Okej gänget, 4 månaders praktik börjar nu närma sig sitt slut. Innan vi lämnar det här vackra området bland Himalayas vita toppar tänkte vi dela med oss av fem hållbarhetslösningar som vi tycker är inspirerande.
Komposttoalett
För att minska vattenförbrukningen, ta till vara på avföring och urin som gödsel, och återföra det till det naturliga ekosystemet, används något som kallas torrkomposttoalett. Toaletten är ett hål i golvet som går ner till ett ”rum”. Efter varje toalettillfälle häller man över en blandning av torkat djurgödsel (som tas från djuren på gården), torkade löv och sand. Detta görs för att minska doften och tillföra organiskt material som påskyndar komposteringsprocessen. Toaletten används på detta sätt under ett år och därefter får den vila ett år tills materialet har blivit till jordblandad gödsel. Tömningen sker på våren i samband med att odlingssäsongen drar igång.
Soluppvärmda hus
I ett klimat där utomhustemperaturen går ned till ca -25° på vintern krävs det lösningar för att hålla värmen i husen. För att spara energi har exempelvis SECMOL under de senaste 15 åren använt sig av passiv solenergi, en teknik som värmer upp husen med hjälp av enbart solens värme. Det vill säga, utan att använda sig av elektricitet, släppa ut CO2 eller förbränna några fossila bränslen.
De huvudsakliga funktionerna som håller byggnaderna varma är:
- Fönster placeras enbart i söderläge.
- Tjock plast, likt växthus, fäst vintertid på utsidan av byggnadens södra del. Luften i växthuset värms upp av solen på dagen vilket sedan utnyttjas till att värma upp byggnaden genom att öppna upp fönstrena morgontid.
- Husen målas i svart i söderläge för att absorbera värme.
- Väggar och golv och isolering av material som t.ex lera, halm, och dynga för att lagra uppsamlad värme.
- För att förhindra överhettning tas växthus-delen bort från byggnaderna under sommartid.
Tack vare denna samling metoder har normaltemperaturen i huvudbyggnaden på SECMOL campus kunnat ligga på +14° även under den kallaste delen av vintern!
Artificiella glaciärer
Det karga ökenlandskapet och det allt mer oförutsägbara klimatet i Ladakh har tvingat befolkningen att anpassa sitt levnadssätt och gett liv åt lokala innovationer i form av exempelvis artificiella glaciärer – ice stupas. Ice stupas är ett kreativt sätt att dryga ut vattentillförseln i de byar som drabbats av vattenbrist till följd av klimatförändringarna och smältande glaciärer. Vattnet som används till ice stupas kommer huvudsakligen från varmvattenkällor och deras utseende varierar beroende på hur de lokala förutsättningarna ser ut i byarna.
Konstruktionen av ice stupa består många gånger av en ställning av metall eller trä som det sedan byggs på med olika material i form av exempelvis gamla rep, plast eller annat som isen kan fästa i. För att kunna sprida ut vattnet från varmvattenkällan på ice stupan har ladakhierna uppfunnit en rad olika metoder, bland annat att göra små hål i vattenslangar som får agera vattenspridare. När glaciären börjar smälta på våren samlas vattnet i en bassäng, zin, varifrån det sedan kan distribueras ut till byns jordbruk och djur.
Kunskapen om ice stupas har sakta börjat sprida sig till andra delar av världen, bland annat Schweiz och Chile, och vår förhoppning är att denna fantastiska uppfinning ska fortsatt spridning och inspirera till andra kreativa hållbarhetslösningar!
Läs mer om ice stupas på: http://icestupa.org/
Ekologisk odling
Att ha tillgång till mat som är odlat på ett hållbart sätt är en förutsättning för en artrik natur och överlevnad. Här i Ladakh har man även målet att bli ekologiskt certifierat till år 2023.
Precis om i Sverige är odlingsperioden i Ladakh är kort, mellan april och september. Däremot utnyttjar man växthus året om där man odlar tåliga grödor. Jorden inte är särskilt bördig eller näringsrik så gödsel från djur/människor viktigt för att kunna få en bra skörd.
För att minska förekomst av ogräs används olika kemikaliefria tekniker. Teknikerna går ut på att kväva marken runt den planterade grödan. Detta kan göras antingen genom att placera småsten runt plantan, som enbart hindrar ogräs från att växa, eller löv och halm som även fungerar som fin kompost när det förmultnat. En tredje teknik är att använda sig av plast som det gjorts små hål i där grödorna kan växa upp. Fördelen med denna metod är att den inte kräver lika mycket arbete som det gör att bära sten eller löv, men det går inte att bortse från det faktum att det i längden riskerar att bidra till naturföroreningar i form av mikroplaster.
Samarbete
Att leva tätt och samarbeta genomsyrar hela den ladakhiska kulturen. Man bor traditionellt sett i generationsboende där antingen mannen eller kvinnan, efter giftermål, flyttar hem till sin respektives familj. De flesta växer upp ute på landsbygden, i en by mellan ca 20-60 hushåll, och att hjälpas åt med de dagliga sysslorna som jordbruk innebär är självklart redan från unga år.
Folket i Ladakh är givmilda och gästvänliga av naturen och det tillhör det normala att erbjuda sina gäster mat och te när tillfälle ges. Det är även något av en norm att lifta till och från skola och jobb vilket vittnar om att det finns en stark tillitskänsla i samhället.
Att samarbeta och ha goda relationer är en förutsättning för att vardagen ska fungera i de små jordbrukssamhällena. Att dela på saker och ta hand om varandra är också något som vi tror måste ske för att ställa om till en hållbar värld!! 🙂
