Bolivia – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

31 januari, 2023

Vad händer när det största området av inhemsk matproduktion stänger ned? Politiska oroligheter i Santa Cruz, Bolivia

Bolivia är nog det land i Sydamerika som haft det lugnast under en längre tid, fram tills ett inbördeskrig som utbröt i oktober år 2019 till följd av anklagelser om valfusk efter det allmänna valet som utmynnade i en statskupp. Efter detta så har det generellt sett återgått till ett lugn speciellt efter nyval av president Luis Arce i oktober år 2020. Med det så återtog också vänsterpartiet MAS (Movimiento al Socialismo) – partiet för socialism, som består av en bred koalition mellan olika urfolksgrupper och sociala rörelser – sin position i regeringen.

När vi anlände i Bolivia och till vår organisation Kawsay så var planen att en utav oss skulle åka ut i fält till samhället Ivitipora, ungefär tre timmar med bil från staden Santa Cruz. Detta blev dock snabbt ändrat då en orolig period påbörjades i staden, som är en av de största samt en av de viktigaste städerna ekonomiskt och agrikulturellt sett. Enligt Bolivianska institutet för utländsk handel gjorde departamentet Santa Cruz ett rekordår 2021 med motsvarande 76% av landets totala livsmedelsproduktion. Oroligheterna var till följd av att regeringen hade senarelagt den folkräkning som skulle tagit plats år 2022 till år 2024, alltså precis innan valet år 2025. Senaste folkräkningen tog plats i Bolivia år 2012 och sedan dess har populationen i Santa Cruz beräknats växa med runt 25% och för nuvarande ha en population på över 3,5 miljoner. Detta skulle i så fall utgöra 30% av populationen och betyda att de har rätt till fler platser i den lagstiftande församlingen och därmed få större ekonomiska resurser. Beslutet om att senarelägga folkräkningen gjorde därför att invånarna i staden Santa Cruz började protestera, då det är till nackdel för oppositionen i Bolivia. Detta eftersom att majoriteten i Santa Cruz består av en konservativ höger, under ledning av guvernören Luis Fernando Camacho, som ofta motsätter sig regeringens beslut.

Till följd av beslutet så inleddes demonstrationer som stöttades av regionens guvernör Camacho och det eskalerade läget ledde till en regionsomfattande strejk som varade i totalt 36 dagar. Vägarna blockerades helt, framfart till staden blev omöjlig och export av livsmedel från Santa Cruz till omgivande städer stoppades. Staden stod stilla. Efter 36 dagar så tog det äntligen slut, efter att regeringen lovat att folkräkningen ska hållas innan valet och efter införande av en ny lag om folkräkning.

Historien tar däremot inte slut där. Nu i början av 2023 så påbörjades nya konflikter i staden Santa Cruz, denna gång på grund av att guvernör Camacho fängslats. Han misstänks vara inblandad i den statskupp som tog plats under år 2019 då dåvarande president Evo Morales tvingades avgå och Jeanine Áñez Chávez tog över som interimpresident vilket följdes av en tid med allvarliga konflikter och konsekvenser, som våra kollegor här i Cochabamba förklarar faktiskt var ett krig mellan folket och regeringen där många dog och ännu fler skadades.

Hur påverkas människor i oroliga tider och vad gör de för att klara av vardagen? Exempelvis så blir en brist av vissa råvaror en följd av att landets största matproducerande område stänger ned, vilket är en sådan situation som alltid påverkar de fattigaste mest. Dock så kan konsekvenserna skilja sig väldigt åt beroende på vart i landet man befinner sig och vilka förutsättningar som finns. Det gäller att följa nyhetsflödet och skulle det blir protester just där man hör hemma så kommer man kanske inte kunna ta sig till och från jobbet såna dagar. Man kan behöva fundera på vad som finns i skafferiet, om vattendunken räcker eller om det går att nöja sig med kokat vatten. I vår bas i Cochabamba har vi knappt märkt av något, till undantag för några dagar då det var mindre stödprotester för situationen i Santa Cruz. Allt detta har också skett samtidigt som stora protester (med tillhörande konsekvenser) från främst urfolk pågått under en tid i Perú.

Protester i Sucre till stöd för Santa Cruz som vi lyckades bevittna under vår semester den 30 december 2022, två dagar efter arresteringen av guvernör Camacho.

Högerväljare här i landet motsätter sig starkt beslutet att fängsla Camacho och enligt en kvinna som vi talade med under en protestmarsch på torget Plaza de Armas 25 de Mayo i huvudstaden Sucre så är detta lögn och ett försök från staten att göra sig av med oppositionen. Hon menar också att genom detta så rör sig Bolivia numera åt att bli en diktatur. Protesterna har pågått för fullt runtom i landet till följd av detta, främst i Santa Cruz-området. I mitten av januari lyftes de största vägblockaderna men som kan komma att återinföras som ett sätt att kräva guvernörens frisläppande.

Nu har dock protesterna pågått så länge att det blivit vardag och vi planerar därför att besöka samhället Ivitipora innan möjligheten går om intet, då vi är inne i den sista praktikperioden. Alex kommer att stanna i två veckor och Ebba stannar de första fyra dagarna, för att sedan göra sitt sista besök i byn Tambo K’asa utanför Torotoro. Vad som planeras och vilka erfarenheter som väntar kommer i senare inlägg!

Källor:

https://es.euronews.com/2022/11/27/bolivia-pone-fin-al-bloqueo-que-eparalizaba-santa-cruz-tras-convocarse-el-censo-para-2024
https://www.swissinfo.ch/spa/bolivia-censo_el-conflicto-por-el-censo-en-bolivia-se-recrudece-con-nuevos-enfrentamientos/48024146
https://blog.prif.org/2022/12/13/bolivia-a-new-battle-over-the-census-the-36-day-strike-of-the-santa-cruz-civic-movement-against-the-arce-government/
https://www.brasildefato.com.br/2020/11/22/a-un-ano-de-las-masacres-en-bolivia-familiares-y-victimas-relatan-momentos-de-terror
https://correodelsur.com/politica/20230101_santa-cruz-recibe-el-2023-con-protestas-y-represion.html https://apnews.com/article/protests-and-demonstrations-santa-cruz-blockades-bolivia-caribbean-e2e73f7f77b172d665742b77229250f5
https://cepr.net/report/bolivia-after-the-2019-coup-economic-policy/
https://abi.bo/index.php/noticias/economia/27432-santa-cruz-batio-record-en-produccion-de-alimentos-con-16-4-millones-de-toneladas-en-2021

1 december, 20221 december, 2022

Todos Santos firas på två olika håll

Den 2-3:e november infaller högtiden Todos Santos här i Bolivia. På svenska blir översättningen Allhelgona, men den skiljer sig mycket från hur vi känner till den i Sverige. Här är den mer som en blandning av spansk tradition blandat med lokal andinsk kultur. Jag, Ebba, och Alex fick uppleva denna högtid på olika håll, hin i den större staden Cochabamba och jag utanför Torotoro i den lilla byn uppe i bergen som heter Tambo K’asa.

I byn började förberedelserna för denna högtid redan på söndagen då flera av kvinnorna i byn samlades vid ett hus för att baka bröd inför Todos Santos. Brödet som kallas t’antawawas (sammansatt ord på aymara för bröd och barn) görs i olika former som människor vilket representerar de bortgångna, duvor, stegar, eller kors men kan skilja sig mycket. I Cochabamba började förberedelserna eftermiddagen dagen innan med brödbakning på Kawsays kontor och en radiostation var också med och dokumenterade. En spirituell ledare, Tata Francisco var på besök för att hålla i självaste ceremonin. Här skedde firandet under en och samma dag, till skillnad från Tambo K’asa där det sträckte sig över flera dagar.

Tata Francisco bakar t’antawawas som representerar de bortgångna

När brödet är bakat och klart så får alla deltagare ta med sig en del men de som har förlorat familjemedlemmar får störst del av brödet. Detta pågrund av att de familjer som har förlorat någon under samma år ställer upp ett bord i sitt hus med massor av dekorationer i plast, färsk frukt, godis, bröd, läsk, kokablad och allt som personen har gillat under sitt liv. Detta bord kallas för masktak’u och är till för att kalla personens själ på besök under Todos Santos och för att sedan mätta själens hunger och törst med allt det som den gillat under sin livstid.

Dessa bord finns i hemmet och dagen innan Todos Santos så brukar grannar komma med en liten gåva, och minnas personen tillsammans med familjen. Familjen bjuder på mat, oftast soppa, majskorn och fårkött och bjuder på hemmagjord majsöl som heter chicha. Man ska då först hälla öl framför bordet för att ge själen att dricka och sedan dricka själv. Familjerna är mycket generösa och erbjuder ständigt mer mat eller öl om de ser en tomhänt. Då det tyvärr varit flera dödsfall under året i denna by betydde det att man åt väldigt mycket mat under denna dag.

I Cochabamba kom flera familjer, vänner och kollegor för att hedra sina bortgångna. Man pratade och mindes tillsammans vad personerna betytt och vad deras liv representerat, allt var väldigt stilla och stämningsfullt. Ceremonin varade flera timmar och hade ett uppehåll för lunch för att sedan fortsätta. Alla som ville hade möjlighet att gå fram, hälla/stänka lite alkohol på ett separat gåvobord och samtidigt avge en bön. Senare bars denna ut för att brännas som offergåvor till Pachamama (Moder jord), där alla hjälptes åt att få på gåvorna på elden. Återigen sades några ord och sedan tackade alla varandra, vilket innebär en handskakning, en kram och en handskakning. Exakt hur ceremonin slutade vet jag inte, då jag (Alex) följde med vår handledare som skulle hålla i en workshop på annat håll för urfolkskvinnor.

I byn Tambo K’asa har tre personer gått bort under detta år, två yngre människor och en äldre dam. Det var väldigt känslosamt vid mastak’un för en 22 årig pojke som gått bort under året i en olycka, familjen var väldigt berusade och växlade mellan att gråta och skratta varannan minut. De spelade traditionell musik på träflöjtar, åt mat och drack chicha.

Dagen efter detta är själva högtiden Todos Santos. Då bärs dessa bord från hemmet upp till byns kyrkogård som är på ett berg ovanför byn. Där staplas borden på varandra för att bilda ett torn som sedan dekoreras med ännu mer godsaker.

Några ungdomar i traditionell utstyrsel som var med och firade

Hela dagen spenderas sedan med fest på kyrkogården dit många människor kommer för att samlas, även från utanför byn för att delta i traditioner såsom tinku. Dessa bord som satts upp på kyrkogården kan sedan barnen i byn gå fram till och be en bön för själen och i utbyte få saker från bordet. Många av barnen gick från firandet med påsar fulla av bröd, kakor, frukt och till och med en hel kyckling. Under tiden står stora grupper av ungdomar i en ring och sjunger traditionella låtar, medan de har på sig traditionella kläder och hattar. Andra går under tiden fram till gravarna av dem som gått bort under året och spelar flöjt för att visa respekt för själen och får i utbyte majsöl från familjen.

Den tradition av allt detta som blev den största kulturkrocken var deras tradition som heter Tinku. Människor samlas i en ring och håller i ett tjockt rep för att bilda en ring där en domare sedan står. En man går sedan in i ringen och domaren frågar om någon vill utmana honom. Den som vill utmana honom går in i ringen och de börjar direkt att boxas tills en av dem inte kan mer, då avbryter domaren matchen och nya deltagare väljs från publiken. Detta fortsätter så länge det finns deltagare och publik. Många av deltagarna är berusade redan innan de boxas och lämnar ofta arenan blodiga.

Resten av veckan så fortsätter festen, skolan ställs in, musik spelas och chichan slutar aldrig rinna.

6 februari, 20177 februari, 2017

Hur hållbar är ekoturismen?

I kombinationen kulturskydd och ett växande pengabehov har en ny slags näring tagit form. Ekoturismen, eller ”turismo comunitario”, är på framfart i Bolivia och blir ett allt mer populärt sätt att resa. Definitionen av ekoturism är ett ansvarsfullt resande i naturen som hjälper till att skydda naturmiljöer och stödjer lokalbefolkningens välbefinnande. Det bolivianska tillägget ”comunitario” innebär att näringen dessutom ska komma ett samhälle till dels som ett kollektiv och inte gynna enskilda privatföretag.

Byn Cañizaya, som ligger beläget norr om La Paz nästan 4000 meter över havet, är omgiven av snöbeklädda bergstoppar, bäckar och gröna kullar. Här har människor levt sedan inkatiden, brukat sin jord och genom byteshandel med andra byar haft det mesta en behövt. Byteshandeln har idag helt tagit stopp och nu reser familjerna långa vägar till städerna för att köpa det som inte finns att tillgå där hemma, inköp som möjliggörs av lönearbete. På 90-talet började männen jobba månadsskift i en guldgruva, småkiosker öppnades upp och nästan alla unga tjejer söker numera arbete utanför byn.
Eugenio Mamani berättar att han jobbar som byggarbetare, gruvarbetare och fotograf, och han är också den som främst engagerat sig för ekoturism i Cañizaya. För några år sedan byggdes ett vandrarhem mycket på Eugenios initiativ. Men det kvarstår fortfarande en del detaljer och finansiella medel innan byn kan ansöka hos staten om att få kalla det ”turismo comunitario”.

Dock så minskar inte viljan värdet av att problematisera saken. Från ett postkolonialt perspektiv framstår turistsatsning i det här området som en önskan om tillväxt, med exotifiering av den egna kulturen som insats. Ska ännu en plats, med en historia och ett folk, exploateras av rika ofta vita resenärer? Hur hållbart är det? Tveklöst så bygger konceptet på ett ekonomisk suktan efter mer. Det finns å andra sidan de som menar att ekoturismen kan användas för att utmana rådande maktstrukturer. Folket som aktör utformar själva sina arrangemang, med egna villkor för etik och miljö som måste följas. Dessutom är bilden av ”det orörda, bekymmersfria livet i urfolksbyn” en vanföreställning.
Kanske skulle gruvarbetet, som idag både splittrar familjer och tär på kroppar, kunna minska i betydelse? Kanske skulle det nu finnas mer tid åt djurhållning och odling så att fler kan frångå användandet av kemikalier? Kanske skulle ekoturismen erbjuda alternativ till de ungdomar som söker lyckan i en stad?

Min praktikorganisations strävan är att vitalisera hållbara levnadssätt som finns bevarade eller håller på att återfödas i Bolivia. Att låta ekoturister bekanta sig med fiskenäring, djurskötsel, jordbruk, naturmedicin och textilarbete anses i viss mån främja detta. Även matlagning, dans och musik har centrala betydelser, och något som förmodligen kommer ingå i Cañizayas turistpaket. I mötet med livet i byn blir det av största vikt att besökaren kan skilja på avgörande begrepp som kulturell appropriering och kulturellt utbyte, på högtider och på vardag. Hade jag till exempel fått besök av en grupp besökare under den svenska sensommaren hade vi möjligen ställt till med kräftskiva. Men inte betyder det att jag går runt med partyhatt och matchande haklapp och gastar snapsvisor varenda dag. Omvänt scenario så är den färgglada mannen från Anderna med sin flöjt och alpacka en faktisk stereotyp. En rasistisk stereotyp. Människors traditioner, levnadssätt och kulturuttryck ska alltid bemötas med respekt.

Nu kommer vi in på elefanten i rummet, hur hållbar är någon typ av turism som innefattar flygplan? Även om turismo comunitario är lika mycket riktat till bolivianska resenärer, så är backpackers främst européer. Det hela ter sig ganska komiskt att flyga människor tusentals mil bara för att leva hållbart i ett par dagar. Det är talande att stater vill satsa på ekoturism men inte beskatta bränsle. Ta Sverige som exempel. Svenskar släpper ut lika mycket genom sina utrikesflyg som alla sammanlagda bilutsläpp. Men valmöjligheten att ta flyget för en löjligt billig peng förblir i dagsläget den miljömedvetne resenärens dilemma.

canizaya2 — Jorden håller inte på att dö, den blir mördad

Kanhända att den ”ekoturism”, där en får ta del av hållbara levnadssätt, är något som i alla fall stadsbor kommer tvingas till i framtiden? För att ge ett exempel: här om morgonen när vi skördade i min värdfamiljs trädgård gapskrattade jag åt en tjock morot som drogs upp ur jorden. Och då har jag ändå tillbringat mina somrar på en bondgård och borde inte ta det hela fullt så dramatiskt. Det här hintar om min syn på mat som en konstant och inte en fråga om liv. Jag ser oftare morötter finrivna i kaféers morotskaka än i jorden. Jag ser på mat med en ekonomisk blick, utefter vad kaffet kostar, snarare än vad det kostat Jorden och människorna.
Jag hör om klimatförändringar, om en landsbygd som avbefolkas, om missväxt och arbetsförhållanden på plantage. Jag ser hur storföretag prackar på småbönder kemiska bekämpningsmedel och patentskyddade fröer. Jag matas av och bevittnar en jord som håller på att mördas, men det rubbar inte min övertygelse om att mataffärens perfektionistiska grönsaksdisk likt förbannat väntar på mig. Varje dag. Övertygelsen är dock inte skapad av mig. Den kommer från ett system som skulle krackelera samma sekund vi började värdera saker efter hållbarhet.

Sverige lever över jordens resurser med 3,2 jordklot. Vi tillhör de länder som har störst ekologiskt fotavtryck i världen. Av de totala utsläppen från svensk hushållskonsumtion så består en tredjedel av utsläppen från livsmedel. Idag ligger stort politiskt fokus på övergången till mer hållbara bränslen inrikes. En krass spaning är dock att företagens vinster troligtvis skulle ätas upp av ännu ökad konsumtion och att satsningarna ensamt gör en björntjänst för klimatet. Vi bara fortsätter bidra till ökade utsläpp globalt.
När nu dessa fakta finns, varför känns det då som bortom min livstid att våra vanor skulle ändras? Kan det vara så att vi har blivit hjärntvättade att tro på omöjligheter när vi ideligen belyser problemen men aldrig lösningarna?

Därför kommer här nu en liten lösning. Throw back to kollotiden, fast obligatoriskt a’la ekoturism och folkbilda varandra till vett! Vad behöver jorden och människokroppen för att må bra? Var kommer bananerna egentligen ifrån? Diskutera i smågrupp vilka fördelar och nackdelar som finns med närproducerade produkter. I Bolivia finns det en ny lag som tvingar alla skolor att praktiskt lära eleverna om matproduktion. Underskatta inte kraften hos en morot.

Följaktligen finns det en hållbarhetsformulering i ekoturismen som är typisk för sin tid – att skydda naturmiljöer genom att nyttja dem. Hursomhelst så är det en möjlighet för kollektiva ekonomier att växa i Bolivia, och samtidigt vända på steken. Det är att utmana storstadens förträfflighet och oberoende genom att istället låta den komma till Cañizaya.

Källor:

http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Klimat-och-luft/Klimat/Tre-satt-att-berakna-klimatpaverkande-utslapp/Flygets-klimatpaverkan/

http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Statistik-A-O/vaxthusgaser-utslapp-av-svensk-privat-konsumtion/

http://www.wwf.se/wwfs-arbete/ekologiska-fotavtryck/living-planet-report/1672817-tva-tredjedelar-av-planetens-ryggradsdjur-riskerar-att-forsvinna-till-2020

13 december, 2016

Så ett frö i nedförsbacke

Nattens åskoväder drog med sig ett välbehövt regn över Sotopata. Klockan är åtta och jag, Manuel Rodriguez och Clemente Quispe går längs med grusvägen från den lilla byn Sotopata, nordvästra Bolivia. Tiden är inne för att äntligen så majs på den nyinskaffade åkern. ”Vi odlar en del, men inte så att vi kan vara självförsörjande.” säger Clemente och berättar att majsen och bananerna stannar i området, medan största delen av den ekologiska kokan säljs till marknader i La Paz. För att tjäna pengar har de båda, liksom många andra män i Bolivia, jobbat större delen av sina liv inom byggbranchen.

Den väntande åkern ligger en bit ner i djungeln och visar sig vara en brant bergssida. Som en röd skidbacke om sommarhalvåret. Marken är nyligen eldad för näringens skull, så svartbrända träd ligger kors och tvärs nedanför oss. Rakt fram tornar gröna bergskedjor upp sig. ”Från vänster har du Argentina, Brasilien, Chile och Peru” säger Clemente och pekar.

Vi börjar nerifrån och jobbar oss uppåt. Först grävs ett hål, ner med tre majsfrön och sedan täcka för. Samma process upprepas en halvmeter ifrån det förra hålet. Det är inte lätt att jobba och samtidigt hålla balansen i lutningen. Flera gånger halkar jag till i den leriga jorden och tror att jag ska ramla huvudstupa ner. Men fallhöjden verkar inte bekymra de två andra, snarare jättemyrorna som byggt bo i de döda trädstammarna. ”De bits jättehårt” säger Manuel. ”Så akta dig.”

När solen är som starkast går vi in i skogen för att vila och äta matsäcken. Clemente slår sig ner intill ett högt träd och delar ut portioner med ris, kött och tomatsallad. Hundratals bitar av gröna löv guppar förbi oss på marken, och det tar ett tag innan jag upptäcker de små röda arbetarna där under. Så organiserade, så okuvligt starka. Deras nästan spikraka väg sträcker sig från toppen av trädet ner intill vår matplats och in i det höga gräset.

”Ama sua, var inte tjuvaktig,

Ama llulla , var inte lögnaktig,

Ama quella, var inte lat.”

Clemente mumlar quetchua-ordspråket medan han låter blicken vandra över myrornas lövparad. ”De där latar sig aldrig.” Manuel har redan ätit upp, stoppat in en näve kokablad i munnen och lagt sig till rätta i gräset för en eftermiddagslur.

Tjuvaktigheter slipper Bolivia med Evo Morales, till skillnad från med den förre presidenten, säger Clemente. ”Han förstatligade gas- och oljebolagen så att vinsterna äntligen kom folket till dels.”

”Men socialismen här främjar ändå inte oss som arbetar hårdast”, fortsätter Clemente. ”Vi jobbar lika mycket, med den skillnaden att vi betalar femton procent i skatt. Det är andra, de som inte arbetar lika hårt som vi som vinner mest på dagens system.” En myra har fallit ur ledet och letat sig upp på Clementes stövel. Han petar ner den igen med en pinne. ”En annan sak är det på Kuba. Kubanerna är ett hårt arbetande folk. Där latar sig ingen.” Jag frågar vad han tror att källan till arbetsmoralen är, och får som svar att på Kuba har de en starkare enhet. En jobbar för varandra på ett annat sätt. ”Men i din idealvärld, behöver människorna där arbeta så mycket över huvud taget?” undrar jag.
”Arbete kommer alltid att finnas, det handlar om att ändra synen på det” svarar han.

Nu är det Clementes tur att ställa frågor.
”Vad är din bild av Bolivia hittills, Sonja? Är det fattigt eller rikt, fint eller fult?” Vi pratar om vad ordet fattig betyder och mitt svar blir sedan att i de byar jag besökt har jag träffat människor som är fattiga på pengar. Men vars liv samtidigt är väldigt rika.

”Ja, här på landet är det rika livet billigt” säger Clemente och slår ut med armarna mot utsikten. ”Här har vi tillgång till rent vatten, naturen, maten.” Jag nickar. Bara några dagar innan såg jag människor köa till vattentunnor i La Paz. Vattenkrisen är ett faktum i många storstäder som en bitter följd av torkan. Och för de allra fattigaste slår det extremt hårt, särskilt om en har en familj att försörja. Klimatförändringarna märks visserligen av på landsbygden också. I Sotopata får de mindre regn för varje år berättar Clemente. ”Men vi drabbas inte så hårt ändå. Värst måste det väl vara för industriländerna som släpper ut gifter direkt i sin omgivning.”

Mätta och utvilade återgår vi till grävandet. Solen börjar sakta försvinna bakom bergen när jag plötsligt känner något under tröjan. Jag skriker till i panik när jag ser jättemyran komma klättrandes uppför min mage. ”Döda den, döda den!” ropar Manuel. Tröjan blir svart från mina smutsiga fingrar och myrblod. ”Tur att den inte hann bita dig, giftet kan orsaka reumatisk” säger Clemente. Och medan jag plockar bort huvudet som fastnat i tyget tänker jag att det allt finns fina och mindre fina myrsamhällen.

Nästan tio timmar efter att vi lämnat Sotopata går vi tillbaka med värkande leder och solsting. Om tre månader kan ett rejält lass med majs fördelas mellan byborna. Nu ska bara naturen sköta sitt. Vi hoppas på tillräckligt med regn.

Manuel Rodriguez och Clemente Quispe Syntolkning: två personer står med varsin hacka i en backe — Manuel Rodriguez och Clemente Quispe
Syntolkning: två personer står med varsin hacka i en backe

25 november, 201613 december, 2016

En gul scarf och knutna nävar

Klockan slog precis om till midnatt här i Bolivia. Datumet är knappt synligt i det högra hörnet på min datorskärm men känns betydligt större inom mig. 25 november. Den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Detta är en enormt viktig dag, för varje år består likt förbannat patriarkatet. Varje år består det faktum att kvinnor världen över systematiskt får sina mänskliga rättigheter kränkta. Våldet mot kvinnor är en global pandemi, och kommer i olika former.

Förra veckan deltog jag och Camila i en mässa för urfolkens kommunikation i Abya Yala (det icke-koloniala namnet på Sydamerika). Mässan hölls på Univalle-universitetet i Cochabamba. Först fick vi skriva upp oss på ett utav nio huvudämnen, sedan hölls nio separata konferenser. Vi valde den som belyste genusperspektivet. Ganska direkt förstod vi vilket enormt intresse och engagemang det väckte, för klassrummet var smockat och tillslut satt det till och med folk på golvet. Här fanns representanter från Bolivia, Argentina, Guatemala, Mexiko, Colombia..

Julieta Paredes, representant för El Feminismo Comunitario, inledde med ett glödande tal om hur maktordningar samverkar i Abya Yala. Om hur kvinnokroppen är kolonialiserad. Kvinnor är ofria i sin sexualitet, i sina livsval, i sina kroppar och i sina roller i samhället. Är det en västerländsk konstruktion, frågade hon gruppen? En del som jag hittills har pratat med på praktiken om tiden före kolonialismen menar att de rätta värderingarna fanns då, att kampen som förs idag ska sträva efter att gå tillbaka till den harmoni som en gång rådde bland människor i Abya Yala. Paredes påpekade i sitt tal att en sådan syn är romantiserande och rasistisk. Det fanns visst krig. Det fanns visst orättvisor. Och patriarkatet existerade, om än i en annan skepnad. Jämfört med kvinnor i Europa vid samma tidpunkt, sent 1400-tal, hade kvinnor i Abya Yala det generellt bättre ställt. Men att påstå något annat än att urfolk är människor med brister som alla andra är ett gravt feltramp.

På samma sätt som jag upplever att feminismen spretar (på gott och ont) hemma i Sverige, så var också konferensen en salig blandning av tyckare. Flera gånger bad en och samma man om ordet och pratade högt om något som verkade irrelevant för ämnet, och sedan förväntade han sig applåder. Hans agerande gjorde mig irriterad. Varför tog han plats just här? Varför gavs han ens plats? Hur kom det sig att ingen avbröt honom? En kvinna bakom mig uttryckte samma känsla högt, och Paredes bemötte omedelbart detta med vad som blev en viktig tankeställare för mig.

Paredes tog fram två scarves. En utsträckt lila och en cirkulär gul. Den lila symboliserade Europas tid, och den gula Abya Yalas tid. Hon förklarade att när européerna tog över så kapade dem en annan kontinents tidsuppfattning, och sa att från och med nu så förvisas den i sin helhet till historien. Den lila scarfen skulle nu råda, och blev norm. Den lila scarfen är linjär och tror på ett passerat förflutet och en ”utvecklad” framtid längre bort. Abya Yala skulle så småningom vandra samma väg, menade européerna. På så sätt försvarades också imperialismen med påståenden om att en gjorde gott och ”civiliserade” en befolkning i nöd. Liknande tankar existerar än idag.

Vad scarvsarna gjorde med mig var att jag insåg hur pass starkt min feminism, trots att jag vill något annat, är vinklad av min vithet. Mycket av mitt engagemang bygger på att jag relaterar till en upplevelse. Det jag upplevt själv och det förtryck jag utsätts för har därmed också format min kamp. När vithet samtidigt är norm så skapas en rörelse som stänger ute så mycket annat, och framför allt – andra. Detta har jag vetat rent teoretiskt innan, men här kunde jag så tydligt känna att jag missade något. En man med en blodig historia, en man som blivit ifråntagen sin kultur för att sedan återkräva den, en man vars kläder många vita bär som kostym på maskerad, en man vars språk inte finns att höra på en radiokanal, denne man delade en kamp med kvinnorna i rummet. ”Avpatriarkalisering och en avkolonialisering av våra kroppar kan inte ske utan männen” sa Paredes till mig och Camila efteråt. ”Vi vill ju ha våra bröder vid vår sida och kunna blomstra ihop.”

Så dels missade jag det uppenbara, att mitt manshat i svensk, medelklass och vit kontext inte gick att applicera här. Men jag tror också att frustrationen inom mig när män tar mycket plats, eller när kvinnor trycker ner sina systrar, har att göra med individualismen jag kommer ifrån. I kontrast med min upprördhet över någons bristande självinsikt så fanns det en stark tolerans i klassrummet mot mannen som må hända var ute och cyklade. Även han var offer för systemet patriarkatet, och den starka machismokulturen. Och även hon som proklamerade att kvinnor skulle veta sitt egna värde och sluta klä sig utmanande. För fokus för konferensen låg hela tiden på att förändring sker genom att ta makten över kommunikationen, redaktionerna och skildringen av sin egen existens. Förändring sker genom sexualundervisning och upplysning. Steg för steg. Lite i taget.

Och det är också därför som den 25 november är så viktig, för den belyser det stora, strukturella och det globala problem som patriarkatet är. Vi kan liksom inte rucka på det med ett finger. Vi måste vara flera händer. Hand i hand, eller hand på axel. Några som böjer sig ner för att låta sina ihopflätade händer bli någon annans trappsteg. Det är en dragkamp. Knutna nävar i luften. Att aldrig ge upp. Att alltid försöka vidga sitt synfält, för plötsligt finns där så mycket mer kraft att hämta.

12 november, 201614 november, 2016

Inblick i kampen för det goda livet

För tre veckor sedan anlände vi, Camila och Sonja, till Cochabamba i Bolivia. De kommande fem månaderna ska vi praktisera på Kawsay – en icke-statlig organisation som funnits sedan 1999. Kawsay betyder ”liv” på quechua som också är ett av de största urspråken i landet. Ordet används ofta i samband med ”sumaj kawsay”, en vision som kan översättas till ”vivir bien/buen vivir” eller ”det goda livet”.

Kawsays huvudsakliga syfte är att stärka och vitalisera urfolkens kulturer i Bolivia. I en allt mer globaliserad värld, där individualismen och kapitalismen breder ut sig befinner sig andra samhällssystem under hot. Genom organisering och ökad politisk medvetenhet vill organisationen återerövra de värden som annars riskerar att gå förlorade; värden om människans ett med naturen, värden om kollektivet och gemenskapen framför individen.

Innan den landsyta som vi idag kallar Bolivia blev kolonialiserad, så fanns inte tanken om en stat och en kultur. Utan människor med olika kulturer levde i autonoma samhällen sida vid sida. Under spanjorernas kolonialisering av befolkningen och naturen så rubbades tusentals år gamla samhällsbyggen. Bolivia blev självständigt från Spanien 1825, och genom en organiserad kamp som pågått i många år har urfolken i Bolivia krävt sina rättigheter tillbaka och vunnit många strider gentemot staten. 2005 så valdes kokaodlaren och aymaran Evo Morales med absolut majoritet till president, och fem år senare erkändes Bolivia som en mångnationell stat.

Evo Morales och Det socialistiska partiet (MAS) för, som namnet indikerar, en socialistisk politik.

”Varken kapitalismen eller socialismen är ekonomiska system som främjar oss”, säger Leonel Cerruto, en av grundarna av organisationen Kawsay och själv av quechuafolket. Han menar att båda går ut på att kontrollera ekonomin, vare sig det är marknaden eller staten som håller i tyglarna, på ett sådant sätt som kräver industrialisering och exploatering av naturen.

Sumaj kawsay innebär nämligen grundtanken om att allt är sammanlänkat. De antropocentriska idéerna om att människan står ovanför naturen med rätt att härska över den för egen vinning delas inte. Tvärtom anses människan vara en del av naturen, vars element och komplexa kretslopp hen inte kan, eller bör, styra över. Sådant som i västerländska termer kallas för ”naturresurser” ses snarare som naturens gåvor, och måste respekteras. Vår praktik går ut på att vi ska få ta del av den kompetens som finns på organisationen och inom de områden Kawsay verkar, för att sedan sprida den i våra kanaler. Bloggen fungerar delvis som ett verktyg för detta, men kunskapsspridningen kommer också äga rum väl tillbaka i Sverige. Vad arbetet mer konkret kommer bestå av är uppgifter som Kawsay delegerar till oss. Det handlar bland annat om att sprida kunskap om så kallade effektiva mikroorganismer (EM) och hur dessa kan vara ett verktyg för matsuveränitet och en ekologisk omställning av jordbruket. Dessutom pågår hyfsat nystartade projekt om ekoturism samt uppmuntring av ungdomar till kritiskt tänkande på nätet. Vi ser med spänning fram emot vår boliviavistelse och ovan ger er ett hum om vad våra framtida blogginlägg kommer handla om.

Hasta luego!

Sonja Román & Camila Enciso