Familj, födsel och tradition

Familj, födelse och tradition. Att familjen har en stor betydelse i Ladakh går inte att komma ifrån, detta gäller hela Indien. Vi har fått träffa ett gäng äldre kvinnor som delade med sig av fantastiska historier gällande barnasködsel. Både om hur man idag fortfarande tar vara på gamla traditioner, liksom hur det har förändrats.

Sonam Yangdol, en av kvinnorna som delat med sig av sin kunskap

Att det finns nya och gamla praktiker för hur man tar hand om sitt barn är sen gammalt. När barnet är nyfödd är det extra känsliga för kyla. Ett knep för att undvika att utsätta barnet för onödig kyla är att inte bada det för ofta. I stället gör man en deg som man sedan tvättar barnet med. Det finns två varianter, antingen så tjärnar man sitt eget smör, värmer upp det och gör en deg med mjöl. Eller så värmer man upp aprikosolja och blandar det med mjöl. Man håller sedan degen varm genom att doppa den regelbundet i värmt smör eller värmd olja. Degen används sedan genom att rulla den på barnet för att bli av med smuts och svett. På så sätt behöver man bara bada barnet en till två gånger i månaden. På så sätt minimerar man risken att barnet blir sjukt.

Man ammar barnet upp till cirka två år. Men när barnet är mellan fyra och fem månader kan man börja ge det soppa, smör eller smör blandat med mjöl.

Att samla ren hjortdynga upp i bergen och sedan göra det till ett pulver är en gammal praktik inom det Ladakhiska samhället som till viss del än idag används i Tsomoriri och Nubra Valley-området. Hjortdynga-pulvret används sedan till både isolering och som en blöja. När kvinnorna bär med sig sina barn i korgar på ryggen ute i fälten fylls korgarna med dyngan, en varm sten som grävs ner i dyngan och sedan packas barnet in där. På så sätt kan barnet både bajsa och kissa ner i dyngan som fångar upp detta så att det är lätt att ta bort, samtidigt som barnet håller sig varmt med hjälp av stenen och dyngan.

En liten bäbis som ligger nerbäddad i en korg vilken är fylld med hjortpudret.
I Nubra Vally, byn Ayee. Korgen som bärs av kvinnorna där barnet håller sig varmt och rent.

I vissa områden är det fortfarande vanligt att man föder barnen hemma utan sjukvård. Men man får då ofta hjälp och stöd från någon erfaren i byn.

För cirka 30 år sedan födde varje kvinna åtta till tio barn eftersom två till tre inte överlevde de första månaderna. Att fira när barnet blivit en månad är fortfarande tradition. Man firar även efter sju dagar, femton dagar, tjugo dagar och sen en månad. Alla i familjen dyker upp med mat, presenter, pengar och glädje. Detta är något som görs utan att föräldrarna arrangerar något, alla bara vet att de ska komma.

Det finns endel vidskeplighet i kulturen. Om mamman har svårt med amningen, så skall farbröderna i familjen komma med bland annat sötat ris. Barnet ska heller inte bära gult för då kan barnet drabbas av gulsot.

Med paus för fotboll

Fotboll bild blogg
Arbetet som jordbrukare i Florencia och dess syskonsocknar runt om i landet är ett slitsamt arbete. De traditionella femdagarsveckorna utökas ofta med helgarbete. Lediga kvällar i Sverige innebär inte så sällan i Ecuador fortsatt arbete på sin egen, på släktingars eller socknens gemensamma marker (se tidigare inlägg om det gemensamma arbetet i socknen). Mat ska lagas, husen städas, kläder tvättas och läxhjälp ska ges till barnen. Det är ett fullspäckat schema, men för att inte livet helt ska gå åt till slit och arbete har invånarna, utöver de årliga högtiderna och traditionerna, skapat gemensamma aktiviter.

Den överlägset största fritidsaktiviteten i Florencia med omnejd är fotboll. Fotboll i allmänhet och fotboll i synnerhet. Fotboll, fotboll och åter fotboll. Sen lite volleyboll. I Sydamerikas länder råder konstant fotbollshysteri. Kontinenten är födelseplatsen för historiska världsspelare som Maradona och Pelé och i modern tid har Sverigebekanta Marta, superstjärnorna Messi, Newmar Jr och Rodrigues James charmat världen. Fotbollsintresset är så pass stort och utbrett att det utgör är en ekonomisk faktor för fotbollspamparna i Europa att ta hänsyn till. Champions League-matcher och La Liga-matcher spelas därför sent i Europa för att ge sydamerikanerna möjlighet att följa dem och på så sätt ge ökade TV-intäkter. Alla spelar fotboll. Ecuador och dess urfolk utgör inget undantag för denna hysteri.

Av den anledningen står därför arbetet helt stilla några timmar varje helg och skor, benskydd och lagställ tas till socknens fotbollsplaner. De yngre spelar på en mindre plan lite längre upp i slänten medan kvinnor och män i tur och ordning spelar på de två stora planerna. I svenska mått mätt är dom något större än en sjumannaplan. Målen utrustas med nät och sandplanernas linjer, som under veckan suddats ut av regn och vind, fylls på med vitt grus. Spelet tas på allvar. Lag från olika socknar kommer med bilar och bussar i matchande ställ för att göra upp i ett utstuderat seriesystem med avslutande finaler. Kopior av storlag från Europa som franska Paris Saint Germain och de spanska giganterna Barcelona och Real Madrid tampas här i lag om max åtta spelare på planen. För att få spela krävs medlemskort och inbetald avgift om en dollar per spelare och match till domaren, som också han är korrekt klädd i domardress. Domaren delar givetvis ut gula och röda kort, som även dom resulterar i böter om en dollar. Till hjälp har han, domarna har hittills endast varit män, en person ansvarig för referat. Denne person, en inte så sällan traditionellt klädd kvinna, samlar in medlemskort och avgifter samt ser till att allt står rätt till innan och under matchen.

För den oinvigde ser reglerna ut som följer:

– Straffar och frisparkar nära straffområdet innebär att försvarande lag får ställa upp en mur ca en meter ifrån skottpunkten.
– Utsparkar får, beroende på domaren, inte passera halva plan.
– Inkasten ska kastas hårt i marken och spelare tampas om att fånga upp studsen.
– Vid avspark efter mål får spelare stå var som helst på planen.
– Offsideregeln gäller ej.
– Matchen är 2 x 30 minuter lång.
– Fria byten.

– ”Spelet skapar en gemenskap mellan socknarna.”, berättar Julian Calugullin. ”Det är ett sätt att koppla av och minska stressen”.

Även jag har blivit spelare. Jag utgör en kantig och positionssvag back med en rad tveksamma beslut i bagaget och spelar i Bayern Munchen. En stor ära att som utomstående få en given roll i detta spektakel som betyder så mycket för människorna här.

Ett närmare val – Intervju med Julian Calugullin

Med anledning av förra veckans val av ledare i Florencia, då Julian Calugullin för tredje året i rad valdes till president, intervjuade jag honom om vad detta arbete innebär. Ansvaret är obetalt och val genomförs varje år i december. Inför valet, men också då han återigen blev nominerad berättade Julian att han inte ville fortsätta axla ansvaret. Anledningen var att det stora och tidskrävande jobbet utöver hans övriga sysslor som bland annat innebär arbete på den egenägda plantagen samt hans engagemang i organisationen Kawsay. Att han ändå gick med på att återigen ta sig an uppgiften var bristen på intresse från andra att ta över samt att han varit mycket populär under hans tidigare två år som president.

”Vad innebär det att vara president i samhället Florencia?”. ”Kompromisser och ansvar, tänka på vad som är bäst för folket och gemenskapen, en dag i taget,” säger Julian. ”Sprida ut bestämmelser och arbeta för att ge de unga en framtid, motivera ansvarstagande för solidaritet, familjen och samhället. Det handlar om att skapa en mental förändring, ta bort egoism, få invånarna att tänka på familjen. Se till att barnen kan gå i skolan, att organisera arbetet med jorden och i förlängningen maten.”

I januarimånad är presidenten ansvarig för planeringen av året och organiseringen av aktiviteterna. Vad behöver göras? Hur ska det göras? När ska möten äga rum och vad ska diskuteras. Ett exempel på vad planeringen resulterar i är det gemensamma arbetet den egna eller i närliggande samhällen. Detta kommer kommer du kunna läsa mer om på bloggen i ett senare inlägg. Områden som presidenten ska hantera och arbeta med är bland annat jordbruket, säkerheten och hålla produktionen stabil.

”Planen är att vi ska kunna producera grönsaker och rotfrukter för försäljning, egen matlagning och odla medicinalväxter. Göra det som är bäst för familjen. Mycket arbete handlar om att motverka att torka och skadedjur påverkar plantorna. Ett arbete som kopplar samman familjen och jorden i harmoni med pacha mama. Att så och äta.”

I Florencia, och vad det verkar, generellt bland urfolken i Ecuador så råder filosofin om pancha mama. Det innebär bland annat att bönderna försöker odla ekologiskt och leva i symbios med moder jord. På grund av det så driver majoriteten av bönderna i Florenca ett kemikaliefritt jordbruk. Enligt Julian så är det bara runt 10% som använder sig av ickeekologiska metoder, och tillägger att det blir bättre en liten bit i taget.

Jag frågar hur beslutsprocessen ser ut, och Julian berättar att; ”Vi som är ledare i samhället tar beslut under och efter mötena tillsammans med alla invånare. Vi analyserar och diskuterar samt kommer med förslag”. Med ”vi som är ledare” menar Julian sig själv och de andra folkvalda personer i samhället som tillsammans utgör en slags mini-regering, det rör sig bland annat om en vice president, en sekreterare och en ekonomiskt ansvarig.

Som jag nämnde inledningsvis arrangeras det gemensamma arbetsdagar inom eller utanför Florencias gränser, och jag frågar hur samarbetena ser ut. ”Är du redo att ge en hjälpande hand så kommer du få hjälp tillbaka, då blir vårt arbete lättare. Solidaritet mellan bönderna är avgörande, en person kan inte klara sig på egen hand och om man hjälps åt kommer samhället att utvecklas framåt. Det är som små företag, hon har ett litet företag, han har ett litet företag. I brist på pengar kan dom inte anställa någon, men tillsammans kan dom hjälpa varandra utan att jobba för hårt och utan att behöva betala. Därför är det ledarens ansvar att motivera till förändring och besluta var arbetet ska utföras.”

Det är närliggande samhällen som samarbetar på det här sättet, grannsamhällen. Julian berättar att inte alla ledare och samhällen tänker på samma sätt eller har samma mål och idéer om hur man når dem. Vissa är mer självgående eller själviska medan andra tänker på kollektivet. Det är endast med de sistnämnda samhällena som Julian väljer att samarbeta med. ”Genom det gemensamma arbetet kan vi utbyta idéer och avancera”, säger han.

Julian nämner även värdet av internationella utbyten för att utveckla och möjliggöra utveckling av jordbruket och därigenom skapa förutsättningar för att kunna fortsätta bo och leva som dom vill. Han nämner organisationen Kawsay som han, utöver presidentskapet, också är aktiv inom. Kawsay skapar en plattform för den typen av utbyten. Exempel på hur det kan se ut är förra veckans tvådagarsworkshop med representanter från Peru, Nicaragua och Colombia i Kawsays lokal, en kvarn strax utanför Cayambe. Erfarenheter från urfolken i respektive land diskuterades och band knöts för framtida samarbeten. Upplevda problem är sällan något isolerat till en person eller grupp vilket gör att personer under dessa två dagar kunde ta del av hur andra arbetat med ett gemensamt problem.

”Vad är den största utmaningen i Florencia idag?”, frågar jag. ”Pengar och att ta sig ur fattigdom. Sen att skapa ett organiserat, ansvarstagande, solidariskt och organiserat samhälle.” Julian går igenom planerna på att utveckla Florencia genom att bygga ett gemensamt möteshus för workshops och möten samt ett kapell eller mindre kyrkobyggnad. ”Vi letar efter sätt att finansiera byggnaderna och pengar för att köpa mer mark.” Julian nämner siffran 300 dollar per person för att köpa en markyta på 20 000 kvadratmeter och tillägger att det är lite mark för mycket pengar. ”Vi skulle även vilja bygga hus för att välkomna turister och volontärer och ge dem möjligheten att komma hit och bo, leva och arbeta som vi gör.”

I Florencia finns ingen gravplats, de invånare som avlider begravs därför på Cayambes kyrkogård. En fin och centralt belägen plats, men som är trång och så gott som full. Av den anledningen hoppas Julian att Florencia någon gång ska kunna bygga sin egen lokalt knutna gravplats. ”Sen så vill vi ha en vattentank. Vatten för både jordbruksanvändning och för att dricka och laga mat med. Vi har ingen reservoar, det är ett problem för oss. Det finns mycket, mycket att göra och det saknas resurser.”

”Vattnet borde väl vara ett ansvar för regeringen?”, frågar jag och Julian säger det som jag läst mig till gällande vattensituationen i Ecuador; ”Ja, men regeringen gör ingenting. Bara tal och prat.”. Samma mening kan nog höras sägas i alla delar av världen, men Ecuadors vattensituation, och framför allt situationen för landets urfolk gör den väldigt rimlig. Urfolken bjuds inte in i den politiska beslutsprocessen och måste gång på gång hävda sig mot en regering som sällan gör vad den lovar gentemot landets minoritetsgrupper. ”Vattensituationen ser likadan ut i Florencia som i resten av Ecuador. Det finns ingen kredit för bönderna, bara för de rika. Det finns inget vatten för bönderna, bara för de rika.”

Med anledning av det stundande valet i landet frågar jag om han har något hopp om att den nya regeringen ska kunna hitta en lösning på vattenproblemet. ”Vi har bra tankar, analyserar bra, men för vilka? Det är det som är dåligt. Det är dyrt för familjer att låta deras barn gå i skolan och det saknas lärare i hela landet. Maten är dyr, elen är dyr och vattnet också. Fattigdomen är stor och det finns inget stöd för jordbrukare. Vi får ingen hjälp och har inget vatten att vattna med. Sen har vi för liten mark, för lite jord. Politik är bra, men här finns ingen politik, bara politiker.”

Ecuador lider, som så många av dess grannar, av ett styre tyngt av korruption. Den har blivit mindre under president Rafael Correas två mandatperioder, men dess tradition och långa historia har sannolikt skapat en inställning hos befolkningen att det är de egna fickorna hos politikerna som prioriteras. Julian uttalar delvis en liknande inställning. Och skulle en president väljas som är fri från korruption, så är risken stor för att det inte skulle göra särskilt stor skillnad. Som Julian säger; ”Många korrupta mot en. Då händer ingenting.”

Julian nämner också problemen med de många kinesiska företag som stadgat sig i landet och som välkomnas av regering i egenskap av utländska investerare. I teorin skulle det kunna gynna landet, men enligt Julian anställer företagen bara kinesisk arbetskraft och arbetslösheten och fattigdomen bland ecuadorianerna förblir oförändrad.

”Ser du någon lösning på alla dessa problem?”, frågar jag och Julian svarar trött; ”Jag vet inte. Det kanske inte finns någon lösning. Organisationer är delade, samhällen och familjer är delade och det här utnyttjar politikerna. Så det gör det svårt att förändra. Idag tänker ledarna bara på sig själva och inte på alla, inte på kollektivet.

I Florencia betyder kollektivet allt. Utan kollektivet så skulle sannolikt det lilla samhället snart försvinna. Så trots en dyster framtidstro på landet i stort så verkar det inte här saknas vilja och ork att skapa och bevara en lite bit av ”vi”. Ett ”vi” som Julian Calugullin är med och håller vid liv.

/Leo Huss

Att återvända till den goda väntan

Ibland är det så solklart hur pengar kan påverka ett liv. De säger att med pengar kan du göra nästan allt. Och frånvaron av pengar – den innebär alltså en begränsning. Mycket av det vi vill göra hänger på om månadens lön räcker till efter att maten köpts och hyrorna betalts. Marginalerna är inte lika stora för alla, nu om någonsin förstår jag det. En födelsedagstårta eller ett par nya sandaler är inget att ta för givet.

Något som blivit väl synligt i min vardag är att för vissa personer kan denna inkomst hänga på något så basalt som vädret. Kommer det något regn? Om inte, så torkar ju jorden ut. Och om det kommer för mycket, då dränks grödorna. Och döda majsplantor genererar inga pengar. Förstörd havre kommer inte fylla magen på några djur. Svältande kor ger inte mycket mjölk, och hungriga kycklingar kommer inte värpa några ägg.

När jag återvände till mitt hem i La Buena Esperanza, ”Den Goda Väntan”, efter semestern möttes jag av varma leenden och långa, hårda kramar av min familj här i Ecuador. Jag överöstes av kärlek. De påpekade vilken lycka det var att ha mig tillbaka. Dels för att jag nu fyllt mitt gamla tomrum, men också för att jag tog med mig regnet tillbaka.

Att  (1 av 9)     Att (7 av 9)

De senaste åren har det blivit svårare att samarbeta med vädret. Det beror på klimatförändringarna. Farmor Mamisena förklarar att hon inte känner igen vädret längre, när vi för femte dagen i rad hänger ut vår fortfarande regnblöta tvätt på tork. När jag kom tillbaka från semestern regnade det konstant i veckor. Månaden innan föll knappt en droppe. Grödorna skrumpnade ihop och jorden blev obrukbar. De hungriga djuren såldes och vattenransonering infördes i de torraste delarna.

Det känns tungt att veta att klimatpriset bönderna får betala är för något de själva inte varit med och vållat. De vet att vädret allt oftare är emot dem, och de är väl medvetna om de anpassningar de dagligen tvingas göra. Men handlingarna som gett upphov till dagens klimattillstånd, är för många av bönderna i Cayambe okända. Det är inte dem som har förorenat eller missbrukat jordens resurser. De förtjänar inte dessa motgångar.

Trots denna orättvisa och ständiga väderkarusell, så kämpar de vidare. Det finns inga andra alternativ, det här är deras liv. Varje dag går Mamisena med lika starka kliv iväg till djuren och grödorna. Hon hälsar med samma skimrande leende på mig när jag nyvaket möter henne på morgonen, och gör allt som göras kan för att förbättra situationen. Tar sitt klimatansvar. Helhjärtat, och utan tvivel.



Att (3 av 9)Att (2 av 9)

Detta inspirerar mig. Detta får mig att fundera kring hur jorden skulle se ut om vi alla tog vårt klimatansvar. Om vi alla gjorde det som göras kan, lika helhjärtat som våra bönder i Cayambe.

Väntan på vädret var för denna gång över. Med regnets återkomst kunde vardagen sätta fart igen. Arbetet började om på nytt. Jorden arbetades och fröer såddes. Min familj adopterade en kalv och sådde potäter under fullmånen. Och nu är det grönt igen. Grödorna växer, havren skördas och djuren är mätta. Mamisena pekar mot majsfältet; återigen har vi majs så det räcker månaden ut!

Livet här är fyllt av rikedomar.

Att (5 av 9) Att (6 av 9)

Livet på landet

På 3100 meter över havet, i bergen, ligger Olmedo. Det tar ungefär 45 minuter att åka dit med buss från Cayambe. Nära samhällets kyrka bor vi. Vi är jag, min kollega Janeth på Fundación Kawsay, samt hennes mamma Judith. Till familjen hör även hunden Paco och de två kattungarna Katchin och Rakacha. De var små när jag kom hit i oktober. Nu börjar de bli stora. I trädgården bor även tre kalkoner, sju marsvin och numera två kaniner (innan fanns det bara en). Dessa umgås dock inte med människor särskilt mycket – eller snarare tvärtom. Förutom möjligen när det är dags att bli uppäten. Ute på en av deras tomter i närheten bor även familjens tre kossor, ett får samt en gris, som vilken dag som helst ska få kultingar.

Livet på landet (jag refererar alltså till Peps Perssons klassiska låt): klockan fem varje morgon kliver Judith upp för att mjölka korna och ge dem mat. Även grisen och fåret får mat. Djuren som bor i trädgården får mat lite senare, lagom till när vi brukar äta frukost (runt åtta-nio). Vid halv fem på eftermiddagen är det tid att gå till kossorna och de andra djuren igen. Förutom djuren ska även trädgårdslanden underhållas; det ska odlas, skördas och rensas ogräs. Judith säljer även mjölk och lite andra grödor när det finns.

Janeth jobbar mest hela dagarna och är ansvarig bland annat för ett nytt stort dokumentationsprojekt av samtliga medlemmar i Organisationen för ursprungsfolkssamhällen i Olmedo och Ayora, COINOA (Comunidades Indígenas de Olmedo y Ayora), genom Institutet för ekologi och utveckling av de andinska samhällena, IEDECA. Det är ett sjuttiotal familjer som ska dokumenteras genom att de utplaceras på karta med hjälp av GPS. Janeth dokumenterar också vilka som bor i familjen, hur mycket mark de har, vad som odlas och vilka djur som finns. Familjerna får även rita en plan över hemmet och den eventuella mark som hör till, samt rita upp hur de skulle vilja bo. Allt detta för att stötta dessa familjer, som i stor utsträckning sysslar med självförsörjning.

Olmedo är känt för att vara kallt. Och inte är det så konstigt att det är kallt i bergen. Varje morgon när jag går ut i trädgården ser jag El Nevado på håll. El Nevado är den snötäckta vulkanen Cayambe, som ligger på 5790 meter över havet.
På dagarna kan det dock bli ganska varmt i Olmedo. Kläderna som har tvättats för hand torkar. På kvällarna är det dock tur att det finns en öppen spis i hemmet. Paco smiter allt som oftast in om kvällarna och lägger sig framför brasan i spisen.

På helgerna hör säkert hela samhället predikan och mässor från den katolska kyrkan som bara är ett stenkast från där vi bor. Det är mysigt.

Ingen i familjen talar särskilt mycket kichwa, men när Janeth har tid över sitter hon gärna och pluggar in glosor i sitt kichwa-spanska lexikon. Det vill säga när hon inte syr, stickar, lagar mat eller städar. De två kattungarna har jag och Janeth döpt tillsammans. Katchin betyder gurka och Rakacha är morot på kichwa.

El Nevado eller vulkanen Cayambe
El Nevado eller vulkanen Cayambe
Judith, Janeth och Paco arbetar
Judith, Janeth och Paco arbetar
Kalvar
Kalvar betar
De som har kor, får och grisar brukar placera ut dem där det finns gräs att äta.
De som har kor, får och grisar brukar placera ut dem där det finns gräs att äta.
Paco leker i Judiths brors trädgård i Olmedo.
Paco leker i Judiths brors trädgård i Olmedo.
Janeth, Paco och Judith tar en paus i arbetet på en av deras tomter.
Janeth, Paco och Judith tar en paus i arbetet på en av deras tomter.
Så här såg kattungarna ut i början när jag precis hade kommit till familjen.
Så här såg kattungarna ut i början när jag precis hade kommit till familjen.
Nu är kattungarna större.
Nu är kattungarna större.
Rakacha  blickar ut från taket.
Rakacha blickar ut från taket.
Vandring i bergen
Vandring i bergen
En häst väntar på någon..
En häst väntar på någon..
Det är vanligt att ha (vakt)hundarna på taket.
Det är vanligt att ha (vakt)hundarna på taket.