– Srushtidnyan – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

19 januari, 202019 januari, 2020

Hopp om mangroven längs Maharashtras kust

För lite mer än ett år sedan skrev Isabell Carlsson ett inlägg här på bloggen om mangroveträskens positiva påverkan på miljön. Hon var då praktikant hos Srushtidnyan och skrev om deras relativt nya arbete med att återplantera mangroveskogen längs Maharashtras kust. Nu har också vi som Srushtidnyans nuvarande praktikanter fått se och jobbat med dessa livsviktiga träd. Plantorna som Isabell skrev om 2018 satte vi nu i jorden strax innan jul, när vi besökte Sindhudburg i Devgad 40 mil söder om Mumbai.

Dagen började tidigt för att undvika hettan som kommer när solen stiger, ändå lyckades vi svettas mängder under de timmar vi jobbade innan lunch. Vi mötte upp ett gäng glada zoologistudenter från Kelkar Collage i Chandigarh, som varit med och planterat mangroven tillsammans med Srushtidnyan vid tidigare tillfällen. Gummistövlar delades ut och vi begav oss till lerbanken som torrlagts efter att tidvattnet dragit sig tillbaka. Vi hade bara en begränsad tid vi kunde använda för att plantera på innan tidvattnet återtog marken, då plantorna förhoppningsvis satt tryggt nergrävda i leran. Med oss hade vi utöver collagestudenterna också en grupp lokala invånare, som hjälpte till med att gräva hål, och två banktjänstemän. Ett av målen med planteringsdagen vi deltog i var nämligen att visa upp projektet för en av dess största bidragsgivarna, ICICI bank, som finansierar olika utvecklingsprojekt runt om i Indien. Vi hjälptes alla åt att plantera ca 350 saplings på två olika platser. När första platsen togs tillbaka av tidvattnet fick vi vada med vatten upp till låren till nästa lerbank, innan det också fylldes på med vatten. Efteråt fick vi följa med uppströms i en liten fiskebåt för att se den fullvuxna mangroveskogen. Ett område fullt med olika fåglar, däribland kungsfiskare.

Alla som var med och planterade 17/12-19. Hela Srushtidnyan teamet, elever och lärare från Kelkar Collage, representanterna från ICIC bank. Foto: Tanmaj Manjrekar

Mangroveskog eller mangroveträsk anses vara ett av världens mest hotade ekosystem. Skogen skövlas för att ge plats för semesterorter och vattenbruk som till exempel odling av scampi, jätteräkor. Med mangroven försvinner också en stor biologisk mångfald. Skogen fungerar som uppfödningsplats och skydd för fiskar, samt boplatser för mängder av fåglar och reptiler. Det i sin tur påverkar tillgången till mat och inkomsten för de människor som livnär sig på denna biologiska mångfald. Återplantering av mangroven bekämpar också direkt klimatförändringar eftersom de tar upp och binder stora mängder koldioxid (Naturskyddsföreningen, 2019).

Srushtidnyans projekt i Sindhudburg startades just där för att mangroveskogen minskat drastiskt jämfört med andra områden längs samma kust. Området är hem till många olika mangrovarter som hotas av skövling, med massor av potentiella platser där skogen kan återplanteras. Projektet har som mål att utveckla det lokala samhällets kapacitet till att skapa mangrovodlingar och hjälpa till med att skapa odlingar för 30 000 saplings. Ett viktigt mål är också att skapa förståelse och informera lokalbefolkningen om hur viktigt det är att bevara och återplantera mangroven för både miljöns skulle och deras egna liv. Samtidigt som de kan livnära sig på eko-turism och conservation-restoration av ekosystemen (Srushtidnyan, 2018). Ett exempel på eko-turism är att Srushtidnyans lokala arbetsparters i området Devgad nu har planer på att köpa en båt som de kan ta med turister i ut bland mangroven, visa upp deras viktiga arbete samt se alla vackra fåglar som bor där. I mars 2020 kommer projektet lämnas över till den lokala gruppen som kommer att fortsätta arbete, men med stöd från Srushtidnyan.

Plantor som väntar på att grävas mer i lerbanken.

Trots att svetten rann och gummistövlarna gav mig skavsår kändes det riktigt bra att ha gjort något så konkret som att ha plantera mangroveträd. Träd som kommer att växa upp till att bli en del av skogen som livnär den otroliga biologiska mångfald som vi såg under våra dagar i Sindhudburg, Devgad. En plats jag hoppas att vi får komma tillbaka till för att se hur projektet kommer att utvecklas i framtiden.

En av plantorna som planterades förra året upplyst av den ned stigande solen.

Hälsningar från Frida i Devrukh

Källor:

Naturskyddsföreningen, 2019. Online: https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/sa-paverkas-mangrove-av-exploatering hämtad: 2020-01-06.

Srushtidnyan, 2018. Online: http://www.srushtidnyan.org/?p=2192 hämtad: 20120-01-06

”7000 plantor räddar julen” från 2 december 2018 av Isabell Carlsson. Värt att gå tillbaka till och läsa på nytt!

http://framtidsjorden.se/forandra/7000-plantor-raddar-julen/

Foto: Frida V Rundgren

2 december, 201811 december, 2018

7000 plantor räddar julen

Du befinner dig på en strand, blickar åt vänster och stranden fortsätter så långt du kan se. Sedan går blicken åt höger, samma där, en vacker sandstrand så långt ögat kan nå. Solen värmer din hud och du känner att någonting att tugga på inte skulle sitta helt fel. Du har hört att grannbyn tydligen har gott om scampi och att det är en delikatess som du ej bör gå miste om. En ska då ändå unna sig. Du beställer ett fat med vitlöksfräst scampi. Många av de andra turisterna på stranden har gjort samma sak. Visst är det allt bra härligt här vid havet på stranden. Snart ska du bege dig upp tillbaka till ditt hotellrum, så skönt att den efterlängtade semester äntligen är här.

Nej, detta låter lite för bra för att vara sant. Och när någonting är för bra för att vara sant har jag fått lära mig att man ska vara uppmärksam. Uppmärksam kring vilken påverkan en resa som denna har på samhället och naturen. Vad för påverkan har egentligen de val, av till exempel resor, som vi gör? Inte en positiv påverkan ur ett miljöperspektiv. Ett av de områdena som påverkas negativt av både jätteräkor (scampi) och semesterresande är mangroveskogarna.

Ett skott av en mangrove som kan växa upp till att skydda landområden mot hav och ta tillvara på biologisk mångfald

Mangrover utgör en övergångszon mellan hav och land och skyddar landområden mot hav. I delar av världen är 35–50% av de ursprungliga mangroveskogarna skövlade. Skövlingen har skett då man byggt hotell, räkodlingar, vattenbrukssystem och saltodlingar. Minskandet av mangroveskogarna skapar en påverkan på flera olika nivåer. Det påverkar dels det mångfaldiga ekosystemet som mangrover innehåller. Många djurarter finner frid i dessa skogar och lever samt reproducerar sig där.

Mangrover utgör också en skyddsbarriär för landområden. Träden har stora trädkronor och långa rötter som slingrar sig. Denna uppbyggnad ger en barriär för att skydda mot tropiska stormar, översvämningar och jorderosion. En ytterligare funktion som skogarna utgör är det livsviktiga skydd och inkomst som den utgör för människor som bott i generationer bredvid skogarna. Många grupper har länge levt i samspel med skogarna där de fiskar, hämtar ved, skapar naturlig medicin vid sjukdomar och skador. De miljoner människor som bott där i flera generationer tvingas att flytta då deras livsinkomst försvinner. Främsta anledningen av avskogning är för att privatisera områdena och skapa stora, tätt placerade räkodlingar. Räkodlingar skapar visserligen en inkomst genom försäljning, men kommer på längre sikt inte skapa en hållbar inkomst. Odlingarna överproducerar scampi och släpper ut kemikalier i grundvattnet. Det mångfaldiga ekosystemet som mangroveskogarna erbjuder rivs upp för att skapa snabba och icke hållbara lösningar för inkomst, tvingar människor på flykt, och skapar en skörhet samt bidrar till miljöförändringar och naturkatastrofer.

Indien har förlorat 40% av dess mangroveområden under det senaste århundradet. I Indias State of Forest rapport från 2017 är siffrorna för mangroveskogarnas yta i olika delstater statiska eller med en liten ökning under de senaste 10 åren. Ett NGO som arbetar med att återuppbygga och öka andelen skogar är Srushtidnyan. Srushtidnyan har sitt kontor i Mumbai men har ett mangroveprojekt i en liten landsbygdsort som heter Sindhudurg, 50 mil söder om Mumbai. Projektet tog sin form i mars 2018 när det första tältet med plantor av mangroves stod på plats. Tältet är byggt av bambu och presenning, har en stor vattentank och mangrover över hela marken. I tältet finns det 7000 mangrover som är i fart med att växa upp för att planteras i havet. I oktober fick de möjlighet att sätta upp ett till tält för att utöka antalet mangroveplantor.

Srushtidnyans verkställande direktör, Prashant Shine, informerar att målet med projektet är att återuppbygga och öka antalet mangroveskogar samt att sprida information om dem. I dagsläget är två familjer involverade i plantagen i Sindhudurg, men Prashant hoppas att flera snart ska få upp ögonen och vilja engagera sig. Projektet har väckt intresse från andra delar i Indien. Förra veckan besökte en grupp på 50 kvinnor från norra Mumbai plantagen. Organisationen har tidigare år inte bedrivit projekt kring mangroveskogar men anser att det behövs för en hållbar värld. Srushtidnyan har fått stöd för hur man ska gå tillväga av Bombay Natural History Society (BNHS), en motsvarighet till Sveriges naturskyddsföreningen. Prashant och Laxman Tari, en från familjen som är involverad i projektet, hade förra veckan möte med BNHS för att diskutera nästa steg i mangroveprojektet. Det blir att plantera. Plantorna kommer då att förflyttas från tältet till havet runtom i Sindhudurg.

Prashant och Laxman berättar om projektet

Srushtidnyans projekt för att öka mangroveskogarna är en av de positiva initiativen för att återuppbygga och öka tillväxten. Men initiativ till trots, det kommer att ta tid för en betydande omvändning (och för att klimatångesten ska avta). Bland annat eftersom efterfrågan för att få ligga på en hotellstrand och käka scampis gör att utbudet för att skapa dessa platser samt möjligheter fortsätter. Genom att informera vilken påverkan konsumenters val har och uppmuntra organisering för att öka mangroveskogarna kan en långsiktig vändning ske.

God jul & käka inga scampis.

Hälsningar från Isabell Carlsson i Indien

22 november, 201810 januari, 2019

Vad kan vi inte äta mer av?

På den internationella vegandagen följde jag och Isabell Carlsson med Sangeeta Kharat som är projektledare på NGO:n Shrushtidnyan, för att besöka en myndighet i Mumbai. Sangeeta var där för att inspirera till klimatvänliga och hälsosamma kostalternativ. Samtalen fick mig att reflektera över kopplingen mellan klimatkrisen och förändrade matvanor i Sverige och i Indien.

I Mumbai är effekterna av en överansträngd miljö ständigt påtagliga. Smogen ligger som en dimma över staden. Jämnåriga vänner från Mumbai berättar att de inte har sett stjärnor på natthimlen sedan de var barn. Det är också en plats där olika kulturer och livsstilar möts. På bara några veckor har vi sett hur skyskrapor skjuter upp och hur slumområden krymper. Indien är världens snabbast växande ekonomi och Mumbai en metropol på framväxt. Med en befolkning på 1,3 miljarder leder förändrade matvanor snabbt till konsekvenser globalt.

Indien är ett land med en uråldrig tradition av vegetarisk kost. I Mumbai skyltar nästan varje resturang med om de serverar VEG eller NON-VEG. Runt 30 procent av alla människor i Indien är vegetarianer. Majoriteten av dessa konsumerar mycket mejeriprodukter. Konceptet veganism och livsstilen som följer med det (där alla former av animaliska produkter utesluts) är praktiskt taget okänt för de flesta indier. Ändå menar FN:s miljöprogram UNEP i en rapport att ett globalt skift mot en vegansk diet är vital för att rädda världen från hunger, fattigdom och klimatförändringarnas värsta konsekvenser. Vegandieten är också kritiserad. Exempelvis för bristen på vitamin b12 och för att specifika veganalternativ påverkar miljön negativt. Dieten är kontroversiell i vissa sammanhang i Indien eftersom kor och komjölk kan ha ett kulturellt och ett religiöst värde. Koslakt har förbjudits i många delstater och kyckling är numera den populäraste formen av kött. Förbuden polariserar landet och regeringen har kritiserats för att föra en hindunationalistisk agenda som slår emot minoriteter.

Inför besöket diskuterar vi hur utvecklingen mot klimatvänlig kost måste ske med respekt för andras mattraditioner. Matval är både i Indien och i Sverige ett sätt att markera sin identitet och sin tillhörighet. Sangeeta serverar mig och Isabell traditionella chakli lagade på hirs. Ett sädesslag som Sangeeta berättar har sociala, hälso- och klimatmässiga fördelar. Chakli påminner om knäckebröd och vi knaprar igenkännande på. Sangeeta menar att i Indiska hushåll är det främst ekonomin och ideologin som avgör vilka livsmedelsval som görs. Oftast finns klimatet inte med i åtanke. I Delstaten Maharashtra äter många kött eller fisk på tre specifika dagar i veckan. Andra unnar sig kött vid särskilda tillfällen eller föredrar en icke-vegetarisk kost när deras ekonomi blir bättre. Sangeeta har i sitt arbete märkt att människor inte är medvetna om näringsinnehållet i maten de äter. Tillgången på snabbmat, vitt bröd och billigt hybridris har ökat kraftigt. De flesta i Indien har råd med denna mat och den fyller magen snabbt. Men Sangeeta är oroad över att den typen av mat byter ut en varierad kost tillagad på ett traditionellt sätt.

På myndigheten håller jag och Isabell en kort presentation om förändrade matvanor i Sverige. Vi nämner att Axfood ökade försäljningen av vegetariska produkter med 41 procent på ett halvår. Att dubbelt så många kvinnor som män uppger att de äter vegetariskt. Att enligt livsmedelsverkets undersökning äter svensken i genomsnitt 55 kg kött per person och år. Samt att hela 65 procent av svenskarnas utsläpp av växthusgaser kan kopplas till produktion utomlands, främst från nötkött och palmolja.

När vi åker taxi hem i den fuktiga Mumbaihettan har det väckts olika tankar om resurser och ansvar. Rutorna är nere på bilen så att den varma luften fungerar som en fläkt. Från bilfönsterna ser vi hur moppar, bilister och gångtrafikanter skyndar sig för att komma hem innan den värsta rusningstrafiken. Extremväder betyder här att årstiderna har suddats ut. Det är runt 30 grader på vintern och uppemot 40 grader på sommaren. Det försvårar arbete för alla som arbetar utomhus eller utan luftkonditionering. Längst hela kedjan leder konsument- och livsmedelsval till konsekvenser. Konsekvenser som framförallt drabbar människor. Det tar egentligen inte slut vid maten. Jag tänker på hur skadliga kemikalier som har används vid tillverkningen av mina kläder? Hur många länder har jag besökt och vilket avtryck mina flygresor haft? Det är troligt att jag tillhör gruppen som har störst ansvar i och med att vi släpper ut mest. Mina egna vanor är lättare att granska och ifrågasätta men svårare att förändra.

Spelar det någon roll om jag väljer bort kött? Det går åt tio gånger mer vatten, energi och mark att producera kött än vegetabiliska livsmedel. Kött är alltså det livsmedel som har störts påverkan. Rimligtvis behöver stora köttkonsumenter kompensera för sitt fotavtryck. Exempelvis borde kött vara svindyrt. FN rapporten från IPCC beskriver en kuslig framtid. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt kommer jorden inom tio år att ha värmts upp två grader. Det läskiga med detta är att när det inträffar är det enligt forskarna troligt att uppvärmningen skenar till mycket högre grader väldigt fort så att jorden inom kort blir obeboelig.

Självklart skulle det vara möjligt att förhindra denna utveckling om en större organisering och en politisk vilja till ett hållbart samhälle fanns. Jag tror att det nu behövs fler som vågar bryta de ohållbara normer och vanor som omger dem. NGO:n Shrushtidnyan menar att människor har lättare att ta till sig ny information och göra stora livsstils omställningar om de får tillgång till konkreta alternativ. Exempelvis genom att få laga och provsmaka alternativ klimatvänlig mat.

Medan taxin slingrar sig fram mellan olika filer och fordon far mina tankar runt och blandas med nya intryck, bilder och lukter. Utanför breder sig en stad ut där skillnaden mellan fattiga och rika är enorm. Där jag nästan aldrig får en tyst stund för mig själv. Men det gör inget för jag omges av inspirerande människor och fylls med nya perspektiv. Jag andas ofrivilligt in avgaser samtidigt som vi åker förbi gatuförsäljare, marknader och snabbmatstånd. Nu när solen gått ner väcks gatulivet och försäljningen till liv. Jag hoppas så att fler i denna stad, och i Sverige för den delen, har viljan och resurserna att klimatanpassa. På alla sätt möjliga måste vi ju vända denna utveckling så att jordklotet vi kallar vårt hem håller för nästa generation. Jag hoppas att vi kan bromsa den galopperande klimatkrisen något, genom att förändra vad vi har på tallriken.

Sangeeta Kharat och anställda på en myndighet i Mumbai pratade om klimatsmarta kostalternativ, 1 November 2018.

17 februari, 201812 april, 2018

Odling i möjligheternas megastäder

För någon som för tillfället bor i miljonstaden Mumbai är det svårt att tro att Indien är ett av världens minst urbaniserade länder. Omkring hälften av världens befolkning lever idag i städer. I Indien bor 65 procent av befolkningen fortfarande på landsbygden. Men allt fler rör sig mot storstadsmyllret. Varje vecka bestämmer sig drygt tre miljoner människor för att överge landsbygden i hopp om ett bättre liv i staden. Här i Mumbai samsas över 20 miljoner människor om det begränsade utrymmet. Om utvecklingen fortsätter som tidigare kommer mer än två tredjedelar av jordens människor ha bosatt sig i städer år 2050. Vilka blir konsekvenserna för klimatet, miljön och matförsörjningen?

Gamla vattentunnor används som odlingsbehållare på en takterass i Mumbaiförorten Khar East. Foto: Srushtidnyan

Tät trafik och energiintensiva industrier är förstås ingen drömkombination ur klimatsynpunkt. Miljonstäderna genererar stora utsläpp av växthusgaser, luftföroreningar och sopberg. När betonglandskapen breder ut sig hotas dessutom naturmiljöer. Värst blir konsekvenserna i tropiska miljöer, där artrikedomen är som störst. Att odlingsmarker går förlorade kan också få konsekvenser för jordens matförsörjning. Redan idag ökar kostnaderna för att transportera mat från landsbygd till storstadsområden i takt med växande avstånd. Om bara några år kommer en krympande skara jordbrukare att behöva producera mat till allt fler människor, på en allt mindre yta odlingsbar mark. Det är en utmaning som kräver effektivitet, mindre matsvinn och en rad smarta lösningar.

Vad gäller effektivitet är megastäderna trots allt inte så dumma. Att leva trångt är förhållandevis resurssnålt. Tätbefolkade städer kan till och med bli en nödvändighet om vi vill behålla så mycket skog, djurliv och odlingsmark som möjligt. De är betydligt mycket mindre energikrävande än våra typiskt svenska villastäder. I glesa stadslandskap är ofta avstånden mellan bostadsområden, affärer och arbetsplatser stora. Ofta krävs en egen bil för att ta sig till närmaste shoppingcenter. Det ideala är istället stadsmiljöer där människor kan leva, jobba och handla mat utan att behöva annan transport än kollektivtrafik.

Här odlas kryddpeppar. Foto: Srushtidnyan

Att växa upp i asfaltslandskap utan tillgång till grönområden är dock inte optimalt för vårt välmående. Studier visar att stadsbor löper högre risk att drabbas av ångestsjukdomar och depression än människor som bor på landsbygden. Enligt brittiska forskare kan vistelse i naturmiljöer bidra till minskad stressnivå, lugnare andning och jämnare hjärtfrekvens. Förklaringen är att naturliga omgivningar (även i små doser) påminner om den miljö vi evolutionärt utvecklades i. Därför har våra sinnen lättare att tolka information om växter och vattendrag än om gatumiljöer, vilket bidrar till att kroppen slappnar av.

Vi behöver alltså naturen för att må bra. Men att kombinera tätbefolkade städer med grönområden är lika viktigt som klurigt. Ett smart sätt att utnyttja begränsade utrymmen på är stadsodling. Kanske kan det till och med bli en nödvändighet i framtidens städer, när avstånden mellan producent och konsument ständigt ökar. Stadsodling kan innebära allt från odlingslotter insprängda i stadsmiljöer till småskalig odling på takterasser eller balkonger.

Även små odlingar som inte ger någon större ätbar skörd är värdefulla. De kan användas för att öka kunskaperna om odling och matens ursprung, vilket blir allt viktigare i en värld där majoriteten av oss lever i städer.

Sangeeta på Srushtidnyan planterar drumstick tillsammans med lärare och elev. Foto: Srushtidnyan

Stadsodling som pedagogiskt verktyg är något som organisationen Srushtidnyan i Mumbai använder sig av. Organisationens huvudfokus är att sprida kunskap om miljö och klimatförändringar till framförallt skolelever. Srushtidnyan har hjälpt till att anlägga fem stadsträdgårdar (eller terrace gardens som de kallas här) i Mumbaiområdet. Tre av dessa finns på takterasser hos organisationens samarbetsskolor. Syftet med trädgårdarna är helt enkelt att lära elever i stadsmiljö om odling. De får kunskap om vad växter behöver för att överleva och hur lång tid det tar innan de bär frukt. Eleverna får också lära sig om växters egenskaper och hur de kan användas. Under särskilda workshops har de bland annat fått framställa aloe-verajuice. Eftersom skolorna odlar på takterasser används olika typer av odlingsbehållare. Den typen av småskalig odling kallas ibland för mikroodling, eller micro gardening. Srushtidnyans samarbetsskolor odlar främst i återvunna vattentunnor. För att få eleverna att fundera över vad ett kretslopp är får de också tillverka gödsel av matavfall. Tanken är att de ska inspirera sina föräldrar till att odla, gärna ekologiskt.

Blad från kokospalmer används som utfyllnad i odlingsbehållarna. Foto: Srushtidnyan

“Vissa elever har aldrig tagit i jord innan. De vet inte hur en tomatplanta ser ut, trots att de äter tomater varje dag”, berättar Sangeeta på Srushtidnyan. “Nu har de lärt sig att det går att odla en papaya på bara 6-8 månader”, fortsätter hon. Sangeeta hoppas att trädgårdsarbetet kan göra eleverna mer motiverade att ta hand om växter och miljön i stort. Förutom frukter och grönsaker odlas medicinalväxter och särskilda växter som attraherar fjärilar. Syftet med de så kallade fjärilsträdgårdarna är väcka elevernas intresse för insekter, djur och växter i omgivningen. Genom att följa insekternas livscykel kan de lära sig mer om biodiversiteten i närområdet. “Och dessutom, vem tycker inte om att titta på fjärilar?” tillägger Sangeetas kollega Kunal.

Stadsodlingsprojekten i Mumbai visar att det finns hopp om fler gröna inslag i världens megastäder. Och tänk om vi i Sverige skulle ta tillvara på våra odlingsmöjligheter lika effektivt som mikroodlande Mumbaibor? Då skulle kanske larmen om Sveriges oroande låga självförsörjningsgrad snart vara historia.

/Zelda, Mumbai

18 januari, 2018

Skola på liv och död

Inom den indiska skolan är pressen stor på studenterna ska lyckas. I ett land med djupa klassklyftor och ett bristande socialt skyddsnät är en bra utbildning en försäkring om en ljus framtid. Utbildningssystemet är helt baserat på prov. Det huvudsakliga målet med undervisningen är att förbereda eleverna för sina slutexaminationer. Samtidigt bortprioriteras kunskap och egenskaper som förbereder barn och ungdomar för vuxenlivet. Under vårterminen drar provperioden igång för alla indiska skolbarn runt om i landet. I varje årskurs skrivs ett prov i varje huvudämne. Man måste få godkänt på dessa för att kunna gå vidare till nästa klass. Slutexaminationerna i årskurs tolv anses av många avgöra studenternas framtida yrkeskarriär. Förväntningarna från föräldrarna är skyhöga på att just deras barn ska prestera bra och komma in på en prestigefull utbildning, vilket ökar deras barn chanser att få ett välbetalt arbete i framtiden. Dessutom är konkurrensen om att knipa någon av platserna på landets toppuniversitet stenhård. Det krävs att man presterar runt 90 av 100 procent av sitt sammanräknade resultat på sin slutexamination. För många studenter blir pressen för stor att hantera. Under vårterminen rapporterar nyheterna dagligen om unga som tagit sitt liv på grund av stress inför prov eller rädsla inför att få tillbaka låga resultat. Indien är ett av de länder i världen med högst självmordsstatistik bland ungdomar mellan 15-29 år. Varje timme tar en ung student i miljardnationen livet av sig.

Det indiska skolan har heller inte de resurser som krävs för att kunna uppmärksamma varje enskild elevs behov. I en vanlig skolklass kan det vara uppemot hundra barn på en lärare. Det höga antalet barn i varje klass gör det omöjligt för läraren att ge den hjälp och stöd som varje barn behöver. Jakten på höga resultat i kombination med överfyllda skolklasser har gjort att marknaden för privatundervisning har exploderat i Indien de senaste tio åren. I Mumbai syns privatundervisningsföretagens reklam på var och varannan busstation, taxibil och reklampelare. De marknadsför sig som en nödvändig investering för alla föräldrar som vill att deras barn ska lyckas. En stor andel av indiska medelklassföräldrar spenderar varje månad runt en tredjedel av sin inkomst på någon form av privatundervisning. En privatlärare tar mellan 1000 till 4000 rupees (motsvarande omkring 126 till 503 svenska kronor) i timmen medan privatundervisning i grupp kostar runt 100 till 600 rupees i månaden, beroende på årskurs och ämne. De flesta familjer låter sina barn undervisas privat redan från årskurs fem medan andra börjar så tidigt som från första klass. För dessa barn väntas ytterligare tre timmars undervisning när skolklockan ringer ut för dagen. Privatklasserna har inte enbart bidragit till högre studieresultat utan har även skapat en hel del problem i den vanliga undervisningen. Skolor runt om i landet vittnar om elever som helt slutat vara uppmärksamma på lektionerna och enbart förlitar sig på sin privatlärare. Många av skolornas bästa lärare har valt att gå över till privatundervisning med löften om högre löner och mindre arbetsbörda. Kvar på skolorna finns de lärare som helt tappat motivationen till att undervisa. De resonerar att det inte är någon idé att förbereda lektioner när det ändå inte är några elever som lyssnar på vad som sägs.

Den Mumbaibaserade miljöorganisationen Srustidnyan har i sin klimatundervisning valt ett nytt sätt att utbilda skolelever, från lågstadiet till högskola. Deras pedagogik skiljer sig från det traditionella indiska skolsystemet. Här existerar inga examinationer eller konkurrens mellan eleverna om de högsta resultaten. Istället lär sig klasskamraterna om klimatförändringar och hållbar utveckling genom olika former av aktiviteter och övningar.

En av organisationens projekt är väderstationer. Varje skola de samarbetar med har blivit tilldelade en termometer, barometer, regnmätare och hygrometer. Eleverna använder sedan redskapen för att dagligen mäta temperatur, lufttryck, luftfuktighet och regnnivå som de sedan antecknar i en loggbok. Tack vare dessa väderstationer får eleverna chansen att lära sig om hur vädret förändras med de olika årstiderna och hur temperaturen stiger på grund av den globala uppvärmningen. Klimatförändringar blir på så sätt inte bara ett abstrakt fenomen som man hör om på nyheterna utan något som eleverna faktiskt kan följa med egna ögon. De kan själva jämföra med tidigare år för att avgöra om monsunen är för tidig eller sen. Eller att temperaturen är högre än vad den vanligtvis brukar vara under vintermånaderna.

Ett annat intiativ är att upprätta urbana trädgårdar i skolorna de arbetar. I trädgårdarna har organisationen tillsammans med eleverna planterat medicinalväxter, grönsaker och olika typer plantor som attraherar fjärilar. Här får eleverna möjlighet att följa växternas årscykel och lära sig mer om den indiska faunan. De får också chansen att studera den biologiska mångfalden i området som de urbana trädgårdarna lockar fram. Organisationens utbildningsfilosofi bygger på idéen att när barn och unga får vistas i naturen och får kunskap om de djur och växter som finns där blir de också mer motiverade att skydda den.

Det är ett faktum att det finns en hel del brister inom det indiska utbildningssystemet. Alternativa undervisningssmetoder i samma anda Srushtidnyans klimatundervisning behövs för att kunna skapa en mer jämlik skola. En skola där undervisning om natur och klimat prioriteras och där lusten att lära står över prestation.

10 januari, 201811 januari, 2018

Mangrove – en kusträddare i nöd?

Vad möts du av när du tittar ut genom fönstret? Kala, frosttäckta träd, en grå himmel eller kanske snöblandat regn? För läsare som befinner sig i Sverige i januari kan tropiska skogsområden tyckas ganska avlägsna. Det gör de faktiskt för oss i Mumbai också. Men eftersom Tova och jag praktiserar på den minst sagt mångfacetterade organisationen Srushtidnyan får vi chansen att lära oss om en rad olika projekt – både i stadsmiljö och på landsbygden. Ett av de nyaste handlar om att återplantera mangroveskog. Att rädda kustens räddare, Saving the saviour of the coast, är namnet på det treåriga projektet som startade i april 2017.

Mangroveskogen som ska räddas ligger omkring 40 mil söder om Mumbai i det relativt glesbefolkade distriktet Sindhudurg. Där finns, förutom 37 historiska fort, en rad fiskar- och jordbrukarsamhällen. I Sindhudurg växer dessutom en liten del av Indiens mangroveskog. Srushtidnyans projekt är finansierat av Mumbais naturhistoriska förening (Bombay Natural History Society). Målet är att återställa mangroveskogen genom att återplantera utrotningshotade arter. Syftet är också att involvera de boende i området för att de själva ska kunna underhålla och bevara mangroveskogen. På så sätt kan flera grupper i området dra nytta av projektet. Bland andra fiskare, skolelever och bybor i allmänhet.

: Ett av de små fiskarsamhällena i distriktet Sindhurdurg, strax norr om Goa. Foto: Srushtidnyan.

Men vad är mangrove egentligen? Och varför är det så viktigt att bevara?

Mangrove används som samlingsnamn för olika arter av träd och buskar som växer i salt eller bräckt vatten i tropiska och subtropiska tidvattenzoner. Mangrove är värdefullt av en rad olika skäl. Först och främst är det ett av de ekosystem i världen med rikast biodiversitet. Deras stora rotsystem bildar unika undervattensmiljöer. I dessa artrika ekosystem trivs allt från alger och svampdjur till fisk och skaldjur som ostron, räkor och humrar. Fisk och skaldjur är inte bara en självklar del av människors basföda. De genererar också viktiga inkomster till fiskarna och deras familjer.

: Mangrove i byn Wadatar, Sindhurdurg. För att rötterna i mangroveskogen ska kunna andas även när tidvattnet är högt växer de rakt uppåt. Foto: Srushtidnyan.

Den träskliknande skogsmarken täcker idag omkring en halv procent av jordens kuster. Samtidigt är mangroven fenomenal på att fånga in och lagra kol. Mangroveskog kan lagra tre gånger mer koldioxid per hektar än tropisk regnskog. Den beräknas stå för 10-15 procent av kolinlagringen i kusternas ekosystem. Merparten av kolinlagringen sköts inte av själva växterna utan av den havsindränkta jorden som de lever i. Lagringen blir på så sätt mer långvarig, förutsatt att skogen får stå kvar. Problemet är att kolet frigörs om växterna huggs ner. Och idag är över 35 procent av världens mangroveskog utrotad. Stora områden har försvunnit i utbyte mot dammar för räkodling eller infrastrukturssatsningar som väg- och hamnbyggen.

: En av de tusentals unga plantor som återplanteras i mangroveprojektet. Sticklingen på bilden är av arten Avecinnia marina, och kan bli upp till 14 meter hög. Foto: Srushtidnyan.

En annan av mangrovens funktioner är att skydda kustlinjerna från erosion, stormar och flodvågor. Mangroveskogen fungerar som en slags dämpande barriär mellan vågorna och landytan. Den är alltså inte bara viktig för att sakta ner klimatförändringarna utan bidrar också till en bättre anpassning till ett förändrat klimat. Dock är de unga plantorna i Srushtidnyans odling fortfarande känsliga. Det fick organisationen bittert erfara i höstas när cyklonen Ockhi slog till mot Indien och Sri Lankas kuster. Cyklonen drabbade området kring Sindhudurg hårt och en stor del av de unga mangroveplantorna förstördes. Men det är bara att ta nya tag, menar Prashant Shinde som är huvudansvarig för mangroveprojektet. Målet är att odlingen i Sindhudurg ska ha kapacitet för 30 000 plantor. Och de är redan en bra bit på väg.

/Zelda, Mumbai

9 december, 201725 april, 2018

Living on the edge

Jag håller andan. Pulsen är skyhög. Inte nog med att det är vänstertrafik, de ilsket tutande bilarna tycks komma från alla håll. Den svenska modellen med en blick åt höger, vänster och sedan höger igen är helt värdelös här. Eftersom det sällan finns trafikljus gäller det att invänta rätt millisekund. Jag har gett upp jakten på det där säkra tomrummet mellan bilarna. Istället kör jag på ett säkert kort: att ta rygg på en rutinerad stadsbo som kan konsten att flyta med i trafiken.

Rusningstrafik i stadsdelen Dadar, Mumbai.

Väl ute ur bilarnas skottlinje pustar jag ut. Jag inser att jag har blivit smått beroende av den där lilla adrenalinkicken. Kanske är det sant att man aldrig känner sig så levande som när man upplevt sig vara nära döden. Och konsten att korsa en gata är livsviktig i Mumbai. I staden som fått epitetet “the car crash capital” dog 586 människor i trafikolyckor år 2015. Alltså en person var femtonde timme. Ytterligare 2034 skadades allvarligt. Det förvånar mig tyvärr inte alls. När ett tjugotal miljoner människor ska samsas om det begränsade utrymmet på stadens gator hamnar lätt trafiksäkerheten i andra hand. Särskilt när förarna vet att straffavgifterna är nästan lika låga som risken att åka fast. Att skaffa körkort är ofta en ganska snabb process, förutsatt att det finns pengar till körskolan. Kraven på kunskaper i körteori och praktisk körning är inte särskilt hårda. Vår kollega Sumit berättar att hans vän nyligen blev godkänd på uppkörningen innan han och kontrollanten ens hunnit sätta sig i bilen.

Förutom den höga risken för trafikolyckor innebär givetvis mängden bilar på Mumbais gator andra hälsorisker. Både för människor och för miljön. Idag är luftföroreningar den fjärde största dödsorsaken globalt. Världshälsoorganisationen uppskattar att över 90 % av jordens befolkning lever i områden där nivåerna av luftföroreningar är skadligt höga. Den vanligaste dödsorsaken kopplat till luftföroreningar är hjärt- och kärlsjukdomar. Över hälften av de som dör till följd av luftföroreningar lever i Indien eller Kina. Avgaser från fordon, utsläpp från industrier och förbränning av kol och trä utgör de största orsakerna till föroreningarna.

Mumbais broar tillhör de få platser där vägbanan inte används som gångbana.

Föga förvånande är Mumbai en av städerna där invånarna varje dag andas in luft full av giftiga gaser och partiklar. Enligt luftkvalitetsindex, (Air Quality Index, AQI), klassas nivåerna av skadliga ämnen som ozon, svavel och övriga partiklar i staden som ohälsosamma för alla som vistas utomhus. Ännu värre är det i huvudstaden New Delhi. I början av november var föroreningarna så allvarliga att myndigheterna utlyste katastroftillstånd. Den 500-gradiga skalan för mätning av luftkvaliteten räckte inte till. Läkare rapporterade om stora ökningar i luftvägssjukdomar och varnade för en folkhälsokris. Den Kaliforniska forskargruppen Berkeley Earth likställde vistelse i New Delhis stadsluft med att röka 50 cigaretter om dagen. När luftkvaliteten var som sämst tvingades tiotusentals barn att stanna hemma från sina skolor. Dessutom var sikten i huvudstaden så dålig att flyg- och tågtrafik fick ställas in.

Varje år inträffar liknande smogkatastrofer i samband med att bönder i närliggande stater bränner resterna av säsongens risskördar. Därtill kommer föroreningarna från miljontals fyrverkerier som årligen avfyras under ljushögtiden Diwali. I år förbjöd dock Indiens Högsta Domstol försäljning av fyrverkerier i Delhi. Uppenbarligen behövs kraftigare åtgärder i fortsättningen.

Många Mumbaibor väljer att ta sig fram på moped eller motorcykel. Jämfört med bil är tvåhjulingarna utsläpps- och utrymmeseffektiva, men olycksrisken är fortfarande hög.

I dagsläget har luftföroreningarna i New Delhi stabiliserats på sina vanliga hälsofarliga nivåer. Både Mumbai och New Delhi tillhör världens mest förorenade städer. Och kopplingarna mellan luftföroreningar, global uppvärmning och folkhälsa är tydliga. Som bekant bidrar huvuddelen av luftföroreningarna från bland annat bilar och industrier också till ökad global uppvärmning. Klimatförändringarna i sin tur får konsekvenser för folkhälsan i många av världens regioner. När värmeböljor blir allt vanligare sprids sjukdomar lättare. Extrema väderförhållanden påverkar skördar och kan försämra tillgången till näringsriktig mat.

Att minska luftföroreningarna är alltså ett effektivt sätt att förbättra folkhälsan globalt. Men hur når vi dit? När jag sicksackar mig fram i Mumbais myller av bilar är det svårt att se en solklar lösning. Idag rullar redan 50 % fler motorfordon på stadens gator än 2012. I Indien ökar både antalet bilar och antalet privata flygresor i takt med den växande medelklassen. Detsamma gäller givetvis även Kina och stora delar av världen. Och vilka är vi svenskar att diktera villkoren för transporter i andra länder? I Sverige äger 85 procent av hushållen minst en bil. Tur är väl att bilägandet i miljardnationen Indien ännu inte på långa vägar är lika utbrett som i Sverige (för att inte nämna flygresandet och konsumtionen).

En av Mumbais karaktäristiskt röda stadsbussar.

Och det finns hopp. Nyligen satte Indiens centralregering upp det ambitiösa målet att inga diesel- eller bensindrivna bilar ska säljas i nationen från och med år 2030. Elbilar och kollektivtrafik är delar av lösningen. Idag klarar stadens kollektiva transportsystem redan av att serva majoriteten av invånarna, trots att det är överbelastat under rusningstid. En ny och snabb spårvagnslinje ska invigas efter årsskiftet för att avlasta de andra transportmedlen. Att cykla i Mumbai och andra megastäder i Indien är fortfarande inget säkert alternativ. Men med tanke på det begränsade utrymmet skulle cykeln med fördel kunna ersätta en del av motorfordonen. En av fördelarna med Indiens växande medelklass är ett allt större hälso- och miljömedvetande. I den avgastäta staden Pune, cirka 16 mil sydost om Mumbai, introduceras för första gången ett publikt nätverk med hyrcyklar till låga priser. Förhoppningsvis kan idén få spridning till andra städer.

Än så länge har jag överlevt på Mumbais gator. Peppar peppar ta i trä. Mitt privilegium är dock att jag efter fem månader här kommer att flyga hem till Sverige igen. Jag kommer att andas luft med 5-10 gånger mindre föroreningar i. Där jag, och de flesta av er som läser det här, bor är ännu konsekvenserna av klimatförändringarna små.

/Zelda Tuvesson, Mumbai

7 november, 20177 november, 2017

När vatten brister

I 18-miljonersstaden Mumbai trängs Indiens blomstrande filmindustri, Bollywood och majestätiska skyskrapor med gigantiska slumområden. Områden som ständigt fylls på med invånare som lämnat landsbygden i hopp om ett bättre liv i storstaden

I Mumbai spelar vatten en central roll i de flesta människors vardagsliv. För att vattnet ska räcka till har staten infört strikta restriktioner. Tillgången av färskvatten har begränsats till två gånger om dagen. För de människor som har privilegiet att bo i en lägenhet med vatten vill säga. Av de miljontals invånare som lever i stadens kåkstäder är rinnande vatten nämligen en lyx som få har tillgång till. Under den knappa timmen som vattnet är på under morgonen och kvällen gäller det att vara hemma för att kunna fylla på sitt förråd.Vattnet som används till duschen och toaletten ska samlas upp i stora dunkar och flaskor med dricksvatten ska fyllas på och ställas in i kylen.

När jag sitter och skriver det här är blogginlägget är det tisdagskväll och jag väntar på att klockan ska slå åtta och vattnet ska slås på, så att jag kan ta en dusch. Jag tänker på Sverige, där rent dricksvatten under dygnets alla timmar ses som en självklarhet. Hur vi svenskarna konsumerar vatten, flera hundra liter per dygn, som det vore en oändlig resurs som aldrig kommer sina. Samtidigt som vi varje sommar chockas av rubriker om rekordlåga grundvattennivåer på flera platser runt om i landet. Trots uppmaningar till allmänheten om att vara sparsamma med vattenanvändningen, verkar det vara svårt att finna en permanent lösning. Kanske kan den indiska modellen med vattenrestriktioner bli nyckeln till förändring i ett allt torrare klimat?

4 november, 20175 november, 2017

Mer hirs åt folket!

Efter två veckor i megastaden Mumbai har vi börjat känna oss hemma i folkmyllret, den klibbiga värmen och bland de miljontals ilsket tutande bilarna. Framförallt känner vi oss hemma bland kollegorna på organisationen Sryshtidnyan. Srushtidnyan arbetar främst med att sprida kunskap om klimatförändringar, deras orsaker och konsekvenser på lokal-global nivå. Den största målgruppen är skolungdomar i Mumbaiområdet. Organisationen är också verksam i ett landsbygdsområde kring staden Devrukh som ligger ca 30 mil söder om metropolen.

Då Indiens skolelever fortfarande är på ledighet efter firandet av ljushögtiden Diwali, är Srushtidnyans utbildningsverksamhet pausad. Istället har vi fått besöka ett nystartat projekt i Mumbaiförorten Khar, där en grupp kvinnor tillverkar produkter av det näringsrika spannmålet hirs. Initiativet är ett sätt att koppla ihop arbetet i Mumbai med det i landsbygdsområdet söder om staden. Hirsen är ekologiskt odlad och kommer just från småbrukare i byn Kundi nära Devrukh.

Group with Sangeeta — Gruppbild i Mumbaiförorten Khar. Foto: Tova Andersson

Kvinnorna är alla föräldrar till elever som deltagit i Srushtidnyans utbildningsprojekt. I mars hölls en workshop där deltagarna fick lära sig att laga hirsbaserade maträtter. De nya kunskaperna testades sedan i en matlagningstävling under sommaren. Hirsrecepten gjorde succé. Därför föreslog Sangeeta Kharat på Srushtidnyan att gruppen skulle börja tillverka hirsprodukter för försäljning. Omkring hälften av de 60 kvinnor som deltagit i tävlingen hoppade på tåget.

När vi träffar gruppen i Khar har de precis pustat ut efter ett intensivt Diwalifirande. Inför högtiden har de tillverkat och sålt mängder med traditionella sötsaker i ny tappning. Istället för ris eller vete utgörs basen av fingerhirs. Vi blir bjudna på kryddiga kakor, mörka chokladpraliner och nötbollar rullade i kokos. Det är överraskande gott.

Fingerhirs är bara av de tiotalet hirssorter som odlas i Indien. Trots att näringsinnehållet varierar mellan sorterna vinner de alla över både ris och vete. Hirs innehåller nämligen mer järn, protein, fibrer och kalcium än sina folkkära konkurrenter. Dessutom är hirs en stryktålig gröda som kräver relativt lite vatten.

Both smiling4 — Prachi Tawde och Kavita Kudav. Foto: Tova Andersson

Srushtidnyans projekt syftar till att sprida kunskap om hirs och hur den kan tillagas. Dessutom ges deltagarna i Khar en inkomstbringande sysselsättning. Merparten av kvinnorna i gruppen spenderar annars sin tid på obetalt hushållsarbete. Lönearbetet står männen för. Prachi Tawde, en av deltagarna som varit med sedan starten, poängterar att projektet är en möjlighet att göra något utanför hemmet. “För mig är vinsten mer än det rent ekonomiska. Jag har också fått nya erfarenheter och fått träffa nya människor.”, säger hon. Kavita Kudav, som också hon varit med sedan starten, håller med. Kavita tillägger att hon har fått en rad nya kunskaper. Bland annat i bokföring och pengahantering. Hon berättar att gruppen precis fått hjälp med att öppna ett bankkonto för intäkterna från framtida försäljning.

Kakor av hirsmjöl. Foto: Sangeeta Kharat

I dagsläget är dock inte hirsodling särskilt lönsamt. Det småfröiga sädesslaget har odlats i Indien i tusentals år. Ända tills för cirka femtio år sedan var sädesslaget ledande. Men med influenser från väst och nya, storskaliga jordbruksmetoder har veteodlingen blivit allt mer utbredd. I större delen av Indien idag är det vetemjölsbaserade brödet en lika självklar del av måltiden som vitt ris. Många indier saknar kunskaper om matens näringsinnehåll och ursprung. Varför välja en grovkornig och mindre vanlig gröda när vete är lättillgängligt, billigt och dessutom enkelt att baka med?

Bönderna vill ha grödor som genererar pengar, menar Sangeeta. Därför är det hoppfullt att fler än Srushtidnyan har tagit initiativ till att höja hirsens status i Indien. Förutom en rad ideella organisationer har centralregeringen engagerat sig i frågan. För fem år sedan lanserades en statlig kampanj för en ökad produktion och konsumtion av hirs. Låt oss hoppas att trenden är på väg att vända. Om bara en bråkdel av hirsentusiasternas engagemang skulle smitta av sig till resten av befolkningen skulle hirsen kunna återta sin ledande roll innan nästa Diwali.

/Zelda Tuvesson, Mumbai