Stay Local – Mushroom farming in Nubra Valley

Stay Local

A lot of the food today is grown in one place, transported to another, packed in a third, and later sold and consumed in a fourth. The food needs to travel long distances until it ends up on our plates which is not only extremely bad for the environment it is also extremely bad for the farmers and producers.

*Picture: Local women and men participating in the workshop training.*

Buying and consuming local food it’s not only way better for the environment, but it’s also way more beneficial for the local community and their economy. It is a way to support and strengthen farmers and local producers.

*Picture: The finished product of Oyster mushroom bags ready to grow.*

Picture: Local women from the village Ayee.

It keeps the food where it was grown. It’s also encouraging their local practices and sustainable agriculture. It is therefore important to improve local food farming. Locally produced and locally consumed food is about food security and according to International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights The Committee declared that “the right to adequate food is realized when every man, woman, and child, alone or in community with others, has physical and economic access at all times to adequate food or means for its procurement”.

*Picture: Preparation day one of the sawdust*

Mushrooms are amazing!

Also quick to grow…
Mushrooms are not only important from a nutritional or medicinal point of view but their cultivation also provides additional income and employment to the farmers in rural areas of Ladakh. Conditions in rural Ladakh are a little different from the ordinary. In the villages, the local farmers “depend” on each other in one way or another and usually cooperate throughout the seasons. Most of the people in Ladakh depend on agriculture and the cultivation of local farming. The cultivation of vegetables is among the most dominant source of food for the people in Ladakh, where the cultivation of mushrooms can contribute to one of the most important sources of nutrition for the local people during the winter season when land cultivation is not possible.

Mushrooms are also quick to grow, it can take up to one month to grow and require a small amount of water, which is also a limited resource in the mountain area. Mushroom farming contributes to promoting sustainable agriculture, especially in difficult conditions such as places like Nubra Valley, Ladakh.

Together with Stanzin Dorja, a mushroom farming specialist, our supervisor Rigzin Gurmet, and Stanzin Kunfan we went to the village Ayee in Nubra Valley for mushroom farming training. With assistance from Future Earth and Ladakh Ecological Development Group organized and performed a two-day mushroom training together with around forty local farmers of which the majority were women.

Picture: Trainer Stanzin Dorja mushroom farming specialist.

On the first day, we all joined together in the garden of Labgang (local man), a progressive organic farmer from Nyee to start the training. The training started with some basic theory and later a Q&A. During the training, mushroom expert Stanzin Dorja explained the health benefits of mushrooms as part of one’s diet and how the cases of diseases such as diabetes are increasing in society. Mushrooms can be a source of high nutrition and in the long term can help improve health and the immune system, especially in a regular diet. Which can help cure diseases like diabetes.

On the second day, we all joined together as well to continue the training. This day was more practical and the farmers got to learn practical knowledge on how mushroom farming is made. The local women and men got the amazing opportunity to learn how to grow Oyster mushrooms, which is a fantastic mushroom to grow. It can grow incredibly fast and become large enough to feed several families. The whole training ended with all of us sharing the homemade food and tea which really showed their strong community work and gratitude. It was fantastic to experience their openness and warmth towards each other and everyone participating.

*Picture: Local females from the village Ayee.*

Picture: Female farmers in Ayee soaking the spawn for the upcoming day.

Now the cultivation is set, in a month we will go back to see if the farmers got any set of mushrooms.

Best regards
Elin Franzén & Linnea Agerstig Sterlinger
Interns at
Ladakh Ecological Development Group

24 augusti, 202024 augusti, 2020

Avsnitt 4 – Ladakh-Snack: Livet i Ladakh – Är hunden människans bästa vän?

Välkommen till det fjärde avsnittet av Ladakh-Snack. Avsnittet spelades in den 4 juni på hotellet i New Delhi i väntan på att få åka hem till Sverige.

Blogginlägget är en sammanfattning av poddavsnittet med bilder. Så glöm inte att lyssna! Avsnittet hittar du på Spotify, Acast eller genom att söka på Ladakh-Snack där poddar finns.

I detta avsnittet kommer vi lyfta blicken lite och titta mer på de övergripande strukturerna, historia, konflikter och kultur.

Den tibetanska kulturen har alltid haft stort inflytande över Ladakh, både politiskt och religiöst. Under lång tid så var Ladakh ett självständigt kungadöme och de första människorna som bodde i Ladakh var nomader. Under 1800-talet regerade Dogra-dynastin i Ladakh och Kashmir. Den sista som styrde under Dogra-dynastin var Marahja Hari Singh. I augusti 1947 när Indien blev självständigt, ville fortfarande Marahja Hari Singh upprätthålla sitt kungadöme och eftersom han själv var hindi slöt han avtal för att bli en del av Indien istället för Pakistan för det gynnade honom mer. Idag är Ladakh fortfarande inte ett område utan konflikter och krig och Leh och Ladakh är verkligen en ”political hotspot”. Eftersom det både finns oroligheter mellan Pakistan och Indien men även påtryckningar från Kina i öst. I dagsläget gör både Indien och Pakistan anspråk på hela området Kashmir och likaså Ladakh. Konflikten mellan Pakistan och Indien blossade upp år 1999 och centrumet för detta var i grannstaden Kargil, där flera militärer dog. Indien och Kina konflikten har också pågått från 1950-talet.

Stupas, dessa heliga monument finns runt om i Ladakh

Den tibetanska buddhistiska tron följer månkalendern och under flera månader infaller festivaler för att fira diverse saker. Innan lockdown hann vi med att besöka Matho Festival och Dos Moches festivalen som firas i två dagar för fred och välstånd för det kommande året.

Även om Buddhism och Islam är de två största religionerna i Ladkah så finns det en tydlig islamfobi. Den indiska regeringen är väldigt hindi-nationalistiska och islamofobisk och det märks av ibland. Till exempel, i en kärleksrelationer där en är muslim och en är buddhist kan det bli väldigt problematiskt med familjen. Där familjen vänder sig emot. Även skolorna i Leh kan bidra och skapa en segregation i samhället eftersom skolorna är uppdelade som buddhistiska skolor, kristna skolor och muslimska skolor.

I Indiens skolsystem finns det ett slutprov efter årskurs 10 och årskurs 12. Om du inte klarar slutproven måste du vänta ett år för att skriva slutproven igen. Då får man inte gå om ett år utan man får studera på egen hand för att skriva proven igen för att sen hoppa upp till nästa klass. Secmol som också är en del av framtidsjordens nätverk grundades dels för att lära elever mer om den ladakhiska kulturen men även för att fånga upp de elever som inte har klarat slutproven och ge de en möjlighet.

På bilderna nedan är några av de maträtterna vi åt under vår tid i Leh.

Frukost, hembakat bröd med aprikossylt och kawa

Ladakh har innan, juridiskt sätt, tillhört staten Jammu och Kashmir men i augusti 2019 blev Ladakh en ”Union Territory”. Detta betyder att istället för att Ladakh styrs från Jammu och Kashmir styrs de från Delhi med en mindre lokal regering i Leh. När Ladakh tillhörde Jammu och Kashmir kunde bara människor från Ladakh köpa mark där. I och med Union Territory kan vem som helst som kommer från Indien köpa land som i sin tur kan leda till stor exploatering i Ladakh. Därför vill de flesta att Ladakh ska ingå under ”the Sixth Schedule” som skyddar urinvånare och även betyder att Ladakhier igen är de enda som kan köpa land.

I Ladakh finns det ett stort problem med hemlösa hundar. För att lösa problemet finns det ett initiativ att sterilisera hundarna så att det inte kan få fler valpar. I andra länder där detta problemet finns, avlivas hundarna. En anledning till varför detta inte görs är på grund av den buddhistiska tron att inte döda något levande. Detta skapar dock en konflikt eftersom hundarna inte får mat eller någonstans att bo och kan därför bli väldigt aggressiva och gå till attack mot andra hundar eller människor. Under våren när turistsäsongen egentligen brukar dra igång, brukar de få mat från restauranger och hotell. Nu, under corona har de lidit väldigt mycket och därför har ett annat initiativ dragit igång där en lastbil åker runt i Leh för att mata hundarna.

Hundmamma och hennes valpar njuter av solen utanför LEDeG

Även om avsnittet var lite längre hoppas vi att ni uppskattade det. Om ni har några frågor eller funderingar tveka inte att höra av er till oss!

Julley!

Caroline och Ladakh-Snack gänget

17 augusti, 202017 augusti, 2020

Avsnitt 3 – Ladakh-Snack: Livet i Stan – Det traditionella jordbrukssamhället möter urbanisering.

Välkommen till avsnitt tre av podcasten Ladakh-Snack. Detta avsnitt spelades in på LEDeGs hostell den andra juni 2020.

Du hittar avsnittet både på Spotify och på Acast.

Indusfloden som flyter förbi sydväst om Leh

De två större städerna i Ladakh heter Leh och Kargil och det är alltså den första av de två vi pratar om i dagens avsnitt. Vackert beläget ligger staden Leh i en av Himalayas alla dalar, med de många bergen omkring och den långa floden Indus rinnande i utkanten. Trots att bergen tornar upp sig runt dalen ligger staden på imponerande 3 500 höjdmeter. Leh har under många århundraden haft en viktig roll i regionen där den länge var en viktig handelsplats för de kringliggande rikena samt huvudstad för det så kallade ”Himalayan Kingdom of Ladakh”.

Den historiska vikten gör sig påmind genom de många hundratals år gamla monument och byggnader. Många av stadens byggnader är gjorda av torkad lera vilket nu hotas av klimatförändringar som för med sig en ökad nederbörd – såväl som av andra nytillkomna skadeorsaker såsom avgaser.

Vackra Polo Ground framför Lehs tempel och palats.

Staden befolkas av knappt 30 000 människor under vinterhalvåret. Under sommaren stiger denna siffra högt när 100 000 människor befinner sig i staden samtidigt. Denna siffra består framförallt av turister, men även av militär och migrantarbetare och säsongsarbetare. Detta är ett tämligen nytt fenomen och en förändring som skett snabbt. När staden öppnade upp för turism 1974 var där inte många besökare, tio år senare var siffran uppe på 15 000 och siffror från 2018 ligger på 300 000. En ökning av den omfattningen på den korta tiden för oundvikligen med sig konsekvenser. Det traditionella jordbruket i området väljs bort av allt fler som väljer att engagera sig i turistindustrin på olika sätt då denna för med sig många arbetstillfällen. Tidigare självförsörjande och byteshandel byts ut mot ett större fokus på inkomst och kapital.

Jordbruksmark i Leh som ännu inte blivit hotellmark.

Hotellindustrin har också gjort så att markpriserna har stigit vilket gör att jordbruksmark säljs för att hotell ska byggas. Ännu finns det små åkrar och plantager i staden men dessa blir färre och färre.

Handledare Tashi och praktikant Jakob lagar rör

Turistindustrin för även med sig konsekvenser på den redan hårt belastade infrastrukturen. Vad gäller vatten finns det flera utmaningar. Tidigare användes smältvatten från glaciärer till en stor utsträckning men klimatförändringar och den stora ökningen i besökare har omöjliggjort detta. Många, inte minst de stora hotellen, borrar egna hål för att pumpa upp grundvatten till sina anläggningar som använder därigenom väldigt mycket vatten. Ett system av vattenledningar finns och på sommaren finns det vatten tillgängligt i detta, om än bara under vissa tider på dygnet. Under de kalla vintermånaderna är detta dock avstängt för att inte frysa sönder. När det trots detta går sönder hamnar reparationen ofta i hushållens händer, något vi fick uppleva då det uppstod en läcka utanför kontoret på LEHO – då Jakob fick greppa hacka och spade för att lokalisera och åtgärda problemet.

Hoppfullt är dock den slutsats som dragits på LEDeG: ”It’s not a water crisis, it’s a water management crisis” vilket gör att organisationen arbetar på att förbättra hanteringen på olika sätt.

En annan utmaning för staden är hur toaletter och avlopp skall hanteras. De traditionella toaletterna i Ladakh innebar ett slutet kretslopp där avföring återanvänds som gödsel. Nya vattentoaletter som byggs har inte denna fördel utan avföringen förs antingen in i septiktankar som sedan töms och förs bort – eller rakt ned i jorden vilket riskerar att förorena grundvattnet. Detta är ett problem som LEDeGs Liveable Leh projekt arbetar med där de bland annat utvecklat ett hållbart system som tar hand om avföringen och filtrerar denna så att det kan återanvändas – för att exempelvis odla blommor.

De många besökarna för förstås även med sig mycket avfall – vilket är svårt för den befintliga avfallshanteringen att klara av vilket resulterar i att mycket skräp slängs på gator och i naturområden. Som det ser ut nu så förs skräpet till det så kallade Bomb Guard och helt enkelt läggs på en växande hög. Myndigheter och organisationer, bland annat LEDeG, tittar på hur detta kan förbättras och en initial strategi är att separera blött och torrt avfall för att möjliggöra återvinning.

LEDeG är alltså mer involverade i projekt för att bemöta problem som har uppstått i staden än vad LEHO är. Däremot jobbar även LEHO för att förbättra situationen i regionen och deras arbete i byarna har en direkt påverkan även på stadslivet. Genom att stärka byar och möjliggöra deras fortsatta satsning på jordbruk, traditionella metoder och livsstilar ökar incitamenten att stanna kvar i byarna som bedriver en mer hållbar verksamhet än turistindustrin gör i staden. Ytterligare arbetar LEHO genom sina ekoturismprojekt för att belysa de problem som finns i turistindustrin och lyfta en diskussion om olika lösningar och förbättringar.

Som lovat i avsnittet kan ni i klippet nedan se och höra sopbilen som gärna gör sig hörd om morgnarna.

Dela gärna med dig om du tänker på något särskilt när du läser eller lyssna, och tveka inte att ställa frågor om det är något du undrar över eller vill veta mer om.

Julley!

– Ladakh-Snack gänget genom Lukas Jarvis

11 augusti, 202011 augusti, 2020

Avsnitt 2- Ladakh-Snack: Livet på landet- Odla vattenmelon i Ladakh?

Så var det dags för avsnitt 2 av podden Ladakh-Snack. Detta avsnitt spelades in på plats i Ladakh den 26 maj på LEDeG-hostel.

Podden finns där poddar finns genom att söka på Ladakh-Snack eller denna länk för att lyssna på a-cast eller denna för Spotify.

_____________________________________________________________

Bylivet i Ladakh skiljer sig väldigt mycket till hur livet i städerna ser ut och därför har vi valt att dela upp avsnitten på detta sätt.

Ladakh ligger väldigt isolerat och betyder också ”The land of high passes”. In till Ladakh finns egentligen bara två vägar som under vintern blir igensnöade. I och med det isolerade läget blir också framkomligheten till byarna begränsad och ibland är det enda sättet att ta sig till en by till fots. Även när det finns vägar är dessa ofta slingriga men med en fantastik utsikt.

Från bilen påväg till Nubra Valley, i bakgrunden syns hur serpentinvägarna ringlar sig.

I Ladakh är bytillhörigheten väldigt stark och de allra allra flesta vi har mött benämner ofta byn som de kommer ifrån som sitt hem. Förutom isoleringen har Ladakh hårda säsonger och enkelt kan man säga att det endast finns två årstider. Sommar april-september med temperatur upp mot 30 C under dagarna och även plusgrader på nätterna. Vintern är då från oktober-mars där temperaturen kan vara ner till -35 C.

Det finns även en monsun-period i augusti som ifall det regnar under denna tid kan ha fruktansvärda konsekvenser i form av ”mud slides” dvs laviner av lera som förstör både hus, vattenkällor och människoliv.

Exempel på detta är en mud slide som inträffade 2015 där byn Ayee Village i Nubra Valley fick två av sina tre vattenkällor förstörda. Detta har gjort att de inte har tillräckligt med vatten under odlingssäsongen. Som ett försök att säkerställa vattentillgången byggs nu artificiella glaciärer. Vad det är och hur de byggs går att hitta här i blogginlägget ”En vecka bland Ice Stupas” eller instagraminlägget här. Runt om i Ladakh är det tydligt hur klimatförändringarna har påverkat vattentillgången genom att glaciärerna har blivit synbart mindre och ofta är de även sotiga från t.ex. dieselpartiklar vilket accelererar smältningen av glaciärerna.

I byarna är det ofta ett traditionellt leverne där jordbruk är den främsta sysselsättningen och där byarna traditionellt sätt har varit självförsörjande. Båda våra organisationer LEDeG & LEHO arbetar med fröbanker för att göra fröer tillgängliga för lokalbefolkningen. Grödor som odlas är bl.a. vete, korn, ärtor, morötter, potatis men även nya (för Ladakh) grödor som linser, olika bönor och vattenmelon odlas. I Indien finns ett matsäkerhetsprogram där bl.a. ris ibland ges bort eller säljs väldigt billigt, för att alla människor ska kunna äta sig mätta. I Ladakh och på många andra ställen har detta dock haft vissa negativa konsekvenser då det billiga riset konkurrera ut mer lokala och traditionella grödor som korn eller hirs.

En dzo – en hybrid mellan vanlig kossa & jak

Överallt i Ladakh används traditionella toaletter som är som ett utedass utan stol, avfallet från dessa kan tillsammans med gödsel från djur och löv sedan användas som gödsel på odlingarna, både som ett sätt att sluta kretsloppet men framförallt för att eliminera behovet av konstgödsel. Oftast brukas jorden med hjälp av djuret dzo som är en avkomma från en jak & en ko. Under vintern när de inte används i jordbruket släpps de upp till bergen där de strövar omkring tills det är dags att komma tillbaka och börja arbeta igen. Vanliga kossor finns också för mjölkens skull, får finns för både ull och köttet och åsnor för att transportera saker.

För att förlänga säsongerna i Ladakh har växthus blivit ett allt vanligare och viktigare inslag för att öka möjligheterna till odling.

Aprikoser är gröda och produkt som har en central del i den ladakhiska-kulturen. Det

Rigzin Gurmet & Maria krossar aprikosskalet för att få ut kärnan

bjuds på torkade aprikoser och kärnorna (som smakar exakt som mandel!) och det växter aprikosträd i varenda trädgård. I Ladakh är de otroligt duktiga på att ta tillvara på hela frukten genom olika typer av processer.

Det finns många inlägg här på bloggen som berör detta så sök bara ”aprikos” här uppe! Tipsar om dessa två inlägg från tidigare praktikanter: ”Att ta tillvara på allt” & ”Takmachik- Ett aprikosparadis”.

I Ladakh har den främsta inkomstkällor förändrats från jordbruk till att turismen har blivit helt dominerande. Turismen har både medfört positiva och negativa effekter och de negativa är på ,många sätt vänligt tydligt. LEHO arbetar för att skapa hållbar turism i form av eco-turism och här finns blogginlägget ”Att återuppliva en bergsby” om detta.

Mer om begreppen matsuveränitet och appropiate technology som diskuteras i podden finns här respektive här!

Vi hoppas att ni uppskattar podden och tveka inte att höra av er vid frågor eller kommentarer!

Julley!

/Ladakh-Snack gänget genom Karolin Ring

3 augusti, 20203 augusti, 2020

Avsnitt 1: Välkommen till Ladakh-Snack – podden om en plats i Himalaya

Julley!

Nu har det äntligen blivit dags för oss att släppa och presentera en helt ny podd med namnet Ladakh-snack! Det är en podd skapad av oss praktikanter som befann oss i Leh, Ladakh under våren 2020. I denna podd får ni följa med oss när vi berättar och diskuterar om de upplevelser, äventyr och utmaningar vi varit med om under denna tid. Vi tycker detta var ett roligt sätt att bearbeta det vi varit med om och lära oss av varandra men också för att sprida kunskap om Ladakh till er alla här hemma i Sverige. Idén om att göra just en podd kom när vi hamnade i lockdown under corona. Vi funderade på hur vi kunde sprida kunskaper och lärdomar som vi fått i Ladakh medans vi satt under lockdown och inte kunde ta oss runt. Vi har varit med om så många roliga, spännande och utmanande upplevelser, möten och lärdomar som vi så väldigt gärna vill att alla ni här hemma ska få ta del av.

Ingen utav oss har någonsin gjort en podd förut, vi är alla nybörjare och tycker det skulle vara så roligt om ni ville följa med oss på denna lärande-resa.

Idag släpper vi avsnitt 1, ett introduktionsavsnitt för att ni ska få ära känna oss praktikanter och de organisationer vi befunnit oss på.

För att lyssna via Acast tryck HÄR

För att lyssna via Spotify tryck HÄR

Vi fem praktikanter har befunnit oss på två olika organisationer i staden Leh, LEDeG – Ladakh Ecology and Development Group och LEHO – Ladakh Ecology and Health organisation.

Och vilka är vi då?!

Praktikanter hos LEDeG

Jag som sitter vid tangentbordet idag heter Maria Nyström och är 29 år. Jag kommer från en by som heter Bergshamra och ligger längst med Norrtäljes kust. Jag är utbildad beteendevetare och även läst Internationell hälsa i Thailand. Jag har under några år jobbat med social hållbar utveckling men också börjat utbilda mig inom hela begreppet hållbar utbildning. På fritiden hänger jag gärna ute och gärna i min kajak paddlandes in i en solnedgång!

Med mig var också Caroline Tham Johansson och Karolin Ring. Caroline är ursprungligen från Falkenberg på västkusten. Hon är 26 år gammal och har studerat Politices kandidatprogrammet i Lund. Hon har en speciell dragning till staden Wien där hon studerat tidigare. Hon är även en hejjare på golf och kan allt om öl!

Karolin (Karro) Ring är 29 år och kommer från Jönköping. Hon är utbildad civilingenjör inom energi och miljö på Linköpings universitet. Hon har gjort fältstudier i Sydafrika och studerat tillgången till vatten. Hon har även jobbat med miljöfrågor inom länsstyrelsen. Karro kan plocka hur mycket blåbär som helst och kan bygga saker av vad som helst (en äkta ingenjör helt enkelt).

Praktikanterna som befann sig på LEHO var Lukas Jarvis och Jakob Bowers. Lukas är från (enligt honom själv) sköna Närke och Örebro. Han är 25 år och har läst en kandidat i fred och utveckling i Uppsala. Han är just nu på väg till Nederländerna för att läsa sin master. Lukas kan göra alkoholhaltiga drycker av vad som helst och fixar och donar gärna på deras fina gård i Närke.

Jakob är 22 år och är från studenternas stad, Lund. Han har snart en kandidat inom nationalekonomi. Om man vill veta något om eller kring resiliens så är Jakob den man ska fråga. Han reser gärna runt och jobbar på gårdar och ni måste se honom när han jonglerar med eld(!!!).

För att få veta varför vi valde att åka på denna praktik med Framtidsjorden så in och lyssna på dagens avsnitt!

Under dessa 6 veckor kommer ni få lyssna på 6 avsnitt. Idag är första introduktionsavsnittet och framöver kommer vi prata om:

Avsnitt 2 – Livet på landet

Avsnitt 3 – Livet i staden

Avsnitt 4 – Livet i Ladakh

Avsnitt 5 – Livet i lockdown

Avsnitt 6 – Livet tillbaka hemma

För varje avsnitt kommer det komma ut en inlägg här på bloggen men följ också Framtidsjorden på Instagram för att hålla koll på när avsnitten kommer ut.

Vi åker ju på praktik genom organisationen Framtidsjorden. Framtidsjorden är ett internationellt nätverk av organisationer i Sverige, Latinamerika och i Asien. Allt arbete utgår ifrån en socialt rättvis och ekologisk hållbar grund och fokus ligger på hållbar landsutveckling, urbana miljöfrågor, bevarandet av biologisk och kulturell mångfald, genusrelaterade frågor och kvinnors rättigheter. Man arbetar efter tre grundprinciper: Ekologi, självtillit och samarbete.

Framtidsjorden arbetar aktivt med de globala utvecklingsmålen, Agenda 2030, och då främst med målen 2 – ingen hunger, 12 – Hållbar konsumtion och produktion och mål 13 – bekämpa klimat förändringarna.

En stor del av framtidsjordens arbete är just praktikantprogrammet som vi fick möjligheten att delta i, vi tycker att du också ska ta chansen att söka! Gå in HÄR och läs med och framför allt SÖK!

Vi fem praktikanter har alltså befunnit oss i Indien, vilket vi själva knappt fattat. Detta då vi befunnit oss högst upp i Indien i Himalaya bergen. I en stat som heter Ladakh och närmare bestämt i staden Leh. Vi var uppe på 3500 möh och det märktes markant i kroppen. Varför vi inte upplevde att vi varit i Indien och hur höjden påverkade oss trycker ni HÄR eller HÄR för att få lyssna mer om.

Utsikten från ett kloster ovanför staden Leh

Huvudgatan, main market, i Leh

Fun fact! Indien har en enormt stor befolkning, 1,3 miljarder människor. Om man skulle trycka in Sveriges befolkning i den siffran, hur många procent tror du då att Sveriges befolkning utgör av dom 1,3 miljarderna? Svaret får du när du lyssnar på avsnitt 1.

Ladakh är sedan förra året ett så kallat union territory, innan tillhörde dom Jammu & Kashmir. Detta för med sig både fördelar och utmaningar då man hoppas på att staten ska få lite mer bestämmanderätt och lokalt styre men det innebär också att folk från andra delar av Indien kan komma och köpa land i Ladakh vilket tidigare varit förbjudet. Det hotar då att konkurera ut lokalbefolkningen. Eftersom att Ladakh blev ett eget UT förra året så vet man inte riktigt än hur detta kommer att påverka staten, detta är något som vi ser fram emot att höra mer från kommande praktikanter hur det utvecklar sig. Något man hoppas på iallafall är ett så kallat 6th schedule som betyder att Ladakh blir erkänt som ett tribal area vilket innebär att säkra befolkningens rättigheter och de får då en möjlighet att beskydda deras land genom lagar och förordningar. Men vi hoppas på att få följa utvecklingen av detta framöver. Är man intresserad kan man läsa mer här.

Här kommer en kort presentation om våra organisationer vi besökt under 4 månader:

LEDeG

Ladakh Ecological Development Group (LEDeG) är en gräsrotsorganisation som startade 1983 av en grupp ladakhier och en svensk kvinna vid namn Helena Norberg-Hodge med visionen ”a sustainable future for Ladakh that is built on it´s culture and environment.”

Ladakhs vänner beskriver att syftet med att starta organisationen var att underlätta för människor som lever i ogynnsamma områden runt om i Ladakh. Detta då det är ett dilemma mellan att bevara traditionerna men samtidigt följa med i den snabba moderna samhällsutvecklingen. LEDeG vill jobba för att bevara kulturen och den vackra miljön men samtidigt leda utvecklingen mot ett hållbart samhälle. Målet är att kunna stärka den lokala ekonomin och levnadsstandarden men utan att påverkan den känsliga miljön negativt.

Det är 35 st anställda och alla jobbar med olika projekt inom: Appropriate technology , hantverk, jordbruk och mathantering, Rural buildning center samt deras egna hostel där vi praktikanter bott.

LEDeG hostel

Dom har även ett spännande projekt som heter Livable Leh som vi kommer berätta mer om i kommande program i podden Ladakh-snack.

LEDeGs kontor

LEHO

Ladakh Ecology and Health organisation grundades 1991 då man såg behovet av att jobba med ekologi, jordbruk och hälsa i en stad med snabb samhällsförändring och urbanisering på kort tid. Man såg att den traditionella kulturen och sedvanor var hotat och man ville därför jobba med en holistisk lösning för att kunna vara med och styra utvecklingen så att man tog hänsyn till dom lokala förutsättningarna och bevarade det traditionella i den snabba utvecklingen. Detta för att främja hållbara samhällen.

Kärnan i LEHOs arbete är att ha med sig hela samhället, detta gör dom via deltagande processer. Man bygger kunskap ihop, både i lärande processen men också i genomförandet.

Majoriteten av arbetet är förlagt ute på landsbygden då Ladakh består av många avlägsna byar. Dom jobbar också med påverkansarbete politiskt, till exempel med att skriva policys. En policy dom jobbar med just nu är ladakh 2025. Vad det innebär berättar vi mer om i podden.

Praktikanterna utanför LEHOs kontor

Nu hoppas jag att ni fått lite bakgrund och uppfattning om första avsnittet! Så se nu till att gå in och lyssna på podden. Vi uppskattar era tankar och feedback så tveka inte att kommentera och höra av er. Vi hoppas att ni ska tycka att det är roligt att följa med oss på denna resa och vi hoppas att ni har lite överseende med att vi är nybörjare på detta!

Podden hittar ni på Acast och på Spotify

Glöm inte heller att följa framtidsjorden på Instagram och håll utkik för inlägg här på bloggen!

Ha det gott så hörs vi nästa vecka igen!

Julley!

/Maria och Ladakh-snack gänget.

10 februari, 202012 februari, 2020

Framme på höga höjder

Julley!
Nu har äntligen alla LEDeGs och halva styrkan av LEHOs praktikanter anlänt till Leh, Ladakh, Indien. Vi som är på LEDeG är Maria, Caroline & Karolin. På LEHO är det bara Jakob för tillfället men Lukas kommer ansluta senare. Vi blev varmt välkomnade av Clara, en av praktikanterna på SECMOL.

Q&A om fördelar med att ha boskap och produktion.

Andra dagen på plats var det
redan full rulle. LEHO hade anordnat en exposure tour för lokala jordbrukare från byn Sham för att informera kring och lyfta fördelarna med att arbeta med boskap. Tidigare har den främsta försörjningen i Sham förlitat sig på baljväxter och odling av olika korn, vilket inte är lika lönsamt. Därför ger regeringen lån till de hushåll som införskaffar en eller flera kor till gården. Först besökte vi en mjölkgård, som ägs av regeringen.

Gården finns dels för att skapa arbetstillfällen för tibetanska flyktingar men även för att undervisa bybor kring lönsamheten att vara en mjölkbonde. Vi fick även följa med till en av de största jordbrukarna, Skalzang, i LEH-området.

Byborna från Sham inspekterar vermikomposten.

Lantbrukaren Skalzang höll föredrag och inspirerade de andra jordbrukarna om hållbart ekologisk jordbruk vilket bl.a handlade om fördelarna med vermikompost och att odla utan kemiskt gödsel.

Skalzang berättade även om svårigheter om att vara 100% beroende av sitt boskap. När han började sin verksamhet för 10 år sedan hade han bara 2-3 kor och det var det svårt att få rullning på affärerna men efter 2-3 år kom det igång rejält och i dagsläget har Skalzang 40 kor. En av huvudanledningarna till att det har gått så bra är att lokalinvånarna förstår vikten av att köpa lokalproducerat. Efter att Skalzang var klar med sitt föredrag fick vi en rundvandring på
hans gård, fält och växthus. Jordbrukarna från Sham fick även möjlighet att köpa kompost av honom, vilket de alla ville.

Skalzang säljer kompostjord till bönderna

Avslutningsvis blev vi bjudna på en god lunch och det klassiskt söta ”milk tea” på LEHO. Innan hemfärd avslutades dagen med tal från olika representanter från regeringen och de som var med arrangerade dagen. Hej då från oss på bilden nedan!

Jakob, Maria, Caroline, Karolin och Clara utanför LEHOs kontor.

21 maj, 20192 oktober, 2019

Att så med dzo

Även om vi inte ser fälten från huset där vi övernattat så hör vi från tidig morgon en klar stämma blanda sig med jamande katter och klämtande från bönesnurror: “Kör, kör kööör, yaalo, yaloksto, yedzoniska, köö-ör”. Vår handledare kan inte översätta alla ord som sjungs, för det är inte riktigt vanlig ladakhi utan ett mer lokalt språk som endast används vid jordbruk i Nubra Valley som ligger strax norr om Leh.

Praktikanterna från LEDeG spenderade tre dagar i byn Charasa för att hjälpa bönderna så sina fält. Det såddes mestadels en grövre typ av vete, men även kidneybönor och en lokal typ av svart ärta. När fälten är redo att sås är det redan början på maj. Nubra ligger ca 3100 m.ö.h och man måste vänta tills glaciärerna börjar smälta tills det är någon idé att börja med jordbruket. Odlingssäsongen blir inte så lång, men jorden i dalen är av väldigt god kvalitét så det går ändå att få två skördar innan augusti. En säck med vete ger en utdelning på tio säckar!

Det traditionella sättet att ploga fält i Ladakh

När det är dags att så går hela byn ihop och hjälps åt från tidig morgon till sen eftermiddag tills alla fälten är klara. Familjerna i Charasa har via LEDeG fått utbildning och material till att göra sin egen kompost, och jorden de fått därifrån sprids ut på fälten med hjälp av traditionella korgar man bär på ryggen. Hela byn odlar ekologiskt utan några bekämpningsmedel sedan två år tillbaka. Regeringen subventionerar bekämpningsmedel för bönderna, men sedan man startade kompostprojektet behövs det inte längre. En kvinna vänder uppochner på en jordhög och ojar sig när hon visar upp daggmaskarna som kravlar omkring däri, “De förstör marken” säger hon på ladakhi. Hon vet inte om att maskar hjälper till att röra runt jorden och förse den med syre, att det är ett gott tecken att de har kommit tillbaka efter åren av icke-ekologiskt odlande.

Sedan man började odla ekologiskt har maskarna kommit tillbaka till jorden

Det finns ett fåtal traktorer i byn, men de används inte på fälten där vi arbetar. För att inte utarma jorden genom att köra tunga maskiner år efter år varvar man med vartannat år traktor och vartannat år det mer traditionella verktyget, dzo. En dzo är en hybrid mellan domesticerad ko och yak. För att ploga fälten behövs två dzos och minst tre personer. En som håller plogen, en som strör säden och en som jämnar ut marken efter de andra. Plogen är väldigt tung, så avbytare behövs så att det går att vila emellanåt. Fälten är av olika storlek, men de största tar en hel dag att så. Under dagen tar man rast för förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika. Fikat består av bröd, te och chang, lokal öl brygd på korn. Djuren får hö att äta under tiden, och en smörklick i pannan för en framgångsrik odlingssäsong.

Alla i byn hjälps åt med jordbruket, och alla får fika

Det slår mig hur trevligt det verkar att vara bonde i Charasa. Under en vecka är alla ute i solen, det sjungs och dricks och arbetas tillsammans. Därefter är det bara att vänta på att det ska gro, och när det väl är dags hjälps alla åt att skörda, och i slutändan står du med tio säckar vete istället för en. Kanske är det mer på det här viset lantbruket borde se ut i Sverige. Att återgå till mer traditionella metoder och sedan använda skörden för eget bruk snarare än kommersiellt kan vara en lösning för Sveriges utdöende landsbygd. Det vore också ett sätt för oss att skapa större samhörighet och kollektivkänsla. Vem vet, en dag kanske vi vaknar en morgon i maj av att svenska plogarvisor ekar över fälten.

7 maj, 20192 oktober, 2019

Dags för val!

Hemma i Sverige är de politiska partierna inne i valspurten för EU-valet den 26:e maj. De sista rösterna ska kammas hem, de sista talen ska hållas och de sista debatterna ska vinnas. Här i Ladakh kan de politiska kandidaterna precis andas ut något efter gårdagens valdag. 156 000 röstberättigade i Ladakh hade under gårdagen möjligheten att rösta i det indiska parlamentsvalet. Valdagen var en helgdag så alla medborgare skulle ha tid att åka hem till sina hembyar där de flesta är folkbokförda (vilket skapade ett öde Leh). Som svensk verkar detta system en aning krångligt då vissa måste ta sig hundratals kilometer hem på dåliga vägar och möjlighet till förtidsröstning finns det inte. Vad som är imponerade administrativt är att en vallokal sätts upp i minsta lilla by, det spelar ingen roll om det bara bor 20-30 familjer i byn. Röstdagen i Ladakh var den femte av sju olika valdagar runt om i landet där totalt 900 miljoner indier är röstberättigade. Politikerna här i Ladakh får dock vänta på resultatet tills den 23:e maj då resultatet för hela landet kommer att presenteras, så ingen valvaka där de kan dansa ut sin glädje

Den 23:e maj kommer det troligtvis bli en väldigt jämn kamp i Ladakh om man ska utgå från 2014 års val. Då skilde endast 36 röster mellan Thupstan Chhewang från BJP (Bharatiya Janata Party) och den oberoende kandidaten från Kargil Ghulam Raza. BJP, det i grunden hindunationalistiska partiet, innehaver just nu makten i Indien med premiärminister Narendra Modi i spetsen. Nationellt går han en kamp mot Rahul Gandhi från kongresspartiet(INC) om premiärministerposten, detta är dock något som väldigt få bryr sig om här i Ladakh. Här handlar mycket av valet om vilken ledamot som ska representera regionen i Indiens underhus, där Ladakh har en utav 552 platser(!). De flesta vi talar med lyfter att vem av Modi och Gandhi som vinner inte spelar så stor roll för dem men vem som ska representera Ladakh har desto mer betydelse och framförallt vilken religion denna person utövar.

Ladakh har genom historien haft, och präglas idag tills stor del av buddistiska traditioner. Dessa traditioner är en stor del av den vardag vi möter här och är en stor del av vad som gör Ladakh unikt jämfört med resten av Indien. Dock är dessa traditioner starkast i området runt Leh medan området runt Kargil har starkare muslimska traditioner, och sett till antal röstande bor en majoritet i detta område. Denna dynamik mellan buddism och islam är något som dels präglar valet väldigt mycket men fördomarna mellan de olika religiösa utövarna stöter vi på dagligen. Så när vi pratar med personer i vår närhet om valet handlar det till stor del om ifall Leh ska lyckas få fram en buddistisk representant i år, som 2014, eller om det denna gång ska vara en person från Kargil som ska representera Ladakh. En av de vi pratar med i Leh är dock helt säker ”I am 100 procent sure that a person from Kargil will win”. Om detta stämmer får vi dock inte veta förens den 23:e maj då valet i ”världens största demokrati” avgörs.

12 april, 20192 oktober, 2019

Gemenskapens dusch

De miljövänligaste, vattensnålaste och mysigaste duscharna som vi någonsin haft har varit i vårt hem här i Leh. Redan första veckan fick vi information om att vatten kommer från vattenbilarna och att vi får fylla på hinkar för att sedan hälla över det i en solvärmare.

Åh denna solvärmare! En av de bästa uppfinningarna om ni frågar oss och något som vi tycker varje sommarhusägare i Sverige borde införskaffa sig, helst igår! Den lilla solvärmaren värmer successivt upp det kalla vattnet. Eftersom vattnet som kommer ut på andra sidan är rykande hett (hänt ett par gånger att man skållat sig under processen…) blandar vi ut det med kallt vatten tills vi får en behaglig temperatur.

Sen börjar den, gemenskapens dusch. Med lite hjälp hälls vatten över håret, schamponering sker och sedan sköljer vi. Kan ni gissa hur mycket vatten vi använder? 1,5 liter är än så länge rekordet! Inte illa, eller hur? Ni kanske även ser att vi inte använder vanligt schampo i videon. Både jag och Julia har införskaffat oss så kallade giftfria schampo-kakor. Detta för att minska vår plastanvändning och för att de tar minimal plats i resväskan. Kakorna håller dessutom extremt bra och ser knappt använda ut efter två månader. Eftersom luften är ganska torr i Leh tycker Julia, vår Rapunzel, att ett giftfritt balsam är en bra idé att ha med sig om du har långt hår.

Om det är något vi har lärt oss under denna tid i Leh är det resurseffektivitet. Att man kan tvätta håret med så lite som 1,5 liter vatten skulle kännas omöjligt innan vi anlände. Redan efter första tvätten började vi jämföra med våra rutiner i Sverige. Undra hur mycket vatten vi använder när vi duschar? Är det bara en tidsfråga innan vi får använda samma metod i Sverige som i Leh? Den extremt torra sommaren förra året i Svea rike blev en varningsklocka för många utav oss. Men hur många tänker på våra vattenresurser när vi står i duschen, sjunger på vår favoritlåt och låter vattnet rinna i 10, 20 kanske 30 minuter?

Vi på LEDeG är extremt tacksamma att vi har fått en sådan ögonöppnare när det kommer till vattenresurser och tycker även att fler borde få chansen till detta. Så SÖK till Framtidsjordens praktikantprogram och se om du kan slå vårt tvätta-håret-rekord på 1,5 liter.