Från plantskola till guldgruva

Efter en stadig frukost, bestående av risnudlar i sås, ananas och chai, var jag och Madelen mer än redo för vårt första projektbesök. Då klockan slog halv tio kom vår kollega Viji förbi Kolunji för att hämta upp oss med organisationens Jeep. Viji är 26 år gammal och är en utav de tjejer som har växt upp på barnhemmet på Kolunji. Idag är hon utexaminerad och är anställd på Kudumbams kontor i Trichy. Hennes uppdrag för dagen var att visa oss Ammankorai Community Forest och översätta från tamil till engelska under vårt möte med Mr. Rengaraj, en utav grundarna till projektet.

Viji agerar tolk under vårt första projektbesökBild: Vår kollega Viji tar oss på ett första projektbesök. (Foto: Kelly Richardsson)

Ett projekt som engagerar alla
Ammankorai Community Forest är en 20 hektar stor skog som planterats utav Kudumbam. Innan skogsprojektet började år 1986 fanns där ingenting. Mr Rengaraj, som är ansvarig för och var med i uppstartandet av projektet, förklarar detta med ett ord; fattigdom.

Under den tiden användes skogen mestadels till virke och skogsskövling sågs som ett enkelt sätt för människor att tjäna snabba pengar, berättar han.

På initiativ av Kudumbam och med hjälp utav deltagandet av människor i två närliggande byar samlades och planterades fröer. Organisationen upprättade ett träningscenter med en plantskola där de lärde deltagarna om alla växter och dess olika användningsområden. Unga från byarna engagerades i så kallade Ungdomsklubbar och arbetade med skogsprojektet avlönat sex dagar och volontärt en dag i veckan. Växterna i plantskolan fick växa till sig i sex månader innan de kunde planteras och efter fem års hårt arbete visades verkligt resultat.

Nu kan familjer komma hit och ta vad de behöver.

Skogen som blev en guldgruva
Skogsområdet utgör en viktig resurs för de två närliggande byarna, Killukulavaipatti och Killukottai. Familjerna i dessa områden kan komma till skogen och ta vad de behöver. Här kan de samla ved, djurfoder, ätbara växter, medicinska örter, material för korgtillverkning, frukter och bär. Genom mindre kanaler samlas regnvatten i skogens elva dammar, en resurs som byborna kan använda till sina boskapsdjur, eget dricksvatten och bevattning av sina fält. Den ökade biologiska mångfalden har inneburit att fler djurarter kommit till området, detta inklusive insekter som på ett naturligt sätt kontrollerar ohyra hos kringliggande odlingar.

Idag sköts skogen av en kommitté med tjugotvå medlemmar, bestående av grundarna av projektet och två personer från varje by. Fem utav dessa är kvinnor. Var tredje månad ses gruppen för att diskutera aktuella frågor angående skogsområdet och tar beslut kring sådant som avverkning. Tanken om att engagera de unga genomsyrar fortfarande verksamheten. Genom att driva naturklubbar i byarna hoppas man på att, i ett långsiktigt perspektiv, bibehålla kunskapen om olika växtarter och dess användningsområden hos kommande generationer.

Pond in Ammankorai Community Forest
Bild: En utav de elva dammarna i Ammankorai Community Forest. (Foto: Madelen Ottosson)
Mr. RengarajBild: Mr. Rengaraj, en av grundarna till skogsprojektet. (Foto: Kelly Richardsson)

Smällare, mat och mer mat

Det smällde redan de första dagarna i Chennai. Men allt ljud runtomkring gjorde att det blandades upp och dämpades en aning. Den senaste veckan har de tilltagit och här uppe i bergen hörs smällarna tydligt och klart och precis överallt. Den hinduiska högtiden diwali har präglat vår första tid i Indien och speciellt den senaste helgen. Diwali firas till minne av guden Ramas återkomst efter 14 år av exil. Man tänder lampor och ljus för att välkomna honom hem och den blir därför ljusets högtid. Berättelserna bakom firandet varierar dock en del beroende på var i Indien man kommer ifrån.

Våra planer på att åka iväg sprack på fredagen. Selvi som arbetar på Keystone foundation och som vi också bor hos, ville ta med oss till sin by Piloor där vi skulle fira diwali och övernatta till söndagen. Men det visade sig att alla bussbiljetter var slut och grannfrun varnade oss för att vi skulle riskera att fastna på någon busstation på vägen tillbaka. När alldeles för mycket folk vill ta sig hem på samma gång och bussarna inte räcker till skulle risken vara överhängande, menade hon. Så hon insisterade på att istället få bjuda oss på lunch på lördagen eftersom familjen ändå hade släktingar på besök som gärna ville träffa oss. När vi klev in vid tvåtiden blev vi först serverade sötsaker, vilket det finns gott om här, och sedan visade till bordet där två tallrikar stod framdukade.

– Ska inte ni äta? undrade vi lite frågande, och fick svaret att de dukar upp på golvet och äter efter oss.

Det kändes väldigt konstigt att vi skulle äta själva medan de andra såg på så till slut lyckades vi i alla fall få dottern att sitta ner tillsammans med oss. Trots att maten liknar den som vi äter till lunch varje dag, det vill säga ris, sambar (stark sås med grönsaker i) och ett brödtillbehör, var det supergott. Det knepiga är att det ofta inte godtas att vi inte orkar äta så mycket och den som serverar maten vill alltid fylla på.

När resan ställdes in blev vi även bjudna till två av Keystones grundare på middag. Selvis supermysiga granne ställde upp när vi behövde hjälp med våra saris som vi köpt inför helgen. Det visade sig vara väldigt noga med hur detta långa tygstycke ska vikas och knytas. Varje veck ska hänga exakt rätt och vi förundrades över att många kvinnor går igenom den här proceduren varje dag. Kvällen inleddes med smällare och fyrverkerier, och det kändes lite som ett västerländskt nyårsfirande men utan snö. Lunchen gjorde sig fortfarande påmind men vi kunde inte låta bli den fantastiska maten som innehöll sallad med granatäpple, vilket vi antagligen kommer få vänta länge på att få igen.

/Frida och Josefin

 

sariknytningtomtebloss.1 kusinbebis saris

En gungande stad

Hej bloggen,

Här kommer första hälsningen från mig i Santiago. Den första veckan har mest rört sig kring ett hektiskt letande efter bostad, men nu har vi äntligen flyttat in i ett 26-våningshus mitt i stan. Utsikten från taket är helt galen!

Häromdagen var vi med om ett jordskalv. Vi hade precis kommit in där vi bor på åttonde våningen och satt oss ner i köket, när hela huset började gunga som en båt. Jag blev lite rädd men våra kollegor bara log och sa att det var lugnt. Alla hus här måste byggas så att de står emot jordbävningar, och när marken rör sig så ska de gunga istället för att skaka. Så nu vet vi i alla fall att vårt hus fungerar som det ska!

DSC_0048

Här poserar vi lite framför utsikten. Ibland kan man skymta de andinska bergen som tar vid utanför stan, men oftast är de täckta i smog. I veckan ska vi ha möte med gänget i Ecobarrial och komma igång med praktiken, det ska bli roligt.

Saludos,

Helene

 

Parlamentsval i Argentina

Parlamentsval i Argentina

I söndags var det parlamentsval i Argentina. Det valdes företrädare på både riks- och provinsnivå. En tredjedel av senaten och hälften av kammaren röstades fram. Resultatet blev att Kirchnerismen (vänstern), president Christina Fernández de Kirchners parti, vann majoriteten av platserna på riksnivå medans högern, oppositionen, vann flest platser i provinsen Buenos Aires (där en väldigt stor del av befolkningen bor). Resultatet visar att presidentens popularitet har sjunkit och att det ökat sannolikheten att högern kommer vinna nästkommande presidentval som hålls 2015.

 

Reflektion från valdagen

Vi tog bussen in till stan till Plaza de Mayo och stadshuset Casa Rosada för att se om det var mycket folk i rörelse på valdagen. Långa köer slingrade sig fram vid skolorna som agerade som vallokaler. Från bussen kunde vi se valkampanjsaffischer på nästan varje hus och bussen fick åka lite omvägar för att polisen hade spärrat av en del gator. Bortsett från det kändes det som en helt vanlig dag i Buenos Aires. Tv:n var såklart på i varje hem och människorna vakade över resultaten men när röstningen tillslut var klar så återgick allt till det vanliga. Valdagen i Buenos Aires var helt klart lugnare än vad vi väntat oss.

 

Live från korrespondenten

https://vimeo.com/78286479

 

/Tahra & Olivia

Eko som i ekonomiskt

Organisationen Kudumbam arbetar med att hjälpa människorna i Tamil Nadu att övergå från kemiskt till organiskt jordbruk. Sedan organisationens uppstart 1982 har de samarbetat med omkring 1500 bönder. Genom att lära ut metoder för att på ett korrekt sätt räkna ut den totala vinsten efter skörd, övertygar organisationen om att det faktiskt är mer ekonomiskt lönsamt med ekologisk odling.

I Indien finns en etablerad syn på det kemiska jordbruket som mer produktivt än det organiska, vilket gör att få bönder vill eller vågar övergå till organiskt. Denna problematik grundar sig i att många bönder endast ser till hur många säckar de producerat efter skörd och glömmer att räkna in den ekonomiska insatsen. Det kemiska jordbruket ger en högre produktion räknat i antal säckar, dock kräver det att bonden spenderar en stor summa pengar på inköp av kemiskt gödsel och bekämpningsmedel. Trots den minskade produktionen är övergången till det organiska jordbruket bättre, inte bara för att det behåller bördigheten i jorden och är mer långsiktigt hållbart, utan även ur det ekonomiska perspektivet. Organiskt jordbruk kräver inte alls lika stor ekonomisk insats och produkterna kan i slutändan säljas till ett högre marknadspris. Enligt Mr. Rengaraj, anställd fältkoordinator hos Kudumbam, finns en växande efterfrågan på ekologiskt. Han menar på att dagens konsument är beredd att betala upp till 30 procent mer för organiska produkter.

Mr. RengarajBild: Mr. Rengaraj berättar om fördelarna med organiskt jordbruk. (Foto: Kelly Richardsson)

I skrivande stund utför Kudumbams personal interna inspektioner av de deltagande böndernas organiska jordbruk. Nästa vecka kommer ett slumpmässigt urval av bönder att genomgå en extern inspektion, detta för att försäkra att certifierade organiska bönder följer utsatta regler. Bönder som inte uppfyller kraven för organiskt jordbruk, exempelvis genom att använda sig av kemiska medel, blir avstängda från programmet och utan certifikat. Dock händer det att kemikalier från grannliggande jordbruk sprider sig via vind och vatten till organiska bönders fält, utan deras vetskap. Om detta inträffar blir bonden inte avstängd, utan får rådgivning av organisationen i metoder för att handskas med problemet.

Även om allt gå rätt till tar det hela tre år för en jordbruksmark för att bli organisk. För att bli certifierad som organisk bonde räcker det därför inte med att utbildas hos Kudumbam, utan organisk odling måste även bedrivas i tre år. Kudumbam har i dagsläget certifierat totalt 445 bönder i Tamil Nadu, och ytterligare 26 personer har påbörjat den organiska processen i år. Nu gäller det att konsumenterna fortsätter efterfråga pappersbevis på hållbara matvaror.

 

Matlagning en onsdagkväll

I gårkväll fick vi oss en ordentlig och genomförlig lektion i hur man gör momos, en typisk tibetansk och ladakhisk maträtt. Rätten påminner en del om dumplings. Många skratt, två strömavbrott och kanske en och en halvtimme senare fick vi äntligen äta dessa fantastiska små knyten.

”It’s easy to eat, but not to do”, sa Tashi och skrattade.

Man börjar med att riva/hacka det man vill fylla momosen med. Vi fyllde våra med kål, morot, lök och små sojabollar.

Koka sojabollarna och skär ner dem i blandningen.

Sen ska det i lite kryddor och upphettad olja också. Vi tog masalakrydda och salt. Sen blandar man ordentligen och nu är fyllningen klar!

Degen är superenkel att göra. Häll mjöl i en bunke och tillsätt vatten tills degen är smidig och går att kavla utan att fastna.

Kavla tunt och vänd på degen då och då.

Ta en kopp eller likande och skär ut runda degbitar ur den tunt kavlade degen så att det blir såhär.

Nu börjar det svåra vilket är att få ihop det hela till små söta knyten. Önskar att jag kunde säga att jag var en talang från början, men det var jag inte. Jag var katastrofdålig och blev utskrattad. Men faktiskt, så ger övning färdighet och efter ha gjort ca. 20 stycken var jag ändå helt okej nöjd med mina momos. Ulrika å andra sidan, hon var en sådan där begåvning redan från början.

Lägg hur som helst en rund, platt degbit högt upp i vänsterhanden (om du är högerhänt) och lägg på lite grönsaksgegg.

Använd sedan högerhanden till att nypa ihop det hela till ett knyte. Börja längst ut med en nypa och gör sen nästa och tryck ihop med andra sidan, fortsätt så till den är stängd.

Sen ska de i en sån här kastrull för att bli ångade, men det går nog bra att steka i olja också, eller vara lite kreativ och ånga dem på annat sätt.

Där i ska de vara ca. 10 till 15 minuter.

Till momosen rev vi också tomat och lök som vi spicade till ordentligt med lite kryddor. Den blandningen är jättegod att lägga på momosen (som när man äter sushi och har wasabi på). Nu redo att avnjutas!

Det blev inte världens finaste momos, men det gjorde ju inget. Det smakade ljuvligt ändå, och var väldigt kul och mysigt att få trängas fyra stycken i det minimala kök som vi har. Har skrivit upp en sån där kastrull på inköpslistan och längtar redan efter att få imponera på vänner och familj.

Första mötet med Pereyra

Igår var jag (Tahra) och Olivia på vårt första möte tillsammans med Pereyra. I sällskap med vår sambo Cecilia tog vi oss med buss nr 24 in till centrum av Buenos Aires där Pereyramedlemmarna Franco och Nestor bor. Med musik som MGMT och Foster The People kände jag mig som hemma i deras lägenhet. Mötet började kl 20.00 med tapas och presentation laget runt. Vi fick en genomgång av de projekt Pereyra arbetar med och ett hum om vad vi kommer syssla med de närmsta fem månaderna (mer information om det kommer senare). Längre fram på kvällen fick vi lyssna på en presentation om Pereyra, dess arbete och visioner som Franco och Nestor behövde få lite input på. De ska nämligen åka till Brasilien på ett nätverksutbyte med en annan organisation i Framtidsjorden som verkar i Brasilien.

Tiden rann iväg och jag började förstå mindre och mindre av den snabba spanskan och alla de internskämt som med armarna i luften roptes ut hejvilt. Klockan började närma sig ett på natten när jag tittade på Olivia som knappt kunde hålla ögonen öppna. Hon började vandra runt i lägenheten och vrida och vända på alla möjliga saker för att hålla sig vaken. Såklart kom det ytterligare några skämt om att vi svenska sover SÅ MYCKET. För våra kollegor var det helt naturligt att ha ett möte till kl 2 på natten. Med rödsprängda ögon på bussen hem bestämde jag mig för att vi helt enkelt måste vänja oss vid sena nätter och lite sömn om vi ska kunna passa in i Buenos Aires.

I övrigt var det en väldigt rolig kväll och vi verkar ha kommit till en organisation med fantastiska människor som engagerar sig  i Pereyra med hela sin själ.

Idag ska jag och Olivia plugga spanska, få lite mer solsting och kanske dricka en mate eller två!

Bild: Utsikt från vår enorma takterass i Villa Crespo, Buenos Aires

Örnen har landat

Vi är nu framme i Kotagiri, mitt uppe i de indiska bergen. Det är otroligt vackert här och ibland måste vi påminna varandra om att kolla runt omkring, bortåt, ut över bergen och teplantagen för att inte glömma bort hur fint det är. Utanför huset där vi bor börjar terassplantagen med teodlingar direkt och igår morse fick vi besök av grannarna ovanför – apfamiljen. Vi har också haft turen att träffa gaurerna härom dagen. De stod i teplantaget utanför kontoret och vi lärde oss att de inte äter tebladen utan bara gräset runt omkring.

Vi har hunnit kommit till ro och vänja oss vid livet i Indien. Att tvätta bananbladet innan riset kommer in till lunch har blivit en vana, liksom den något starka maten. Acklimatiseringen är således på god väg och vi har redan börjat vicka på huvudet, duscha genom att skopa vatten över oss själva och tvätta kläder mot en sten. Det här har nu gått så långt att vi båda börjat nynna den mest populära reklamlåten i Nilgiribergen och det händer att vi körar den tillsammans. (Vi har dock inte lyckats lista ut vad den gör reklam för än.)

Vi har försökt fånga staden, den otroliga utsikten och oss själva på bild, allt med lite blandade resultat. Men håll till godo.

Nu ringer klockan här på kontoret och det är dags för te.

Josefin och Frida

Frida utsikt

Kvinnor lyfter te

Tre kvinnor bär teKotagiri

Killarna på lunchstället