Inlägg

Publicerat

Ishockey, vilken isbrytare

Vi har precis ätit upp den goda linsgrytan daal och vi får kämpa litegrann för att få igång ett samtal med den till början rätt så tystlåtna 18-åringen Namgyal som bor granne med oss över helgen. Vi sitter på den grå tygmattan i vårt rum och mörkret ligger tätt utanför fönstret och vi kan höra några, eller många, hundar som skäller hysteriskt.

”Jag har hört att du spelar ishockey”, säger jag och tar en klunk varmt vatten. Han svarar att det stämmer och vi börjar prata om sporten. Ladakh är den enda regionen i Indien där vädret tillåter ishockey, och sporten är också ganska stor här. På kontoret har vi sett pokaler och att prata om ishockey verkar de flesta tycka är kul.

Hockeyn leder oss in på skolssystemet i Ladakh. Tre månader om året har eleverna vinterlov, från december till februari. De flesta ungdomar läser då på privatskola, men Namgyal ägnar dessa åt både ishockey och studier. Alla dagar i veckan tränar han mellan 9 och 12 och därefter är det studier som gäller. En ambitiös kille. Jag frågar om han är bra på ishockey och han svarar ja och tittar lite blygt ner i mattan. Sedan börjar han berätta om några av de lag som finns. Han berättar att armén har många bra lag och att det finns ett polislag som jobbar vid gränsen till Tibet som också spelar väldigt bra.

I Leh finns ingen ishockeyrink, men det finns en liten damm som fryser under vintermånaderna som lagen kan använda. Bara i Leh finns det flera lag, men Namgyal spelar i ett lag från hans hemby. Det roligaste med att spela är alla vänner man träffar och gemenskapen berättar han, och det kan jag känna igen från den tiden då jag tränade friidrott. Man får ett sammanhang, träffar människor och får möjlighet att resa. Förra året fick Namgyal åka till Abu Dhabi för att tävla i de asiatiska mästerskapen, men de hade förlorat med många poäng, säger han och skrattar.

Vi säger att han måste säga till när han spelar någon match så vi kan komma och titta och heja på. Han skrattar lite till svar så vi tjatar lite och han säger att han ska göra det. Vi längtar till dess.

Publicerat

Många leenden möter oss i Trichy

– ”Hello, what is your good name?”

Det är den vanligaste frågan som jag och Kelly möts av i vår nya myllrande hemstad Trichy, vilken sedan följs av ”where do you come from?” och avslutas med ett stort leende. Aldrig har jag tidigare mötts av så många leende människor som i Indien, helt underbart verkligen!

Söndagen till ära klättrade jag och Kelly upp för hela 437 trappsteg till Rock Fort Tempel och möttes av en helt fantastisk utsikt över Trichy. Solen hade precis gått ner och staden med sina 1,5 miljoner invånare fyllde gatorna med liv och rörelse. Rock Fort består av två tempel, dedikerade till de hinduiska gudarna Shiva och Ganesh. Senare fick vi reda på att det fanns en elefant i templet som välsignar besökarna, vilket tydligen de flesta tempel i Trichy har.

Idag har vår underbara kollega George hjälpt oss med registreringen av vårt ”uppehållstillstånd”, vilket tog oss ungefär 7 timmar att fixa.

Imorgon flyttar vi ut på landet till gården Kolunji, där Kudumbam både har sitt barnhem, sin kursgård och sina organiska odlingar.

I helgen kommer jag och Kelly också bära våra nyinköpta och uppsydda saris, eftersom den hinduiska högtiden Diwali äger rum på lördag! Vi ser båda fram emot detta med stor spänning!

Idag insåg vi att vi börjar vänja oss mer och mer vid livet i Indien. Vi vet att en äter med högerhanden, vi börjar lära oss fler indiska maträtter, vi börjar känna till området där vi befinner oss, vi har lärt oss att de tutar i trafiken för att varna andra trafikanter och det känns inte lika jobbigt att bli iakttagen av hela personalstyrkan då vi äter middag.

Publicerat

Chowkang Gompa

I lördags hade jag och Camilla en fantastisk dag som började med en två timmar lång promenad in till staden. Uppenbarligen gick vi vilse på vägen eftersom det ska ta cirka 40 minuter i vanliga fall… Inne i stan gick vi runt på marknaderna och tittade, åt jättegoda momos (ungefär som dumplings) på Norlakh, samt gick in i Chowkang Gompa vilket är ett slags buddhistiskt tempel.

Innan du går in i gompan måste du ta av dig skorna på en liten matta utanför. När du kommer in är det viktigt att komma ihåg att gå åt klockans håll, och på så sätt kommer du inte missa någon ut av de många buddhistiska avbildningarna som finns där inne. Till avbildningarna kan man be och lämna offergåvor. En utav de mer originella gåvorna vi såg var en flaska med pepsi, men det vanligaste är att lämna pengar, smycken eller vackra stenar. I ett hörn av gompan sitter en lama (en buddhistisk munk) med snaggat hår och vacker röd dräkt. Hans uppgift är bland annat att hålla koll på gompan och ta hand om offergåvorna.

Utsidan av gompan pryds av hundratals böneflaggor i rött, grönt, blått, gult och vitt. Färgerna symboliserar vind, vatten, jord, eld och himmel. Du kan även ta ett varv runt utsidan av gompan, åt klockans håll givetvis, och snurra på alla prayer wheels.

Böneflagorna återfinns på massor av ställen i Leh. Buddhistiska familjer sätter böneflaggor på sina hus och på så sätt kan man skilja på var det bor muslimer och var det bor buddhister. Här i Leh är de flesta buddhister, ca 80 procent av befolkningen, medan resten är muslimer. I Kargil, som är Ladakhs västra distrikt, är proportionerna omvända och 80 procent av befolkningen är muslimer.

Det är häftigt att se hur två världsreligioner kan utövas så nära inpå varandra. Bara här på LEHO så består personalen av både muslimer och buddhister.  Vi hoppas på att få lära oss mer om religionerna under vår vistelse här, vilket inte lär vara så svårt eftersom de flesta är öppna och gärna berättar när vi ställer frågor.


Foto: Ulrika Poppius

 

 

 

 


Foto: Ulrika Poppius


Foto: Camilla Göth


Foto: Ulrika Poppius

Publicerat

Soluppgång från ett flygplan

Flygresan från Dehli till Leh var den häftigaste flygresan vi gjort. Vi lyfte 05.40 och fick från flygplanet se solen gå upp över Himalaya. Att landa var en enda karusell och piloten svängde planet massor av gånger tills vi slutligen landade. På flygplatsen möttes vi av Rintjen som körde oss till vårt hem som ligger dörr i dörr med LEHO:s kontor. Vi har blivit jättebra bemötta och alla har varit väldigt vänliga mot oss. Choskit har lagat jättegod mat åt oss, till middag fick vi en gryta med ost som smakade som haloumi. Vi har inte, till skillnad från Kelly och Madelen, en sexbent rumskamrat, men utanför finns det många fyrbenta vänner som hundar, katter och kossor.

Leh är utan tvekan en jättevacker stad. Vi omges av höga och snöbeklädda bergtoppar och solen lyser starkt. Utifrån vad vi har hört är himlen nästan alltid klarblå och det gläder oss. Trots att det är ungefär samma temperatur som i Sverige har vi kunnat sitta i t-shirt och solen har värmt.

Vi blir trötta av mindre ansträngningar, men vi har klarat oss från den värsta sortens höjdsjuka.

Camilla och Ulrika

Publicerat

Organiserat kaos

Vagnen var trång och vi kom nätt och jämnt in med all vår packning. Under britsarna fanns ingen plats så vi fick fösa upp våra gigantiska backpacks på den översta britsen där vi skulle spendera natten på tåget från Coimbatore till Kotagiri. Våra sovplatser låg en bit ifrån varandra men mannen bredvid Josefin hade inget emot att byta plats. Människorna här är otroligt vänliga och hjälpsamma. Frågar du något står det strax fem personer och diskuterar fram den bästa lösningen, och ser du det minsta förvirrad ut på gatan kommer det snart någon och frågar vart du ska. Efter att ha landat i Chennai på lördagen har vi haft tre minst sagt intrycksfulla dagar i en stad som myllrar av trafik, ljud, människor och djur. Allt i ett kaos som vi inte är helt vana vid. Otroligt nog fungerar allt ändå trots att alla kör på varenda del av vägen. Efter ett antal rickshaw-turer (en moppetaxi på tre hjul) och ett tempelbesök började vi ändå finna lite ro i kaoset. Lagom tills det var dags att dela på oss. Madelene och Kelly packade ihop och for till Trichy, medan jag och Josefin gick ännu en tempelrunda i väntan på natt-tåget. I rickshawn på väg till tågstationen frågade föraren oss om vi var ”happy happy”, när vi inte kunde hålla tillbaka ett glädjetjut. Vi var äntligen på väg till bergen…

 

Inlägg.2  moské

Publicerat

Vi har kommit fram!

Efter tre hektiska dagar i Chennai och 6 timmars tagresa har vi antligen kommit fram till Trichy! Val framme, klockan halv tio pa kvallen, mottes vi av George som jobbar som allt i allo pa Kudumbam. Han visade oss till organisationens guest house som vi delar med sex andra tjejer, som tidigare bott pa barnhemmet ute pa Kolunji men nu far chans till att ga pa universitet i stan. Vi bor i ett stort rum med tre (harda) sangar och en liten toalett med, till var forvaning, en vasterlandsk toalett. Gardagskvallen spenderade vi med att pynta vart rum med i princip allt vi kunde hitta i vaskorna och efter att ha upptackt en mindre trevlig sexbent rumskamrat flytta ihop sangarna under ett och samma myggnat.

Idag har vi haft var forsta dag pa Kudumbams nya kontor och traffat vara kollegor. Vi har fatt ett fantastiskt bemotande och kanner oss otroligt omhandertagna. Kommande vecka kommer vi att spendera med att gora oss familjara med omradet, manniskorna och klimatet. Pa mandag flyttar vi ut till garden Kolunji, vi ar sa exalterade!

Varma valkryddade halsningar
Kelly & Madelen

 

(Foto: Kelly Richardsson)

 

Publicerat

Flygplansmöten

”Jag reser iväg nu, vi ses till våren”, sa jag till damen som brukar sitta utanför min tunnelbanestation, och gav henne mina sista mynt. Hon gav mig en slängkyss tillbaka. Det var för tretton timmar sedan, vilket känns helt overkligt nu när vi sitter på flygplatsen i Dubai och väntar på att få boarda nästa flyg. På planet hit lärde jag känna Omar som är på väg till Pakistan med sin son Josef. Trots att jag egentligen var alldeles för trött för att konversera har jag inte öppnat min bok eller sovit en enda blund. Vi konstaterade vid landningen efter många samtal att vi haft en väldigt trevlig flygtur. Jag har inte ens hunnit ta mig till Indien och kan inte riktigt föreställa mig hur det kommer att vara när vi landar, men jag ser fram emot ofantligt många spännande möten de kommande fem månaderna. Äventyret har börjat!

Publicerat

Nedräkning

1396630_10153354307870156_378668152_nNu börjar det närma sig avresa för mig och Camilla. Visumet är godkänt, vaccinationerna tagna, kängorna vaxade, sovsäcken inhandlad och ryggsäcken snart färdigpackad. Fyra dagar kvar i Sverige och jag ska ägna dom åt att umgås med familjen, klappa min katt, köpa de sista förnödenheterna och smygäta pepparkakor. På tisdag bär det av!

/Ulrika