8M i Buenos Aires

På den internationella kvinnodagen tar centrala Buenos Aires en paus. Bussarna tar omvägar, butiker stänger och bilvägarnas brummel och dån ersätts med en storslagen demonstration.

Grupper för kvinnors rättigheter, anti-machismo och kvinnovåld, HBTQ-rättigheter, urfolksrättigheter, politiska partier, sociala grupper går något organiserat under sina banderoller, flaggor och plakat för att uppmärksamma den internationella kvinnodagen. Man lyfter frågor om feminism, våld mot kvinnor, rättvisa och ventilerar en livstids frustration, sorg, och kärlek.

Den absolut största vågen människor går med Evitas Kvinnor. Evita, eller Eva Perón som var gift med fd presidenten Juan Perón, är en av de viktigaste kvinnorna i Argentinas moderna politiska historia. Eva var en central aktör för att genomföra allmänna rösträtten, öppnade upp den politiska arenan för kvinnor, och ägnade sitt liv för feminism och folkhälsa med fokus på kvinnor. Cancern slog till plötsligt och när hon var 33 år tog den hennes liv år 1952, men hon är lika älskad nu som då.

Samlingen människor som går under hennes banderoll är klädda i lila vilket är den färg som är synonym med kvinnokampen. Många bär den på näsdukar, pañuelos, vilket på senare år har blivit en politisk symbol i sig. Utöver det lila skymtades även gröna näsdukar här och där, en kvarleva från abortprotesterna 2019, och någonstans gick en av de första Las Madres de Plaza de Mayo i folkhavet.

Lästips: praktikanterna Rakel och Mikaela från 2019 har skrivit ett riktigt bra inlägg om näsdukarnas historia här på praktikantbloggen!

Evitas kvinnor med en porträtt bild på den älskade Eva Perón.

Lila, gröna och regnbågsfärgade näsdukar till salu hänger på linor utmed gatorna.

En av de flera hundra konstnärer som pryder byggnaderna denna dagen. Målningen föreställer en kvinna som blåser eld.

Staden är inte bara färgad lila men även täckt av konst. Buenos Aires är verkligen en av de mest kreativa städerna jag någonsin skådat. På varje vägg syns politisk graffiti och posters, snygga som upprörande, för att inte nämna alla konstverk på plakat, banderoller och kroppar.

Orden Ni una menos och Vivas nos queremos (respektive översättning “inte en färre” och “vi vill ha oss levande”) uttalas, skrivs, målas och sjungs. Den förstnämnda är en gräsrotsrörelse som beskriver sig själva som ett kollektivt skrik emot machista våld. Rörelsen föddes 2015 via hashtag #niunamenos som reaktion till att 14-åriga Chiara Paez blivit misshandlad till döds av sin pojkvän när hon upptäckte att hon var gravid och ville behålla barnet, vilket pojkvännen motsatte sig för. Hon hittades begravd under hans hus.

Rörelsen spred sig snabbt via hashtagen genom Latinamerika och det tog inte lång tid innan folk tog till gatorna. I Peru 2016 blev det den största demonstrationen i landets historia. Kampen mot femicid, våld i nära relationer, och machismo brinner starkt i Argentina och har lyckats driva fram ett flertal positiva förändringar. De gröna näsdukarna (återigen läs Rakel och Mikaelas inlägg om detta!) drev genom en förstärkt aborträtt 2020 med hjälp av Ni una menos, och det har etablerats ett register samt ett system för övervakning av femicid och annat könsbaserat våld.

Näsdukar och fiskehattar med orden ni una menos och annat. De gröna näsdukarna säger ya es ley vilket betyder ”nu är det lag”, en tribut till abortrörelsens que sea ley ”låt det bli lag”.

”Varken marken eller våra kroppar är ett territorium att erövra”.

Folkhavet rör sig krypande till tempot av trummor. Från den myrstack som är folkhavet vid Obelisken så separeras vågen nu i två motsatta håll. Ena marscherar mot kongresshuset och den andra till Plaza de Mayo. Musik skapas av röster och ramsor alla verkar kunna. Om en person börjar sjunga så växer det snabbt till en kör. Denna demonstration har en tradition att bli lite av en folkfest. Många hänger kvar och äter asado, dricker mate och röker på.

Varierande typer av kött grillas i den klassiska argentinska stilen *asado* och fyller luften med en distinkt aptitretande doft.

En grupp samlas under sitt politiska partis färger. När det är dags fortsätter de marschera framåt.

Ståendes med flaggan stolt uppe i vinden.

Kvinnan på bilden som vi tyvärr inte fick namnet på har deltagit i många 8e mars demonstrationer och går med Evitas Kvinnor. Hon pratar entusiastiskt om hur dagen lyfter arbetande kvinnor och hur viktigt det är att driva diskussionen om det osynliga arbetet som fortfarande saknar erkännande och respekt. Åtta av hennes barnbarn är kvinnor och hon ser hur de sitter i en sits alldeles för lik den hon för länge sedan började protestera emot. Det är en tung dag för de som år efter år kämpar för sådant som sopas under mattan. Samtidigt är hon stolt och menar att trots de frustrerande problemen som samlat alla denna dag så berörs hon av solidariteten och kärleken mellan kvinnor och känner hopp för framtiden.

Vi samtalar vid kanten av demonstrationen, vid vad som vanligtvis är en hetsig busshållplats i stadens hjärta.

På denna bild syns Daniela som riktar starka ord mot argentinska män. Hon berättar för oss att något hon saknar i 8M sammanhang är ett intersektionalitetsperspektiv. Hon menar att de främst vita ansikten som hylls sällan reflekterar mångfalden av hudfärger och etniciteter som möjliggjort alla feministiska framsteg vi ser idag.

”Sluta vara pervers du så kallade argentinska ”man””.

Många fler plakat finns att hitta på instagram med översättningar i bildtexten här: https://www.instagram.com/p/Cpkxw3YuM8Y/.

Solen går ner och värmer kongresshuset. Demonstranter fortsätter hänga upp posters och umgås medan en talare står på scen en bit bort.

Det är lätt att dras med i alla de starka känslor som hänger i luften. Man vill så gärna hänga kvar i den mäktiga energin och lyssna på rösterna som på något sätt både överröstar och förstärker varandra. Någon gång viftar jag kanske min nya lila näsduk på en demonstration även i Sverige och påminns om hur vi definitivt något att lära oss av hur man gör det i Buenos Aires.

Saludos!

Text: Olga

Foto och redigering: Olga och Hasan

7 oktober, 20221 november, 2022

Stay Local – Mushroom farming in Nubra Valley

Stay Local

A lot of the food today is grown in one place, transported to another, packed in a third, and later sold and consumed in a fourth. The food needs to travel long distances until it ends up on our plates which is not only extremely bad for the environment it is also extremely bad for the farmers and producers.

*Picture: Local women and men participating in the workshop training.*

Buying and consuming local food it’s not only way better for the environment, but it’s also way more beneficial for the local community and their economy. It is a way to support and strengthen farmers and local producers.

*Picture: The finished product of Oyster mushroom bags ready to grow.*

Picture: Local women from the village Ayee.

It keeps the food where it was grown. It’s also encouraging their local practices and sustainable agriculture. It is therefore important to improve local food farming. Locally produced and locally consumed food is about food security and according to International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights The Committee declared that “the right to adequate food is realized when every man, woman, and child, alone or in community with others, has physical and economic access at all times to adequate food or means for its procurement”.

*Picture: Preparation day one of the sawdust*

Mushrooms are amazing!

Also quick to grow…
Mushrooms are not only important from a nutritional or medicinal point of view but their cultivation also provides additional income and employment to the farmers in rural areas of Ladakh. Conditions in rural Ladakh are a little different from the ordinary. In the villages, the local farmers “depend” on each other in one way or another and usually cooperate throughout the seasons. Most of the people in Ladakh depend on agriculture and the cultivation of local farming. The cultivation of vegetables is among the most dominant source of food for the people in Ladakh, where the cultivation of mushrooms can contribute to one of the most important sources of nutrition for the local people during the winter season when land cultivation is not possible.

Mushrooms are also quick to grow, it can take up to one month to grow and require a small amount of water, which is also a limited resource in the mountain area. Mushroom farming contributes to promoting sustainable agriculture, especially in difficult conditions such as places like Nubra Valley, Ladakh.

Together with Stanzin Dorja, a mushroom farming specialist, our supervisor Rigzin Gurmet, and Stanzin Kunfan we went to the village Ayee in Nubra Valley for mushroom farming training. With assistance from Future Earth and Ladakh Ecological Development Group organized and performed a two-day mushroom training together with around forty local farmers of which the majority were women.

Picture: Trainer Stanzin Dorja mushroom farming specialist.

On the first day, we all joined together in the garden of Labgang (local man), a progressive organic farmer from Nyee to start the training. The training started with some basic theory and later a Q&A. During the training, mushroom expert Stanzin Dorja explained the health benefits of mushrooms as part of one’s diet and how the cases of diseases such as diabetes are increasing in society. Mushrooms can be a source of high nutrition and in the long term can help improve health and the immune system, especially in a regular diet. Which can help cure diseases like diabetes.

On the second day, we all joined together as well to continue the training. This day was more practical and the farmers got to learn practical knowledge on how mushroom farming is made. The local women and men got the amazing opportunity to learn how to grow Oyster mushrooms, which is a fantastic mushroom to grow. It can grow incredibly fast and become large enough to feed several families. The whole training ended with all of us sharing the homemade food and tea which really showed their strong community work and gratitude. It was fantastic to experience their openness and warmth towards each other and everyone participating.

*Picture: Local females from the village Ayee.*

Picture: Female farmers in Ayee soaking the spawn for the upcoming day.

Now the cultivation is set, in a month we will go back to see if the farmers got any set of mushrooms.

Best regards
Elin Franzén & Linnea Agerstig Sterlinger
Interns at
Ladakh Ecological Development Group

24 augusti, 202024 augusti, 2020

Avsnitt 4 – Ladakh-Snack: Livet i Ladakh – Är hunden människans bästa vän?

Välkommen till det fjärde avsnittet av Ladakh-Snack. Avsnittet spelades in den 4 juni på hotellet i New Delhi i väntan på att få åka hem till Sverige.

Blogginlägget är en sammanfattning av poddavsnittet med bilder. Så glöm inte att lyssna! Avsnittet hittar du på Spotify, Acast eller genom att söka på Ladakh-Snack där poddar finns.

I detta avsnittet kommer vi lyfta blicken lite och titta mer på de övergripande strukturerna, historia, konflikter och kultur.

Den tibetanska kulturen har alltid haft stort inflytande över Ladakh, både politiskt och religiöst. Under lång tid så var Ladakh ett självständigt kungadöme och de första människorna som bodde i Ladakh var nomader. Under 1800-talet regerade Dogra-dynastin i Ladakh och Kashmir. Den sista som styrde under Dogra-dynastin var Marahja Hari Singh. I augusti 1947 när Indien blev självständigt, ville fortfarande Marahja Hari Singh upprätthålla sitt kungadöme och eftersom han själv var hindi slöt han avtal för att bli en del av Indien istället för Pakistan för det gynnade honom mer. Idag är Ladakh fortfarande inte ett område utan konflikter och krig och Leh och Ladakh är verkligen en ”political hotspot”. Eftersom det både finns oroligheter mellan Pakistan och Indien men även påtryckningar från Kina i öst. I dagsläget gör både Indien och Pakistan anspråk på hela området Kashmir och likaså Ladakh. Konflikten mellan Pakistan och Indien blossade upp år 1999 och centrumet för detta var i grannstaden Kargil, där flera militärer dog. Indien och Kina konflikten har också pågått från 1950-talet.

Stupas, dessa heliga monument finns runt om i Ladakh

Den tibetanska buddhistiska tron följer månkalendern och under flera månader infaller festivaler för att fira diverse saker. Innan lockdown hann vi med att besöka Matho Festival och Dos Moches festivalen som firas i två dagar för fred och välstånd för det kommande året.

Även om Buddhism och Islam är de två största religionerna i Ladkah så finns det en tydlig islamfobi. Den indiska regeringen är väldigt hindi-nationalistiska och islamofobisk och det märks av ibland. Till exempel, i en kärleksrelationer där en är muslim och en är buddhist kan det bli väldigt problematiskt med familjen. Där familjen vänder sig emot. Även skolorna i Leh kan bidra och skapa en segregation i samhället eftersom skolorna är uppdelade som buddhistiska skolor, kristna skolor och muslimska skolor.

I Indiens skolsystem finns det ett slutprov efter årskurs 10 och årskurs 12. Om du inte klarar slutproven måste du vänta ett år för att skriva slutproven igen. Då får man inte gå om ett år utan man får studera på egen hand för att skriva proven igen för att sen hoppa upp till nästa klass. Secmol som också är en del av framtidsjordens nätverk grundades dels för att lära elever mer om den ladakhiska kulturen men även för att fånga upp de elever som inte har klarat slutproven och ge de en möjlighet.

På bilderna nedan är några av de maträtterna vi åt under vår tid i Leh.

Frukost, hembakat bröd med aprikossylt och kawa

Ladakh har innan, juridiskt sätt, tillhört staten Jammu och Kashmir men i augusti 2019 blev Ladakh en ”Union Territory”. Detta betyder att istället för att Ladakh styrs från Jammu och Kashmir styrs de från Delhi med en mindre lokal regering i Leh. När Ladakh tillhörde Jammu och Kashmir kunde bara människor från Ladakh köpa mark där. I och med Union Territory kan vem som helst som kommer från Indien köpa land som i sin tur kan leda till stor exploatering i Ladakh. Därför vill de flesta att Ladakh ska ingå under ”the Sixth Schedule” som skyddar urinvånare och även betyder att Ladakhier igen är de enda som kan köpa land.

I Ladakh finns det ett stort problem med hemlösa hundar. För att lösa problemet finns det ett initiativ att sterilisera hundarna så att det inte kan få fler valpar. I andra länder där detta problemet finns, avlivas hundarna. En anledning till varför detta inte görs är på grund av den buddhistiska tron att inte döda något levande. Detta skapar dock en konflikt eftersom hundarna inte får mat eller någonstans att bo och kan därför bli väldigt aggressiva och gå till attack mot andra hundar eller människor. Under våren när turistsäsongen egentligen brukar dra igång, brukar de få mat från restauranger och hotell. Nu, under corona har de lidit väldigt mycket och därför har ett annat initiativ dragit igång där en lastbil åker runt i Leh för att mata hundarna.

Hundmamma och hennes valpar njuter av solen utanför LEDeG

Även om avsnittet var lite längre hoppas vi att ni uppskattade det. Om ni har några frågor eller funderingar tveka inte att höra av er till oss!

Julley!

Caroline och Ladakh-Snack gänget

27 mars, 202027 mars, 2020

Fishing on dry land

Travelling along the southeastern coast of India, one sees unutilised fishing boats docked along the open harbours. They are emptied just like the Bay of Bengal is emptied of fish. The reduction of fishes is due to a few tangible factors. Overfishing due to the mechanising of fishing, and the increasing depletion of a mature fish population which would allow sustainable reproduction. This is set in the background of a declining environmental habitat for the fishes, as severe pollution from surrounding factories and rising water surface temperature has disturbed the biodiversity and ruined the much needed plankton. These factors have dramatically reduced the yield of fishermen and pushed them harder to raise their nets with a bigger haul. Consequently, this creates a negative loop with further reductions in yield and forcing more fishermen to make up for the lost yield by turning to fish for a larger variety of fishes.

The lack of fish and the shrinkage in size has plummeted the market price, thus minimising the profit margin and negatively affecting the finances of fishermen households as living wages of fishermen have diminished. Furthermore, the economic development over the past decade has not been beneficial to the fishing industry. A local fisherman, Kumaran (43), explains that inflation has not followed the same patterns for the fishing industry as for other industries and forms of commerce, e.g. the price of gold has gone up eightfold whilst for fish only fivefold in the past 20 years.

Many of the problems the fishermen are facing in the region go beyond their power. Efforts from the government’s side to tackle the problem of overfishing are there, but are few and rarely enforced. At the beginning of 2019, the government banned the use of trawlers (trawlers are medium-sized ships with nets that sweep the ocean floors) as a measure to stop the depletion of the ocean floors (Hemalatha, 2019). The director of the Bay of Bengal Programme Inter-Governmental Organisation, Yugraj Yadava, explains

“It was agreed that there is a need to reduce the number of trawlers for two main reasons. One that there is excess catch and two to reduce the damage on the ocean bed and to the ecology that bottom trawlers cause” (ibid.). Yet, there are still many trawlers sweeping the ocean floors of the vast Bengal bay (ibid.). The enforcement of the ban lacks proper scrutinising measures, thus making the ban purposeless.

Another example of Indian government efforts is the enforcement of annual fishing bans as an effort to help the fish population recover. The annual 61-day ban along the coast of Tamil Nadu “has aided in the recovery of habitat and regeneration of stock through recruitment” (Amali Infantina et al., 2020:1), yet the fishermen are left to dry on the vast shore. Minimal governmental substitutes are given, and not without struggle. “[T]he ban relief amount was revised from Rs 2,000 to Rs 5,000 [approximately 26 USD to 67 USD] per ration card for 60 days. It was also observed that the ban relief amount is usually disbursed only after the ban period in late June. Infantina et al. (2017) recommended that the ban relief amount needed to be enhanced from Rs 2,000 per family to Rs 9,000 [approximately 26 USD to 120 USD] (@ Rs 200 [2,6 USD] * 45 days) at the suggestions of the fishers.” ((ibid.:6) But the relief efforts are not enough to compensate for the accumulated economic generation the fishing industry produces, “2.04 million man-days were lost during the closed season accounting for a total labour income loss of Rs 1638.2 million [21,8 million USD] to the mechanised fishing sector for the entire Tamil Nadu” (ibid.:5). To put it simply, no sustainable solution has been given to compensate for the reduction in profits and minimized household income.

The financial despair has forced the fishermen to employ somewhat questionable measures. Essentially, some of the fishermen have resorted to fishing illegally in Sri Lankan waters (Palk Strait) as the schools of fish are greater and more diverse there than in the Indian waters. The fishermen are exposing themselves to criminal conduct as they are fishing outside of Indian maritime borders. If caught the fishermen can be imprisoned for three months. Despite the risks of getting caught, the fishermen still feel that they have to fish there as there is no other choice for them to make their livelihood. The household income is often single-sourced and highly reliant on the man, often a fisherman, putting families in desperate financial situations.

Kudumbam, a local NGO, has increased its efforts to help the fishing community in diversifying their sources of income. Central to this plan: WOMEN! The organisation has established micro-loan programs, called joint liability groups (JLG), where women have the ability to identify possible business ventures the women (themselves) deem to be financially viable. The JLG follows a communal focused model, where common responsibility of the loans allows a sense of financial stability and minimizes the perception of the debt burden. Moreover, it has opened banks to be more entrusting in women’s financial abilities and capabilities.

In a small village outside Tharangambadi, formerly known as Tranquebar, we meet a group of women. Women who are married to fishermen and have first-hand experience in the decline of fish, as wallets become thinner and dinner tables have become smaller. More importantly, these women are participating in the JLG and explain how the micro-loans have allowed them to venture outside of the sale of fish and find other income sources. It is common to see the women open their own petty shops, buy animals like cows, chickens, goats, small pieces of land for framing or even renovate houses/homes for rental. These efforts have resulted in some financial relief, as the household now has more than one source of income. It has made life slightly better as they now have the ability to think long term and find other treasures on dry land instead of depending on the fruits of the ocean.

The addition of the micro-loans have helped and given the communities as a small leverage, unfortunately, it does not solve the whole problem they are facing.

6 juni, 20192 oktober, 2019

Problematik gällande kvinnors intima hygien i Indien

Enligt studier har endast omkring 10% av indiens menstruerande kvinnor regelbunden tillgång till bomullsbindor. Istället använder de tygstycken som antingen tvättas eller slängs efteråt, torkade blad eller tidningspapper. På grund av bristfällig tillgång på rent vatten, tabu, sociala stigman och okunskap försvåras möjligheten att hålla en god intimhygien. Detta leder i sin tur till att många indiska kvinnor upplever besvär under sin menstruation eller till följd av bristande intimhygien. De fysiologiska besvären manifesteras vanligen i infektioner men även psykologisk stress, depression och lågt självförtroende är någonting som drabbar många kvinnor.

Sociala strukturer försvårar kunskapsspridning som är nödvändigt för att förbättra situationen för menstruerande flickor och kvinnor. För flickor i skolåldern ligger svårigheterna i den generella okunskapen i ämnet. Undersökningar visar att 66% av indiska skolflickor inte vet vad mens är vid tidpunkten för deras egen mensdebut och det är än idag ett tabubelagt samtalsämne och betraktas för många som någonting smutsigt och sjukt. Det finns även praktiska svårigheter att på offentliga toaletter byta eller göra sig av med de hemmagjorda bindor som används. Samma problem finns i skolmiljön då toaletter saknas där flickorna känner sig bekväma nog för att sköta sin hygien. Detta gör att många flickor och kvinnor stannar hemma från skola och jobb under sin menstruationsperiod vilket i sin tur är en del av upprätthållandet av ojämlekheten i det indiska samhället.

Hysterrektomi som lösning på menstruationsproblem
Till följd av ovannämnda intimbesvär som många indiska kvinnor tvingas utstå har de sökt sjukvård och tusentals har fått sin livmoder bortopererad utan tillräcklig grund. År 2018 gjorde Thomson Reuters Foundation en undersökning av 700 000 indiska kvinnor i åldrarna 15-49. Studien visade att fler än 22 000 saknade livmoder. Indiens statestik för utförda hysterrektomier är förhållandevis låg i jämförelse med många länder i väst, det som betraktas som särskilt anmärkningsvärt är den höga andelen fertila kvinnor som genomgått operationen.

Hysterrektomi är världens vanligaste gynekologiska bukoperation och det finns olika legitima orsaker till att genomföra ingreppet. Situationer där utförandet av hysterrektomier faktiskt har medicinskt belägg är exempelvis konstant kraftig mensturationsblödning, allvarlig endometrios, smärtande myom, framfall eller cancer om dessa tillstånd inte kan lindras med hjälp av andra vårdinsatser och konservativ behandling. Ingreppet är sällan absolut nödvändigt utan görs ofta för att höja livskvaliteten och målet med operationen är att besvärande symtom ska försvinna. I de fall det handlar om cancer i livmodern kan dock operationen vara nödvändig i botande syfte. Innan ingreppet utförs ska läkaren enligt riktlinjer utreda patienten med ultraljud och sedan biopsi, det vill säga ett vävnadsprov. En hysterrektomi ska enligt indiska riktlinjer, liksom i Sverige, ses som ett sista alternativ.

Dr Charmila på Aditi Private Hospital i Trichy agerarar ofta ”second opinion” till patienter som av sin läkare blivit rekommenderade att genomgå en hysterrektomi. Hon uppskattar att endast omkring 1% av de sökande var i verkligt behov av ingreppet. En stor majoritet av de kvinnor som deltagit i den tidigare nämnda studien och som genomgått ingreppet var outbildade, analfabeter, fattiga och bodde på landsbygden. Det framkom i studien att de flesta hade sökt vård för mindre allvarliga sjukdomstillstånd som exempelvis infektion, mensturationssmärta eller ryggont. Trots detta uppgav kvinnorna att de vid läkarmötet pressats till att acceptera en hysterrektomioperation. I flera fall hade kvinnorna även blivit pressade av sina familjer, eventuella anledningar till familjens påtryckningar kan vara att inkomst gick förlorad i samband med att kvinnan var hemmavarande under sin menstruation. Ingreppet sågs därmed som en snabb lösning på problemet.

Att operationen skulle genomföras under samma dag som kvinnans första läkarbesök visades vara vanligt. I många fall var utredningen ofullständig och det saknades underlag för beslut om operation. En ultraljudsundersökning hade gjorts i samband med besöket men ingen biopsitagning, vilket enligt indiska riktlinjer är nödvändigt för att avgöra behov av operation. Läkare uppges ha hållit kvinnorna oinformerade om alternativa behandlingsmetoder för att lösa deras primära problem. Kvinnorna hade heller inte informerats om risker med operationen och konsekvenser som kan följa av att avlägsna livmodern från kroppen. Läkarna har heller inte tagit ansvar för de komplikationer som uppstått till följd av operationen.

Studiens resultat pekar mot att läkare framförallt inom privat sektor frångår riktlinjer och utför onödiga operationer för ett finansiellt egenintresse. Synsättet går från att vara ett operativt ingrepp i syfte att lindra lidande och uppnå hälsa till ett sätt att göra vinst. Tillämpningen av en så kallad skrämselteknik gentemot de vårdsökande kvinnorna resulterar i att kvinnorna lägger sig under kniven, eftersom att de utgår ifrån att andra behandlingsalternativ saknas. På så sett får läkarna därmed ekonomisk kompensation för behandling från statens medel till de fattiga.

Politiska förutsättningar underlättar medicinska ingrepp
Upp till två tredjedelar av de hysterektomioperationer som sker i Indien utförs inom den privata sektorn. Det gör att kvinnan behöver stå för kostnaden på egen hand jämfört med om hon besökt ett statligt ägt sjukhus där ingreppet delvis är subventionerat. Anledningen till att många kvinnor väljer privatvård framför statliga sjukhus är för att vården generellt sett håller en högre standard och att det medför högre status att besöka ett privat sjukhus. För att ha möjlighet att finansiera dessa ingrepp tar många fattiga indiska familjer hjälp av den nationella sjukvårdsföräkring som finns. Den är utformad genom ett försäkringskort med en kredit på upp till 35 000 rupees (4 750 svenska kronor) som kan bekosta bland annat denna typ av operation. Sjukvårdsförsäkringen underlättar å ena sidan möjligheten att på kort sikt lösa en stor ekonomisk utgift. Å andra sidan resulterar det i att många familjer blir skuldsatta under lång tid. Ibland på grund av ett ingrepp som i många fall kunnat undvikas från början. Höga räntor och korta avbetalningsplaner gör att familjer kan behöva sälja boskap, land eller behöva flytta för att bli skuldfria. Trots att hysterektomi är kostsamt har de medicinska föräkringskorten som främst ges ut till befolkning som lever under fattigdomsgränsen lett till en explotionsartad ökning av denna typ av ingrepp, i kombination med läkarnas rekommendationer. Dessa ser möjligheten att göra snabb vinst genom att genomföra dyra operationer framför att sätta in andra mindre aggresiva åtgärder. Det finns ett tydligt samband av den nya hälsoförsäkringen och antalet utförda hysterrektomier. År 2013 fanns hundratals juridiska ärenden gällande kvinnor som genomgått operationer utan tillräcklig grund. Dock är det svårt att bevisa huruvida operationen varit onödig eller inte då livmodern och vävnadsprover slängts bort.

Tiden efter operationen
Ofta beror den upplevda livskvaliteten efter operationen på vilken anledning som föranledde ingreppet. I denna studie nämner många kvinnor att de tidigare haft besvär under sin mensturationsperiod men numera har konstanta problem efter operationen. Förutom att möjligheten till barnabärande försvinner kan operationen leda till tarm- och urineringsrelaterade problem, trötthet, depression, ryggsmärta, tromboser och framfall. Den upphörda östrogenproduktioner innebär också ökad benskörhet som ofta gör sig uttryck i benbrott. Dessa är konsekvenser som troligen skulle vara enklare att hantera och leva med om operationen gjordes i livräddande syfte som exempelvis vid cancerfall. Men i många av de granskade fallen upplever kvinnor sin livskvalité vara sämre efter ingreppet än tidigare.

Nu lämnar vi hysterrektomioperationer…
Och fokuserar på mens
Som nämnt ovan är mens lika med tabu i stora delar av Indien. En kvinna anses under sin menstruation vara oren och historiskt sett har hon i närmast blivit isolerad av sin familj under tiden för sin mensturation. Många av de medelålders kvinnor vi talat med berättar att de vanligen fått spendera dagarna utanför familjens hus för att inte ”smitta” övriga familjemedlemmar. De har i sin uppväxt blivit serverade mat vid förstutröskeln och inte sällan fått sova ensamma i ett skjul eller under bar himmel. De ansågs inte rena nog att laga mat till familjen utan förväntades isolera sig, vila och undvika hushållsarbete. Dock vill de som har egna barn idag inte behandla sina egna döttrar på samma vis utan försöker bryta tabun om att mens är förknippat med skam och skuld. Detta bland annat genom att tillåta döttrarna att vistas hemma och utföra hushållssysslor och andra åtaganden även då de menstruerar. Trots att traditionerna till stor del har förändrats över generationer känner sig många kvinnor begränsade i sitt vardagliga liv under tiden de har mens eftersom ämnet är så pass stigmatiserat.

Några skäl till att bomullsbindor används av en sådan liten andel kvinnor i Indien är att de anses vara dyra och svåråtkomliga. Många affärer som säljer bindor drivs av män vilket avskräcker många kvinnor från att gå dit och handla intimartiklar. De som trots allt vågar sig till affären för att köpa bindor får dessa inlindade i en svart plastpåse för att inte innehållet ska avslöjas. I sexualundervisningen i skolan delas flickor och pojkar upp och många män vet inte vad mens är förrän de gifter sig. Det är inte bara inom den privata sfären som kvinnor hämmas i deras vardagliga liv. Enligt den indiska hinduismen får en kvinna som har mens traditionellt sett inte gå in i ett tempel. Anledningen till tempelförbudet är att vissa gudar tros bli störda av fertila kvinnor. Trots att det inte alltid finns ett officiellt förbud avstår många kvinnor från att gå till templet med hänsyn till rådande normer.

Mens är politik
Tempelstriden i Kerala är en av de händelser kopplat till mens och kvinnliga rättigheter som lett till politiska sammandrabbningar. I templet Sabarimala i delstaten Kerala har kvinnor i åldrarna 10-50 tidigare nekats tillträde, men detta förbud upphävdes av högsta domstolen i september 2018. Beslutet ledde till strejker och oroligheter organiserade av hindunationalistiska grupper. Som en motreaktion demonstrerade miljoner indiska kvinnor den 1 januari i år med stöd av delstatsregeringen i Kerala. Demonstrationen ägde rum i syfte att stödja kravet på tillträde till det hinduiska templet för också kvinnor i fertil ålder. Tillsammans bildade de en 62 mil lång kvinnormur som beskrivs vara den största kvinnoprotesten någonsin. Kerala som stat har rent historiskt sett präglats av en något mer vänstervriden politik än resten av Indien. Exempelvis har det på senare år uppstått många mindre gräsrotsrörelser som önskar bryta tabun kring mens och de sociala strukturer som begränsar kvinnor. De feministiska aktivister som kämpar för att bryta de sociala stigmat kring mens möts av motsättningar från konservativa grupper. De möts också av en relativt negativ attityd från allmänheten då begreppet ”feminism” i många delar av indien anses vara nedsättande och inte sällan används som skällsord för en kvinna som är framåt och banbrytande.

Det är inte bara i Kerala som mens har blivit en politisk fråga. Det styrande hindunationalistiska partiet BJP’s allmänna tysta acceptans av våldsbenägna konservativa reaktioner har bidragit till förstärkt tabu kring mens. I Indien ses kvinnans kropp som en symbol för en föreställd version av familjen, kulturen och nationen. Hur en kvinna ser ut och beter sig i det offentliga rummet anses i många fall vara allas angelägenhet. Att frångå den kvinnliga stereotypen innebär en frigörelse av den kvinnliga sexualiteten överlag, att stå upp för kvinnlig frihet och kvinnors självbestämmanderätt. Traditionella konservativa idéer går ut på att kvinnans kropp ska kontrolleras och när en kvinna gör något radikalt som att trotsa ett tempelförbud anses kontrollen gå förlorad. Det politiska klimatet har under våren varit spänt då det varit val till parlamentet i samtliga av Indiens delstater. Den 23 maj i år presenterades valresultatet och det traditionella och konservativa partiet BJP’s segrade med stor majoritet och kan därmed fortsätta styra landet. Det förespås av många förstärka konservativa traditioner och leda till ökade religiösa konflikter och polarisering inom landet.

Avslut och framåtblick
Dr Charmila pekar på fyra problemområden som orsakar den svåra situationen för menstruerande flickor och kvinnor i indien. Dessa är tabu och sociala strukturer, okunskap och bristfällig utbildning, dålig tillgång till bindor och bristfälliga toaletter. ”Tänkbara orsaker till kvarlevande traditioner, tabu och långsam utveckling kan vara att kvinnan fortfarande betraktas som samhällets andrahandsmedborgare” säger hon. För att bryta denna samhällsstuktur föreläser Dr Charmila tillsammans med andra läkare runtom i olika skolor och på universitet för att stärka bilden av kvinnan som en självständig individ. Hon anser att kunskap är nyckeln bakom att bryta stereotypa maktordningar som blockerar utvecklingen för jämställdhet. Ett initiativ för att förbättra flickors och kvinnors situation beträffande menstruation och hygien är den internationella menstruationsdagen som anordnas i Tiruchirappalli varje år. Där möts forskare, läkare, politiker, makthavare och privatpersoner för att diskutera samtliga problemområden. Dessa typer av samtal öppnar upp för reflektion och ger mens mer utrymme i det offentliga rummet vilket är nödvändigt för att stärka kvinnors rättigheter i Indien.

Tiruchirappalli Health Department Corporation Office. Här fick vi tillstånd att intervjua läkare på statligt ägda sjukhus.

Länk till studien utförd av Thomson Reuters Foundation 2018:

https://www.reuters.com/article/us-india-women-health/private-doctors-perform-most-hysterectomies-in-india-survey-idUSKBN1F02GJ

5 maj, 20192 oktober, 2019

Vävning för självständighet

På Ladakh Environment and Health Organisation (LEHO) jobbar vi utöver ekologisk odling mycket med självhjälpsgrupper för kvinnor. Just nu stöttar LEHO 70–80 grupper i byar runtom Leh med 8–16 medlemmar i varje. Grupperna har olika aktiviteter som bland annat stickningsgrupper, förädling av aprikoser och valnötter, dekorering av traditionella möbler, spinning av pashminagarn och försäljning av grödor som de odlat gemensamt. Syftet med dessa grupper är att stärka kvinnornas ekonomiska självständighet och möjliggöra betalt arbete ute i byarna för att minska inflyttning till staden.

Tidigare i veckan besökte vi en nystartad kvinnogrupp strax utanför Leh i byn Farka. I nuläget består gruppen av 16 medlemmar. De senaste 15 dagarna har gruppen haft sin första aktivitet tillsammans, en kurs i mattvävning. Kvinnorna i gruppen har olika erfarenheter och kunskaper sedan tidigare och de försöker därför lära av varandra för att inte behöva anlita dyr expertis utifrån.

Två kvinnor arbetar vid gruppens enda vävstol

En normalstor matta tar cirka 15–20 dagar att tillverka och kostar mellan 10,000 och 15,000 rupies (1400–2200 sek). Kostnaden för ullgarnet och tråden är cirka 2500 rupies (350 sek). De har svårt att räkna på arbetskostnaden men anser att mattillverkningen är en bra inkomst vid sidan av det hem- och jordbruksarbete som de flesta ägnar sina dagar åt. Mattorna säljs på marknaden inne i Leh och inkomsten tillfaller gruppen.

Innan vävningen börjar måste garnet nystas. På bilden syns en kvinna som spänner upp garnet åt den som nystar.

För tillfället har gruppen endast en vävstol och de turas om att väva i omgångar. Hälften av gruppen är där varannan dag tillsammans med en kunnigare medlem. LEHO har sponsrat med ytterligare en vävstol, men på grund av vägproblem är den strandad i Manali på andra sidan bergen. Förhoppningsvis är den snart här och underlättar för gruppens fortsatta arbete.

Nudol från LEHO tillsammans med delar av gruppen utanför vävstugan

/Clara, Filippa & Hilda

29 april, 20192 oktober, 2019

Äktenskapets roll i det indiska samhället

I Indien är äktenskapet ofta sett som familjens högsta prioritet oavsett religion, kast eller generation. Hos majoriteten av den indiska befolkningen ses ett giftermål ge status, säkerhet och ekonomisk trygghet för familjen, i synnerhet när en kvinna gifts bort. För en kvinna planeras giftermål ofta så snart hon blivit myndig medan en man sällan gifter sig innan han fyllt 30. Det är vanligt att familjen är involverad i kommande giftermål och få beslut tas utan att konsultera föräldrar och äldre släktingar. Arrangerade äktenskap och inom samma religion förekommer främst på landsbygden medan det i städerna inleds äktenskap över religionsgränserna och något senare i åldrarna. Detta med hänsyn till att en stor andel indiska ungdomar vidareutbildar sig och önskar bli färdiga med sin utbildning innan giftermålet.

Antalet änkor växer över hela Indien och utgör idag en grupp om cirka 40 miljoner kvinnor. Anledningen till detta är att männen ofta är cirka 10 år äldre än kvinnorna vid giftermålet och inte sällan avlider de för tidigt på grund av hälsoproblem, olyckor eller självmord. Då männen i högre utsträckning utför mer riskfyllda arbeten, drabbas av diabetes och statistiskt sett har större problem med alkohol lämnas kvinnorna ensamma kvar för att ta hand om hem, familj och försörjning. Den ekonomiska situationen för änkor är oftast väldigt tuff och de behöver vara självständiga från dag 1, inte sällan utan någon ekonomisk support från deras vänner eller familj.

När en kvinna i Indien förlorar sin man förvandlas hennes personliga identitet från ”hon” till ”det”. Hela hennes livssituation förändras dramatiskt och hennes rättigheter begränsas i samma stund som hon blir en änka. Situationen medför en ekonomisk uppförsbacke och en enkel och isolerad livsstil som påverkar hennes sociala liv och självkänsla. Änkor anklagas inte sällan för att vara ansvariga för sina mäns död och de många restriktionerna påverkar dem både fysiskt och emotionellt. Sociala och kulturella stigman avgör vad en kvinna får ha på sig samt hur hon förväntas agera och uppträda i sociala sammanhang. Traditionellt sett förväntas kvinnorna ta av sig sin bindi (pricken i pannan), inte bära smycken, inte ha blommor i håret och heller inte medverka i större sociala sammanhang som bröllop eller vistas i tempel. I vissa delar av Indien förväntas de även bära en vit saree som ett bevis på att de ständigt sörjer sin make och dedikerat sitt liv till att be för honom. Anledningen till den enkla livsstilen och nedtonade klädseln har sin grund i att kvinnan inte ska attrahera andra män utan leva ett simpelt och restriktivt liv. Omgifte är relativt ovanligt då det också handlar om ekonomiska möjligheter. Det förekommer ibland att en kvinna gifter om sig med sin döda makes bror för en tryggare situation och för att på så sätt stanna inom samma familj. Synen på ett ytterligare giftermål är delad och omgifte är mer accepterat bland yngre änkor utan barn än för dem med familj. En stor andel änkor lever tillsammans med sina söner och är beroende av deras löner för att överleva. Genom historien har kontroversiella traditioner varit förknippade med änkeståndet där några förbjudits, som exempelvis det omtvistade änkebålet kallat ”Seti”, och några fortfarande sker. Något som är väldigt tydligt är att situationen för dessa kvinnor i dagens Indien är problematisk och medför flera utmaningar.

Vi träffade Dr Suba som är professor på Department of Women Studies på Bharathidasan University för en intervju om kvinnors rättigheter. Hon berättade om de strukturer och sociala stigman som håller tillbaka kvinnorna istället för att främja deras självständighet. Hon ansåg att patriarkatet tillsammans med media upprätthåller föråldrade traditioner och kulturella förväntningar som begränsar kvinnornas rättigheter. Hon betonade även att kvinnors rättigheter behöver betraktas som lika självklart som mänskliga rättigheter istället för att kvinnor ska komma i andra hand. Samhället behöver förändra synen på kvinnan från att se henne som en karaktär som singel, gift, ensamstående eller änka till att se henne som en självständig individ med en unik personlighet. Detta är det första steget mot ett mer jämlikt och jämställt samhälle där alla kvinnor har makten att styra över sina egna liv.

Under tiden vi lärde oss om den historiska aspekten och om sociala strukturer så gjorde vi intervjuer tillsammans med kvinnor som förlorat sina män. Kvinnorna bekräftade den problematik som änkeståndet medför och de fördomar och åsikter som finns gällande detta på många håll i det indiska samhället. Intervjuerna genomfördes i syfte att identifiera de behov som finns och på så sätt utgöra underlag för Kudumbams framtida projekt i att stötta och hjälpa kvinnorna. Under intervjuerna framkom även att historiska traditioner och förväntningarna på kvinnorna verkar vara under förändring och på väg att försvinna. Majoriteten av kvinnorna vi träffat har ett unikt driv till att ta hand om sin familj och sitt hushåll trots begränsade ekonomiska resurser. På individnivå har många av dem vi intervjuat starka och tydliga ambitioner att klara sig själva och trots små medel kunna betala för sina barns utbildning. Vad gäller strukturell nivå handlar det om att belysa den problematik som finns och att se änkor i samhället som de drivna, starka och kreativa kvinnor de är.

Anita Boss, 35, är en av de kvinnor som vi intervjuat. Hon arbetar som sömmerska och med hantverk.

8 mars, 20192 oktober, 2019

La violencia contra las mujeres – Våldet mot kvinnorna

Feminicidio, är ett ord man kommer i kontakt med i bolivianska medier och nyheter emellanåt. Det betyder kvinnomord, vilket innebär att en kvinna mördas på grund av att hon är kvinna.

Under 2016 anmäldes 104 kvinnomord i Bolivia, 2017 anmäldes 109 kvinnomord och 2018 anmäldes 111 kvinnomord. Anmälningarna ökar för varje år i Bolivia, vilket främst beror på ett erkännande av feminicidio.

Sedan 2013 finns en omfattande lag för att garantera kvinnor ett liv fritt från våld och som syftar till att stärka de statliga insatserna mot våld mot kvinnor. Lagen erkänner 16 olika former av våld mot kvinnor. Några exempel på dessa är våld inom hemmet, arbetsrelaterat våld och politiskt våld.

Folkvalda kvinnor är särskilt utsatta för politiskt våld, många trakasseras, hotas, misshandlas och tvingas avgå av manliga partikamrater och politiska motståndare.

Enligt statistik är Bolivia det landet i Latinamerika där våldet mot kvinnor och flickor är som störst. Kvinnor mellan 18–30 år löper störst risk att drabbas av våld och det är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i reproduktiv ålder. 75 procent av kvinnorna i Bolivia har någon gång under sitt liv utsatts för våld i hemmet och 7 av 10 kvinnor har blivit utsatta för sexuellt våld.

Bilder på kvinnor som har blivit utsatta för feminicidio, visas ute i demonstrationstågen på internationella kvinnodagen, utanför kyrkogården under ”dia de todos los santos” och visas på nyheterna emellanåt.

Här ute i byn El Espino där jag bor finns det två kvinnogrupper. De är otroligt viktiga för kvinnor, genom att de får stöd ifrån andra kvinnor, att de får prata och att få se andra som har lämnat sina män när de har blivit utsatta för fysisk och/eller psykisk misshandel.

Män kontrollerar kvinnor genom våld i hela samhället. För att kvinnor ska kunna ta makten över sina egna liv och i samhället, måste det bli ett slut på våldet och ett slut på detta kvinnohat som finns i Bolivia, i Sverige och i alla samhällen.

Idag är det den 8 mars, internationella kvinnodagen och den dagen tillbringar jag i Santa Cruz, för att delta i demonstrationståg emot det fruktansvärda våldet som så många av våra medsystrar har fallit offer för här i Bolivia.

Kategori: Kvinnor