Maskindelning och förädling inom tamilska jordbruket

Hej från Tiruchirapalli! Eller närmare bestämt Trichy, som det kallas i folkmun. Vi heter Fannie och Ebba och är två av tre praktikanter på Kudumbam under våren 2023. Kudumbam är en organisation i Tamil Nadu, Indien, som har arbetat brett med innovation och kunskapsspridning av ekologiska och traditionella jordbruksmetoder sedan de grundades 1986. Under dessa år har Kudumbam byggt upp ett stort nätverk av bönder som tillsammans, med organisationen som mötesplats, implementerat och utvecklat sådana metoder. I syfte att vidareförmedla den lokala kunskapen som finns inom nätverket har vi fått möjlighet att besöka några av bönderna som är aktiva i nätverket.

(Foto: Linn Eriksson)

Aravindhan Neelamegam

En av bönderna vi besökte tidigare i vår är Aravindhan Neelamegam. Aravindhan bor i byn Kovil Veeragudi i Tamil Nadu med sin familj, pappa och två bröder. Tillsammans har de en gård på dryga 16 hektar där de driver ett, till stora delar, ekologiskt och mekaniserat jordbruk. Aravindhan växt upp med jordbruket och aldrig övervägt en annan karriär. Trots detta har Aravindhan en masterexamen i företagsekonomi, något han tror har gjort det möjligt för honom att utforska och tillämpa ny teknik på gården. 

Under vårt besök är luften lika delar het och torr trots det tunna molntäcke som mot förmodan täcker himlen. Det knastrar under fötterna på oss medan vi sicksackar oss fram på det torra nyskördade hirsfältet. Siktet är på den lada där de förvarar de maskiner som används till bearbetning. Väl inne i ladan berättar Aravindhan entusiastiskt om maskinernas olika användningsområde. Här finns maskiner för att skala hirs och baljväxter, mala torkade kryddor och extrahera olja från bland annat jordnötter och sesamfrön. Många småskaliga jordbrukare i denna del av Indien arbetar hårt för att kunna försörja sig och sina familjer. Arbetet är krävande och arbetskraft är både svårtillgänglig och dyr. Ett sätt för bönder att öka intäkterna från sin produktion är alltså att förädla sina grödor. Men bearbetningsmaskiner är dyra och det är långt ifrån alla som har råd med denna typ av investering. 

Aravindhan fortsätter förklara för oss hur maskinerna i ladan framför oss i själva verket inte tillhör honom utan en grupp uppemot 300 jordbrukare från Kovil Veeragudi och tre andra närliggande byar. Genom att gå samman har gruppen kunnat dra nytta av av statlig subvention genom vilken de mottagit maskiner för ett värde av 1 miljon indiska rupier, vilket motsvarar ungefär 128.000 kr. Maskinerna förvaras hos Aravindhan som står för både plats och elektricitet men sedan några år tillbaka täcks numera all el som används för jordbruksändamål av en annan offentlig subvention. Medlemmarna tar med sig sina produkter till gården för att bearbeta dem. På plats finns en förare som sköter maskinerna till ett reducerat pris. Aravindhan poängterar att detta innebär vilket innebär att jordbrukarna själva inte behöver kunna manövrera dem, föraren sköter allt det tekniska vilket ökar tillgängligheten liksom nyttan av maskinerna. Användning av maskinerna är även öppen för icke-medlemmar men de måste betala ett något högre belopp. 

(Foto: Linn Eriksson)

Distribution of Value Addition Machinery
Den subvention som Aravindhan och hans grupp använde sig av heter “Distribution of Value Addition Machinery” och är ett system som tamilska staten skapat för att minska matsvinnet som främsta mål. Genom att förädla/bearbeta mat förlängs hållbarheten på den vilket är ett bra sätt att ta till vara på all mat som produceras vilket är viktigt för matsäkerhetens skull. Detta är särskilt viktigt då klimatförändringarna drabbar jordbruket i Tamil Nadu hårt, då monsuner ändrar sina mönster och torkan slår ut skördar. 

Något annat som händer när maten bearbetas är att det sker ett värdetillskott till grödan, vilket innebär att jordbrukaren kan ta ett dyrare pris för sin vara. Detta ger således jordbrukaren en bättre inkomst, och även om det inte är något som står med som ett mål i projektdesignen för subventionssystemet är det ett stort plus för jordbrukarna. Trots att det från delstatens håll inte är det främsta målet med subventionerna, kan det från böndernas håll vara det största incitamentet för att ansöka och delta.

60% av de ekonomiska medlen till subventionen kommer från nationellt håll och 40% från delstatens håll. Subventionen består av max 40% med viss reservation beroende på olika marginaliserade grupper. Till exempel kan kvinnliga bönder få subvention på ytterligare 20%. Subventionen är tillgänglig för alla jordbrukare, men även jordbruksgrupper, självhjälpsgrupper och för entreprenörer, och den är tillgänglig över hela Tamil Nadu förutom i Chennai. Subventionen kan användas för att köpa alla olika typer av maskiner som processar grödor, såsom hirs-kvarnar, paketeringsmaskiner och maskiner som extraherar olja från kärnor, mm.

(Foto: Linn Eriksson)

Fördelar med subventionen och förädling

Att gå ihop som Aravindhans grupp gjorde och ansöka om subventionen för förädlingsmaskiner har flera fördelar. Det krävs inte att en enskild individ går in med så mycket kapital från första början, maskinerna tillgängliggörs då för flera småbönder som själva inte hade kunnat ha dessa maskiner. På så sätt kan fler än en person utnyttja samma maskin vilket också är mer hållbart än om alla ska ha varsin. Det gör att flera jordbrukare har möjlighet att tjäna mer pengar. 

För jordbrukaren gör bearbetningen av produkter att produkten får högre kvalitet och därmed högre pris, vilket gör att jordbrukarens inkomst och levnadsstandard ökar. För konsumenterna betyder bearbetningen att produkterna håller längre i skafferiet vilket leder till minskat matsvinn och sparar konsumenterna pengar. Att produkterna håller längre är inte bara bra för enskilda konsumenter utan också för samhället då det hjälper till att säkra tillgången till mat och det är därför en viktig del i arbetet mot hållbar utveckling. Det hjälper också till att skapa fler arbetstillfällen då kedjan blir större. Till exempel behövs det arbetskraft för att skapa paketeringar, för att konstruera maskinerna, för att transportera och distribuera, vilket såklart också påverkar hur infrastrukturen byggs upp, till exempel vart vägar byggs. 

(Foto: Linn Eriksson)

Utmaningar kopplade till utnyttjandet av subventionen

Även om den statliga subventionen på så sätt varit till stor nytta för Aravindhan och de andra jordbrukarna i gruppen, finns det flera kritiska punkter. Inledningsvis är det relativt få bönder som känner till vilka olika subventionsmöjligheter som finns. Eftersom den tamilska staten inte arbetar aktivt med denna typ av kunskapsspridning krävs alltså att den enskilda jordbrukaren har både tid och förståelse för var denna information finns att hitta. Här spelar NGOs såsom Kudumbam en viktig roll när det gäller att informera jordbrukarna om vilka möjligheter de har till statligt stöd. Vidare finns det även flera faktorer som i praktiken hindrar nyttjandet av subventionen. För att kunna upprätta ett delningssystem krävs först och främst att det finns en centralt placerad plats där maskinerna kan förvaras, detta för att alla medlemmar i gruppen på ett enkelt sätt ska kunna tillgå maskinerna. 

Utöver det är den osäkra tillgången till elektricitet en betydande aspekt. Trots att alla jordbrukare i Tamil Nadu har tillgång till gratis el genom det offentliga elnätet är strömavbrott mycket vanligt förekommande. Detta kan på så sätt hindra upprättandet av ett välfungerande delningssystem för förädling eftersom att det kräver en tillförlitlig tillgång till elektricitet. Avslutningsvis är ett mer övergripande problem i fråga om statliga subventioner den långa kedja  av personer som stödet går igenom innan det når jordbrukarna. Det verkar alltså inte vara helt ovanligt att de statstjänstemän som kanaliserar stödet själva tar en del av kakan och att stödet i sin helhet på så sätt inte når fram till mottagarna. Också här krävs kunskap och medvetenhet hos jordbrukarna om hur systemet fungerar för att de ska kunna begära det fulla ekonomiska stöd som de har rätt till, även om de inte har möjlighet att undkomma all korruption som finns inbyggd i systemet.

(Foto: Linn Eriksson)

Så för att summera: Genom en, om än inte felfri, statlig subvention i Tamil Nadu kan fler jordbrukare få tillgång till bearbetnings-maskiner. Ett alternativ är också att gå ihop flera stycken och dela på maskinerna, vilket Aravindhan och hans grupp gjort. Med NGOs informationskampanjer och med jordbrukare som Aravindhan själv som kan inspirera andra bönder kan fler nås av kunskapen om förädling, och om fler jordbrukare på landsbygden förädlar sina produkter kommer det leda till högre inkomst och levnadsstandard för dem själva. För konsumenterna betyder det mer mat för mindre pengar, och för samhället säkrare tillgång till mat, bättre vägar och högre levnadsstandard för landsbygden.

Det var allt från oss för denna gången! Vill ni lära er mer om Aravindhans mekaniserade jordbruk och om hur delningsystemet fungerar kan ni kika på videointervjun nedan. Nu ska vi göra vad vi kan för att inte smälta bort i den tamilska hettan.

Allt gott!

Fannie Axelsson & Ebba Rosendahl

Stay Local – Mushroom farming in Nubra Valley 

Stay Local 

A lot of the food today is grown in one place, transported to another, packed in a third, and later sold and consumed in a fourth. The food needs to travel long distances until it ends up on our plates which is not only extremely bad for the environment it is also extremely bad for the farmers and producers. 

Picture: Local women and men participating in the workshop training.


Buying and consuming local food it’s not only way better for the environment, but it’s also way more beneficial for the local community and their economy. It is a way to support and
strengthen farmers and local producers.

Picture: The finished product of Oyster mushroom bags ready to grow.

Picture: Local women from the village Ayee.

 

Picture: Local farmer

It keeps the food where it was grown. It’s also encouraging their local practices and sustainable agriculture. It is therefore important to improve local food farming. Locally produced and locally consumed food is about food security and according to International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights The Committee declared that “the right to adequate food is realized when every man, woman, and child, alone or in community with others, has physical and economic access at all times to adequate food or means for its procurement”.    

Picture: Preparation day one of the sawdust

 


Mushrooms are amazing!

Also quick to grow…
Mushrooms are not only important from a nutritional or medicinal point of view but their cultivation also provides additional income and employment to the farmers in rural areas of Ladakh. Conditions in rural Ladakh are a little different from the ordinary. In the villages, the local farmers “depend” on each other in one way or another and usually cooperate throughout the seasons. Most of the people in Ladakh depend on agriculture and the cultivation of local farming. The cultivation of vegetables is among the most dominant source of food for the people in Ladakh, where the cultivation of mushrooms can contribute to one of the most important sources of nutrition for the local people during the winter season when land cultivation is not possible.

Picture: Polybag


Mushrooms are also quick to grow, it can take up to one month to grow and require a small amount of water, which is also a limited resource in the mountain area. Mushroom farming contributes to promoting sustainable agriculture, especially in difficult conditions such as places like Nubra Valley, Ladakh.

Picture: Local farmers.

Together with Stanzin Dorja, a mushroom farming specialist, our supervisor Rigzin Gurmet, and Stanzin Kunfan we went to the village Ayee in Nubra Valley for mushroom farming training. With assistance from Future Earth and Ladakh Ecological Development Group organized and performed a two-day mushroom training together with around forty local farmers of which the majority were women. 

Picture: Trainer Stanzin Dorja mushroom farming specialist.

On the first day, we all joined together in the garden of Labgang (local man), a progressive organic farmer from Nyee to start the training. The training started with some basic theory and later a Q&A. During the training, mushroom expert Stanzin Dorja explained the health benefits of mushrooms as part of one’s diet and how the cases of diseases such as diabetes are increasing in society. Mushrooms can be a source of high nutrition and in the long term can help improve health and the immune system, especially in a regular diet. Which can help cure diseases like diabetes.

 

On the second day, we all joined together as well to continue the training. This day was more practical and the farmers got to learn practical knowledge on how mushroom farming is made.  The local women and men got the amazing opportunity to learn how to grow Oyster mushrooms, which is a fantastic mushroom to grow. It can grow incredibly fast and become large enough to feed several families. The whole training ended with all of us sharing the homemade food and tea which really showed their strong community work and gratitude. It was fantastic to experience their openness and warmth towards each other and everyone participating.

Picture: Local females from the village Ayee.

Picture: A mushroom set of Polybags.

Picture: Spawn

Picture: Polybag redy to store.

Picture: Spawn.

Picture: Female farmers in Ayee soaking the spawn for the upcoming day.

 

Picture: Local lunch break.

Now the cultivation is set, in a month we will go back to see if the farmers got any set of mushrooms. 

Picture: A mushroom set of Polybags.

Picture: Mushroom training team!

Best regards
Elin Franzén & Linnea Agerstig Sterlinger
Interns at
Ladakh Ecological Development Group

Fem inspirerande hållbarhetslösningar i Ladakh

Okej gänget, 4 månaders praktik börjar nu närma sig sitt slut. Innan vi lämnar det här vackra området bland Himalayas vita toppar tänkte vi dela med oss av fem hållbarhetslösningar som vi tycker är inspirerande.

Komposttoalett
För att minska vattenförbrukningen, ta till vara på avföring och urin som gödsel, och återföra det till det naturliga ekosystemet, används något som kallas torrkomposttoalett. Toaletten är ett hål i golvet som går ner till ett ”rum”. Efter varje toalettillfälle häller man över en blandning av torkat djurgödsel (som tas från djuren på gården), torkade löv och sand. Detta görs för att minska doften och tillföra organiskt material som påskyndar komposteringsprocessen. Toaletten används på detta sätt under ett år och därefter får den vila ett år tills materialet  har blivit till jordblandad gödsel. Tömningen sker på våren i samband med att odlingssäsongen drar igång.

Traditionell ladakhisk toalett, komposttoalett.


Soluppvärmda hus
I ett klimat där utomhustemperaturen går ned till ca -25° på vintern krävs det lösningar för att hålla värmen i husen. För att spara energi har exempelvis SECMOL under de senaste 15 åren använt sig av passiv solenergi, en teknik som värmer upp husen med hjälp av enbart solens värme. Det vill säga, utan att använda sig av elektricitet, släppa ut CO2 eller förbränna några fossila bränslen. 

De huvudsakliga funktionerna som håller byggnaderna varma är:

  • Fönster placeras enbart i söderläge.
  • Tjock plast, likt växthus, fäst vintertid på utsidan av byggnadens södra del. Luften i växthuset värms upp av solen på dagen vilket sedan utnyttjas till att värma upp byggnaden genom att öppna upp fönstrena morgontid. 
  • Husen målas i svart i söderläge för att absorbera värme.
  • Väggar och golv och isolering av material som t.ex lera, halm, och dynga för att lagra uppsamlad värme.
  • För att förhindra överhettning tas växthus-delen bort från byggnaderna under sommartid.

Tack vare denna samling metoder har normaltemperaturen i huvudbyggnaden på SECMOL campus kunnat ligga på +14° även under den kallaste delen av vintern!

Huvudbyggnaden på SECMOL i söderläge.

Artificiella glaciärer
Det karga ökenlandskapet och det allt mer oförutsägbara klimatet i Ladakh har tvingat befolkningen att anpassa sitt levnadssätt och gett liv åt lokala innovationer i form av exempelvis artificiella glaciärer – ice stupas. Ice stupas är ett kreativt sätt att dryga ut vattentillförseln i de byar som drabbats av vattenbrist till följd av klimatförändringarna och smältande glaciärer. Vattnet som används till ice stupas kommer huvudsakligen från varmvattenkällor och deras utseende varierar beroende på hur de lokala förutsättningarna ser ut i byarna. 

Konstruktionen av ice stupa består många gånger av en ställning av metall eller trä som det sedan byggs på med olika material i form av exempelvis gamla rep, plast eller annat som isen kan fästa i. För att kunna sprida ut vattnet från varmvattenkällan på ice stupan har ladakhierna uppfunnit en rad olika metoder, bland annat att göra små hål i vattenslangar som får agera vattenspridare. När glaciären börjar smälta på våren samlas vattnet i en bassäng, zin, varifrån det sedan kan distribueras ut till byns jordbruk och djur. 

Kunskapen om ice stupas har sakta börjat sprida sig till andra delar av världen, bland annat Schweiz och Chile, och vår förhoppning är att denna fantastiska uppfinning ska fortsatt spridning och inspirera till andra kreativa hållbarhetslösningar!

Läs mer om ice stupas på: http://icestupa.org/

Ice Stupa i byn Gya.

Ekologisk odling
Att ha tillgång till mat som är odlat på ett hållbart sätt är en förutsättning för en artrik natur och överlevnad. Här i Ladakh har man även målet att bli  ekologiskt certifierat till år 2023. 

Precis om i Sverige är odlingsperioden i Ladakh är kort, mellan april och september. Däremot utnyttjar man växthus året om där man odlar tåliga grödor. Jorden inte är särskilt bördig eller näringsrik så gödsel från djur/människor viktigt för att kunna få en bra skörd. 

För att minska förekomst av ogräs används olika kemikaliefria tekniker. Teknikerna går ut på att kväva marken runt den planterade grödan. Detta kan göras antingen genom att placera småsten runt plantan, som enbart hindrar ogräs från att växa, eller löv och halm som även fungerar som fin kompost när det förmultnat. En tredje teknik är att använda sig av plast som det gjorts små hål i där grödorna kan växa upp. Fördelen med denna metod är att den inte kräver lika mycket arbete som det gör att bära sten eller löv, men det går inte att bortse från det faktum att det i längden riskerar att bidra till naturföroreningar i form av mikroplaster.

Sonam och Dolkar planterar sticklingar i SECMOLs trädgård.

Samarbete
Att leva tätt och samarbeta genomsyrar hela den ladakhiska kulturen. Man bor traditionellt sett i generationsboende där antingen mannen eller kvinnan, efter giftermål, flyttar hem till sin respektives familj. De flesta växer upp ute på landsbygden, i en by mellan ca 20-60 hushåll, och att hjälpas åt med de dagliga sysslorna som jordbruk innebär är självklart redan från unga år.

Folket i Ladakh är givmilda och gästvänliga av naturen och det tillhör det normala att erbjuda sina gäster mat och te när tillfälle ges. Det är även något av en norm att lifta till och från skola och jobb vilket vittnar om att det finns en stark tillitskänsla i samhället.

Att samarbeta och ha goda relationer är en förutsättning för att vardagen ska fungera i de små jordbrukssamhällena. Att dela på saker och ta hand om varandra är också något som vi tror måste ske för att ställa om till en hållbar värld!! 🙂

Gemensam insats när det ska lagas mat!

 

Avsnitt 4 – Ladakh-Snack: Livet i Ladakh – Är hunden människans bästa vän?

Välkommen till det fjärde avsnittet av Ladakh-Snack. Avsnittet spelades in den 4 juni på hotellet i New Delhi i väntan på att få åka hem till Sverige.

Blogginlägget är en sammanfattning av poddavsnittet med bilder. Så glöm inte att lyssna! Avsnittet hittar du på Spotify, Acast eller genom att söka på Ladakh-Snack där poddar finns.

I detta avsnittet kommer vi lyfta blicken lite och titta mer på de övergripande strukturerna, historia, konflikter och kultur.

Den tibetanska kulturen har alltid haft stort inflytande över Ladakh, både politiskt och religiöst. Under lång tid så var Ladakh ett självständigt kungadöme och de första människorna som bodde i Ladakh var nomader. Under 1800-talet regerade Dogra-dynastin i Ladakh och Kashmir. Den sista som styrde under Dogra-dynastin var Marahja Hari Singh. I augusti 1947 när Indien blev självständigt, ville fortfarande Marahja Hari Singh upprätthålla sitt kungadöme och eftersom han själv var hindi slöt han avtal för att bli en del av Indien istället för Pakistan för det gynnade honom mer. Idag är Ladakh fortfarande inte ett område utan konflikter och krig och Leh och Ladakh är verkligen en ”political hotspot”. Eftersom det både finns oroligheter mellan Pakistan och Indien men även påtryckningar från Kina i öst. I dagsläget gör både Indien och Pakistan anspråk på hela området Kashmir och likaså Ladakh. Konflikten mellan Pakistan och Indien blossade upp år 1999 och centrumet för detta var i grannstaden Kargil, där flera militärer dog. Indien och Kina konflikten har också pågått från 1950-talet.

Shanti Stupa

Stupas, dessa heliga monument finns runt om i Ladakh

Böneflaggor vid en bro

 

Den tibetanska buddhistiska tron följer månkalendern och under flera månader infaller festivaler för att fira diverse saker. Innan lockdown hann vi med att besöka Matho Festival och Dos Moches festivalen som firas i två dagar för fred och välstånd för det kommande året.

Dos Moches med dans i Leh

Dos Moches, människor vid Polo-ground

Matho Festival med dans

 

Även om Buddhism och Islam är de två största  religionerna i Ladkah så finns det en tydlig islamfobi. Den indiska regeringen är väldigt hindi-nationalistiska och islamofobisk och det märks av ibland. Till exempel, i en kärleksrelationer där en är muslim och en är buddhist kan det bli väldigt problematiskt med familjen. Där familjen vänder sig emot. Även skolorna i Leh kan bidra och skapa en segregation i samhället eftersom skolorna är uppdelade som buddhistiska skolor, kristna skolor och muslimska skolor.

I Indiens skolsystem finns det ett slutprov efter årskurs 10 och årskurs 12. Om du inte klarar slutproven måste du vänta ett år för att skriva slutproven igen. Då får man inte gå om ett år utan man får studera på egen hand för att skriva proven igen för att sen hoppa upp till nästa klass. Secmol som också är en del av framtidsjordens nätverk grundades dels för att lära elever mer om den ladakhiska kulturen men även för att fånga upp de elever som inte har klarat slutproven och ge de en möjlighet.

 

På bilderna nedan är några av de maträtterna vi åt under vår tid i Leh.

 

Tukpa med ost

Shutagi

Skew

Frukost, hembakat bröd med aprikossylt och kawa

 

Ladakh har innan, juridiskt sätt, tillhört staten Jammu och Kashmir men i augusti 2019 blev Ladakh en ”Union Territory”. Detta betyder att istället för att Ladakh styrs från Jammu och Kashmir styrs de från Delhi med en mindre lokal regering i Leh. När Ladakh tillhörde Jammu och Kashmir kunde bara människor från Ladakh köpa mark där. I och med Union Territory kan vem som helst som kommer från Indien köpa land som i sin tur kan leda till stor exploatering i Ladakh. Därför vill de flesta att Ladakh ska ingå under ”the Sixth Schedule” som skyddar urinvånare och även betyder att Ladakhier igen är de enda som kan köpa land.

I Ladakh finns det ett stort problem med hemlösa hundar. För att lösa problemet finns det ett initiativ att sterilisera hundarna så att det inte kan få fler valpar. I andra länder där detta problemet finns, avlivas hundarna. En anledning till varför detta inte görs är på grund av den buddhistiska tron att inte döda något levande. Detta skapar dock en konflikt eftersom hundarna inte får mat eller någonstans att bo och kan därför bli väldigt aggressiva och gå till attack mot andra hundar eller människor. Under våren när turistsäsongen egentligen brukar dra igång, brukar de få mat från restauranger och hotell. Nu, under corona har de lidit väldigt mycket och därför har ett annat initiativ dragit igång där en lastbil åker runt i Leh för att mata hundarna.

Hundar utanför LEHO

Hundar och en ko

Hundmamma och hennes valpar njuter av solen utanför LEDeG

 

Även om avsnittet var lite längre hoppas vi att ni uppskattade det. Om ni har några frågor eller funderingar tveka inte att höra av er till oss!

Julley!

Caroline och Ladakh-Snack gänget

Avsnitt 1: Välkommen till Ladakh-Snack – podden om en plats i Himalaya

Julley!

Nu har det äntligen blivit dags för oss att släppa och presentera en helt ny podd med namnet Ladakh-snack! Det är en podd skapad av oss praktikanter som befann oss i Leh, Ladakh under våren 2020. I denna podd får ni följa med oss när vi berättar och diskuterar om de upplevelser, äventyr och utmaningar vi varit med om under denna tid. Vi tycker detta var ett roligt sätt att bearbeta det vi varit med om och lära oss av varandra men också för att sprida kunskap om Ladakh till er alla här hemma i Sverige. Idén om att göra just en podd kom när vi hamnade i lockdown under corona. Vi funderade på hur vi kunde sprida kunskaper och lärdomar som vi fått i Ladakh medans vi satt under lockdown och inte kunde ta oss runt. Vi har varit med om så många roliga, spännande och utmanande upplevelser, möten och lärdomar som vi så väldigt gärna vill att alla ni här hemma ska få ta del av.

Ingen utav oss har någonsin gjort en podd förut, vi är alla nybörjare och tycker det skulle vara så roligt om ni ville följa med oss på denna lärande-resa.

Idag släpper vi avsnitt 1, ett introduktionsavsnitt för att ni ska få ära känna oss praktikanter och de organisationer vi befunnit oss på.

För att lyssna via Acast tryck HÄR

För att lyssna via Spotify tryck HÄR

 

Vi fem praktikanter har befunnit oss på två olika organisationer i staden Leh, LEDeG – Ladakh Ecology and Development Group och LEHO – Ladakh Ecology and Health organisation.

Och vilka är vi då?!

Praktikanter hos LEDeG

Jag som sitter vid tangentbordet idag heter Maria Nyström och är 29 år. Jag kommer från en by som heter Bergshamra och ligger längst med Norrtäljes kust. Jag är utbildad beteendevetare och även läst Internationell hälsa i Thailand. Jag har under några år jobbat med social hållbar utveckling men också börjat utbilda mig inom hela begreppet hållbar utbildning. På fritiden hänger jag gärna ute och gärna i min kajak paddlandes in i en solnedgång!

Med mig var också Caroline Tham Johansson och Karolin Ring. Caroline är ursprungligen från Falkenberg på västkusten. Hon är 26 år gammal och har studerat Politices kandidatprogrammet i Lund. Hon har en speciell dragning till staden Wien där hon studerat tidigare. Hon är även en hejjare på golf och kan allt om öl!

Karolin (Karro) Ring är 29 år och kommer från Jönköping. Hon är utbildad civilingenjör inom energi och miljö på Linköpings universitet. Hon har gjort fältstudier i Sydafrika och studerat tillgången till vatten. Hon har även jobbat med miljöfrågor inom länsstyrelsen. Karro kan plocka hur mycket blåbär som helst och kan bygga saker av vad som helst (en äkta ingenjör helt enkelt).

Praktikanterna som befann sig på LEHO var Lukas Jarvis och Jakob Bowers. Lukas är från (enligt honom själv) sköna Närke och Örebro. Han är 25 år och har läst en kandidat i fred och utveckling i Uppsala. Han är just nu på väg till Nederländerna för att läsa sin master. Lukas kan göra alkoholhaltiga drycker av vad som helst och fixar och donar gärna på deras fina gård i Närke.

Jakob är 22 år och är från studenternas stad, Lund. Han har snart en kandidat inom nationalekonomi. Om man vill veta något om eller kring resiliens så är Jakob den man ska fråga. Han reser gärna runt och jobbar på gårdar och ni måste se honom när han jonglerar med eld(!!!).

För att få veta varför vi valde att åka på denna praktik med Framtidsjorden så in och lyssna på dagens avsnitt!

 

Under dessa 6 veckor kommer ni få lyssna på 6 avsnitt. Idag är första introduktionsavsnittet och framöver kommer vi prata om:

Avsnitt 2 – Livet på landet

Avsnitt 3 – Livet i staden

Avsnitt 4 – Livet i Ladakh

Avsnitt 5 – Livet i lockdown

Avsnitt 6 – Livet tillbaka hemma

För varje avsnitt kommer det komma ut en inlägg här på bloggen men följ också Framtidsjorden på Instagram för att hålla koll på när avsnitten kommer ut.

 

Vi åker ju på praktik genom organisationen Framtidsjorden. Framtidsjorden är ett internationellt nätverk av organisationer i Sverige, Latinamerika och i Asien. Allt arbete utgår ifrån en socialt rättvis och ekologisk hållbar grund och fokus ligger på hållbar landsutveckling, urbana miljöfrågor, bevarandet av biologisk och kulturell mångfald, genusrelaterade frågor och kvinnors rättigheter. Man arbetar efter tre grundprinciper: Ekologi, självtillit och samarbete.

Framtidsjorden arbetar aktivt med de globala utvecklingsmålen, Agenda 2030, och då främst med målen 2 – ingen hunger, 12 – Hållbar konsumtion och produktion och mål 13 – bekämpa klimat förändringarna.

En stor del av framtidsjordens arbete är just praktikantprogrammet som vi fick möjligheten att delta i, vi tycker att du också ska ta chansen att söka! Gå in HÄR och läs med och framför allt SÖK!

 

Vi fem praktikanter har alltså befunnit oss i Indien, vilket vi själva knappt fattat. Detta då vi befunnit oss högst upp i Indien i Himalaya bergen. I en stat som heter Ladakh och närmare bestämt i staden Leh. Vi var uppe på 3500 möh och det märktes markant i kroppen. Varför vi inte upplevde att vi varit i Indien och hur höjden påverkade oss trycker ni HÄR  eller HÄR för att få lyssna mer om.

Utsikten från ett kloster ovanför staden Leh

Huvudgatan, main market, i Leh

Fun fact! Indien har en enormt stor befolkning, 1,3 miljarder människor. Om man skulle trycka in Sveriges befolkning i den siffran, hur många procent tror du då att Sveriges befolkning utgör av dom 1,3 miljarderna? Svaret får du när du lyssnar på avsnitt 1.

Ladakh är sedan förra året ett så kallat union territory,  innan tillhörde dom Jammu & Kashmir. Detta för med sig både fördelar och utmaningar då man hoppas på att staten ska få lite mer bestämmanderätt och lokalt styre men det innebär också att folk från andra delar av Indien kan komma och köpa land i Ladakh vilket tidigare varit förbjudet. Det hotar då att konkurera ut lokalbefolkningen. Eftersom att Ladakh blev ett eget UT förra året så vet man inte riktigt än hur detta kommer att påverka staten, detta är något som vi ser fram emot att höra mer från kommande praktikanter hur det utvecklar sig. Något man hoppas på iallafall är ett så kallat 6th schedule som betyder att Ladakh blir erkänt som ett tribal area vilket innebär att säkra befolkningens rättigheter och de får då en möjlighet att beskydda deras land genom lagar och förordningar. Men vi hoppas på att få följa utvecklingen av detta framöver. Är man intresserad kan man läsa mer här.

 

Här kommer en kort presentation om våra organisationer vi besökt under 4 månader:

LEDeG

Ladakh Ecological Development Group (LEDeG) är en gräsrotsorganisation som startade 1983 av en grupp ladakhier och en svensk kvinna vid namn Helena Norberg-Hodge med visionen ”a sustainable future for Ladakh that is built on it´s culture and environment.”

Ladakhs vänner beskriver att syftet med att starta organisationen var att underlätta för människor som lever i ogynnsamma områden runt om i Ladakh. Detta då det är ett dilemma mellan att bevara traditionerna men samtidigt följa med i den snabba moderna samhällsutvecklingen. LEDeG vill jobba för att bevara kulturen och den vackra miljön men samtidigt leda utvecklingen mot ett hållbart samhälle. Målet är att kunna stärka den lokala ekonomin och levnadsstandarden men utan att påverkan den känsliga miljön negativt.

Det är 35 st anställda och alla jobbar med olika projekt inom: Appropriate technology , hantverk, jordbruk och mathantering, Rural buildning center samt deras egna hostel där vi praktikanter bott.

LEDeG hostel

Dom har även ett spännande projekt som heter Livable Leh som vi kommer berätta mer om i kommande program i podden Ladakh-snack.

LEDeGs kontor

LEHO

Ladakh Ecology and Health organisation grundades 1991  då man såg behovet av att jobba med ekologi, jordbruk och hälsa i en stad med snabb samhällsförändring och urbanisering på kort tid. Man såg att den traditionella kulturen och sedvanor var hotat och man ville därför jobba med en holistisk lösning för att kunna vara med och styra utvecklingen så att man tog hänsyn till dom lokala förutsättningarna och bevarade det traditionella i den snabba utvecklingen. Detta för att främja hållbara samhällen.

Kärnan i LEHOs arbete är att ha med sig hela samhället, detta gör dom via deltagande processer. Man bygger kunskap ihop, både i lärande processen men också i genomförandet.

Majoriteten av arbetet är förlagt ute på landsbygden då Ladakh består av många avlägsna byar. Dom jobbar också med påverkansarbete politiskt, till exempel med att skriva policys. En policy dom jobbar med just nu är ladakh 2025. Vad det innebär berättar vi mer om i podden.

Praktikanterna utanför LEHOs kontor

Nu hoppas jag att ni fått lite bakgrund och uppfattning om första avsnittet! Så se nu till att gå in och lyssna på podden. Vi uppskattar era tankar och feedback så tveka inte att kommentera och höra av er. Vi hoppas att ni ska tycka att det är roligt att följa med oss på denna resa och vi hoppas att ni har lite överseende med att vi är nybörjare på detta!

Podden hittar ni på Acast och på Spotify 

Glöm inte heller att följa framtidsjorden på Instagram och håll utkik för inlägg här på bloggen!

Ha det gott så hörs vi nästa vecka igen!

Julley!

/Maria och Ladakh-snack gänget.

Fishing on dry land

Travelling along the southeastern coast of India, one sees unutilised fishing boats docked along the open harbours. They are emptied just like the Bay of Bengal is emptied of fish. The reduction of fishes is due to a few tangible factors. Overfishing due to the mechanising of fishing, and the increasing depletion of a mature fish population which would allow sustainable reproduction. This is set in the background of a declining environmental habitat for the fishes, as severe pollution from surrounding factories and rising water surface temperature has disturbed the biodiversity and ruined the much needed plankton. These factors have dramatically reduced the yield of fishermen and pushed them harder to raise their nets with a bigger haul. Consequently, this creates a negative loop with further reductions in yield and forcing more fishermen to make up for the lost yield by turning to fish for a larger variety of fishes.

The lack of fish and the shrinkage in size has plummeted the market price, thus minimising the profit margin and negatively affecting the finances of fishermen households as living wages of fishermen have diminished. Furthermore, the economic development over the past decade has not been beneficial to the fishing industry. A local fisherman, Kumaran (43), explains that inflation has not followed the same patterns for the fishing industry as for other industries and forms of commerce, e.g. the price of gold has gone up eightfold whilst for fish only fivefold in the past 20 years.

Many of the problems the fishermen are facing in the region go beyond their power. Efforts from the government’s side to tackle the problem of overfishing are there, but are few and rarely enforced. At the beginning of 2019, the government banned the use of trawlers (trawlers are medium-sized ships with nets that sweep the ocean floors) as a measure to stop the depletion of the ocean floors (Hemalatha, 2019). The director of the Bay of Bengal Programme Inter-Governmental Organisation, Yugraj Yadava, explains

“It was agreed that there is a need to reduce the number of trawlers for two main reasons. One that there is excess catch and two to reduce the damage on the ocean bed and to the ecology that bottom trawlers cause” (ibid.). Yet, there are still many trawlers sweeping the ocean floors of the vast Bengal bay (ibid.). The enforcement of the ban lacks proper scrutinising measures, thus making the ban purposeless.

Another example of Indian government efforts is the enforcement of annual fishing bans as an effort to help the fish population recover. The annual 61-day ban along the coast of Tamil Nadu “has aided in the recovery of habitat and regeneration of stock through recruitment” (Amali Infantina et al., 2020:1), yet the fishermen are left to dry on the vast shore. Minimal governmental substitutes are given, and not without struggle. “[T]he ban relief amount was revised from Rs 2,000 to Rs 5,000  [approximately 26 USD to 67 USD] per ration card for 60 days. It was also observed that the ban relief amount is usually disbursed only after the ban period in late June. Infantina et al. (2017) recommended that the ban relief amount needed to be enhanced from Rs 2,000 per family to Rs 9,000 [approximately 26 USD to 120 USD] (@ Rs 200 [2,6 USD] * 45 days) at the suggestions of the fishers.” ((ibid.:6) But the relief efforts are not enough to compensate for the accumulated economic generation the fishing industry produces, “2.04 million man-days were lost during the closed season accounting for a total labour income loss of Rs 1638.2 million  [21,8 million USD] to the mechanised fishing sector for the entire Tamil Nadu” (ibid.:5). To put it simply, no sustainable solution has been given to compensate for the reduction in profits and minimized household income.

The financial despair has forced the fishermen to employ somewhat questionable measures. Essentially, some of the fishermen have resorted to fishing illegally in Sri Lankan waters (Palk Strait) as the schools of fish are greater and more diverse there than in the Indian waters. The fishermen are exposing themselves to criminal conduct as they are fishing outside of Indian maritime borders. If caught the fishermen can be imprisoned for three months. Despite the risks of getting caught, the fishermen still feel that they have to fish there as there is no other choice for them to make their livelihood. The household  income is often single-sourced and highly reliant on the man, often a fisherman, putting families in desperate financial situations.

Kudumbam, a local NGO, has increased its efforts to help the fishing community in diversifying their sources of income. Central to this plan: WOMEN! The organisation has established micro-loan programs, called joint liability groups (JLG), where women have the ability to identify possible business ventures the women (themselves) deem to be financially viable. The JLG follows a communal focused model, where common responsibility of the loans allows a sense of financial stability and minimizes the perception of the debt burden. Moreover, it has opened banks to be more entrusting in women’s financial abilities and capabilities.

In a small village outside Tharangambadi, formerly known as Tranquebar, we meet a group of women. Women who are married to fishermen and have first-hand experience in the decline of fish, as wallets become thinner and dinner tables have become smaller. More importantly, these women are participating in the JLG and explain how the micro-loans have allowed them to venture outside of the sale of fish and find other income sources. It is common to see the women open their own petty shops, buy animals like cows, chickens, goats, small pieces of land for framing or even renovate houses/homes for rental. These efforts have resulted in some financial relief, as the household now has more than one source of income.  It has made life slightly better as they now have the ability to think long term and find other treasures on dry land instead of depending on the fruits of the ocean.

The addition of the micro-loans have helped and given the communities as a small leverage, unfortunately, it does not solve the whole problem they are facing.

Ladakh i dröm och verklighet – ett första ögonkast

Med tre veckor i bagaget drygt tre kilometer upp i Himalaya i Leh, Ladakh, Indien, tänkte jag sammanfatta de inledande intrycken. Jag har ärligt talat inte mycket att berätta om mitt arbete på Ladakh Environment and Health Organisation än. Men förväntningar, farhågor, hopp och förtvivlan har konstant studsat mellan mig och min nya omgivning. Så jag tänkte bjuda på en inblick i en privilegierad, trädkramande västerlännings trevande försök att börja förstå en plats som är radikalt annorlunda, men ändå inte helt.

På sistone har det som ett tag känts uppenbart på ett abstrakt plan börjat sjunka in: troligtvis har jag klimatets, ekosystemens och den så kallade civilisationens gemensamma kollaps att se fram emot under min livstid. Visst lär min tidsmässiga och geografiska tur bespara mig det värsta, men för nån med en droppe samvete spelar det mindre roll. Då insikten retfullt långsamt sipprat ner till det känslomässiga planet har min oro strömlinjeformats, mitt intresse för detaljer bleknat, och ett ord med växande kraft ekat i huvudet: Resiliens. Hur säkrar vi mat, vatten, mark, energi, hälsa, trygghet och sammanhang när den ekologiska skuldbubblan spricker och lämnar efter sig en enklare, mindre, lokalare ekonomi (på de platser där vi alls kan bo och odla)? Hur behåller vi kylskåp, internet och modern sjukvård men lösgör våra livsuppehållande system från det globala korthuset av pengar, olja, plast, teknik, prylar, överflöd och självbedrägeri så att det inte begraver rubbet? En förenklad och stiliserad berättelse, men jag känner mig rätt trygg i att den är bäst lämpad att vägleda mina och samhällets val i den framtid som väntar. Typ att 1,5-gradersmålet lär vara rökt när jag fyller 30, massutrotningen rullar på, och tillväxten fortsätter krossa planeten (även om en stoppar in solkskensscenarier i modeller).

Och som blåögd (i dubbel bemärkelse) 22-årig wannabe-hipster har jag nu kommit hit från Sverige i prickig ylletröja och färgglad yllemössa med ett naivt men oundvikligt mellanting mellan förhoppning och förväntning att få bevittna återstoden av ett enklare samhälle präglat av samarbete och sammanhållning, försörjt av ett balanserat jordbruk anpassat efter den lokala ekologin. Där pengarnas logik inte dominerar. Att få åka ut i byar och uppleva strukturer, värderingar, försörjningssätt som på riktigt är ”recessionssäkra” (en användbar version av resiliensbegreppet som jag lånat av en god vän). Sörja över det som håller på att förloras, samla lärdomar och kraft att kämpa vidare. Nu är det förvisso svinkallt, det händer lite och det växer inget; än så länge får jag mest grubbla vidare bakom en datorskärm i Indien, istället för bakom samma datorskärm i Sverige. Men jag börjar iaktta, ställa frågor och orientera mig.

Med upphetsning får jag höra om de institutionaliserade samarbetsformer som finns kvar i byarna, som Rares – där bybor turas om att ta varandras boskap upp i bergen på sommaren – och Faspoon – grupper av omkring fem familjer som hjälper varandra med allt mellan himmel och jord. Om hur den som ägde byns vattenkvarn brukade få arbete i utbyte mot att mala bybornas korn, hur familjerna turades om att hjälpa varandra med skörden. Och ofta gör det fortfarande. Sånt bygger in ekonomiskt svängrum i människors försörjning, istället för att den hänger och dinglar från marknadens spända gummiband. Resiliens! Men såklart är dessa praktiker utrotningshotade.

Militären skojar du inte med

En bräcklig, ensidig ekonomi, geografisk isolering och ett kargt klimat sätter Ladakh i ett utsatt läge. Ett stenkast härifrån kontoret ligger en av flera massiva militärbaser i området. Tillsammans rymmer de fler människor än Leh. Och på väg in till centrala marknaden passerar jag en hel drös tomma hotell som står och väntar på sommaren. Där har ni de överlägset största inkomstkällorna och arbetsgivarna: militären och turismen. Och så blir jag bokstavligen varenda lunch serverad vitt ris på indiska statens bekostnad. Lokalt odlade grödor som bovete och korn har inte en chans att konkurrera. Tanken är att alla ska ha mat så det räcker, men det blir ju knäppt när det lokala jordbruket slås ut. Samtidigt som det i allmänhet är dyrt att importera mat, särskilt på vintern när vägarna till Ladakh är stängda. Drivor av näringsfattigt influget ris, en krigsapparat och medelklassens Instagramkonton känns sådär att vara alltför beroende av.

Boskapen har länge minskat i antal. Här uppmuntras bybor åter integrera korna – och deras avföring – i jordbruket

Den ekologiska balansen är delikat och lättrubbad här. Landskapet (det fysiska, kulturella och ekonomiska) har förändrats snabbt sen dörrarna till Ladakh plötsligt sparkades upp på vid gavel i mitten av 1970-talet. Befolkningen har växt medan jordbruksmark övergivits och boskap försvunnit då det är ont om folk i byarna att ta hand om den. Arbete, maskiner, konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel, frön och foder är idag betydande kostnader för bönderna. Och även om de flesta ännu har starka rötter i landsbygden säger alla att den är hotad.

Jordbruket har mäkta svårt att konkurrera om ungas framtider. Mer fokus på lönsammare grödor (och lite mindre på traditionella stapelfödan korn) skulle hjälpa. Det börjar till exempel odlas svamp och vattenmeloner på somrarna. Det finns också potential att bättre kapitalisera på efterfrågan för ekologiska produkter genom bättre marknadsföring och mer förädling (typ aprikossylt också, inte bara aprikoser). Och en större marknad för lokalt odlad mat här i Leh skulle inte vara fel. Vid sidan av vägen där jag tar bussen in mot stan sitter ett tiotal äldre kvinnor och säljer potatis, morötter, kålhuvuden, lök om en har tur. Ett tiotal till sitter vid centrala marknaden. Och så finns en rad med stånd i närheten där ett tiotal äldre män säljer torkade aprikoser och aprikoskärnor. Men i affärerna är det idel plastförpackningar med importerade varor som gäller.

Nedanför de mäktiga bergen syns ett vintrigt jordbrukslandskap, tro det eller ej, men allt mer odlingsbar mark får stå obrukad

Självklart är det grymt om lantliga försörjningssätt kan stå sig bättre ekonomiskt och locka fler unga. Men det krävs försiktighet och systemtänkande. En jakt på ökade intäkter som en del av en självförstärkande spiral av skuldsättning, mekanisering, konkurrens och kommersialisering skulle bidra till att urholka byarnas livskraft, mångfald och gemenskap. Och jag tycker mig se en risk för en uppdelning mellan producenter och konsumenter. När de flesta har (direkt eller indirekt) tillgång till mark och försörjer sig delvis genom direkt, informellt utbyte och band av ömsesidigt beroende, behövs det inte nödvändigtvis en massa jättebilligt ris för att alla ska bli mätta. Folk är inte helt utlämnade åt matpriser åt ena eller andra hållet. Resiliens! Men om utvecklingen fortsätter bort därifrån kan vi hamna i en situation där lokal ekologisk mat blir lite av en nischmarknad där priserna drivs upp av en liten grupp konsumenter. Och där många inte kan klara sig utan det billiga riset.

När jag lyfter mina farhågor påminns jag om att jordbruket ligger så illa till att de flesta tyvärr redan är beroende av det subventionerade riset, att de flesta ändå odlar flera olika grödor, att terrängen inte lämpar sig för storskaligt jordbruk, att marknaden för ekologiskt och lokalt är väldigt liten. Hur som helst finns det win-win-lösningar. Som handelskooperativ för ekologiska produkter, eller självhjälpsgrupper som skapar och säljer lokalt hantverk tillsammans, som sparar och återinvesterar gemensamt. Och olika typer av ”appropriate technology”: artificiella glaciärer, solvärmda växthus, jordkällare, komposttoaletter, bättre torkutrustning för aprikoser. Enkel, billig, småskalig och lättillgänglig teknik som minskar löpande kostnader, ökar intäkter, stärker lokala kretslopp. (Allt detta är saker som LEHO jobbar med, mer om det utlovas i ett senare skede.)

Frågan är om dessa lösningar kan hålla tillbaka stormen. De ökar lönsamheten och stärker den gemensamma välfärden, men på ett känsligt och försiktigt sätt. Syftet är att förändra lite för att bevara mycket. Men krafterna som sliter isär det resilienta jordbrukssamhället känns klart starkare än de som försöker hålla ihop det. Så länge de strukturella förutsättningarna ser ut som de gör lär utvecklingens järnstövlar fortsätta sin blinda framåtmarsch. Vi skulle väl behöva riva ner lite av det som står i vägen, inte bara bygga upp det vi vill ha mer av? ”Empowerment requires disempowerment”, som jag en gång hörde en vis person säga.

Politiskt går det åt helt fel håll. (Låter det bekant?) Ladakh lösgjordes förra året från delstaten Jammu & Kashmir och blev ett Union Territory. Det innebär att den administrativa makten flyttas från Srinagar i Kashmir hit till Leh (ett klipskt sätt för hindu-nationalistiska BJP att få majoritet i en region dominerad av buddister och muslimer). Men också att individer och företag utifrån nu får köpa mark och fastigheter, vilket kan leda till långt mycket värre än fler onödiga hotell med vattentoaletter vars innehåll inte har nånstans att ta vägen. Det talas om uran och andra mineralfyndigheter.

Alright, det var mitt fragmenterade försök att få en första helhetsbild. Näst på tur ska jag plötsligt skriva utkast till en slags handlingsplan för luftkvalitet i Leh som ska bli en del av en övergripande miljöpolicy för stan. Utan att på något sätt ha gjort mig förtjänt av det. Fortsättning följer.

 

Hopp om mangroven längs Maharashtras kust

För lite mer än ett år sedan skrev Isabell Carlsson ett inlägg här på bloggen om mangroveträskens positiva påverkan på miljön. Hon var då praktikant hos Srushtidnyan och skrev om deras relativt nya arbete med att återplantera mangroveskogen längs Maharashtras kust. Nu har också vi som Srushtidnyans nuvarande praktikanter fått se och jobbat med dessa livsviktiga träd. Plantorna som Isabell skrev om 2018 satte vi nu i jorden strax innan jul, när vi besökte Sindhudburg i Devgad 40 mil söder om Mumbai.

Dagen började tidigt för att undvika hettan som kommer när solen stiger, ändå lyckades vi svettas mängder under de timmar vi jobbade innan lunch. Vi mötte upp ett gäng glada zoologistudenter från Kelkar Collage i Chandigarh, som varit med och planterat mangroven tillsammans med Srushtidnyan vid tidigare tillfällen. Gummistövlar delades ut och vi begav oss till lerbanken som torrlagts efter att tidvattnet dragit sig tillbaka. Vi hade bara en begränsad tid vi kunde använda för att plantera på innan tidvattnet återtog marken, då plantorna förhoppningsvis satt tryggt nergrävda i leran. Med oss hade vi utöver collagestudenterna också en grupp lokala invånare, som hjälpte till med att gräva hål, och två banktjänstemän. Ett av målen med planteringsdagen vi deltog i var nämligen att visa upp projektet för en av dess största bidragsgivarna, ICICI bank, som finansierar olika utvecklingsprojekt runt om i Indien. Vi hjälptes alla åt att plantera ca 350 saplings på två olika platser. När första platsen togs tillbaka av tidvattnet fick vi vada med vatten upp till låren till nästa lerbank, innan det också fylldes på med vatten. Efteråt fick vi följa med uppströms i en liten fiskebåt för att se den fullvuxna mangroveskogen. Ett område fullt med olika fåglar, däribland kungsfiskare. 

Alla som var med och planterade 17/12-19. Hela Srushtidnyan teamet, elever och lärare från Kelkar Collage, representanterna från ICIC bank. Foto: Tanmaj Manjrekar

Mangroveskog eller mangroveträsk anses vara ett av världens mest hotade ekosystem. Skogen skövlas för att ge plats för semesterorter och vattenbruk som till exempel odling av scampi, jätteräkor. Med mangroven försvinner också en stor biologisk mångfald. Skogen fungerar som uppfödningsplats och skydd för fiskar, samt boplatser för mängder av fåglar och reptiler. Det i sin tur påverkar tillgången till mat och inkomsten för de människor som livnär sig på denna biologiska mångfald. Återplantering av mangroven bekämpar också direkt klimatförändringar eftersom de tar upp och binder stora mängder koldioxid (Naturskyddsföreningen, 2019). 

Den fullvuxna mangroveskogen i Devgad.

   Srushtidnyans projekt i Sindhudburg startades just där för att mangroveskogen minskat drastiskt jämfört med andra områden längs samma kust. Området är hem till många olika mangrovarter som hotas av skövling, med massor av potentiella platser där skogen kan återplanteras. Projektet har som mål att utveckla det lokala samhällets kapacitet till att skapa mangrovodlingar och hjälpa till med att skapa odlingar för 30 000 saplings. Ett viktigt mål är också att skapa förståelse och informera lokalbefolkningen om hur viktigt det är att bevara och återplantera mangroven för både miljöns skulle och deras egna liv. Samtidigt som de kan livnära sig på eko-turism och conservation-restoration av ekosystemen (Srushtidnyan, 2018). Ett exempel på eko-turism är att Srushtidnyans lokala arbetsparters i området Devgad nu har planer på att köpa en båt som de kan ta med turister i ut bland mangroven, visa upp deras viktiga arbete samt se alla vackra fåglar som bor där. I mars 2020 kommer projektet lämnas över till den lokala gruppen som kommer att fortsätta arbete, men med stöd från Srushtidnyan.

Plantor som väntar på att grävas mer i lerbanken.

Trots att svetten rann och gummistövlarna gav mig skavsår kändes det riktigt bra att ha gjort något så konkret som att ha plantera mangroveträd. Träd som kommer att växa upp till att bli en del av skogen som livnär den otroliga biologiska mångfald som vi såg under våra dagar i Sindhudburg, Devgad. En plats jag hoppas att vi får komma tillbaka till för att se hur projektet kommer att utvecklas i framtiden.   

En av plantorna som planterades förra året upplyst av den ned stigande solen.

Hälsningar från Frida i Devrukh

Källor:

Naturskyddsföreningen, 2019. Online: https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/sa-paverkas-mangrove-av-exploatering hämtad: 2020-01-06. 

Srushtidnyan, 2018. Online: http://www.srushtidnyan.org/?p=2192 hämtad: 20120-01-06

”7000 plantor räddar julen” från 2 december 2018 av Isabell Carlsson. Värt att gå tillbaka till och läsa på nytt!   

http://framtidsjorden.se/forandra/7000-plantor-raddar-julen/

Foto: Frida V Rundgren  

Torsdagstankar

Om jag skulle fråga dig vad som är den största utmaningen som mänskligheten står inför, vad skulle du säga då? I dessa Greta-tider vågar jag mig på en gissning att de flesta skulle säga de där klimatförändringarna som vi är mitt uppe i och som alla pratar om. Plast i haven, plast i floder, plast på stränder, plast i skogen. Stigande temperaturer och smältande glaciärer. Försurade sjöar. Uttorkade odlingsmarker. Vattenbrist. Djur som dör ut. Regnskog som skövlas och brinner upp. Stora, omfattande skogsbränder inte längre bara i Kalifornien och Australien, utan också hemma. Torka, inte längre bara långt borta någonstans i Afrika, utan hemma. I Sverige! där sommaren brukade vara kort och det mesta REGNA BORT. I samma Sverige hade vi torka hela sommaren 2018. 

Det känns helt onödigt och orelevant att prata om orsaker och fastna i något slags blame-game.  

Frågan är väl i stället vad vi kan göra åt det. Och jag tror att de flesta är väl medvetna om vad man som individ kan göra. Flyga mindre. Äta mindre kött. Äta mindre importerad mat. Köra mindre bil. Åka mer kollektivt. Återvinna. Köpa mindre nyproducerade saker. Återanvända mer, köpa secondhand. Konsumentmakt ska inte underskattas. MEN. Jag tror inte heller att vi ska överskatta det. Vi kan inte lösa klimatkrisen bara genom att en välbärgad, välinformerad medelklass blir mer kritisk till vad den köper. 

För vi är inte så många. Om man – för enkelhetens skull – använder sig av Hans Roslings inkomstgrupper, så är det 1 miljard människor i världen som lever på 32 dollar eller mer om dagen. En miljard av sammanlagt sju miljarder människor på jorden. Och även om den här miljarden blir mer kritisk till vad den köper, så är det också den som köper, och köper, och köper. Och köper lite till. Samtidigt som fler och fler människor runt om i världen får det bättre, och också vill börja köpa mer och mer grejer. Men som kanske inte har möjlighet att vara lika kritiska, eller inte har samma utbud att välja från.

Det som är riktigt sjukt, är ju att vi har blivit såpass hjärntvättade att vi tror att våra liv blir bättre av att köpa grejer. Och visst, det är ju trevligt att ha fina saker, eller saker som gör livet lättare och bekvämare. Men gör det att vi blir lyckligare? Jag vet inte, men min magkänsla säger nej. Jag tror att man blir lycklig av människorna som man har runt omkring sig, inte av prylarna. 

Det känns som att det finns någon slags rädsla för att det skulle innebära sämre livskvalité om folks generella livsstil ändrades till en hållbar sådan. Som att det skulle vara lika med att gå tillbaka i utvecklingen (men vänta, sa du inte att allt var bättre förr? Inte?).  

”Hållbar utveckling är utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. (Bruntlandkommissionens rapport ”Vår gemensamma framtid” publicerad 1987)

Det låter väl inte så dumt, eller hur? 

Och faktum är – no planet, no profit. Det går inte att göra ekonomisk vinst på nånting när allting ser ut som i början av Wall-E filmen. 

Alltså. Nånting måste förändras. Har du tänkt på hur maten du äter produceras? Antagligen. Antagligen är du vegan, eller i alla fall vegetarian, eftersom du läser framtidsjordens blogg. Men visste du att avokado-odlingar i Chile slukar upp så mycket vatten att floderna har torkat upp och att människorna som bor i områdena måste få vatten levererat med tankbilar? Jag visste inte det förens till igår. Sen har vi hela den här gamla grejen med att regnskogar skövlas till förmån för soja och palmolja. Och kaffe, choklad eller sockerodlingar då? Är inte det bland det mest meningslösa som finns? Ingen behöver vitt socker för att leva, ändå odlas det enorma mängder socker, under fruktansvärda förhållanden. För försäljning, utomlands. På den marken hade man ju kunnat odla mat? Men nej, mat köper man, genmanipulerad och importerad, i affärer. Hallå?! 

Jag fattar tanken och teorin bakom frihandel (jag fattar tanken och teorin bakom kommunism och kapitalism också – det betyder inte att jag tror på det). Internationell handel är äldre än sidenvägen. Jag tror i grund och botten att det är positivt att det finns utbyte mellan olika kulturer, både ekonomiskt och övrigt. EU är ett fredsprojekt som (bland annat) bygger på tanken att man inte startar krig med sin handelspartner. 

Men när det går för långt, när allting börjar handla om att tjäna så mycket pengar som möjligt, när konsekvenserna blir totalt oviktiga, när det mänskliga lidandet blir sekundärt, när jorden dör. Är det inte hög tid att prova ett annat system då? 

Till exempel ett där man jobbar mindre, och är mindre stressad. Där man har mer tid för att göra saker tillsammans med dem man tycker om. Där man inte tror att man behöver ha och köpa så mycket grejer, och därför behöver man inte oroa sig för att tjäna pengar hela tiden. Där man kan köpa naturlig mat direkt från producenten. Mat som har odlats i samband med naturen, inte på bekostnad av den. Och alla i hela världen får äta och bli mätta på bra mat. Sen, när folk är mätta och belåtna, kan man ägna sig åt andra problem. Men från egen erfarenhet så kan jag säga så här: det är svårt att tänka logiskt när man är hungrig. 

PS. 

Se dokumentärserien Rotten på Netflix. 

Googla på matsuveränitet och agroekologi. 

Läs Factfulness och få lite hopp om framtiden. Signa upp på Future Crunch’s nyhetsbrev och få ännu mer hopp om framtiden. 

//Lisa