna hål för att pumpa upp grundvatten till sina anläggningar som använder därigenom väldigt mycket vatten. Ett system av vattenledningar finns och på sommaren finns det vatten tillgängligt i detta, om än bara under vissa tider på dygnet. Under de kalla vintermånaderna är detta dock avstängt för att inte frysa sönder. När det trots detta går sönder hamnar reparationen ofta i hushållens händer, något vi fick uppleva då det uppstod en läcka utanför kontoret på LEHO – då Jakob fick greppa hacka och spade för att lokalisera och åtgärda problemet.


Hoppfullt är dock den slutsats som dragits på LEDeG: ”It’s not a water crisis, it’s a water management crisis” vilket gör att organisationen arbetar på att förbättra hanteringen på olika sätt.

Traditionell toalett på LEDeG

En annan utmaning för staden är hur toaletter och avlopp skall hanteras. De traditionella toaletterna i Ladakh innebar ett slutet kretslopp där avföring återanvänds som gödsel. Nya vattentoaletter som byggs har inte denna fördel utan avföringen förs antingen in i septiktankar som sedan töms och förs bort – eller rakt ned i jorden vilket riskerar att förorena grundvattnet. Detta är ett problem som LEDeGs Liveable Leh projekt arbetar med där de bland annat utvecklat ett hållbart system som tar hand om avföringen och filtrerar denna så att det kan återanvändas – för att exempelvis odla blommor.




De många besökarna för förstås även med sig mycket avfall – vilket är svårt för den befintliga avfallshanteringen att klara av vilket resulterar i att mycket skräp slängs på gator och i naturområden. Som det ser ut nu så förs skräpet till det så kallade Bomb Guard och helt enkelt läggs på en växande hög. Myndigheter och organisationer, bland annat LEDeG, tittar på hur detta kan förbättras och en initial strategi är att separera blött och torrt avfall för att möjliggöra återvinning.


LEDeG är alltså mer involverade i projekt för att bemöta problem som har uppstått i staden än vad LEHO är. Däremot jobbar även LEHO för att förbättra situationen i regionen och deras arbete i byarna har en direkt påverkan även på stadslivet. Genom att stärka byar och möjliggöra deras fortsatta satsning på jordbruk, traditionella metoder och livsstilar ökar incitamenten att stanna kvar i byarna som bedriver en mer hållbar verksamhet än turistindustrin gör i staden. Ytterligare arbetar LEHO genom sina ekoturismprojekt för att belysa de problem som finns i turistindustrin och lyfta en diskussion om olika lösningar och förbättringar.

Som lovat i avsnittet kan ni i klippet nedan se och höra sopbilen som gärna gör sig hörd om morgnarna.

Dela gärna med dig om du tänker på något särskilt när du läser eller lyssna, och tveka inte att ställa frågor om det är något du undrar över eller vill veta mer om.


– Ladakh-Snack gänget genom Lukas Jarvis

Avsnitt 2- Ladakh-Snack: Livet på landet- Odla vattenmelon i Ladakh?

Så var det dags för avsnitt 2 av podden Ladakh-Snack. Detta avsnitt spelades in på plats i Ladakh den 26 maj på LEDeG-hostel.

Podden finns där poddar finns genom att söka på Ladakh-Snack eller denna länk för att lyssna på a-cast eller denna för Spotify.


Bylivet i Ladakh skiljer sig väldigt mycket till hur livet i städerna ser ut och därför har vi valt att dela upp avsnitten på detta sätt.

Ladakh ligger väldigt isolerat och betyder också ”The land of high passes”. In till Ladakh finns egentligen bara två vägar som under vintern blir igensnöade. I och med det isolerade läget blir också framkomligheten till byarna begränsad och ibland är det enda sättet att ta sig till en by till fots. Även när det finns vägar är dessa ofta slingriga men med en fantastik utsikt.

Från bilen påväg till Nubra Valley, i bakgrunden syns hur serpentinvägarna ringlar sig.

I Ladakh är bytillhörigheten väldigt stark och de allra allra flesta vi har mött benämner ofta byn som de kommer ifrån som sitt hem. Förutom isoleringen har Ladakh hårda säsonger och enkelt kan man säga att det endast finns två årstider. Sommar april-september med temperatur upp mot 30 C under dagarna och även plusgrader på nätterna. Vintern är då från oktober-mars där temperaturen kan vara ner till -35 C.


Staden Leh under februari

Staden Leh i slutet på maj






Det finns även en monsun-period i augusti som ifall det regnar under denna tid kan ha fruktansvärda konsekvenser i form av ”mud slides” dvs laviner av lera som förstör både hus, vattenkällor och människoliv.

Exempel på detta är en mud slide som inträffade 2015 där byn Ayee Village i Nubra Valley fick två av sina tre vattenkällor förstörda. Detta har gjort att de inte har tillräckligt med vatten under odlingssäsongen. Som ett försök att säkerställa vattentillgången byggs nu artificiella glaciärer. Vad det är och hur de byggs går att hitta här i blogginlägget ”En vecka bland Ice Stupas” eller instagraminlägget här. Runt om i Ladakh är det tydligt hur klimatförändringarna har påverkat vattentillgången genom att glaciärerna har blivit synbart mindre och ofta är de även sotiga från t.ex. dieselpartiklar vilket accelererar smältningen av glaciärerna.

I byarna är det ofta ett traditionellt leverne där jordbruk är den främsta sysselsättningen och där byarna traditionellt sätt har varit självförsörjande. Båda våra organisationer LEDeG & LEHO arbetar med fröbanker för att göra fröer tillgängliga för lokalbefolkningen. Grödor som odlas är bl.a. vete, korn, ärtor, morötter, potatis men även nya (för Ladakh) grödor som linser, olika bönor och vattenmelon odlas. I Indien finns ett matsäkerhetsprogram där bl.a. ris ibland ges bort eller säljs väldigt billigt, för att alla människor ska kunna äta sig mätta. I Ladakh och på många andra ställen har detta dock haft vissa negativa konsekvenser då det billiga riset konkurrera ut mer lokala och traditionella grödor som korn eller hirs.

En dzo – en hybrid mellan vanlig kossa & jak

Överallt i Ladakh används traditionella toaletter som är som ett utedass utan stol, avfallet från dessa kan tillsammans med gödsel från djur och löv sedan användas som gödsel på odlingarna, både som ett sätt att sluta kretsloppet men framförallt för att eliminera behovet av konstgödsel. Oftast brukas jorden med hjälp av djuret dzo som är en avkomma från en jak & en ko. Under vintern när de inte används i jordbruket släpps de upp till bergen där de strövar omkring tills det är dags att komma tillbaka och börja arbeta igen. Vanliga kossor finns också för mjölkens skull, får finns för både ull och köttet och åsnor för att transportera saker.


För att förlänga säsongerna i Ladakh har växthus blivit ett allt vanligare och viktigare inslag för att öka möjligheterna till odling.

Aprikoser är gröda och produkt som har en central del i den ladakhiska-kulturen. Det

Rigzin Gurmet & Maria krossar aprikosskalet för att få ut kärnan

bjuds på torkade aprikoser och kärnorna (som smakar exakt som mandel!) och det växter aprikosträd i varenda trädgård. I Ladakh är de otroligt duktiga på att ta tillvara på hela frukten genom olika typer av processer.


Det finns många inlägg här på bloggen som berör detta så sök bara ”aprikos” här uppe! Tipsar om dessa två inlägg från tidigare praktikanter: ”Att ta tillvara på allt” & ”Takmachik- Ett aprikosparadis”.

I Ladakh har den främsta inkomstkällor förändrats från jordbruk till att turismen har blivit helt dominerande. Turismen har både medfört positiva och negativa effekter och de negativa är på ,många sätt vänligt tydligt. LEHO arbetar för att skapa hållbar turism i form av eco-turism och här finns blogginlägget ”Att återuppliva en bergsby” om detta.

Mer om begreppen matsuveränitet och appropiate technology som diskuteras i podden finns här respektive här!

Vi hoppas att ni uppskattar podden och tveka inte att höra av er vid frågor eller kommentarer!


/Ladakh-Snack gänget genom Karolin Ring