Kolunji

Kudumbam was established in order to enhance and disseminate organic farming and sustainable agriculture. As part of that mission the founder Dr. Nammalvar, Mr. Oswald Quintal, and Swallows created Kolunji, a farm engaged entirely with organic farming to be an ideal of agriculture; a practical study of how organic farming can be conducted and cultivated. Consequently, in 1990 the farm was created in a land that then was completely barren, a task that would be easy for the skilled and experienced people engaged in Kudumbam. For the founders, it was essential to not only criticize the state for its chemical farming but also to give alternatives and actually showcase how organic farming can be conducted. Since then Kolunji has been a beacon of light to the organization, where you can find different water conservation projects, such as ponds, a community forest, agroecology projects, cows and hens, worm compost, seed conservation projects, fuel dryer projects, and much more.

Another part of what Kolunji was made out to be was a training center, where farmers, youths, and women come for training. So, not only is it a place where you could see organic farming in action, but also a place where you could learn different farming techniques and skills, both theoretical and practical. Examples include animal husbandry, soil and water conservation, and agroforestry, where including trees is an important way of being able to secure an income and food in case of crop failure, but also to be able to provide shade to other plants. As such, Kolunji really does succeed in being a place where organic farming is disseminated to other farmers and youths. Some of this work is done locally, for the surrounding villages and their farmers, many of whom have had some type of training from Kolunji. If you ask, most people in the surrounding villages in Pudukottai know Kolunji and Kudumbam well. However, Kolunji is not just for the local people, it is also open to other national and international people who are interested in organic farming. Unfortunately, since Covid, the training sessions have been fewer but Kudumbam still does hold them for anyone interested. During my time spent with Kudumbam, they had some teachers fly in from Sri Lanka who stayed for 11 days at Kolunji to receive training in organic farming. I took part in some of it, and although it was conducted in Tamil, I still did manage to catch some of the major points of the training. One of the days was spent in the field getting to know how to analyze a field, in order to understand the soil health as well as crop health and what would be needed in terms of bio inputs. This was followed by group discussions, also in the field together with surrounding farmers, and further theoretical sessions were held back at Kolunji. Thereafter a lesson was held on how to create natural fertilizers with the help of cow dung. Even though I was unable to understand most of what was being said, it was fun and educational to be part of the training sessions. Kudumabm also has specific training for women when it comes to herbal powder making, value-addition training, and tailoring. 

Ramadass teaching
Group discussions
Toolkit for analyzing crops
Participants analyzing the crops
Banner of the program
Creating bio-input (natural fertilizer made of cow dung)
Stirring the bio-input

Besides the training center, there is also a children’s home, Vidivelli (Morningstar) Children’s home, at Kolunji that has been operational since 2002 with the help of Emmaus, an international movement that works to decrease poverty. It has been a home for more than 150 children throughout the years. Unfortunately, with a loss of income from the training programs since Covid, Kudumbam had some trouble keeping up with the maintenance of the home and was forced to close it down. However, as they did not want to abandon the program entirely, Kudumbam transformed the children’s home into a weekend program where the children could still come to the farm and receive practical training. As part of the weekend program, the children also receive new clothes for the two major holidays in Tamil Nadu, Diwali in October and Pongal in January, which I wrote about in the previous blog post. Kudumbam is hoping and working to get the Videvilli children’s home up and running again since there is still a need for such a program to exist.

Sign of the Vidivelli Children’s home
Kids who participate in the weekend program

Having had the opportunity to spend time at Kolunji, breathing in the fresh air, surrounded by nothing but peace and quiet, and different animals, I can safely say that Kolunji is exactly what it was made out to be, a source of inspiration. Walking around the farm I can see the classrooms, the home where the children lived, the worm compost, the well, the fishpond, and the community forest. No matter where I turn there is some form of agricultural and community project. So Nanri* Kudumbam**, my Indian family, for the inspiration that Kolunji has given me. 

*Thank you

**Family

Happy Pongal från Nicole hos Kudumbam!

För två veckor sedan inträffade Pongal, en Tamil högtid. Pongal är en skördefestival och ett av Tamil Nadus största firanden. Högtiden firas även i andra stater men under andra namn. Pongal pågår i fyra dagar med fokus på olika firanden. 

  • Den första dagen heter Bhogi Pongal och är den dag då man städar och rensar hemmet på allt onödigt för att beteckna en nystart.
  • Till ära av solguden firas den andra dagen Surya Pongal. Pongal härleds från pongu, vilket ordagrant betyder ‘att koka över’, men Pongal är också namnet på en gröt gjord på ris, mjölk och jaggarey som offras till solguden. Jaggareyn som finns i både Pongal men även skördas och bearbetas från sockerrör är på så vis representativ för skördehögtiden.
  • Den tredje dagen, kallad Maatu Pongal, firas för att hedra boskapen och hur de med arbetskraft och gödsel bidrar till jordbruket. 
  • Den sista dagen av högtiden är Kaanum Pongal som handlar om gemenskap och stärkandet av banden mellan par och familj.

Jag firade Pongal vid två tillfällen. Det första tillfället var med Kudumbam på Kolunji tillsammans med barnen som deltar i olika program där. Firandet bestod av att tillsammans förbereda Pongal som avnjöts vid lunch. Därefter erbjöds tal och sång och slutligen fick barnen nya kläder som de kunde använda under faktiska Pongal, veckan efter.

Det andra firandet skedde under Pongal, alltså veckan därpå och då firade jag tillsammans med Suresh från Kudumbam hos bonden Muniyan, hans fru Chitra, deras son Mahendran och deras gäster. De tillagade Pongal på traditionellt vis, vilket innebar att ett hål grävdes i marken över vilken man kokade gröten. De ställde även upp sockerrör runtom elden och under ställdes ljus, rökelse och offergåvor i form av mat. I och med att detta var tredje dagen, alltså Maatu Pongal, matades även korna med Pongal. Kvällen avslutades med fantastisk middag på ett bananblad och en helt underbar solnedgång. 

Utöver detta visade Muniyan även sina fält där han har två olika sorters ris, jordnötter, sockerrör samt ett fält med mixed cropping där det växer gurkmeja och lök. Mixed cropping är en av de tekniker som Kudumbam använder och tränar bönder inom där man odlar olika sorters grödor samtidigt. Detta för att minimera risken att skörden skulle misslyckas, men även för att minska skadedjur samt öka jordens bördighet. Muniyan är en bonde som brinner för ekologiskt jordbruk och har nyligen börjat samarbeta med Kudumbam. Han berättade även att han höll på att experimentera med vilken typ av aubergine som ger mest avkastning och tar minst skada av skadedjur, genom att plantera olika sorter samtidigt. Att han var stolt över sitt arbete framgick tydligt och med tanke på det jobb och den dedikation han lagt ner är det föga förvånande.

Pongalfirande vid Kolunji-farmen.
Pongalfirande hos Muniyan och Chitra
Chitra som målar lergrytan som Pongal ska kokas i.
Muniyan visar sitt risfält
Muniyan vid sin mixed cropping åker med lök och gurkmeja. I bilden längst ner till höger ser ni gurkmeja.
Gäster plus mig och Muniyan (andra från höger)
Den underbara solnedgången

Mjölkkollektiv ger bättre priser

I byn Nallathangalpatti börjar dagens hetta äntligen avta. I skuggan av ett stort träd bakom byns tempel är temperaturen behaglig. Den stora dammen bakom mig är torrlagd, jorden i botten är sprucken. Framför mig sitter Pazhaniyammal. Hon ser trött ut och verkar lite stressad. Något motvilligt har hon gått med på att svara på mina frågor innan korna ska mjölkas.

Skillnaderna mellan indiska mjölkbönder och svenska är många. De bönder jag träffar har i genomsnitt två kor. Pazhaniyammal är med sina fyra kor en av de mer välförsedda. Mjölkningen ger ungefär sju liter mjölk per dag. Fodret utgörs till största del av halm från ris och gräs och örter som odlas på de små fälten. De som äger mark har runt en halv till en hektar. Mjölkrobotar och sojaproteinfoder har de aldrig hört talas om. Men de stora skillnaderna till trots finns en likhet – varken i Indien eller Sverige är livet som mjölkbonde en dans på rosor.

PazhaniyaSONY DSCmmal är sekreterare i en grupp av kvinnor som för ganska exakt ett år sedan startade ett mjölkkollektiv. Då var de bara fem, nu har gruppen femton medlemmar som tillsammans levererar runt 2200 liter mjölk per 15 dagar. Det var främst på grund av det låga priset de fick för sin mjölk som Parzhaniyammal tillsammans med fyra andra kvinnor bestämde sig för att starta projektet tillsammans Kudumbam. När de började var mjölkpriset på 15 rupees/l. Genom att gå ihop och sälja sin mjölk gemensamt har de lyckats förhandla upp priset från köparen till runt 25 rupees/l. Gruppen har bestämt att medlemmarna får 23 rupees/l. Skillnaden mellan priset från köparen och betalningen till gruppens medlemmar sätts in på ett gemensamt konto. De pengarna används dels till att betala lön till de som lägger ner tid på projektet men de kan också användas till att ge medlemmarna lån, eller delas ut som bonus. Hur de används bestäms av medlemmarna.

Även om Pazhaniyammal pratar mycket om hur mycket det högre priset har förbättrat hennes liv, verkar också säkerheten vara en viktig del. Att hon nu vet vilket pris hon får för mjölken, och att utbetalningarna kommer regelbundet har inneburit en större trygghet.

SONY DSCMjölkkollektivet har förbättrat mycket för de här indiska mjölkbönderna, men de har fortfarande stora problem att tackla. Det största av dem är klimatförändringarna. Området har lidit av torka de senaste fyra åren. När jag träffar Pazhaniyammal har det inte fallit en droppe regn på över två månader. Kvinnorna i gruppen har ingen tillgång till bevattning och kan därför inte odla ris längre, en gröda som kräver mycket vatten. Istället tvingas de köpa dyr halm till foder. De odlar gräs och örter, men skördarna är låga. SONY DSCOm en månad börjar den indiska sommaren. Jag frågar kvinnan framför mig vad hon tänker om det. Pazhaniyammal ser bekymrad ut och berättar att hon kommer att få gå långt för att hitta vatten till korna. Vissa väljer att sälja sina djur när vattenbristen blir för stor. Hon säger också att det på grund av de här svårigheterna är extra viktigt att få tillräckligt betalt för mjölken.

Med de orden skyndar Pazhaniyammal iväg. Utanför skolbyggnaden har gruppens medlemmar börjat samlas för dagens leverans. Kring deras fötter springer barn i alla åldrar. Mjölken mäts noggrant upp med litermått och temperaturen kontrolleras innan två stora behållare lastas på mjölkbilens flak, 46 liter idag. När bilen rullar iväg har solen nästan gått ner, och kvinnorna skyndar hemåt med skramlande mjölkhinkar.

SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC

Hälsocheck och kostråd

Vi har tidigare skrivit om hur matvanorna hos befolkningen här i Tamil Nadu har förändrats de senaste sextio åren. Tidigare var olika typer av hirs basen i kosten, det var böndernas huvudgröda och vardagsmat. Idag äter man istället ris tre gånger om dagen. Jämfört med hirs är ris väldigt fattigt på både fibrer och näringsämnen. Att riset har kommit in på planen och knuffat ut hirsen på avbytarbänken beror delvis på politiska policys som uppmuntrar odling och konsumtion av ris. Följderna blir att både odlingen och kosthållningen på den indiska landsbygden är väldigt ensidig, med negativa konsekvenser för både miljö och hälsa.

SONY DSC
Läkaren Uma ger kostråd till diabetespatienter

SONY DSC
Blodtryckskontroll

En sådan konsekvens är att väldigt många människor drabbas av diabetes, enligt den läkare vi träffade i söndags upp till var fjärde person. Av den anledningen anordnar Kudumbam regelbundet så kallade ”health camps”. Ett av dem hölls i söndags. Läkare och labb installerades i en skolsal och på rullande band togs patienter som redan hade en diabetesdiagnos såväl som odiagnosticerade men oroliga patienter emot. Efter undersökningen fick de en kopp ”kool”, en slags gröt gjord på pearl millet som hjälper till att stabilisera blodsockernivån. Läkaren höll också en föreläsning där hon gav tips på bra livsmedel och underströk vikten av att ta den medicin regelbundet. Jag och Anna hjälpte till så gott vi kunde med mätning och vägning av patienterna. Vi testade oss också, och tog lättade emot beskedet att vi trots fyra månaders intensivt risätande än så länge är diabetesfria.

SONY DSC
Kool

SONY DSC
Registrering av patienter

SONY DSC
Vägning

SONY DSC
och mätning

SONY DSC
Blodprov

SONY DSC
I väntrummet

SONY DSC
Obligatorisk banner

workshop-weekend

På den indiska landsbygden är migrationen av människor från land till stad påtaglig. I nästan varenda familj har en eller flera medlemmar lämnat de torra fälten för att söka lyckan i Chennai, Singapore, Delhi eller Dubai.

För att ta reda på hur ungdomar tänker om detta, vilka orsaker som ligger bakom och vilka konsekvenserna blir hade vi i helgen workshops med skolungdomar mellan 14 och 16 år. På lördagen flickor, på söndagen pojkar.

Redan klockan nio på lördag morgon började det välla in flickor. Vi hade väntat oss runt 20 deltagare, men fick mer än det dubbla! Jag (Jonna) som väntade på att Anna skulle komma med bussen från Trichy blev en aning stressad och försökte på ett nervöst sätt fördriva tiden med kallprat. Det gick sådär.

När vi väl fått teknik och deltagare på plats var workshopen i alla fall jätterolig! Alla hade verkligen kloka och intressanta åsikter, och deltog med stort engagemang, så att åtminstone vi tyckte att det var väldigt givande. Förhoppningsvis lärde sig deltagarna också något nytt, men svar på det får vi först när vi lyckats muta någon att översätta alla utvärderingar 🙂

bild
Introduktion

flickor diskuterar
I grupper diskuterades orsaker och konsekvenser av migration

flickor lyssnar
Lördagens deltagare

flickor presenterar 2
Presentation av gruppdiskussioner

flickor termometer
Temometer-övning på liten yta

pojkar diskuterar
Gruppdiskussion med söndagens gäng

pojkar presenterar
och redovisning

Kramar från Anna och Jonna!

Borta bra men hemma bäst

”Nu är vi i Indien igen” var det första Maja sa när vi klev av tåget i Madurai. Jag förstod precis vad hon menade. Två veckors semester i Kerala hade nästan fått oss att glömma det intensiva organiserade kaos fyllt av dofter och ljud som är det Indien vi har lärt känna. Men tågstationen i Madurai fick oss genast att minnas. Och även om det efter en sömnlös natt på tåg kändes intensivt i överkant kunde jag inte låta bli att le inombords. Att komma tillbaka till Tamil Nadu kändes lite, lite som att komma hem.

Även om det ibland kan vara påfrestande och tålamodsprövande att bo här i Trichy så är det i alla fall aldrig tråkigt. På väg till kontoret i morse såg jag plötsligt på den smala gatan en stor flock med får komma emot mig. För att undvika mötet gjorde jag en snabb högersväng in på en annan gata. Bara för att upptäcka att där istället för gata var ett enormt hål, och bakom det en lika enorm jordhög. Smidig som jag ju är balanserade jag förbi både hålet och högen medan de svettiga männen på hålets botten vinkade glatt.

När det är så spännande att gå till jobbet gör det inte så mycket att vakna i ottan av ropande försäljare och skällande hundar igen, eller att byta ut toast och kaffe mot idly med kokosnötchutney till frukost. Vi är helt enkelt glada att vara här igen, och redo för nya äventyr!

SONY DSC
Solnedgång från vårt tak

Hirsfrossa!

De senaste fyra dagarna har det rått hirsfeber i byarna runt Kolunji. Om vi tidigare var obekanta med detta spannmål, kan vi numera kalla oss experter. Och aldrig hade vi kunnat ana att det kunde anta så många former, färger och smaker. Varför då detta frosseri?

Kudumbam bedriver, i samarbete med Framtidsjorden, ett projekt vars mål är att återinföra hirs som en given del i växtföljden och kosten hos lantbrukare och deras familjer. Hirs har historiskt sett varit en huvudgröda och det viktigaste livsmedlet här i Tamil Nadu. I och med den gröna revolutionen, och via statlig support, har istället ris tagit över och idag äter majoriteten av människorna här ris till både frukost, lunch och middag.

Problemen med risdominansen är många. Odlingsmässigt är de moderna rissorterna mycket vattenkrävande och känsliga för torka. I och med klimatförändringar som inneburit mindre regn och längre torkperioder här i Pudukkottai distriktet har det blivit väldigt svårt och osäkert att odla ris. De nya rissorterna är också dåligt anpassade till områdets sjukdomar och skadeinsekter, vilket gör att odlingen kräver stora mängder kemiska växtskyddsmedel. Dessa kemikalier skadar både de människor som hanterar dem, naturen och jorden med alla de organismer som är nödvändiga för att hålla marken bördig. Som om inte detta vore nog har riset även lågt innehåll av näringsämnen och fibrer. Hos människor vars huvudföda är ris har man därför kunnat se ökade problem med diabetes, hjärtproblem och näringsbrist.

Det är med bakgrund av detta som projektet ”Millet revival” startats. Hirs har ett högt innehåll av näringsämnen och fibrer, och är dessutom väl anpassat för att odlas i ett torrt klimat med lågt behov av externa insatsmedel. En del av projektet är att i anordna matlagningstävlingar i skolor. Tre och tre paras barnen ihop i lag. De blir sedan tilldelade en typ av hirs och en receptbok. Dagen därpå dukas rätt efter rätt gjord av hirs upp på skolbänkarna. Utrustade med plastskedar går sedan alla runt och smakar på skapelserna, till dess att ett vinnande lag kan utses. Slutligen delas certifikat och trädplantor ut till alla tävlingsdeltagare.

Efter de här dagarna känner vi oss helt övertygade om att hirs är ett förträffligt livsmedel, och glada över att både flickor och pojkar deltog i projektet. Det ger hopp om att nästa generation är både hälsosammare och mer jämställt än dagens. Vi är också mäkta imponerade av matlagningskunskaperna hos de fjortonåringar som medverkade i projektet, nivån var helt klart högre än den potatis- och purjolökssoppa vi minns från hemkunskapen. Sist men inte minst är vi otroligt mätta och kommer nu att fasta fram till jul.

Ha det bra!

Anna och Jonna

SONY DSCSONY DSCSONY DSCSONY DSC

SONY DSCSONY DSCSONY DSCSONY DSC

 

 

 

 

 

 

 

På tal om ekologiskt jordbruk, svält och så

Att som agronomstudent på SLU och för tillfället praktikant i Indien följa den senaste veckans debatt om huruvida ekologiskt jordbruk leder till svält (läs här) eller inte har varit både engagerande, förvirrande och frustrerande.

Förvirrande, eftersom att jag står med ena foten i en värld där konventionellt jordbruk med kemisk bekämpning och mineralgödsel som självklara insatsmedel generellt förespråkas och anses vara det normala. I mitt Facebook-flöde delas SLU-forskarnas artikel gång på gång, följt av kommentarer som ”äntligen någon som vågar säga sanningen”. Jag läser artikeln och känner igen argumentationen, mycket av det har forskarna själva förklarat för mig i detaljerade diagram och tabeller. Jag förstår deras resonemang, tänker att de kanske ändå har en poäng.

Dagen efter att jag läst artikeln åker jag en skumpig och välfylld buss ut på den indiska landsbygden. Utanför fönstret syns mest obrukade fält och marken är en hård skorpa. Bristen på regn har gjort att många lantbrukare lämnat sina fält obearbetade den här säsongen, hellre än att investera i en gröda som de sedan får se torka bort. Vattenbristen har blivit allt mer påtaglig här. Skogsavverkning har fått grundvattennivåerna att sjunka och regnet kommer inte som det brukar till följd av klimatförändringarna.

Organisationen Kudumbam, där jag är praktikant, jobbar mycket med att utbilda bönder i ekologiskt lantbruk. De får lära sig vikten av att ha boskap för att få tillgång till organiskt gödsel, hur man tillverkar organiska bekämpningsmedel av vilda örter och hur en ökad diversitet i fälten leder till lägre angreppsrisk, högre och säkrare skördar och en mer varierad och hälsosam kost. Och det fungerar. Här, på den regnfattiga indiska landsbygden, är det ekologiska jordbruket räddningen för de som faktiskt svälter. Böndernas vittnesmål går emot de svenska SLU-forskarnas diagram, men bekräftar de rapporter som visar hur ekologiskt jordbruk faktiskt kan öka livsmedelssäkerheten på många ställen. (läs här). I konventionellt jordbruk är vi idag beroende av ändliga resurser som fosfor och fossilt bränsle. Det är inte hållbart. För de indiska lantbrukarna innebär det konventionella jordbruket dessutom skuldfällor, hälsorisker och en ensidig, näringsfattig kost.

Jag sitter på den varma bussen, svettig och frustrerad, och önskar att de där forskarna satt bredvid mig, att de också fick prata med kvinnorna som står hukade på fälten. Kanske skulle de då förstå att svält inte botas genom rekordskördar av höstvete i Skåne. Anledningarna till svält är mer komplexa än så. Därför kan inte svenska skördedata användas som bevis på att ekologiskt jordbruk leder till global svält.

Som så många andra kloka människor skrivit under veckan som gått, tror jag att vi i framtiden måste kompromissa och ta tillvara all kunskap, gammal som ny. Då kanske vi kan hitta hållbara lösningar för hur alla människor ska kunna äta sig mätta på hälsosam mat utan att vi förstör den jord som föder oss.

31102014-IMG_0417
Viji på Kudumbam och en ekologisk pumpa

 

 

At the Kudumbam seaside

Kudumbam har, utöver gården Kolunji och kontoret i Trichy, även verksamhet vid Tamil Nadus kust. Detta kustkontor hade vi nöjet att besöka förra veckan.

Efter en skumpig bilfärd som startade i ottan kom vi fram till Tranqubar, som ligger ungefär tre timmar österut från Trichy. En blick räckte för att konstatera att vi kommit till en ny del av Tamil Nadu. Området kring Trichy lider ju, som vi tidigare nämnt, av vattenbrist, medan de i Tranqubar har vatten i överflöd. Utanför bilrutan stack grödorna upp ur de vattenfyllda fälten och kvällstid förvandlade monsunregnet gatorna till floder.

SONY DSC
The staff at Tranqubar office together with Mrs. Viji from Trichy office. Foto: Jonna

Kudumbam började sitt arbete vid kusten 2005 efter att området drabbats av en tsunami. Man fokuserade då på rehabiliterande arbete som att bygga upp bostäder som förstörts.  Tsunamin innebar också att jordarna i regionen fick en väldigt hög salthalt och därför blev obrukbara. Genom ekologisk odling där mycket organiskt material tillförs fälten reducerades salthalten i marken och efter tre år var det möjligt att odla igen. Dessutom infördes sorter av grödor (främst ris) som är salttåliga och därför bättre anpassade för området.

Bönder i området som velat lägga om till ekologisk odling har bildat grupper med lantbrukare som odlar liknande grödor. Utbildningar hålls till stor del genom Farmers Field School, där lantbrukare och personal tillsammans i fält tittar på vilka problem som finns i odlingarna och hur de kan lösas med ekologiska metoder. Man diskuterar även vattenförsörjning och hur ekosystemen i området ser ut. Bönderna som är med i programmet är ekologiskt certifierade enligt PGS (Participary Guarantee System). Det innebär att de inom gruppen kontrollerar att medlemmarna uppfyller kraven för certifieringen. Certifieringen garanterar produkternas kvalitet och innebär också att lantbrukarna får ett bättre pris för sina varor.

SONY DSC
Ekologiska grönsaksodlare diskuterar kostnader för alla inputs och åtgärder under en säsong, här för grödan brinjal. Foto:Jonna

SONY DSC
Här redovisas kostnader för utsäde, gödning, ogräskontroll, kontroll av sjukdomar och skadeinsekter, bevattning och skörd. Foto: Jonna

För att hjälpa utsatta grupper som änkor, funktionsnedsatta och jordlösa att få en försörjning har Kudumbam bildat Neighbourhood Support Teams (NST’s).  De består av fem till sju medlemmar och är i sin tur indelade i fyra federationer. Federationerna har mellan hundra och tvåhundra medlemmar totalt. Iden med grupperna är att medlemmarna ges möjlighet att ta mindre lån till låga räntor. Pengarna investeras i en verksamhet som ger en inkomst och betalas sedan tillbaka så att någon annan av medlemmarna kan göra detsamma. Några populära sätt att använda lånet är att skaffa getter som sedan säljs för kött, en ko för mjölkfproduktion, starta upp en liten kiosk, ”small shop”, eller någon annan mindre affärsverksamhet som produktion av halmtak.

SONY DSC
Möte med ordföranden i federationer och NST’s. Foto:Jonna

11112014-IMG_0636
Rada har fått lån från federationen för att kunna driva den här restaurangen, där hon säljer te till morgonpigga förbipasserande. Foto: Anna

SONY DSC
Den här NST:n har investerat i palmblad vilka de binder till halmtak. Materialkostnaden blir mycket billigare när de köper gemensamt. Foto: Jonna

Under veckan träffade flera av medlemmarna i federationerna. De berättade om sina verksamheter och erfarenheter av programmet. Vi deltog också i ett möte med en grupp grönsaksodlare där de diskuterade kostnader vid odling av olika grödor., vilka problem som finns och hur de kan lösas. Dessutom hann vi med ett besök på ett danskt fort, mingel med räkfiskare och fågelskådning. En fullspäckad vecka med andra ord, som avslutades med finbesök av Maja och Denise från CIRHEP.  Superkul!

Tack för oss, hörs snart igen!