Kolunji

Kudumbam was established in order to enhance and disseminate organic farming and sustainable agriculture. As part of that mission the founder Dr. Nammalvar, Mr. Oswald Quintal, and Swallows created Kolunji, a farm engaged entirely with organic farming to be an ideal of agriculture; a practical study of how organic farming can be conducted and cultivated. Consequently, in 1990 the farm was created in a land that then was completely barren, a task that would be easy for the skilled and experienced people engaged in Kudumbam. For the founders, it was essential to not only criticize the state for its chemical farming but also to give alternatives and actually showcase how organic farming can be conducted. Since then Kolunji has been a beacon of light to the organization, where you can find different water conservation projects, such as ponds, a community forest, agroecology projects, cows and hens, worm compost, seed conservation projects, fuel dryer projects, and much more.

Another part of what Kolunji was made out to be was a training center, where farmers, youths, and women come for training. So, not only is it a place where you could see organic farming in action, but also a place where you could learn different farming techniques and skills, both theoretical and practical. Examples include animal husbandry, soil and water conservation, and agroforestry, where including trees is an important way of being able to secure an income and food in case of crop failure, but also to be able to provide shade to other plants. As such, Kolunji really does succeed in being a place where organic farming is disseminated to other farmers and youths. Some of this work is done locally, for the surrounding villages and their farmers, many of whom have had some type of training from Kolunji. If you ask, most people in the surrounding villages in Pudukottai know Kolunji and Kudumbam well. However, Kolunji is not just for the local people, it is also open to other national and international people who are interested in organic farming. Unfortunately, since Covid, the training sessions have been fewer but Kudumbam still does hold them for anyone interested. During my time spent with Kudumbam, they had some teachers fly in from Sri Lanka who stayed for 11 days at Kolunji to receive training in organic farming. I took part in some of it, and although it was conducted in Tamil, I still did manage to catch some of the major points of the training. One of the days was spent in the field getting to know how to analyze a field, in order to understand the soil health as well as crop health and what would be needed in terms of bio inputs. This was followed by group discussions, also in the field together with surrounding farmers, and further theoretical sessions were held back at Kolunji. Thereafter a lesson was held on how to create natural fertilizers with the help of cow dung. Even though I was unable to understand most of what was being said, it was fun and educational to be part of the training sessions. Kudumabm also has specific training for women when it comes to herbal powder making, value-addition training, and tailoring. 

Ramadass teaching
Group discussions
Toolkit for analyzing crops
Participants analyzing the crops
Banner of the program
Creating bio-input (natural fertilizer made of cow dung)
Stirring the bio-input

Besides the training center, there is also a children’s home, Vidivelli (Morningstar) Children’s home, at Kolunji that has been operational since 2002 with the help of Emmaus, an international movement that works to decrease poverty. It has been a home for more than 150 children throughout the years. Unfortunately, with a loss of income from the training programs since Covid, Kudumbam had some trouble keeping up with the maintenance of the home and was forced to close it down. However, as they did not want to abandon the program entirely, Kudumbam transformed the children’s home into a weekend program where the children could still come to the farm and receive practical training. As part of the weekend program, the children also receive new clothes for the two major holidays in Tamil Nadu, Diwali in October and Pongal in January, which I wrote about in the previous blog post. Kudumbam is hoping and working to get the Videvilli children’s home up and running again since there is still a need for such a program to exist.

Sign of the Vidivelli Children’s home
Kids who participate in the weekend program

Having had the opportunity to spend time at Kolunji, breathing in the fresh air, surrounded by nothing but peace and quiet, and different animals, I can safely say that Kolunji is exactly what it was made out to be, a source of inspiration. Walking around the farm I can see the classrooms, the home where the children lived, the worm compost, the well, the fishpond, and the community forest. No matter where I turn there is some form of agricultural and community project. So Nanri* Kudumbam**, my Indian family, for the inspiration that Kolunji has given me. 

*Thank you

**Family

Vad händer när det största området av inhemsk matproduktion stänger ned? Politiska oroligheter i Santa Cruz, Bolivia

Bolivia är nog det land i Sydamerika som haft det lugnast under en längre tid, fram tills ett inbördeskrig som utbröt i oktober år 2019 till följd av anklagelser om valfusk efter det allmänna valet som utmynnade i en statskupp. Efter detta så har det generellt sett återgått till ett lugn speciellt efter nyval av president Luis Arce i oktober år 2020. Med det så återtog också vänsterpartiet MAS (Movimiento al Socialismo) – partiet för socialism, som består av en bred koalition mellan olika urfolksgrupper och sociala rörelser – sin position i regeringen.

När vi anlände i Bolivia och till vår organisation Kawsay så var planen att en utav oss skulle åka ut i fält till samhället Ivitipora, ungefär tre timmar med bil från staden Santa Cruz. Detta blev dock snabbt ändrat då en orolig period påbörjades i staden, som är en av de största samt en av de viktigaste städerna ekonomiskt och agrikulturellt sett. Enligt Bolivianska institutet för utländsk handel gjorde departamentet Santa Cruz ett rekordår 2021 med motsvarande 76% av landets totala livsmedelsproduktion. Oroligheterna var till följd av att regeringen hade senarelagt den folkräkning som skulle tagit plats år 2022 till år 2024, alltså precis innan valet år 2025. Senaste folkräkningen tog plats i Bolivia år 2012 och sedan dess har populationen i Santa Cruz beräknats växa med runt 25% och för nuvarande ha en population på över 3,5 miljoner. Detta skulle i så fall utgöra 30% av populationen och betyda att de har rätt till fler platser i den lagstiftande församlingen och därmed få större ekonomiska resurser. Beslutet om att senarelägga folkräkningen gjorde därför att invånarna i staden Santa Cruz började protestera, då det är till nackdel för oppositionen i Bolivia. Detta eftersom att majoriteten i Santa Cruz består av en konservativ höger, under ledning av guvernören Luis Fernando Camacho, som ofta motsätter sig regeringens beslut.

Till följd av beslutet så inleddes demonstrationer som stöttades av regionens guvernör Camacho och det eskalerade läget ledde till en regionsomfattande strejk som varade i totalt 36 dagar. Vägarna blockerades helt, framfart till staden blev omöjlig och export av livsmedel från Santa Cruz till omgivande städer stoppades. Staden stod stilla. Efter 36 dagar så tog det äntligen slut, efter att regeringen lovat att folkräkningen ska hållas innan valet och efter införande av en ny lag om folkräkning. 

Historien tar däremot inte slut där. Nu i början av 2023 så påbörjades nya konflikter i staden Santa Cruz, denna gång på grund av att guvernör Camacho fängslats. Han misstänks vara inblandad i den statskupp som tog plats under år 2019 då dåvarande president Evo Morales tvingades avgå och Jeanine Áñez Chávez tog över som interimpresident vilket följdes av en tid med allvarliga konflikter och konsekvenser, som våra kollegor här i Cochabamba förklarar faktiskt var ett krig mellan folket och regeringen där många dog och ännu fler skadades.

Hur påverkas människor i oroliga tider och vad gör de för att klara av vardagen? Exempelvis så blir en brist av vissa råvaror en följd av att landets största matproducerande område stänger ned, vilket är en sådan situation som alltid påverkar de fattigaste mest. Dock så kan konsekvenserna skilja sig väldigt åt beroende på vart i landet man befinner sig och vilka förutsättningar som finns. Det gäller att följa nyhetsflödet och skulle det blir protester just där man hör hemma så kommer man kanske inte kunna ta sig till och från jobbet såna dagar. Man kan behöva fundera på vad som finns i skafferiet, om vattendunken räcker eller om det går att nöja sig med kokat vatten. I vår bas i Cochabamba har vi knappt märkt av något, till undantag för några dagar då det var mindre stödprotester för situationen i Santa Cruz. Allt detta har också skett samtidigt som stora protester (med tillhörande konsekvenser) från främst urfolk pågått under en tid i Perú.

Protester i Sucre till stöd för Santa Cruz som vi lyckades bevittna under vår semester den 30 december 2022, två dagar efter arresteringen av guvernör Camacho.

Högerväljare här i landet motsätter sig starkt beslutet att fängsla Camacho och enligt en kvinna som vi talade med under en protestmarsch på torget Plaza de Armas 25 de Mayo i huvudstaden Sucre så är detta lögn och ett försök från staten att göra sig av med oppositionen. Hon menar också att genom detta så rör sig Bolivia numera åt att bli en diktatur. Protesterna har pågått för fullt runtom i landet till följd av detta, främst i Santa Cruz-området. I mitten av januari lyftes de största vägblockaderna men som kan komma att återinföras som ett sätt att kräva guvernörens frisläppande.

Nu har dock protesterna pågått så länge att det blivit vardag och vi planerar därför att besöka samhället Ivitipora innan möjligheten går om intet, då vi är inne i den sista praktikperioden. Alex kommer att stanna i två veckor och Ebba stannar de första fyra dagarna, för att sedan göra sitt sista besök i byn Tambo K’asa utanför Torotoro. Vad som planeras och vilka erfarenheter som väntar kommer i senare inlägg!

Källor:

  • https://es.euronews.com/2022/11/27/bolivia-pone-fin-al-bloqueo-que-eparalizaba-santa-cruz-tras-convocarse-el-censo-para-2024
  • https://www.swissinfo.ch/spa/bolivia-censo_el-conflicto-por-el-censo-en-bolivia-se-recrudece-con-nuevos-enfrentamientos/48024146
  • https://blog.prif.org/2022/12/13/bolivia-a-new-battle-over-the-census-the-36-day-strike-of-the-santa-cruz-civic-movement-against-the-arce-government/
  • https://www.brasildefato.com.br/2020/11/22/a-un-ano-de-las-masacres-en-bolivia-familiares-y-victimas-relatan-momentos-de-terror
  • https://correodelsur.com/politica/20230101_santa-cruz-recibe-el-2023-con-protestas-y-represion.html https://apnews.com/article/protests-and-demonstrations-santa-cruz-blockades-bolivia-caribbean-e2e73f7f77b172d665742b77229250f5
  • https://cepr.net/report/bolivia-after-the-2019-coup-economic-policy/
  • https://abi.bo/index.php/noticias/economia/27432-santa-cruz-batio-record-en-produccion-de-alimentos-con-16-4-millones-de-toneladas-en-2021

Hälsningar från Anderna!

¡Hola!

Vi som ska praktisera på Fundación Kawsay i fyra månader heter Adama och Alicia. Vi har varit i Ecuador i en vecka, men eftersom dagarna har varit fullspäckade med intressanta möten, kultur- och naturupplevelser så känns det snarare som en månad. Organisationen Kawsay har sitt kontor i Cayambe som ligger på 2800 m höjd i de vackra ecuadorianska Anderna. Staden är omringad av bergstoppar och när molnen lättar på sig uppenbarar sig den snötäckta vulkanen Cayambe över hustaken.

 

Vi bor i två olika familjer på landsbygden på varsin sida av Cayambe, som man enkelt når med buss eller gröna pickup-trucks. Här är det vanligt att familjen bor bredvid varandra eller i samma hus. Det skapar ett skyddsnät som vi ibland saknar i Sverige. Där vi bor tillhör majoriteten av folket Kayambi. Förut försörjde sig folket i byarna på jordbruket, men nu jobbar allt fler på rosplantagen, i servicearbeten eller inne i staden. Vardagen här är två skilda världar som smälter ihop på ett för oss förvånansvärt naturligt sätt. Ena stunden mjölkar man kossan, skördar majs och rensar linser, andra stunden sitter man på ett kontor med ny teknisk utrustning och publicerar material på Facebook. Vissa lyckas behålla sin kultur och traditioner i en förändrad värld med globalisering, neokolonialism och sociala medier. Dock är det här tyvärr långt ifrån det normala. Många vi har pratat med berättar om hur de unga glömmer deras ursprung och att det kapitalistiska samhället lockar mer än att leva traditionellt och hållbart. Detta är en av sakerna Kawsay jobbar med, sprida kunskap om traditioner och de rättigheter som Kayambi folket har.

 

Minga med Kawsays producenter

Hittills har vi fått ta del av en av de två träffarna varje månad, där Kawsay har skapat en mötesplats där man delar kunskap och tankar. Under 20 år har de utbildat Kayambikvinnorna inom det traditionella odlingssättet som har fokus på kemikaliefri odling, självförsörjande matproduktion och en stor mångfald av grödor. Tack vare det kan de odla ekologiskt, äta mer näringsrikmat och bli mer oberoende av systemet.

 

 

Under dessa månader hoppas vi få lära oss mer om ekologiskt jordbruk, Kayambifolkets kosmovision och kampen för jämställdhet och urfolkets rättigheter. På bloggen kommer ni kunna följa vår resa och ta del av litet som stort. Inlägg som kommer komma framöver är konsekvenserna av den växande rosexporten, klimatförändringarnas påverkan på samhället och vad som har hänt i Ecuador efter protesterna i oktober. Om det är något som väcker intresse får ni gärna komma med önskemål på framtida inlägg!

 

Skörd av de små plantorna som planterades förra veckan

Möte med producenterna

 

Hjälpa människor eller utnyttja systemet?

Grönskan runt Sirummalai är väldigt vacker
Grönskan runt Sirummalai är väldigt vacker.

Indien är ett av värdens största länder, både till yta och befolkning. De har en rik kultur, fantastiska människor och går idag igenom en snabb utveckling. Men bakom allt det fina finns ett enormt problem med social orättvisa i landet, det finns ett gigantisk gap mellan de som har mycket och de som inte har något alls.

Politikerna i Indien har försökt att minska gapet i många år genom olika regulatorer och hjälpprogram, med varierande resultat. År 2014 så klubbades en ny lag igenom i Indien, lagen gjorde det obligatoriskt för företag, med en årlig vinst på över 10 miljarder rupier (ca 1,25 miljarder sek), att skänka minst 2% av nettovinsten till välgörenhetsprogram (Cooperate Social Responsibility-program (CSR-program)). Det enda kravet var att pengarna skulle gå till program som jobbade med; fattigdom, hunger, utbildning, genus eller jämnlikhet.

Med en årlig vinst på mer än 10 miljarder rupier är det multinationella företaget AMWAY ett av de företag som måste skänka pengar till välgörenhetsprogram. Pengarna delades upp till flera olika projekt med olika mål. Ett av projekten handlade om att höja grundvattennivån i Dindigul distriktet.

Byggandet av en Check wier som ska hjälpa till att höja grundvatten nivån vid Sirummalai.
Byggandet av en Check wier som ska hjälpa till att höja grundvatten nivån vid Sirummalai.

CIRHEP arbetar i Dindigul distriktet och är den organisation med mest kunskap om ämnet. AMWAY kontaktade då Mohan på CIRHEP och undersökte möjligheterna för ett nytt Watershed projekt. Gemensamt kom man överens om att bygga en Watershed vid Sirummalai Reserv Forest. Med hjälp av detta projekt så skulle 7 byar bestående av mer än 1700 bybor få bättre tillgång till vatten. Arbetet vid Sirummalai utfördes dock inte av CIRHEP själva utan man skapade en ny organisation som skulle få sköta all kontakt med AMWAY. Green Venture blev namnet på den nya organisationen som är en fristående organisation men som arbetar nära CIRHEP.

Projektet har blivit uppdelat i två olika faser och täcker totalt en yta på 1000 hektar. Under den första fasen, som tog slut i december 2016, så byggdes det bland annat Percolation Ponds, Field Bunds, Check Wiers, Farm Ponds m.m. Resultaten var enastående och effekten var att grundvatten nivån höjdes med mer än 30 meter. Den andra fasen som officiellt tog slut 2017, men där arbetet har fortgått in under 2018, gick ut på att både bygga nya Watershed-konstruktioner, rensa området på vattenkrävande ogräs och att renovera och utveckla gamla konstruktioner.

Det jobb som har gjorts under de två faserna har höjt livskvalitén och underlättat livet för byborna ifrån de 7 byarna. Tillgången till vatten är nu inte längre ett lika stort problem och området har gått ifrån att vara en torr brun plats, till att bli en bördig grön plats.

Tack vare den höjda grundvatten nivån så får bönderna bättre skördar.
Tack vare den höjda grundvatten nivån så får bönderna bättre skördar.

Även om CSR-programmet har hjälpt CIRHEP i deras arbete så finns det även mycket kritik riktat mot denna typ av program. En återkommande kritik är att när det blev lagstadgat att företagen var tvungna att ge pengar så flyttade intresset av välgörenhet ifrån den goda viljan in till styrelserummet. Det finns tendenser som visar på att projekten oftast görs i närhet av vart företagen är aktiva, vilket tenderar till att gagna företagen också. T.ex. AMWAY-projektet hjälper inte bara de 7 byarna utan AMWAY har även en fabrik i området som är beroende av vatten och som också drar stor nytta av den höjda vattennivån.

Annan kritik som ofta syns i debatten kring CSR-programmet är att företagen som är tvungna att ge pengar till välgörenhet i själva verket kan vara de stora bovarna. De använder sen pengarna för att ”tvätta” bilden av företaget och få det att se ut som ett väldigt bra företag.

Frågan är då ifall om CSR-programmet är rätt väg att gå tillväga för att minska den social orättvisan i Indien eller om det har utvecklats till ett medel för företagen i Indien att förbättra sina egna möjligheter och bilden av sig själva?

Vattenflödet stoppas upp med hjälp av en check wier och vattnet får långsamt sjunka ner och höja grundvatten nivån.
Vattenflödet stoppas upp med hjälp av en check wier och vattnet får långsamt sjunka ner och höja grundvatten nivån.

Resurser läggs på utbildning

Fullt fokus under utbildningarna på CIRHEPs träningscenter
Fullt fokus under utbildningarna på CIRHEPs träningscenter

CIRHEP har under en längre tid haft som projekt att utbilda lokalbefolkningen, i alla åldrar, om ekologiskt odlande, kvinnofrågor, trädplantering, klimatförändring, vattenförbrukning osv. Att öka kapaciteten och kunskapen kring dessa problem är väldigt viktigt för att landsbygden i södra Indien ska kunna utvecklas. Utbildningarna, som hålls på CIRHEPs träningscenter, är väldigt uppskattade av både deltagarna och organisationens donatorer och de har gett goda resultat.

Den statliga banken för jordbruk och landsbygdsutveckling (NABARD) är en som har sett effekten av de kapacitetsbyggande projekt som CIRHEP genomfört och hur lyckade dessa program har varit. I början av 2018 beslutade NABARD därför att finansiera kapacitetsbyggande program på CIRHEPs träningscenter för 280 personer. Utbildningen ska fokusera på aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändring genom olika Watershed Projects.

Deltagarna på kursen kommer vara bönder från de berörda områdena samt personal från andra 7 andra NGOs som arbetar med Watershed Projects och resistens mot klimatförändring. Det som var viktigt för både CIRHEP och NABARD var att könsfördelningen på utbildningen skulle vara 50/50 så lika många kvinnor som män fick ta del av den.

– För att möjliggöra bästa tänkbara utbildning så kommer vi dela upp de 280 deltagarna i mindre grupper på 40 personer per tillfälle, säger Mohan.

Den första gruppen av 40 personer kommer till träningscentret i början av den här veckan (Vecka 4) och stannar under två dagar. Första dagen kommer bestå av klassisk utbildning, ledd av Rajkumar och Mohan, andra dagen kommer bestå av fältbesök till olika Whatershed Projects runt Kadavakurichi.

– Vi vill ha ett kunskapsutbyte med personalen och bönderna som kommer ifrån andra delar av Tamil Nadu. De kan lära sig mycket av oss men vi kan även lära oss mycket av dom, konstaterar Mohan.

Hädan efter kommer det, i snitt, komma en ny grupp per vecka och målet är att vara klara med utbildningen för alla 280 personer i slutet av februari.

När Mohan pratar så lyssnar alla
När Mohan pratar så lyssnar alla

Med teknikens hjälp

Kadavakurichi täcks ofta av ett dis som dämpar solen, men när diset lättar hamrar solen obarmhärtigt ner på området.
Kadavakurichi täcks ofta av ett dis som dämpar solen, men när diset lättar hamrar solen obarmhärtigt ner på området.

En teknisk revolution i hög hastighet sveper över hela Indien. På Tamil Nadus landsbygd har det tagit lite längre tid för tekniken att nå fram, men för var dag som går når tekniken allt fler och fler. Än så länge är det en relativt simpel teknisk utrustning som gemene man i området har tillgång till, exempelvis en mobiltelefon. Men även en så pass enkel och självklar sak som en mobil kan göra stor skillnad om man är lite kreativ.

På CIRHEP har man regelbunden kontakt med andra organisationer som arbetar med liknande frågor och utbytet av information är en viktig del i deras nätverks framsteg. Projektet som i dagarna håller på att färdigställas är frukten av ett sådant utbyte.

Målet med projektet är att hjälpa bönderna att bättre kunna hantera det klimat som de nu lever i. Genom att få en bättre koll på vädret kan exempelvis en skörd som skulle gått förlorad räddas eller boskap som skulle vart i fara skyddas. Informationen som kommer nå ut till bönderna via deras mobiltelefoner är vad CIRHEP kallar väderrelaterad jordbruksrådgivning. De har delat upp informationen i två delar.

1. Väderleksrapporter. Exempelvis vara ett meddelande om att det kommer bli tre ovanligt heta dagar utan någon nederbörd, att (mer sällan) stora regnmängder är att vänta eller att det kommer vara blåsigt.

2. Rådgivning rörande djurhållning, ekologiskt jordbruk och aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändringar.

Råden är tänkta att ges i relation till den information om vädret som skickats ut. Exempelvis kommer det ett tips om att kommande vecka bör ni bevattna åkrarna då nederbörden kommer vara låg och då grödorna är i ett känsligt skede.

– Det första problemet som behövdes tacklas var att många i målgruppen inte kan läsa. Vi löste det genom att skicka ut informationen som röstmeddelanden istället, säger Chandra som håller i projektet.

Deadlinen för projektets start är i slutet av januari och andra problem kommer säkerligen uppstå, men på CIRHEP är optimismen påtaglig.

– Alla telefonnummer är insamlade och nästa vecka kommer en teknisk expert hit för att färdigställa det sista bitarna för att få igång systemet. Deadlinen är mycket snart men vi jobbar hårt. Jag är övertygad om att detta kommer gå, säger Chandra.

Ibland undrar man hur många projekt som kunnat bli av utan Chandras fantastiska humör
Ibland undrar man hur många projekt som skulle blivit av utan Chandras fantastiska humör

Informationen blir extra viktig då den extrema hettan snabbt kan förstöra skörd
Informationen blir extra viktig då den extrema hettan snabbt kan förstöra skörd

Kunskap är makt

Kunniga bönder på CIRHEPs träningscenter
Kunniga bönder på CIRHEPs träningscenter

CIRHEP är en lokal organisation. De har under lång tid arbetat med ett ganska begränsat område och sakta men säkert, med projekt efter projekt, skapat faktiskt förändring där. Området som CIRHEP berör var i början av 2000-talet en stenig och i stort sätt obrukbar plats med mycket få invånare. Men så har det inte alltid varit. Backar man klockan ytterligare några årtionden så var det en plats med gott om grönska och barn som lekte i floderna.

– Jag brukade leka i floden varje dag! Vi gick så ofta på fruktig mark eller i vatten att vi hade mycket problem med utslag och sår mellan tårna. Varje kväll fick vi gnugga tamarind där, det hade en läkande effekt, säger CIRHEPs ordförande P.M. Mohan som var en av de barn som lekte i floden.

Men klimatet förändrades och den så viktiga monsunen uteblev år efter år. Sakta men säkert torkade floderna ut och den tidigare så gröna naturen blev enfärgat beige. CIRHEPs första stora projekt blev att göra det mesta av det lilla regn som trots allt föll. Grundvattennivåerna stabiliserades efter en tid och grönska började bryta av mot havet av beige. Människorna började återvända till platsen och försök till odling påbörjades. Den tidigare obrukbara marken luckrades upp och mängden organisk materia i jorden ökade.

Ökningen har nåtts genom en rad projekt som CIRHEP genomfört. Det senaste i raden kallas climate proofing project och drog igång 2016. För att det ska vara en jord i gott skick ska mängden organisk materia vara över 2%. När de första testerna togs 2010 var värdet knappt 0.2%. Denna soliga decemberdag hade resultaten av årets tester kommit tillbaka och Rajkumar, som håller i projektet, var exalterad.

– Snittet låg kring 0.6%. Det är en ökning på 0.4% och det är vi mycket nöjda med. Vissa av proverna visade på siffror kring 1.5% vilket är oerhört glädjande, säger Rajkumar.

Rajkumar delar ut provresultaten
Rajkumar delar ut provresultaten

För att berätta om resultatet och framförallt förklara vad det skulle innebära hade 30 av bönderna i området bjudits in till träningscentret.

– För de bönder som använder kemikalier så kan de med hjälp av dessa prover få reda på vilka kemikalier de behöver använda. Istället för att använda 100kg kemikalier så behöver de bara använda 25kg av rätt kemikalie, och resultatet blir dessutom bättre, säger Mohan.

Även för bönder som inte använder kemikalier är det viktigt att veta hur deras jord mår. Med hjälp av resultatet kan de se vilken typ av gröda som kommer växa bra och vilken typ av gröda som inte kommer göra det. Exempelvis var det en ekologisk bonde som kunde fördubbla sina intäkter med hjälp av informationen undersökningen gav, åtminstone i teorin.

– Det finns flera problem med detta. Framförallt så kan det vara svårt att förstå. Bönderna får ett papper av oss där det står en mängd siffror och fakta om deras jord. Men om de inte förstår vad siffrorna betyder så blir allt förgäves. Så idag hade vi en kunnig person med på mötet som kunde förklara för de på ett bra sätt, säger Mohan.

Efter mötet avslutats pratar vi med en ovanligt känslosam Rajkumar.

– Vi har jobbat i 13 år med samma bönder, i samma område, och jag är väldigt lycklig över att arbeta på detta vis. Vi har under årens lopp kunnat följa den utveckling som skett i området och eftersom problemen uppstått sökt att lösa dem. Arbetet har underlättats av att vi har en relation till människorna och genom den har en tillit vuxit fram, säger Rajkumar.

Papprena med resultaten började genast jämföras
Papprena med resultaten började genast jämföras

Kortsiktiga vinningars mörka baksida


Arokkiyamary på sin gård
Arokkiyamary på sin gård.

När vi möter B. Arokkiyamary är det mitt på dagen och solen står i zenit, för att skydda sig från solens värmande strålar har hon tagit tillskydd under husets altan. Arokkiyamary bor i byn Semmedu precis intill Kadavakurichi och har under hela sitt vuxna liv arbetat med småjordbruk på sin egna gård.

När hon började bruka jorden gjorde hon som de andra i området och odlade monokulturellt. Med hjälp av kemiskt gödsel och bekämpningsmedel märkte hon snabbt hur grödorna växte snabbare än vanligt. Efter flera års arbete med de kemiska medlen började hon dock lägga märke till andra, mer negativa, konsekvenser kopplade till kemikalierna. Den jorden som besprutades blev hård och hade svårt att binda näring, maskar och andra djur som är väsentliga för att binda näring och göra jorden mjuk kunde inte leva där efter besprutningen. Resultatet blev att ca vart femte år så uteblev skörden. Arokkiyamary fick även fysiska problem pågrund av alla kemikalier, olika former av hud, ögon och hjärtproblem kantade hennes tillvaro när hon arbetade med kemikalier.

Hennes väg att komma bort från de problem som kemikalierna bidrog med var att söka sig ifrån det kemiska jordbruket och istället börja odla organiskt. Tillsammans med sin familj sökte då sig Arokkiyamary till CIRHEP för hjälp och utbildning i hur man på bästa sätt kan odla organsikt utan kemikalier i området. Med CIRHEPs hjälp så har hon gjort en helomvändning i det jordbruk som de utför, numera arbetar de endast med ekologiskt jordbruk på deras gård.

Arokkiyamary tillsammans med sin man Benjamin.
Arokkiyamary tillsammans med sin man Benjamin.

Tillsammans med CIRHEP så har hon även varit med och startat en Participatory Guarantee System (PGS) grupp i hennes by, som hon blev ledare för. Gruppen består av bönderna i byn som odlar ekologiskt. De har möte minst en gång i månaden där de diskuterar och utvärderar hur jordbruket går. Arokkiyamary tillägger dock att bönderna i gruppen ofta kommer till henne utanför mötena för att be om råd och tips om hur de ska gå tillväga för att förbättra sitt jordbruk. Hon hjälper mer än gärna bönderna och försöker lösa alla tänkbara problem de kan ha. På senare tid har hon även börjat att hålla i utbildningar för bönderna, dessa utbildningar riktar sig både till bönder som redan odlar ekologiskt och vill utveckla sitt jordbruk men även till de bönder som fortfarande odlar med kemikalier där hon talar om fördelarna med ekologiskt odlande.

För Arokkiyamary har övergången till ekologiskt jordbruk även förbättrat hennes livsvillkor markant. Hennes hälsoproblem har numera försvunnit och hon uttrycker en stor lättnad över att hennes hjärt, syn och hudproblem har lagt sig. Marken har också fått lättare att binda näring vilket har lett till att hennes skördar är större och frukterna håller längre. Med hennes enorma kunskap inom ekologiskt odlande har hon även blivit en viktig aktör i samhället.

Familjens kor
Familjens kor.

Mina damer och herrar: det här är LEHO

LEHOs kontorsbyggnad
LEHOs kontorsbyggnad

 

Ladakh Environmental & Health Organisation – LEHO grundades året 1991 av Mohammed Deen och Razia Sultana. Organisationen var deras svar till de förändringarna som har pågått i regionen under 60-, 70- och 80-talet och som paret ansåg vara ohållbara för både lokalbefolkningen och regionens miljö. Förändringarna gällde både den indiska regeringens ändrade politiska agenda gentemot regionen men även de globaliseringsprocesser som har börjat att eskalera under den tiden och resulterade i, bland annat, ständigt ökande turism.

Razia Sultana & Mohammed Deen på ett möte med Ladakhs bönder under tidigt 90-talet (från LEHOs arkiv)
Razia Sultana & Mohammed Deen på ett möte med Ladakhs bönder under tidigt 90-talet (från LEHOs arkiv)

Regeringen bestämde att den så kallade ”Gröna Revolutionen”  som började i landet under tidigt 60- talet ska, precis som i resten av Indien, även ske här. Det innebar att bönderna skulle börja använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel för att öka sin avkastning. Samtidigt har många av byborna som blivit attraherade av den snabbväxande turistsektorn, flyttat ill regionens största stad, Leh, då turismen garanterade mycket högre inkomst än lantbruk.
Situationen har blivit väldigt komplex och så har även de problemen som kom till följd av denna utveckling.

Ladakh har förr i tiden varit självförsörjande på livsmedel. Idag kommer cirka 50% av det som äts från andra delar av Indien. Användningen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel ledde till att jordens kvalité försämrades. Skörden har blivit sämre med tiden.

Regionen har under lång tid varit isolerat från resten av världen. På så sätt kunde traditionerna och kulturen bevaras till allra högsta grad. Lantbruk har inte varit en inkomstkälla utan det lokala samhällets livsstil. Förändringarna som beskrevs ovan har blivit ett hot till det traditionella sättet att leva för det ladakhiska samhället.

LEHO är en av de aktiva aktörerna som verkar för att vända trenden av den ohållbara utvecklingen i Ladakh. Detta görs genom nära samarbete med den lokala befolkningen som främst har lantbruk som sysselsättning men även den lokala regeringen som är mer och mer intresserade av att få Ladakh att bli till en ekoregion.

Sedan året 1991 har organisationen växt och idag har LEHO sju anställda som arbetar med många olika projekt kopplade till ekologisk odling, mildring och anpassning till klimatförändringar och förebyggande hälsoarbete.

Från vänster: Stanzin Nudol & Tsewang Tarchin (fältarbetare), Razia Sultana (direktör), Mohammed Deen (ordförande) , Tashi Thokmat (vicedirektör) och Nawang Chuskit (kontorsassistent). Zuber Ahmed & Ruksana Parveen, som tyvärr saknas på bilden, arbetar med organisationens bokföring.

Razia Sultana & Mohammed Deen tidigt 90-talet-2
LEHOs anställda