Fem inspirerande hållbarhetslösningar i Ladakh

Okej gänget, 4 månaders praktik börjar nu närma sig sitt slut. Innan vi lämnar det här vackra området bland Himalayas vita toppar tänkte vi dela med oss av fem hållbarhetslösningar som vi tycker är inspirerande.

Komposttoalett
För att minska vattenförbrukningen, ta till vara på avföring och urin som gödsel, och återföra det till det naturliga ekosystemet, används något som kallas torrkomposttoalett. Toaletten är ett hål i golvet som går ner till ett ”rum”. Efter varje toalettillfälle häller man över en blandning av torkat djurgödsel (som tas från djuren på gården), torkade löv och sand. Detta görs för att minska doften och tillföra organiskt material som påskyndar komposteringsprocessen. Toaletten används på detta sätt under ett år och därefter får den vila ett år tills materialet  har blivit till jordblandad gödsel. Tömningen sker på våren i samband med att odlingssäsongen drar igång.

Traditionell ladakhisk toalett, komposttoalett.


Soluppvärmda hus
I ett klimat där utomhustemperaturen går ned till ca -25° på vintern krävs det lösningar för att hålla värmen i husen. För att spara energi har exempelvis SECMOL under de senaste 15 åren använt sig av passiv solenergi, en teknik som värmer upp husen med hjälp av enbart solens värme. Det vill säga, utan att använda sig av elektricitet, släppa ut CO2 eller förbränna några fossila bränslen. 

De huvudsakliga funktionerna som håller byggnaderna varma är:

  • Fönster placeras enbart i söderläge.
  • Tjock plast, likt växthus, fäst vintertid på utsidan av byggnadens södra del. Luften i växthuset värms upp av solen på dagen vilket sedan utnyttjas till att värma upp byggnaden genom att öppna upp fönstrena morgontid. 
  • Husen målas i svart i söderläge för att absorbera värme.
  • Väggar och golv och isolering av material som t.ex lera, halm, och dynga för att lagra uppsamlad värme.
  • För att förhindra överhettning tas växthus-delen bort från byggnaderna under sommartid.

Tack vare denna samling metoder har normaltemperaturen i huvudbyggnaden på SECMOL campus kunnat ligga på +14° även under den kallaste delen av vintern!

Huvudbyggnaden på SECMOL i söderläge.

Artificiella glaciärer
Det karga ökenlandskapet och det allt mer oförutsägbara klimatet i Ladakh har tvingat befolkningen att anpassa sitt levnadssätt och gett liv åt lokala innovationer i form av exempelvis artificiella glaciärer – ice stupas. Ice stupas är ett kreativt sätt att dryga ut vattentillförseln i de byar som drabbats av vattenbrist till följd av klimatförändringarna och smältande glaciärer. Vattnet som används till ice stupas kommer huvudsakligen från varmvattenkällor och deras utseende varierar beroende på hur de lokala förutsättningarna ser ut i byarna. 

Konstruktionen av ice stupa består många gånger av en ställning av metall eller trä som det sedan byggs på med olika material i form av exempelvis gamla rep, plast eller annat som isen kan fästa i. För att kunna sprida ut vattnet från varmvattenkällan på ice stupan har ladakhierna uppfunnit en rad olika metoder, bland annat att göra små hål i vattenslangar som får agera vattenspridare. När glaciären börjar smälta på våren samlas vattnet i en bassäng, zin, varifrån det sedan kan distribueras ut till byns jordbruk och djur. 

Kunskapen om ice stupas har sakta börjat sprida sig till andra delar av världen, bland annat Schweiz och Chile, och vår förhoppning är att denna fantastiska uppfinning ska fortsatt spridning och inspirera till andra kreativa hållbarhetslösningar!

Läs mer om ice stupas på: http://icestupa.org/

Ice Stupa i byn Gya.

Ekologisk odling
Att ha tillgång till mat som är odlat på ett hållbart sätt är en förutsättning för en artrik natur och överlevnad. Här i Ladakh har man även målet att bli  ekologiskt certifierat till år 2023. 

Precis om i Sverige är odlingsperioden i Ladakh är kort, mellan april och september. Däremot utnyttjar man växthus året om där man odlar tåliga grödor. Jorden inte är särskilt bördig eller näringsrik så gödsel från djur/människor viktigt för att kunna få en bra skörd. 

För att minska förekomst av ogräs används olika kemikaliefria tekniker. Teknikerna går ut på att kväva marken runt den planterade grödan. Detta kan göras antingen genom att placera småsten runt plantan, som enbart hindrar ogräs från att växa, eller löv och halm som även fungerar som fin kompost när det förmultnat. En tredje teknik är att använda sig av plast som det gjorts små hål i där grödorna kan växa upp. Fördelen med denna metod är att den inte kräver lika mycket arbete som det gör att bära sten eller löv, men det går inte att bortse från det faktum att det i längden riskerar att bidra till naturföroreningar i form av mikroplaster.

Sonam och Dolkar planterar sticklingar i SECMOLs trädgård.

Samarbete
Att leva tätt och samarbeta genomsyrar hela den ladakhiska kulturen. Man bor traditionellt sett i generationsboende där antingen mannen eller kvinnan, efter giftermål, flyttar hem till sin respektives familj. De flesta växer upp ute på landsbygden, i en by mellan ca 20-60 hushåll, och att hjälpas åt med de dagliga sysslorna som jordbruk innebär är självklart redan från unga år.

Folket i Ladakh är givmilda och gästvänliga av naturen och det tillhör det normala att erbjuda sina gäster mat och te när tillfälle ges. Det är även något av en norm att lifta till och från skola och jobb vilket vittnar om att det finns en stark tillitskänsla i samhället.

Att samarbeta och ha goda relationer är en förutsättning för att vardagen ska fungera i de små jordbrukssamhällena. Att dela på saker och ta hand om varandra är också något som vi tror måste ske för att ställa om till en hållbar värld!! 🙂

Gemensam insats när det ska lagas mat!

 

Hälsningar från Anderna!

¡Hola!

Vi som ska praktisera på Fundación Kawsay i fyra månader heter Adama och Alicia. Vi har varit i Ecuador i en vecka, men eftersom dagarna har varit fullspäckade med intressanta möten, kultur- och naturupplevelser så känns det snarare som en månad. Organisationen Kawsay har sitt kontor i Cayambe som ligger på 2800 m höjd i de vackra ecuadorianska Anderna. Staden är omringad av bergstoppar och när molnen lättar på sig uppenbarar sig den snötäckta vulkanen Cayambe över hustaken.

 

Vi bor i två olika familjer på landsbygden på varsin sida av Cayambe, som man enkelt når med buss eller gröna pickup-trucks. Här är det vanligt att familjen bor bredvid varandra eller i samma hus. Det skapar ett skyddsnät som vi ibland saknar i Sverige. Där vi bor tillhör majoriteten av folket Kayambi. Förut försörjde sig folket i byarna på jordbruket, men nu jobbar allt fler på rosplantagen, i servicearbeten eller inne i staden. Vardagen här är två skilda världar som smälter ihop på ett för oss förvånansvärt naturligt sätt. Ena stunden mjölkar man kossan, skördar majs och rensar linser, andra stunden sitter man på ett kontor med ny teknisk utrustning och publicerar material på Facebook. Vissa lyckas behålla sin kultur och traditioner i en förändrad värld med globalisering, neokolonialism och sociala medier. Dock är det här tyvärr långt ifrån det normala. Många vi har pratat med berättar om hur de unga glömmer deras ursprung och att det kapitalistiska samhället lockar mer än att leva traditionellt och hållbart. Detta är en av sakerna Kawsay jobbar med, sprida kunskap om traditioner och de rättigheter som Kayambi folket har.

 

Minga med Kawsays producenter

Hittills har vi fått ta del av en av de två träffarna varje månad, där Kawsay har skapat en mötesplats där man delar kunskap och tankar. Under 20 år har de utbildat Kayambikvinnorna inom det traditionella odlingssättet som har fokus på kemikaliefri odling, självförsörjande matproduktion och en stor mångfald av grödor. Tack vare det kan de odla ekologiskt, äta mer näringsrikmat och bli mer oberoende av systemet.

 

 

Under dessa månader hoppas vi få lära oss mer om ekologiskt jordbruk, Kayambifolkets kosmovision och kampen för jämställdhet och urfolkets rättigheter. På bloggen kommer ni kunna följa vår resa och ta del av litet som stort. Inlägg som kommer komma framöver är konsekvenserna av den växande rosexporten, klimatförändringarnas påverkan på samhället och vad som har hänt i Ecuador efter protesterna i oktober. Om det är något som väcker intresse får ni gärna komma med önskemål på framtida inlägg!

 

Skörd av de små plantorna som planterades förra veckan
Möte med producenterna

 

Buddhism och bekämpningsmedel

Vilken roll spelar religion för klimatförändringar och övergången till ekologiskt jordbruk?

I Ladakh är majoriteten av invånarna buddhister, även om vissa delar domineras av Islam. Det märks tydligt hur närvarande religionen är i människornas vardag – i nästan alla möten och samtal vi har kommer andligheten in. Vi pratar ofta om själen, om ”Gud”, energier, ”to do good”. Kopplingen till religion görs även i organisationernas arbete med klimatförändringar. Redan tidigt under min praktik här i Ladakh märkte jag hur det talades om ekologiskt jordbruk i relation till religion. Buddhismens grundläggande världsbild går ut på att alla varelser i universum hör ihop och är ömsesidigt beroende av varandra, vilket även framhålls när organisationerna möter bönder i byarna för att prata om ekologisk odling.

Under ett samtal förklarar Tashi, som arbetar på LEHO, kopplingen till buddhism för mig:

– De flesta som bor i Ladakh är buddhister och anser därför att det inte är rätt att skada djur i onödan, som en ju gör genom att använda kemiska bekämpningsmedel.

Han fortsätter:

– Ekologiskt jordbruk handlar om interrelationen mellan naturen, människor och ekologisk mångfald, precis som inom buddhismen där vi har en holistisk syn på naturen. Vi ska respektera mångfalden och inte döda någon varelse i onödan. Det är inte som i kristendomen till exempel, där Gud gav Adam och Eva naturen att härska över. Enligt det buddisktiska synsättet är vi människor en del av naturen, vi står inte över naturen, och därför ska allt vi gör vara till fördel för alla varelser. Vi är beroende av varandra, så när vi brukar jorden är det inte bara för att vi ska få mat att äta, utan även för att skapa en bra miljö för maskarna i marken.

DSC_0153

DSC_0015
Workshop i kompostbygge i byn Stakmo, där LEHO även förklarar fördelarna med att ha kompost, bland annat att det skapar en näringsrik och trevlig miljö för maskar och insekter.

 

Detta synsätt kan även påverka bönderna åt andra hållet och bidra till en försiktighet gentemot alternativa lösningar. Vid ett tillfälle när vi gjorde intervjuer med bönderna i Umla inför en studie om deras upplevelser av övergången från kemikaliska bekämpningsmedel till ekologisk kompost, uttryckte flera av de vi pratade med samma tanke. Några av de vi intervjuade berättade då om dilemmat med att ha en kompost med insekter som skadas när en vänder jorden. Tsering Angmo som är en ung kvinna som bor i Umla och arbetar med jordbruk uttryckte sin oro inför att ha en kompost för mig under intervjun.

– Jag vet att kompost är bättre för hälsan än bekämpningsmedel, men spirituellt känns det inte som ett bra alternativ då det skadar många liv som bor i mullen, sa Tsering Angmo och efterfrågade istället en kompost utan levande djur och insekter.

Som alternativ till kompost använder många av bönderna här gödsel från djuren, men då allt fler människor flyttar från byarna för att arbeta med turism inne i städerna blir även djuren färre i byarna då de tar upp mycket tid och arbetskraft.

Det är intressant att fundera över hur religion och tradition underlättar beslutet om att helt sluta använda bekämpningsmedel, och gör att utgångsläget här i Ladakh blir annat än i exempelvis Sverige där vi till varje grad framhåller vår rätt till mat över andra individers (såväl djurs som jordbrukares) välmående. Hur kan vi motiveras till ekologiskt jordbruk och en mer omsorgsfull syn på naturen när vi inte har religionen att falla tillbaka på i ett allt mer ateistiskt Sverige? Samtidigt tror jag att många kan uppleva en andlighet i naturen, oavsett livsåskådning. Här i Ladakh är det i alla fall svårt att inte känna sig andlig när en befinner sig i naturen bland de magiskt höga bergen.

En buddhistisk "stupa" bland bergen i Hemis Nationalpark
En buddhistisk ”stupa” bland bergen i Hemis Nationalpark

Odling i möjligheternas megastäder

För någon som för tillfället bor i miljonstaden Mumbai är det svårt att tro att Indien är ett av världens minst urbaniserade länder. Omkring hälften av världens befolkning lever idag i städer. I Indien bor 65 procent av befolkningen fortfarande på landsbygden. Men allt fler rör sig mot storstadsmyllret. Varje vecka bestämmer sig drygt tre miljoner människor för att överge landsbygden i hopp om ett bättre liv i staden. Här i Mumbai samsas över 20 miljoner människor om det begränsade utrymmet. Om utvecklingen fortsätter som tidigare kommer mer än två tredjedelar av jordens människor ha bosatt sig i städer år 2050. Vilka blir konsekvenserna för klimatet, miljön och matförsörjningen? 

Gamla vattentunnor används som odlingsbehållare på en takterass i Mumbaiförorten Khar East. Foto: Srushtidnyan
Gamla vattentunnor används som odlingsbehållare på en takterass i Mumbaiförorten Khar East. Foto: Srushtidnyan

Tät trafik och energiintensiva industrier är förstås ingen drömkombination ur klimatsynpunkt. Miljonstäderna genererar stora utsläpp av växthusgaser, luftföroreningar och sopberg. När betonglandskapen breder ut sig hotas dessutom naturmiljöer. Värst blir konsekvenserna i tropiska miljöer, där artrikedomen är som störst. Att odlingsmarker går förlorade kan också få konsekvenser för jordens matförsörjning. Redan idag ökar kostnaderna för att transportera mat från landsbygd till storstadsområden i takt med växande avstånd. Om bara några år kommer en krympande skara jordbrukare att behöva producera mat till allt fler människor, på en allt mindre yta odlingsbar mark. Det är en utmaning som kräver effektivitet, mindre matsvinn och en rad smarta lösningar.

Vad gäller effektivitet är megastäderna trots allt inte så dumma. Att leva trångt är förhållandevis resurssnålt. Tätbefolkade städer kan till och med bli en nödvändighet om vi vill behålla så mycket skog, djurliv och odlingsmark som möjligt. De är betydligt mycket mindre energikrävande än våra typiskt svenska villastäder. I glesa stadslandskap är ofta avstånden mellan bostadsområden, affärer och arbetsplatser stora. Ofta krävs en egen bil för att ta sig till närmaste shoppingcenter. Det ideala är istället stadsmiljöer där människor kan leva, jobba och handla mat utan att behöva annan transport än kollektivtrafik.

Här odlas kryddpeppar. Foto: Srushtidnyan
Här odlas kryddpeppar. Foto: Srushtidnyan

Att växa upp i asfaltslandskap utan tillgång till grönområden är dock inte optimalt för vårt välmående. Studier visar att stadsbor löper högre risk att drabbas av ångestsjukdomar och depression än människor som bor på landsbygden. Enligt brittiska forskare kan vistelse i naturmiljöer bidra till minskad stressnivå, lugnare andning och jämnare hjärtfrekvens. Förklaringen är att naturliga omgivningar (även i små doser) påminner om den miljö vi evolutionärt utvecklades i. Därför har våra sinnen lättare att tolka information om växter och vattendrag än om gatumiljöer, vilket bidrar till att kroppen slappnar av.

Vi behöver alltså naturen för att må bra. Men att kombinera tätbefolkade städer med grönområden är lika viktigt som klurigt. Ett smart sätt att utnyttja begränsade utrymmen på är stadsodling. Kanske kan det till och med bli en nödvändighet i framtidens städer, när avstånden mellan producent och konsument ständigt ökar. Stadsodling kan innebära allt från odlingslotter insprängda i stadsmiljöer till småskalig odling på takterasser eller balkonger.

Även små odlingar som inte ger någon större ätbar skörd är värdefulla. De kan användas för att öka kunskaperna om odling och matens ursprung, vilket blir allt viktigare i en värld där majoriteten av oss lever i städer.

Sangeeta på Srushtidnyan planterar drumstick tillsammans med lärare och elev. Foto: Srushtidnyan
Sangeeta på Srushtidnyan planterar drumstick tillsammans med lärare och elev. Foto: Srushtidnyan

Stadsodling som pedagogiskt verktyg är något som organisationen Srushtidnyan i Mumbai använder sig av. Organisationens huvudfokus är att sprida kunskap om miljö och klimatförändringar till framförallt skolelever. Srushtidnyan har hjälpt till att anlägga fem stadsträdgårdar (eller terrace gardens som de kallas här) i Mumbaiområdet. Tre av dessa finns på takterasser hos organisationens samarbetsskolor. Syftet med trädgårdarna är helt enkelt att lära elever i stadsmiljö om odling. De får kunskap om vad växter behöver för att överleva och hur lång tid det tar innan de bär frukt. Eleverna får också lära sig om växters egenskaper och hur de kan användas. Under särskilda workshops har de bland annat fått framställa aloe-verajuice. Eftersom skolorna odlar på takterasser används olika typer av odlingsbehållare. Den typen av småskalig odling kallas ibland för mikroodling, eller micro gardening. Srushtidnyans samarbetsskolor odlar främst i återvunna vattentunnor. För att få eleverna att fundera över vad ett kretslopp är får de också tillverka gödsel av matavfall. Tanken är att de ska inspirera sina föräldrar till att odla, gärna ekologiskt.

Blad från kokospalmer används som utfyllnad i odlingsbehållarna. Foto: Srushtidnyan
Blad från kokospalmer används som utfyllnad i odlingsbehållarna. Foto: Srushtidnyan

“Vissa elever har aldrig tagit i jord innan. De vet inte hur en tomatplanta ser ut, trots att de äter tomater varje dag”, berättar Sangeeta på Srushtidnyan. “Nu har de lärt sig att det går att odla en papaya på bara 6-8 månader”, fortsätter hon. Sangeeta hoppas att trädgårdsarbetet kan göra eleverna mer motiverade att ta hand om växter och miljön i stort. Förutom frukter och grönsaker odlas medicinalväxter och särskilda växter som attraherar fjärilar. Syftet med de så kallade fjärilsträdgårdarna är väcka elevernas intresse för insekter, djur och växter i omgivningen. Genom att följa insekternas livscykel kan de lära sig mer om biodiversiteten i närområdet. “Och dessutom, vem tycker inte om att titta på fjärilar?” tillägger Sangeetas kollega Kunal.

Stadsodlingsprojekten i Mumbai visar att det finns hopp om fler gröna inslag i världens megastäder. Och tänk om vi i Sverige skulle ta tillvara på våra odlingsmöjligheter lika effektivt som mikroodlande Mumbaibor? Då skulle kanske larmen om Sveriges oroande låga självförsörjningsgrad snart vara historia. 

 
/Zelda, Mumbai

Möten för förändring: Organic Farmers Meet i Ladakh

Inom ramen för Framtidsjordens projekt Gemensamma aktiviteter för nätverket i Asien, arrangerade organisationen LEHO två möten för ekologisk odling. Det ena mötet hölls i staden Leh i september, och det andra i Nubra Valley i oktober. Vi praktikanter fick möjligheten att vara med på mötet i Nubra, som var allt annat än det en förväntar sig när en hör ordet ”möte”. Mina erfarenheter från möten i europeiska sammanhang är att en grupp utvalda personer med koppling till området som ska diskuteras (och som ofta även besitter någon form av makt), samlas runt ett bord, kanske bjuds det på kaffe och troligtvis för någon protokoll över vad som sägs.

Mötet om ekologisk odling i Nubra var allt annat än detta. På ett område stort som en mindre arena stod flera tält uppradade där olika kvinnogrupper (Women’s self help groups) sålde mat och hantverk som de tillverkat. I ett av tälten fanns bland annat organisationen Amchi Sabha som gav medicinsk rådgivning enligt traditionell tibetansk medicinkonst. På en scen hölls tal från politiker, representanter från olika ideella organisationer som är verksamma i regionen, samt från lokala bönder som praktiserar ekologisk odling. Mellan talen bjöds det på musik och traditionell dans från den lokala kulturgruppen.

Nubra Cultural Group
Nubra Cultural Group

Alla var välkomna att delta vid mötet, och på området sprang barn omkring och lekte, hundar kom och nosade på de kakor som stod framme, äldre kvinnor satt på marken och längs trappor på scenen och lyssnade, några kom och några gick hela tiden under mötet. Efter programmet bjöds det på lunch till alla.

Under helgen som kommer hålls ett liknande möte (denna gång arrangerat av organisationen LEDeG) där lokalbefolkningen i olika byar kommer få se en teaterpjäs som tar upp ämnen som ekologisk odling och hållbarhet, som ett steg i att påverka och lyfta frågan om att göra byarna i området helt ekologiska.

För mig som är van vid möten runt runda bord och kaffekoppar, var det uppfriskande att få delta vid mötet i Nubra Valley – att få se gräsrotsinitiativ och påverkansarbete som inte sker innanför stängda dörrar, utan som inkluderar alla i en bredare mening: politiker, civilsamhället, konsumenter, producenter, privatpersoner. Alla människor i en by eller stad behöver äta mat och påverkas därmed av de beslut som tas kring ekologisk odling, så varför utesluta några led i kedjan när vi diskuterar hur maten ska produceras?

Den lokala jordbrukaren Mrs Punchok Angmo höll ett brandtal om ekologisk odling
Den lokala jordbrukaren Mrs Punchok Angmo höll ett brandtal om ekologisk odling

Att få möjlighet att uppleva dessa möten i Ladakh har varit inspirerande när det kommer till frågan om demokrati och inkludering, om hur vi skapar processer och samtal som är öppna, kreativa och bidrar till förändring. Hur kan vi i Sverige lära av detta, så att även vi konsumenter blir medvetna om hur vi påverkas och får möjlighet att bli en aktiv del av arbetet för mat utan gifter?

Under dessa möten kom organisationerna och representanter från politiken, tillsammans med lokala invånare och bönder, fram till att de vill göra Ladakh till en ekologisk region helt utan användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Utfasningen av bekämpningsmedel och konstgödsel har redan börjat, och inom fem år ska regionen helt ha upphört med användningen. Det är upp till LEHO att nu ta fram ett förslag på policy som ska antas av den lokala regeringen.

Regionen Ladakh och organisationen LEHO är ett bra exempel på att det genom samarbete går att göra skillnad och förändra situationen för jordbrukare och konsumenter när det kommer till ekologisk odling och hållbar produktion av mat.

Kvinnor, barn och män som sitter i en trappa längs scenen, där arrangörerna vänt på perspektivet och skapat ett rum där både publiken och talarna på scenen är i fokus
Kvinnor, barn och män som sitter i en trappa längs scenen, där arrangörerna vänt på perspektivet och skapat ett rum där både publiken och talarna på scenen är i fokus

/Nathalie Vukmanic