Avsnitt 4 – Ladakh-Snack: Livet i Ladakh – Är hunden människans bästa vän?

Välkommen till det fjärde avsnittet av Ladakh-Snack. Avsnittet spelades in den 4 juni på hotellet i New Delhi i väntan på att få åka hem till Sverige.

Blogginlägget är en sammanfattning av poddavsnittet med bilder. Så glöm inte att lyssna! Avsnittet hittar du på Spotify, Acast eller genom att söka på Ladakh-Snack där poddar finns.

I detta avsnittet kommer vi lyfta blicken lite och titta mer på de övergripande strukturerna, historia, konflikter och kultur.

Den tibetanska kulturen har alltid haft stort inflytande över Ladakh, både politiskt och religiöst. Under lång tid så var Ladakh ett självständigt kungadöme och de första människorna som bodde i Ladakh var nomader. Under 1800-talet regerade Dogra-dynastin i Ladakh och Kashmir. Den sista som styrde under Dogra-dynastin var Marahja Hari Singh. I augusti 1947 när Indien blev självständigt, ville fortfarande Marahja Hari Singh upprätthålla sitt kungadöme och eftersom han själv var hindi slöt han avtal för att bli en del av Indien istället för Pakistan för det gynnade honom mer. Idag är Ladakh fortfarande inte ett område utan konflikter och krig och Leh och Ladakh är verkligen en ”political hotspot”. Eftersom det både finns oroligheter mellan Pakistan och Indien men även påtryckningar från Kina i öst. I dagsläget gör både Indien och Pakistan anspråk på hela området Kashmir och likaså Ladakh. Konflikten mellan Pakistan och Indien blossade upp år 1999 och centrumet för detta var i grannstaden Kargil, där flera militärer dog. Indien och Kina konflikten har också pågått från 1950-talet.

Shanti Stupa
Stupas, dessa heliga monument finns runt om i Ladakh
Böneflaggor vid en bro

 

Den tibetanska buddhistiska tron följer månkalendern och under flera månader infaller festivaler för att fira diverse saker. Innan lockdown hann vi med att besöka Matho Festival och Dos Moches festivalen som firas i två dagar för fred och välstånd för det kommande året.

Dos Moches med dans i Leh
Dos Moches, människor vid Polo-ground
Matho Festival med dans

 

Även om Buddhism och Islam är de två största  religionerna i Ladkah så finns det en tydlig islamfobi. Den indiska regeringen är väldigt hindi-nationalistiska och islamofobisk och det märks av ibland. Till exempel, i en kärleksrelationer där en är muslim och en är buddhist kan det bli väldigt problematiskt med familjen. Där familjen vänder sig emot. Även skolorna i Leh kan bidra och skapa en segregation i samhället eftersom skolorna är uppdelade som buddhistiska skolor, kristna skolor och muslimska skolor.

I Indiens skolsystem finns det ett slutprov efter årskurs 10 och årskurs 12. Om du inte klarar slutproven måste du vänta ett år för att skriva slutproven igen. Då får man inte gå om ett år utan man får studera på egen hand för att skriva proven igen för att sen hoppa upp till nästa klass. Secmol som också är en del av framtidsjordens nätverk grundades dels för att lära elever mer om den ladakhiska kulturen men även för att fånga upp de elever som inte har klarat slutproven och ge de en möjlighet.

 

På bilderna nedan är några av de maträtterna vi åt under vår tid i Leh.

 

Tukpa med ost
Shutagi
Skew
Frukost, hembakat bröd med aprikossylt och kawa

 

Ladakh har innan, juridiskt sätt, tillhört staten Jammu och Kashmir men i augusti 2019 blev Ladakh en ”Union Territory”. Detta betyder att istället för att Ladakh styrs från Jammu och Kashmir styrs de från Delhi med en mindre lokal regering i Leh. När Ladakh tillhörde Jammu och Kashmir kunde bara människor från Ladakh köpa mark där. I och med Union Territory kan vem som helst som kommer från Indien köpa land som i sin tur kan leda till stor exploatering i Ladakh. Därför vill de flesta att Ladakh ska ingå under ”the Sixth Schedule” som skyddar urinvånare och även betyder att Ladakhier igen är de enda som kan köpa land.

I Ladakh finns det ett stort problem med hemlösa hundar. För att lösa problemet finns det ett initiativ att sterilisera hundarna så att det inte kan få fler valpar. I andra länder där detta problemet finns, avlivas hundarna. En anledning till varför detta inte görs är på grund av den buddhistiska tron att inte döda något levande. Detta skapar dock en konflikt eftersom hundarna inte får mat eller någonstans att bo och kan därför bli väldigt aggressiva och gå till attack mot andra hundar eller människor. Under våren när turistsäsongen egentligen brukar dra igång, brukar de få mat från restauranger och hotell. Nu, under corona har de lidit väldigt mycket och därför har ett annat initiativ dragit igång där en lastbil åker runt i Leh för att mata hundarna.

Hundar utanför LEHO
Hundar och en ko
Hundmamma och hennes valpar njuter av solen utanför LEDeG

 

Även om avsnittet var lite längre hoppas vi att ni uppskattade det. Om ni har några frågor eller funderingar tveka inte att höra av er till oss!

Julley!

Caroline och Ladakh-Snack gänget

Tillsammans leder kvinnor kampen för utbildning

jobbar

kvinnogruppLikt en gigantisk mur tornar bergen upp sig runt böndernas odlingar i området kring Nilakottai. Dagligen möter vi människor i sakta mak, vissa med en kanna vatten på huvudet och två i händerna. Barn leker vid sidan av vägen, getter snappar åt sig blad och en känsla av trygghet slår genast rot i den stillsamma omgivningen. Men hur trygga är människorna här egentligen? Trygga på så sätt att en går säker på natten och brottsligheten sägs vara låg, men annat har det varit med den sociala tryggheten. Vi sitter på CIRHEP:s kursgård tillsammans med 30 kvinnor i blandade åldrar, alla är bönder från olika byar i närområdet. Varje månad möts representanter från elva kvinnogrupper för att gå igenom aktuella projekt. Fläktarnas sus tar över i rummet och flera tittar nyfiket på oss när vi plockar fram våra kameror. Att det är så här tyst när kvinnorna från självhjälpsgrupperna träffas är ovanligt, Chandra från CIRHEP berättar att alla brukar pratar i mun på varandra och föra livliga diskussioner vid det här laget. Till sist bryts tystnaden och mötet kommer igång.

Kvinnorna berättar för oss om ett projekt som ger deras barn möjlighet till utbildning. Traditionellt har pojkarnas skolgång prioriterats, detta på grund av könsroller men även brist på pengar. Genom detta projekt hamnar flickors utbildning i fokus, och gamla normer suddas ut. CIRHEP och några mindre partnerorganisationer bidrar med finansiering så att kvinnorna har möjlighet att ta studielån till sina barn. Dessa pengar, plus ränta, betalas i sin tur tillbaka till självhjälpgrupperna för att fler ska kunna ta lån till barnens utbildning. 

Pandyammal sitter till vänster om oss, iklädd en ljusblå sari med blommigt mönster. Det var hon som startade den här gruppen för över tjugo år sedan. När Pandyammal var liten såg situationen för kvinnorna i byarna helt annorlunda ut. Hon slutade skolan efter femte klass för att arbeta ute på fälten och sedan gifta sig, att unga flickor skulle fortsätta studera och vidareutbilda sig var ytterst ovanligt. På den tiden var också kvinnorna hårt hållna och fick inte röra sig fritt utanför sin by. Trots att Nilakottai endast ligger fyra kilometer bort var de flesta tvungna att ha sällskap av sina män. Pandyammal kunde aldrig förlika sig med den här orättvisan under sin uppväxt, och detta var till en viss del starten för den feministiska organiseringen i området. 

cirhepTack vare självhjälpsgrupperna har kvinnorna idag en helt annan rörelsefrihet och kan själva styra över sin egen framtid. Med större möjligheter till utbildning kan många på egen hand röra sig långt utanför Nilakottais gränser, för ökad utbildning leder till ökad frihet. Gruppernas mikrofinansiering har även bidragit till ökad ekonomisk självständighet för kvinnorna, där många är på väg att bli ekonomiskt oberoende från sina män. 

Helt abrupt, utan förvarning, avslutas mötet och flera kvinnor börjar resa sig. En av dem som vi har bokat en intervju med kommer fram oss och säger att hon tyvärr inte kan. Hennes man ringde precis, hon måste hem. Vi tittar på klockan och inser att det snart är tid för middag och nickar förstående mot henne. Vi tar intervjun i januari istället säger vi. Lite förvirrade lämnar även vi mötet, men bär med oss kvinnornas otroliga drivkraft. Här känns ingenting som en omöjlighet. När någon får en idé, oavsett hur omöjlig den kan verka vara, visar alla sitt stöd och får saker och ting att hända. Självklart finns det fortfarande många hinder på vägen mot jämlikhet. Men kvinnornas starka organisering fyller oss med hopp.