Bolivia – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

31 januari, 2023

Vad händer när det största området av inhemsk matproduktion stänger ned? Politiska oroligheter i Santa Cruz, Bolivia

Bolivia är nog det land i Sydamerika som haft det lugnast under en längre tid, fram tills ett inbördeskrig som utbröt i oktober år 2019 till följd av anklagelser om valfusk efter det allmänna valet som utmynnade i en statskupp. Efter detta så har det generellt sett återgått till ett lugn speciellt efter nyval av president Luis Arce i oktober år 2020. Med det så återtog också vänsterpartiet MAS (Movimiento al Socialismo) – partiet för socialism, som består av en bred koalition mellan olika urfolksgrupper och sociala rörelser – sin position i regeringen.

När vi anlände i Bolivia och till vår organisation Kawsay så var planen att en utav oss skulle åka ut i fält till samhället Ivitipora, ungefär tre timmar med bil från staden Santa Cruz. Detta blev dock snabbt ändrat då en orolig period påbörjades i staden, som är en av de största samt en av de viktigaste städerna ekonomiskt och agrikulturellt sett. Enligt Bolivianska institutet för utländsk handel gjorde departamentet Santa Cruz ett rekordår 2021 med motsvarande 76% av landets totala livsmedelsproduktion. Oroligheterna var till följd av att regeringen hade senarelagt den folkräkning som skulle tagit plats år 2022 till år 2024, alltså precis innan valet år 2025. Senaste folkräkningen tog plats i Bolivia år 2012 och sedan dess har populationen i Santa Cruz beräknats växa med runt 25% och för nuvarande ha en population på över 3,5 miljoner. Detta skulle i så fall utgöra 30% av populationen och betyda att de har rätt till fler platser i den lagstiftande församlingen och därmed få större ekonomiska resurser. Beslutet om att senarelägga folkräkningen gjorde därför att invånarna i staden Santa Cruz började protestera, då det är till nackdel för oppositionen i Bolivia. Detta eftersom att majoriteten i Santa Cruz består av en konservativ höger, under ledning av guvernören Luis Fernando Camacho, som ofta motsätter sig regeringens beslut.

Till följd av beslutet så inleddes demonstrationer som stöttades av regionens guvernör Camacho och det eskalerade läget ledde till en regionsomfattande strejk som varade i totalt 36 dagar. Vägarna blockerades helt, framfart till staden blev omöjlig och export av livsmedel från Santa Cruz till omgivande städer stoppades. Staden stod stilla. Efter 36 dagar så tog det äntligen slut, efter att regeringen lovat att folkräkningen ska hållas innan valet och efter införande av en ny lag om folkräkning.

Historien tar däremot inte slut där. Nu i början av 2023 så påbörjades nya konflikter i staden Santa Cruz, denna gång på grund av att guvernör Camacho fängslats. Han misstänks vara inblandad i den statskupp som tog plats under år 2019 då dåvarande president Evo Morales tvingades avgå och Jeanine Áñez Chávez tog över som interimpresident vilket följdes av en tid med allvarliga konflikter och konsekvenser, som våra kollegor här i Cochabamba förklarar faktiskt var ett krig mellan folket och regeringen där många dog och ännu fler skadades.

Hur påverkas människor i oroliga tider och vad gör de för att klara av vardagen? Exempelvis så blir en brist av vissa råvaror en följd av att landets största matproducerande område stänger ned, vilket är en sådan situation som alltid påverkar de fattigaste mest. Dock så kan konsekvenserna skilja sig väldigt åt beroende på vart i landet man befinner sig och vilka förutsättningar som finns. Det gäller att följa nyhetsflödet och skulle det blir protester just där man hör hemma så kommer man kanske inte kunna ta sig till och från jobbet såna dagar. Man kan behöva fundera på vad som finns i skafferiet, om vattendunken räcker eller om det går att nöja sig med kokat vatten. I vår bas i Cochabamba har vi knappt märkt av något, till undantag för några dagar då det var mindre stödprotester för situationen i Santa Cruz. Allt detta har också skett samtidigt som stora protester (med tillhörande konsekvenser) från främst urfolk pågått under en tid i Perú.

Protester i Sucre till stöd för Santa Cruz som vi lyckades bevittna under vår semester den 30 december 2022, två dagar efter arresteringen av guvernör Camacho.

Högerväljare här i landet motsätter sig starkt beslutet att fängsla Camacho och enligt en kvinna som vi talade med under en protestmarsch på torget Plaza de Armas 25 de Mayo i huvudstaden Sucre så är detta lögn och ett försök från staten att göra sig av med oppositionen. Hon menar också att genom detta så rör sig Bolivia numera åt att bli en diktatur. Protesterna har pågått för fullt runtom i landet till följd av detta, främst i Santa Cruz-området. I mitten av januari lyftes de största vägblockaderna men som kan komma att återinföras som ett sätt att kräva guvernörens frisläppande.

Nu har dock protesterna pågått så länge att det blivit vardag och vi planerar därför att besöka samhället Ivitipora innan möjligheten går om intet, då vi är inne i den sista praktikperioden. Alex kommer att stanna i två veckor och Ebba stannar de första fyra dagarna, för att sedan göra sitt sista besök i byn Tambo K’asa utanför Torotoro. Vad som planeras och vilka erfarenheter som väntar kommer i senare inlägg!

Källor:

https://es.euronews.com/2022/11/27/bolivia-pone-fin-al-bloqueo-que-eparalizaba-santa-cruz-tras-convocarse-el-censo-para-2024
https://www.swissinfo.ch/spa/bolivia-censo_el-conflicto-por-el-censo-en-bolivia-se-recrudece-con-nuevos-enfrentamientos/48024146
https://blog.prif.org/2022/12/13/bolivia-a-new-battle-over-the-census-the-36-day-strike-of-the-santa-cruz-civic-movement-against-the-arce-government/
https://www.brasildefato.com.br/2020/11/22/a-un-ano-de-las-masacres-en-bolivia-familiares-y-victimas-relatan-momentos-de-terror
https://correodelsur.com/politica/20230101_santa-cruz-recibe-el-2023-con-protestas-y-represion.html https://apnews.com/article/protests-and-demonstrations-santa-cruz-blockades-bolivia-caribbean-e2e73f7f77b172d665742b77229250f5
https://cepr.net/report/bolivia-after-the-2019-coup-economic-policy/
https://abi.bo/index.php/noticias/economia/27432-santa-cruz-batio-record-en-produccion-de-alimentos-con-16-4-millones-de-toneladas-en-2021

7 december, 20227 december, 2022

I en liten by mitt ute i ingenstans…

I den lilla byn Tambo K’asa, som få människor känner till trots att den ligger utanför den lite större turiststaden Toro Toro, har jag nu spenderat nästan 4 veckor. Under denna tid har jag fått uppleva ett helt annat liv än det som jag känner till. Här tänkte jag dela med mig lite av de upplevelser jag haft under tiden.

För att resa till byn så åker man först fyra timmar i en liten minibuss från södra Cochabamba till staden Toro Toro, därefter brukar det gå en skolbuss kl.6 på morgonen från Toro Toro till Tambo K’asa vilket är en upplevelse i sig själv att åka. Området är otroligt torrt och det är svårt att förstå hur något kan växa här, där odlingarna många gånger verkar trotsa gravitationen med hur de växer på sidorna av bergen.

Tre personer går på kullen ovanför skolan, där det står namnet på samhället: Tambo K’asa.

I byn har jag fått bo i ett av de små hus som används till workshops eller till lektioner, det är ett litet rum med tre madrasser staplade på varandra, några pallar och ett bord. Vatten och toalett får jag använda på skolans område, och ljus och el har jag oftast men ibland råkar någon dra ur kontakten till min förlängningssladd som går genom ett helt kvarter och då får jag klara mig utan.

En av de svåraste sakerna att förhålla mig till eller vänja mig vid (förutom skorpioner på rummet) var behandlingen av djuren och den brist på empati som fanns för dem. Byborna tyckte jag var konstig som var snäll mot dem; jag tyckte de var konstiga som inte var det. Vi enades i alla fall om att jag var den som var udda ute i byn, ofta satt jag i min dörröppning med en gatuhund vid mina fötter och många skrattade när de gick förbi eller sa åt mig att sparka bort hunden när den blev för ivrig av att jag hade mat. Till slut insåg jag i alla fall att det jag gjorde heller inte direkt hjälpte hundarna, ofta blev det istället bråk mellan dem över min uppmärksamhet och mat. Det blev lite ensamt ett tag, att inte ha en hund vid sig och att stå ut mycket som den enda utlänningen i byn, men efter ett litet tag kände jag mig väldigt accepterad av en del av kvinnorna i byn och kunde få sällskap av dem. Det blev till och med lite ledsamt när jag väl skulle åka därifrån då många ville att jag skulle stanna. Detta då jag inte kommer kunna hälsa på igen förrän i februari då vägarna är för instabila under regnperioden för att åka dit och de flesta åker därifrån för att jobba någon annanstans eller bo närmare sina odlingar eller djur.

Gatuhunden som jag kallar Loppan, då han hoppar som en tok.

På tal om odlingar fick jag möjligheten att se odlingarna av den familj som tagit hand om mig och gett mig mat. De närmaste odlingarna var bara några meter ovanför deras hus, och där hade de sina tomater, gurkor, sallad och sin fiskeodling.

Lilla Lady hjälper till att plocka tomater i familjens växthus.

Deras andra och huvudsakliga odling är flera kilometer från deras hem och kräver att man går ned för ett berg, korsar en flod och klättrar upp för ett annat berg. Denna odling är en bit mark som de har ärvt och som de har en tillhörande vattenuppsamling till för att kunna bevattna odlingarna. Det var som en liten grön oas mitt i det torra landskapet.

Don Cirilo och hans son Cenon arbetar i ett av sina potatisland.

Utöver odlingarna, så har jag också fått en del insyn i skolan i Tambo K´asa då de gärna ville ha min hjälp med engelskalektionerna där. Det är svårt att hitta lärare så här långt ute på landsbygden och det är otroligt få som kan tala engelska här i Bolivia, däremot finns det ett väldigt stort intresse att lära sig. Skolan är väldigt intressant då det skiljer sig mycket från Sverige. Här tar eleverna med sig tre potatisar om dagen för att få lunch i skolan, grönsakerna till det tas oftast från odlingarna som finns på skolområdet då varje klass har en egen odling. Detta är ett initiativ inom skolan som, enligt rektorn, ämnar att använda praktiska sysslor för att lära sig mer om alla ämnen som lärs ut i skolan. Matte använder de sig av för att räkna frön och plantor, naturämnen för att lära sig om de olika sorters plantorna och framförallt så lär de sig ansvar och disciplin på så sätt. Skolköket består av en stor kastrull över en eld ute på skolgården där en person har huvudsakligt ansvar för att ordna mat åt ca 130 elever, men de 40 elever som bor på internatet i Tambo K’asa äter separat i internatet då de betalar för mat och husrum.

Några av de yngsta eleverna på skolan arbetar i sin odling.

Skolans kök, denna dag extrabemannat då det var skolavslutning och därför mer mat än vanligt.

Skolavslutningen på skolan var också en helt annan sak för sig, först var det en så kallad ”feria” där klassrummen var fulla av saker som eleverna tillverkat för att visa vad de har gjort under skolterminen. Efter detta var det lunch och saker började göras i ordning för den ceremoni som skulle hållas på skolans idrottsplan.

Klasserna för 8-åringar och 12-åringar visar upp sina verk i sitt klassrum.

Den ceremoni som hölls samma dag som skolavslutningen var för att fira att förskoleeleverna, som här i Bolivia är fem år, tar examen från förskolan för att börja i förstaklass kommande termin. För detta så samlas hela byn för att se när eleverna får diplom och lovord från lärare och firar med sin familj på idrottsplanen i skolan. Denna fest pågår större delen av dagen och ofta har många familjer med sig massor av läsk och mat. Motsvarande fest för de i klassen ”sexto de segundaria” som tar examen från skolan hålls senare i veckan då skolan redan har slutat, så tyvärr kunde jag inte närvara på detta.

Eleverna i klassen ”Nivel Inicial” som motsvarar förskolan i Sverige. Dessa 5-åringar ska nästa år börja klassen primero de primaria, vilket är förstaklass.

Utöver detta så har jag också fått möjligheten att vara med på firandet av Todos Santos, vilket ni kan läsa om i det förra blogginlägget, men även årsdagen av staden Toro Toro. Skolan fick ledigt då alla lärare skulle representera skolan i paraden som går igenom staden. Inte bara skolor representeras i denna parad utan även urfolksgrupper, gruvkooperativ, klasser i skolorna i staden och mycket mer. Jag fick även chansen att se tinku, denna gången den icke-våldsamma varianten då vissa grupper dansade denna dans på gatorna.

En grupp unga flickor dansar tinku på gatan i staden Toro Toro som del av en parad.

Under min allra sista dag i byn Tambo K’asa, för denna gång, hade vi en workshop för kvinnorna där vi diskuterade klimatförändringar och där vi också arbetade med hantverk. Jag fick möjligheten att lära ut lite grann om makramé och några virkmönster. Det var också mycket givande för mig då jag fick lära mig mycket mer om deras perspektiv på saker, vilket skiljer sig mycket från mitt eget. Vi diskuterade en del saker såsom klimatrörelser i Sverige, skillnader mellan länderna såsom att flickor får barn mycket tidigare här i Bolivia än i Sverige och mycket mer.

Sista bilden jag bjuder på i detta inlägg är på den utrotningshotade fågeln som på spanska heter Paraba Frente roja, vilket på svenska blir Rödpannad Ara. Trots att det inte finns många kvar av dessa fåglar så är just området kring Tambo K’asa ett område där de förekommer mer än på andra ställen. Under mina veckor där så har jag sett totalt ett 30-tal av dessa, bortsett från just denna fågel på bilden som blivit tam då den tagits om hand av en av lärarna på skolan sedan den var en liten fågelunge. Den flög iväg ut i det vilda ett tag men kom tillbaka nästan utsvulten till läraren efter någon vecka då den inte lyckades hitta mat själv och har sedan dess stannat kvar hemma hos läraren.

Rödpannad Ara på axeln av den lärare som tagit hand om den sedan fågelunge

Tack så mycket för att ni orkat läsa ända till slutet av detta inlägg! Ha det fint, önskar Ebba på organisationen Kawsay i Bolivia.

1 december, 20221 december, 2022

Todos Santos firas på två olika håll

Den 2-3:e november infaller högtiden Todos Santos här i Bolivia. På svenska blir översättningen Allhelgona, men den skiljer sig mycket från hur vi känner till den i Sverige. Här är den mer som en blandning av spansk tradition blandat med lokal andinsk kultur. Jag, Ebba, och Alex fick uppleva denna högtid på olika håll, hin i den större staden Cochabamba och jag utanför Torotoro i den lilla byn uppe i bergen som heter Tambo K’asa.

I byn började förberedelserna för denna högtid redan på söndagen då flera av kvinnorna i byn samlades vid ett hus för att baka bröd inför Todos Santos. Brödet som kallas t’antawawas (sammansatt ord på aymara för bröd och barn) görs i olika former som människor vilket representerar de bortgångna, duvor, stegar, eller kors men kan skilja sig mycket. I Cochabamba började förberedelserna eftermiddagen dagen innan med brödbakning på Kawsays kontor och en radiostation var också med och dokumenterade. En spirituell ledare, Tata Francisco var på besök för att hålla i självaste ceremonin. Här skedde firandet under en och samma dag, till skillnad från Tambo K’asa där det sträckte sig över flera dagar.

Tata Francisco bakar t’antawawas som representerar de bortgångna

När brödet är bakat och klart så får alla deltagare ta med sig en del men de som har förlorat familjemedlemmar får störst del av brödet. Detta pågrund av att de familjer som har förlorat någon under samma år ställer upp ett bord i sitt hus med massor av dekorationer i plast, färsk frukt, godis, bröd, läsk, kokablad och allt som personen har gillat under sitt liv. Detta bord kallas för masktak’u och är till för att kalla personens själ på besök under Todos Santos och för att sedan mätta själens hunger och törst med allt det som den gillat under sin livstid.

Dessa bord finns i hemmet och dagen innan Todos Santos så brukar grannar komma med en liten gåva, och minnas personen tillsammans med familjen. Familjen bjuder på mat, oftast soppa, majskorn och fårkött och bjuder på hemmagjord majsöl som heter chicha. Man ska då först hälla öl framför bordet för att ge själen att dricka och sedan dricka själv. Familjerna är mycket generösa och erbjuder ständigt mer mat eller öl om de ser en tomhänt. Då det tyvärr varit flera dödsfall under året i denna by betydde det att man åt väldigt mycket mat under denna dag.

I Cochabamba kom flera familjer, vänner och kollegor för att hedra sina bortgångna. Man pratade och mindes tillsammans vad personerna betytt och vad deras liv representerat, allt var väldigt stilla och stämningsfullt. Ceremonin varade flera timmar och hade ett uppehåll för lunch för att sedan fortsätta. Alla som ville hade möjlighet att gå fram, hälla/stänka lite alkohol på ett separat gåvobord och samtidigt avge en bön. Senare bars denna ut för att brännas som offergåvor till Pachamama (Moder jord), där alla hjälptes åt att få på gåvorna på elden. Återigen sades några ord och sedan tackade alla varandra, vilket innebär en handskakning, en kram och en handskakning. Exakt hur ceremonin slutade vet jag inte, då jag (Alex) följde med vår handledare som skulle hålla i en workshop på annat håll för urfolkskvinnor.

I byn Tambo K’asa har tre personer gått bort under detta år, två yngre människor och en äldre dam. Det var väldigt känslosamt vid mastak’un för en 22 årig pojke som gått bort under året i en olycka, familjen var väldigt berusade och växlade mellan att gråta och skratta varannan minut. De spelade traditionell musik på träflöjtar, åt mat och drack chicha.

Dagen efter detta är själva högtiden Todos Santos. Då bärs dessa bord från hemmet upp till byns kyrkogård som är på ett berg ovanför byn. Där staplas borden på varandra för att bilda ett torn som sedan dekoreras med ännu mer godsaker.

Några ungdomar i traditionell utstyrsel som var med och firade

Hela dagen spenderas sedan med fest på kyrkogården dit många människor kommer för att samlas, även från utanför byn för att delta i traditioner såsom tinku. Dessa bord som satts upp på kyrkogården kan sedan barnen i byn gå fram till och be en bön för själen och i utbyte få saker från bordet. Många av barnen gick från firandet med påsar fulla av bröd, kakor, frukt och till och med en hel kyckling. Under tiden står stora grupper av ungdomar i en ring och sjunger traditionella låtar, medan de har på sig traditionella kläder och hattar. Andra går under tiden fram till gravarna av dem som gått bort under året och spelar flöjt för att visa respekt för själen och får i utbyte majsöl från familjen.

Den tradition av allt detta som blev den största kulturkrocken var deras tradition som heter Tinku. Människor samlas i en ring och håller i ett tjockt rep för att bilda en ring där en domare sedan står. En man går sedan in i ringen och domaren frågar om någon vill utmana honom. Den som vill utmana honom går in i ringen och de börjar direkt att boxas tills en av dem inte kan mer, då avbryter domaren matchen och nya deltagare väljs från publiken. Detta fortsätter så länge det finns deltagare och publik. Många av deltagarna är berusade redan innan de boxas och lämnar ofta arenan blodiga.

Resten av veckan så fortsätter festen, skolan ställs in, musik spelas och chichan slutar aldrig rinna.

8 mars, 20192 oktober, 2019

La violencia contra las mujeres – Våldet mot kvinnorna

Feminicidio, är ett ord man kommer i kontakt med i bolivianska medier och nyheter emellanåt. Det betyder kvinnomord, vilket innebär att en kvinna mördas på grund av att hon är kvinna.

Under 2016 anmäldes 104 kvinnomord i Bolivia, 2017 anmäldes 109 kvinnomord och 2018 anmäldes 111 kvinnomord. Anmälningarna ökar för varje år i Bolivia, vilket främst beror på ett erkännande av feminicidio.

Sedan 2013 finns en omfattande lag för att garantera kvinnor ett liv fritt från våld och som syftar till att stärka de statliga insatserna mot våld mot kvinnor. Lagen erkänner 16 olika former av våld mot kvinnor. Några exempel på dessa är våld inom hemmet, arbetsrelaterat våld och politiskt våld.

Folkvalda kvinnor är särskilt utsatta för politiskt våld, många trakasseras, hotas, misshandlas och tvingas avgå av manliga partikamrater och politiska motståndare.

Enligt statistik är Bolivia det landet i Latinamerika där våldet mot kvinnor och flickor är som störst. Kvinnor mellan 18–30 år löper störst risk att drabbas av våld och det är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i reproduktiv ålder. 75 procent av kvinnorna i Bolivia har någon gång under sitt liv utsatts för våld i hemmet och 7 av 10 kvinnor har blivit utsatta för sexuellt våld.

Bilder på kvinnor som har blivit utsatta för feminicidio, visas ute i demonstrationstågen på internationella kvinnodagen, utanför kyrkogården under ”dia de todos los santos” och visas på nyheterna emellanåt.

Här ute i byn El Espino där jag bor finns det två kvinnogrupper. De är otroligt viktiga för kvinnor, genom att de får stöd ifrån andra kvinnor, att de får prata och att få se andra som har lämnat sina män när de har blivit utsatta för fysisk och/eller psykisk misshandel.

Män kontrollerar kvinnor genom våld i hela samhället. För att kvinnor ska kunna ta makten över sina egna liv och i samhället, måste det bli ett slut på våldet och ett slut på detta kvinnohat som finns i Bolivia, i Sverige och i alla samhällen.

Idag är det den 8 mars, internationella kvinnodagen och den dagen tillbringar jag i Santa Cruz, för att delta i demonstrationståg emot det fruktansvärda våldet som så många av våra medsystrar har fallit offer för här i Bolivia.

La Lucha Continua – Kampen Fortsätter.

15 februari, 201915 februari, 2019

Historien om den 60 mil långa demonstrationen

För snart 30 år sedan, den 16 augusti 1990 samlades närmare 300 människor i staden Trinidad här i Bolivia, för att börja vandra den 60 mil långa vägen till La Paz. De som samlades var ledare för olika comunidades (gemenskaper) ute i Amazonas och i El Chaco området. Byn som jag befinner mig i ”El Espino” ligger i El Chaco och ledaren här i byn, var med och deltog i marschen.

De marscherade för att kräva tillbaka stulen mark till ursprungsfolken, landets majoritet och för att få igenom en ny grundlag, för urfolks rätt till självstyre. Marschen fick namnet ”La Marcha por el Territorio y la Dignidad” som på svenska översätts till Marschen för territorium och värdighet. Det tog 34 dagar för demonstrationståget att ta sig till La Paz och flera andra människor anslöts sig på vägen dit. Till slut var det över en halv miljon människor som deltog i demonstrationen.

Med hjälp av utländska biståndsorganisationer med fokus på urfolksfrågor, lyckades man sätta hård press på landets makthavare. Det resulterade i att den dåvarande regeringen skrev under internationella konversioner, som garanterade urfolks rättigheter och 1996 infördes också en jordreform. Detta hände 500 år efter européernas ankomst till Amerika. Marschen för territorium och värdighet blev den första av en rad otroliga marscher ifrån ursprungs- och lantbrukarrörelser. Det är en historisk händelse och ett stort första motstånd mot den nyliberalism som fördes i landet av de kastilianska makthavarna.

En av de första frågorna som ställdes av journalister i La Paz till marschdeltagarna inför marschen, var om de skulle komma nakna med fjädrar och om det var värt att skicka en fotograf. Även fast det har hänt mycket sedan 90-talet här i Bolivia, finns det otroligt mycket rasism kvar än idag. Men det som hände den där dagen 16 augusti 1990, blev ett första steg för en fördjupad kamp, en kamp för ursprungsfolkens rättigheter. Det är en kamp som inte kommer att upphöra förens den är uppnådd och ”Marschen för territorium och värdighet” är en händelse som aldrig får glömmas bort.

11 februari, 201911 februari, 2019

Ivimarae – paradiset på jorden?

Ivimarae är ett väldigt viktigt ord för Guaranifolket och betyder direkt översatt till spanska tierra sin mal, tierra sin dueño

Detta är en del av Guarani-kulturens vision och grund för hur man ska leva och sköta marken som vi alla delar på moder jord. I denna syn menar man att det inte finns någon ägare av de resurser som finns, jorden vi förbrukar och djuren som vandrar fritt.

En get (eller chiva som man säger på spanska) som känner sig hemmastadd i Ivimaraes landskap

Det viktiga enligt Ivimarae är att leva i symbios med naturen, vilket innebär att vi respekterar den jorden inte påverkas för mycket av våra avtryck. Naturen har inga gränser och inga ägare. Därmed är det också viktigt att vi människor samlever kollektivt.

Detta låter kanske som en hippiedröm, men är ett sätt som guaranifolket har levt i hundratals om inte tusentals år. Tyvärr har detta förändrats på grund av den tidigare kolonialiseringen och på senare dagar mötet med det ”moderna” samhället. Idag lever Guaranífolket sällan enligt visionerna och det kollektiva levernet är inte lika starkt som förr.

Här är en skylt som visar vart området börjar.

Därför har vi på Kawsay i samarbete med engagerade människor från olika Guaraníbyar i Charagua utanför Santa Cruz startat igång ett projekt som heter just Ivimarae där dess visioner ska uppfyllas; ett kollektivt liv och egenproduktion kombineras med natur som inte belastas av människan.

Ivimarae har sedan två år tillbaka tilldelats en markyta i byn La Brecha för att fullfölja visionerna. Detta är en av de varmaste regionerna i Bolivia, ett område som heter El chaco, ett område som är stekhett och väldigt torrt vanligtvis men som nu under regnperioden har fått sig lite grönska.

Möte med byns representanter från La Brecha och de drivande i projektet.

Huvudmannen, vaktmästaren och den stora inspiratören för projektet, Roberto Moreno bor på platsen tillsammans getter, hundar, fiskar och höns och jobbar dagligen för att kunna få igång ett liv som ska kunna ska ske enligt traditionerna.

Utmaningarna han nu har är att samla mer människor som vill bo, arbeta och engagera sig i projektet för att kunna skapa det kollektiva liv som är en viktig del av visionen

Här är några av oss som arbetade under veckan. Från vänster: Victor, Roberto, Vile, Eulogia, Effrain, Bernando

För ett par veckor sedan åkte vi från Kawsay och samlades alla för att tillsammans ta ett krafttag under 4 dagar. Vi byggde en damm åt fiskar så att de kan överleva när sjön torkar ut. Vi förberedde odlingsland som ska försörja gården och projektet, planterade träd och växter samt såg till bikolonierna som flyttade in på gården förra året.

Dammbygget färdigt, här flyttas de till sitt nya hem.

Vi hade också ett visionsmöte med ledare från området där idéer och planer smiddes. Bland annat bestämdes det att nästa besök och samling ska ske i april och att det då ska läggas fokus på att bygga ett ekohus enbart på material från Ivimarae. Kollektivgården kommer nämligen behöva mer yta för samlingsplats och boende för de som vi vara en del av projektet.

Kanske kan detta bli en bra förebild på hur ett hållbart socialt liv i samlevnad med naturen fungerar utmärkt. Ett paradis på jorden helt enkelt

7 januari, 20197 januari, 2019

El choro i andernas hjärta

Imaynaya! – hur är läget? (quechua)

Jag är heter Vile och är praktikant på organisationen Kawsay i Bolivia som har sitt kontor i Cochabamba. Kawsay jobbar med att stödja ursprungsbefolkningen i landet på olika sätt, bl.a. genom återhämtning av kultur, stärka rättigheter samt självständighet.
Syftet med min praktik är ett interkulturellt utbyte mellan olika världar. Min huvudsakliga uppgift på Kawsay är jobba med olika projekt i El Choro, en liten bergsby uppe i den andinska cordilleran utanför Cochabamba på 4000 meters höjd. Här kommer jag att spendera halva min tid som praktikant. Jag kommer även att besöka många andra platser där de arbetar, lära mig hur organiseringen i Kawsay fungerar och arbeta med kommunikation.

Jag med vänner och lärare på en skolavslutning i grannbyn Suchuni

Jag kommer under min tid här i Bolivia att skriva ett flertal inlägg om mina projekt och livet här i el Choro, organisationen Kawsay och annat aktuellt som sker i Bolivia i en tid där politiken och moderniteten förändrar och delar upp landet snabbare än någonsin.

I det här inlägget tänker jag introducera El Choro lite kort:

El Choro är en liten by med 35 familjer (ca 200 personer). De som lever här är en liten del av Bolivias ursprungsbefolkning och tillhör quechuafolket. De är ättlingar till inkariket och har bott här sedan urminnes tider. I el Choro och tillhörande distrikt Cocapata rör sig alla människor med språket quechua. Männen och barnen förstår samt pratar lite spanska, medan kvinnorna endast pratar quechua.

Landskapsvy i El Choro över min värdfamiljs gård

Hur lever de här i El Choro?

Sett ur ett utanförperspektiv lever de ett ganska så simpelt eller ”fattigt” liv; väldigt lite pengar, enkel boendeform i lerhus utan toalett samt matlagning som sker över öppen eld bredvid en halmsäng. Men när man kollar närmare ser man att det inte är går att det inte riktigt är så, de har en frihet, yta, kultur, familj, vänner, och fridfull natur som kanske är mångt mer värdefull än materiella saker.

Går fattigdom eller glädje att mäta? Enligt de som jobbar på Kawsay har det historiskt sett inte funnits pengar eller privata egendomar och mark i de bolivianska kulturerna innan kolonialiseringen förändrade landet. Hunger eller fattigdom har inte heller funnits pratas det om. Därmed är fattigdom lite av ett koncept från västvärlden som stämplas hejvilt utan reflektion. Konsekvenserna av hundratals år i förtryck och modernisering har hur som helst blivit att många människor från ursprungsbefolkningen i Bolivia upplever sig själva som värdelösa och misslyckade trots att de lever enligt den kulturen de alltid har gjort.

Kvinna som rensar ogräs i sitt potatisland

Livet för absolut alla människor i El choro cirkulerar kring potatis. Mat, försäljning, arbete prat, så mycket potatis så att man nästan blir galen till en början. Byn ligger nämligen på en höjd där denna härliga planta växer perfekt, men där allt annat är svårt att försörja sig på. Här i bara El Choro finns det upp mot 300 olika sorter. De flesta män, kvinnor och barn spenderar dagarna i ända att odla och att sköta om sina djur (när barnen inte går i skolan givetvis).

Att mansrollen och kvinnorollen ter sig olika är tydligt, men samtidigt väl kompletterande. kvinnan sköter barnen och matlagningen medan mannen arbetar med odling och är familjens representant utåt sett.

En kvinna och hennes butik i grannbyn Totorani

1 mars, 20182 mars, 2018

Ciao Ciao Bloggen!

Och så var det dags för vårt sista inlägg här på bloggen!

Med tre knappa veckor kvar här i Bolivia så har vi självklart blandade känslor. Det ska bli skönt att komma hem men det finns mycket vi kommer att sakna. Vi har delat många häftiga upplevelser tillsammans, både svåra och underbara. En sak vet vi med säkerhet och det är att vi kommer sakna landet och se tillbaka med mycket skratt. Vi har träffat så mycket olika människor från alla möjliga delar av Bolivia. Vi har rest ensamma och tillsammans. Vi har delat vardag med och lärt känna människor som vi antagligen aldrig hade korsat väg med annars. Vi har behövt anpassa oss till en helt ny livsstil, på både gott och ont. (Mest gott). Det här är en upplevelse och erfarenhet som vi sent kommer att glömma.

För att kunna sammanfatta vår otroliga upplevelse tänkte vi skiva listor! Wihoooo listor!!

Top tre stösta utmaningarna:

Frustrationen över att ingenting går att planera så som vi är vana med.
Bo och jobba på samma ställe.
Sjukdomar under mindre bra förutsättningar.

Top fem häftigaste upplevelserna:

Att få bo och dela vardag med människor som helt lever utanför det kapitalistiska systemet.
Att få se den delen av Bolivia som man aldrig hade fått göra som turist.
16 timmars bussresa är faktiskt ganska kul och mysigt.
Att få se den otroligt rika och mångfaldiga naturen Bolivia har att bjuda på. (Alla farliga djur).
Karneval!!!

Top fem våra bästa tips till kommande praktikanter:

Förbered dig mentalt; ingenting kommer att bli som du tänkt dig.
Handsprit, handsprit, toapapper, toapapper.
Kulturkrockar är något som ofta kommer oväntat. Vad är att blir illa behandlad och vad är faktiskt en krock mellan kulturer?
Försök ta saker och ting med öppet sinne. Många händelser kan bli möjligheter istället för problem.
Ha i åtanke att sexismen är påtagligare än vad vi är vana med.

Med detta säger vi tack och bock till bloggen och den här underbara tiden vi haft tillsammans i Bolivia. Vi ses på Biskops Arnö!

26 februari, 20182 mars, 2018

Strejk i Cochabamba

Här i veckan väntade en spännande dag för Cajsa och Sara. Vi hade tydligen inte hängt med i svängarna här i Cochabamba för vi var helt oförberedda på att vakna upp till en spökstad. Till historien hör att vi vaknade upp på olika håll. Sara var strandad och fick en trevlig långpromenad hem! Gatorna var så gott som tomma, både på trafik och människor. Det enda spännande nytillskottet på gatorna var blokader. Fantasin hade flödat under natten och man kunde mötas av både blomkrukor, bildäck eller stenar som gjorde det omöjligt för trafiken att köra på i vanlig takt. I enstaka hörn satt kvinnor och män i grupp och skrek åt de få fordon som försökte ignorera de faktum att en strejk pågick.

Strejken utlöstes av den anledning att det var ett år på dagen sedan de Bolivianska folket röstade nej till att tillåta Evo Morales att kandidera igen. Något som skulle tillåta Evo Morales att få ställa upp i presidentvalet för en fjärde mandatperiod. Nej-sidan vann med knapp marginal.

Grundlagsdomstolen beslutade trots valet att låta Morales ställa upp en fjärde period. Motiveringen för detta var att det finns en motsägande lag som tillåter alla medborgare att kandidera. Det är en medborglig rätt att få ställa upp i valet. Många tror att konstitutionen har ändrats men de handlar snarare om en tolkning av lagen. Oppositionen är upprörd och argumenterar för att om folkets röst inte räknas så är de ingen demokrati. Morales supportrar anser däremot att anledningen till att nej-sidan var i majoritet beror på en mediekupp emot Morales i samband med denna omröstning, som även senare visade sig vara falsk.

Bakom blockaderna stod oppositionen som under eftermiddagen fick sällskap av motdemonstranter. Motdemonstranterna som bestod av Ja- sidan var i så stor majoritet att oppositionen fick dra sig tillbaka.

Foto: Sara Nyberg