Kortsiktiga vinningars mörka baksida


Arokkiyamary på sin gård
Arokkiyamary på sin gård.

När vi möter B. Arokkiyamary är det mitt på dagen och solen står i zenit, för att skydda sig från solens värmande strålar har hon tagit tillskydd under husets altan. Arokkiyamary bor i byn Semmedu precis intill Kadavakurichi och har under hela sitt vuxna liv arbetat med småjordbruk på sin egna gård.

När hon började bruka jorden gjorde hon som de andra i området och odlade monokulturellt. Med hjälp av kemiskt gödsel och bekämpningsmedel märkte hon snabbt hur grödorna växte snabbare än vanligt. Efter flera års arbete med de kemiska medlen började hon dock lägga märke till andra, mer negativa, konsekvenser kopplade till kemikalierna. Den jorden som besprutades blev hård och hade svårt att binda näring, maskar och andra djur som är väsentliga för att binda näring och göra jorden mjuk kunde inte leva där efter besprutningen. Resultatet blev att ca vart femte år så uteblev skörden. Arokkiyamary fick även fysiska problem pågrund av alla kemikalier, olika former av hud, ögon och hjärtproblem kantade hennes tillvaro när hon arbetade med kemikalier.

Hennes väg att komma bort från de problem som kemikalierna bidrog med var att söka sig ifrån det kemiska jordbruket och istället börja odla organiskt. Tillsammans med sin familj sökte då sig Arokkiyamary till CIRHEP för hjälp och utbildning i hur man på bästa sätt kan odla organsikt utan kemikalier i området. Med CIRHEPs hjälp så har hon gjort en helomvändning i det jordbruk som de utför, numera arbetar de endast med ekologiskt jordbruk på deras gård.

Arokkiyamary tillsammans med sin man Benjamin.
Arokkiyamary tillsammans med sin man Benjamin.

Tillsammans med CIRHEP så har hon även varit med och startat en Participatory Guarantee System (PGS) grupp i hennes by, som hon blev ledare för. Gruppen består av bönderna i byn som odlar ekologiskt. De har möte minst en gång i månaden där de diskuterar och utvärderar hur jordbruket går. Arokkiyamary tillägger dock att bönderna i gruppen ofta kommer till henne utanför mötena för att be om råd och tips om hur de ska gå tillväga för att förbättra sitt jordbruk. Hon hjälper mer än gärna bönderna och försöker lösa alla tänkbara problem de kan ha. På senare tid har hon även börjat att hålla i utbildningar för bönderna, dessa utbildningar riktar sig både till bönder som redan odlar ekologiskt och vill utveckla sitt jordbruk men även till de bönder som fortfarande odlar med kemikalier där hon talar om fördelarna med ekologiskt odlande.

För Arokkiyamary har övergången till ekologiskt jordbruk även förbättrat hennes livsvillkor markant. Hennes hälsoproblem har numera försvunnit och hon uttrycker en stor lättnad över att hennes hjärt, syn och hudproblem har lagt sig. Marken har också fått lättare att binda näring vilket har lett till att hennes skördar är större och frukterna håller längre. Med hennes enorma kunskap inom ekologiskt odlande har hon även blivit en viktig aktör i samhället.

Familjens kor
Familjens kor.

Vi har mens!

10122016-dsc_0309

Mens! En naturlig del av livet, något som de flesta kvinnor har men väldigt få människor vågar prata öppet om. Varför är ordet mens så tabubelagt egentligen? Varför tvingas kvinnor till ett ständigt smusslande? På jobbet, i skolan och på gymnastiken. Och hur är det ens möjligt att mens än idag kopplas ihop med skam och anses vara smutsigt? Det är ju bara lite blod. Frågorna är många och vi har långt ifrån alla svar, men vi lyfter gladeligen debatten för att fler kvinnor ska ha möjlighet att leva ett hälsosamt liv med det vi tjejer har en gång i månaden – ja ni vet, mens!

mens_kvinnorFörsta dagen på organisationen Keystone fick vi oss en tankeställare. Det skulle komma att bli en dag i mensens tecken. Inom the Indigenous People’s Programme hade en bestämt sig för lyfta frågor som rör just kvinnor och mens. Allt från grundläggande kunskaper om vad som händer i kroppen till problem som kvinnor stöter på i samhället. Klockan hade slagit halv tio denna måndag och i föreläsningssalen var det full aktivitet. Vi slog oss ner på varsin dyna med utsikt över de iögonfallande väggmålningarna från golv till tak, skapade av urfolksgruppen Kurumba i byarna runt Kotagiri. De olika motiven i grönt, brunt och rött har målats med färg tillverkad av blad, bark och jord och visar bybornas dagliga aktiviteter, traditioner och kultur. På golvet satt Kathy från Ecco Femme tillsammans med personal från Keystone och ett tjugotal kvinnor från olika byar i området. Vi huttrade lite, klädda i för tunna kläder och insåg att det var tur att vi båda valt att ta på oss hela skor och strumpor den dagen. Klimatet i Nilgiribergen är helt annorlunda från det vi blivit vana vid sen vi kom till Indien för drygt sex veckor sedan. På 1800 meters höjd är luften både friskare och kyligare, och utsikten här är svårslagen.

Vi började med att berätta om vår första mens och vårt starkaste minne därifrån. Redan där snurrade
tankarna. Har vi någonsin suttit i ett rum och pratat öppet om mens med okända människor? Har vi någonsin pratat om våra känslor kring mens med andra än våra vänner? Aldrig. Men i skolan då… har vi någonsin gått igenom vad som händer i kroppen vid mens? Nja. En snabb genomgång på sexualundervisningen möjligtvis, där majoriteten av klassen satt och fnissade. Annars nej. Så fort ordet mens nämns i Sverige känns det ofta som att folk ryggar tillbaka. Mens. Usch, sådant ska en ju hålla för sig själv.

Kathy berättade även om olika mensskydd. Hur bindor och tamponger innehåller osynliga kemikalier, som är skadliga för kroppen och naturen, och vilka andra alternativ som finns. Diskussionerna om mens var därmed i full gång och många hade svårt att vara tysta. Det är lätt att munnen går i ett när något som är en så pass viktig del av livet äntligen är i fokus. När menskoppen kom fram kunde kvinnorna i rummet inte dölja sin chock. ”It looks scary” säger en av dem och skrattar. Trots att många tyckte att menskoppen var konstig blev den populärast bland alla.

22112016-dsc_0183-2Ecco Femme är en organisation som arbetar för ökad sexuell hälsa, genom att tillverka miljö- och
människovänliga mensskydd och hålla seminarium för kvinnor om mens. Det största problemet enligt Kathy är att vi, alla människor oavsett kön, pratar för lite om mens. Mens anses vara fel och framförallt pinsamt. För att sudda ut denna tabu, måste vi som har mens gemensamt lära oss själva att prata om det. Först då kan vi förmedla kunskap till andra, och börja prata öppet om mens. ”The more that we get comfortable and knows how it works, we can be able to help others in our community” säger Kathy.

Det senaste året har indiska medier börjat belysa ämnet mens allt mer. I Indien handlar diskussionen mer om kvinnors rätt att röra sig fritt under sin menstruation, framförallt deras rätt att besöka hinduiska tempel och moskéer. Allt fler kvinnor börjar höja sin röst och lägga anspråk på sina rättigheter för att normalisera mens och frigöra sig själva. Men som sagts tidigare, i grund och botten måste vi börja prata mer. Vare sig det är med våra politiker, våra kompisar, vår partner eller människan framför oss i kön på Ica. Vi kommer inte sluta prata förrän mens anses vara lika rent som vatten. Frågan är om detta räcker? Vi tror det.

Systerskap i Cayambe

_dsc0041
Från vänster: Pacha Cabascango, Politisk aktivist för urfolks rättigheter. Diana Cabascango, Pueblo Kayambi. America Tuquerres, Kawsay. Esthela Castillo, Pueblo Kayambi.
Jag befinner mig i staden Cayambe i Kayambi territoriet i de Ecuadorianska Anderna. Jag bor hos och spenderar mina dagar tillsammans med America Tuquerres, eldsjäl och oändlig inspirationskälla.
Förutom att sköta alla hushållssysslor, fostra barnen, delta i skolaktiviteter, arbeta i jordbruket och ha ett heltidsjobb så har America även ett politiskt engagemang för urfolkets rättigheter. Åratal av diskriminering, men också erfarenheter av sociala politiska rörelser, har gett henne insikten att förändring är möjlig, den sker genom folklig organisering och kamp!
Jag frågar America om det finns någonting en kvinna inte kan göra som en man kan. En låga tänds, hon som alltid pratar långsamt och tydligt för att jag ska förstå språket kan inte hjälpa att engagerat fara iväg; ”Tidigare i vårt land var kvinnans roll i hemmet. Hennes arbete var att ta hand om huset, barnen och mannen. Idag ser det annorlunda ut. Det finns inget en kvinna inte kan göra. Vi sköter fortfarande hemmet, vi är fortfarande mödrar och hustrur men vi har samtidigt professionella yrken och deltar i arbetslivet. Vi deltar i det politiska arbetet och driver utvecklingen framåt”.
Fredagen den 25/11 på internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor organiserades en stor demonstration här i Cayambe. Deltog gjorde utbildningsinstitutioner, organisationer och privatpersoner, tillsammans utgjorde de 600 människor som marscherade genom staden for att kräva kvinnors rättigheter och få ett slut på våldet. Folkets kampsånger ekade mellan bergen som omsluter staden; ”Ingen mer diskriminering, inget mer våld och inga fler mord! Inte en enda gång till! Vi vill leva”.
Bland deltagarna befann sig representanter från Fundacion de Kawsay, organisationen där America arbetar och jag praktiserar. Kawsay arbetar för att främja urfolks kultur och livsvillkor, bland annat genom att skydda deras rätt att odla ekologiskt med respekt för Pacha Mama” – moder jord.
”Idag är en mycket viktig dag, för att minnas det som varit och för att föra kampen vidare. Vi befinner oss i Kayambi territoriet, ett område med en historia av starka kvinnliga ledare som gett sitt liv för att uppnå frihet för alla människor. Så i dag höjer vi våra röster i protest mot våldet mot kvinnor och familjerelaterat våld”, säger America. ”Kawsay arbetar mycket med att stärka kvinnor och informera om våra rättigheter. Kvinnor är precis lika kapabla som män och bör därför ges samma möjligheter och ansvar. Vi, kvinnor från stan såväl som från landsbygden, delar med oss av våra visioner, erfarenheter och tillsammans stärker vi varandra”.
Kawsay strävar efter att ha en mångfald av deltagare, kvinnor, män, unga och gamla, på alla deras aktiviteter. Syftet är att hela samhället ska delta i att driva utvecklingen framåt och tillgodose allas rättigheter och förbättra deras livsvillkor.
Fredagens marsch avslutades i Coliseo de Cayambe där alla samlades for att lyssna på tal av bland annat vice borgmästare Dolores Silva och Dina Farinango som representerade organisationen Pueblo Kayambi. Pueblo Kayambi delar Kawsays politiska vision och har många nära samarbeten och gemensamma aktiviteter.
Mina Ecuadorianska systrar inspirerar mig. Det finns inget en kvinna inte kan, tillsammans är vi starka och kan skapa förändring, lokalt och globalt.

Upp till kamp, Viva las Mujeres!!

Syntolkning:Bild från demostrationståget med en mångfärgad flagga med en symbol föreställande solen och månen, detta är en symbol för urfolkenss kamp i Ecuador. Den här flaggan tillhör organisationen Pueblo Kayambi med samma politiska ideologi som Kawsay och har många nära samarbeten och gemensamma aktiviteter tillsammans.
Syntolkning:Bild från demostrationståget med en mångfärgad flagga med en symbol föreställande solen och månen, detta är en symbol för urfolkenss kamp i Ecuador. Den här flaggan tillhör organisationen Pueblo Kayambi med samma politiska ideologi som Kawsay som har många nära samarbeten och gemensamma aktiviteter tillsammans.
Syntolkning: Bild från demostrationståget. Längst fram står lärare med en banderoll från en av Cayambes grundskolor, bakom skymtar elever, balonger och banderoller med slagord.
Syntolkning: Bild från demostrationståget. Längst fram står lärare med en banderoll från en av Cayambes grundskolor, bakom skymtar elever, balonger och banderoller med slagord.

En gul scarf och knutna nävar

Klockan slog precis om till midnatt här i Bolivia. Datumet är knappt synligt i det högra hörnet på min datorskärm men känns betydligt större inom mig. 25 november. Den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Detta är en enormt viktig dag, för varje år består likt förbannat patriarkatet. Varje år består det faktum att kvinnor världen över systematiskt får sina mänskliga rättigheter kränkta. Våldet mot kvinnor är en global pandemi, och kommer i olika former.

Förra veckan deltog jag och Camila i en mässa för urfolkens kommunikation i Abya Yala (det icke-koloniala namnet på Sydamerika). Mässan hölls på Univalle-universitetet i Cochabamba. Först fick vi skriva upp oss på ett utav nio huvudämnen, sedan hölls nio separata konferenser. Vi valde den som belyste genusperspektivet. Ganska direkt förstod vi vilket enormt intresse och engagemang det väckte, för klassrummet var smockat och tillslut satt det till och med folk på golvet. Här fanns representanter från Bolivia, Argentina, Guatemala, Mexiko, Colombia..

Julieta Paredes, representant för El Feminismo Comunitario, inledde med ett glödande tal om hur maktordningar samverkar i Abya Yala. Om hur kvinnokroppen är kolonialiserad. Kvinnor är ofria i sin sexualitet, i sina livsval, i sina kroppar och i sina roller i samhället. Är det en västerländsk konstruktion, frågade hon gruppen? En del som jag hittills har pratat med på praktiken om tiden före kolonialismen menar att de rätta värderingarna fanns då, att kampen som förs idag ska sträva efter att gå tillbaka till den harmoni som en gång rådde bland människor i Abya Yala. Paredes påpekade i sitt tal att en sådan syn är romantiserande och rasistisk. Det fanns visst krig. Det fanns visst orättvisor. Och patriarkatet existerade, om än i en annan skepnad. Jämfört med kvinnor i Europa vid samma tidpunkt, sent 1400-tal, hade kvinnor i Abya Yala det generellt bättre ställt. Men att påstå något annat än att urfolk är människor med brister som alla andra är ett gravt feltramp.

Julieta
Julieta Paredes

På samma sätt som jag upplever att feminismen spretar (på gott och ont) hemma i Sverige, så var också konferensen en salig blandning av tyckare. Flera gånger bad en och samma man om ordet och pratade högt om något som verkade irrelevant för ämnet, och sedan förväntade han sig applåder. Hans agerande gjorde mig irriterad. Varför tog han plats just här? Varför gavs han ens plats? Hur kom det sig att ingen avbröt honom? En kvinna bakom mig uttryckte samma känsla högt, och Paredes bemötte omedelbart detta med vad som blev en viktig tankeställare för mig.

Paredes tog fram två scarves. En utsträckt lila och en cirkulär gul. Den lila symboliserade Europas tid, och den gula Abya Yalas tid. Hon förklarade att när européerna tog över så kapade dem en annan kontinents tidsuppfattning, och sa att från och med nu så förvisas den i sin helhet till historien. Den lila scarfen skulle nu råda, och blev norm. Den lila scarfen är linjär och tror på ett passerat förflutet och en ”utvecklad” framtid längre bort. Abya Yala skulle så småningom vandra samma väg, menade européerna. På så sätt försvarades också imperialismen med påståenden om att en gjorde gott och ”civiliserade” en befolkning i nöd.  Liknande tankar existerar än idag.

Vad scarvsarna gjorde med mig var att jag insåg hur pass starkt min feminism, trots att jag vill något annat, är vinklad av min vithet. Mycket av mitt engagemang bygger på att jag relaterar till en upplevelse. Det jag upplevt själv och det förtryck jag utsätts för har därmed också format min kamp. När vithet samtidigt är norm så skapas en rörelse som stänger ute så mycket annat, och framför allt – andra. Detta har jag vetat rent teoretiskt innan, men här kunde jag så tydligt känna att jag missade något. En man med en blodig historia, en man som blivit ifråntagen sin kultur för att sedan återkräva den, en man vars kläder många vita bär som kostym på maskerad, en man vars språk inte finns att höra på en radiokanal, denne man delade en kamp med kvinnorna i rummet. ”Avpatriarkalisering och en avkolonialisering av våra kroppar kan inte ske utan männen” sa Paredes till mig och Camila efteråt. ”Vi vill ju ha våra bröder vid vår sida och kunna blomstra ihop.”

Så dels missade jag det uppenbara, att mitt manshat i svensk, medelklass och vit kontext inte gick att applicera här. Men jag tror också att frustrationen inom mig när män tar mycket plats, eller när kvinnor trycker ner sina systrar, har att göra med individualismen jag kommer ifrån. I kontrast med min upprördhet över någons bristande självinsikt så fanns det en stark tolerans i klassrummet mot mannen som må hända var ute och cyklade. Även han var offer för systemet patriarkatet, och den starka machismokulturen. Och även hon som proklamerade att kvinnor skulle veta sitt egna värde och sluta klä sig utmanande. För fokus för konferensen låg hela tiden på att förändring sker genom att ta makten över kommunikationen, redaktionerna och skildringen av sin egen existens. Förändring sker genom sexualundervisning och upplysning. Steg för steg. Lite i taget.

Kamera

Och det är också därför som den 25 november är så viktig, för den belyser det stora, strukturella och det globala problem som patriarkatet är. Vi kan liksom inte rucka på det med ett finger. Vi måste vara flera händer. Hand i hand, eller hand på axel. Några som böjer sig ner för att låta sina ihopflätade händer bli någon annans trappsteg. Det är en dragkamp. Knutna nävar i luften. Att aldrig ge upp. Att alltid försöka vidga sitt synfält, för plötsligt finns där så mycket mer kraft att hämta.

Elcumbre