agroekologi – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

10 februari, 2023

Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

EP 3. VIETNAM

Hej från Saga & Vilma i El Cairo, Colombia igen! Här kommer vårt tredje avsnitt i vår poddserie ”Kaffe med smak av: Klimatförändringar, Svåra Arbetsförhållanden & Orättvisa”, där vi idag pratar om kaffe i Vietnam. Lite mer ingående pratar vi om hur forskning och innovation används för att förebygga kaffeproduktion samt huruvida detta är positivt eller negativt. Som vanligt bifogar vi ett råmanus samt källorna nedan för de som är intresserade. Hoppas ni lyssnar!

Otippat nog så är den andra största producenten av kaffe i världen Vietnamn. Och som för de flesta länder som idag producerar mycket kaffe så var det under koloniseringen som landet började producera. I vietnamn var det fransmännen som introducerade kaffet under 1850 talet och sedan dess utvecklades produktionen snabbt. Vietnamn producerar främst kaffesorten Robusta, och är den största producenten i världen när det kommer till den sorten. Skillnaderna mellan Robusta och Arabica- vilken är den sort som vi främst dricker i Sverige, är bland annat smaken, där Arabica har en mer mild och fin smak medan Robusta smakar mer bittert. Dessutom skiljer sig priset rejält och Arabicabönor säljs för det dubbla priset. Robusta används främst till snabbkaffe just av dessa två anledningar, sämre smak och billigare kaffe. Som namnet tyder på är även Robustaplantan robust, den är lättare att sköta och ger större skördar.

2021 så utgav Robusta 95% av Vietnams kaffeproduktion och hela 80% av all Robusta kaffe odlas i den centrala höglandsregionen. Traditionellt sett har Vietnamesiskt kaffeproduktion fokuserat på kvantitet och massproduktion då klimatet i Vietnamn ger perfekta förutsättningar för att kunna massodla den tåliga robusta plantan och främst säljer man kaffe till producenter som gör snabbkaffe. På grund av detta har Vietnamn fått ett rykte om sig att producera mycket men äckligt kaffe och detta gör det svårt för bönder som faktiskt vill fokusera på kvalitet i produktionen av Robusta och Arabica kaffe. I Vietnamn är det även främst etniska minoritetsgrupper som odlar kaffe, och i den centrala höglansregionen som står för majoriteten av produktionen bor 47 av landets 54 minoritetsgrupper. Detta har lett till att många familjer har blivit helt beroende av kaffeodlingar som inkomst och många familjer har med hjälp av sina odlingar lyckats höja sina inkomster och ta sig ur fattigdom. Trots detta så är regionen den andra fattigaste i hela landet och över en miljon småbönder lever fortfarande i fattigdom.

Liksom de andra länder vi pratat om i den här serien så påverkas såklart produktionen av klimatförändringarna. Högre temperaturer och extremväder har lett till stora osäkerheter och svårigheter för bönderna. Längre torka, översvämmade floder och aggressiva sjukdomar har resulterat i en sämre produktivitet och mindre bönor från kaffeplantorna. Den utbredda expansionen av kaffeplantager har också lett till omfattande miljöförstöringar bland annat i form av avskogning och föroreningar av jordområden. Då bönderna har velat maximera sin produktion så har man använt olika omiljövänliga odlingsmetoder vilket resulterat i missbruk och överanvändning av konstgödsel och bekämpningsmedel. Som ett resultat av detta har det centrala höglandet i vietnamn blivit ett av de mest förstörda naturområdena i hela Vietnamn.

//Saga & Vilma

KÄLLOR:

Kafferosterier Koppar (2018) “10 skillnader mellan arabica och robusta“ https://kafferosterietkoppar.se/info/10-skillnader-mellan-arabica-och-robusta/

We Effect (2016) “Hotet mot din kaffekopp” https://weeffect.se/app/uploads/2016/11/hotet_mot_din_kaffekopp.pdf

Australian Center for International Agricultural Research (2021) “Building climate-resilience in Vietnam’s coffee and pepper systems“ https://www.aciar.gov.au/media-search/blogs/building-climate-resilience-vietnams-coffee-and-pepper-systems

Perfect Daily Grind (2021) “A breakdown of Vietnamese coffee-producing regions” https://perfectdailygrind.com/2021/12/a-breakdown-of-vietnamese-coffee-producing-regions/

A breakdown of Vietnamese coffee-producing regions

18 januari, 2023

Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

EP.2 BRASILIEN

Hej! Här kommer del två av vår poddserie ”Kaffe med smak av: Klimatförändringar, Svåra Arbetsförhållanden & Orättvisa”, som idag ska handla om Brasilien. I det här avsnittet går vi igenom frosten som hade en extremt stor påverkan på kaffeproduktionen i år. Vi har fått ta del av en intervju med den brasilianska kaffebonden Donizete Cosme, med hjälp av vår praktikantkollega Siim Prääts. Vi diskuterar även huruvida höga priser på kaffe är rimligt och hur mycket som egentligen går till odlarens ficka. Återigen bifogar vi ett råmanus om någon föredrar att läsa istället samt källorna längst ner! Kram från Vilma och Saga!

I år drabbades Brasiliens kaffeproducenter av den värsta frosten på över 50 år. Då Brasilien är världens största producent av kaffe fick detta konsekvenser på kaffepriser världen över och förmodligen har du själv märkt att kaffet blivit dyrare i år. Vanligtvis producerar Brasilien mellan 45-65 miljoner 60 kilos säckar med kaffe varje år. 2022 förlorade man till följd av frosten uppskattningsvis 10-12 miljoner 60 kilos säckar.

Hos kaffeproducenterna i Minas Gerais, en stat i södra Brasilien, har 20 till 30 procent av den odlade marken förstörts, men för att kaffeplantorna ska kunna återhämta sig kommer bönderna att behöva beskära eller omplantera mellan 30 till 50 procent av alla kaffeplantor, detta för att säkerhetsställa kommande skördar och att produktiviteten hos plantorna inte kommit till skada. Det finns nämligen två olika typer av frost som drabbar kaffeplantorna i Brasilien. Den första är en så kallad vanlig frost som skadar plantans nuvarande produktion men även plantans nästkommande produktion. Den andra typen kallas Svart frost och den ‘r svårare att identifiera då den har en långsiktig påverkan på plantans produktion. Svart frost är inte en konsekvens av kalla grader utan av en kombination av vind och grader mellan 2-5. Båda dessa typer har en stor och svår påverkan på kaffeplantan.

Vanligtvis är torka under slutet av produktionsprocessen för kaffeplantorna det stora problemet och detta brukar räddas av regnperioder under sommarmånaderna, januari till april. Då får plantorna en chans att samla in och konservera vatten som hjälper dom under vintermånaderna av torka. Men under 2021-2022 så kom det inget regn i Minas Gereis, vilket skapat ännu sämre förutsättningar för plantorna.

Priset på kaffet ökar ordentligt på vägen mellan bonden och kundvagnen, och huvuddelen av prisökningen sker efter att kaffet kommit till rosterierna. Ett stort problem för produktionsländerna är därmed att de bara är råvaruleverantörer. Endast en liten del av kaffet rostas och packas i producentländerna. 2010 bestod endast 7,6 procent av all kaffeexport från producentländer av behandlade bönor. En orsak till att den klara majoriteten av exporten från producentländer består av obehandlade bönor är att det krävs investeringar för rosterier och andra anläggningar. De stora rosterierna anser det vara mer lönsamt att förädla kaffet i USA och Europa, nära konsumenterna.

På 1970-talet behöll producenterna i genomsnitt 20 procent av butikens försäljningspris på kaffet. Idag kan jordbrukarna förvänta sig att få mellan 7 och 10 procent av butikspriset.Bakom varje kaffekopp ligger ett enormt arbete och hantverk. För att producera ett halvt kilo rostat kaffe behöver bönderna plocka cirka 1900 mogna kaffebönor. För att teckna en svensk persons behov under ett år behövs det 14 440 frukter. Tillägg till detta är att skörden inte är enkel. Här i el Kairo växer ofta kaffe plantorna på extremt branta avsatser eftersom att terrängen är så bergig.

//Vilma & Saga

Källor:

Coffe Research “Coffee Frosts” http://www.coffeeresearch.org/market/frost.htm

Global Coffee Report (2021) “The Big Brazil Frost” https://www.gcrmag.com/brazil-frost/

Borgen Magazine (2021) “Brazilian Coffee Farms: Against Modern-day Slave Labor” https://www.borgenmagazine.com/brazilian-coffee-farms/

Marjorie, Miranda, Brazilian Cofee Exporters Council (2016) “Challenges of world coffee production: Brazil in the right direction!“ https://www.cecafe.com.br/site/en/sustainability/articles/challenges-of-world-coffee-production-brazil-in-the-right-direction-20160913/

29 december, 2022

Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

Kaffe med smak av Klimatförändringar, svåra Arbetsförhållanden och Orättvisa

Hej! Vi heter Saga och Vilma är just nu på praktik hos organisationen Serraniagua i byn El Cairo i Colombia. Här i byn försörjer sig majoriteten av byborna på kaffeproduktion och många är beroende av inkomsten för att familjen ska gå runt. Aldrig innan har vi själv förstått hur mycket arbete som går år för att producera en kopp kaffe, och hur känsliga kaffebönorna är för förändringar i klimatet. I vår podserie som vi kommer att publicera här på bloggen har vi tänkt prata om just detta, vi kommer gå igenom vilka utmaningar de största kaffeproducerande länderna står inför när det kommer till kaffeproduktion, vilka kriser som redan uppstått och vad som kan hända i framtiden. Nedan kan ni se ett råmanus med källor om ni föredrar att läsa istället för att lyssna! Chao!

Sextiotre procent av världens kaffe produceras endast i tre länder: Brasilien, Vietnamn och Colombia. På senare år har dessa länder drabbats av diverse klimatförändringar som har haft stora konsekvenser på kaffeproduktionen. Minsta lilla förändring i klimatet såsom kyla, torka, frost, regn, påverkar den extremt känsliga kaffeplantan. Enligt en studie som publicerats av ett engelskt forskarlag har 99,7 procent, av världens kaffeodlingar blivit påverkade av klimatförändringarna redan år 2020. År 2050 riskerar vi att ha halverat antalet producenter som kan odla kaffe. Fortsätter vi värma upp jorden i den här takten kommer vi efter en 2°C graders höjning få kaffeplantor som producerar en betydligt mindre skörd och vid en 3°C graders höjning kommer det bli svårt för kaffeplantorna att ens överleva. Redan nu kan man märka av de osäkra skördarna bland annat på de höga kaffepriserna. Under oktober 2022 hade kaffepriset gått upp med 41,52% jämfört med oktober förra året. De osäkra skördarna påverkar inte bara oss i Sverige utan de som framförallt drabbas är de 25 miljoner kaffebönderna världen över, småbrukare, som är väldigt känsliga inför klimatförändringarna och problemen detta skapar eftersom att de ofta inte har kapital att motverka och förebygga problemen.

I colombia odlar 540 000 familjer kaffe och många har försäljningen av kaffe som sin huvudsakliga inkomst. Majoriteten av familjerna bor i Colombias kafferegion, “Triangulo del Café”, det området som står för merparten av kaffeproduktionen i landet. Byn El Kairo som vi bor i ligger även i denna region. Här i byn har vi med egna ögon kunnat se vilka förödande konsekvenser klimatförändringarna får för bönderna. Här är nämligen klimatförändringarna väldigt påtagliga. Främst på grund av ökade mängder regn men i andra områden skapas problem på grund av kraftiga ökade eller minskade temperaturer.

Minskade temperaturer och ökad mängd regn har gjort att de tidigare så tydliga skördeperioderna av kaffe (oktober till mars samt april till juni) har smält ihop. Det finns nu ingen lika tydlig eller stor skördeperiod utan man måste skörda lite konstant. De förändrade temperaturerna resulterar även i att den mängd kaffe som produceras är mycket mindre. Detta är såklart extremt påfrestande och svårt för bönderna. Bland annat på grund av att detta skapar en stor ekonomisk osäkerhet då man tidigare kunnat samla vänner och familj för att skörda under skördeperioden och har kunnat räkna med en fast inkomst under dessa perioder. Istället måste odlarna nu vara extremt uppmärksamma och skörda lite hela tiden, vilket resulterar i att man inte har lika mycket tid över till annat arbete.

Vi har pratat med Camilla som arbetar i det agroekologiska teamet på Serraniagua, teamet strävar efter att uppmuntra och utbilda bönder i agroekologiska metoder och har lyckats etablera flertalet agroekologiska gårdar i vårt område. Genom att visa på andra ekologiska metoder och bidra med stöd och material så är det många bönder som enkelt kan övergå till ett hållbart jordbruk. Camilla är även ansvarig för organisationens kulturcafe och har en lång erfarenhet av att jobba med just kaffe.

Kaffe räknas till dem grödor som besprutas mest i hela världen. Bland annat visar en studie att ekokaffe “bara” beräknas släppa ut en tredjedel av de växthusgaser som konventionellt kaffe släpper ut. Det läcker inte ut några kemikalier i vattendrag, odlarna utsätts inte för samma påtagliga hälsorisker och du själv får inte i dig några miljögifter. Serranigua jobbar med bönder för att dessa ska övergå till agroekologisk kaffeproduktion, vi bad Camilla förklara mer hur detta jobb går till.

//Vilma och Saga i El Cairo, Colombia

Kaffeplanta med både gröna och röda bönor

Kaffebönor som torkas i växthus. — Kaffebönor som torkar i växthus

Torkade kaffebönor som väntas på att rostas på Serraniaguas café Comam

Källor till podcasten:

Fairtrade “Kaffe” https://fairtrade.se/om-fairtrade/det-har-ar-fairtrade/ravaror-och-produkter/kaffe/

Krona, Simon. SVT (2022) “Se kartan som visar kaffets dystra framtid”

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/se-kartan-som-visar-kaffets-dystra-framtid

Cato, Carl. DN (2022) “Därför blir kaffet allt dyrare – trots sjunkande råvarupris”

(https://www.dn.se/ekonomi/darfor-blir-kaffet-allt-dyrare-trots-sjunkande-ravarupris/

Federación De Cafeteros (2022) “Sustainability” https://federaciondecafeteros.org/wp/sustainability/?lang=en

14 november, 20195 december, 2019

Torsdagstankar

Om jag skulle fråga dig vad som är den största utmaningen som mänskligheten står inför, vad skulle du säga då? I dessa Greta-tider vågar jag mig på en gissning att de flesta skulle säga de där klimatförändringarna som vi är mitt uppe i och som alla pratar om. Plast i haven, plast i floder, plast på stränder, plast i skogen. Stigande temperaturer och smältande glaciärer. Försurade sjöar. Uttorkade odlingsmarker. Vattenbrist. Djur som dör ut. Regnskog som skövlas och brinner upp. Stora, omfattande skogsbränder inte längre bara i Kalifornien och Australien, utan också hemma. Torka, inte längre bara långt borta någonstans i Afrika, utan hemma. I Sverige! där sommaren brukade vara kort och det mesta REGNA BORT. I samma Sverige hade vi torka hela sommaren 2018.

Det känns helt onödigt och orelevant att prata om orsaker och fastna i något slags blame-game.

Frågan är väl i stället vad vi kan göra åt det. Och jag tror att de flesta är väl medvetna om vad man som individ kan göra. Flyga mindre. Äta mindre kött. Äta mindre importerad mat. Köra mindre bil. Åka mer kollektivt. Återvinna. Köpa mindre nyproducerade saker. Återanvända mer, köpa secondhand. Konsumentmakt ska inte underskattas. MEN. Jag tror inte heller att vi ska överskatta det. Vi kan inte lösa klimatkrisen bara genom att en välbärgad, välinformerad medelklass blir mer kritisk till vad den köper.

För vi är inte så många. Om man – för enkelhetens skull – använder sig av Hans Roslings inkomstgrupper, så är det 1 miljard människor i världen som lever på 32 dollar eller mer om dagen. En miljard av sammanlagt sju miljarder människor på jorden. Och även om den här miljarden blir mer kritisk till vad den köper, så är det också den som köper, och köper, och köper. Och köper lite till. Samtidigt som fler och fler människor runt om i världen får det bättre, och också vill börja köpa mer och mer grejer. Men som kanske inte har möjlighet att vara lika kritiska, eller inte har samma utbud att välja från.

Det som är riktigt sjukt, är ju att vi har blivit såpass hjärntvättade att vi tror att våra liv blir bättre av att köpa grejer. Och visst, det är ju trevligt att ha fina saker, eller saker som gör livet lättare och bekvämare. Men gör det att vi blir lyckligare? Jag vet inte, men min magkänsla säger nej. Jag tror att man blir lycklig av människorna som man har runt omkring sig, inte av prylarna.

Det känns som att det finns någon slags rädsla för att det skulle innebära sämre livskvalité om folks generella livsstil ändrades till en hållbar sådan. Som att det skulle vara lika med att gå tillbaka i utvecklingen (men vänta, sa du inte att allt var bättre förr? Inte?).

”Hållbar utveckling är utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. (Bruntlandkommissionens rapport ”Vår gemensamma framtid” publicerad 1987)

Det låter väl inte så dumt, eller hur?

Och faktum är – no planet, no profit. Det går inte att göra ekonomisk vinst på nånting när allting ser ut som i början av Wall-E filmen.

Alltså. Nånting måste förändras. Har du tänkt på hur maten du äter produceras? Antagligen. Antagligen är du vegan, eller i alla fall vegetarian, eftersom du läser framtidsjordens blogg. Men visste du att avokado-odlingar i Chile slukar upp så mycket vatten att floderna har torkat upp och att människorna som bor i områdena måste få vatten levererat med tankbilar? Jag visste inte det förens till igår. Sen har vi hela den här gamla grejen med att regnskogar skövlas till förmån för soja och palmolja. Och kaffe, choklad eller sockerodlingar då? Är inte det bland det mest meningslösa som finns? Ingen behöver vitt socker för att leva, ändå odlas det enorma mängder socker, under fruktansvärda förhållanden. För försäljning, utomlands. På den marken hade man ju kunnat odla mat? Men nej, mat köper man, genmanipulerad och importerad, i affärer. Hallå?!

Jag fattar tanken och teorin bakom frihandel (jag fattar tanken och teorin bakom kommunism och kapitalism också – det betyder inte att jag tror på det). Internationell handel är äldre än sidenvägen. Jag tror i grund och botten att det är positivt att det finns utbyte mellan olika kulturer, både ekonomiskt och övrigt. EU är ett fredsprojekt som (bland annat) bygger på tanken att man inte startar krig med sin handelspartner.

Men när det går för långt, när allting börjar handla om att tjäna så mycket pengar som möjligt, när konsekvenserna blir totalt oviktiga, när det mänskliga lidandet blir sekundärt, när jorden dör. Är det inte hög tid att prova ett annat system då?

Till exempel ett där man jobbar mindre, och är mindre stressad. Där man har mer tid för att göra saker tillsammans med dem man tycker om. Där man inte tror att man behöver ha och köpa så mycket grejer, och därför behöver man inte oroa sig för att tjäna pengar hela tiden. Där man kan köpa naturlig mat direkt från producenten. Mat som har odlats i samband med naturen, inte på bekostnad av den. Och alla i hela världen får äta och bli mätta på bra mat. Sen, när folk är mätta och belåtna, kan man ägna sig åt andra problem. Men från egen erfarenhet så kan jag säga så här: det är svårt att tänka logiskt när man är hungrig.

PS.

Se dokumentärserien Rotten på Netflix.

Googla på matsuveränitet och agroekologi.

Läs Factfulness och få lite hopp om framtiden. Signa upp på Future Crunch’s nyhetsbrev och få ännu mer hopp om framtiden.

//Lisa

26 februari, 2018

Konsten att tänka långsiktigt

Det hårda arbetet genomförs till stor del av kvinnor. — Tungt arbete i den 40 gradiga hettan, men med god stämning. Trots min bristande tamil förstod man snabbt att skämten haglade.

På CIRHEP arbetar man mycket med så kallade watershed projekt. Projektens mål är att man ska ta till vara på så mycket som möjligt av det vatten som torra områden får tillgång till. Detta uppnår man genom en rad konstruktioner som gör allt från att minska erosion till att höja grundvattennivåerna.

När konstruktionerna väl är byggda är CIRHEPs roll i det utspelad. Det är bönderna själva som ska sköta underhållet av dem och se till så att det vatten som genereras används på ett bra och hållbart sätt. Alla som äger en bit mark i området får därför komma till organisationens träningscenter där organisationen håller kurser i ämnet. CIRHEP lägger också stor vikt vid att de ska känna sig delaktiga i arbetet redan från början, därför inleds alltid alla watershed projekt med något som kallas shramadan.

Det är då det första faktiska spadtaget tas och det ska alltid genomföras av de boende i området. Oftast är det en damm som grävs eller något av liknande karaktär. Något som ger direkt inverkan i form av ökad tillgång till vatten, något som bönderna i området behöver. Det finns tydliga riktlinjer för hur mycket arbete som måste göras. Det inspekteras noggrant efter det färdigställts och om inte det uppfyller kraven så avbryts projektet. I sann indisk byråkratisk anda.

Vem som var chef på arbetsplatsen var det ingen tvekan om. Denna unge herre styrde och ställde med rak arm.

Det finns flera anledningar till varför man ser det som så viktigt att involvera folket, dels är det ett absolut måste eftersom CIRHEPs anställda annars enbart skulle syssla med att åka kors och tvärs för att se till så att de tidigare projekten fungerar som det ska. Men den viktigare anledningen ur ett större perspektiv är att man genom projekten utbildar folket i vikten av att värna om sin miljö.

De har alla upplevt den förändring som deras närmiljö genomgått de senaste åren eftersom området som CIRHEP arbetar med i dagsläget är mycket torrt. För mindre än en generation sen var grönskan dominerande och det fanns välfyllda vattendrag. Men att se och förstå är två olika saker. Det CIRHEP visar med sina watershed projekt är varför miljön förändrats och vad som händer om man värnar om den.

Arbetet sker uteslutande för hand och de stora mängder med jord transporterades bort på huvudet. — Arbetet sker uteslutande för hand och stora mängder med jord transporteras bortpå huvudet.

Den i övrigt torra och enfärgade platsen fick nytt liv med vackert färgade saris.

10 februari, 20188 februari, 2018

I kakaons hemland

Majoriteten av all världens kakao produceras idag i västra Afrika; Elfenbenskusten, Ghana, Nigeria och Kamerun (tillsammans med Indonesien) står för mer än 80% av världens kakaoproduktion idag (enbart Elfenbenskusten står för 30%). I jämförelse med dessa jättar på marknaden bidrar Ecuador med fjuttiga cirka 2,8%, och hamnar då även efter Brasilien (som dessutom importerar mer kakao än vad det producerar).

Av världens produktion av kakao idag är dock endast 5% det som brukar kallas ”kvalitetschoklad”, i Ecuador av typen arriba. Av dessa 5% står Ecuador för 63-65% av produktionen, och är alltså den största producenten av kvalitetschoklad!

Vad betyder då fin- eller kvalitetschoklad? Jo, inom kakaoindustrin i Ecuador används två typer av kakao, arriba, som framöver i inlägget kommer kallas nacional, och CCN51. Skillnaden mellan de olika typerna är påtaglig när det kommer till slutprodukten. Nacional är full av smak och arom, medan CCN51 framförallt har en hög fetthalt. Under vår vistelse i Quevedo, hos rättviseorganisationen ’Machete y Garabato’ (en del av Centro Agrícola de Quevedo) i området kring Mocache lärde vi oss att många av chokladindustrierna där använder sig av 9 delar CCN51 och 1 del nacional, för en bättre och mer välsmakande och doftande slutprodukt. Under besöket hos ’Machete y Garabato’ fick vi även bekanta oss med den vilda kakaon som i Mocache med omnejd bara planteras för den biologiska mångfaldens skull, men vars frukt och bönor till exempel konsumeras i olika byar i östra Ecuador.

Varför odlas då inte bara den mer aromatiska och välsmakande nacional? Jo, CCN51 är en korsning av olika sorter, som bär mer frukt (fyra gånger mer än nacional, och anses även vara den mest produktiva kakaon i världen) och har en högre resistens mot sjukdomar, angrepp och klimatförändringar. Nacional bär gula frukter, medan CCN51 karaktäriseras av de röda frukterna. Nacional har det som proffesionella chokladkonnässörer brukar beskriva som en blommig doft och fruktig smak, något som tack vare Ecuadors unika klimat och geografi koncentreras i frukten. Under de senaste årens choklad-VM, har flera ecuadorianska märken kammat hem många priser.

Under vår vistelse hos ’Machete y Garabato’ fick vi chansen att uppleva den traditionella resan från skörd till slutprodukt. En frukt mogen för skörd har ett ihåligt läte när en knackar på den samt gult skal (nacional). Det lilla fruktkött som finns runt bönan är vitt, sött och lite syrligt.

: Översta bilden till vänster: Kakaofrukter i väntan på att bli mogna. Översta bilden till höger: Vår lilla kakaoskörd!
Nedre bilden till vänster: En öppnad kakaofrukt med sitt vita fruktkött. Nedre bilden till höger: En gul och röd kakaofrukt, ibland sker korsbefruktning. Foton: Tove Dahlbom

Efter skörd läggs bönorna ut på tork och fermentation i ett par dagar, folk använder vad de har, vägar eller gården där de bor. Fruktköttet torkar och ramlar av, kvar finns bönan. När den är helt torkad rostas bönan tills skalet lätt faller sönder då en tar på det (och kan exempelvis användas som te eller som smaksättare till sprit). Den kvarblivna bönan (säljs som kakaonibs om den svalnar och delas) mals till en fet massa som sedan formas till en kaka. Det traditionella sättet att konsumera chokladen är att sedan finhacka eller riva kakan och blanda ner den i antingen mjölk eller vatten, tillsammans med socker och kanel, kryddpeppar och ev. andra kryddor.

: Övre bilden till vänster: Kakaobönor soltorkas och fermenteras. Övre bilden i mitten: Kakaobönor rostas. Övre till höger: Skalade kakaobönor
Nedre bilden till vänster: Kakaobönor mals till massa. Nedre bilden i mitten: Valeria och Matilda formar massan till kakor. Nedre till höger: Färdiga chokladkakor. Foton: Tove Dahlbom

Kakaon och chokladen vi smakade på kommer från småskaliga odlingar, oftast bara för familjens egen konsumtion. Processen är fri från gifter, prisdumpning, barnarbete och slaveri, något som annars är vanligt inom konventionell chokladproduktion. Stora monokulturer utarmar både jord och människor, och i längden själva kakaoproduktionen i sig. Att dessutom få äta choklad med dess egna kakaosmör istället för en variant utblandad med palmolja gjorde mycket, dels för smakupplevelsen, men också för palmodlingar förstör mycket för den biologiska mångfalden och minskar småjordbrukares möjligheter att stanna kvar på landsbygden. Detta på grund av de stora mängder gifter som används på palmodlingar sprids till närliggande gårdar, något som både utarmar jorden och orsakar sjukdomar för arbetare och grannar.

För en god upplevelse uppmuntrar vi er helt partiskt att leta efter ekologisk och rättvisemärkt choklad från Ecuador, kakaons hemland!

Trevlig helg,
Matilda och Tove

8 februari, 2018

Utbyte i Quevedo

Förra veckan fick vi möjligheten att åka till Quevedo (cirka 5-6 timmar sydväst om Quito med buss) för att spendera tid och lära känna arbetet som Centro Agrícola de Quevedo utför. Det var en vecka full med glädje, kunskap och matbananer. Staden Quevedo ligger i provinsen Los Ríos och hör till “la costa”. Eftersom lilla Ecuador uppvisar stor mångfald gällande klimatzoner är landet uppdelat i tre delar; la costa (kusten), la sierra (berget) och el oriente (orienten). Klimatet i Quevedo är alltså varmt och fuktigt. Historiens alla vulkanutbrott med tillhörande lava, samt klimatet i sig har gjort provinsen Los Ríos till en av de bördigaste i landet. Till skillnad från kalla och relativt svårodlade Píntag (där Fundación Cambugáns gård ligger), vallfärdar transnationella storföretag till Quevedo och Los Ríos. Under vår bussresa dit blev det tydligt när smågårdar med polykultur på brant terräng övergick till stora monokulturer med banan, majs, kakao, kaffe etc på de bördiga slätterna.

Till folket som lever på landsbygden, i stort sett bara bönder, erbjuder staten så kallade “tekniska paket” till markerna. Paketen innehåller fröer och tillhörande bekämpningsmedel mot insekter, svamp och annat som kan tänkas skada de framtida plantorna. Det är alltså storföretagen som ger ut sina ofta genmodifierade produkter med tillhörande gifter genom staten (enligt konstitutionen ska Ecuador vara en stat fri från GMO och i harmoni med naturen).

: Centro Agrícola cantonal de Quevedo – För rätten till vattnet, jorden och livet. Foto: Tove Dahlbom

Centro Agrícola de Quevedo kämpar med att bönder istället ska använda sig av agroekologi och agroforesty och inte falla för frestelsen med “tekniska paketen”. Bland annat har organisationen sen ett antal år ett bankkooperativ där medlemmar kan ansöka om mikrolån. Alla medlemmar lägger in en liten summa månatligen som resulterar i återbäring i slutet av året, beroende på låntagares återbetalning för tillfället. Medlemsbanken bygger mycket på förtroende, och än så länge är banken tillräckligt stor för att klara den nuvarande kapaciteten, men de planerar ändå att växa och lära på ett hållbart sätt.

: Regnig och rättvis lördagsmarknad i Quevedo. Foto: Tove Dahlbom

Organisationen kämpade länge för att få hålla i en marknad i Quevedo. Staden hade dispositionsrätt till konceptet, men efter en långdragen kamp kunde Centro Agrícola återta sin plats. Idag finns 10-20 producenter (medlemmar eller associerade med Centro Agrícola) på plats varje lördag och säljer agroekologiska varor. För att undvika “falsk konkurrens” så garanterar organisationen att varje producent är ensam om att sälja sin produkt, till exempel en säljer vaktlar och vaktelägg, en säljer matbananer. När vi var där så regnade det väldigt mycket, därför var antalet producenter och besökare lite lägre än vad som är vanligt.

: Emblematiskt för kusten: Matbananer! Foto: Tove Dahlbom

En del av Centro Agrícola är samhällsprojektet ’Machete y Garabato’ som arbetar i grannkommunen Mocache. Projektet startade med kollektivt arbete för att städa och rädda floden som rinner genom området och utvecklades sedan till den rörelse det idag är. Grannar och boende i närområdet arbetar tillsammans och hjälper varandra att utveckla användandet av agroekologi, med olika tekniker, uppmuntran och dela plantor och fröer med varandra. Centro Agrícola har ett liknande “klubbhus” där det även genomförs aktiviteter som bingo och fester och där grannarna har en plats för umgänge och utbildning. ’Machete y Garabato’ är också en del av ett större nätverk som har utbyten och utbildningar med andra likasinnade organisationer på kusten.

Centro Agrícola, ett rättviseprojekt värt att lära av!

Hasta luego,
Matilda och Tove

P.S. Inom kort kommer ett inlägg om kakao från Quevedo-besöket, håll till godo!

16 december, 201417 december, 2014

Så mycket mer än bara agroekologi

I byarna runt omkring Cayambe där vi bor har termen agroekologi en mer omfattande innebörd än vad vi tidigare tänkt. Agroekologi är något vitalt och centralt i vardagen hos många av de människor vi möter här varje dag. Efter att ha tillbringat en och en halv månad i Cayambe på diverse besök och möten med de agroekologiska jordbrukarna börjar vi förstå vikten av att odla ekologiskt. Inte den vanliga vikten som vi har med oss hemifrån, utan den bredare vikten. Här är det livsviktigt.

Utöver att vara en vetenskaplig disciplin som använder ekologisk teori för att utvärdera jordbrukssystem, så är det även ett levnadssätt. Genom att bruka sin jord med ekologiska metoder som utgångspunkt får alla vara med. Det skapar dessutom jobbmöjligheter för de som har tillgång till jord. Med de rätta kunskaperna kan en komma långt. Agroekologin skapar en framtid, och det skapar gemenskap.

Familj och vänner, barn och vuxna, från olika småsamhällen runtomkring Cayambe, samlas en gång i månaden för att ställa samman 140 ekologiska matkorgar. Detta anordnas av RESSAK, ett nätverk som syftar till att främja agroekologi och ekonomisk solidaritet i ett omtänksamt, rättvist och hälsosamt samhälle. I varje korg finns 18-20 olika produkter, odlade och skördade av samma personer som packar korgarna. Producenterna är med från det att fröet sås till det att alla gemensamt hjälps åt att packa lastbilen full som därefter kör varorna vidare till huvudstaden. I Quito säljs korgarna till personer som arbetar på jordbruksministeriet för $20 styck. I korgarna finns allt ifrån färska kryddor, sallad, bönor, trädtomater och vanliga tomater till ostar, avokados, majs, ärter, rödbetor och potatis. Allt är närodlat, och allt är ekologiskt.

Barnen är med. De får se hur det går till när varorna vägs och kvalitetskontrolleras. De får smaka på jordgubbar och leker bland mängder av skimrande grönsaker. De är med för att de kan. Här finns nämligen inget gift, inga kemikalier. En kvinna förklarar att hon slipper vara borta från sina barn dagarna i ända när hon sköter sina grödor. Barnen kan ju nämligen vara med. De får ett gyllene tillfälle att lära sig allt om de traditionella metoderna av att framställa ekologiska gödningsmedel och jordförbättningsmedel. De får veta vilka grödor som passar klimatet, och vilka som är de viktigaste grödorna för att den traditionella matkulturen ska leva vidare. På så sätt förs kunskapen vidare, inget glöms bort, och folket lyckas hålla kvar vid de genialiska disciplinerna som brukats av förfäderna i hundratals år.

Jordbrukarna värnar om naturen. Allt görs i enlighet med Pachamama, moder jord. Naturliga processer, fria från kemikalier och utan att exploatera jorden. Ta inte mer än vad du behöver, visa tacksamhet.

Agroekologin medför bevarande av kulturen och kunskapen. Det medför en hälsosam och giftfri kost, och en enorm gemenskap. Framför allt medför det hållbarhet.

Agroekologi är familj. Det är att bibehålla de ursprungliga traditionerna, att respektera Pachamama. Agroekologi är att minnas sina förfäder och att aldrig glömma var en kommer ifrån. Det är roten till liv. För producenterna bland ursprungsfolket runtom Cayambe är agroekologi så mycket mer än bara agroekologi.