I utkanten av Buenos Aires

Vid första ögonkastet kan man tycka att Buenos Aires verkar vara en stad som lika gärna kunnat funnits i något sydeuropeiskt land. Mycket av arkitekturen tycks vara liknande, med stora breda gator som ofta pryds av alléer med stora vackra gröna träd. Det var nog bland annat detta som gjorde att jag omedelbart kände mig rätt hemma här, trots att det nästintill är så långt ifrån hemma man kan komma. Första gången jag åkte till Argentina var februari 2020, tanken var då att jag skulle genomföra en praktik med Framtidsjorden, här på plats i Buenos Aires, med den lokala miljöorganisationen Pereyra. Riktigt så blev det dock inte… När Mars 2020 kom blev vi tvungna att hastigt packa våra väskor och återvända hem, innan landets gränser stängde och total lock-down blev den nya verkligheten i landet.

Nu har det gått ungefär 2,5 år, och i oktober 2022 kunde jag äntligen återvända. Lite har förändrats, exempelvis är jag den här gången i väg på egen hand, då min tidigare BA-vapendragare Johanna tyvärr inte kunde följa med i denna tidsperiod. Att återvända ensam trodde jag skulle kännas precis som förra gången, lätt, hemtrevligt och romantiserat. Jag vet inte om det beror på att jag fick hoppa rakt in i ett pågående projekt med organisationen Pereyra, eller om det är just det att jag kom hit själv, och bor själv. Till skillnad från förra gången då vi bodde i ett enormt kollektiv med 19 personer, från olika länder i Sydamerika. Men jag tycks mig ha fått uppleva en annan sida av Buenos Aires den här gången, eller kanske har jag bara blivit äldre och mer uppmärksam nu?

Projektet som jag fick ta del av, i slutskedet, eller rättare sagt slutspurten, hade fått namnet ”Cuento con derechos” som kan översättas med ”historier med rättigheter”. Pereyra hade fått i uppdrag att tillsammans med bland annat det offentliga handlednings ministeriet här i BA, att besöka fem olika skolor, fritidsgårdar eller liknande organisationer som riktar sig mot barn och ungdomar i utsatta områden eller situationer. Det rörde sig bland annat om barn som bor i några av de områden som anses som de fattigaste i staden, eller barn som har funktionsnedsättningar, antingen fysiska eller psykiska.

Projektet gick sedan ut på att besöka de fem olika ställena, där de barn som hade intresse av att delta, tillsammans valde ut en rättighet som de fokuserade på, varefter de skapade en fantasifull historia. Varje historia skulle sedan komma att illustreras och visualiseras med ritningar eller skådespel, som barnen utförde. Projektet fortlöp mellan september och oktober och avslutades med uppvisning på ett lokalt kulturcenter. Här träffades alla barn och ungdomar för första gången från de fem olika grupperna, och framförde sina historier för varandra. Dessutom fanns även en stor publik av föräldrar och andra anhöriga. Resultatet blev storslaget, och det skrevs om det i tidningen.

Vilka var då rättigheterna som barnen lärde sig om, och skapade historier kring? Bland andra var det rätten till ett arbete, rätten till en familj och rätten till att bli jämlikt behandlad. Eftersom barnen som deltog hade olika förutsättningar för att uttrycka och röra sig, användes olika hjälpmedel för att förverkliga historierna. Men gemensamt för dem alla var att de kände sig stärkta av upplevelsen. Energin i rummet var fylld av uppstämdhet, förväntningar och nervositet. Lorena, en av de ansvariga på en av organisationerna, ”Pamperito” beskrev projektet som oerhört värdefullt, ”Det är viktigt att barnen får lära sig, redan från en tidig ålder, att även de har rättigheter, så att de tar med sig det när de börjar skolan”.

Då alla bilder av barnen i detta projekt tillhör ministeriet, kan jag tyvärr endast dela bilder som inte är direkt knutna till projektet. Men dessa bilder visar de områdena som två and fem organisationer är belägna i. Dessa områden anses som sagt som några av de fattigaste i Buenos Aires och av säkerhetsskäl blev vi skjutsade i en mini van fram och tillbaka. Det som slog mig särskilt var att dessa områden ligger ett stenkast utanför stadskärnan, men man skulle kunna tro att det är mil emellan. Man får en känsla av en bortglömd del av stan, där det inte finns någon hjälp att hämta från samhället. Områdena präglas av nedskräpning och nödlösningar. Exempelvis hänger alla kablar utanpå byggnaderna och man kan lugnt säga att det råder kabelkaos. Här har inte människor råd att betala för elen, men staden har valt att inte stänga av den trots allt, eftersom det skulle leda till katastrof och förmodligen möta stort motstånd. Hundar springer runt lösa hur som helst och människor rotar i skräphögar för att förhoppningsvis hitta något av värde. Det är då det är som viktigast att det finns eldsjälar som Lorena eller Soledad, som öppnar sina egna hem för områdets barn och ungdomar, gör om sina bakgårdar till fridfulla rastgårdar där barnen kan komma och gå som de vill, ”mi casa es su casa” i dess renaste form. Hit kan barnen komma och få mat för dagen, och ägna sig åt andra aktiviteter som sport eller kreativt skapande.

/Emma i Buenos Aires.

Gator av grus, ofullständiga byggnader och kablar som hänger huller och buller i ett stort kaos.
Områdets hundar som verkar tillhöra ingen och alla, traskar fritt runt i alla hörn.
Fullt av skräp på marken, som ingen verkar ha avsikt att göra något åt.

Har Du ett växtskyddsmedel i skafferiet?

I dessa annorlunda tider under Corona-utbrottet så finns det utrymme för reflektion. Nu finns möjlighet att tänka tillbaka på de underbara event som varit tidigare. Det har fått mig att tänka tillbaka på en solig vårdag under 2019, när jag återvänt från Indien och tillsammans med de andra praktikanterna på Framtidsjorden ordande en odlingsfestival för barn i Malmö. Det var en dag full av skratt och intressanta diskussioner om miljö och mat.

I en park i Malmö hade vi satt upp en mängd olika stationer. Barnen fick plantera bönor i egengjorda tidningskrukor, öva sopsortering i en hinderbana, göra bihotell och tävla om att rädda så mycket vatten som möjligt. Det var en dag som väckte nyfikenhet hos barnen och som ledde till djupare diskussioner, för såväl vuxna som barn.

Barnteater framfördes under odlingsfestivalen

Huvudnumret för dagen var två teaterföreställningar om matens väg till vår tallrik. På scenen stod ett skånskt äpple, en trött banan, en sur citron, grön bönskida och en knölig potatis. Det var en dramatisk berättelse som började på andra sidan Atlanten och slutade på en matgala i södra Sverige. Föreställningen lockade både till skratt och eftertanke. Hur långt har maten du stoppar i din mun egentligen färdats? Vad innebär egentligen ekologiskt? När blir en potatis för knölig för att ätas? Personligen kan jag bara säga att varje person borde ta chansen att klä ut sig i en knölig potatisdräkt och spela ut en historia framför en barnpublik. Så, har du inget för dig när alla sociala event har ställts in så är det bara att börja att sy din egen grönsakskostym!

Något besökarna på odlingsfestivalen också fick uppleva var att tillverka sitt eget växtskyddsmedel, enligt ett indiskt recept. Jag var praktikant hos CIRHEP i Indien, en organisation som stöttar lantbrukare i omställningen mot mer miljövänliga odlingstekniker. Ett steg i arbetet var att lära ut hur man kunde tillverka sitt eget växtskyddsmedel. Ett växtskyddsmedel används för att skydda växter mot bland annat angrepp av skadedjur. Antagligen har du redan alla ingredienserna till det just det medlet vi tillverkade under odlingsdagen hemma i skafferiet redan: vitlök, ingefära och chili!

För att göra en liter insektsmedel behöver du:
18 gram Vitlök
9 gram Ingefära
9 gram Chilli

Under odlingsfestivalen uteslöts chilli, för att undvika att just den ingrediensen skulle råka hamna i någons ögon. För vi har väl alla råkat göra det misstaget?

Ingredienserna malas sedan ned till en kräm. Man kan använda sig en mixer för detta steget eller så passar man på och träna armmusklerna och använder en mortel istället. Blanda sedan den krämiga massan med en liter vatten och rör om ordentligt. Sedan är det bara att filtrera vätskan och vips så har du fått ett helt naturligt och miljövänligt växtskyddsmedel som du med gott samvete kan använda på dina växter. Om man, som jag, inte har en så stor trädgård så går det bra att minska på mängden, så länge man behåller proportionerna mellan ingredienserna. Under odlingsdagen hade Kristinas Scrapbooking sponsrat oss med små sprayflaskor så att alla som besökte dagen fick ta med sig sitt växtskyddsmedel hem. Det var en enkel och kul aktivitet som uppskattades av så väl stora och små under odlingsfestivalen. Något som gör det ännu trevligare är att de små sprayflaskorna kan återanvändas varje gång man blandar ihop sitt eget medel i framtiden.

Flaskan går att hitta här: Små tomma sprayflaskor hos Kristinas Scrapbooking.

Även om en ny odlingsfestival inte står runt hörnet riktigt än så hoppas jag att du får lite inspiration till vad du kan pyssla med där hemma i alla fall!

Med vänliga hälsningar,

Carin, Praktikant hos CIRHEP 2018-2019