8M i Buenos Aires

På den internationella kvinnodagen tar centrala Buenos Aires en paus. Bussarna tar omvägar, butiker stänger och bilvägarnas brummel och dån ersätts med en storslagen demonstration.

Grupper för kvinnors rättigheter, anti-machismo och kvinnovåld, HBTQ-rättigheter, urfolksrättigheter, politiska partier, sociala grupper går något organiserat under sina banderoller, flaggor och plakat för att uppmärksamma den internationella kvinnodagen. Man lyfter frågor om feminism, våld mot kvinnor, rättvisa och ventilerar en livstids frustration, sorg, och kärlek.

Den absolut största vågen människor går med Evitas Kvinnor. Evita, eller Eva Perón som var gift med fd presidenten Juan Perón, är en av de viktigaste kvinnorna i Argentinas moderna politiska historia. Eva var en central aktör för att genomföra allmänna rösträtten, öppnade upp den politiska arenan för kvinnor, och ägnade sitt liv för feminism och folkhälsa med fokus på kvinnor. Cancern slog till plötsligt och när hon var 33 år tog den hennes liv år 1952, men hon är lika älskad nu som då.

Samlingen människor som går under hennes banderoll är klädda i lila vilket är den färg som är synonym med kvinnokampen. Många bär den på näsdukar, pañuelos, vilket på senare år har blivit en politisk symbol i sig. Utöver det lila skymtades även gröna näsdukar här och där, en kvarleva från abortprotesterna 2019, och någonstans gick en av de första Las Madres de Plaza de Mayo i folkhavet.

Lästips: praktikanterna Rakel och Mikaela från 2019 har skrivit ett riktigt bra inlägg om näsdukarnas historia här på praktikantbloggen!

Evitas kvinnor med en porträtt bild på den älskade Eva Perón.

Lila, gröna och regnbågsfärgade näsdukar till salu hänger på linor utmed gatorna.

En av de flera hundra konstnärer som pryder byggnaderna denna dagen. Målningen föreställer en kvinna som blåser eld.

Staden är inte bara färgad lila men även täckt av konst. Buenos Aires är verkligen en av de mest kreativa städerna jag någonsin skådat. På varje vägg syns politisk graffiti och posters, snygga som upprörande, för att inte nämna alla konstverk på plakat, banderoller och kroppar.

Orden Ni una menos och Vivas nos queremos (respektive översättning “inte en färre” och “vi vill ha oss levande”) uttalas, skrivs, målas och sjungs. Den förstnämnda är en gräsrotsrörelse som beskriver sig själva som ett kollektivt skrik emot machista våld. Rörelsen föddes 2015 via hashtag #niunamenos som reaktion till att 14-åriga Chiara Paez blivit misshandlad till döds av sin pojkvän när hon upptäckte att hon var gravid och ville behålla barnet, vilket pojkvännen motsatte sig för. Hon hittades begravd under hans hus.

Rörelsen spred sig snabbt via hashtagen genom Latinamerika och det tog inte lång tid innan folk tog till gatorna. I Peru 2016 blev det den största demonstrationen i landets historia. Kampen mot femicid, våld i nära relationer, och machismo brinner starkt i Argentina och har lyckats driva fram ett flertal positiva förändringar. De gröna näsdukarna (återigen läs Rakel och Mikaelas inlägg om detta!) drev genom en förstärkt aborträtt 2020 med hjälp av Ni una menos, och det har etablerats ett register samt ett system för övervakning av femicid och annat könsbaserat våld.

Näsdukar och fiskehattar med orden ni una menos och annat. De gröna näsdukarna säger ya es ley vilket betyder ”nu är det lag”, en tribut till abortrörelsens que sea ley ”låt det bli lag”.

”Varken marken eller våra kroppar är ett territorium att erövra”.

Folkhavet rör sig krypande till tempot av trummor. Från den myrstack som är folkhavet vid Obelisken så separeras vågen nu i två motsatta håll. Ena marscherar mot kongresshuset och den andra till Plaza de Mayo. Musik skapas av röster och ramsor alla verkar kunna. Om en person börjar sjunga så växer det snabbt till en kör. Denna demonstration har en tradition att bli lite av en folkfest. Många hänger kvar och äter asado, dricker mate och röker på.

Varierande typer av kött grillas i den klassiska argentinska stilen *asado* och fyller luften med en distinkt aptitretande doft.

En grupp samlas under sitt politiska partis färger. När det är dags fortsätter de marschera framåt.

Ståendes med flaggan stolt uppe i vinden.

Kvinnan på bilden som vi tyvärr inte fick namnet på har deltagit i många 8e mars demonstrationer och går med Evitas Kvinnor. Hon pratar entusiastiskt om hur dagen lyfter arbetande kvinnor och hur viktigt det är att driva diskussionen om det osynliga arbetet som fortfarande saknar erkännande och respekt. Åtta av hennes barnbarn är kvinnor och hon ser hur de sitter i en sits alldeles för lik den hon för länge sedan började protestera emot. Det är en tung dag för de som år efter år kämpar för sådant som sopas under mattan. Samtidigt är hon stolt och menar att trots de frustrerande problemen som samlat alla denna dag så berörs hon av solidariteten och kärleken mellan kvinnor och känner hopp för framtiden.

Vi samtalar vid kanten av demonstrationen, vid vad som vanligtvis är en hetsig busshållplats i stadens hjärta.

På denna bild syns Daniela som riktar starka ord mot argentinska män. Hon berättar för oss att något hon saknar i 8M sammanhang är ett intersektionalitetsperspektiv. Hon menar att de främst vita ansikten som hylls sällan reflekterar mångfalden av hudfärger och etniciteter som möjliggjort alla feministiska framsteg vi ser idag.

”Sluta vara pervers du så kallade argentinska ”man””.

Många fler plakat finns att hitta på instagram med översättningar i bildtexten här: https://www.instagram.com/p/Cpkxw3YuM8Y/.

Solen går ner och värmer kongresshuset. Demonstranter fortsätter hänga upp posters och umgås medan en talare står på scen en bit bort.

Det är lätt att dras med i alla de starka känslor som hänger i luften. Man vill så gärna hänga kvar i den mäktiga energin och lyssna på rösterna som på något sätt både överröstar och förstärker varandra. Någon gång viftar jag kanske min nya lila näsduk på en demonstration även i Sverige och påminns om hur vi definitivt något att lära oss av hur man gör det i Buenos Aires.

Saludos!

Text: Olga

Foto och redigering: Olga och Hasan

31 januari, 2023

Vad händer när det största området av inhemsk matproduktion stänger ned? Politiska oroligheter i Santa Cruz, Bolivia

Bolivia är nog det land i Sydamerika som haft det lugnast under en längre tid, fram tills ett inbördeskrig som utbröt i oktober år 2019 till följd av anklagelser om valfusk efter det allmänna valet som utmynnade i en statskupp. Efter detta så har det generellt sett återgått till ett lugn speciellt efter nyval av president Luis Arce i oktober år 2020. Med det så återtog också vänsterpartiet MAS (Movimiento al Socialismo) – partiet för socialism, som består av en bred koalition mellan olika urfolksgrupper och sociala rörelser – sin position i regeringen.

När vi anlände i Bolivia och till vår organisation Kawsay så var planen att en utav oss skulle åka ut i fält till samhället Ivitipora, ungefär tre timmar med bil från staden Santa Cruz. Detta blev dock snabbt ändrat då en orolig period påbörjades i staden, som är en av de största samt en av de viktigaste städerna ekonomiskt och agrikulturellt sett. Enligt Bolivianska institutet för utländsk handel gjorde departamentet Santa Cruz ett rekordår 2021 med motsvarande 76% av landets totala livsmedelsproduktion. Oroligheterna var till följd av att regeringen hade senarelagt den folkräkning som skulle tagit plats år 2022 till år 2024, alltså precis innan valet år 2025. Senaste folkräkningen tog plats i Bolivia år 2012 och sedan dess har populationen i Santa Cruz beräknats växa med runt 25% och för nuvarande ha en population på över 3,5 miljoner. Detta skulle i så fall utgöra 30% av populationen och betyda att de har rätt till fler platser i den lagstiftande församlingen och därmed få större ekonomiska resurser. Beslutet om att senarelägga folkräkningen gjorde därför att invånarna i staden Santa Cruz började protestera, då det är till nackdel för oppositionen i Bolivia. Detta eftersom att majoriteten i Santa Cruz består av en konservativ höger, under ledning av guvernören Luis Fernando Camacho, som ofta motsätter sig regeringens beslut.

Till följd av beslutet så inleddes demonstrationer som stöttades av regionens guvernör Camacho och det eskalerade läget ledde till en regionsomfattande strejk som varade i totalt 36 dagar. Vägarna blockerades helt, framfart till staden blev omöjlig och export av livsmedel från Santa Cruz till omgivande städer stoppades. Staden stod stilla. Efter 36 dagar så tog det äntligen slut, efter att regeringen lovat att folkräkningen ska hållas innan valet och efter införande av en ny lag om folkräkning.

Historien tar däremot inte slut där. Nu i början av 2023 så påbörjades nya konflikter i staden Santa Cruz, denna gång på grund av att guvernör Camacho fängslats. Han misstänks vara inblandad i den statskupp som tog plats under år 2019 då dåvarande president Evo Morales tvingades avgå och Jeanine Áñez Chávez tog över som interimpresident vilket följdes av en tid med allvarliga konflikter och konsekvenser, som våra kollegor här i Cochabamba förklarar faktiskt var ett krig mellan folket och regeringen där många dog och ännu fler skadades.

Hur påverkas människor i oroliga tider och vad gör de för att klara av vardagen? Exempelvis så blir en brist av vissa råvaror en följd av att landets största matproducerande område stänger ned, vilket är en sådan situation som alltid påverkar de fattigaste mest. Dock så kan konsekvenserna skilja sig väldigt åt beroende på vart i landet man befinner sig och vilka förutsättningar som finns. Det gäller att följa nyhetsflödet och skulle det blir protester just där man hör hemma så kommer man kanske inte kunna ta sig till och från jobbet såna dagar. Man kan behöva fundera på vad som finns i skafferiet, om vattendunken räcker eller om det går att nöja sig med kokat vatten. I vår bas i Cochabamba har vi knappt märkt av något, till undantag för några dagar då det var mindre stödprotester för situationen i Santa Cruz. Allt detta har också skett samtidigt som stora protester (med tillhörande konsekvenser) från främst urfolk pågått under en tid i Perú.

Protester i Sucre till stöd för Santa Cruz som vi lyckades bevittna under vår semester den 30 december 2022, två dagar efter arresteringen av guvernör Camacho.

Högerväljare här i landet motsätter sig starkt beslutet att fängsla Camacho och enligt en kvinna som vi talade med under en protestmarsch på torget Plaza de Armas 25 de Mayo i huvudstaden Sucre så är detta lögn och ett försök från staten att göra sig av med oppositionen. Hon menar också att genom detta så rör sig Bolivia numera åt att bli en diktatur. Protesterna har pågått för fullt runtom i landet till följd av detta, främst i Santa Cruz-området. I mitten av januari lyftes de största vägblockaderna men som kan komma att återinföras som ett sätt att kräva guvernörens frisläppande.

Nu har dock protesterna pågått så länge att det blivit vardag och vi planerar därför att besöka samhället Ivitipora innan möjligheten går om intet, då vi är inne i den sista praktikperioden. Alex kommer att stanna i två veckor och Ebba stannar de första fyra dagarna, för att sedan göra sitt sista besök i byn Tambo K’asa utanför Torotoro. Vad som planeras och vilka erfarenheter som väntar kommer i senare inlägg!

Källor:

https://es.euronews.com/2022/11/27/bolivia-pone-fin-al-bloqueo-que-eparalizaba-santa-cruz-tras-convocarse-el-censo-para-2024
https://www.swissinfo.ch/spa/bolivia-censo_el-conflicto-por-el-censo-en-bolivia-se-recrudece-con-nuevos-enfrentamientos/48024146
https://blog.prif.org/2022/12/13/bolivia-a-new-battle-over-the-census-the-36-day-strike-of-the-santa-cruz-civic-movement-against-the-arce-government/
https://www.brasildefato.com.br/2020/11/22/a-un-ano-de-las-masacres-en-bolivia-familiares-y-victimas-relatan-momentos-de-terror
https://correodelsur.com/politica/20230101_santa-cruz-recibe-el-2023-con-protestas-y-represion.html https://apnews.com/article/protests-and-demonstrations-santa-cruz-blockades-bolivia-caribbean-e2e73f7f77b172d665742b77229250f5
https://cepr.net/report/bolivia-after-the-2019-coup-economic-policy/
https://abi.bo/index.php/noticias/economia/27432-santa-cruz-batio-record-en-produccion-de-alimentos-con-16-4-millones-de-toneladas-en-2021

29 december, 2022

Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

Kaffe med smak av Klimatförändringar, svåra Arbetsförhållanden och Orättvisa

Hej! Vi heter Saga och Vilma är just nu på praktik hos organisationen Serraniagua i byn El Cairo i Colombia. Här i byn försörjer sig majoriteten av byborna på kaffeproduktion och många är beroende av inkomsten för att familjen ska gå runt. Aldrig innan har vi själv förstått hur mycket arbete som går år för att producera en kopp kaffe, och hur känsliga kaffebönorna är för förändringar i klimatet. I vår podserie som vi kommer att publicera här på bloggen har vi tänkt prata om just detta, vi kommer gå igenom vilka utmaningar de största kaffeproducerande länderna står inför när det kommer till kaffeproduktion, vilka kriser som redan uppstått och vad som kan hända i framtiden. Nedan kan ni se ett råmanus med källor om ni föredrar att läsa istället för att lyssna! Chao!

Sextiotre procent av världens kaffe produceras endast i tre länder: Brasilien, Vietnamn och Colombia. På senare år har dessa länder drabbats av diverse klimatförändringar som har haft stora konsekvenser på kaffeproduktionen. Minsta lilla förändring i klimatet såsom kyla, torka, frost, regn, påverkar den extremt känsliga kaffeplantan. Enligt en studie som publicerats av ett engelskt forskarlag har 99,7 procent, av världens kaffeodlingar blivit påverkade av klimatförändringarna redan år 2020. År 2050 riskerar vi att ha halverat antalet producenter som kan odla kaffe. Fortsätter vi värma upp jorden i den här takten kommer vi efter en 2°C graders höjning få kaffeplantor som producerar en betydligt mindre skörd och vid en 3°C graders höjning kommer det bli svårt för kaffeplantorna att ens överleva. Redan nu kan man märka av de osäkra skördarna bland annat på de höga kaffepriserna. Under oktober 2022 hade kaffepriset gått upp med 41,52% jämfört med oktober förra året. De osäkra skördarna påverkar inte bara oss i Sverige utan de som framförallt drabbas är de 25 miljoner kaffebönderna världen över, småbrukare, som är väldigt känsliga inför klimatförändringarna och problemen detta skapar eftersom att de ofta inte har kapital att motverka och förebygga problemen.

I colombia odlar 540 000 familjer kaffe och många har försäljningen av kaffe som sin huvudsakliga inkomst. Majoriteten av familjerna bor i Colombias kafferegion, “Triangulo del Café”, det området som står för merparten av kaffeproduktionen i landet. Byn El Kairo som vi bor i ligger även i denna region. Här i byn har vi med egna ögon kunnat se vilka förödande konsekvenser klimatförändringarna får för bönderna. Här är nämligen klimatförändringarna väldigt påtagliga. Främst på grund av ökade mängder regn men i andra områden skapas problem på grund av kraftiga ökade eller minskade temperaturer.

Minskade temperaturer och ökad mängd regn har gjort att de tidigare så tydliga skördeperioderna av kaffe (oktober till mars samt april till juni) har smält ihop. Det finns nu ingen lika tydlig eller stor skördeperiod utan man måste skörda lite konstant. De förändrade temperaturerna resulterar även i att den mängd kaffe som produceras är mycket mindre. Detta är såklart extremt påfrestande och svårt för bönderna. Bland annat på grund av att detta skapar en stor ekonomisk osäkerhet då man tidigare kunnat samla vänner och familj för att skörda under skördeperioden och har kunnat räkna med en fast inkomst under dessa perioder. Istället måste odlarna nu vara extremt uppmärksamma och skörda lite hela tiden, vilket resulterar i att man inte har lika mycket tid över till annat arbete.

Vi har pratat med Camilla som arbetar i det agroekologiska teamet på Serraniagua, teamet strävar efter att uppmuntra och utbilda bönder i agroekologiska metoder och har lyckats etablera flertalet agroekologiska gårdar i vårt område. Genom att visa på andra ekologiska metoder och bidra med stöd och material så är det många bönder som enkelt kan övergå till ett hållbart jordbruk. Camilla är även ansvarig för organisationens kulturcafe och har en lång erfarenhet av att jobba med just kaffe.

Kaffe räknas till dem grödor som besprutas mest i hela världen. Bland annat visar en studie att ekokaffe “bara” beräknas släppa ut en tredjedel av de växthusgaser som konventionellt kaffe släpper ut. Det läcker inte ut några kemikalier i vattendrag, odlarna utsätts inte för samma påtagliga hälsorisker och du själv får inte i dig några miljögifter. Serranigua jobbar med bönder för att dessa ska övergå till agroekologisk kaffeproduktion, vi bad Camilla förklara mer hur detta jobb går till.

//Vilma och Saga i El Cairo, Colombia

Kaffeplanta med både gröna och röda bönor

Kaffebönor som torkas i växthus. — Kaffebönor som torkar i växthus

Torkade kaffebönor som väntas på att rostas på Serraniaguas café Comam

Källor till podcasten:

Fairtrade “Kaffe” https://fairtrade.se/om-fairtrade/det-har-ar-fairtrade/ravaror-och-produkter/kaffe/

Krona, Simon. SVT (2022) “Se kartan som visar kaffets dystra framtid”

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/se-kartan-som-visar-kaffets-dystra-framtid

Cato, Carl. DN (2022) “Därför blir kaffet allt dyrare – trots sjunkande råvarupris”

(https://www.dn.se/ekonomi/darfor-blir-kaffet-allt-dyrare-trots-sjunkande-ravarupris/

Federación De Cafeteros (2022) “Sustainability” https://federaciondecafeteros.org/wp/sustainability/?lang=en

1 december, 20221 december, 2022

Todos Santos firas på två olika håll

Den 2-3:e november infaller högtiden Todos Santos här i Bolivia. På svenska blir översättningen Allhelgona, men den skiljer sig mycket från hur vi känner till den i Sverige. Här är den mer som en blandning av spansk tradition blandat med lokal andinsk kultur. Jag, Ebba, och Alex fick uppleva denna högtid på olika håll, hin i den större staden Cochabamba och jag utanför Torotoro i den lilla byn uppe i bergen som heter Tambo K’asa.

I byn började förberedelserna för denna högtid redan på söndagen då flera av kvinnorna i byn samlades vid ett hus för att baka bröd inför Todos Santos. Brödet som kallas t’antawawas (sammansatt ord på aymara för bröd och barn) görs i olika former som människor vilket representerar de bortgångna, duvor, stegar, eller kors men kan skilja sig mycket. I Cochabamba började förberedelserna eftermiddagen dagen innan med brödbakning på Kawsays kontor och en radiostation var också med och dokumenterade. En spirituell ledare, Tata Francisco var på besök för att hålla i självaste ceremonin. Här skedde firandet under en och samma dag, till skillnad från Tambo K’asa där det sträckte sig över flera dagar.

Tata Francisco bakar t’antawawas som representerar de bortgångna

När brödet är bakat och klart så får alla deltagare ta med sig en del men de som har förlorat familjemedlemmar får störst del av brödet. Detta pågrund av att de familjer som har förlorat någon under samma år ställer upp ett bord i sitt hus med massor av dekorationer i plast, färsk frukt, godis, bröd, läsk, kokablad och allt som personen har gillat under sitt liv. Detta bord kallas för masktak’u och är till för att kalla personens själ på besök under Todos Santos och för att sedan mätta själens hunger och törst med allt det som den gillat under sin livstid.

Dessa bord finns i hemmet och dagen innan Todos Santos så brukar grannar komma med en liten gåva, och minnas personen tillsammans med familjen. Familjen bjuder på mat, oftast soppa, majskorn och fårkött och bjuder på hemmagjord majsöl som heter chicha. Man ska då först hälla öl framför bordet för att ge själen att dricka och sedan dricka själv. Familjerna är mycket generösa och erbjuder ständigt mer mat eller öl om de ser en tomhänt. Då det tyvärr varit flera dödsfall under året i denna by betydde det att man åt väldigt mycket mat under denna dag.

I Cochabamba kom flera familjer, vänner och kollegor för att hedra sina bortgångna. Man pratade och mindes tillsammans vad personerna betytt och vad deras liv representerat, allt var väldigt stilla och stämningsfullt. Ceremonin varade flera timmar och hade ett uppehåll för lunch för att sedan fortsätta. Alla som ville hade möjlighet att gå fram, hälla/stänka lite alkohol på ett separat gåvobord och samtidigt avge en bön. Senare bars denna ut för att brännas som offergåvor till Pachamama (Moder jord), där alla hjälptes åt att få på gåvorna på elden. Återigen sades några ord och sedan tackade alla varandra, vilket innebär en handskakning, en kram och en handskakning. Exakt hur ceremonin slutade vet jag inte, då jag (Alex) följde med vår handledare som skulle hålla i en workshop på annat håll för urfolkskvinnor.

I byn Tambo K’asa har tre personer gått bort under detta år, två yngre människor och en äldre dam. Det var väldigt känslosamt vid mastak’un för en 22 årig pojke som gått bort under året i en olycka, familjen var väldigt berusade och växlade mellan att gråta och skratta varannan minut. De spelade traditionell musik på träflöjtar, åt mat och drack chicha.

Dagen efter detta är själva högtiden Todos Santos. Då bärs dessa bord från hemmet upp till byns kyrkogård som är på ett berg ovanför byn. Där staplas borden på varandra för att bilda ett torn som sedan dekoreras med ännu mer godsaker.

Några ungdomar i traditionell utstyrsel som var med och firade

Hela dagen spenderas sedan med fest på kyrkogården dit många människor kommer för att samlas, även från utanför byn för att delta i traditioner såsom tinku. Dessa bord som satts upp på kyrkogården kan sedan barnen i byn gå fram till och be en bön för själen och i utbyte få saker från bordet. Många av barnen gick från firandet med påsar fulla av bröd, kakor, frukt och till och med en hel kyckling. Under tiden står stora grupper av ungdomar i en ring och sjunger traditionella låtar, medan de har på sig traditionella kläder och hattar. Andra går under tiden fram till gravarna av dem som gått bort under året och spelar flöjt för att visa respekt för själen och får i utbyte majsöl från familjen.

Den tradition av allt detta som blev den största kulturkrocken var deras tradition som heter Tinku. Människor samlas i en ring och håller i ett tjockt rep för att bilda en ring där en domare sedan står. En man går sedan in i ringen och domaren frågar om någon vill utmana honom. Den som vill utmana honom går in i ringen och de börjar direkt att boxas tills en av dem inte kan mer, då avbryter domaren matchen och nya deltagare väljs från publiken. Detta fortsätter så länge det finns deltagare och publik. Många av deltagarna är berusade redan innan de boxas och lämnar ofta arenan blodiga.

Resten av veckan så fortsätter festen, skolan ställs in, musik spelas och chichan slutar aldrig rinna.

31 oktober, 20221 november, 2022

I utkanten av Buenos Aires

Vid första ögonkastet kan man tycka att Buenos Aires verkar vara en stad som lika gärna kunnat funnits i något sydeuropeiskt land. Mycket av arkitekturen tycks vara liknande, med stora breda gator som ofta pryds av alléer med stora vackra gröna träd. Det var nog bland annat detta som gjorde att jag omedelbart kände mig rätt hemma här, trots att det nästintill är så långt ifrån hemma man kan komma. Första gången jag åkte till Argentina var februari 2020, tanken var då att jag skulle genomföra en praktik med Framtidsjorden, här på plats i Buenos Aires, med den lokala miljöorganisationen Pereyra. Riktigt så blev det dock inte… När Mars 2020 kom blev vi tvungna att hastigt packa våra väskor och återvända hem, innan landets gränser stängde och total lock-down blev den nya verkligheten i landet.

Nu har det gått ungefär 2,5 år, och i oktober 2022 kunde jag äntligen återvända. Lite har förändrats, exempelvis är jag den här gången i väg på egen hand, då min tidigare BA-vapendragare Johanna tyvärr inte kunde följa med i denna tidsperiod. Att återvända ensam trodde jag skulle kännas precis som förra gången, lätt, hemtrevligt och romantiserat. Jag vet inte om det beror på att jag fick hoppa rakt in i ett pågående projekt med organisationen Pereyra, eller om det är just det att jag kom hit själv, och bor själv. Till skillnad från förra gången då vi bodde i ett enormt kollektiv med 19 personer, från olika länder i Sydamerika. Men jag tycks mig ha fått uppleva en annan sida av Buenos Aires den här gången, eller kanske har jag bara blivit äldre och mer uppmärksam nu?

Projektet som jag fick ta del av, i slutskedet, eller rättare sagt slutspurten, hade fått namnet ”Cuento con derechos” som kan översättas med ”historier med rättigheter”. Pereyra hade fått i uppdrag att tillsammans med bland annat det offentliga handlednings ministeriet här i BA, att besöka fem olika skolor, fritidsgårdar eller liknande organisationer som riktar sig mot barn och ungdomar i utsatta områden eller situationer. Det rörde sig bland annat om barn som bor i några av de områden som anses som de fattigaste i staden, eller barn som har funktionsnedsättningar, antingen fysiska eller psykiska.

Projektet gick sedan ut på att besöka de fem olika ställena, där de barn som hade intresse av att delta, tillsammans valde ut en rättighet som de fokuserade på, varefter de skapade en fantasifull historia. Varje historia skulle sedan komma att illustreras och visualiseras med ritningar eller skådespel, som barnen utförde. Projektet fortlöp mellan september och oktober och avslutades med uppvisning på ett lokalt kulturcenter. Här träffades alla barn och ungdomar för första gången från de fem olika grupperna, och framförde sina historier för varandra. Dessutom fanns även en stor publik av föräldrar och andra anhöriga. Resultatet blev storslaget, och det skrevs om det i tidningen.

Vilka var då rättigheterna som barnen lärde sig om, och skapade historier kring? Bland andra var det rätten till ett arbete, rätten till en familj och rätten till att bli jämlikt behandlad. Eftersom barnen som deltog hade olika förutsättningar för att uttrycka och röra sig, användes olika hjälpmedel för att förverkliga historierna. Men gemensamt för dem alla var att de kände sig stärkta av upplevelsen. Energin i rummet var fylld av uppstämdhet, förväntningar och nervositet. Lorena, en av de ansvariga på en av organisationerna, ”Pamperito” beskrev projektet som oerhört värdefullt, ”Det är viktigt att barnen får lära sig, redan från en tidig ålder, att även de har rättigheter, så att de tar med sig det när de börjar skolan”.

Då alla bilder av barnen i detta projekt tillhör ministeriet, kan jag tyvärr endast dela bilder som inte är direkt knutna till projektet. Men dessa bilder visar de områdena som två and fem organisationer är belägna i. Dessa områden anses som sagt som några av de fattigaste i Buenos Aires och av säkerhetsskäl blev vi skjutsade i en mini van fram och tillbaka. Det som slog mig särskilt var att dessa områden ligger ett stenkast utanför stadskärnan, men man skulle kunna tro att det är mil emellan. Man får en känsla av en bortglömd del av stan, där det inte finns någon hjälp att hämta från samhället. Områdena präglas av nedskräpning och nödlösningar. Exempelvis hänger alla kablar utanpå byggnaderna och man kan lugnt säga att det råder kabelkaos. Här har inte människor råd att betala för elen, men staden har valt att inte stänga av den trots allt, eftersom det skulle leda till katastrof och förmodligen möta stort motstånd. Hundar springer runt lösa hur som helst och människor rotar i skräphögar för att förhoppningsvis hitta något av värde. Det är då det är som viktigast att det finns eldsjälar som Lorena eller Soledad, som öppnar sina egna hem för områdets barn och ungdomar, gör om sina bakgårdar till fridfulla rastgårdar där barnen kan komma och gå som de vill, ”mi casa es su casa” i dess renaste form. Hit kan barnen komma och få mat för dagen, och ägna sig åt andra aktiviteter som sport eller kreativt skapande.

/Emma i Buenos Aires.

Gator av grus, ofullständiga byggnader och kablar som hänger huller och buller i ett stort kaos.

Områdets hundar som verkar tillhöra ingen och alla, traskar fritt runt i alla hörn.

Fullt av skräp på marken, som ingen verkar ha avsikt att göra något åt.

7 oktober, 20221 november, 2022

Stay Local – Mushroom farming in Nubra Valley

Stay Local

A lot of the food today is grown in one place, transported to another, packed in a third, and later sold and consumed in a fourth. The food needs to travel long distances until it ends up on our plates which is not only extremely bad for the environment it is also extremely bad for the farmers and producers.

*Picture: Local women and men participating in the workshop training.*

Buying and consuming local food it’s not only way better for the environment, but it’s also way more beneficial for the local community and their economy. It is a way to support and strengthen farmers and local producers.

*Picture: The finished product of Oyster mushroom bags ready to grow.*

Picture: Local women from the village Ayee.

It keeps the food where it was grown. It’s also encouraging their local practices and sustainable agriculture. It is therefore important to improve local food farming. Locally produced and locally consumed food is about food security and according to International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights The Committee declared that “the right to adequate food is realized when every man, woman, and child, alone or in community with others, has physical and economic access at all times to adequate food or means for its procurement”.

*Picture: Preparation day one of the sawdust*

Mushrooms are amazing!

Also quick to grow…
Mushrooms are not only important from a nutritional or medicinal point of view but their cultivation also provides additional income and employment to the farmers in rural areas of Ladakh. Conditions in rural Ladakh are a little different from the ordinary. In the villages, the local farmers “depend” on each other in one way or another and usually cooperate throughout the seasons. Most of the people in Ladakh depend on agriculture and the cultivation of local farming. The cultivation of vegetables is among the most dominant source of food for the people in Ladakh, where the cultivation of mushrooms can contribute to one of the most important sources of nutrition for the local people during the winter season when land cultivation is not possible.

Mushrooms are also quick to grow, it can take up to one month to grow and require a small amount of water, which is also a limited resource in the mountain area. Mushroom farming contributes to promoting sustainable agriculture, especially in difficult conditions such as places like Nubra Valley, Ladakh.

Together with Stanzin Dorja, a mushroom farming specialist, our supervisor Rigzin Gurmet, and Stanzin Kunfan we went to the village Ayee in Nubra Valley for mushroom farming training. With assistance from Future Earth and Ladakh Ecological Development Group organized and performed a two-day mushroom training together with around forty local farmers of which the majority were women.

Picture: Trainer Stanzin Dorja mushroom farming specialist.

On the first day, we all joined together in the garden of Labgang (local man), a progressive organic farmer from Nyee to start the training. The training started with some basic theory and later a Q&A. During the training, mushroom expert Stanzin Dorja explained the health benefits of mushrooms as part of one’s diet and how the cases of diseases such as diabetes are increasing in society. Mushrooms can be a source of high nutrition and in the long term can help improve health and the immune system, especially in a regular diet. Which can help cure diseases like diabetes.

On the second day, we all joined together as well to continue the training. This day was more practical and the farmers got to learn practical knowledge on how mushroom farming is made. The local women and men got the amazing opportunity to learn how to grow Oyster mushrooms, which is a fantastic mushroom to grow. It can grow incredibly fast and become large enough to feed several families. The whole training ended with all of us sharing the homemade food and tea which really showed their strong community work and gratitude. It was fantastic to experience their openness and warmth towards each other and everyone participating.

*Picture: Local females from the village Ayee.*

Picture: Female farmers in Ayee soaking the spawn for the upcoming day.

Now the cultivation is set, in a month we will go back to see if the farmers got any set of mushrooms.

Best regards
Elin Franzén & Linnea Agerstig Sterlinger
Interns at
Ladakh Ecological Development Group

17 juni, 202218 juni, 2022

Fem inspirerande hållbarhetslösningar i Ladakh

Okej gänget, 4 månaders praktik börjar nu närma sig sitt slut. Innan vi lämnar det här vackra området bland Himalayas vita toppar tänkte vi dela med oss av fem hållbarhetslösningar som vi tycker är inspirerande.

Komposttoalett
För att minska vattenförbrukningen, ta till vara på avföring och urin som gödsel, och återföra det till det naturliga ekosystemet, används något som kallas torrkomposttoalett. Toaletten är ett hål i golvet som går ner till ett ”rum”. Efter varje toalettillfälle häller man över en blandning av torkat djurgödsel (som tas från djuren på gården), torkade löv och sand. Detta görs för att minska doften och tillföra organiskt material som påskyndar komposteringsprocessen. Toaletten används på detta sätt under ett år och därefter får den vila ett år tills materialet har blivit till jordblandad gödsel. Tömningen sker på våren i samband med att odlingssäsongen drar igång.

Traditionell ladakhisk toalett, komposttoalett.

Soluppvärmda hus
I ett klimat där utomhustemperaturen går ned till ca -25° på vintern krävs det lösningar för att hålla värmen i husen. För att spara energi har exempelvis SECMOL under de senaste 15 åren använt sig av passiv solenergi, en teknik som värmer upp husen med hjälp av enbart solens värme. Det vill säga, utan att använda sig av elektricitet, släppa ut CO2 eller förbränna några fossila bränslen.

De huvudsakliga funktionerna som håller byggnaderna varma är:

Fönster placeras enbart i söderläge.
Tjock plast, likt växthus, fäst vintertid på utsidan av byggnadens södra del. Luften i växthuset värms upp av solen på dagen vilket sedan utnyttjas till att värma upp byggnaden genom att öppna upp fönstrena morgontid.
Husen målas i svart i söderläge för att absorbera värme.
Väggar och golv och isolering av material som t.ex lera, halm, och dynga för att lagra uppsamlad värme.
För att förhindra överhettning tas växthus-delen bort från byggnaderna under sommartid.

Tack vare denna samling metoder har normaltemperaturen i huvudbyggnaden på SECMOL campus kunnat ligga på +14° även under den kallaste delen av vintern!

Artificiella glaciärer
Det karga ökenlandskapet och det allt mer oförutsägbara klimatet i Ladakh har tvingat befolkningen att anpassa sitt levnadssätt och gett liv åt lokala innovationer i form av exempelvis artificiella glaciärer – ice stupas. Ice stupas är ett kreativt sätt att dryga ut vattentillförseln i de byar som drabbats av vattenbrist till följd av klimatförändringarna och smältande glaciärer. Vattnet som används till ice stupas kommer huvudsakligen från varmvattenkällor och deras utseende varierar beroende på hur de lokala förutsättningarna ser ut i byarna.

Konstruktionen av ice stupa består många gånger av en ställning av metall eller trä som det sedan byggs på med olika material i form av exempelvis gamla rep, plast eller annat som isen kan fästa i. För att kunna sprida ut vattnet från varmvattenkällan på ice stupan har ladakhierna uppfunnit en rad olika metoder, bland annat att göra små hål i vattenslangar som får agera vattenspridare. När glaciären börjar smälta på våren samlas vattnet i en bassäng, zin, varifrån det sedan kan distribueras ut till byns jordbruk och djur.

Kunskapen om ice stupas har sakta börjat sprida sig till andra delar av världen, bland annat Schweiz och Chile, och vår förhoppning är att denna fantastiska uppfinning ska fortsatt spridning och inspirera till andra kreativa hållbarhetslösningar!

Läs mer om ice stupas på: http://icestupa.org/

Ekologisk odling
Att ha tillgång till mat som är odlat på ett hållbart sätt är en förutsättning för en artrik natur och överlevnad. Här i Ladakh har man även målet att bli ekologiskt certifierat till år 2023.

Precis om i Sverige är odlingsperioden i Ladakh är kort, mellan april och september. Däremot utnyttjar man växthus året om där man odlar tåliga grödor. Jorden inte är särskilt bördig eller näringsrik så gödsel från djur/människor viktigt för att kunna få en bra skörd.

För att minska förekomst av ogräs används olika kemikaliefria tekniker. Teknikerna går ut på att kväva marken runt den planterade grödan. Detta kan göras antingen genom att placera småsten runt plantan, som enbart hindrar ogräs från att växa, eller löv och halm som även fungerar som fin kompost när det förmultnat. En tredje teknik är att använda sig av plast som det gjorts små hål i där grödorna kan växa upp. Fördelen med denna metod är att den inte kräver lika mycket arbete som det gör att bära sten eller löv, men det går inte att bortse från det faktum att det i längden riskerar att bidra till naturföroreningar i form av mikroplaster.

Sonam och Dolkar planterar sticklingar i SECMOLs trädgård.

Samarbete
Att leva tätt och samarbeta genomsyrar hela den ladakhiska kulturen. Man bor traditionellt sett i generationsboende där antingen mannen eller kvinnan, efter giftermål, flyttar hem till sin respektives familj. De flesta växer upp ute på landsbygden, i en by mellan ca 20-60 hushåll, och att hjälpas åt med de dagliga sysslorna som jordbruk innebär är självklart redan från unga år.

Folket i Ladakh är givmilda och gästvänliga av naturen och det tillhör det normala att erbjuda sina gäster mat och te när tillfälle ges. Det är även något av en norm att lifta till och från skola och jobb vilket vittnar om att det finns en stark tillitskänsla i samhället.

Att samarbeta och ha goda relationer är en förutsättning för att vardagen ska fungera i de små jordbrukssamhällena. Att dela på saker och ta hand om varandra är också något som vi tror måste ske för att ställa om till en hållbar värld!! 🙂

24 augusti, 202024 augusti, 2020

Avsnitt 4 – Ladakh-Snack: Livet i Ladakh – Är hunden människans bästa vän?

Välkommen till det fjärde avsnittet av Ladakh-Snack. Avsnittet spelades in den 4 juni på hotellet i New Delhi i väntan på att få åka hem till Sverige.

Blogginlägget är en sammanfattning av poddavsnittet med bilder. Så glöm inte att lyssna! Avsnittet hittar du på Spotify, Acast eller genom att söka på Ladakh-Snack där poddar finns.

I detta avsnittet kommer vi lyfta blicken lite och titta mer på de övergripande strukturerna, historia, konflikter och kultur.

Den tibetanska kulturen har alltid haft stort inflytande över Ladakh, både politiskt och religiöst. Under lång tid så var Ladakh ett självständigt kungadöme och de första människorna som bodde i Ladakh var nomader. Under 1800-talet regerade Dogra-dynastin i Ladakh och Kashmir. Den sista som styrde under Dogra-dynastin var Marahja Hari Singh. I augusti 1947 när Indien blev självständigt, ville fortfarande Marahja Hari Singh upprätthålla sitt kungadöme och eftersom han själv var hindi slöt han avtal för att bli en del av Indien istället för Pakistan för det gynnade honom mer. Idag är Ladakh fortfarande inte ett område utan konflikter och krig och Leh och Ladakh är verkligen en ”political hotspot”. Eftersom det både finns oroligheter mellan Pakistan och Indien men även påtryckningar från Kina i öst. I dagsläget gör både Indien och Pakistan anspråk på hela området Kashmir och likaså Ladakh. Konflikten mellan Pakistan och Indien blossade upp år 1999 och centrumet för detta var i grannstaden Kargil, där flera militärer dog. Indien och Kina konflikten har också pågått från 1950-talet.

Stupas, dessa heliga monument finns runt om i Ladakh

Den tibetanska buddhistiska tron följer månkalendern och under flera månader infaller festivaler för att fira diverse saker. Innan lockdown hann vi med att besöka Matho Festival och Dos Moches festivalen som firas i två dagar för fred och välstånd för det kommande året.

Även om Buddhism och Islam är de två största religionerna i Ladkah så finns det en tydlig islamfobi. Den indiska regeringen är väldigt hindi-nationalistiska och islamofobisk och det märks av ibland. Till exempel, i en kärleksrelationer där en är muslim och en är buddhist kan det bli väldigt problematiskt med familjen. Där familjen vänder sig emot. Även skolorna i Leh kan bidra och skapa en segregation i samhället eftersom skolorna är uppdelade som buddhistiska skolor, kristna skolor och muslimska skolor.

I Indiens skolsystem finns det ett slutprov efter årskurs 10 och årskurs 12. Om du inte klarar slutproven måste du vänta ett år för att skriva slutproven igen. Då får man inte gå om ett år utan man får studera på egen hand för att skriva proven igen för att sen hoppa upp till nästa klass. Secmol som också är en del av framtidsjordens nätverk grundades dels för att lära elever mer om den ladakhiska kulturen men även för att fånga upp de elever som inte har klarat slutproven och ge de en möjlighet.

På bilderna nedan är några av de maträtterna vi åt under vår tid i Leh.

Frukost, hembakat bröd med aprikossylt och kawa

Ladakh har innan, juridiskt sätt, tillhört staten Jammu och Kashmir men i augusti 2019 blev Ladakh en ”Union Territory”. Detta betyder att istället för att Ladakh styrs från Jammu och Kashmir styrs de från Delhi med en mindre lokal regering i Leh. När Ladakh tillhörde Jammu och Kashmir kunde bara människor från Ladakh köpa mark där. I och med Union Territory kan vem som helst som kommer från Indien köpa land som i sin tur kan leda till stor exploatering i Ladakh. Därför vill de flesta att Ladakh ska ingå under ”the Sixth Schedule” som skyddar urinvånare och även betyder att Ladakhier igen är de enda som kan köpa land.

I Ladakh finns det ett stort problem med hemlösa hundar. För att lösa problemet finns det ett initiativ att sterilisera hundarna så att det inte kan få fler valpar. I andra länder där detta problemet finns, avlivas hundarna. En anledning till varför detta inte görs är på grund av den buddhistiska tron att inte döda något levande. Detta skapar dock en konflikt eftersom hundarna inte får mat eller någonstans att bo och kan därför bli väldigt aggressiva och gå till attack mot andra hundar eller människor. Under våren när turistsäsongen egentligen brukar dra igång, brukar de få mat från restauranger och hotell. Nu, under corona har de lidit väldigt mycket och därför har ett annat initiativ dragit igång där en lastbil åker runt i Leh för att mata hundarna.

Hundmamma och hennes valpar njuter av solen utanför LEDeG

Även om avsnittet var lite längre hoppas vi att ni uppskattade det. Om ni har några frågor eller funderingar tveka inte att höra av er till oss!

Julley!

Caroline och Ladakh-Snack gänget

3 augusti, 20203 augusti, 2020

Avsnitt 1: Välkommen till Ladakh-Snack – podden om en plats i Himalaya

Julley!

Nu har det äntligen blivit dags för oss att släppa och presentera en helt ny podd med namnet Ladakh-snack! Det är en podd skapad av oss praktikanter som befann oss i Leh, Ladakh under våren 2020. I denna podd får ni följa med oss när vi berättar och diskuterar om de upplevelser, äventyr och utmaningar vi varit med om under denna tid. Vi tycker detta var ett roligt sätt att bearbeta det vi varit med om och lära oss av varandra men också för att sprida kunskap om Ladakh till er alla här hemma i Sverige. Idén om att göra just en podd kom när vi hamnade i lockdown under corona. Vi funderade på hur vi kunde sprida kunskaper och lärdomar som vi fått i Ladakh medans vi satt under lockdown och inte kunde ta oss runt. Vi har varit med om så många roliga, spännande och utmanande upplevelser, möten och lärdomar som vi så väldigt gärna vill att alla ni här hemma ska få ta del av.

Ingen utav oss har någonsin gjort en podd förut, vi är alla nybörjare och tycker det skulle vara så roligt om ni ville följa med oss på denna lärande-resa.

Idag släpper vi avsnitt 1, ett introduktionsavsnitt för att ni ska få ära känna oss praktikanter och de organisationer vi befunnit oss på.

För att lyssna via Acast tryck HÄR

För att lyssna via Spotify tryck HÄR

Vi fem praktikanter har befunnit oss på två olika organisationer i staden Leh, LEDeG – Ladakh Ecology and Development Group och LEHO – Ladakh Ecology and Health organisation.

Och vilka är vi då?!

Praktikanter hos LEDeG

Jag som sitter vid tangentbordet idag heter Maria Nyström och är 29 år. Jag kommer från en by som heter Bergshamra och ligger längst med Norrtäljes kust. Jag är utbildad beteendevetare och även läst Internationell hälsa i Thailand. Jag har under några år jobbat med social hållbar utveckling men också börjat utbilda mig inom hela begreppet hållbar utbildning. På fritiden hänger jag gärna ute och gärna i min kajak paddlandes in i en solnedgång!

Med mig var också Caroline Tham Johansson och Karolin Ring. Caroline är ursprungligen från Falkenberg på västkusten. Hon är 26 år gammal och har studerat Politices kandidatprogrammet i Lund. Hon har en speciell dragning till staden Wien där hon studerat tidigare. Hon är även en hejjare på golf och kan allt om öl!

Karolin (Karro) Ring är 29 år och kommer från Jönköping. Hon är utbildad civilingenjör inom energi och miljö på Linköpings universitet. Hon har gjort fältstudier i Sydafrika och studerat tillgången till vatten. Hon har även jobbat med miljöfrågor inom länsstyrelsen. Karro kan plocka hur mycket blåbär som helst och kan bygga saker av vad som helst (en äkta ingenjör helt enkelt).

Praktikanterna som befann sig på LEHO var Lukas Jarvis och Jakob Bowers. Lukas är från (enligt honom själv) sköna Närke och Örebro. Han är 25 år och har läst en kandidat i fred och utveckling i Uppsala. Han är just nu på väg till Nederländerna för att läsa sin master. Lukas kan göra alkoholhaltiga drycker av vad som helst och fixar och donar gärna på deras fina gård i Närke.

Jakob är 22 år och är från studenternas stad, Lund. Han har snart en kandidat inom nationalekonomi. Om man vill veta något om eller kring resiliens så är Jakob den man ska fråga. Han reser gärna runt och jobbar på gårdar och ni måste se honom när han jonglerar med eld(!!!).

För att få veta varför vi valde att åka på denna praktik med Framtidsjorden så in och lyssna på dagens avsnitt!

Under dessa 6 veckor kommer ni få lyssna på 6 avsnitt. Idag är första introduktionsavsnittet och framöver kommer vi prata om:

Avsnitt 2 – Livet på landet

Avsnitt 3 – Livet i staden

Avsnitt 4 – Livet i Ladakh

Avsnitt 5 – Livet i lockdown

Avsnitt 6 – Livet tillbaka hemma

För varje avsnitt kommer det komma ut en inlägg här på bloggen men följ också Framtidsjorden på Instagram för att hålla koll på när avsnitten kommer ut.

Vi åker ju på praktik genom organisationen Framtidsjorden. Framtidsjorden är ett internationellt nätverk av organisationer i Sverige, Latinamerika och i Asien. Allt arbete utgår ifrån en socialt rättvis och ekologisk hållbar grund och fokus ligger på hållbar landsutveckling, urbana miljöfrågor, bevarandet av biologisk och kulturell mångfald, genusrelaterade frågor och kvinnors rättigheter. Man arbetar efter tre grundprinciper: Ekologi, självtillit och samarbete.

Framtidsjorden arbetar aktivt med de globala utvecklingsmålen, Agenda 2030, och då främst med målen 2 – ingen hunger, 12 – Hållbar konsumtion och produktion och mål 13 – bekämpa klimat förändringarna.

En stor del av framtidsjordens arbete är just praktikantprogrammet som vi fick möjligheten att delta i, vi tycker att du också ska ta chansen att söka! Gå in HÄR och läs med och framför allt SÖK!

Vi fem praktikanter har alltså befunnit oss i Indien, vilket vi själva knappt fattat. Detta då vi befunnit oss högst upp i Indien i Himalaya bergen. I en stat som heter Ladakh och närmare bestämt i staden Leh. Vi var uppe på 3500 möh och det märktes markant i kroppen. Varför vi inte upplevde att vi varit i Indien och hur höjden påverkade oss trycker ni HÄR eller HÄR för att få lyssna mer om.

Utsikten från ett kloster ovanför staden Leh

Huvudgatan, main market, i Leh

Fun fact! Indien har en enormt stor befolkning, 1,3 miljarder människor. Om man skulle trycka in Sveriges befolkning i den siffran, hur många procent tror du då att Sveriges befolkning utgör av dom 1,3 miljarderna? Svaret får du när du lyssnar på avsnitt 1.

Ladakh är sedan förra året ett så kallat union territory, innan tillhörde dom Jammu & Kashmir. Detta för med sig både fördelar och utmaningar då man hoppas på att staten ska få lite mer bestämmanderätt och lokalt styre men det innebär också att folk från andra delar av Indien kan komma och köpa land i Ladakh vilket tidigare varit förbjudet. Det hotar då att konkurera ut lokalbefolkningen. Eftersom att Ladakh blev ett eget UT förra året så vet man inte riktigt än hur detta kommer att påverka staten, detta är något som vi ser fram emot att höra mer från kommande praktikanter hur det utvecklar sig. Något man hoppas på iallafall är ett så kallat 6th schedule som betyder att Ladakh blir erkänt som ett tribal area vilket innebär att säkra befolkningens rättigheter och de får då en möjlighet att beskydda deras land genom lagar och förordningar. Men vi hoppas på att få följa utvecklingen av detta framöver. Är man intresserad kan man läsa mer här.

Här kommer en kort presentation om våra organisationer vi besökt under 4 månader:

LEDeG

Ladakh Ecological Development Group (LEDeG) är en gräsrotsorganisation som startade 1983 av en grupp ladakhier och en svensk kvinna vid namn Helena Norberg-Hodge med visionen ”a sustainable future for Ladakh that is built on it´s culture and environment.”

Ladakhs vänner beskriver att syftet med att starta organisationen var att underlätta för människor som lever i ogynnsamma områden runt om i Ladakh. Detta då det är ett dilemma mellan att bevara traditionerna men samtidigt följa med i den snabba moderna samhällsutvecklingen. LEDeG vill jobba för att bevara kulturen och den vackra miljön men samtidigt leda utvecklingen mot ett hållbart samhälle. Målet är att kunna stärka den lokala ekonomin och levnadsstandarden men utan att påverkan den känsliga miljön negativt.

Det är 35 st anställda och alla jobbar med olika projekt inom: Appropriate technology , hantverk, jordbruk och mathantering, Rural buildning center samt deras egna hostel där vi praktikanter bott.

LEDeG hostel

Dom har även ett spännande projekt som heter Livable Leh som vi kommer berätta mer om i kommande program i podden Ladakh-snack.

LEDeGs kontor

LEHO

Ladakh Ecology and Health organisation grundades 1991 då man såg behovet av att jobba med ekologi, jordbruk och hälsa i en stad med snabb samhällsförändring och urbanisering på kort tid. Man såg att den traditionella kulturen och sedvanor var hotat och man ville därför jobba med en holistisk lösning för att kunna vara med och styra utvecklingen så att man tog hänsyn till dom lokala förutsättningarna och bevarade det traditionella i den snabba utvecklingen. Detta för att främja hållbara samhällen.

Kärnan i LEHOs arbete är att ha med sig hela samhället, detta gör dom via deltagande processer. Man bygger kunskap ihop, både i lärande processen men också i genomförandet.

Majoriteten av arbetet är förlagt ute på landsbygden då Ladakh består av många avlägsna byar. Dom jobbar också med påverkansarbete politiskt, till exempel med att skriva policys. En policy dom jobbar med just nu är ladakh 2025. Vad det innebär berättar vi mer om i podden.

Praktikanterna utanför LEHOs kontor

Nu hoppas jag att ni fått lite bakgrund och uppfattning om första avsnittet! Så se nu till att gå in och lyssna på podden. Vi uppskattar era tankar och feedback så tveka inte att kommentera och höra av er. Vi hoppas att ni ska tycka att det är roligt att följa med oss på denna resa och vi hoppas att ni har lite överseende med att vi är nybörjare på detta!

Podden hittar ni på Acast och på Spotify

Glöm inte heller att följa framtidsjorden på Instagram och håll utkik för inlägg här på bloggen!

Ha det gott så hörs vi nästa vecka igen!

Julley!

/Maria och Ladakh-snack gänget.