Kulturmöte – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

1 december, 20221 december, 2022

Todos Santos firas på två olika håll

Den 2-3:e november infaller högtiden Todos Santos här i Bolivia. På svenska blir översättningen Allhelgona, men den skiljer sig mycket från hur vi känner till den i Sverige. Här är den mer som en blandning av spansk tradition blandat med lokal andinsk kultur. Jag, Ebba, och Alex fick uppleva denna högtid på olika håll, hin i den större staden Cochabamba och jag utanför Torotoro i den lilla byn uppe i bergen som heter Tambo K’asa.

I byn började förberedelserna för denna högtid redan på söndagen då flera av kvinnorna i byn samlades vid ett hus för att baka bröd inför Todos Santos. Brödet som kallas t’antawawas (sammansatt ord på aymara för bröd och barn) görs i olika former som människor vilket representerar de bortgångna, duvor, stegar, eller kors men kan skilja sig mycket. I Cochabamba började förberedelserna eftermiddagen dagen innan med brödbakning på Kawsays kontor och en radiostation var också med och dokumenterade. En spirituell ledare, Tata Francisco var på besök för att hålla i självaste ceremonin. Här skedde firandet under en och samma dag, till skillnad från Tambo K’asa där det sträckte sig över flera dagar.

Tata Francisco bakar t’antawawas som representerar de bortgångna

När brödet är bakat och klart så får alla deltagare ta med sig en del men de som har förlorat familjemedlemmar får störst del av brödet. Detta pågrund av att de familjer som har förlorat någon under samma år ställer upp ett bord i sitt hus med massor av dekorationer i plast, färsk frukt, godis, bröd, läsk, kokablad och allt som personen har gillat under sitt liv. Detta bord kallas för masktak’u och är till för att kalla personens själ på besök under Todos Santos och för att sedan mätta själens hunger och törst med allt det som den gillat under sin livstid.

Dessa bord finns i hemmet och dagen innan Todos Santos så brukar grannar komma med en liten gåva, och minnas personen tillsammans med familjen. Familjen bjuder på mat, oftast soppa, majskorn och fårkött och bjuder på hemmagjord majsöl som heter chicha. Man ska då först hälla öl framför bordet för att ge själen att dricka och sedan dricka själv. Familjerna är mycket generösa och erbjuder ständigt mer mat eller öl om de ser en tomhänt. Då det tyvärr varit flera dödsfall under året i denna by betydde det att man åt väldigt mycket mat under denna dag.

I Cochabamba kom flera familjer, vänner och kollegor för att hedra sina bortgångna. Man pratade och mindes tillsammans vad personerna betytt och vad deras liv representerat, allt var väldigt stilla och stämningsfullt. Ceremonin varade flera timmar och hade ett uppehåll för lunch för att sedan fortsätta. Alla som ville hade möjlighet att gå fram, hälla/stänka lite alkohol på ett separat gåvobord och samtidigt avge en bön. Senare bars denna ut för att brännas som offergåvor till Pachamama (Moder jord), där alla hjälptes åt att få på gåvorna på elden. Återigen sades några ord och sedan tackade alla varandra, vilket innebär en handskakning, en kram och en handskakning. Exakt hur ceremonin slutade vet jag inte, då jag (Alex) följde med vår handledare som skulle hålla i en workshop på annat håll för urfolkskvinnor.

I byn Tambo K’asa har tre personer gått bort under detta år, två yngre människor och en äldre dam. Det var väldigt känslosamt vid mastak’un för en 22 årig pojke som gått bort under året i en olycka, familjen var väldigt berusade och växlade mellan att gråta och skratta varannan minut. De spelade traditionell musik på träflöjtar, åt mat och drack chicha.

Dagen efter detta är själva högtiden Todos Santos. Då bärs dessa bord från hemmet upp till byns kyrkogård som är på ett berg ovanför byn. Där staplas borden på varandra för att bilda ett torn som sedan dekoreras med ännu mer godsaker.

Några ungdomar i traditionell utstyrsel som var med och firade

Hela dagen spenderas sedan med fest på kyrkogården dit många människor kommer för att samlas, även från utanför byn för att delta i traditioner såsom tinku. Dessa bord som satts upp på kyrkogården kan sedan barnen i byn gå fram till och be en bön för själen och i utbyte få saker från bordet. Många av barnen gick från firandet med påsar fulla av bröd, kakor, frukt och till och med en hel kyckling. Under tiden står stora grupper av ungdomar i en ring och sjunger traditionella låtar, medan de har på sig traditionella kläder och hattar. Andra går under tiden fram till gravarna av dem som gått bort under året och spelar flöjt för att visa respekt för själen och får i utbyte majsöl från familjen.

Den tradition av allt detta som blev den största kulturkrocken var deras tradition som heter Tinku. Människor samlas i en ring och håller i ett tjockt rep för att bilda en ring där en domare sedan står. En man går sedan in i ringen och domaren frågar om någon vill utmana honom. Den som vill utmana honom går in i ringen och de börjar direkt att boxas tills en av dem inte kan mer, då avbryter domaren matchen och nya deltagare väljs från publiken. Detta fortsätter så länge det finns deltagare och publik. Många av deltagarna är berusade redan innan de boxas och lämnar ofta arenan blodiga.

Resten av veckan så fortsätter festen, skolan ställs in, musik spelas och chichan slutar aldrig rinna.

24 augusti, 202024 augusti, 2020

Avsnitt 4 – Ladakh-Snack: Livet i Ladakh – Är hunden människans bästa vän?

Välkommen till det fjärde avsnittet av Ladakh-Snack. Avsnittet spelades in den 4 juni på hotellet i New Delhi i väntan på att få åka hem till Sverige.

Blogginlägget är en sammanfattning av poddavsnittet med bilder. Så glöm inte att lyssna! Avsnittet hittar du på Spotify, Acast eller genom att söka på Ladakh-Snack där poddar finns.

I detta avsnittet kommer vi lyfta blicken lite och titta mer på de övergripande strukturerna, historia, konflikter och kultur.

Den tibetanska kulturen har alltid haft stort inflytande över Ladakh, både politiskt och religiöst. Under lång tid så var Ladakh ett självständigt kungadöme och de första människorna som bodde i Ladakh var nomader. Under 1800-talet regerade Dogra-dynastin i Ladakh och Kashmir. Den sista som styrde under Dogra-dynastin var Marahja Hari Singh. I augusti 1947 när Indien blev självständigt, ville fortfarande Marahja Hari Singh upprätthålla sitt kungadöme och eftersom han själv var hindi slöt han avtal för att bli en del av Indien istället för Pakistan för det gynnade honom mer. Idag är Ladakh fortfarande inte ett område utan konflikter och krig och Leh och Ladakh är verkligen en ”political hotspot”. Eftersom det både finns oroligheter mellan Pakistan och Indien men även påtryckningar från Kina i öst. I dagsläget gör både Indien och Pakistan anspråk på hela området Kashmir och likaså Ladakh. Konflikten mellan Pakistan och Indien blossade upp år 1999 och centrumet för detta var i grannstaden Kargil, där flera militärer dog. Indien och Kina konflikten har också pågått från 1950-talet.

Stupas, dessa heliga monument finns runt om i Ladakh

Den tibetanska buddhistiska tron följer månkalendern och under flera månader infaller festivaler för att fira diverse saker. Innan lockdown hann vi med att besöka Matho Festival och Dos Moches festivalen som firas i två dagar för fred och välstånd för det kommande året.

Även om Buddhism och Islam är de två största religionerna i Ladkah så finns det en tydlig islamfobi. Den indiska regeringen är väldigt hindi-nationalistiska och islamofobisk och det märks av ibland. Till exempel, i en kärleksrelationer där en är muslim och en är buddhist kan det bli väldigt problematiskt med familjen. Där familjen vänder sig emot. Även skolorna i Leh kan bidra och skapa en segregation i samhället eftersom skolorna är uppdelade som buddhistiska skolor, kristna skolor och muslimska skolor.

I Indiens skolsystem finns det ett slutprov efter årskurs 10 och årskurs 12. Om du inte klarar slutproven måste du vänta ett år för att skriva slutproven igen. Då får man inte gå om ett år utan man får studera på egen hand för att skriva proven igen för att sen hoppa upp till nästa klass. Secmol som också är en del av framtidsjordens nätverk grundades dels för att lära elever mer om den ladakhiska kulturen men även för att fånga upp de elever som inte har klarat slutproven och ge de en möjlighet.

På bilderna nedan är några av de maträtterna vi åt under vår tid i Leh.

Frukost, hembakat bröd med aprikossylt och kawa

Ladakh har innan, juridiskt sätt, tillhört staten Jammu och Kashmir men i augusti 2019 blev Ladakh en ”Union Territory”. Detta betyder att istället för att Ladakh styrs från Jammu och Kashmir styrs de från Delhi med en mindre lokal regering i Leh. När Ladakh tillhörde Jammu och Kashmir kunde bara människor från Ladakh köpa mark där. I och med Union Territory kan vem som helst som kommer från Indien köpa land som i sin tur kan leda till stor exploatering i Ladakh. Därför vill de flesta att Ladakh ska ingå under ”the Sixth Schedule” som skyddar urinvånare och även betyder att Ladakhier igen är de enda som kan köpa land.

I Ladakh finns det ett stort problem med hemlösa hundar. För att lösa problemet finns det ett initiativ att sterilisera hundarna så att det inte kan få fler valpar. I andra länder där detta problemet finns, avlivas hundarna. En anledning till varför detta inte görs är på grund av den buddhistiska tron att inte döda något levande. Detta skapar dock en konflikt eftersom hundarna inte får mat eller någonstans att bo och kan därför bli väldigt aggressiva och gå till attack mot andra hundar eller människor. Under våren när turistsäsongen egentligen brukar dra igång, brukar de få mat från restauranger och hotell. Nu, under corona har de lidit väldigt mycket och därför har ett annat initiativ dragit igång där en lastbil åker runt i Leh för att mata hundarna.

Hundmamma och hennes valpar njuter av solen utanför LEDeG

Även om avsnittet var lite längre hoppas vi att ni uppskattade det. Om ni har några frågor eller funderingar tveka inte att höra av er till oss!

Julley!

Caroline och Ladakh-Snack gänget

22 maj, 20192 oktober, 2019

Från bergsryggar till ökenmark

En av organisationerna i Framtidsjordens Asien-nätverk är Ladakh Amchi Sabha som arbetar med att bevara den lokala, traditionella läkekonsten, Sowa-Rigpa. De mediciner som används av amchin, som den som utövar Sowa-Rigpa kallas, kommer från växter som normalt sätt växer och frodas i den torra och kalla miljö som Himalaya erbjuder. Något som Amchi Sabha arbetar mycket med är att försörja amchis runt om i Ladakh med råmaterialet till deras mediciner, det vill säga växterna, och erbjuda växter som finns i ett område till amchis i andra områden.

Sedan år 2005 driver de National Research Institute for Sowa-Rigpa (Nationella Forskningsinstitutet för Sowa-Rigpa) med syftet att utveckla nya odlingstekniker som fungerar för växterna som annars oftast växer vilt uppe bland bergen. Sedan 2013 har de fått mer pengar och stöd och siktar nu på att inom en snar framtid kunna hålla i kurser för att lära amchis hur de själva kan odla växterna istället för att vara begränsade till det som finns i deras närmiljö.

Initiativ som dessa kan komma att bli avgörande för amchi medicinens framtid. Många arter har minskat kraftigt till följd av klimatförändringar och ökad mänsklig närvaro. Höjda temperaturer och glaciärer som smälter tidigare som följd, bilvägar och vandringsleder är bara några faktorer som påverkar de inhemska växterna negativt.

Jag fick det stora nöjet att gå en rundtur på det tio hektar stora området tillsammans med Sonam Dawa, en av fyra föreståndare. Just nu är lite knappt hälften av marken de har uppodlad men de expanderar hela tiden. När vi går runt bland planteringarna berättar Sonam om den enorma mängd växter och blommor de har, så många att han själv inte kan namnet på alla utantill. Han förklarar hur många medicinalväxter kräver en helt annan odlingsteknik än många av våra vanliga trädgårdsblommor och därför förvirrar många som försöker odla dem själva.

Han visar en odlingsplätt med några små skrumpna plantor i och berättar att det är plantor som de fått från Rajasthan, en varm ökenregion till skillnad från Ladakhs kalla, för att experimentera med.

”Men det har ju inte gått så bra……än!”

Experiment som dessa görs för att inte bara bevara de växter som har används fram till idag utan även utveckla amchi-medicinen vidare. Sonam säger även att många i samhället inte förstår hur viktiga växterna de forskar och experimenterar är för bevarandet av kulturen och att det därför är viktigt att de som har kunskap sprider den vidare.

Sonam står i odlingarna och förklarar hur de just nu försöker komma på ett effektivt sätt att föröka nyponbuskar.

Utsikt över odlingarna som är nedsänkta i marken vilket ger ett bra vindskydd i det öppna landskapet.

De har tre brunnar på området. Därifrån pumpas vatten upp i en bassäng där det får vara i minst en dag för att syresättas vilket minskar risken att jorden blir tillplattad och hård, ett vanligt problem i Ladakh.

I många delar av Ladakh är humlor, bin och andra surrande insekter en ovanlig syn men här hörs och syns de överallt bland blommorna.

21 maj, 20192 oktober, 2019

Att så med dzo

Även om vi inte ser fälten från huset där vi övernattat så hör vi från tidig morgon en klar stämma blanda sig med jamande katter och klämtande från bönesnurror: “Kör, kör kööör, yaalo, yaloksto, yedzoniska, köö-ör”. Vår handledare kan inte översätta alla ord som sjungs, för det är inte riktigt vanlig ladakhi utan ett mer lokalt språk som endast används vid jordbruk i Nubra Valley som ligger strax norr om Leh.

Praktikanterna från LEDeG spenderade tre dagar i byn Charasa för att hjälpa bönderna så sina fält. Det såddes mestadels en grövre typ av vete, men även kidneybönor och en lokal typ av svart ärta. När fälten är redo att sås är det redan början på maj. Nubra ligger ca 3100 m.ö.h och man måste vänta tills glaciärerna börjar smälta tills det är någon idé att börja med jordbruket. Odlingssäsongen blir inte så lång, men jorden i dalen är av väldigt god kvalitét så det går ändå att få två skördar innan augusti. En säck med vete ger en utdelning på tio säckar!

Det traditionella sättet att ploga fält i Ladakh

När det är dags att så går hela byn ihop och hjälps åt från tidig morgon till sen eftermiddag tills alla fälten är klara. Familjerna i Charasa har via LEDeG fått utbildning och material till att göra sin egen kompost, och jorden de fått därifrån sprids ut på fälten med hjälp av traditionella korgar man bär på ryggen. Hela byn odlar ekologiskt utan några bekämpningsmedel sedan två år tillbaka. Regeringen subventionerar bekämpningsmedel för bönderna, men sedan man startade kompostprojektet behövs det inte längre. En kvinna vänder uppochner på en jordhög och ojar sig när hon visar upp daggmaskarna som kravlar omkring däri, “De förstör marken” säger hon på ladakhi. Hon vet inte om att maskar hjälper till att röra runt jorden och förse den med syre, att det är ett gott tecken att de har kommit tillbaka efter åren av icke-ekologiskt odlande.

Sedan man började odla ekologiskt har maskarna kommit tillbaka till jorden

Det finns ett fåtal traktorer i byn, men de används inte på fälten där vi arbetar. För att inte utarma jorden genom att köra tunga maskiner år efter år varvar man med vartannat år traktor och vartannat år det mer traditionella verktyget, dzo. En dzo är en hybrid mellan domesticerad ko och yak. För att ploga fälten behövs två dzos och minst tre personer. En som håller plogen, en som strör säden och en som jämnar ut marken efter de andra. Plogen är väldigt tung, så avbytare behövs så att det går att vila emellanåt. Fälten är av olika storlek, men de största tar en hel dag att så. Under dagen tar man rast för förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika. Fikat består av bröd, te och chang, lokal öl brygd på korn. Djuren får hö att äta under tiden, och en smörklick i pannan för en framgångsrik odlingssäsong.

Alla i byn hjälps åt med jordbruket, och alla får fika

Det slår mig hur trevligt det verkar att vara bonde i Charasa. Under en vecka är alla ute i solen, det sjungs och dricks och arbetas tillsammans. Därefter är det bara att vänta på att det ska gro, och när det väl är dags hjälps alla åt att skörda, och i slutändan står du med tio säckar vete istället för en. Kanske är det mer på det här viset lantbruket borde se ut i Sverige. Att återgå till mer traditionella metoder och sedan använda skörden för eget bruk snarare än kommersiellt kan vara en lösning för Sveriges utdöende landsbygd. Det vore också ett sätt för oss att skapa större samhörighet och kollektivkänsla. Vem vet, en dag kanske vi vaknar en morgon i maj av att svenska plogarvisor ekar över fälten.

29 april, 20192 oktober, 2019

Äktenskapets roll i det indiska samhället

I Indien är äktenskapet ofta sett som familjens högsta prioritet oavsett religion, kast eller generation. Hos majoriteten av den indiska befolkningen ses ett giftermål ge status, säkerhet och ekonomisk trygghet för familjen, i synnerhet när en kvinna gifts bort. För en kvinna planeras giftermål ofta så snart hon blivit myndig medan en man sällan gifter sig innan han fyllt 30. Det är vanligt att familjen är involverad i kommande giftermål och få beslut tas utan att konsultera föräldrar och äldre släktingar. Arrangerade äktenskap och inom samma religion förekommer främst på landsbygden medan det i städerna inleds äktenskap över religionsgränserna och något senare i åldrarna. Detta med hänsyn till att en stor andel indiska ungdomar vidareutbildar sig och önskar bli färdiga med sin utbildning innan giftermålet.

Antalet änkor växer över hela Indien och utgör idag en grupp om cirka 40 miljoner kvinnor. Anledningen till detta är att männen ofta är cirka 10 år äldre än kvinnorna vid giftermålet och inte sällan avlider de för tidigt på grund av hälsoproblem, olyckor eller självmord. Då männen i högre utsträckning utför mer riskfyllda arbeten, drabbas av diabetes och statistiskt sett har större problem med alkohol lämnas kvinnorna ensamma kvar för att ta hand om hem, familj och försörjning. Den ekonomiska situationen för änkor är oftast väldigt tuff och de behöver vara självständiga från dag 1, inte sällan utan någon ekonomisk support från deras vänner eller familj.

När en kvinna i Indien förlorar sin man förvandlas hennes personliga identitet från ”hon” till ”det”. Hela hennes livssituation förändras dramatiskt och hennes rättigheter begränsas i samma stund som hon blir en änka. Situationen medför en ekonomisk uppförsbacke och en enkel och isolerad livsstil som påverkar hennes sociala liv och självkänsla. Änkor anklagas inte sällan för att vara ansvariga för sina mäns död och de många restriktionerna påverkar dem både fysiskt och emotionellt. Sociala och kulturella stigman avgör vad en kvinna får ha på sig samt hur hon förväntas agera och uppträda i sociala sammanhang. Traditionellt sett förväntas kvinnorna ta av sig sin bindi (pricken i pannan), inte bära smycken, inte ha blommor i håret och heller inte medverka i större sociala sammanhang som bröllop eller vistas i tempel. I vissa delar av Indien förväntas de även bära en vit saree som ett bevis på att de ständigt sörjer sin make och dedikerat sitt liv till att be för honom. Anledningen till den enkla livsstilen och nedtonade klädseln har sin grund i att kvinnan inte ska attrahera andra män utan leva ett simpelt och restriktivt liv. Omgifte är relativt ovanligt då det också handlar om ekonomiska möjligheter. Det förekommer ibland att en kvinna gifter om sig med sin döda makes bror för en tryggare situation och för att på så sätt stanna inom samma familj. Synen på ett ytterligare giftermål är delad och omgifte är mer accepterat bland yngre änkor utan barn än för dem med familj. En stor andel änkor lever tillsammans med sina söner och är beroende av deras löner för att överleva. Genom historien har kontroversiella traditioner varit förknippade med änkeståndet där några förbjudits, som exempelvis det omtvistade änkebålet kallat ”Seti”, och några fortfarande sker. Något som är väldigt tydligt är att situationen för dessa kvinnor i dagens Indien är problematisk och medför flera utmaningar.

Vi träffade Dr Suba som är professor på Department of Women Studies på Bharathidasan University för en intervju om kvinnors rättigheter. Hon berättade om de strukturer och sociala stigman som håller tillbaka kvinnorna istället för att främja deras självständighet. Hon ansåg att patriarkatet tillsammans med media upprätthåller föråldrade traditioner och kulturella förväntningar som begränsar kvinnornas rättigheter. Hon betonade även att kvinnors rättigheter behöver betraktas som lika självklart som mänskliga rättigheter istället för att kvinnor ska komma i andra hand. Samhället behöver förändra synen på kvinnan från att se henne som en karaktär som singel, gift, ensamstående eller änka till att se henne som en självständig individ med en unik personlighet. Detta är det första steget mot ett mer jämlikt och jämställt samhälle där alla kvinnor har makten att styra över sina egna liv.

Under tiden vi lärde oss om den historiska aspekten och om sociala strukturer så gjorde vi intervjuer tillsammans med kvinnor som förlorat sina män. Kvinnorna bekräftade den problematik som änkeståndet medför och de fördomar och åsikter som finns gällande detta på många håll i det indiska samhället. Intervjuerna genomfördes i syfte att identifiera de behov som finns och på så sätt utgöra underlag för Kudumbams framtida projekt i att stötta och hjälpa kvinnorna. Under intervjuerna framkom även att historiska traditioner och förväntningarna på kvinnorna verkar vara under förändring och på väg att försvinna. Majoriteten av kvinnorna vi träffat har ett unikt driv till att ta hand om sin familj och sitt hushåll trots begränsade ekonomiska resurser. På individnivå har många av dem vi intervjuat starka och tydliga ambitioner att klara sig själva och trots små medel kunna betala för sina barns utbildning. Vad gäller strukturell nivå handlar det om att belysa den problematik som finns och att se änkor i samhället som de drivna, starka och kreativa kvinnor de är.

Anita Boss, 35, är en av de kvinnor som vi intervjuat. Hon arbetar som sömmerska och med hantverk.

12 april, 20192 oktober, 2019

Gemenskapens dusch

De miljövänligaste, vattensnålaste och mysigaste duscharna som vi någonsin haft har varit i vårt hem här i Leh. Redan första veckan fick vi information om att vatten kommer från vattenbilarna och att vi får fylla på hinkar för att sedan hälla över det i en solvärmare.

Åh denna solvärmare! En av de bästa uppfinningarna om ni frågar oss och något som vi tycker varje sommarhusägare i Sverige borde införskaffa sig, helst igår! Den lilla solvärmaren värmer successivt upp det kalla vattnet. Eftersom vattnet som kommer ut på andra sidan är rykande hett (hänt ett par gånger att man skållat sig under processen…) blandar vi ut det med kallt vatten tills vi får en behaglig temperatur.

Sen börjar den, gemenskapens dusch. Med lite hjälp hälls vatten över håret, schamponering sker och sedan sköljer vi. Kan ni gissa hur mycket vatten vi använder? 1,5 liter är än så länge rekordet! Inte illa, eller hur? Ni kanske även ser att vi inte använder vanligt schampo i videon. Både jag och Julia har införskaffat oss så kallade giftfria schampo-kakor. Detta för att minska vår plastanvändning och för att de tar minimal plats i resväskan. Kakorna håller dessutom extremt bra och ser knappt använda ut efter två månader. Eftersom luften är ganska torr i Leh tycker Julia, vår Rapunzel, att ett giftfritt balsam är en bra idé att ha med sig om du har långt hår.

Om det är något vi har lärt oss under denna tid i Leh är det resurseffektivitet. Att man kan tvätta håret med så lite som 1,5 liter vatten skulle kännas omöjligt innan vi anlände. Redan efter första tvätten började vi jämföra med våra rutiner i Sverige. Undra hur mycket vatten vi använder när vi duschar? Är det bara en tidsfråga innan vi får använda samma metod i Sverige som i Leh? Den extremt torra sommaren förra året i Svea rike blev en varningsklocka för många utav oss. Men hur många tänker på våra vattenresurser när vi står i duschen, sjunger på vår favoritlåt och låter vattnet rinna i 10, 20 kanske 30 minuter?

Vi på LEDeG är extremt tacksamma att vi har fått en sådan ögonöppnare när det kommer till vattenresurser och tycker även att fler borde få chansen till detta. Så SÖK till Framtidsjordens praktikantprogram och se om du kan slå vårt tvätta-håret-rekord på 1,5 liter.