Vi har mens!

10122016-dsc_0309

Mens! En naturlig del av livet, något som de flesta kvinnor har men väldigt få människor vågar prata öppet om. Varför är ordet mens så tabubelagt egentligen? Varför tvingas kvinnor till ett ständigt smusslande? På jobbet, i skolan och på gymnastiken. Och hur är det ens möjligt att mens än idag kopplas ihop med skam och anses vara smutsigt? Det är ju bara lite blod. Frågorna är många och vi har långt ifrån alla svar, men vi lyfter gladeligen debatten för att fler kvinnor ska ha möjlighet att leva ett hälsosamt liv med det vi tjejer har en gång i månaden – ja ni vet, mens!

mens_kvinnorFörsta dagen på organisationen Keystone fick vi oss en tankeställare. Det skulle komma att bli en dag i mensens tecken. Inom the Indigenous People’s Programme hade en bestämt sig för lyfta frågor som rör just kvinnor och mens. Allt från grundläggande kunskaper om vad som händer i kroppen till problem som kvinnor stöter på i samhället. Klockan hade slagit halv tio denna måndag och i föreläsningssalen var det full aktivitet. Vi slog oss ner på varsin dyna med utsikt över de iögonfallande väggmålningarna från golv till tak, skapade av urfolksgruppen Kurumba i byarna runt Kotagiri. De olika motiven i grönt, brunt och rött har målats med färg tillverkad av blad, bark och jord och visar bybornas dagliga aktiviteter, traditioner och kultur. På golvet satt Kathy från Ecco Femme tillsammans med personal från Keystone och ett tjugotal kvinnor från olika byar i området. Vi huttrade lite, klädda i för tunna kläder och insåg att det var tur att vi båda valt att ta på oss hela skor och strumpor den dagen. Klimatet i Nilgiribergen är helt annorlunda från det vi blivit vana vid sen vi kom till Indien för drygt sex veckor sedan. På 1800 meters höjd är luften både friskare och kyligare, och utsikten här är svårslagen.

Vi började med att berätta om vår första mens och vårt starkaste minne därifrån. Redan där snurrade
tankarna. Har vi någonsin suttit i ett rum och pratat öppet om mens med okända människor? Har vi någonsin pratat om våra känslor kring mens med andra än våra vänner? Aldrig. Men i skolan då… har vi någonsin gått igenom vad som händer i kroppen vid mens? Nja. En snabb genomgång på sexualundervisningen möjligtvis, där majoriteten av klassen satt och fnissade. Annars nej. Så fort ordet mens nämns i Sverige känns det ofta som att folk ryggar tillbaka. Mens. Usch, sådant ska en ju hålla för sig själv.

Kathy berättade även om olika mensskydd. Hur bindor och tamponger innehåller osynliga kemikalier, som är skadliga för kroppen och naturen, och vilka andra alternativ som finns. Diskussionerna om mens var därmed i full gång och många hade svårt att vara tysta. Det är lätt att munnen går i ett när något som är en så pass viktig del av livet äntligen är i fokus. När menskoppen kom fram kunde kvinnorna i rummet inte dölja sin chock. ”It looks scary” säger en av dem och skrattar. Trots att många tyckte att menskoppen var konstig blev den populärast bland alla.

22112016-dsc_0183-2Ecco Femme är en organisation som arbetar för ökad sexuell hälsa, genom att tillverka miljö- och
människovänliga mensskydd och hålla seminarium för kvinnor om mens. Det största problemet enligt Kathy är att vi, alla människor oavsett kön, pratar för lite om mens. Mens anses vara fel och framförallt pinsamt. För att sudda ut denna tabu, måste vi som har mens gemensamt lära oss själva att prata om det. Först då kan vi förmedla kunskap till andra, och börja prata öppet om mens. ”The more that we get comfortable and knows how it works, we can be able to help others in our community” säger Kathy.

Det senaste året har indiska medier börjat belysa ämnet mens allt mer. I Indien handlar diskussionen mer om kvinnors rätt att röra sig fritt under sin menstruation, framförallt deras rätt att besöka hinduiska tempel och moskéer. Allt fler kvinnor börjar höja sin röst och lägga anspråk på sina rättigheter för att normalisera mens och frigöra sig själva. Men som sagts tidigare, i grund och botten måste vi börja prata mer. Vare sig det är med våra politiker, våra kompisar, vår partner eller människan framför oss i kön på Ica. Vi kommer inte sluta prata förrän mens anses vara lika rent som vatten. Frågan är om detta räcker? Vi tror det.

Tack för oss!

Nu är vi praktikanter på olika håll och njuter av sommaren. Vi är hemma i Sverige, praktiken är slut och nya praktikanter börjar till hösten. Ett spännande och händelserikt läsår är över och vi ska alla snart börja på nya saker.

Kontrast – Den tidskrift vi gjorde som efterarbete i år finns nu som pdf att ladda ner gratis. Det kan du göra här:                             http://framtidsjorden.se/kontrast-ny-skrift-fran-framtidsjorden/               Om du har vägarna förbi Solidaritetshuset i Stockholm eller stöter ihop med Framtidsjorden under året finns också chansen att du kan få ditt alldeles egna fina tryckta exemplar av tidningen.

kontrast-e1398250742662

 

 

 

 

 

 

Ett stort tack till Framtidsjorden och de som vi jobbat med där under året. Vi vill också tacka våra lärare och de praktikanter från Vi-skogen som vi gått tillsammans med på folkhögskolan Biskops Arnö.

Härmed tackar vi för oss och önskar er alla en fin sommar!

När vatten är en bristvara

Vi rusar upp på taket för att öppna locket till vattentanken. Regnet öser ner och det är bäst att passa på. Det är vattenbrist i Kotagiri och vår vattentank går tom i stort sett varje dag. I hushållet snålar vi med varenda droppe. Använder så lite disk som möjligt, ransonerar duschdagarna och spolar i toaletten endast när det krisar. Det är en nyttig erfarenhet och något som alla borde tänka på, överallt.

De senaste två till tre åren har det regnat alldeles för lite i Indien. Det drabbar alla och är ett stående problem.

– Om det inte vore för vattenbristen skulle jag inte ha några större problem, förutom elefanterna då, säger Murghen Chengolur, när jag träffar honom i en av hans bananodlingar.

Han berättar stolt att han använder kodynga att gödsla med eftersom konstgödsel är för dyrt. Men bananer kräver otroliga mängder vatten och nu söker han ekonomiskt stöd hos Keystone för att ha råd med en vattenpump.

 

Bananfält

murghen

Många gånger krockar våra synsätt

– Whats your husbands name? frågade den lilla flickan, efter att ha gått igenom namnen på hela min familj.

– I´m not married, sa jag, och skrattade till.

– Oh, I´m so sorry. Hennes medlidande var genuint.

Jag hajade till, trots att jag borde vant mig vid det här laget. Vant mig vid att jag i deras ögon borde vara gift för länge sedan. Att jag borde bo i ett hus med min man och hunnit få flera barn. Jag gjorde en ansats men hejdade mig. Orkade inte för tusende gången förklara att där jag kommer ifrån spelar det inte någon roll.

Vi närmar oss byn där kvinnorna tillverkar traditionell keramik. Chauffören tar oss till en plats som förut har använts till att bränna krukorna över öppen eld. Lite längre bort står en hög sten som liknar en runsten och vi går bort för att titta.

– Ni får inte gå på andra sidan stenen, säger mannen.

Han pekar på området som ligger nära templet. Kvinnor är inte tillåtna där och stenen utgör en gräns. Vi undrar varför och får svaret att sådana är traditionerna. Enligt dem får kvinnor inte heller äntra byn utan att först ta av sig skorna. Vi noterar en grupp äldre kvinnor som är på väg in i byn. Alla är barfota och bär sina skor.

Vid ingången ligger en liten byggnad som skiljer sig ifrån de andra. Vår tolk berättar att där bor flickorna under sina mensperioder. Då är de inte tillåtna att gå in i de vanliga husen. Tre dagar varje månad.

– På andra ställen är det sju dagar. Vissa byar är striktare, då sover flickan på mattor utanför husen. Men hon får ju mat såklart, förklarar han, när vi undrar hur en sådan behandling kan vara möjlig.

Två dagar senare sitter vi hemma hos vår vän Gunasekaran. Han hjälper oss med information till ett reportage men är väldigt nyfiken på att höra om hur vår svenska kultur ser ut. Vi intervjuar varandra om tankar, livsstil och framtidsplaner. En timme senare är han mållös. Han är ledsen över hur vi i vårt land byter partners så ofta och ibland väljer att leva ensamma.

Vi försöker förklara att det handlar om att få bestämma själv. Att inte någon annan ska avgöra vem man ska leva sitt liv med och att ha möjlighet att gå skilda vägar om saker inte funkar.

– För oss är det lika konstigt att människors liv är förutbestämda redan innan de lär sig gå. Att föräldrarna utser ens partner och att alla förväntas föda barn, säger jag.

– Jag kan bara inte förstå det. Vad finns det att leva för om folk inte vill gifta sig och skaffa barn? Det är ju där man finner lyckan.

 

Lane Kvinna vid tvätt Kvinna med ris Kvinna stickar

 

Pauser från kontoret

– Chandran ska åka ut till en av byarna nu och hålla ett ”farmers meeting”. Han kommer tillbaka sent men ni är välkomna att följa med honom om vill, säger Archana under förmiddagens te-paus.

Vi hade just förklarat att det är svårt att föreställa sig hur livet ser ut i byarna i Nilgiribergen när vi för det mesta är i Kotagiri. Samhället vi bor i är lugnt och skönt men väldigt litet. Hon ropade några fraser till någon på tamil och sedan var det ordnat. Under våra två veckor här har vi haft en önskan om att komma ut och se hur det konkreta arbetet går till, nu förstår vi vikten av att ligga på och prata med rätt person.

Bilen stannar utanför vårt favoritställe så vi kan köpa med lunch, fem minuter senare stannar vi igen. Den här gången utanför en mindre verkstad. Någon sticker in huvudet och börjar svetsa i något under ena framsätet. Det ryker och slår gnistor och efter tio minuter åker vi igen.

Färden går nerför bergen och naturen är häpnadsväckande. Vi stannar i en by med ett namn jag fortfarande inte kan uttala. Utanför ett hus plockas en kvarn fram som används för att få ut bönorna ur de bär som växer på kaffeplantagen i omgivningarna runtomkring. Bönorna torkas på plats och skickas sedan iväg till Kotagiri för att rostas och malas. Kaffet är ekologiskt och säljs bland annat i de fyra Green Shops som finns i Tamil Nadu. Butikerna drivs av Last Forest som tillverkar ekologiska och rättvisa produkter och är ett av Keystones marknadsprojekt.

I huset sitter fyra kvinnor och viker påsar i papp som används till varorna i butikerna. Josefin sätter sig glatt ner och får en lektion i hur påsarna ska vikas. Sent omsider dyker folk upp och mötet drar igång, med kvinnorna på ena sidan och männen på den andra. Folk pratar i munnen på varandra medan Chandran lugnt och obekymrat går igenom protokollet han har tagit med. När någon då och då reser sig och i protest lämnar mötet funderar jag på om de konflikter som finns här liknar de där hemma.

Chandran är besviken på mötet, berättar han på vägen hem. Av de 30 bönder som förväntades komma dök bara hälften upp.

– Det är svårt. Nu hade några åkt iväg till stan och många kvinnor kan inte vara med hela tiden, de måste gå hem och laga mat till familjen.

Det känns ändå positivt att se hur arbetet går till och att nästan hälften av de som kom var kvinnor. Ett steg i rätt riktning.

 

Kaffebönsmalning KaffesorteringFarmers meeting

Smällare, mat och mer mat

Det smällde redan de första dagarna i Chennai. Men allt ljud runtomkring gjorde att det blandades upp och dämpades en aning. Den senaste veckan har de tilltagit och här uppe i bergen hörs smällarna tydligt och klart och precis överallt. Den hinduiska högtiden diwali har präglat vår första tid i Indien och speciellt den senaste helgen. Diwali firas till minne av guden Ramas återkomst efter 14 år av exil. Man tänder lampor och ljus för att välkomna honom hem och den blir därför ljusets högtid. Berättelserna bakom firandet varierar dock en del beroende på var i Indien man kommer ifrån.

Våra planer på att åka iväg sprack på fredagen. Selvi som arbetar på Keystone foundation och som vi också bor hos, ville ta med oss till sin by Piloor där vi skulle fira diwali och övernatta till söndagen. Men det visade sig att alla bussbiljetter var slut och grannfrun varnade oss för att vi skulle riskera att fastna på någon busstation på vägen tillbaka. När alldeles för mycket folk vill ta sig hem på samma gång och bussarna inte räcker till skulle risken vara överhängande, menade hon. Så hon insisterade på att istället få bjuda oss på lunch på lördagen eftersom familjen ändå hade släktingar på besök som gärna ville träffa oss. När vi klev in vid tvåtiden blev vi först serverade sötsaker, vilket det finns gott om här, och sedan visade till bordet där två tallrikar stod framdukade.

– Ska inte ni äta? undrade vi lite frågande, och fick svaret att de dukar upp på golvet och äter efter oss.

Det kändes väldigt konstigt att vi skulle äta själva medan de andra såg på så till slut lyckades vi i alla fall få dottern att sitta ner tillsammans med oss. Trots att maten liknar den som vi äter till lunch varje dag, det vill säga ris, sambar (stark sås med grönsaker i) och ett brödtillbehör, var det supergott. Det knepiga är att det ofta inte godtas att vi inte orkar äta så mycket och den som serverar maten vill alltid fylla på.

När resan ställdes in blev vi även bjudna till två av Keystones grundare på middag. Selvis supermysiga granne ställde upp när vi behövde hjälp med våra saris som vi köpt inför helgen. Det visade sig vara väldigt noga med hur detta långa tygstycke ska vikas och knytas. Varje veck ska hänga exakt rätt och vi förundrades över att många kvinnor går igenom den här proceduren varje dag. Kvällen inleddes med smällare och fyrverkerier, och det kändes lite som ett västerländskt nyårsfirande men utan snö. Lunchen gjorde sig fortfarande påmind men vi kunde inte låta bli den fantastiska maten som innehöll sallad med granatäpple, vilket vi antagligen kommer få vänta länge på att få igen.

/Frida och Josefin

 

sariknytningtomtebloss.1 kusinbebis saris