Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

Kaffe med smak av Klimatförändringar, svåra Arbetsförhållanden och Orättvisa

Hej! Vi heter Saga och Vilma är just nu på praktik hos organisationen Serraniagua i byn El Cairo i Colombia. Här i byn försörjer sig majoriteten av byborna på kaffeproduktion och många är beroende av inkomsten för att familjen ska gå runt. Aldrig innan har vi själv förstått hur mycket arbete som går år för att producera en kopp kaffe, och hur känsliga kaffebönorna är för förändringar i klimatet. I vår podserie som vi kommer att publicera här på bloggen har vi tänkt prata om just detta, vi kommer gå igenom vilka utmaningar de största kaffeproducerande länderna står inför när det kommer till kaffeproduktion, vilka kriser som redan uppstått och vad som kan hända i framtiden. Nedan kan ni se ett råmanus med källor om ni föredrar att läsa istället för att lyssna! Chao!

Sextiotre procent av världens kaffe produceras endast i tre länder: Brasilien, Vietnamn och Colombia. På senare år har dessa länder drabbats av diverse klimatförändringar som har haft stora konsekvenser på kaffeproduktionen. Minsta lilla förändring i klimatet såsom kyla, torka, frost, regn, påverkar den extremt känsliga kaffeplantan. Enligt en studie som publicerats av ett engelskt forskarlag har 99,7 procent, av världens kaffeodlingar blivit påverkade av klimatförändringarna redan år 2020. År 2050 riskerar vi att ha halverat antalet producenter som kan odla kaffe. Fortsätter vi värma upp jorden i den här takten kommer vi efter en 2°C graders höjning få kaffeplantor som producerar en betydligt mindre skörd och vid en 3°C graders höjning kommer det bli svårt för kaffeplantorna att ens överleva. Redan nu kan man märka av de osäkra skördarna bland annat på de höga kaffepriserna. Under oktober 2022 hade kaffepriset gått upp med 41,52% jämfört med oktober förra året. De osäkra skördarna påverkar inte bara oss i Sverige utan de som framförallt drabbas är de 25 miljoner kaffebönderna världen över, småbrukare, som är väldigt känsliga inför klimatförändringarna och problemen detta skapar eftersom att de ofta inte har kapital att motverka och förebygga problemen.

I colombia odlar 540 000 familjer kaffe och många har försäljningen av kaffe som sin huvudsakliga inkomst. Majoriteten av familjerna bor i Colombias kafferegion, “Triangulo del Café”, det området som står för merparten av kaffeproduktionen i landet. Byn El Kairo som vi bor i ligger även i denna region. Här i byn har vi med egna ögon kunnat se vilka förödande konsekvenser klimatförändringarna får för bönderna. Här är nämligen klimatförändringarna väldigt påtagliga. Främst på grund av ökade mängder regn men i andra områden skapas problem på grund av kraftiga ökade eller minskade temperaturer.

Minskade temperaturer och ökad mängd regn har gjort att de tidigare så tydliga skördeperioderna av kaffe (oktober till mars samt april till juni) har smält ihop. Det finns nu ingen lika tydlig eller stor skördeperiod utan man måste skörda lite konstant. De förändrade temperaturerna resulterar även i att den mängd kaffe som produceras är mycket mindre. Detta är såklart extremt påfrestande och svårt för bönderna. Bland annat på grund av att detta skapar en stor ekonomisk osäkerhet då man tidigare kunnat samla vänner och familj för att skörda under skördeperioden och har kunnat räkna med en fast inkomst under dessa perioder. Istället måste odlarna nu vara extremt uppmärksamma och skörda lite hela tiden, vilket resulterar i att man inte har lika mycket tid över till annat arbete.

Vi har pratat med Camilla som arbetar i det agroekologiska teamet på Serraniagua, teamet strävar efter att uppmuntra och utbilda bönder i agroekologiska metoder och har lyckats etablera flertalet agroekologiska gårdar i vårt område. Genom att visa på andra ekologiska metoder och bidra med stöd och material så är det många bönder som enkelt kan övergå till ett hållbart jordbruk. Camilla är även ansvarig för organisationens kulturcafe och har en lång erfarenhet av att jobba med just kaffe.

Kaffe räknas till dem grödor som besprutas mest i hela världen. Bland annat visar en studie att ekokaffe “bara” beräknas släppa ut en tredjedel av de växthusgaser som konventionellt kaffe släpper ut. Det läcker inte ut några kemikalier i vattendrag, odlarna utsätts inte för samma påtagliga hälsorisker och du själv får inte i dig några miljögifter. Serranigua jobbar med bönder för att dessa ska övergå till agroekologisk kaffeproduktion, vi bad Camilla förklara mer hur detta jobb går till.

//Vilma och Saga i El Cairo, Colombia

Kaffeplanta med både gröna och röda bönor

Kaffebönor som torkas i växthus. — Kaffebönor som torkar i växthus

Torkade kaffebönor som väntas på att rostas på Serraniaguas café Comam

Källor till podcasten:

Fairtrade “Kaffe” https://fairtrade.se/om-fairtrade/det-har-ar-fairtrade/ravaror-och-produkter/kaffe/

Krona, Simon. SVT (2022) “Se kartan som visar kaffets dystra framtid”

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/se-kartan-som-visar-kaffets-dystra-framtid

Cato, Carl. DN (2022) “Därför blir kaffet allt dyrare – trots sjunkande råvarupris”

(https://www.dn.se/ekonomi/darfor-blir-kaffet-allt-dyrare-trots-sjunkande-ravarupris/

Federación De Cafeteros (2022) “Sustainability” https://federaciondecafeteros.org/wp/sustainability/?lang=en

7 december, 20227 december, 2022

I en liten by mitt ute i ingenstans…

I den lilla byn Tambo K’asa, som få människor känner till trots att den ligger utanför den lite större turiststaden Toro Toro, har jag nu spenderat nästan 4 veckor. Under denna tid har jag fått uppleva ett helt annat liv än det som jag känner till. Här tänkte jag dela med mig lite av de upplevelser jag haft under tiden.

För att resa till byn så åker man först fyra timmar i en liten minibuss från södra Cochabamba till staden Toro Toro, därefter brukar det gå en skolbuss kl.6 på morgonen från Toro Toro till Tambo K’asa vilket är en upplevelse i sig själv att åka. Området är otroligt torrt och det är svårt att förstå hur något kan växa här, där odlingarna många gånger verkar trotsa gravitationen med hur de växer på sidorna av bergen.

Tre personer går på kullen ovanför skolan, där det står namnet på samhället: Tambo K’asa.

I byn har jag fått bo i ett av de små hus som används till workshops eller till lektioner, det är ett litet rum med tre madrasser staplade på varandra, några pallar och ett bord. Vatten och toalett får jag använda på skolans område, och ljus och el har jag oftast men ibland råkar någon dra ur kontakten till min förlängningssladd som går genom ett helt kvarter och då får jag klara mig utan.

En av de svåraste sakerna att förhålla mig till eller vänja mig vid (förutom skorpioner på rummet) var behandlingen av djuren och den brist på empati som fanns för dem. Byborna tyckte jag var konstig som var snäll mot dem; jag tyckte de var konstiga som inte var det. Vi enades i alla fall om att jag var den som var udda ute i byn, ofta satt jag i min dörröppning med en gatuhund vid mina fötter och många skrattade när de gick förbi eller sa åt mig att sparka bort hunden när den blev för ivrig av att jag hade mat. Till slut insåg jag i alla fall att det jag gjorde heller inte direkt hjälpte hundarna, ofta blev det istället bråk mellan dem över min uppmärksamhet och mat. Det blev lite ensamt ett tag, att inte ha en hund vid sig och att stå ut mycket som den enda utlänningen i byn, men efter ett litet tag kände jag mig väldigt accepterad av en del av kvinnorna i byn och kunde få sällskap av dem. Det blev till och med lite ledsamt när jag väl skulle åka därifrån då många ville att jag skulle stanna. Detta då jag inte kommer kunna hälsa på igen förrän i februari då vägarna är för instabila under regnperioden för att åka dit och de flesta åker därifrån för att jobba någon annanstans eller bo närmare sina odlingar eller djur.

Gatuhunden som jag kallar Loppan, då han hoppar som en tok.

På tal om odlingar fick jag möjligheten att se odlingarna av den familj som tagit hand om mig och gett mig mat. De närmaste odlingarna var bara några meter ovanför deras hus, och där hade de sina tomater, gurkor, sallad och sin fiskeodling.

Lilla Lady hjälper till att plocka tomater i familjens växthus.

Deras andra och huvudsakliga odling är flera kilometer från deras hem och kräver att man går ned för ett berg, korsar en flod och klättrar upp för ett annat berg. Denna odling är en bit mark som de har ärvt och som de har en tillhörande vattenuppsamling till för att kunna bevattna odlingarna. Det var som en liten grön oas mitt i det torra landskapet.

Don Cirilo och hans son Cenon arbetar i ett av sina potatisland.

Utöver odlingarna, så har jag också fått en del insyn i skolan i Tambo K´asa då de gärna ville ha min hjälp med engelskalektionerna där. Det är svårt att hitta lärare så här långt ute på landsbygden och det är otroligt få som kan tala engelska här i Bolivia, däremot finns det ett väldigt stort intresse att lära sig. Skolan är väldigt intressant då det skiljer sig mycket från Sverige. Här tar eleverna med sig tre potatisar om dagen för att få lunch i skolan, grönsakerna till det tas oftast från odlingarna som finns på skolområdet då varje klass har en egen odling. Detta är ett initiativ inom skolan som, enligt rektorn, ämnar att använda praktiska sysslor för att lära sig mer om alla ämnen som lärs ut i skolan. Matte använder de sig av för att räkna frön och plantor, naturämnen för att lära sig om de olika sorters plantorna och framförallt så lär de sig ansvar och disciplin på så sätt. Skolköket består av en stor kastrull över en eld ute på skolgården där en person har huvudsakligt ansvar för att ordna mat åt ca 130 elever, men de 40 elever som bor på internatet i Tambo K’asa äter separat i internatet då de betalar för mat och husrum.

Några av de yngsta eleverna på skolan arbetar i sin odling.

Skolans kök, denna dag extrabemannat då det var skolavslutning och därför mer mat än vanligt.

Skolavslutningen på skolan var också en helt annan sak för sig, först var det en så kallad ”feria” där klassrummen var fulla av saker som eleverna tillverkat för att visa vad de har gjort under skolterminen. Efter detta var det lunch och saker började göras i ordning för den ceremoni som skulle hållas på skolans idrottsplan.

Klasserna för 8-åringar och 12-åringar visar upp sina verk i sitt klassrum.

Den ceremoni som hölls samma dag som skolavslutningen var för att fira att förskoleeleverna, som här i Bolivia är fem år, tar examen från förskolan för att börja i förstaklass kommande termin. För detta så samlas hela byn för att se när eleverna får diplom och lovord från lärare och firar med sin familj på idrottsplanen i skolan. Denna fest pågår större delen av dagen och ofta har många familjer med sig massor av läsk och mat. Motsvarande fest för de i klassen ”sexto de segundaria” som tar examen från skolan hålls senare i veckan då skolan redan har slutat, så tyvärr kunde jag inte närvara på detta.

Eleverna i klassen ”Nivel Inicial” som motsvarar förskolan i Sverige. Dessa 5-åringar ska nästa år börja klassen primero de primaria, vilket är förstaklass.

Utöver detta så har jag också fått möjligheten att vara med på firandet av Todos Santos, vilket ni kan läsa om i det förra blogginlägget, men även årsdagen av staden Toro Toro. Skolan fick ledigt då alla lärare skulle representera skolan i paraden som går igenom staden. Inte bara skolor representeras i denna parad utan även urfolksgrupper, gruvkooperativ, klasser i skolorna i staden och mycket mer. Jag fick även chansen att se tinku, denna gången den icke-våldsamma varianten då vissa grupper dansade denna dans på gatorna.

En grupp unga flickor dansar tinku på gatan i staden Toro Toro som del av en parad.

Under min allra sista dag i byn Tambo K’asa, för denna gång, hade vi en workshop för kvinnorna där vi diskuterade klimatförändringar och där vi också arbetade med hantverk. Jag fick möjligheten att lära ut lite grann om makramé och några virkmönster. Det var också mycket givande för mig då jag fick lära mig mycket mer om deras perspektiv på saker, vilket skiljer sig mycket från mitt eget. Vi diskuterade en del saker såsom klimatrörelser i Sverige, skillnader mellan länderna såsom att flickor får barn mycket tidigare här i Bolivia än i Sverige och mycket mer.

Sista bilden jag bjuder på i detta inlägg är på den utrotningshotade fågeln som på spanska heter Paraba Frente roja, vilket på svenska blir Rödpannad Ara. Trots att det inte finns många kvar av dessa fåglar så är just området kring Tambo K’asa ett område där de förekommer mer än på andra ställen. Under mina veckor där så har jag sett totalt ett 30-tal av dessa, bortsett från just denna fågel på bilden som blivit tam då den tagits om hand av en av lärarna på skolan sedan den var en liten fågelunge. Den flög iväg ut i det vilda ett tag men kom tillbaka nästan utsvulten till läraren efter någon vecka då den inte lyckades hitta mat själv och har sedan dess stannat kvar hemma hos läraren.

Rödpannad Ara på axeln av den lärare som tagit hand om den sedan fågelunge

Tack så mycket för att ni orkat läsa ända till slutet av detta inlägg! Ha det fint, önskar Ebba på organisationen Kawsay i Bolivia.

1 december, 20221 december, 2022

Todos Santos firas på två olika håll

Den 2-3:e november infaller högtiden Todos Santos här i Bolivia. På svenska blir översättningen Allhelgona, men den skiljer sig mycket från hur vi känner till den i Sverige. Här är den mer som en blandning av spansk tradition blandat med lokal andinsk kultur. Jag, Ebba, och Alex fick uppleva denna högtid på olika håll, hin i den större staden Cochabamba och jag utanför Torotoro i den lilla byn uppe i bergen som heter Tambo K’asa.

I byn började förberedelserna för denna högtid redan på söndagen då flera av kvinnorna i byn samlades vid ett hus för att baka bröd inför Todos Santos. Brödet som kallas t’antawawas (sammansatt ord på aymara för bröd och barn) görs i olika former som människor vilket representerar de bortgångna, duvor, stegar, eller kors men kan skilja sig mycket. I Cochabamba började förberedelserna eftermiddagen dagen innan med brödbakning på Kawsays kontor och en radiostation var också med och dokumenterade. En spirituell ledare, Tata Francisco var på besök för att hålla i självaste ceremonin. Här skedde firandet under en och samma dag, till skillnad från Tambo K’asa där det sträckte sig över flera dagar.

Tata Francisco bakar t’antawawas som representerar de bortgångna

När brödet är bakat och klart så får alla deltagare ta med sig en del men de som har förlorat familjemedlemmar får störst del av brödet. Detta pågrund av att de familjer som har förlorat någon under samma år ställer upp ett bord i sitt hus med massor av dekorationer i plast, färsk frukt, godis, bröd, läsk, kokablad och allt som personen har gillat under sitt liv. Detta bord kallas för masktak’u och är till för att kalla personens själ på besök under Todos Santos och för att sedan mätta själens hunger och törst med allt det som den gillat under sin livstid.

Dessa bord finns i hemmet och dagen innan Todos Santos så brukar grannar komma med en liten gåva, och minnas personen tillsammans med familjen. Familjen bjuder på mat, oftast soppa, majskorn och fårkött och bjuder på hemmagjord majsöl som heter chicha. Man ska då först hälla öl framför bordet för att ge själen att dricka och sedan dricka själv. Familjerna är mycket generösa och erbjuder ständigt mer mat eller öl om de ser en tomhänt. Då det tyvärr varit flera dödsfall under året i denna by betydde det att man åt väldigt mycket mat under denna dag.

I Cochabamba kom flera familjer, vänner och kollegor för att hedra sina bortgångna. Man pratade och mindes tillsammans vad personerna betytt och vad deras liv representerat, allt var väldigt stilla och stämningsfullt. Ceremonin varade flera timmar och hade ett uppehåll för lunch för att sedan fortsätta. Alla som ville hade möjlighet att gå fram, hälla/stänka lite alkohol på ett separat gåvobord och samtidigt avge en bön. Senare bars denna ut för att brännas som offergåvor till Pachamama (Moder jord), där alla hjälptes åt att få på gåvorna på elden. Återigen sades några ord och sedan tackade alla varandra, vilket innebär en handskakning, en kram och en handskakning. Exakt hur ceremonin slutade vet jag inte, då jag (Alex) följde med vår handledare som skulle hålla i en workshop på annat håll för urfolkskvinnor.

I byn Tambo K’asa har tre personer gått bort under detta år, två yngre människor och en äldre dam. Det var väldigt känslosamt vid mastak’un för en 22 årig pojke som gått bort under året i en olycka, familjen var väldigt berusade och växlade mellan att gråta och skratta varannan minut. De spelade traditionell musik på träflöjtar, åt mat och drack chicha.

Dagen efter detta är själva högtiden Todos Santos. Då bärs dessa bord från hemmet upp till byns kyrkogård som är på ett berg ovanför byn. Där staplas borden på varandra för att bilda ett torn som sedan dekoreras med ännu mer godsaker.

Några ungdomar i traditionell utstyrsel som var med och firade

Hela dagen spenderas sedan med fest på kyrkogården dit många människor kommer för att samlas, även från utanför byn för att delta i traditioner såsom tinku. Dessa bord som satts upp på kyrkogården kan sedan barnen i byn gå fram till och be en bön för själen och i utbyte få saker från bordet. Många av barnen gick från firandet med påsar fulla av bröd, kakor, frukt och till och med en hel kyckling. Under tiden står stora grupper av ungdomar i en ring och sjunger traditionella låtar, medan de har på sig traditionella kläder och hattar. Andra går under tiden fram till gravarna av dem som gått bort under året och spelar flöjt för att visa respekt för själen och får i utbyte majsöl från familjen.

Den tradition av allt detta som blev den största kulturkrocken var deras tradition som heter Tinku. Människor samlas i en ring och håller i ett tjockt rep för att bilda en ring där en domare sedan står. En man går sedan in i ringen och domaren frågar om någon vill utmana honom. Den som vill utmana honom går in i ringen och de börjar direkt att boxas tills en av dem inte kan mer, då avbryter domaren matchen och nya deltagare väljs från publiken. Detta fortsätter så länge det finns deltagare och publik. Många av deltagarna är berusade redan innan de boxas och lämnar ofta arenan blodiga.

Resten av veckan så fortsätter festen, skolan ställs in, musik spelas och chichan slutar aldrig rinna.

31 oktober, 20221 november, 2022

I utkanten av Buenos Aires

Vid första ögonkastet kan man tycka att Buenos Aires verkar vara en stad som lika gärna kunnat funnits i något sydeuropeiskt land. Mycket av arkitekturen tycks vara liknande, med stora breda gator som ofta pryds av alléer med stora vackra gröna träd. Det var nog bland annat detta som gjorde att jag omedelbart kände mig rätt hemma här, trots att det nästintill är så långt ifrån hemma man kan komma. Första gången jag åkte till Argentina var februari 2020, tanken var då att jag skulle genomföra en praktik med Framtidsjorden, här på plats i Buenos Aires, med den lokala miljöorganisationen Pereyra. Riktigt så blev det dock inte… När Mars 2020 kom blev vi tvungna att hastigt packa våra väskor och återvända hem, innan landets gränser stängde och total lock-down blev den nya verkligheten i landet.

Nu har det gått ungefär 2,5 år, och i oktober 2022 kunde jag äntligen återvända. Lite har förändrats, exempelvis är jag den här gången i väg på egen hand, då min tidigare BA-vapendragare Johanna tyvärr inte kunde följa med i denna tidsperiod. Att återvända ensam trodde jag skulle kännas precis som förra gången, lätt, hemtrevligt och romantiserat. Jag vet inte om det beror på att jag fick hoppa rakt in i ett pågående projekt med organisationen Pereyra, eller om det är just det att jag kom hit själv, och bor själv. Till skillnad från förra gången då vi bodde i ett enormt kollektiv med 19 personer, från olika länder i Sydamerika. Men jag tycks mig ha fått uppleva en annan sida av Buenos Aires den här gången, eller kanske har jag bara blivit äldre och mer uppmärksam nu?

Projektet som jag fick ta del av, i slutskedet, eller rättare sagt slutspurten, hade fått namnet ”Cuento con derechos” som kan översättas med ”historier med rättigheter”. Pereyra hade fått i uppdrag att tillsammans med bland annat det offentliga handlednings ministeriet här i BA, att besöka fem olika skolor, fritidsgårdar eller liknande organisationer som riktar sig mot barn och ungdomar i utsatta områden eller situationer. Det rörde sig bland annat om barn som bor i några av de områden som anses som de fattigaste i staden, eller barn som har funktionsnedsättningar, antingen fysiska eller psykiska.

Projektet gick sedan ut på att besöka de fem olika ställena, där de barn som hade intresse av att delta, tillsammans valde ut en rättighet som de fokuserade på, varefter de skapade en fantasifull historia. Varje historia skulle sedan komma att illustreras och visualiseras med ritningar eller skådespel, som barnen utförde. Projektet fortlöp mellan september och oktober och avslutades med uppvisning på ett lokalt kulturcenter. Här träffades alla barn och ungdomar för första gången från de fem olika grupperna, och framförde sina historier för varandra. Dessutom fanns även en stor publik av föräldrar och andra anhöriga. Resultatet blev storslaget, och det skrevs om det i tidningen.

Vilka var då rättigheterna som barnen lärde sig om, och skapade historier kring? Bland andra var det rätten till ett arbete, rätten till en familj och rätten till att bli jämlikt behandlad. Eftersom barnen som deltog hade olika förutsättningar för att uttrycka och röra sig, användes olika hjälpmedel för att förverkliga historierna. Men gemensamt för dem alla var att de kände sig stärkta av upplevelsen. Energin i rummet var fylld av uppstämdhet, förväntningar och nervositet. Lorena, en av de ansvariga på en av organisationerna, ”Pamperito” beskrev projektet som oerhört värdefullt, ”Det är viktigt att barnen får lära sig, redan från en tidig ålder, att även de har rättigheter, så att de tar med sig det när de börjar skolan”.

Då alla bilder av barnen i detta projekt tillhör ministeriet, kan jag tyvärr endast dela bilder som inte är direkt knutna till projektet. Men dessa bilder visar de områdena som två and fem organisationer är belägna i. Dessa områden anses som sagt som några av de fattigaste i Buenos Aires och av säkerhetsskäl blev vi skjutsade i en mini van fram och tillbaka. Det som slog mig särskilt var att dessa områden ligger ett stenkast utanför stadskärnan, men man skulle kunna tro att det är mil emellan. Man får en känsla av en bortglömd del av stan, där det inte finns någon hjälp att hämta från samhället. Områdena präglas av nedskräpning och nödlösningar. Exempelvis hänger alla kablar utanpå byggnaderna och man kan lugnt säga att det råder kabelkaos. Här har inte människor råd att betala för elen, men staden har valt att inte stänga av den trots allt, eftersom det skulle leda till katastrof och förmodligen möta stort motstånd. Hundar springer runt lösa hur som helst och människor rotar i skräphögar för att förhoppningsvis hitta något av värde. Det är då det är som viktigast att det finns eldsjälar som Lorena eller Soledad, som öppnar sina egna hem för områdets barn och ungdomar, gör om sina bakgårdar till fridfulla rastgårdar där barnen kan komma och gå som de vill, ”mi casa es su casa” i dess renaste form. Hit kan barnen komma och få mat för dagen, och ägna sig åt andra aktiviteter som sport eller kreativt skapande.

/Emma i Buenos Aires.

Gator av grus, ofullständiga byggnader och kablar som hänger huller och buller i ett stort kaos.

Områdets hundar som verkar tillhöra ingen och alla, traskar fritt runt i alla hörn.

Fullt av skräp på marken, som ingen verkar ha avsikt att göra något åt.

7 oktober, 20221 november, 2022

Stay Local – Mushroom farming in Nubra Valley

Stay Local

A lot of the food today is grown in one place, transported to another, packed in a third, and later sold and consumed in a fourth. The food needs to travel long distances until it ends up on our plates which is not only extremely bad for the environment it is also extremely bad for the farmers and producers.

*Picture: Local women and men participating in the workshop training.*

Buying and consuming local food it’s not only way better for the environment, but it’s also way more beneficial for the local community and their economy. It is a way to support and strengthen farmers and local producers.

*Picture: The finished product of Oyster mushroom bags ready to grow.*

Picture: Local women from the village Ayee.

It keeps the food where it was grown. It’s also encouraging their local practices and sustainable agriculture. It is therefore important to improve local food farming. Locally produced and locally consumed food is about food security and according to International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights The Committee declared that “the right to adequate food is realized when every man, woman, and child, alone or in community with others, has physical and economic access at all times to adequate food or means for its procurement”.

*Picture: Preparation day one of the sawdust*

Mushrooms are amazing!

Also quick to grow…
Mushrooms are not only important from a nutritional or medicinal point of view but their cultivation also provides additional income and employment to the farmers in rural areas of Ladakh. Conditions in rural Ladakh are a little different from the ordinary. In the villages, the local farmers “depend” on each other in one way or another and usually cooperate throughout the seasons. Most of the people in Ladakh depend on agriculture and the cultivation of local farming. The cultivation of vegetables is among the most dominant source of food for the people in Ladakh, where the cultivation of mushrooms can contribute to one of the most important sources of nutrition for the local people during the winter season when land cultivation is not possible.

Mushrooms are also quick to grow, it can take up to one month to grow and require a small amount of water, which is also a limited resource in the mountain area. Mushroom farming contributes to promoting sustainable agriculture, especially in difficult conditions such as places like Nubra Valley, Ladakh.

Together with Stanzin Dorja, a mushroom farming specialist, our supervisor Rigzin Gurmet, and Stanzin Kunfan we went to the village Ayee in Nubra Valley for mushroom farming training. With assistance from Future Earth and Ladakh Ecological Development Group organized and performed a two-day mushroom training together with around forty local farmers of which the majority were women.

Picture: Trainer Stanzin Dorja mushroom farming specialist.

On the first day, we all joined together in the garden of Labgang (local man), a progressive organic farmer from Nyee to start the training. The training started with some basic theory and later a Q&A. During the training, mushroom expert Stanzin Dorja explained the health benefits of mushrooms as part of one’s diet and how the cases of diseases such as diabetes are increasing in society. Mushrooms can be a source of high nutrition and in the long term can help improve health and the immune system, especially in a regular diet. Which can help cure diseases like diabetes.

On the second day, we all joined together as well to continue the training. This day was more practical and the farmers got to learn practical knowledge on how mushroom farming is made. The local women and men got the amazing opportunity to learn how to grow Oyster mushrooms, which is a fantastic mushroom to grow. It can grow incredibly fast and become large enough to feed several families. The whole training ended with all of us sharing the homemade food and tea which really showed their strong community work and gratitude. It was fantastic to experience their openness and warmth towards each other and everyone participating.

*Picture: Local females from the village Ayee.*

Picture: Female farmers in Ayee soaking the spawn for the upcoming day.

Now the cultivation is set, in a month we will go back to see if the farmers got any set of mushrooms.

Best regards
Elin Franzén & Linnea Agerstig Sterlinger
Interns at
Ladakh Ecological Development Group

17 juni, 202218 juni, 2022

Fem inspirerande hållbarhetslösningar i Ladakh

Okej gänget, 4 månaders praktik börjar nu närma sig sitt slut. Innan vi lämnar det här vackra området bland Himalayas vita toppar tänkte vi dela med oss av fem hållbarhetslösningar som vi tycker är inspirerande.

Komposttoalett
För att minska vattenförbrukningen, ta till vara på avföring och urin som gödsel, och återföra det till det naturliga ekosystemet, används något som kallas torrkomposttoalett. Toaletten är ett hål i golvet som går ner till ett ”rum”. Efter varje toalettillfälle häller man över en blandning av torkat djurgödsel (som tas från djuren på gården), torkade löv och sand. Detta görs för att minska doften och tillföra organiskt material som påskyndar komposteringsprocessen. Toaletten används på detta sätt under ett år och därefter får den vila ett år tills materialet har blivit till jordblandad gödsel. Tömningen sker på våren i samband med att odlingssäsongen drar igång.

Traditionell ladakhisk toalett, komposttoalett.

Soluppvärmda hus
I ett klimat där utomhustemperaturen går ned till ca -25° på vintern krävs det lösningar för att hålla värmen i husen. För att spara energi har exempelvis SECMOL under de senaste 15 åren använt sig av passiv solenergi, en teknik som värmer upp husen med hjälp av enbart solens värme. Det vill säga, utan att använda sig av elektricitet, släppa ut CO2 eller förbränna några fossila bränslen.

De huvudsakliga funktionerna som håller byggnaderna varma är:

Fönster placeras enbart i söderläge.
Tjock plast, likt växthus, fäst vintertid på utsidan av byggnadens södra del. Luften i växthuset värms upp av solen på dagen vilket sedan utnyttjas till att värma upp byggnaden genom att öppna upp fönstrena morgontid.
Husen målas i svart i söderläge för att absorbera värme.
Väggar och golv och isolering av material som t.ex lera, halm, och dynga för att lagra uppsamlad värme.
För att förhindra överhettning tas växthus-delen bort från byggnaderna under sommartid.

Tack vare denna samling metoder har normaltemperaturen i huvudbyggnaden på SECMOL campus kunnat ligga på +14° även under den kallaste delen av vintern!

Artificiella glaciärer
Det karga ökenlandskapet och det allt mer oförutsägbara klimatet i Ladakh har tvingat befolkningen att anpassa sitt levnadssätt och gett liv åt lokala innovationer i form av exempelvis artificiella glaciärer – ice stupas. Ice stupas är ett kreativt sätt att dryga ut vattentillförseln i de byar som drabbats av vattenbrist till följd av klimatförändringarna och smältande glaciärer. Vattnet som används till ice stupas kommer huvudsakligen från varmvattenkällor och deras utseende varierar beroende på hur de lokala förutsättningarna ser ut i byarna.

Konstruktionen av ice stupa består många gånger av en ställning av metall eller trä som det sedan byggs på med olika material i form av exempelvis gamla rep, plast eller annat som isen kan fästa i. För att kunna sprida ut vattnet från varmvattenkällan på ice stupan har ladakhierna uppfunnit en rad olika metoder, bland annat att göra små hål i vattenslangar som får agera vattenspridare. När glaciären börjar smälta på våren samlas vattnet i en bassäng, zin, varifrån det sedan kan distribueras ut till byns jordbruk och djur.

Kunskapen om ice stupas har sakta börjat sprida sig till andra delar av världen, bland annat Schweiz och Chile, och vår förhoppning är att denna fantastiska uppfinning ska fortsatt spridning och inspirera till andra kreativa hållbarhetslösningar!

Läs mer om ice stupas på: http://icestupa.org/

Ekologisk odling
Att ha tillgång till mat som är odlat på ett hållbart sätt är en förutsättning för en artrik natur och överlevnad. Här i Ladakh har man även målet att bli ekologiskt certifierat till år 2023.

Precis om i Sverige är odlingsperioden i Ladakh är kort, mellan april och september. Däremot utnyttjar man växthus året om där man odlar tåliga grödor. Jorden inte är särskilt bördig eller näringsrik så gödsel från djur/människor viktigt för att kunna få en bra skörd.

För att minska förekomst av ogräs används olika kemikaliefria tekniker. Teknikerna går ut på att kväva marken runt den planterade grödan. Detta kan göras antingen genom att placera småsten runt plantan, som enbart hindrar ogräs från att växa, eller löv och halm som även fungerar som fin kompost när det förmultnat. En tredje teknik är att använda sig av plast som det gjorts små hål i där grödorna kan växa upp. Fördelen med denna metod är att den inte kräver lika mycket arbete som det gör att bära sten eller löv, men det går inte att bortse från det faktum att det i längden riskerar att bidra till naturföroreningar i form av mikroplaster.

Sonam och Dolkar planterar sticklingar i SECMOLs trädgård.

Samarbete
Att leva tätt och samarbeta genomsyrar hela den ladakhiska kulturen. Man bor traditionellt sett i generationsboende där antingen mannen eller kvinnan, efter giftermål, flyttar hem till sin respektives familj. De flesta växer upp ute på landsbygden, i en by mellan ca 20-60 hushåll, och att hjälpas åt med de dagliga sysslorna som jordbruk innebär är självklart redan från unga år.

Folket i Ladakh är givmilda och gästvänliga av naturen och det tillhör det normala att erbjuda sina gäster mat och te när tillfälle ges. Det är även något av en norm att lifta till och från skola och jobb vilket vittnar om att det finns en stark tillitskänsla i samhället.

Att samarbeta och ha goda relationer är en förutsättning för att vardagen ska fungera i de små jordbrukssamhällena. Att dela på saker och ta hand om varandra är också något som vi tror måste ske för att ställa om till en hållbar värld!! 🙂

14 juni, 2022

Fem röster om klimatförändringarnas påverkan i Ladakh

Vi intervjuade fem SECMOL-studenter som fick dela med sig av sina tankar och erfarenheter kring hur klimatförändringarna påverkar Ladakh och Indien.

Parveen Akhtar 19 år från byn Chosker, Kargil

Vad är de viktigaste förändringarna vi behöver göra för att sakta ner klimatförändringarna?

Individen måste ta ett större ansvar. Vi gör mycket för att bli bättre, så som att minska användningen av plast och cykla istället för att ta bilen kortare sträckor. Vi borde försöka använda miljövänligare alternativ än plast, eftersom plast är väldigt dåligt för miljön och vi bör även bevara träden och skogar. Att informera människor om miljöförändringarna och dess konsekvenser är också en viktig del. Om vi gör allt detta tror jag att vi tillsammans kan sakta ner klimatförändringarna.

Urgain Thubstob, 17år från byn Tar

Vad innebär klimatförändringarna för dig?

Klimatet har förändrats fort runt om i världen och klimatet i Ladakh har påverkats dramatiskt. Glaciärerna smälter och många byar drabbas av vattenbrist. De äldre pratar om att de inte känner igen klimatet längre, så som att snön faller redan under hösten. Så som vi behandlar moder jord är fruktansvärt och jag tror inte att framtida generationer kommer klara sig. Moder jord har gett oss så mycket och jag tycker det är dags att ge tillbaka.

Ayan Rehman 18år, från byn Choglamsar

Vad tror du är de största problemen för Indien och för Ladakh när det kommer till klimatförstöringen?

I Indien finns det många problem, mycket fabriker och transport som förorenar, plats slängs längs vägarna överallt. Avskogning är ett ytterligt problem vi måste ta tag i och vi borde istället fokusera på att plantera träd. Det går även att se att temperaturökningen bidragit till många förändringar i Ladakh. Tidigare var det mycket snö under vintertid men nu ser vi inte alls den i samma utsträckning. Nu smälter snön fort och vi förlitar oss på glacierna här i Ladakh, så när de försvinner blir det problem med bland annat bevattning av jordbruksmark.

Tashi Lonzin 18år Ayee, Nubra Valley

Hur ser man klimatförändringarna i Ladakh?

Min erfarenhet av klimatförändringarna här i Ladakh är flera. Bara för några år sedan var det mycket snö på vintern. I Kardungla som är en av världens högst belägna vägar, brukade det vara extremt mycket snö, men nu är det annorlunda. Vi har stora problem med vattenbrist i våra byar. Nu måste vi bygga ice stupas (artificiella glaciärer), för att öka våra möjligheter till att dryga ut vattnet i byarna. Klimatet har också bidragit till naturkatastrofer så som ler-ras som spolar bort hus och åkrar.

Phuntsok Dolkhar 18år Taksha, Nubra

Vad gör SECMOL för att minska sitt klimatavtryck?

SECMOL drivs helt på solenergi, vi odlar våra egna grönsaker vilket minskar utsläppen då vi inte behöver transportera maten till campus i lika stor utsträckning. Vi använder oss även av torrkomposttoalett vilket gör att användningen av vatten minimeras samt att vi kan gödsla med den förmultnande avföringen. Detta innebär att vi inte behöver använda konstgödsel. Alla byggnader på campus är byggda på ekologiska och närproducerade material. Slutligen försöker vi i så stor utsträckning som möjligt att minimera samt återanvända allt skräp på SECMOL.

Några fina röster från Ladakh!

2 juni, 20222 juni, 2022

Familj, födsel och tradition

Familj, födelse och tradition. Att familjen har en stor betydelse i Ladakh går inte att komma ifrån, detta gäller hela Indien. Vi har fått träffa ett gäng äldre kvinnor som delade med sig av fantastiska historier gällande barnasködsel. Både om hur man idag fortfarande tar vara på gamla traditioner, liksom hur det har förändrats.

Sonam Yangdol, en av kvinnorna som delat med sig av sin kunskap

Att det finns nya och gamla praktiker för hur man tar hand om sitt barn är sen gammalt. När barnet är nyfödd är det extra känsliga för kyla. Ett knep för att undvika att utsätta barnet för onödig kyla är att inte bada det för ofta. I stället gör man en deg som man sedan tvättar barnet med. Det finns två varianter, antingen så tjärnar man sitt eget smör, värmer upp det och gör en deg med mjöl. Eller så värmer man upp aprikosolja och blandar det med mjöl. Man håller sedan degen varm genom att doppa den regelbundet i värmt smör eller värmd olja. Degen används sedan genom att rulla den på barnet för att bli av med smuts och svett. På så sätt behöver man bara bada barnet en till två gånger i månaden. På så sätt minimerar man risken att barnet blir sjukt.

Man ammar barnet upp till cirka två år. Men när barnet är mellan fyra och fem månader kan man börja ge det soppa, smör eller smör blandat med mjöl.

Att samla ren hjortdynga upp i bergen och sedan göra det till ett pulver är en gammal praktik inom det Ladakhiska samhället som till viss del än idag används i Tsomoriri och Nubra Valley-området. Hjortdynga-pulvret används sedan till både isolering och som en blöja. När kvinnorna bär med sig sina barn i korgar på ryggen ute i fälten fylls korgarna med dyngan, en varm sten som grävs ner i dyngan och sedan packas barnet in där. På så sätt kan barnet både bajsa och kissa ner i dyngan som fångar upp detta så att det är lätt att ta bort, samtidigt som barnet håller sig varmt med hjälp av stenen och dyngan.

En liten bäbis som ligger nerbäddad i en korg vilken är fylld med hjortpudret.

I Nubra Vally, byn Ayee. Korgen som bärs av kvinnorna där barnet håller sig varmt och rent.

I vissa områden är det fortfarande vanligt att man föder barnen hemma utan sjukvård. Men man får då ofta hjälp och stöd från någon erfaren i byn.

För cirka 30 år sedan födde varje kvinna åtta till tio barn eftersom två till tre inte överlevde de första månaderna. Att fira när barnet blivit en månad är fortfarande tradition. Man firar även efter sju dagar, femton dagar, tjugo dagar och sen en månad. Alla i familjen dyker upp med mat, presenter, pengar och glädje. Detta är något som görs utan att föräldrarna arrangerar något, alla bara vet att de ska komma.

Det finns endel vidskeplighet i kulturen. Om mamman har svårt med amningen, så skall farbröderna i familjen komma med bland annat sötat ris. Barnet ska heller inte bära gult för då kan barnet drabbas av gulsot.

26 maj, 20222 juni, 2022

Hållbar turism i Ladakh

Går det att resa hållbart? En fråga som kan ha flera svar och en fråga som blir mer och mer relevant. När vi tänker på hållbart resande, kommer nog miljön i åtanke för de flesta direkt, men det innefattar mer än bara det. Kultur, människa och ekonomi måste också det räknas in i ekvationen.

Vackra Takmachik där det finns en hel del home stays.

Stanzin Chonjor också kallad Dawa som tidigare har varit engagerad i Ledeg har arbetat med och arbetar fortfarande med hållbarhetsfrågor relaterade till turism i Ladakh. Han pekar på flera viktiga och intressanta aspekter och beskrover turism som en treenighet, där ekonomi, hållbarhet och kultur måste samspela för att turismen ska kunna fortgå i den takt det gör just nu. Pengarna ska gå in i byarna och till byborna. Leh har exploderat under de senaste tio åren, hotell, restauranger och butiker poppar upp i högt tempo, så exploateringen av land behöver hejdas och homestays kan vara en del i lösningen, stora hotell kräver mer resurser och att bygga nya betyder höge belastning. Kulturen är en extremt viktig del av Ladakh, både när det kommer till att lära ut den men kanske allra främst när det kommer till att bevara den.

I Ladakh har turismen ökat markant sedan de 1974 öppnade upp för turism. Idag ser Ladakh cirka 300 000 turister årligen och majoriteten besöker under månaderna juni till september. Turismen beräknas generera cirka 50% av Ladakhs BNP.

Turismen har många för och nackdelar, detta är även något befolkningen i Ladakh har delade åsikter om. Under de nästan tre månader vi nu spenderat i Ladakh, har vi hunnit prata med en hel del människor och åsikterna är delade. Många ser att ekonomin klart är ett stort plus och något som hjälpt att bygga upp och utveckla regionen på många vis. Även utbytet med människor från olika platser i världen kan vara positivt. Men det är framför allt kulturen, traditionerna och miljön som oroar många i den Ladakhiska populationen.

Rädslan om att kultur och traditioner tynar bort beror bland annat på att man flyttar in till Leh, lämnar sin familj, sitt jordbruk och sin by. I Ladakh är traditioner och kultur unikt för varje by och den är en stor del av samhället i stort. Familjen spelar en viktig roll och många gånger bor man i generationer ihop. Att flytta in till Leh är av ekonomiska själ, de är där man kan jobba med turistnäringen och där man kan göra pengar. Många i Ladakh livnär sig som bönder och gjort i många generationer, men om det inte finns någon som kan ta hand om eller ta över lantbruket luckras byar sakta men säkert upp. De traditioner som en gång funnits i varje enskild by blir till historia.

Ett ytterligare problem handlar om nedskräpning. Vissa hävdar att det är turisternas fel att nedskräpning har blivit ett ökat problem, medan andra menar att det absolut har en inverkan men att problemet inte enbart ligger där. Åsikter om vem som bär det tyngsta ansvaret för nedskräpning är delad men kanske inte allra minst ligger problemet djupare, nämligen hos politiker och Indien som nation. Vem som än bär ansvaret, finns problemet definitivt där och behöver åtgärdas, men hur verkar vara en tio miljoners fråga.

Vad kan göras för att minimera problemen samtidig låta turismen frodas. Ett initiativ handlar om att förflytta turisterna. Förflytta dem får staden Leh och ut till byarna runt om. Inne i Leh ser du hotell slå upp sina portar till höger och vänster, nya restauranger och om du frågar människor i Ladakh känner de knappt igen sin stad. Att få turisterna att boka boende utanför Leh och sedan få dem att göra turer därifrån i stället för att utgå från Leh, är en lösning. Vad som har hänt är att olika initiativ dragits igång för att hjälpa familjer ute i byarna att förbereda sig för att öppna sina egna homestays. Kunskap gllande vad osm behövs i hemmen för att bedriva denna typ av verksamhet, enklare engelskafraser för att kunna kommunicera med internationella resenärer. I ett homestay ges turisterna möjligheten att faktiskt få se hur en typisk Ladakhisk familj lever, vad de lagar och äter för mat samt få en helt annan inblick i den kultur och historia just den byn har.

En lite mer festlig måltid vi blev serverade på ett home stay.

Genom homestays ges familjerna möjligheten att stanna kvar i sina byar vilket både minskar belastningen på Leh. Liksom gör det möjligt för hela familjen att stanna för att ta hand om sitt homestay, sitt jordbruk samt bevara de traditioner som finns. Ett nästa steg handlar om att låta lokala turer tas om hand av lokalbefolkningen samt att turisterna kan fika, äta och handla på hos lokala handlare. Detta genererar i sin tur ytterligare pengar in i respektive by.

I slutändan handlar det om att skapa ett så hållbart sätt som möjligt för att resa. Det blir bara viktigare att bevara och ta hand om det som finns, utveckla och bidra på ett hållbart sätt. Ladakh har några idéer och visioner för att göra detta verkligt.

Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

Inlägg