Välkommen till det fjärde avsnittet av Ladakh-Snack. Avsnittet spelades in den 4 juni på hotellet i New Delhi i väntan på att få åka hem till Sverige.
Blogginlägget är en sammanfattning av poddavsnittet med bilder. Så glöm inte att lyssna! Avsnittet hittar du på Spotify, Acast eller genom att söka på Ladakh-Snack där poddar finns.
I detta avsnittet kommer vi lyfta blicken lite och titta mer på de övergripande strukturerna, historia, konflikter och kultur.
Den tibetanska kulturen har alltid haft stort inflytande över Ladakh, både politiskt och religiöst. Under lång tid så var Ladakh ett självständigt kungadöme och de första människorna som bodde i Ladakh var nomader. Under 1800-talet regerade Dogra-dynastin i Ladakh och Kashmir. Den sista som styrde under Dogra-dynastin var Marahja Hari Singh. I augusti 1947 när Indien blev självständigt, ville fortfarande Marahja Hari Singh upprätthålla sitt kungadöme och eftersom han själv var hindi slöt han avtal för att bli en del av Indien istället för Pakistan för det gynnade honom mer. Idag är Ladakh fortfarande inte ett område utan konflikter och krig och Leh och Ladakh är verkligen en ”political hotspot”. Eftersom det både finns oroligheter mellan Pakistan och Indien men även påtryckningar från Kina i öst. I dagsläget gör både Indien och Pakistan anspråk på hela området Kashmir och likaså Ladakh. Konflikten mellan Pakistan och Indien blossade upp år 1999 och centrumet för detta var i grannstaden Kargil, där flera militärer dog. Indien och Kina konflikten har också pågått från 1950-talet.
Shanti StupaStupas, dessa heliga monument finns runt om i LadakhBöneflaggor vid en bro
Den tibetanska buddhistiska tron följer månkalendern och under flera månader infaller festivaler för att fira diverse saker. Innan lockdown hann vi med att besöka Matho Festival och Dos Moches festivalen som firas i två dagar för fred och välstånd för det kommande året.
Dos Moches med dans i LehDos Moches, människor vid Polo-groundMatho Festival med dans
Även om Buddhism och Islam är de två största religionerna i Ladkah så finns det en tydlig islamfobi. Den indiska regeringen är väldigt hindi-nationalistiska och islamofobisk och det märks av ibland. Till exempel, i en kärleksrelationer där en är muslim och en är buddhist kan det bli väldigt problematiskt med familjen. Där familjen vänder sig emot. Även skolorna i Leh kan bidra och skapa en segregation i samhället eftersom skolorna är uppdelade som buddhistiska skolor, kristna skolor och muslimska skolor.
I Indiens skolsystem finns det ett slutprov efter årskurs 10 och årskurs 12. Om du inte klarar slutproven måste du vänta ett år för att skriva slutproven igen. Då får man inte gå om ett år utan man får studera på egen hand för att skriva proven igen för att sen hoppa upp till nästa klass. Secmol som också är en del av framtidsjordens nätverk grundades dels för att lära elever mer om den ladakhiska kulturen men även för att fånga upp de elever som inte har klarat slutproven och ge de en möjlighet.
På bilderna nedan är några av de maträtterna vi åt under vår tid i Leh.
Tukpa med ostShutagiSkewFrukost, hembakat bröd med aprikossylt och kawa
Ladakh har innan, juridiskt sätt, tillhört staten Jammu och Kashmir men i augusti 2019 blev Ladakh en ”Union Territory”. Detta betyder att istället för att Ladakh styrs från Jammu och Kashmir styrs de från Delhi med en mindre lokal regering i Leh. När Ladakh tillhörde Jammu och Kashmir kunde bara människor från Ladakh köpa mark där. I och med Union Territory kan vem som helst som kommer från Indien köpa land som i sin tur kan leda till stor exploatering i Ladakh. Därför vill de flesta att Ladakh ska ingå under ”the Sixth Schedule” som skyddar urinvånare och även betyder att Ladakhier igen är de enda som kan köpa land.
I Ladakh finns det ett stort problem med hemlösa hundar. För att lösa problemet finns det ett initiativ att sterilisera hundarna så att det inte kan få fler valpar. I andra länder där detta problemet finns, avlivas hundarna. En anledning till varför detta inte görs är på grund av den buddhistiska tron att inte döda något levande. Detta skapar dock en konflikt eftersom hundarna inte får mat eller någonstans att bo och kan därför bli väldigt aggressiva och gå till attack mot andra hundar eller människor. Under våren när turistsäsongen egentligen brukar dra igång, brukar de få mat från restauranger och hotell. Nu, under corona har de lidit väldigt mycket och därför har ett annat initiativ dragit igång där en lastbil åker runt i Leh för att mata hundarna.
Hundar utanför LEHOHundar och en koHundmamma och hennes valpar njuter av solen utanför LEDeG
Även om avsnittet var lite längre hoppas vi att ni uppskattade det. Om ni har några frågor eller funderingar tveka inte att höra av er till oss!
De två större städerna i Ladakh heter Leh och Kargil och det är alltså den första av de två vi pratar om i dagens avsnitt. Vackert beläget ligger staden Leh i en av Himalayas alla dalar, med de många bergen omkring och den långa floden Indus rinnande i utkanten. Trots att bergen tornar upp sig runt dalen ligger staden på imponerande 3 500 höjdmeter. Leh har under många århundraden haft en viktig roll i regionen där den länge var en viktig handelsplats för de kringliggande rikena samt huvudstad för det så kallade ”Himalayan Kingdom of Ladakh”.
Den historiska vikten gör sig påmind genom de många hundratals år gamla monument och byggnader. Många av stadens byggnader är gjorda av torkad lera vilket nu hotas av klimatförändringar som för med sig en ökad nederbörd – såväl som av andra nytillkomna skadeorsaker såsom avgaser.
Monument vid infarten till stanVackra Polo Ground framför Lehs tempel och palats.Leh Palace, byggt ca 1600
Staden befolkas av knappt 30 000 människor under vinterhalvåret. Under sommaren stiger denna siffra högt när 100 000 människor befinner sig i staden samtidigt. Denna siffra består framförallt av turister, men även av militär och migrantarbetare och säsongsarbetare. Detta är ett tämligen nytt fenomen och en förändring som skett snabbt. När staden öppnade upp för turism 1974 var där inte många besökare, tio år senare var siffran uppe på 15 000 och siffror från 2018 ligger på 300 000. En ökning av den omfattningen på den korta tiden för oundvikligen med sig konsekvenser. Det traditionella jordbruket i området väljs bort av allt fler som väljer att engagera sig i turistindustrin på olika sätt då denna för med sig många arbetstillfällen. Tidigare självförsörjande och byteshandel byts ut mot ett större fokus på inkomst och kapital.
Jordbruksmark i Leh som ännu inte blivit hotellmark.
Hotellindustrin har också gjort så att markpriserna har stigit vilket gör att jordbruksmark säljs för att hotell ska byggas. Ännu finns det små åkrar och plantager i staden men dessa blir färre och färre.
Handledare Tashi och praktikant Jakob lagar rör
Turistindustrin för även med sig konsekvenser på den redan hårt belastade infrastrukturen. Vad gäller vatten finns det flera utmaningar. Tidigare användes smältvatten från glaciärer till en stor utsträckning men klimatförändringar och den stora ökningen i besökare har omöjliggjort detta. Många, inte minst de stora hotellen, borrar egna hål för att pumpa upp grundvatten till sina anläggningar som använder därigenom väldigt mycket vatten. Ett system av vattenledningar finns och på sommaren finns det vatten tillgängligt i detta, om än bara under vissa tider på dygnet. Under de kalla vintermånaderna är detta dock avstängt för att inte frysa sönder. När det trots detta går sönder hamnar reparationen ofta i hushållens händer, något vi fick uppleva då det uppstod en läcka utanför kontoret på LEHO – då Jakob fick greppa hacka och spade för att lokalisera och åtgärda problemet.
Hoppfullt är dock den slutsats som dragits på LEDeG: ”It’s not a water crisis, it’s a water management crisis” vilket gör att organisationen arbetar på att förbättra hanteringen på olika sätt.
Traditionell toalett på LEDeG
En annan utmaning för staden är hur toaletter och avlopp skall hanteras. De traditionella toaletterna i Ladakh innebar ett slutet kretslopp där avföring återanvänds som gödsel. Nya vattentoaletter som byggs har inte denna fördel utan avföringen förs antingen in i septiktankar som sedan töms och förs bort – eller rakt ned i jorden vilket riskerar att förorena grundvattnet. Detta är ett problem som LEDeGs Liveable Leh projekt arbetar med där de bland annat utvecklat ett hållbart system som tar hand om avföringen och filtrerar denna så att det kan återanvändas – för att exempelvis odla blommor.
De många besökarna för förstås även med sig mycket avfall – vilket är svårt för den befintliga avfallshanteringen att klara av vilket resulterar i att mycket skräp slängs på gator och i naturområden. Som det ser ut nu så förs skräpet till det så kallade Bomb Guard och helt enkelt läggs på en växande hög. Myndigheter och organisationer, bland annat LEDeG, tittar på hur detta kan förbättras och en initial strategi är att separera blött och torrt avfall för att möjliggöra återvinning.
LEDeG är alltså mer involverade i projekt för att bemöta problem som har uppstått i staden än vad LEHO är. Däremot jobbar även LEHO för att förbättra situationen i regionen och deras arbete i byarna har en direkt påverkan även på stadslivet. Genom att stärka byar och möjliggöra deras fortsatta satsning på jordbruk, traditionella metoder och livsstilar ökar incitamenten att stanna kvar i byarna som bedriver en mer hållbar verksamhet än turistindustrin gör i staden. Ytterligare arbetar LEHO genom sina ekoturismprojekt för att belysa de problem som finns i turistindustrin och lyfta en diskussion om olika lösningar och förbättringar.
Som lovat i avsnittet kan ni i klippet nedan se och höra sopbilen som gärna gör sig hörd om morgnarna.
Dela gärna med dig om du tänker på något särskilt när du läser eller lyssna, och tveka inte att ställa frågor om det är något du undrar över eller vill veta mer om.
Bylivet i Ladakh skiljer sig väldigt mycket till hur livet i städerna ser ut och därför har vi valt att dela upp avsnitten på detta sätt.
Ladakh ligger väldigt isolerat och betyder också ”The land of high passes”. In till Ladakh finns egentligen bara två vägar som under vintern blir igensnöade. I och med det isolerade läget blir också framkomligheten till byarna begränsad och ibland är det enda sättet att ta sig till en by till fots. Även när det finns vägar är dessa ofta slingriga men med en fantastik utsikt.
Från bilen påväg till Nubra Valley, i bakgrunden syns hur serpentinvägarna ringlar sig.
I Ladakh är bytillhörigheten väldigt stark och de allra allra flesta vi har mött benämner ofta byn som de kommer ifrån som sitt hem. Förutom isoleringen har Ladakh hårda säsonger och enkelt kan man säga att det endast finns två årstider. Sommar april-september med temperatur upp mot 30 C under dagarna och även plusgrader på nätterna. Vintern är då från oktober-mars där temperaturen kan vara ner till -35 C.
Staden Leh under februariStaden Leh i slutet på maj
Det finns även en monsun-period i augusti som ifall det regnar under denna tid kan ha fruktansvärda konsekvenser i form av ”mud slides” dvs laviner av lera som förstör både hus, vattenkällor och människoliv.
Exempel på detta är en mud slide som inträffade 2015 där byn Ayee Village i Nubra Valley fick två av sina tre vattenkällor förstörda. Detta har gjort att de inte har tillräckligt med vatten under odlingssäsongen. Som ett försök att säkerställa vattentillgången byggs nu artificiella glaciärer. Vad det är och hur de byggs går att hitta här i blogginlägget ”En vecka bland Ice Stupas” eller instagraminlägget här. Runt om i Ladakh är det tydligt hur klimatförändringarna har påverkat vattentillgången genom att glaciärerna har blivit synbart mindre och ofta är de även sotiga från t.ex. dieselpartiklar vilket accelererar smältningen av glaciärerna.
I byarna är det ofta ett traditionellt leverne där jordbruk är den främsta sysselsättningen och där byarna traditionellt sätt har varit självförsörjande. Båda våra organisationer LEDeG & LEHO arbetar med fröbanker för att göra fröer tillgängliga för lokalbefolkningen. Grödor som odlas är bl.a. vete, korn, ärtor, morötter, potatis men även nya (för Ladakh) grödor som linser, olika bönor och vattenmelon odlas. I Indien finns ett matsäkerhetsprogram där bl.a. ris ibland ges bort eller säljs väldigt billigt, för att alla människor ska kunna äta sig mätta. I Ladakh och på många andra ställen har detta dock haft vissa negativa konsekvenser då det billiga riset konkurrera ut mer lokala och traditionella grödor som korn eller hirs.
En dzo – en hybrid mellan vanlig kossa & jak
Överallt i Ladakh används traditionella toaletter som är som ett utedass utan stol, avfallet från dessa kan tillsammans med gödsel från djur och löv sedan användas som gödsel på odlingarna, både som ett sätt att sluta kretsloppet men framförallt för att eliminera behovet av konstgödsel. Oftast brukas jorden med hjälp av djuret dzo som är en avkomma från en jak & en ko. Under vintern när de inte används i jordbruket släpps de upp till bergen där de strövar omkring tills det är dags att komma tillbaka och börja arbeta igen. Vanliga kossor finns också för mjölkens skull, får finns för både ull och köttet och åsnor för att transportera saker.
För att förlänga säsongerna i Ladakh har växthus blivit ett allt vanligare och viktigare inslag för att öka möjligheterna till odling.
Aprikoser är gröda och produkt som har en central del i den ladakhiska-kulturen. Det
Rigzin Gurmet & Maria krossar aprikosskalet för att få ut kärnan
bjuds på torkade aprikoser och kärnorna (som smakar exakt som mandel!) och det växter aprikosträd i varenda trädgård. I Ladakh är de otroligt duktiga på att ta tillvara på hela frukten genom olika typer av processer.
I Ladakh har den främsta inkomstkällor förändrats från jordbruk till att turismen har blivit helt dominerande. Turismen har både medfört positiva och negativa effekter och de negativa är på ,många sätt vänligt tydligt. LEHO arbetar för att skapa hållbar turism i form av eco-turism och här finns blogginlägget ”Att återuppliva en bergsby” om detta.
Mer om begreppen matsuveränitet och appropiate technology som diskuteras i podden finns här respektive här!
Vi hoppas att ni uppskattar podden och tveka inte att höra av er vid frågor eller kommentarer!
Bland de vackra bergen i norra Indien ligger regionen Ladakh. De senaste åren har det skett stora förändringar kring livet i områdets alla byar. Traditionellt sett har de större byarna varit omringade av ett antal doksas, ett lokalt ord för mindre sommarbyar. Under sommarhalvåret brukade människor, framförallt kvinnor, flytta ut från den större byn till dessa mindre doksas för att bruka jorden och föra ut boskap på bete. Byarna bestod oftast av 7-8 hushåll som tillsammans hjälptes åt med de dagliga sysslorna. Efter att ha varit självförsörjande under sommaren flyttade de efter skördesäsongen tillbaka till den större byn med den nyskördade maten. Numera står dessa byar övergivna och många av de som tidigare bosatte sig i doksas under sommaren har nu valt ett liv i städerna.
Myndigheterna öppnade upp för turism 1974 och sedan dess har turismen närmast exploderat. Visserligen för industrin med sig ett stort antal anställningar vilket resulterar i inkomst för många hushåll men det finns också många konsekvenser som balanserar på myntets mörkare sida. Bland dessa hittar vi en kraftig nedskräpning, betydligt sämre luftkvalitet och ett inkomstberoende från en enskild industri. Ett sådant beroende kan få allvarliga konsekvenser om industrin fallerar, något det finns stor risk för till sommaren på grund av pandemi-situationen. I direkt relation till områdets byar hittar vi den konsekvens som är mest relevant för denna text. Då den centraliserade turistnäringen lockar med relativt enkel inkomst i jämförelse med att bruka jorden långt utanför städerna väljer många, framförallt de yngre generationerna, att lämna traditionella arbeten och istället söka sig in till städerna.
Tsering Dolkar och Padma Angmo på plats i Haritse
Denna turismkatalyserande urbanisering har stora effekter på den traditionella livsstilen och kan ses som en direkt orsak till att doksas har övergivits en efter en. Ett exempel på en sådan doksa är Haritse som tidigare bosattes av hushåll från den närliggande större byn Takmachik. Två kvinnor från den yngre generationen, Tsering Dolkar och Padma Angmo, sätter sig emot det som annars drar i personer från deras generation. Efter att själva ha spenderat en stor del av sin uppväxt i Haritse och därmed sett hur denna livsstil övergetts har de bestämt sig för att vrida tillbaka utvecklingen för att få kontroll över den. Därmed hoppas de att istället kunna forma en hållbar och inkluderande utveckling där den lokala befolkningen får tillgång till dess frukter. Som praktikanter på LEHO har Framtidsjordens praktikanter Lukas och Jakob det stora nöjet att vara med att utforma och driva projektet från dess startgropar.
Ett av bostadshusen i det väldigt nedgångna Haritse
Tanken är inte att aktivt motverka turism, utan snarare att integrera den för att därigenom skapa värdefulla effekter. Samtidigt som besök gör att Haritse kan hålla igång som den gjorde förr ges även besökarna tillfälle att lära sig om ekologiskt jordbruk, traditionella metoder och lokala lösningar genom så kallad eko-turism. Detta genererar även arbetstillfällen för de kvinnor som annars begränsas i hushåll där mannen ensam ansvarar för familjens inkomst. Att engagera sig inom eko-turism ger kvinnorna en plattform där de kan visa upp sina gedigna färdigheter inom hantverk och matlagning samtidigt som de kan sälja vad de skapat. Genom att locka besökare med en lokal och samhällsnära upplevelse bidrar projektet till en hållbarare decentraliserad turism och därmed lättas trycket något från den resurskrävande turismen i regionala huvudstaden Leh.
Projektet står som sagt i startgroparna och det finns en hel del att göra. För tillfället förs diskussioner om hur projektet kan genomföras med hjälp av samhällsengagemang och lokala resurser i kombination med utomstående volontärer. Tanken är att volontärer ska bidra med sin tid och kraft samtidigt som de får chansen att lära sig om lokala jordbrukstekniker, hantverk och kulturtraditioner. För insatser som kräver större utgifter, såsom installation av vattenreservoarer och bevattningskanaler samt restaurering av förfallna bostadshus, krävs bidrag utifrån, något vi för tillfället arbetar med genom olika ansökningar. Vi ser förstås fram emot att se projektet utvecklas vidare och tiden efter pandemin då byn kan börja välkomna sina första gäster.
Snart får Jaken som rör sig i Haritse betydligt tätare mellan besöken
I videon nedan kan du höra Tsering Dolkars egna ord om Haritse och om ambitionen att återuppliva byn med hjälp av turism.
Med tre veckor i bagaget drygt tre kilometer upp i Himalaya i Leh, Ladakh, Indien, tänkte jag sammanfatta de inledande intrycken. Jag har ärligt talat inte mycket att berätta om mitt arbete på Ladakh Environment and Health Organisation än. Men förväntningar, farhågor, hopp och förtvivlan har konstant studsat mellan mig och min nya omgivning. Så jag tänkte bjuda på en inblick i en privilegierad, trädkramande västerlännings trevande försök att börja förstå en plats som är radikalt annorlunda, men ändå inte helt.
På sistone har det som ett tag känts uppenbart på ett abstrakt plan börjat sjunka in: troligtvis har jag klimatets, ekosystemens och den så kallade civilisationens gemensamma kollaps att se fram emot under min livstid. Visst lär min tidsmässiga och geografiska tur bespara mig det värsta, men för nån med en droppe samvete spelar det mindre roll. Då insikten retfullt långsamt sipprat ner till det känslomässiga planet har min oro strömlinjeformats, mitt intresse för detaljer bleknat, och ett ord med växande kraft ekat i huvudet: Resiliens. Hur säkrar vi mat, vatten, mark, energi, hälsa, trygghet och sammanhang när den ekologiska skuldbubblan spricker och lämnar efter sig en enklare, mindre, lokalare ekonomi (på de platser där vi alls kan bo och odla)? Hur behåller vi kylskåp, internet och modern sjukvård men lösgör våra livsuppehållande system från det globala korthuset av pengar, olja, plast, teknik, prylar, överflöd och självbedrägeri så att det inte begraver rubbet? En förenklad och stiliserad berättelse, men jag känner mig rätt trygg i att den är bäst lämpad att vägleda mina och samhällets val i den framtid som väntar. Typ att 1,5-gradersmålet lär vara rökt när jag fyller 30, massutrotningen rullar på, och tillväxten fortsätter krossa planeten (även om en stoppar in solkskensscenarier i modeller).
Och som blåögd (i dubbel bemärkelse) 22-årig wannabe-hipster har jag nu kommit hit från Sverige i prickig ylletröja och färgglad yllemössa med ett naivt men oundvikligt mellanting mellan förhoppning och förväntning att få bevittna återstoden av ett enklare samhälle präglat av samarbete och sammanhållning, försörjt av ett balanserat jordbruk anpassat efter den lokala ekologin. Där pengarnas logik inte dominerar. Att få åka ut i byar och uppleva strukturer, värderingar, försörjningssätt som på riktigt är ”recessionssäkra” (en användbar version av resiliensbegreppet som jag lånat av en god vän). Sörja över det som håller på att förloras, samla lärdomar och kraft att kämpa vidare. Nu är det förvisso svinkallt, det händer lite och det växer inget; än så länge får jag mest grubbla vidare bakom en datorskärm i Indien, istället för bakom samma datorskärm i Sverige. Men jag börjar iaktta, ställa frågor och orientera mig.
Med upphetsning får jag höra om de institutionaliserade samarbetsformer som finns kvar i byarna, som Rares – där bybor turas om att ta varandras boskap upp i bergen på sommaren – och Faspoon – grupper av omkring fem familjer som hjälper varandra med allt mellan himmel och jord. Om hur den som ägde byns vattenkvarn brukade få arbete i utbyte mot att mala bybornas korn, hur familjerna turades om att hjälpa varandra med skörden. Och ofta gör det fortfarande. Sånt bygger in ekonomiskt svängrum i människors försörjning, istället för att den hänger och dinglar från marknadens spända gummiband. Resiliens! Men såklart är dessa praktiker utrotningshotade.
Militären skojar du inte med
En bräcklig, ensidig ekonomi, geografisk isolering och ett kargt klimat sätter Ladakh i ett utsatt läge. Ett stenkast härifrån kontoret ligger en av flera massiva militärbaser i området. Tillsammans rymmer de fler människor än Leh. Och på väg in till centrala marknaden passerar jag en hel drös tomma hotell som står och väntar på sommaren. Där har ni de överlägset största inkomstkällorna och arbetsgivarna: militären och turismen. Och så blir jag bokstavligen varenda lunch serverad vitt ris på indiska statens bekostnad. Lokalt odlade grödor som bovete och korn har inte en chans att konkurrera. Tanken är att alla ska ha mat så det räcker, men det blir ju knäppt när det lokala jordbruket slås ut. Samtidigt som det i allmänhet är dyrt att importera mat, särskilt på vintern när vägarna till Ladakh är stängda. Drivor av näringsfattigt influget ris, en krigsapparat och medelklassens Instagramkonton känns sådär att vara alltför beroende av.
Boskapen har länge minskat i antal. Här uppmuntras bybor åter integrera korna – och deras avföring – i jordbruket
Den ekologiska balansen är delikat och lättrubbad här. Landskapet (det fysiska, kulturella och ekonomiska) har förändrats snabbt sen dörrarna till Ladakh plötsligt sparkades upp på vid gavel i mitten av 1970-talet. Befolkningen har växt medan jordbruksmark övergivits och boskap försvunnit då det är ont om folk i byarna att ta hand om den. Arbete, maskiner, konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel, frön och foder är idag betydande kostnader för bönderna. Och även om de flesta ännu har starka rötter i landsbygden säger alla att den är hotad.
Jordbruket har mäkta svårt att konkurrera om ungas framtider. Mer fokus på lönsammare grödor (och lite mindre på traditionella stapelfödan korn) skulle hjälpa. Det börjar till exempel odlas svamp och vattenmeloner på somrarna. Det finns också potential att bättre kapitalisera på efterfrågan för ekologiska produkter genom bättre marknadsföring och mer förädling (typ aprikossylt också, inte bara aprikoser). Och en större marknad för lokalt odlad mat här i Leh skulle inte vara fel. Vid sidan av vägen där jag tar bussen in mot stan sitter ett tiotal äldre kvinnor och säljer potatis, morötter, kålhuvuden, lök om en har tur. Ett tiotal till sitter vid centrala marknaden. Och så finns en rad med stånd i närheten där ett tiotal äldre män säljer torkade aprikoser och aprikoskärnor. Men i affärerna är det idel plastförpackningar med importerade varor som gäller.
Nedanför de mäktiga bergen syns ett vintrigt jordbrukslandskap, tro det eller ej, men allt mer odlingsbar mark får stå obrukad
Självklart är det grymt om lantliga försörjningssätt kan stå sig bättre ekonomiskt och locka fler unga. Men det krävs försiktighet och systemtänkande. En jakt på ökade intäkter som en del av en självförstärkande spiral av skuldsättning, mekanisering, konkurrens och kommersialisering skulle bidra till att urholka byarnas livskraft, mångfald och gemenskap. Och jag tycker mig se en risk för en uppdelning mellan producenter och konsumenter. När de flesta har (direkt eller indirekt) tillgång till mark och försörjer sig delvis genom direkt, informellt utbyte och band av ömsesidigt beroende, behövs det inte nödvändigtvis en massa jättebilligt ris för att alla ska bli mätta. Folk är inte helt utlämnade åt matpriser åt ena eller andra hållet. Resiliens! Men om utvecklingen fortsätter bort därifrån kan vi hamna i en situation där lokal ekologisk mat blir lite av en nischmarknad där priserna drivs upp av en liten grupp konsumenter. Och där många inte kan klara sig utan det billiga riset.
När jag lyfter mina farhågor påminns jag om att jordbruket ligger så illa till att de flesta tyvärr redan är beroende av det subventionerade riset, att de flesta ändå odlar flera olika grödor, att terrängen inte lämpar sig för storskaligt jordbruk, att marknaden för ekologiskt och lokalt är väldigt liten. Hur som helst finns det win-win-lösningar. Som handelskooperativ för ekologiska produkter, eller självhjälpsgrupper som skapar och säljer lokalt hantverk tillsammans, som sparar och återinvesterar gemensamt. Och olika typer av ”appropriate technology”: artificiella glaciärer, solvärmda växthus, jordkällare, komposttoaletter, bättre torkutrustning för aprikoser. Enkel, billig, småskalig och lättillgänglig teknik som minskar löpande kostnader, ökar intäkter, stärker lokala kretslopp. (Allt detta är saker som LEHO jobbar med, mer om det utlovas i ett senare skede.)
Frågan är om dessa lösningar kan hålla tillbaka stormen. De ökar lönsamheten och stärker den gemensamma välfärden, men på ett känsligt och försiktigt sätt. Syftet är att förändra lite för att bevara mycket. Men krafterna som sliter isär det resilienta jordbrukssamhället känns klart starkare än de som försöker hålla ihop det. Så länge de strukturella förutsättningarna ser ut som de gör lär utvecklingens järnstövlar fortsätta sin blinda framåtmarsch. Vi skulle väl behöva riva ner lite av det som står i vägen, inte bara bygga upp det vi vill ha mer av? ”Empowerment requires disempowerment”, som jag en gång hörde en vis person säga.
Politiskt går det åt helt fel håll. (Låter det bekant?) Ladakh lösgjordes förra året från delstaten Jammu & Kashmir och blev ett Union Territory. Det innebär att den administrativa makten flyttas från Srinagar i Kashmir hit till Leh (ett klipskt sätt för hindu-nationalistiska BJP att få majoritet i en region dominerad av buddister och muslimer). Men också att individer och företag utifrån nu får köpa mark och fastigheter, vilket kan leda till långt mycket värre än fler onödiga hotell med vattentoaletter vars innehåll inte har nånstans att ta vägen. Det talas om uran och andra mineralfyndigheter.
Alright, det var mitt fragmenterade försök att få en första helhetsbild. Näst på tur ska jag plötsligt skriva utkast till en slags handlingsplan för luftkvalitet i Leh som ska bli en del av en övergripande miljöpolicy för stan. Utan att på något sätt ha gjort mig förtjänt av det. Fortsättning följer.
Julley!
Nu har äntligen alla LEDeGs och halva styrkan av LEHOs praktikanter anlänt till Leh, Ladakh, Indien. Vi som är på LEDeG är Maria, Caroline & Karolin. På LEHO är det bara Jakob för tillfället men Lukas kommer ansluta senare. Vi blev varmt välkomnade av Clara, en av praktikanterna på SECMOL.
Q&A om fördelar med att ha boskap och produktion.
Andra dagen på plats var det
redan full rulle. LEHO hade anordnat en exposure tour för lokala jordbrukare från byn Sham för att informera kring och lyfta fördelarna med att arbeta med boskap. Tidigare har den främsta försörjningen i Sham förlitat sig på baljväxter och odling av olika korn, vilket inte är lika lönsamt. Därför ger regeringen lån till de hushåll som införskaffar en eller flera kor till gården. Först besökte vi en mjölkgård, som ägs av regeringen.
Gården finns dels för att skapa arbetstillfällen för tibetanska flyktingar men även för att undervisa bybor kring lönsamheten att vara en mjölkbonde. Vi fick även följa med till en av de största jordbrukarna, Skalzang, i LEH-området.
Byborna från Sham inspekterar vermikomposten.
Fotogenisk kalv.
Lantbrukaren Skalzang höll föredrag och inspirerade de andra jordbrukarna om hållbart ekologisk jordbruk vilket bl.a handlade om fördelarna med vermikompost och att odla utan kemiskt gödsel.
Två kalvar som leker.
Skalzang berättade även om svårigheter om att vara 100% beroende av sitt boskap. När han började sin verksamhet för 10 år sedan hade han bara 2-3 kor och det var det svårt att få rullning på affärerna men efter 2-3 år kom det igång rejält och i dagsläget har Skalzang 40 kor. En av huvudanledningarna till att det har gått så bra är att lokalinvånarna förstår vikten av att köpa lokalproducerat. Efter att Skalzang var klar med sitt föredrag fick vi en rundvandring på
hans gård, fält och växthus. Jordbrukarna från Sham fick även möjlighet att köpa kompost av honom, vilket de alla ville.
Skalzang säljer kompostjord till bönderna
Avslutningsvis blev vi bjudna på en god lunch och det klassiskt söta ”milk tea” på LEHO. Innan hemfärd avslutades dagen med tal från olika representanter från regeringen och de som var med arrangerade dagen. Hej då från oss på bilden nedan!
Jakob, Maria, Caroline, Karolin och Clara utanför LEHOs kontor.
På Ladakh Environment and Health Organisation (LEHO) jobbar vi utöver ekologisk odling mycket med självhjälpsgrupper för kvinnor. Just nu stöttar LEHO 70–80 grupper i byar runtom Leh med 8–16 medlemmar i varje. Grupperna har olika aktiviteter som bland annat stickningsgrupper, förädling av aprikoser och valnötter, dekorering av traditionella möbler, spinning av pashminagarn och försäljning av grödor som de odlat gemensamt. Syftet med dessa grupper är att stärka kvinnornas ekonomiska självständighet och möjliggöra betalt arbete ute i byarna för att minska inflyttning till staden.
Tidigare i veckan besökte vi en nystartad kvinnogrupp strax utanför Leh i byn Farka. I nuläget består gruppen av 16 medlemmar. De senaste 15 dagarna har gruppen haft sin första aktivitet tillsammans, en kurs i mattvävning. Kvinnorna i gruppen har olika erfarenheter och kunskaper sedan tidigare och de försöker därför lära av varandra för att inte behöva anlita dyr expertis utifrån.
Närbild på händer som knyter mattknutarTvå kvinnor arbetar vid gruppens enda vävstol
En normalstor matta tar cirka 15–20 dagar att tillverka och kostar mellan 10,000 och 15,000 rupies (1400–2200 sek). Kostnaden för ullgarnet och tråden är cirka 2500 rupies (350 sek). De har svårt att räkna på arbetskostnaden men anser att mattillverkningen är en bra inkomst vid sidan av det hem- och jordbruksarbete som de flesta ägnar sina dagar åt. Mattorna säljs på marknaden inne i Leh och inkomsten tillfaller gruppen.
Innan vävningen börjar måste garnet nystas. På bilden syns en kvinna som spänner upp garnet åt den som nystar.
För tillfället har gruppen endast en vävstol och de turas om att väva i omgångar. Hälften av gruppen är där varannan dag tillsammans med en kunnigare medlem. LEHO har sponsrat med ytterligare en vävstol, men på grund av vägproblem är den strandad i Manali på andra sidan bergen. Förhoppningsvis är den snart här och underlättar för gruppens fortsatta arbete.
Nudol från LEHO tillsammans med delar av gruppen utanför vävstugan
Vi vaknar upp i en varm sovsäck med en kall nästipp och våndas över att behöva springa ut i kylan till utedasset som består av ett hål i marken. Efter första koppen sött mjölkte blir det dock lättare – och mer brådskande. Vi byter snabbt om i rädsla att någon av familjens medlemmar ska traska in i rummet utan förvarning och skyndar därefter ut till köket och husets enda värmekälla, en plåtkamin. I den eldas det allt från små tunna vedpinnar – då det knappt finns några större träd att tillgå – till skalet från aprikoskärnor och torkat kogödsel. Runt denna enda värmekälla samlas familjens alla medlemmar och diverse andra besökare längst med väggarna där ullmattor är utlagda. Framför dessa mattor står låga, vackert handmålade träbord som för ett otränat öga lätt kan misstas för bänkar. Vilket vi kan skriva under på utifrån tidigare försök att sitta på dem.
Barnen värmer händerna framför kaminen
Så har det blivit dags för dagens andra kopp te, troligen en kopp mjölkte. När vi knappt har hunnit svälja sista klunken ställs ytterligare en kopp fram, en mindre och nättare variant, som fylls till bredden med dagens första smörte, som består av mjölk, smör, svart te och eventuellt en nypa salt. Här börjar en procedur som upprepas varje gång en kopp te ställs fram på bordet, det vill säga varje gång vi själva sitter vid bordet. Efter första klunken fylls koppen direkt på och inte långt efter det blir vi ombedda att dricka lite mer för att sedan få koppen fylld till bredden igen. Så här håller det på tills vi vänligt men bestämt säger ”dikle” – det räcker. Frukosten serveras någon gång under denna procedur och består oftast av chapati – stekta bröd – och omelett.
En kopp smörte tillsammans med en bönesnurra
Efter frukosten tar alla tag i dagens sysslor som att mata djuren, arbeta på fälten, tvätta kläder, göra aprikosolja, ta hand om affären eller köra taxi. Det vi gör är att ta oss upp till byns samlingslokal för att hålla i en engelskakurs för en grupp kvinnor och barn. På vägen dit möter vi en flock getter, en hel del kor och några får, en syn som är vanlig var man än går här i byn. Efter kursen blir vi lotsade av några barn till vårt nästa hem där lunchen serveras, allt som oftast ris med dhal – linsgryta, ibland ett kokt ägg och såklart hela teproceduren igen.
Korna värmer sig i eftermiddagssolen
Sedan försöker vi hitta vår väg tillbaka, genom smala gränder, slingande stigar och öppna hagar, till huset där vi vaknade i morse för att hämta våra tillhörigheter. Där kan det eventuellt bli ytterligare en teprocedur, om vi har tur, innan vi eskorteras tillbaka av barnen som gärna hjälper till med att bära en sovsäck eller två.
Vy över huvudgatan i byn
Därefter bär det ut på tur, upp för det snötäckta berget förbi en samling stupas – ett buddistiskt monument, till toppen, med en samling glada barn iklädda Foppa-tofflor i släptåg. Uppe på toppen möts vi av en häpnadsväckande utsikt över Himalayas bergsmassiv.
Två stupas uppe på berget
När vi är tillbaka nere i dalen och eftermiddagen lider mot sitt slut tar vi återigen plats i köket runt kaminen där resten av kvällen spenderas. Elden sprakar, alla familjens medlemmar är nu hemma och mer te samt närodlade, ekologiska, torkade aprikoser serveras. Mitt emot oss sitter en äldre man, antagligen farfadern, och ber. I ett hörn står Tv:n på där nyheter om den uppblossade konflikten mellan Indien och Pakistan visas och i ett annat hörn kurar en katt ihop sig. Barnen leker på golvet medan matlagningen påbörjas. En sen middag serveras, någon gång mellan 21.00 och 22.30. Efter middagen tar vi återigen sats för att lämna den mysiga stämningen i köket och ge oss ut i den bitande kylan för tandborstning och dassbesök, för att sedan kunna krypa ner i värmen från sovsäcken med minst två filtar, mössa och halsduk på. Vi somnar sött efter en händelserik dag med många koppar te i magen.
Ett typiskt ladakhiskt kök där Tsewang Yangzes förbereder middagen
Förra veckan spenderade vi sju dagar i byn Skurbuchan som ligger cirka 14 mil från Leh, en bilfärd på 3–5 timmar beroende på väder och väglag. I byn bor det ungefär 1920 personer. Vi var där för att hålla i en engelskakurs för byns självhjälpsgrupp för kvinnor och deras barn. Varje natt sov vi i olika hem för att familjerna skulle dela på ansvaret för oss och vi fick därför äran att lära känna sex olika familjer och se deras vardagsmiljö. Då vi inte hade någon kontakt med omvärlden under denna vecka så fanns det mycket tid till att reflektera över skillnader och likheter mellan livet där och hemma i Sverige. Till exempel att flera generationer bor under samma tak och hjälps åt med allt från barnpassning till hushållssysslor och djurhållning. Denna hjälpsamhet genomsyrar hela samhället och skapar en känsla av trygghet och gemenskap. Efter några timmar sittande på golvet slogs vi även av att de äldsta verkar sitta bekvämt medan våra höfter och knän börjar säga ifrån. Något vi tycker är väldigt imponerande. Trotts brister i kommunikationen till följd av att vi inte pratar samma språk, kände vi oss hela tiden väldigt välkomna och omhändertagna.
I många byar runt om i Ladakh är så kallade homestays den enda boendeformen för turister. Vilket är ett ypperligt tillfälle att lära känna den ladakhiska kulturen på nära håll, någonting som vi varmt kan rekommendera!
Efter en vecka av acklimatisering uppe bland bergen på 3500 m.ö.h. har det nu blivit dags för det andra Ladakh-gänget att presentera sig. Vi är en grupp på tre bestående av Filippa, Hilda och Clara och vi håller till på LEHO, Ladakh Environment & Health Organisation, som arbetar med bland annat ekologiskt jordbruk, hållbar samhällsutveckling och självhjälpsgrupper för kvinnor. Vill ni göra en djupdykning i organisationens arbete och historia kan ni läsa vad förra omgångens praktikanter från Framtidsjorden skrev om detta för lite dryg ett år sedan här.
LEHO:s kontorsbyggnad
Så vilka är då dessa tre filurer som har flyttat in på tolv gemensamma kvadratmeter tillsammans med sin superheater (gasolvärmare) och samsas om sex täcken?
Först ut har vi skogstokiga Filippa Ekroth från den mysiga byn Vemdalen. Filippa har de senaste åren varit bosatt i Stockholm där hon har studerat internationella relationer och hållbar utveckling. Hon har också hunnit säsongsarbeta i både Schweiz och Norge då hennes största fritidsintresse är skidåkning. Utöver det gillar Filippa att laga mat i alla dessa former och odlar gärna sina egna grönsaker.
Näst på tur kommer ulltokiga Hilda Kivimäki från fjällstaden Kiruna som efter en tid i Göteborg kände att längtan till naturen blev för stor och flyttade till ett litet torp i Dalarnas djupaste skogar. När Hilda inte badar isvak eller odlar potatis kan det hända att hon jobbar som rasborrare 1020 meter under jord. Utöver detta har hon genom sitt intresse för mänskliga rättigheter tidigare arbetat som praktikant på Zanzibar inom projektet WEP, Women Education Project.
Sist ut har vi tetokiga Clara van den Bos från slätten utanför Linköping. Hon lämnade slätten direkt efter gymnasiet för tre år i Jönköping där hon läste globala studier, kulturella aspekter och perspektiv var något som ständigt fascinerade under utbildningen. En vanlig kväll sitter hon mest troligen framför en dokumentär medan händerna plockar med någon typ av planta eller pyssel.
Från vänster: Filippa, Hilda och Clara
Sämsta hittills: Att bagaget kom på efterkälken på grund av snöstorm och fortfarande befinner sig någonstans mellan Amsterdam och Leh.
Bästa hittills: Den magnifika panoramavyn över de omgivande bergen vi vaknar upp till varje morgon. De fantastiskt vänliga människorna här i Ladakh, till exempel vår omtänksamma och goa husmor Chuskit. Att vi, oftast, klarar att av stanna den lokala bussen på rätt plats i rätt tid.
Det vi ser fram emot de nästkommande fyra månaderna är att se perspektiv och lösningar som skiljer sig från hemma i Sverige, hur naturens och de praktiska förutsättningarna och begränsningarna avgör hur vardagen ser ut och att få en inblick i den ladakhiska kulturen. Vi hoppas att vi kommer kunna dela med oss av allt detta och mycket mer på bloggen framöver.
