Kudumbam was established in order to enhance and disseminate organic farming and sustainable agriculture. As part of that mission the founder Dr. Nammalvar, Mr. Oswald Quintal, and Swallows created Kolunji, a farm engaged entirely with organic farming to be an ideal of agriculture; a practical study of how organic farming can be conducted and cultivated. Consequently, in 1990 the farm was created in a land that then was completely barren, a task that would be easy for the skilled and experienced people engaged in Kudumbam. For the founders, it was essential to not only criticize the state for its chemical farming but also to give alternatives and actually showcase how organic farming can be conducted. Since then Kolunji has been a beacon of light to the organization, where you can find different water conservation projects, such as ponds, a community forest, agroecology projects, cows and hens, worm compost, seed conservation projects, fuel dryer projects, and much more.

Another part of what Kolunji was made out to be was a training center, where farmers, youths, and women come for training. So, not only is it a place where you could see organic farming in action, but also a place where you could learn different farming techniques and skills, both theoretical and practical. Examples include animal husbandry, soil and water conservation, and agroforestry, where including trees is an important way of being able to secure an income and food in case of crop failure, but also to be able to provide shade to other plants. As such, Kolunji really does succeed in being a place where organic farming is disseminated to other farmers and youths. Some of this work is done locally, for the surrounding villages and their farmers, many of whom have had some type of training from Kolunji. If you ask, most people in the surrounding villages in Pudukottai know Kolunji and Kudumbam well. However, Kolunji is not just for the local people, it is also open to other national and international people who are interested in organic farming. Unfortunately, since Covid, the training sessions have been fewer but Kudumbam still does hold them for anyone interested. During my time spent with Kudumbam, they had some teachers fly in from Sri Lanka who stayed for 11 days at Kolunji to receive training in organic farming. I took part in some of it, and although it was conducted in Tamil, I still did manage to catch some of the major points of the training. One of the days was spent in the field getting to know how to analyze a field, in order to understand the soil health as well as crop health and what would be needed in terms of bio inputs. This was followed by group discussions, also in the field together with surrounding farmers, and further theoretical sessions were held back at Kolunji. Thereafter a lesson was held on how to create natural fertilizers with the help of cow dung. Even though I was unable to understand most of what was being said, it was fun and educational to be part of the training sessions. Kudumabm also has specific training for women when it comes to herbal powder making, value-addition training, and tailoring. 

Ramadass teaching
Group discussions
Toolkit for analyzing crops
Participants analyzing the crops
Banner of the program
Creating bio-input (natural fertilizer made of cow dung)
Stirring the bio-input

Besides the training center, there is also a children’s home, Vidivelli (Morningstar) Children’s home, at Kolunji that has been operational since 2002 with the help of Emmaus, an international movement that works to decrease poverty. It has been a home for more than 150 children throughout the years. Unfortunately, with a loss of income from the training programs since Covid, Kudumbam had some trouble keeping up with the maintenance of the home and was forced to close it down. However, as they did not want to abandon the program entirely, Kudumbam transformed the children’s home into a weekend program where the children could still come to the farm and receive practical training. As part of the weekend program, the children also receive new clothes for the two major holidays in Tamil Nadu, Diwali in October and Pongal in January, which I wrote about in the previous blog post. Kudumbam is hoping and working to get the Videvilli children’s home up and running again since there is still a need for such a program to exist.

Sign of the Vidivelli Children’s home
Kids who participate in the weekend program

Having had the opportunity to spend time at Kolunji, breathing in the fresh air, surrounded by nothing but peace and quiet, and different animals, I can safely say that Kolunji is exactly what it was made out to be, a source of inspiration. Walking around the farm I can see the classrooms, the home where the children lived, the worm compost, the well, the fishpond, and the community forest. No matter where I turn there is some form of agricultural and community project. So Nanri* Kudumbam**, my Indian family, for the inspiration that Kolunji has given me. 

*Thank you


Happy Pongal från Nicole hos Kudumbam!

För två veckor sedan inträffade Pongal, en Tamil högtid. Pongal är en skördefestival och ett av Tamil Nadus största firanden. Högtiden firas även i andra stater men under andra namn. Pongal pågår i fyra dagar med fokus på olika firanden. 

  • Den första dagen heter Bhogi Pongal och är den dag då man städar och rensar hemmet på allt onödigt för att beteckna en nystart.
  • Till ära av solguden firas den andra dagen Surya Pongal. Pongal härleds från pongu, vilket ordagrant betyder ‘att koka över’, men Pongal är också namnet på en gröt gjord på ris, mjölk och jaggarey som offras till solguden. Jaggareyn som finns i både Pongal men även skördas och bearbetas från sockerrör är på så vis representativ för skördehögtiden.
  • Den tredje dagen, kallad Maatu Pongal, firas för att hedra boskapen och hur de med arbetskraft och gödsel bidrar till jordbruket. 
  • Den sista dagen av högtiden är Kaanum Pongal som handlar om gemenskap och stärkandet av banden mellan par och familj.

Jag firade Pongal vid två tillfällen. Det första tillfället var med Kudumbam på Kolunji tillsammans med barnen som deltar i olika program där. Firandet bestod av att tillsammans förbereda Pongal som avnjöts vid lunch. Därefter erbjöds tal och sång och slutligen fick barnen nya kläder som de kunde använda under faktiska Pongal, veckan efter.

Det andra firandet skedde under Pongal, alltså veckan därpå och då firade jag tillsammans med Suresh från Kudumbam hos bonden Muniyan, hans fru Chitra, deras son Mahendran och deras gäster. De tillagade Pongal på traditionellt vis, vilket innebar att ett hål grävdes i marken över vilken man kokade gröten. De ställde även upp sockerrör runtom elden och under ställdes ljus, rökelse och offergåvor i form av mat. I och med att detta var tredje dagen, alltså Maatu Pongal, matades även korna med Pongal. Kvällen avslutades med fantastisk middag på ett bananblad och en helt underbar solnedgång. 

Utöver detta visade Muniyan även sina fält där han har två olika sorters ris, jordnötter, sockerrör samt ett fält med mixed cropping där det växer gurkmeja och lök. Mixed cropping är en av de tekniker som Kudumbam använder och tränar bönder inom där man odlar olika sorters grödor samtidigt. Detta för att minimera risken att skörden skulle misslyckas, men även för att minska skadedjur samt öka jordens bördighet. Muniyan är en bonde som brinner för ekologiskt jordbruk och har nyligen börjat samarbeta med Kudumbam. Han berättade även att han höll på att experimentera med vilken typ av aubergine som ger mest avkastning och tar minst skada av skadedjur, genom att plantera olika sorter samtidigt. Att han var stolt över sitt arbete framgick tydligt och med tanke på det jobb och den dedikation han lagt ner är det föga förvånande.

Pongalfirande vid Kolunji-farmen.
Pongalfirande hos Muniyan och Chitra
Chitra som målar lergrytan som Pongal ska kokas i.
Muniyan visar sitt risfält
Muniyan vid sin mixed cropping åker med lök och gurkmeja. I bilden längst ner till höger ser ni gurkmeja.
Gäster plus mig och Muniyan (andra från höger)
Den underbara solnedgången

Fishing on dry land

Travelling along the southeastern coast of India, one sees unutilised fishing boats docked along the open harbours. They are emptied just like the Bay of Bengal is emptied of fish. The reduction of fishes is due to a few tangible factors. Overfishing due to the mechanising of fishing, and the increasing depletion of a mature fish population which would allow sustainable reproduction. This is set in the background of a declining environmental habitat for the fishes, as severe pollution from surrounding factories and rising water surface temperature has disturbed the biodiversity and ruined the much needed plankton. These factors have dramatically reduced the yield of fishermen and pushed them harder to raise their nets with a bigger haul. Consequently, this creates a negative loop with further reductions in yield and forcing more fishermen to make up for the lost yield by turning to fish for a larger variety of fishes.

The lack of fish and the shrinkage in size has plummeted the market price, thus minimising the profit margin and negatively affecting the finances of fishermen households as living wages of fishermen have diminished. Furthermore, the economic development over the past decade has not been beneficial to the fishing industry. A local fisherman, Kumaran (43), explains that inflation has not followed the same patterns for the fishing industry as for other industries and forms of commerce, e.g. the price of gold has gone up eightfold whilst for fish only fivefold in the past 20 years.

Many of the problems the fishermen are facing in the region go beyond their power. Efforts from the government’s side to tackle the problem of overfishing are there, but are few and rarely enforced. At the beginning of 2019, the government banned the use of trawlers (trawlers are medium-sized ships with nets that sweep the ocean floors) as a measure to stop the depletion of the ocean floors (Hemalatha, 2019). The director of the Bay of Bengal Programme Inter-Governmental Organisation, Yugraj Yadava, explains

“It was agreed that there is a need to reduce the number of trawlers for two main reasons. One that there is excess catch and two to reduce the damage on the ocean bed and to the ecology that bottom trawlers cause” (ibid.). Yet, there are still many trawlers sweeping the ocean floors of the vast Bengal bay (ibid.). The enforcement of the ban lacks proper scrutinising measures, thus making the ban purposeless.

Another example of Indian government efforts is the enforcement of annual fishing bans as an effort to help the fish population recover. The annual 61-day ban along the coast of Tamil Nadu “has aided in the recovery of habitat and regeneration of stock through recruitment” (Amali Infantina et al., 2020:1), yet the fishermen are left to dry on the vast shore. Minimal governmental substitutes are given, and not without struggle. “[T]he ban relief amount was revised from Rs 2,000 to Rs 5,000  [approximately 26 USD to 67 USD] per ration card for 60 days. It was also observed that the ban relief amount is usually disbursed only after the ban period in late June. Infantina et al. (2017) recommended that the ban relief amount needed to be enhanced from Rs 2,000 per family to Rs 9,000 [approximately 26 USD to 120 USD] (@ Rs 200 [2,6 USD] * 45 days) at the suggestions of the fishers.” ((ibid.:6) But the relief efforts are not enough to compensate for the accumulated economic generation the fishing industry produces, “2.04 million man-days were lost during the closed season accounting for a total labour income loss of Rs 1638.2 million  [21,8 million USD] to the mechanised fishing sector for the entire Tamil Nadu” (ibid.:5). To put it simply, no sustainable solution has been given to compensate for the reduction in profits and minimized household income.

The financial despair has forced the fishermen to employ somewhat questionable measures. Essentially, some of the fishermen have resorted to fishing illegally in Sri Lankan waters (Palk Strait) as the schools of fish are greater and more diverse there than in the Indian waters. The fishermen are exposing themselves to criminal conduct as they are fishing outside of Indian maritime borders. If caught the fishermen can be imprisoned for three months. Despite the risks of getting caught, the fishermen still feel that they have to fish there as there is no other choice for them to make their livelihood. The household  income is often single-sourced and highly reliant on the man, often a fisherman, putting families in desperate financial situations.

Kudumbam, a local NGO, has increased its efforts to help the fishing community in diversifying their sources of income. Central to this plan: WOMEN! The organisation has established micro-loan programs, called joint liability groups (JLG), where women have the ability to identify possible business ventures the women (themselves) deem to be financially viable. The JLG follows a communal focused model, where common responsibility of the loans allows a sense of financial stability and minimizes the perception of the debt burden. Moreover, it has opened banks to be more entrusting in women’s financial abilities and capabilities.

In a small village outside Tharangambadi, formerly known as Tranquebar, we meet a group of women. Women who are married to fishermen and have first-hand experience in the decline of fish, as wallets become thinner and dinner tables have become smaller. More importantly, these women are participating in the JLG and explain how the micro-loans have allowed them to venture outside of the sale of fish and find other income sources. It is common to see the women open their own petty shops, buy animals like cows, chickens, goats, small pieces of land for framing or even renovate houses/homes for rental. These efforts have resulted in some financial relief, as the household now has more than one source of income.  It has made life slightly better as they now have the ability to think long term and find other treasures on dry land instead of depending on the fruits of the ocean.

The addition of the micro-loans have helped and given the communities as a small leverage, unfortunately, it does not solve the whole problem they are facing.

Problematik gällande kvinnors intima hygien i Indien

Enligt studier har endast omkring 10% av indiens menstruerande kvinnor regelbunden tillgång till bomullsbindor. Istället använder de tygstycken som antingen tvättas eller slängs efteråt, torkade blad eller tidningspapper. På grund av bristfällig tillgång på rent vatten, tabu, sociala stigman och okunskap försvåras möjligheten att hålla en god intimhygien. Detta leder i sin tur till att många indiska kvinnor upplever besvär under sin menstruation eller till följd av bristande intimhygien. De fysiologiska besvären manifesteras vanligen i infektioner men även psykologisk stress, depression och lågt självförtroende är någonting som drabbar många kvinnor.

Sociala strukturer försvårar kunskapsspridning som är nödvändigt för att förbättra situationen för menstruerande flickor och kvinnor. För flickor i skolåldern ligger svårigheterna i den generella okunskapen i ämnet. Undersökningar visar att 66% av indiska skolflickor inte vet vad mens är vid tidpunkten för deras egen mensdebut och det är än idag ett tabubelagt samtalsämne och betraktas för många som någonting smutsigt och sjukt. Det finns även praktiska svårigheter att på offentliga toaletter byta eller göra sig av med de hemmagjorda bindor som används. Samma problem finns i skolmiljön då toaletter saknas där flickorna känner sig bekväma nog för att sköta sin hygien. Detta gör att många flickor och kvinnor stannar hemma från skola och jobb under sin menstruationsperiod vilket i sin tur är en del av upprätthållandet av ojämlekheten i det indiska samhället.

Hysterrektomi som lösning på menstruationsproblem
Till följd av ovannämnda intimbesvär som många indiska kvinnor tvingas utstå har de sökt sjukvård och tusentals har fått sin livmoder bortopererad utan tillräcklig grund. År 2018 gjorde Thomson Reuters Foundation en undersökning av 700 000 indiska kvinnor i åldrarna 15-49. Studien visade att fler än 22 000 saknade livmoder. Indiens statestik för utförda hysterrektomier är förhållandevis låg i jämförelse med många länder i väst, det som betraktas som särskilt anmärkningsvärt är den höga andelen fertila kvinnor som genomgått operationen.

Hysterrektomi är världens vanligaste gynekologiska bukoperation och det finns olika legitima orsaker till att genomföra ingreppet. Situationer där utförandet av hysterrektomier faktiskt har medicinskt belägg är exempelvis konstant kraftig mensturationsblödning, allvarlig endometrios, smärtande myom, framfall eller cancer om dessa tillstånd inte kan lindras med hjälp av andra vårdinsatser och konservativ behandling. Ingreppet är sällan absolut nödvändigt utan görs ofta för att höja livskvaliteten och målet med operationen är att besvärande symtom ska försvinna. I de fall det handlar om cancer i livmodern kan dock operationen vara nödvändig i botande syfte. Innan ingreppet utförs ska läkaren enligt riktlinjer utreda patienten med ultraljud och sedan biopsi, det vill säga ett vävnadsprov. En hysterrektomi ska enligt indiska riktlinjer, liksom i Sverige, ses som ett sista alternativ.

Dr Charmila på Aditi Private Hospital i Trichy agerarar ofta ”second opinion” till patienter som av sin läkare blivit rekommenderade att genomgå en hysterrektomi. Hon uppskattar att endast omkring 1% av de sökande var i verkligt behov av ingreppet. En stor majoritet av de kvinnor som deltagit i den tidigare nämnda studien och som genomgått ingreppet var outbildade, analfabeter, fattiga och bodde på landsbygden. Det framkom i studien att de flesta hade sökt vård för mindre allvarliga sjukdomstillstånd som exempelvis infektion, mensturationssmärta eller ryggont. Trots detta uppgav kvinnorna att de vid läkarmötet pressats till att acceptera en hysterrektomioperation. I flera fall hade kvinnorna även blivit pressade av sina familjer, eventuella anledningar till familjens påtryckningar kan vara att inkomst gick förlorad i samband med att kvinnan var hemmavarande under sin menstruation. Ingreppet sågs därmed som en snabb lösning på problemet.

Att operationen skulle genomföras under samma dag som kvinnans första läkarbesök visades vara vanligt. I många fall var utredningen ofullständig och det saknades underlag för beslut om operation. En ultraljudsundersökning hade gjorts i samband med besöket men ingen biopsitagning, vilket enligt indiska riktlinjer är nödvändigt för att avgöra behov av operation. Läkare uppges ha hållit kvinnorna oinformerade om alternativa behandlingsmetoder för att lösa deras primära problem. Kvinnorna hade heller inte informerats om risker med operationen och konsekvenser som kan följa av att avlägsna livmodern från kroppen. Läkarna har heller inte tagit ansvar för de komplikationer som uppstått till följd av operationen.

Studiens resultat pekar mot att läkare framförallt inom privat sektor frångår riktlinjer och utför onödiga operationer för ett finansiellt egenintresse. Synsättet går från att vara ett operativt ingrepp i syfte att lindra lidande och uppnå hälsa till ett sätt att göra vinst. Tillämpningen av en så kallad skrämselteknik gentemot de vårdsökande kvinnorna resulterar i att kvinnorna lägger sig under kniven, eftersom att de utgår ifrån att andra behandlingsalternativ saknas. På så sett får läkarna därmed ekonomisk kompensation för behandling från statens medel till de fattiga.

Politiska förutsättningar underlättar medicinska ingrepp
Upp till två tredjedelar av de hysterektomioperationer som sker i Indien utförs inom den privata sektorn. Det gör att kvinnan behöver stå för kostnaden på egen hand jämfört med om hon besökt ett statligt ägt sjukhus där ingreppet delvis är subventionerat. Anledningen till att många kvinnor väljer privatvård framför statliga sjukhus är för att vården generellt sett håller en högre standard och att det medför högre status att besöka ett privat sjukhus. För att ha möjlighet att finansiera dessa ingrepp tar många fattiga indiska familjer hjälp av den nationella sjukvårdsföräkring som finns. Den är utformad genom ett försäkringskort med en kredit på upp till 35 000 rupees (4 750 svenska kronor) som kan bekosta bland annat denna typ av operation. Sjukvårdsförsäkringen underlättar å ena sidan möjligheten att på kort sikt lösa en stor ekonomisk utgift. Å andra sidan resulterar det i att många familjer blir skuldsatta under lång tid. Ibland på grund av ett ingrepp som i många fall kunnat undvikas från början. Höga räntor och korta avbetalningsplaner gör att familjer kan behöva sälja boskap, land eller behöva flytta för att bli skuldfria. Trots att hysterektomi är kostsamt har de medicinska föräkringskorten som främst ges ut till befolkning som lever under fattigdomsgränsen lett till en explotionsartad ökning av denna typ av ingrepp, i kombination med läkarnas rekommendationer. Dessa ser möjligheten att göra snabb vinst genom att genomföra dyra operationer framför att sätta in andra mindre aggresiva åtgärder. Det finns ett tydligt samband av den nya hälsoförsäkringen och antalet utförda hysterrektomier. År 2013 fanns hundratals juridiska ärenden gällande kvinnor som genomgått operationer utan tillräcklig grund. Dock är det svårt att bevisa huruvida operationen varit onödig eller inte då livmodern och vävnadsprover slängts bort.

Tiden efter operationen
Ofta beror den upplevda livskvaliteten efter operationen på vilken anledning som föranledde ingreppet. I denna studie nämner många kvinnor att de tidigare haft besvär under sin mensturationsperiod men numera har konstanta problem efter operationen. Förutom att möjligheten till barnabärande försvinner kan operationen leda till tarm- och urineringsrelaterade problem, trötthet, depression, ryggsmärta, tromboser och framfall. Den upphörda östrogenproduktioner innebär också ökad benskörhet som ofta gör sig uttryck i benbrott. Dessa är konsekvenser som troligen skulle vara enklare att hantera och leva med om operationen gjordes i livräddande syfte som exempelvis vid cancerfall. Men i många av de granskade fallen upplever kvinnor sin livskvalité vara sämre efter ingreppet än tidigare.

Nu lämnar vi hysterrektomioperationer…
Och fokuserar på mens
Som nämnt ovan är mens lika med tabu i stora delar av Indien. En kvinna anses under sin menstruation vara oren och historiskt sett har hon i närmast blivit isolerad av sin familj under tiden för sin mensturation. Många av de medelålders kvinnor vi talat med berättar att de vanligen fått spendera dagarna utanför familjens hus för att inte ”smitta” övriga familjemedlemmar. De har i sin uppväxt blivit serverade mat vid förstutröskeln och inte sällan fått sova ensamma i ett skjul eller under bar himmel. De ansågs inte rena nog att laga mat till familjen utan förväntades isolera sig, vila och undvika hushållsarbete. Dock vill de som har egna barn idag inte behandla sina egna döttrar på samma vis utan försöker bryta tabun om att mens är förknippat med skam och skuld. Detta bland annat genom att tillåta döttrarna att vistas hemma och utföra hushållssysslor och andra åtaganden även då de menstruerar. Trots att traditionerna till stor del har förändrats över generationer känner sig många kvinnor begränsade i sitt vardagliga liv under tiden de har mens eftersom ämnet är så pass stigmatiserat.

Några skäl till att bomullsbindor används av en sådan liten andel kvinnor i Indien är att de anses vara dyra och svåråtkomliga. Många affärer som säljer bindor drivs av män vilket avskräcker många kvinnor från att gå dit och handla intimartiklar. De som trots allt vågar sig till affären för att köpa bindor får dessa inlindade i en svart plastpåse för att inte innehållet ska avslöjas. I sexualundervisningen i skolan delas flickor och pojkar upp och många män vet inte vad mens är förrän de gifter sig. Det är inte bara inom den privata sfären som kvinnor hämmas i deras vardagliga liv. Enligt den indiska hinduismen får en kvinna som har mens traditionellt sett inte gå in i ett tempel. Anledningen till tempelförbudet är att vissa gudar tros bli störda av fertila kvinnor. Trots att det inte alltid finns ett officiellt förbud avstår många kvinnor från att gå till templet med hänsyn till rådande normer.

Mens är politik
Tempelstriden i Kerala är en av de händelser kopplat till mens och kvinnliga rättigheter som lett till politiska sammandrabbningar. I templet Sabarimala i delstaten Kerala har kvinnor i åldrarna 10-50 tidigare nekats tillträde, men detta förbud upphävdes av högsta domstolen i september 2018. Beslutet ledde till strejker och oroligheter organiserade av hindunationalistiska grupper. Som en motreaktion demonstrerade miljoner indiska kvinnor den 1 januari i år med stöd av delstatsregeringen i Kerala. Demonstrationen ägde rum i syfte att stödja kravet på tillträde till det hinduiska templet för också kvinnor i fertil ålder. Tillsammans bildade de en 62 mil lång kvinnormur som beskrivs vara den största kvinnoprotesten någonsin. Kerala som stat har rent historiskt sett präglats av en något mer vänstervriden politik än resten av Indien. Exempelvis har det på senare år uppstått många mindre gräsrotsrörelser som önskar bryta tabun kring mens och de sociala strukturer som begränsar kvinnor. De feministiska aktivister som kämpar för att bryta de sociala stigmat kring mens möts av motsättningar från konservativa grupper. De möts också av en relativt negativ attityd från allmänheten då begreppet ”feminism” i många delar av indien anses vara nedsättande och inte sällan används som skällsord för en kvinna som är framåt och banbrytande.

Det är inte bara i Kerala som mens har blivit en politisk fråga. Det styrande hindunationalistiska partiet BJP’s allmänna tysta acceptans av våldsbenägna konservativa reaktioner har bidragit till förstärkt tabu kring mens. I Indien ses kvinnans kropp som en symbol för en föreställd version av familjen, kulturen och nationen. Hur en kvinna ser ut och beter sig i det offentliga rummet anses i många fall vara allas angelägenhet. Att frångå den kvinnliga stereotypen innebär en frigörelse av den kvinnliga sexualiteten överlag, att stå upp för kvinnlig frihet och kvinnors självbestämmanderätt. Traditionella konservativa idéer går ut på att kvinnans kropp ska kontrolleras och när en kvinna gör något radikalt som att trotsa ett tempelförbud anses kontrollen gå förlorad. Det politiska klimatet har under våren varit spänt då det varit val till parlamentet i samtliga av Indiens delstater. Den 23 maj i år presenterades valresultatet och det traditionella och konservativa partiet BJP’s segrade med stor majoritet och kan därmed fortsätta styra landet. Det förespås av många förstärka konservativa traditioner och leda till ökade religiösa konflikter och polarisering inom landet.

Avslut och framåtblick
Dr Charmila pekar på fyra problemområden som orsakar den svåra situationen för menstruerande flickor och kvinnor i indien. Dessa är tabu och sociala strukturer, okunskap och bristfällig utbildning, dålig tillgång till bindor och bristfälliga toaletter. ”Tänkbara orsaker till kvarlevande traditioner, tabu och långsam utveckling kan vara att kvinnan fortfarande betraktas som samhällets andrahandsmedborgare” säger hon. För att bryta denna samhällsstuktur föreläser Dr Charmila tillsammans med andra läkare runtom i olika skolor och på universitet för att stärka bilden av kvinnan som en självständig individ. Hon anser att kunskap är nyckeln bakom att bryta stereotypa maktordningar som blockerar utvecklingen för jämställdhet. Ett initiativ för att förbättra flickors och kvinnors situation beträffande menstruation och hygien är den internationella menstruationsdagen som anordnas i Tiruchirappalli varje år. Där möts forskare, läkare, politiker, makthavare och privatpersoner för att diskutera samtliga problemområden. Dessa typer av samtal öppnar upp för reflektion och ger mens mer utrymme i det offentliga rummet vilket är nödvändigt för att stärka kvinnors rättigheter i Indien.


Tiruchirappalli Health Department Corporation Office. Här fick vi tillstånd att intervjua läkare på statligt ägda sjukhus.

Länk till studien utförd av  Thomson Reuters Foundation 2018:





Äktenskapets roll i det indiska samhället

I Indien är äktenskapet ofta sett som familjens högsta prioritet oavsett religion, kast eller generation. Hos majoriteten av den indiska befolkningen ses ett giftermål ge status, säkerhet och ekonomisk trygghet för familjen, i synnerhet när en kvinna gifts bort. För en kvinna planeras giftermål ofta så snart hon blivit myndig medan en man sällan gifter sig innan han fyllt 30. Det är vanligt att familjen är involverad i kommande giftermål och få beslut tas utan att konsultera föräldrar och äldre släktingar. Arrangerade äktenskap och inom samma religion förekommer främst på landsbygden medan det i städerna inleds äktenskap över religionsgränserna och något senare i åldrarna. Detta med hänsyn till att en stor andel indiska ungdomar vidareutbildar sig och önskar bli färdiga med sin utbildning innan giftermålet.

Antalet änkor växer över hela Indien och utgör idag en grupp om cirka 40 miljoner kvinnor. Anledningen till detta är att männen ofta är cirka 10 år äldre än kvinnorna vid giftermålet och inte sällan avlider de för tidigt på grund av hälsoproblem, olyckor eller självmord. Då männen i högre utsträckning utför mer riskfyllda arbeten, drabbas av diabetes och statistiskt sett har större problem med alkohol lämnas kvinnorna ensamma kvar för att ta hand om hem, familj och försörjning. Den ekonomiska situationen för änkor är oftast väldigt tuff och de behöver vara självständiga från dag 1, inte sällan utan någon ekonomisk support från deras vänner eller familj. 

När en kvinna i Indien förlorar sin man förvandlas hennes personliga identitet från ”hon” till ”det”. Hela hennes livssituation förändras dramatiskt och hennes rättigheter begränsas i samma stund som hon blir en änka. Situationen medför en ekonomisk uppförsbacke och en enkel och isolerad livsstil som påverkar hennes sociala liv och självkänsla. Änkor anklagas inte sällan för att vara ansvariga för sina mäns död och de många restriktionerna påverkar dem både fysiskt och emotionellt. Sociala och kulturella stigman avgör vad en kvinna får ha på sig samt hur hon förväntas agera och uppträda i sociala sammanhang. Traditionellt sett förväntas kvinnorna ta av sig sin bindi (pricken i pannan), inte bära smycken, inte ha blommor i håret och heller inte medverka i större sociala sammanhang som bröllop eller vistas i tempel. I vissa delar av Indien förväntas de även bära en vit saree som ett bevis på att de ständigt sörjer sin make och dedikerat sitt liv till att be för honom. Anledningen till den enkla livsstilen och nedtonade klädseln har sin grund i att kvinnan inte ska attrahera andra män utan leva ett simpelt och restriktivt liv. Omgifte är relativt ovanligt då det också handlar om ekonomiska möjligheter. Det förekommer ibland att en kvinna gifter om sig med sin döda makes bror för en tryggare situation och för att på så sätt stanna inom samma familj. Synen på ett ytterligare giftermål är delad och omgifte är mer accepterat bland yngre änkor utan barn än för dem med familj. En stor andel änkor lever tillsammans med sina söner och är beroende av deras löner för att överleva. Genom historien har kontroversiella traditioner varit förknippade med änkeståndet där några förbjudits, som exempelvis det omtvistade änkebålet kallat ”Seti”, och några fortfarande sker. Något som är väldigt tydligt är att situationen för dessa kvinnor i dagens Indien är problematisk och medför flera utmaningar.

Vi träffade Dr Suba som är professor på Department of Women Studies på Bharathidasan University för en intervju om kvinnors rättigheter. Hon berättade om de strukturer och sociala stigman som håller tillbaka kvinnorna istället för att främja deras självständighet. Hon ansåg att patriarkatet tillsammans med media upprätthåller föråldrade traditioner och kulturella förväntningar som begränsar kvinnornas rättigheter. Hon betonade även att kvinnors rättigheter behöver betraktas som lika självklart som mänskliga rättigheter istället för att kvinnor ska komma i andra hand. Samhället behöver förändra synen på kvinnan från att se henne som en karaktär som singel, gift, ensamstående eller änka till att se henne som en självständig individ med en unik personlighet. Detta är det första steget mot ett mer jämlikt och jämställt samhälle där alla kvinnor har makten att styra över sina egna liv. 

Under tiden vi lärde oss om den historiska aspekten och om sociala strukturer så gjorde vi intervjuer tillsammans med kvinnor som förlorat sina män. Kvinnorna bekräftade den problematik som änkeståndet medför och de fördomar och åsikter som finns gällande detta på många håll i det indiska samhället. Intervjuerna genomfördes i syfte att identifiera de behov som finns och på så sätt utgöra underlag för Kudumbams framtida projekt i att stötta och hjälpa kvinnorna. Under intervjuerna framkom även att historiska traditioner och förväntningarna på kvinnorna verkar vara under förändring och på väg att försvinna. Majoriteten av kvinnorna vi träffat har ett unikt driv till att ta hand om sin familj och sitt hushåll trots begränsade ekonomiska resurser. På individnivå har många av dem vi intervjuat starka och tydliga ambitioner att klara sig själva och trots små medel kunna betala för sina barns utbildning. Vad gäller strukturell nivå handlar det om att belysa den problematik som finns och att se änkor i samhället som de drivna, starka och kreativa kvinnor de är.

Anita Boss, 35,  är en av de kvinnor som vi intervjuat. Hon arbetar som sömmerska och med hantverk. 

Indiska bönders kamp mot torkan

I delstaten Tamil Nadu i södra Indien börjar sommaren tidigt i år. Det är mars och temperaturerna letar sig upp över 40 grader under dagens varmaste timmar. Nederbörden är mindre än någonsin och grundvattennivån har sjunkit stadigt sedan 1980-talet. I spåren av klimatförändringarna kämpar lokala bönder överallt i landet med sina skördar för att trots torkan kunna gå runt ekonomiskt. I inlandet är gräset krispigt och blekt på grund av torkan medan åkrarna längst kusten är gröna och bördiga tack vare konstbevattning och besprutning. Tillgång till vatten är nämligen en förutsättning för att besprutningsmedel ska ha effekt på jordbruket. På lång sikt ger dock kemisk besprutning skadliga konsekvenser både för djur, människor och miljö.  

I spåren av klimatförändringarna

Under de senaste tio åren har endast två säsonger givit lyckade skördar på grund av vattenbrist. Det har inte regnat sedan mitten av december förra året och torkan undgår ingen. “Vanligtvis börjar inte sommaren förrän i maj, men nu lämnar få den ovanliga hettan okommenterad” berättar Oswald Quintal, grundare av organisationen Kudumbam. Konsekvenserna av rådande klimatförändringar syns särskilt tydligt just här och drabbar de mest utsatta som redan har en tuff ekonomisk situation. Förutom uteblivna monsunregn har även grundvattennivån sjunkit från 50 till 300 meters djup vilket försvårar för bönderna att bevattna sina åkrar trots påkostade vattenbrunnar. Den förändrade situationen beror på att jordbruket inte är anpassat till de ekologiska förutsättningarna. Detta resulterar i allvarliga problem med jorderosion på grund av överbetning och avskogning. Den överexploatering av naturresurser som skett under de senaste decennierna har lett till att jorden inte är lika näringsrik och det är svårt att odla som tidigare.  

Tamil Nadus inland är torrt och på få ställen är jorden tillräckligt bördig för att kunna odla ris och grönsaker. I 29 av delstatens 32 distrikt är bönderna beroende av regnvatten för att kunna bevattna sina åkrar eftersom grundvattnet är svårtillgängligt. Det innebär att de endast kan odla under 3 månader per år och hänvisas till mindre vattenkrävande grödor som exempelvis hirs och cashewnötter. Detta ger inte en lika hög ekonomisk avkastning vilket gör att många bönder behöver se sig om efter andra alternativ. På delstatens östkust däremot är vattenresurserna mer generösa tack vare floden Kaveri. I de tre distrikt som floden passerar kan bönderna bedriva ett intensivare jordbruk under totalt 8 månader samt odla mer vattenkrävande grödor som exempelvis ris. I området produceras majoriteten av landets ris och brukar i folkmun kallas “Rice Bowl district of India”.

Risets baksida

Att ris idag är en basvara i Indien och i stora delar av övriga Asien är något som kan tyckas självklart men så har det inte alltid varit. Innan 1960 var hirs det vanligaste spannmålet eftersom ris då ansågs som en lyxvara. Hirs är mer näringsrikt och kräver dessutom endast en tredjedel så mycket vatten som ris. Mellan 1960 och 1980 skedde en övergång från hirs till ris då nya upptäckter gjordes inom jordbruket. Tidigare hade långa och fiberrika risplantor odlats men nu upptäcktes nya rissorter som dessutom svarade bättre på något som tidigare inte använts inom jordbruket; kemiskt besprutningsmedel. Resultatet av den nya odlingsmetoden blev korta och mer snabbväxande risplantor som genererade en större ekonomisk avkastning. Detta gjorde att den indiska staten subventionerade det vita riset och få bönder hade råd att fortsätta odla enligt traditionella metoder. De nya effektivare rissorterna krävde mer solljus än tidigare och bönder över hela Asien uppmanades att hugga ner träd på och omkring sina åkrar. I det numera kala landskapet trivdes inte rovdjuren och i samband med att dessa försvann förlorades också en naturlig mekanism för att kontrollera antalet skadedjur. Det ledde till ytterligare förstörelse och bönderna tvingades därmed öka mängden av besprutningsmedel. Efter några år utvecklade skadeinsekterna resistens och därmed ökades även intensiteten av kemikalierna. En annan konsekvens som den ökade riskonsumtionen medförde var en växande förekomst av diabetes. Innan skiftet från hirs till ris var sjukdomen mycket ovanlig, medan Indien idag står för ca en femtedel av världens diabetes.  

Priset för maten

Området Nagapattinam är ett av tre distrikt vid kusten där besprutningsmedel används flitigast. På grund av längre odlingsperioder i området migrerar många unga män dit från inlandet för att arbeta med besprutning av jordbruksfält. I dessa distrikt finns odlingsmöjligheter under längre tid än i det torra inlandet. Besprutning är ett fysiskt krävande arbete, tanken de bär på ryggen är tung och arbetsdagarna är långa. Men framförallt innehåller besprutningsmedlet ämnena Endoselfon och Denogram som har hälsofarliga effekter vid konsekvent inandning. Trots att riskerna är allmänt kända motiverar ekonomiska faktorer de unga männen till fortsatt arbete inom besprutningen. De tjänar nämligen dubbelt så mycket i jämförelse med andra sysslor inom jordbruket. Användandet av besprutningsmedel slänger sin skugga över antalet änkor som uppmätts vara näst högst i hela landet. Männen dör vanligen i trettioårsåldern efter tio år av besprutningsarbete. Kvinnorna är då fortfarande unga och lämnas ensamma att ta hand om hem, familj, jordbruk och ekonomi. Dessutom tvingas de även möta andra sociala utmaningar som det innebär att vara änka i det indiska samhället. Problemen i det torra inlandet är istället att olönsamma skördar och undersysselsättning tvingar människor till att migrera till städer eller kusten i jakt på andra arbeten. Oftast är det männen som migrerar, men på grund av den utbredda arbetsbristen har de inte alltid möjlighet att skicka hem pengar till familjen. Den ansträngda ekonomin spiller över på hela livssituationen och orsakar varje år omkring 12 000 suicid bland indiska bönder.   

Politikens effekter på jordbruket

Indien är en storproducent av ris vilket är en av de grödor som kräver mest vatten och besprutningsmedel. Majoriteten av handeln sker inom landets gränser och efterfrågan på denna råvara är stor från norr till syd. Mer än hälften av de yrkesverksamma indierna arbetar inom jordbruket, men trots att majoriteten av bönderna äger sin mark leder de alltmer kritiska väderförhållandena till undersysselsättning större delen av året. I och med att många kvinnor slutar arbeta i samband med giftermålet är majoriteten av alla invånare påverkade av jordbruket på ett eller annat sätt. Förutom effekterna av långvarig torka har bönderna under senare år drabbats av sjunkande producentpriser. Till följd av detta är många bönder skuldsatta och har svårt att försörja sina familjer. På senare tid har bondeprotester mot jordbrukspolitiken blivit allt vanligare.

En annan problematik ligger i hur politiken påverkar bönderna på lokal nivå. Multinationella företag producerar och säljer de kemikalier som används inom jordbruket, de har i sin tur lobbygrupper med stort inflytande i den indiska politiken. Företagen är även stora ekonomiska sponsorer till de två största partierna BJP och Kongresspartiet. På grund av partiernas ekonomiska beroendeställning gentemot företagen prioriteras inte diskussionerna kring kemikalier och dess hälsoeffekter. Den nu sittande premiärministern Narendra Modi lovade inför det senaste valet nya satsningar på jordbruket, att förbättra arbetsvillkoren och införa hårdare tag mot korruption. När världens största demokrati går till val i maj är dock missnöjet stort mot den sittande regeringen efter uteblivna vallöften.   


Organisationen Kudumbam är ledande vad gäller ekologiskt lantbruk och hållbara odlingsmetoder. På gräsrotsnivå arbetar de för att anpassa jordbruket efter förändrade förutsättningar till följd av klimatförändringar. De har efter många år av nära samarbete med lokala bönder identifierat tillvägagångssätt för ett långsiktigt och framgångsrikt jordbruk. “För att möjliggöra ett jordbruk utan kemiska besprutningsmedel behöver vi odla mindre vattenkrävande grödor, som exempelvis hirs. Genom att öka mångfalden av grödor med ett systematiskt utbyte av fröer bönder emellan återskapas jordens bördighet. Dessutom innebär en större mångfald att kosten kan bli mer varierad vilket ger andra hälsobringande effekter” säger Oswald Quintal. Genom olika projekt inom Kudumbams verksamhet skapas därmed ett helhetsperspektiv på jordbruket som innefattar ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga aspekter.  

För att återskapa och upprätthålla en värld fri från kemikalier måste vi ändra vår attityd som konsumenter. Vi behöver förstå omfattningen av problematiken som besprutningsmedel medför och inse att vi är starkt förbundna med den lokala producenten. Den avgörande faktorn i kampen för en hållbar och rättvis värld för alla är inte ökad produktivitet utan tillgången på livsmedel och möjligheterna till lokal produktion. Det bästa sättet att säkra en allsidig livsmedelstillgång utan besprutningsmedel är små jordbruk, men stora delar av jordbruksindustrin tillbakavisar dessa rön. Inom politiken behöver gröna lobbygrupper sätta press på politiker och multinationella företag för att prioritera matsäkerhet och matsuveränitet. Det kräver att vi som konsumenter efterfrågar hållbara och ekologiska alternativ där producenternas ersättning garanteras via exempelvis Fair Trade-märkning. I framtiden beräknas antalet indiska bönder minska med över hälften med hänsyn till de effekter som klimatförändringarna medför vilket gör situationen ytterligare akut. “Vi har tvingat in jordbruket i en väldigt trång återvändsgränd. Vi behöver skapa mindre och mer varierade produktionsenheter. Om vi med hjälp av vår inställning kan kontrollera vad vi äter, då kontrollerar vi även handeln och därmed politiken. Genom ett hållbart synsätt världen över kan vi skapa förutsättningar för ljusare framtid” säger Oswald Quintal hoppfullt.

Tre indiska bönder under en kurs i ekologiskt jordbruk anordnad av Kudumbam





Safety on road gives good tea at home

Vanakkam allesammans,

Vi som är årets praktikanter på Kudumbam i Tamil Nadu, Indien, heter Saralinn Wallin och Lovisa Åstrand. Saralinn är en termin ifrån färdig sjuksköterska och Lovisa är statsvetare med inriktning internationella relationer. Vi båda delar intresset för att upptäcka olika kulturer och nya platser vilket syns tydligt i våra pass. Saralinn har engagerat sig inom Dandelion Africa i Kenya samt praktiserat på sjukhus i Thailand inom ramen för sin utbildning, främst inom förlossningsvård. Lovisa har bott i Australien samt pluggat internationell politik i Nederländerna. Vi båda brinner för folkhälsa, mänskliga rättigheter och samhällsfrågor. Under de två veckor som vi bott här i Tiruchirappalli har vi 1. Någorlunda hunnit acklimatisera oss till värmen (35 C i skuggan) 2. Upptäckt den fantastiska rispannkakan dosa 3. Vant oss vid att ett ihärdigt tutande är en självklar del av bilkörningen 4. Blivit duktiga på att vicka på huvudet (som en hälsning) 5. Varit på två vackra bröllop.

Hittills har vi observerat olika delar av Kudumbams verksamheter. Vi har bland annat besökt organisationens ekologiska gård Kolunji där vi lärt oss om olika grödor, hur lokala bönder kan anpassa sitt jordbruk till det förändrade klimatet och vilka utmaningar de möter. Förutom detta har vi även introducerats till de projekt som organisationen bedömer aktuella och tror är särskilt passande för oss. Vårt nyckelfokus är att utreda hur klimatförändringarna påverkar befolkningen i närområdet. Hur har tillgången på lokalproducerad mat förändrats som en effekt av detta? Vilka konsekvenser har de fört med sig? Under åtta av de senaste tio åren har delstaten Tamil Nadu drabbats av omfattande torka som påverkar skördar, människor och djur. För trettio år sedan var grundvattennivån ~50 meter djup men på grund av brist på regn har grundvattennivån under de senaste åren sjunkit till ~300 meter vilket försvårar för bönderna att bevattna sina åkrar. Förändringar i klimatet drabbar de allra fattigaste och i synnerhet kvinnor. Olönsamma skördar och arbetsbrist tvingar människor att flytta in till städer i jakt på andra jobb. Oftast är det männen som migrerar i hopp om en stabilare ekonomisk tillvaro, men på grund av arbetsbrist även i städerna har de inte alltid möjlighet att skicka hem pengar till familjen. Kvinnorna lämnas därmed ensamma att ta hand om barn, hem, ekonomi och äldre släktingar.

Under vår praktik kommer vi att undersöka sekundära effekter av de rådande klimatförändringarna. Vi kommer dels att genomföra en jämförande studie mellan människors hälsa i olika byar för att utreda betydelsen av ekologiskt jordbruk. Sjukdomsförekomsten verkar nämligen vara högre i områden som i huvudsak inte livnär sig på ekologiskt jordbruk och i högre utsträckning använder kemikalier. Hur skiljer sig förekomsten av exempelvis diabetes, njursjukdom och fibromyalgi byarna emellan? Hur kan kosten fortsättningsvis vara varierad samtidigt som klimatförändringarna begränsar förutsättningarna för jordbruket? 

Vi kommer även att undersöka änkors upplevelse av sin tillvaro och deras syn på rådande samhällsstrukturer och attityder. Änkor är nämligen en utsatt grupp i det indiska samhället vars rättigheter begränsas i samband med att deras män dör. Vi kommer att utreda vilka behov som finns i dagsläget och vilka långsiktiga medel som kan underlätta deras situation framöver.

To be continued!


Lovisa och Saralinn

Utanför Kudumbams kontor

Mr Kalaiselvan berättar för oss om sitt ekologiska jordbruk. På bilden sysn även två representanter från Emmaus Frankrike

Möte med en självhjälpsgrupp

Förra veckan åkte vi mot Kolunji farm för att träffa en självhjälpsgrupp bestående av endast kvinnor, något som Kudumbam introducerade inom organisationen 1998. Varje grupp består av 12-20 medlemmar mellan 18 och 60 år. Den grupp vi deltog i startade 2001. Kvinnorna i gruppen investerar sina pengar genom ett kollektivt sparande, vilket innebär att varje individ sparar en viss summa per månad genom gruppen. Oftast handlar det om 100 rupees, men det viktigaste är att alla sparar lika mycket. Gruppen har sex olika typer av räkenskapsböcker där de antecknar betalningar och håller koll på sparandet. Det finns bland annat en bok för sparande, en för beslutsfattande och en för kredit. Det är medlemmarna i gruppen som väljer ordförande, sekreterare och kassaförvaltare.

Intervju med gruppens ordförande, kvinnan i blått.
Intervju med gruppens ordförande, kvinnan i blått.

Gruppen har ett gemensamt bankkonto där de sätter in sina pengar varje månad. Av detta sparande kan en summa tas ut om någon i gruppen behöver låna pengar. Två eller tre personer kan ansöka om lån i en grupp, och de som ansöker om lån i utbildningssyfte, för sitt jordbruk eller för hälsoproblem prioriteras framför de som ansöker om lån till tempelfestivaler, utflykter eller bröllop. Gruppen bestämmer gemensamt räntan, och om någon inte har möjlighet att betala sin del en månad kan de andra gruppmedlemmarna lägga in pengar för den personen så att summan som sätts in på kontot alltid är konstant.


Det finns nu 120 grupper i 35 byar runt Kolunji farm, vilket handlar om 1500-2000 bönder, alla kvinnor. Kudumbam startade självhjälpsgrupperna eftersom människorna i området är i behov av pengar, och lånar pengar med mycket hög ränta (ofta runt 35%). Oftast kan de endast betala tillbaka räntan och inte summan de lånade. Detta leder till att de tvingas ta sina barn ur skolan och sätta dem i arbete istället, för att kunna tjäna pengar till familjen. Kudumbam vill stoppa detta och tänker långsiktigt på bönderna och på hur deras situation ska kunna bli bättre. Grupperna har förbättrat medlemmarnas sociala status i hög utsträckning, och kvinnorna kan hjälpa till att försörja familjen genom grupplån och stöd från gruppen. De får möjlighet att själva ha kontroll över pengar och inte förlita sig på mannen i familjen, och på så sätt även bli mer självständiga individer.

Go seed balls!

Vad uppfriskande det är att se att så många bryr sig om miljön här i Indien. För några dagar sedan besökte vi en skola, S.B.I.O.A CBSE School här i Trichy, för att vara en del av deras temavecka. Denna vecka handlar om att skapa medvetenhet om vår miljö och vilka miljöproblem som finns, och uppmuntra till att tänka miljövänligt och hållbart. Den här dagen skulle eleverna få göra något som kallas ”seed balls”, fröbollar, vilket är ett projekt Kudumbam driver. Denna teknik användes i det antika Egypten för att återuppbygga odlingsmarker efter att de brutits ner av Nilens årliga vårfloder. Tekniken återupptäcktes av den japanske bonden Masanobu Fukuoka som fokuserade på naturligt jordbruk, och nu används tekniken runtom i Indien för att plantera mer träd.

För att göra en fröboll blandar man sand, jord och dynga med lite vatten, rullar ihop det till en boll och placerar ett frö inuti bollen. Bollen läggs sedan i solen för att torka, och när den torkat kastar man ut den i naturen. När bollen kommer i kontakt med fuktig jord eller regn börjar fröet gro.

Upp emot 200 elever deltog i projektet. De hade inte gjort fröbollar tidigare och tyckte det var en mycket rolig uppgift som de gick in för helhjärtat. De berättade att de tycker att det är viktigt att plantera mer träd för framtida generationer, men även för oss som lever här idag då mycket träd huggs ner och luften blir allt sämre av olika föroreningar. Fröbollarna symboliserar hopp, och eleverna tyckte att det var viktigt att de fick vara en del av det här projektet för att förbättra miljön.

Skolans rektor Ms. Sakunthala betonade vikten av att eleverna, generationen som blir morgondagens ledare, inser hur viktig miljön är och att man måste vara rädd om den och ta ansvar för sina handlingar gentemot den. Miljöveckan på skolan innebär även att eleverna inte ska använda plast i exempelvis matlådor eller påsar, och de får delta i olika projekt och ta del av föreläsningar för att lära sig mer om ämnet.

Detta var en mycket lärorik dag, och det var fint att se elevers och lärares genuina intresse för miljön. Att Kudumbam driver projekt som detta är både uppskattat och viktigt, och vi praktikanter var stolta över att få vara en del av det tillsammans med Mrs Poppy och Mr Rengaraj.

Tänk hållbart!