Den 2-3:e november infaller högtiden Todos Santos här i Bolivia. På svenska blir översättningen Allhelgona, men den skiljer sig mycket från hur vi känner till den i Sverige. Här är den mer som en blandning av spansk tradition blandat med lokal andinsk kultur. Jag, Ebba, och Alex fick uppleva denna högtid på olika håll, hin i den större staden Cochabamba och jag utanför Torotoro i den lilla byn uppe i bergen som heter Tambo K’asa.
I byn började förberedelserna för denna högtid redan på söndagen då flera av kvinnorna i byn samlades vid ett hus för att baka bröd inför Todos Santos. Brödet som kallas t’antawawas (sammansatt ord på aymara för bröd och barn) görs i olika former som människor vilket representerar de bortgångna, duvor, stegar, eller kors men kan skilja sig mycket. I Cochabamba började förberedelserna eftermiddagen dagen innan med brödbakning på Kawsays kontor och en radiostation var också med och dokumenterade. En spirituell ledare, Tata Francisco var på besök för att hålla i självaste ceremonin. Här skedde firandet under en och samma dag, till skillnad från Tambo K’asa där det sträckte sig över flera dagar.




När brödet är bakat och klart så får alla deltagare ta med sig en del men de som har förlorat familjemedlemmar får störst del av brödet. Detta pågrund av att de familjer som har förlorat någon under samma år ställer upp ett bord i sitt hus med massor av dekorationer i plast, färsk frukt, godis, bröd, läsk, kokablad och allt som personen har gillat under sitt liv. Detta bord kallas för masktak’u och är till för att kalla personens själ på besök under Todos Santos och för att sedan mätta själens hunger och törst med allt det som den gillat under sin livstid.





Dessa bord finns i hemmet och dagen innan Todos Santos så brukar grannar komma med en liten gåva, och minnas personen tillsammans med familjen. Familjen bjuder på mat, oftast soppa, majskorn och fårkött och bjuder på hemmagjord majsöl som heter chicha. Man ska då först hälla öl framför bordet för att ge själen att dricka och sedan dricka själv. Familjerna är mycket generösa och erbjuder ständigt mer mat eller öl om de ser en tomhänt. Då det tyvärr varit flera dödsfall under året i denna by betydde det att man åt väldigt mycket mat under denna dag.
I Cochabamba kom flera familjer, vänner och kollegor för att hedra sina bortgångna. Man pratade och mindes tillsammans vad personerna betytt och vad deras liv representerat, allt var väldigt stilla och stämningsfullt. Ceremonin varade flera timmar och hade ett uppehåll för lunch för att sedan fortsätta. Alla som ville hade möjlighet att gå fram, hälla/stänka lite alkohol på ett separat gåvobord och samtidigt avge en bön. Senare bars denna ut för att brännas som offergåvor till Pachamama (Moder jord), där alla hjälptes åt att få på gåvorna på elden. Återigen sades några ord och sedan tackade alla varandra, vilket innebär en handskakning, en kram och en handskakning. Exakt hur ceremonin slutade vet jag inte, då jag (Alex) följde med vår handledare som skulle hålla i en workshop på annat håll för urfolkskvinnor.
I byn Tambo K’asa har tre personer gått bort under detta år, två yngre människor och en äldre dam. Det var väldigt känslosamt vid mastak’un för en 22 årig pojke som gått bort under året i en olycka, familjen var väldigt berusade och växlade mellan att gråta och skratta varannan minut. De spelade traditionell musik på träflöjtar, åt mat och drack chicha.
Dagen efter detta är själva högtiden Todos Santos. Då bärs dessa bord från hemmet upp till byns kyrkogård som är på ett berg ovanför byn. Där staplas borden på varandra för att bilda ett torn som sedan dekoreras med ännu mer godsaker.

Hela dagen spenderas sedan med fest på kyrkogården dit många människor kommer för att samlas, även från utanför byn för att delta i traditioner såsom tinku. Dessa bord som satts upp på kyrkogården kan sedan barnen i byn gå fram till och be en bön för själen och i utbyte få saker från bordet. Många av barnen gick från firandet med påsar fulla av bröd, kakor, frukt och till och med en hel kyckling. Under tiden står stora grupper av ungdomar i en ring och sjunger traditionella låtar, medan de har på sig traditionella kläder och hattar. Andra går under tiden fram till gravarna av dem som gått bort under året och spelar flöjt för att visa respekt för själen och får i utbyte majsöl från familjen.
Den tradition av allt detta som blev den största kulturkrocken var deras tradition som heter Tinku. Människor samlas i en ring och håller i ett tjockt rep för att bilda en ring där en domare sedan står. En man går sedan in i ringen och domaren frågar om någon vill utmana honom. Den som vill utmana honom går in i ringen och de börjar direkt att boxas tills en av dem inte kan mer, då avbryter domaren matchen och nya deltagare väljs från publiken. Detta fortsätter så länge det finns deltagare och publik. Många av deltagarna är berusade redan innan de boxas och lämnar ofta arenan blodiga.


Resten av veckan så fortsätter festen, skolan ställs in, musik spelas och chichan slutar aldrig rinna.