Kolunji

Kudumbam was established in order to enhance and disseminate organic farming and sustainable agriculture. As part of that mission the founder Dr. Nammalvar, Mr. Oswald Quintal, and Swallows created Kolunji, a farm engaged entirely with organic farming to be an ideal of agriculture; a practical study of how organic farming can be conducted and cultivated. Consequently, in 1990 the farm was created in a land that then was completely barren, a task that would be easy for the skilled and experienced people engaged in Kudumbam. For the founders, it was essential to not only criticize the state for its chemical farming but also to give alternatives and actually showcase how organic farming can be conducted. Since then Kolunji has been a beacon of light to the organization, where you can find different water conservation projects, such as ponds, a community forest, agroecology projects, cows and hens, worm compost, seed conservation projects, fuel dryer projects, and much more.

Another part of what Kolunji was made out to be was a training center, where farmers, youths, and women come for training. So, not only is it a place where you could see organic farming in action, but also a place where you could learn different farming techniques and skills, both theoretical and practical. Examples include animal husbandry, soil and water conservation, and agroforestry, where including trees is an important way of being able to secure an income and food in case of crop failure, but also to be able to provide shade to other plants. As such, Kolunji really does succeed in being a place where organic farming is disseminated to other farmers and youths. Some of this work is done locally, for the surrounding villages and their farmers, many of whom have had some type of training from Kolunji. If you ask, most people in the surrounding villages in Pudukottai know Kolunji and Kudumbam well. However, Kolunji is not just for the local people, it is also open to other national and international people who are interested in organic farming. Unfortunately, since Covid, the training sessions have been fewer but Kudumbam still does hold them for anyone interested. During my time spent with Kudumbam, they had some teachers fly in from Sri Lanka who stayed for 11 days at Kolunji to receive training in organic farming. I took part in some of it, and although it was conducted in Tamil, I still did manage to catch some of the major points of the training. One of the days was spent in the field getting to know how to analyze a field, in order to understand the soil health as well as crop health and what would be needed in terms of bio inputs. This was followed by group discussions, also in the field together with surrounding farmers, and further theoretical sessions were held back at Kolunji. Thereafter a lesson was held on how to create natural fertilizers with the help of cow dung. Even though I was unable to understand most of what was being said, it was fun and educational to be part of the training sessions. Kudumabm also has specific training for women when it comes to herbal powder making, value-addition training, and tailoring. 

Ramadass teaching
Group discussions
Toolkit for analyzing crops
Participants analyzing the crops
Banner of the program
Creating bio-input (natural fertilizer made of cow dung)
Stirring the bio-input

Besides the training center, there is also a children’s home, Vidivelli (Morningstar) Children’s home, at Kolunji that has been operational since 2002 with the help of Emmaus, an international movement that works to decrease poverty. It has been a home for more than 150 children throughout the years. Unfortunately, with a loss of income from the training programs since Covid, Kudumbam had some trouble keeping up with the maintenance of the home and was forced to close it down. However, as they did not want to abandon the program entirely, Kudumbam transformed the children’s home into a weekend program where the children could still come to the farm and receive practical training. As part of the weekend program, the children also receive new clothes for the two major holidays in Tamil Nadu, Diwali in October and Pongal in January, which I wrote about in the previous blog post. Kudumbam is hoping and working to get the Videvilli children’s home up and running again since there is still a need for such a program to exist.

Sign of the Vidivelli Children’s home
Kids who participate in the weekend program

Having had the opportunity to spend time at Kolunji, breathing in the fresh air, surrounded by nothing but peace and quiet, and different animals, I can safely say that Kolunji is exactly what it was made out to be, a source of inspiration. Walking around the farm I can see the classrooms, the home where the children lived, the worm compost, the well, the fishpond, and the community forest. No matter where I turn there is some form of agricultural and community project. So Nanri* Kudumbam**, my Indian family, for the inspiration that Kolunji has given me. 

*Thank you

**Family

Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

EP 3. VIETNAM

Hej från Saga & Vilma i El Cairo, Colombia igen! Här kommer vårt tredje avsnitt i vår poddserie ”Kaffe med smak av: Klimatförändringar, Svåra Arbetsförhållanden & Orättvisa”, där vi idag pratar om kaffe i Vietnam. Lite mer ingående pratar vi om hur forskning och innovation används för att förebygga kaffeproduktion samt huruvida detta är positivt eller negativt. Som vanligt bifogar vi ett råmanus samt källorna nedan för de som är intresserade. Hoppas ni lyssnar!

Otippat nog så är den andra största producenten av kaffe i världen Vietnamn. Och som för de flesta länder som idag producerar mycket kaffe så var det under koloniseringen som landet började producera. I vietnamn var det fransmännen som introducerade kaffet under 1850 talet och sedan dess utvecklades produktionen snabbt. Vietnamn producerar främst kaffesorten Robusta, och är den största producenten i världen när det kommer till den sorten. Skillnaderna mellan Robusta och Arabica- vilken är den sort som vi främst dricker i Sverige, är bland annat smaken, där Arabica har en mer mild och fin smak medan Robusta smakar mer bittert. Dessutom skiljer sig priset rejält och Arabicabönor säljs för det dubbla priset. Robusta används främst till snabbkaffe just av dessa två anledningar, sämre smak och billigare kaffe. Som namnet tyder på är även Robustaplantan robust, den är lättare att sköta och ger större skördar. 

2021 så utgav Robusta 95% av Vietnams kaffeproduktion och hela 80% av all Robusta kaffe odlas i den centrala höglandsregionen. Traditionellt sett har Vietnamesiskt kaffeproduktion fokuserat på kvantitet och massproduktion då klimatet i Vietnamn ger perfekta förutsättningar för att kunna massodla den tåliga robusta plantan och främst säljer man kaffe till producenter som gör snabbkaffe. På grund av detta har Vietnamn fått ett rykte om sig att producera mycket men äckligt kaffe och detta gör det svårt för bönder som faktiskt vill fokusera på kvalitet i produktionen av Robusta och Arabica kaffe. I Vietnamn är det även främst etniska minoritetsgrupper som odlar kaffe, och i den centrala höglansregionen som står för majoriteten av produktionen bor 47 av landets 54 minoritetsgrupper. Detta har lett till att många familjer har blivit helt beroende av kaffeodlingar som inkomst och många familjer har med hjälp av sina odlingar lyckats höja sina inkomster och ta sig ur fattigdom. Trots detta så är regionen den andra fattigaste i hela landet och över en miljon småbönder lever fortfarande i fattigdom. 

Liksom de andra länder vi pratat om i den här serien så påverkas såklart produktionen av klimatförändringarna. Högre temperaturer och extremväder har lett till stora osäkerheter och svårigheter för bönderna. Längre torka, översvämmade floder och aggressiva sjukdomar har resulterat i en sämre produktivitet och mindre bönor från kaffeplantorna. Den utbredda expansionen av kaffeplantager har också lett till omfattande miljöförstöringar bland annat i form av avskogning och föroreningar av jordområden. Då bönderna har velat maximera sin produktion så har man använt olika omiljövänliga odlingsmetoder vilket resulterat i missbruk och överanvändning av konstgödsel och bekämpningsmedel. Som ett resultat av detta har det centrala höglandet i vietnamn blivit ett av de mest förstörda naturområdena i hela Vietnamn.

//Saga & Vilma

KÄLLOR:

Kafferosterier Koppar (2018) “10 skillnader mellan arabica och robusta“ https://kafferosterietkoppar.se/info/10-skillnader-mellan-arabica-och-robusta/

We Effect (2016) “Hotet mot din kaffekopp” https://weeffect.se/app/uploads/2016/11/hotet_mot_din_kaffekopp.pdf 

Australian Center for International Agricultural Research (2021) “Building climate-resilience in Vietnam’s coffee and pepper systems“ https://www.aciar.gov.au/media-search/blogs/building-climate-resilience-vietnams-coffee-and-pepper-systems

Perfect Daily Grind (2021) “A breakdown of Vietnamese coffee-producing regions” https://perfectdailygrind.com/2021/12/a-breakdown-of-vietnamese-coffee-producing-regions/

Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

EP.2 BRASILIEN

Hej! Här kommer del två av vår poddserie ”Kaffe med smak av: Klimatförändringar, Svåra Arbetsförhållanden & Orättvisa”, som idag ska handla om Brasilien. I det här avsnittet går vi igenom frosten som hade en extremt stor påverkan på kaffeproduktionen i år. Vi har fått ta del av en intervju med den brasilianska kaffebonden Donizete Cosme, med hjälp av vår praktikantkollega Siim Prääts. Vi diskuterar även huruvida höga priser på kaffe är rimligt och hur mycket som egentligen går till odlarens ficka. Återigen bifogar vi ett råmanus om någon föredrar att läsa istället samt källorna längst ner! Kram från Vilma och Saga!

I år drabbades Brasiliens kaffeproducenter av den värsta frosten på över 50 år. Då Brasilien är världens största producent av kaffe fick detta konsekvenser på kaffepriser världen över och förmodligen har du själv märkt att kaffet blivit dyrare i år. Vanligtvis producerar Brasilien mellan 45-65 miljoner 60 kilos säckar med kaffe varje år. 2022 förlorade man till följd av frosten uppskattningsvis 10-12 miljoner 60 kilos säckar. 

Hos kaffeproducenterna i Minas Gerais, en stat i södra Brasilien, har 20 till 30 procent av den odlade marken förstörts, men för att kaffeplantorna ska kunna återhämta sig kommer bönderna att behöva beskära eller omplantera mellan 30 till 50 procent av alla kaffeplantor, detta för att säkerhetsställa kommande skördar och att produktiviteten hos plantorna inte kommit till skada. Det finns nämligen två olika typer av frost som drabbar kaffeplantorna i Brasilien. Den första är en så kallad vanlig frost som skadar plantans nuvarande produktion men även plantans nästkommande produktion. Den andra typen kallas Svart frost och den ‘r svårare att identifiera då den har en långsiktig påverkan på plantans produktion. Svart frost är inte en konsekvens av kalla grader utan av en kombination av vind och grader mellan 2-5. Båda dessa typer har en stor och svår påverkan på kaffeplantan. 

Vanligtvis är torka under slutet av produktionsprocessen för kaffeplantorna det stora problemet och detta brukar räddas av regnperioder under sommarmånaderna, januari till april. Då får plantorna en chans att samla in och konservera vatten som hjälper dom under vintermånaderna av torka. Men under 2021-2022 så kom det inget regn i Minas Gereis, vilket skapat ännu sämre förutsättningar för plantorna.

Priset på kaffet ökar ordentligt på vägen mellan bonden och kundvagnen, och huvuddelen av prisökningen sker efter att kaffet kommit till rosterierna. Ett stort problem för produktionsländerna är därmed att de bara är råvaruleverantörer. Endast en liten del av kaffet rostas och packas i producentländerna. 2010 bestod endast 7,6 procent av all kaffeexport från producentländer av behandlade bönor. En orsak till att den klara majoriteten av exporten från producentländer består av obehandlade bönor är att det krävs investeringar för rosterier och andra anläggningar. De stora rosterierna anser det vara mer lönsamt att förädla kaffet i USA och Europa, nära konsumenterna.

På 1970-talet behöll producenterna i genomsnitt 20 procent av butikens försäljningspris på kaffet. Idag kan jordbrukarna förvänta sig att få mellan 7 och 10 procent av butikspriset.Bakom varje kaffekopp ligger ett enormt arbete och hantverk. För att producera ett halvt kilo rostat kaffe behöver bönderna plocka cirka 1900 mogna kaffebönor. För att teckna en svensk persons behov under ett år behövs det 14 440 frukter. Tillägg till detta är att skörden inte är enkel. Här i el Kairo växer ofta kaffe plantorna på extremt branta avsatser eftersom att terrängen är så bergig.

//Vilma & Saga

Kaffebönor som torkar på taket
Kaffebönor som torkar på taket

Källor:

Coffe Research “Coffee Frosts” http://www.coffeeresearch.org/market/frost.htm

Global Coffee Report (2021) “The Big Brazil Frost”  https://www.gcrmag.com/brazil-frost/

Borgen Magazine (2021) “Brazilian Coffee Farms: Against Modern-day Slave Labor” https://www.borgenmagazine.com/brazilian-coffee-farms/

Marjorie, Miranda, Brazilian Cofee Exporters Council (2016) “Challenges of world coffee production: Brazil in the right direction!“ https://www.cecafe.com.br/site/en/sustainability/articles/challenges-of-world-coffee-production-brazil-in-the-right-direction-20160913/

Pellegrini – en plats bortkopplad från ungefär allt..

”Hej Emma, här varsågod, vill du ha mate? Eller ja, det är egentligen tereré, alltså kall mate, det går ju inte att dricka varm mate i denna värme, hur gick resan hit? Mitt namn är Marylin och det här är Araceli”

Bara en timme efter att jag landat i Pellegrini möttes jag av två vänliga leenden tillhörande två kvinnor som bor och kommer härifrån. De hämtade mig i bil och vi åkte ut på en tur… 

Efter att ha spenderat ungefär 1,5 månad i Buenos Aires hade jag en önskan om att lämna staden, cementen och allt vad det innebär och få en större bild av vad landet Argentina är. Speciellt eftersom Buenos Aires stadskärna faktiskt påminner en del om Europa. Vi pratade ihop oss inom Pereyra och organiserade därefter en resa till provinsen Corrientes där naturreservatet Íbera ligger. 

Resan dit var en nattbuss till Mercedes där Cecilia som är en del av Pereyra bor, Cecilia hämtade mig på stationen och öppnade sitt hem för mig. Vi åt frukost ihop och sedan vilade jag i hennes hem. Vilan var välbehövlig eftersom jag knappt hade sovit under natten. Inte för att det inte gick, bussarna i Argentina är överraskande bekväma med stolar som kan fällas ut som fåtöljer – anledningen var effekten av den minskade ljusföroreningen som fick himlen att explodera av stjärnor på ett fantastiskt vackert sätt. Omöjligt att inte beundra! Därefter var det dags för nästa buss, och trots att distansen mellan Mercedes och Pellegrini i sig inte är särskilt lång med sina 70 km så tog de 3,5 timme att åka eftersom vägen är bumling och av grus. 

Pellegrini är en stad med ungefär 1000 invånare. Vid första anblicken hade jag svårt att förstå vart jag landat, bussen stannade i ett antal korsningar och folk hoppade av utan att chauffören berättade var vi befann oss. Jag hade svårt att förstå hur folk visste vart de skulle hoppa av, allt såg likadant ut och även lika så öde med enkla vägar av rött stengrus. Mest av allt såg det ut som att varje korsning var en återvändsgränd. Sist att gå av var jag, och när chauffören annonserade att vi var framme hade vi stannat utanför ett litet orange hus. Jag hade fått instruktioner om att dörren var olåst och att nycklarna till huset satt i dörren på insidan, vilket riktigt nog stämde. Detta blev den första av många kulturkrockar jag upplevde mellan Pellegrini och Buenos Aires. Ett tema som skulle fortsätta utvecklas under veckan. 

I Buenos Aires får jag i genomsnitt höra en gång om dagen att jag bör vara försiktig, att helst inte vistas i staden ensam eller gå runt med mina värdesaker synliga. I Pellegrini fick jag höra att det jag behövde vara mest rädd för, var stadens alla hundar. Det tog någon dag innan jag faktiskt andades ut och förstod vilket liten pärla jag hamnat i. För pärla är nog faktiskt vad jag skulle vilja kalla denna lilla stad. Pellegrini är inte större än 10 gånger 10 kvarter. Här finns ingen asfalt och många gator saknar namnskyltar. Alla vet vem dom bor granne med men ingen vet vilket husnummer de bor på. Här ges vägbeskrivningar genom att utgå ifrån referenspunkter som exempelvis ”Två kvarter från Dianas hus, till höger”.  Många hus saknar fysiska fönster och dörrar och vill man besöka sin granne så anmäler man sin ankomst genom att klappa händerna ett par gånger, eftersom inga av husen har dörrklockor. Det finns några hus som har dörrar, men det spelar knappt någon roll för här låser man inte om sig. Pellegrini bygger på respekt, tillit och gemenskap, och man hjälper mer än gärna till när grannen behöver hjälp. Dela med sig gör man också utan att blinka. I Argentina upplever jag att de har en helt annan kultur vad gäller att dela med sig, där det mest utmärkande exemplet är mate-kulturen. Mate är Argentinas svar på kaffe och görs på örten yerba som utseendemässigt liknar grovmalt grönt te men till smaken, skulle jag säga att det mer har toner av rostat bröd. Yerban hälls upp i en mate (själva koppen) och sedan hälls varmt eller kallt vatten över, och maten avnjuts sedan genom ett metallsugrör. När första personen har druckit upp sin ”portion” av maten fylls det på med vätska och sedan skickas maten vidare till nästa person i rummet. Samma princip gäller också gärna med andra drycker, det är exempelvis helt normalt att samma ölburk passerar en cirkel av 5-6 personer. 

På söndagar anammar man gärna familjemiddagar och ”asado” som är argentinska motsvarigheten till BBQ. Diana (min kontaktperson här i Pellegrini) och hennes familj öppnade utan att tveka upp sitt hem för mig båda söndagarna jag var här. Återigen delas det på kors och tvärs, glas som tallrikar, och familjemedlemmarna tar var och en med lite av varje: mat som bestick, ungefär som ett knytkalas. Då jag har haft begränsade möjligheter att laga mat och än mindre köpa veganskt uppskattade jag mer än någonsin dessa inbjudningar. När jag artigt frågade om jag fick lov att skänka mig själv ett glas läsk log de vänligt mot mig och sa ”Emma, allt du ser på bordet är till för alla, ta vad du vill ha!”, och precis så var det. Det var inte bara Dianas familj som välkomnade mig med öppna armar. Jag lärde under veckan känna många av byborna som glatt bjöd med mig till höger och vänster på exempelvis kajakturer, fågelskådningar och middagar. De gjorde det inte för att visa upp deras stad för mig som turist, utan för att de behandlade mig som en av de lokala. Detta var något som fick mig att helt och hållet glömma bort känslan av saknad som jag kunde känna av i storstaden. 

Människorna här fick mig att känna mig väldigt hemma, väldigt välkomnad och hade ett stort intresse för att höra om Sverige. Hur kallt är det? Är det sant att solen aldrig går upp på vintern? Hur varmt kan det bli som maximalt på sommaren? Och lika så hade jag ett stort intresse för att bekanta mig med dem och livsstilen här. För det är något alldeles särskilt med Pellegrini. Husen är inte större än vad som rent praktiskt sett behövs. De är inte heller onödigt höga, i många fall behövde jag med mina 163cm böja mig för att inte slå i dörrkarmen. Förutom det imponerande vilda djurlivet som finns i naturreservatet intill staden (det som lockar alla turister), så finns det även en rik variation av alla möjliga slags husdjur. Katter, ankor, får, hästar, hundar och katter lunkar fritt och fredligt runt på staden gator. För en utomstående är gränsen mellan mina och dina djur väldigt otydlig, men en sak är säker, det är otroligt mysigt och idylliskt. Vart du än går slår det nästan aldrig fel att du får sällskap på din färd av en av stadens alla hundar och när folket samlas på stadens plaza, följer hundarna med. 

Veckan som jag besökte Pellegrini var en vecka med fokus på biologisk mångfald, i samband med att staden fyller 99år. Hela veckan var fullproppad av aktiviteter och workshops. Pellegrini är en plats som livnär sig på turism, där vissa av stadens invånare har logi, andra restauranger, vissa jobbar i naturreservatets park, andra som guider som tar med turister på båt-, kajak- eller ridturer. Gemensamt är att alla är vänliga och tillmötesgående, och de förväntar sig inte något i retur. Exempelvis åkte jag ut på en ridtur och när vi kom tillbaka frågade jag hur jag kunde hjälpa till att ta hand om hästarna och sadla av, vår guide blev så förvånad eftersom han aldrig tidigare fått frågan, men insisterade trots allt på att jag inte skulle hjälpa till. 

Om jag ångrar att jag kom hit? Ett helt klart nej! Min korta tid i Pellegrini var fullproppad av intryck och händelser. Detta gäller även språkmässigt, för här kunde jag bara förlita mig på mitt spanska ordförråd utan att ta hjälp av andra språk, och social som jag är fanns bara ett sätt framåt – att anstränga mig ordentligt och när det gick snett så var de inte sena till att dela en stund av skratt med mig. Det är fantastiskt hur långt man kan komma endast med viljan att förstå varandra. Under veckan träffade jag många eldsjälar som jag hade otroligt givande samtal med, samtal om naturen och människans sätt att behandla och förhålla sig till den. Det var vackert att både få nya perspektiv och samtidigt inse att det finns människor som likt mig själv vill värna om vår planet på bästa möjliga sätt, trots att våra liv och boplatser nästintill är varandras raka motsatser. Det ger mig hopp och motivation för framtiden!

Eftersom mitt intresse för hållbarhet ligger mig varmt om hjärtat har jag inte kunnat låta bli att ha på mig dessa glasögon under min tid i Pellegrini, än mindre eftersom det var biologisk mångafaldighetsvecka. Pellegrini skiljer sig inte från många andra platser. Människor väljer sina ”strider” och fokus. Här återanvänds material till stor del, exempelvis vid husbyggen, där tar man gärna vara på material från gamla hus och man använder  material som finns inom räckhåll. Matrester som blir över vid middagar ges till djuren och djuren vandrar i sin tur fritt runt och bearbetar mark genom tramp och betning och lämnar därmed också gödsel till marken på vägen, här finns inte en skylt om ”rastning förbjuden” inom räckhåll. Tvärtemot hittade jag hästgödning avsiktligen anlagd intill samtliga trädstammar i trädgården utanför huset. Under veckan[1]  gavs workshops i hur man använder det vi hittar i naturen för att göra konst, en workshop som kallades bio-konst och var till för byns lokala barn. Syftet var att barnen skulle bekanta sig med naturen, blommorna och träden de har runt sig. En annan workshop som hölls var en hantverksworkshop där vi gjorde egna anteckningsböcker, av papperspåsar och kartongbitar som inte längre användes, återbruk och upcycling i sitt esse. En tredje workshop som hölls innebar att ta vara på en av de lokala frukterna och demonstrera hur man kan göra godis av denna. 

Under veckan filmade och fotade jag flitigt, vilket gjorde att jag också konstant hade mina observerande glasögon på mig, detta gav mig inspiration till att sammanställa en video där jag intervjuade personer som höll i tre av workshopparna. Varför? Därför att det under veckans framskridande och de dialoger jag hade slog mig att alla dessa beslut som människorna här gör, eller de workshoppar som hölls inte verkar utgå utifrån ett ”hållbarhetsbeslut”, när jag exempelvis intervjuade några av de som höll i workshopparna och ställde frågan ”Vad betyder hållbarhet för dig?” var jag först tvungen att förklara ordet hållbarhet (lagom svårt utan att influera personens svar på frågan). Det verkar som att de helt enkelt lever och utgår ifrån det sätt som ger mest mening, varför spärra in djuren när de kan gå fria och hitta mat som de vill? Varför åka långt för att köpa material för dyra pengar när man kan återanvända grannen gamla kohage-grind till att bygga ett matbord? 

Många kulturkrockar senare, och med minnen och möten som jag kommer minnas för livet lämnar jag Pellegrini med många reflektioner och tankar, bland annat att det finns mycket att hämta från Pellegrini. Även om det verkar vara omedvetet så anammar de verkligen Think Global, Act Local. 

I sin korthet har jag gjort mig några reflektioner kring atmosfären i Pellegrini: 

  1. Fysiska dörrar och lås är inte nödvändigt eftersom alla känner och litar på dem de bor granne med.  
  2. Det är helt okej att avvika från originalplanen och ta nya beslut, även fyra gånger på raken. Om någon behöver göra om sitt arbete för att en annan ändrar sitt beslut är det inget konstigt med det. 
  3. Det är Pellegrini-borna som bestämmer takten i livet och samhället som ett kollektiv, det verkar som att de gemensamt bestämt sig för att slå av takten och därmed blir livet direkt mindre stressigt här. 
  4. Hur anpassningsbara människorna är. Går strömmen mitt under Fotbolls-vm? Inga problem, grannen hämtar en dieselgenerator. Går strömmen mitt under stadens 99års-fest? Då fortsätter bandet spela utan vare sig lampor eller förstärkning och byn ser det som en chans att vila fötterna och uppskatta stjärnhimlen. 
  5. Man hjälper till, ställer upp och erbjuder hjälp utan att förvänta sig något i retur. 

Å andra sidan fanns vissa lustiga saker, som att alla åker scooter eller bil oavsett om man ska 3 eller 10 kvarter, och man låter gärna bilen stå på tomgång medan man är inne och pratar med grannen. Till en början blev jag nästan lite stött av detta beteende, men fanns senare förklaringen; värmen. Under de mest intensiva soltimmarna kommer temperaturen utan problem upp till 42 grader här i Pellegrini, så air-condition är helt klart din bästa vän! Att promenera bara 10 minuter mitt på dagen kan vara nästintill olidligt. 

Pellegrini har fångat mitt hjärta, både utifrån den fantastiska natur som finns utanför dörren, samt människorna och deras sätt att leva. Här är otroligt lugnt och harmoniskt, stress och punktialitet är ord utan tydlig mening och siesta anammas varje dag. Här har jag fått lust att ta av mig skorna och gå barfota på grusvägarna och att meditera har inte varit nödvändigt, för hela Pellegrini är insvept i god energi. 

Stort tack till Framtidsjorden, Pereyra och Pellegrini som tillsammans gjorde den här resan möjlig! Kram Emma i Argentina.


Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

Kaffe med smak av Klimatförändringar, svåra Arbetsförhållanden och Orättvisa

Hej! Vi heter Saga och Vilma är just nu på praktik hos organisationen Serraniagua i byn El Cairo i Colombia. Här i byn försörjer sig majoriteten av byborna på kaffeproduktion och många är beroende av inkomsten för att familjen ska gå runt. Aldrig innan har vi själv förstått hur mycket arbete som går år för att producera en kopp kaffe, och hur känsliga kaffebönorna är för förändringar i klimatet. I vår podserie som vi kommer att publicera här på bloggen har vi tänkt prata om just detta, vi kommer gå igenom vilka utmaningar de största kaffeproducerande länderna står inför när det kommer till kaffeproduktion, vilka kriser som redan uppstått och vad som kan hända i framtiden. Nedan kan ni se ett råmanus med källor om ni föredrar att läsa istället för att lyssna! Chao! 

Sextiotre procent av världens kaffe produceras endast i tre länder: Brasilien, Vietnamn och Colombia. På senare år har dessa länder drabbats av diverse klimatförändringar som har haft stora konsekvenser på kaffeproduktionen. Minsta lilla förändring i klimatet såsom kyla, torka, frost, regn, påverkar den extremt känsliga kaffeplantan. Enligt en studie som publicerats av ett engelskt forskarlag har 99,7 procent, av världens kaffeodlingar blivit påverkade av klimatförändringarna redan år 2020. År 2050 riskerar vi att ha halverat antalet producenter som kan odla kaffe. Fortsätter vi värma upp jorden i den här takten kommer vi efter en 2°C graders höjning få kaffeplantor som producerar en betydligt mindre skörd och vid en 3°C graders höjning kommer det bli svårt för kaffeplantorna att ens överleva. Redan nu kan man märka av de osäkra skördarna bland annat på de höga kaffepriserna. Under oktober 2022 hade kaffepriset gått upp med 41,52% jämfört med oktober förra året. De osäkra skördarna påverkar inte bara oss i Sverige utan de som framförallt drabbas är de 25 miljoner kaffebönderna världen över, småbrukare, som är väldigt känsliga inför klimatförändringarna och problemen detta skapar eftersom att de ofta inte har kapital att motverka och förebygga problemen. 

I colombia odlar 540 000 familjer kaffe och många har försäljningen av kaffe som sin huvudsakliga inkomst. Majoriteten av familjerna bor i Colombias kafferegion, “Triangulo del Café”, det området som står för merparten av kaffeproduktionen i landet. Byn El Kairo som vi bor i ligger även i denna region. Här i byn har vi med egna ögon kunnat se vilka förödande konsekvenser klimatförändringarna får för bönderna. Här är nämligen klimatförändringarna väldigt påtagliga. Främst på grund av ökade mängder regn men i andra områden skapas problem på grund av kraftiga ökade eller minskade temperaturer.

Minskade temperaturer och ökad mängd regn har gjort att de tidigare så tydliga skördeperioderna av kaffe (oktober till mars samt april till juni) har smält ihop. Det finns nu ingen lika tydlig eller stor skördeperiod utan man måste skörda lite konstant. De förändrade temperaturerna resulterar även i att den mängd kaffe som produceras är mycket mindre. Detta är såklart extremt påfrestande och svårt för bönderna. Bland annat på grund av att detta skapar en stor ekonomisk osäkerhet då man tidigare kunnat samla vänner och familj för att skörda under skördeperioden och har kunnat räkna med en fast inkomst under dessa perioder. Istället måste odlarna nu vara extremt uppmärksamma och skörda lite hela tiden, vilket resulterar i att man inte har lika mycket tid över till annat arbete. 

Vi har pratat med Camilla som arbetar i det agroekologiska teamet på Serraniagua, teamet strävar efter att uppmuntra och utbilda bönder i agroekologiska metoder och har lyckats etablera flertalet agroekologiska gårdar i vårt område. Genom att visa på andra ekologiska metoder och bidra med stöd och material så är det många bönder som enkelt kan övergå till ett hållbart jordbruk. Camilla är även ansvarig för organisationens kulturcafe och har en lång erfarenhet av att jobba med just kaffe.

Kaffe räknas till dem grödor som besprutas mest i hela världen. Bland annat visar en studie att ekokaffe “bara” beräknas släppa ut en tredjedel av de växthusgaser som konventionellt kaffe släpper ut. Det läcker inte ut några kemikalier i vattendrag, odlarna utsätts inte för samma påtagliga hälsorisker och du själv får inte i dig några miljögifter. Serranigua jobbar med bönder för att dessa ska övergå till agroekologisk kaffeproduktion, vi bad Camilla förklara mer hur detta jobb går till.

//Vilma och Saga i El Cairo, Colombia

Kaffeplanta med både gröna och röda bönor
Torkade kaffebönor som väntas på att rostas på Serraniaguas café Comam
Vår dagliga cappucchino på café Comam

Källor till podcasten:

Fairtrade “Kaffe” https://fairtrade.se/om-fairtrade/det-har-ar-fairtrade/ravaror-och-produkter/kaffe/ 

Krona, Simon. SVT (2022) “Se kartan som visar kaffets dystra framtid”

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/se-kartan-som-visar-kaffets-dystra-framtid

Cato, Carl. DN (2022) “Därför blir kaffet allt dyrare – trots sjunkande råvarupris”

(https://www.dn.se/ekonomi/darfor-blir-kaffet-allt-dyrare-trots-sjunkande-ravarupris/

Federación De Cafeteros (2022) “Sustainability” https://federaciondecafeteros.org/wp/sustainability/?lang=en

Fem röster om klimatförändringarnas påverkan i Ladakh

Vi intervjuade fem SECMOL-studenter som fick dela med sig av sina tankar och erfarenheter kring hur klimatförändringarna påverkar Ladakh och Indien.

Parveen Akhtar 19 år från byn Chosker, Kargil

Vad är de viktigaste förändringarna vi behöver göra för att sakta ner klimatförändringarna?

Individen måste ta ett större ansvar. Vi gör mycket för att bli bättre, så som att minska användningen av plast och cykla istället för att ta bilen kortare sträckor. Vi borde försöka använda miljövänligare alternativ än plast, eftersom plast är väldigt dåligt för miljön och vi bör även bevara träden och skogar. Att informera människor om miljöförändringarna och dess konsekvenser är också en viktig del. Om vi gör allt detta tror jag att vi tillsammans kan sakta ner klimatförändringarna.

Urgain Thubstob, 17år från byn Tar

Vad innebär klimatförändringarna för dig?

Klimatet har förändrats fort runt om i världen och klimatet i Ladakh har påverkats dramatiskt. Glaciärerna smälter och många byar drabbas av vattenbrist. De äldre pratar om att de inte känner igen klimatet längre, så som att snön faller redan under hösten. Så som vi behandlar moder jord är fruktansvärt och jag tror inte att framtida generationer kommer klara sig. Moder jord har gett oss så mycket och jag tycker det är dags att ge tillbaka.

 

Ayan Rehman 18år, från byn Choglamsar

Vad tror du är de största problemen för Indien och för Ladakh när det kommer till klimatförstöringen?

I Indien finns det många problem, mycket fabriker och transport som förorenar, plats slängs längs vägarna överallt. Avskogning är ett ytterligt problem vi måste ta tag i och vi borde istället fokusera på att plantera träd. Det går även att se att temperaturökningen bidragit till många förändringar i Ladakh. Tidigare var det mycket snö under vintertid men nu ser vi inte alls den i samma utsträckning. Nu smälter snön fort och vi förlitar oss på glacierna här i Ladakh, så när de försvinner blir det problem med bland annat bevattning av jordbruksmark.

Tashi Lonzin 18år Ayee, Nubra Valley

Hur ser man klimatförändringarna i Ladakh?

Min erfarenhet av klimatförändringarna här i Ladakh är flera. Bara för några år sedan var det mycket snö på vintern. I Kardungla som är en av världens högst belägna vägar, brukade det vara extremt mycket snö, men nu är det annorlunda. Vi har stora problem med vattenbrist i våra byar. Nu måste vi bygga ice stupas (artificiella glaciärer), för att öka våra möjligheter till att dryga ut vattnet i byarna. Klimatet har också bidragit till naturkatastrofer så som ler-ras som spolar bort hus och åkrar.

Phuntsok Dolkhar 18år Taksha, Nubra

Vad gör SECMOL för att minska sitt klimatavtryck?

SECMOL drivs helt på solenergi, vi odlar våra egna grönsaker vilket minskar utsläppen då vi inte behöver transportera maten till campus i lika stor utsträckning. Vi använder oss även av torrkomposttoalett vilket gör att användningen av vatten minimeras samt att vi kan gödsla med den förmultnande avföringen. Detta innebär att vi inte behöver använda konstgödsel. Alla byggnader på campus är byggda på ekologiska och närproducerade material. Slutligen försöker vi i så stor utsträckning som möjligt att minimera samt återanvända allt skräp på SECMOL.

 

Några fina röster från Ladakh!

Familj, födsel och tradition

Familj, födelse och tradition. Att familjen har en stor betydelse i Ladakh går inte att komma ifrån, detta gäller hela Indien. Vi har fått träffa ett gäng äldre kvinnor som delade med sig av fantastiska historier gällande barnasködsel. Både om hur man idag fortfarande tar vara på gamla traditioner, liksom hur det har förändrats.

Sonam Yangdol, en av kvinnorna som delat med sig av sin kunskap

Att det finns nya och gamla praktiker för hur man tar hand om sitt barn är sen gammalt. När barnet är nyfödd är det extra känsliga för kyla. Ett knep för att undvika att utsätta barnet för onödig kyla är att inte bada det för ofta. I stället gör man en deg som man sedan tvättar barnet med. Det finns två varianter, antingen så tjärnar man sitt eget smör, värmer upp det och gör en deg med mjöl. Eller så värmer man upp aprikosolja och blandar det med mjöl. Man håller sedan degen varm genom att doppa den regelbundet i värmt smör eller värmd olja. Degen används sedan genom att rulla den på barnet för att bli av med smuts och svett. På så sätt behöver man bara bada barnet en till två gånger i månaden. På så sätt minimerar man risken att barnet blir sjukt.

Man ammar barnet upp till cirka två år. Men när barnet är mellan fyra och fem månader kan man börja ge det soppa, smör eller smör blandat med mjöl.

Att samla ren hjortdynga upp i bergen och sedan göra det till ett pulver är en gammal praktik inom det Ladakhiska samhället som till viss del än idag används i Tsomoriri och Nubra Valley-området. Hjortdynga-pulvret används sedan till både isolering och som en blöja. När kvinnorna bär med sig sina barn i korgar på ryggen ute i fälten fylls korgarna med dyngan, en varm sten som grävs ner i dyngan och sedan packas barnet in där. På så sätt kan barnet både bajsa och kissa ner i dyngan som fångar upp detta så att det är lätt att ta bort, samtidigt som barnet håller sig varmt med hjälp av stenen och dyngan.

En liten bäbis som ligger nerbäddad i en korg vilken är fylld med hjortpudret.

I Nubra Vally, byn Ayee. Korgen som bärs av kvinnorna där barnet håller sig varmt och rent.

I vissa områden är det fortfarande vanligt att man föder barnen hemma utan sjukvård. Men man får då ofta hjälp och stöd från någon erfaren i byn.

För cirka 30 år sedan födde varje kvinna åtta till tio barn eftersom två till tre inte överlevde de första månaderna. Att fira när barnet blivit en månad är fortfarande tradition. Man firar även efter sju dagar, femton dagar, tjugo dagar och sen en månad. Alla i familjen dyker upp med mat, presenter, pengar och glädje. Detta är något som görs utan att föräldrarna arrangerar något, alla bara vet att de ska komma.

Det finns endel vidskeplighet i kulturen. Om mamman har svårt med amningen, så skall farbröderna i familjen komma med bland annat sötat ris. Barnet ska heller inte bära gult för då kan barnet drabbas av gulsot.

Hållbar turism i Ladakh

Går det att resa hållbart? En fråga som kan ha flera svar och en fråga som blir mer och mer relevant. När vi tänker på hållbart resande, kommer nog miljön i åtanke för de flesta direkt, men det innefattar mer än bara det. Kultur, människa och ekonomi måste också det räknas in i ekvationen.

Vackra Takmachik där det finns en hel del home stays.

Stanzin Chonjor också kallad Dawa som tidigare har varit engagerad i Ledeg har arbetat med och arbetar fortfarande med hållbarhetsfrågor relaterade till turism i Ladakh. Han pekar på flera viktiga och intressanta aspekter och beskrover turism som en treenighet, där ekonomi, hållbarhet och kultur måste samspela för att turismen ska kunna fortgå i den takt det gör just nu. Pengarna ska gå in i byarna och till byborna. Leh har exploderat under de senaste tio åren, hotell, restauranger och butiker poppar upp i högt tempo, så exploateringen av land behöver hejdas och homestays kan vara en del i lösningen, stora hotell kräver mer resurser och att bygga nya betyder höge belastning. Kulturen är en extremt viktig del av Ladakh, både när det kommer till att lära ut den men kanske allra främst när det kommer till att bevara den.

Stanzin Chonjor, Dawa

I Ladakh har turismen ökat markant sedan de 1974 öppnade upp för turism. Idag ser Ladakh cirka 300 000 turister årligen och majoriteten besöker under månaderna juni till september. Turismen beräknas generera cirka 50% av Ladakhs BNP.

Turismen har många för och nackdelar, detta är även något befolkningen i Ladakh har delade åsikter om. Under de nästan tre månader vi nu spenderat i Ladakh, har vi hunnit prata med en hel del människor och åsikterna är delade. Många ser att ekonomin klart är ett stort plus och något som hjälpt att bygga upp och utveckla regionen på många vis. Även utbytet med människor från olika platser i världen kan vara positivt. Men det är framför allt kulturen, traditionerna och miljön som oroar många i den Ladakhiska populationen.

Hur ett typiskt hus kan se ut i Ladakh.

Rädslan om att kultur och traditioner tynar bort beror bland annat på att man flyttar in till Leh, lämnar sin familj, sitt jordbruk och sin by. I Ladakh är traditioner och kultur unikt för varje by och den är en stor del av samhället i stort. Familjen spelar en viktig roll och många gånger bor man i generationer ihop. Att flytta in till Leh är av ekonomiska själ, de är där man kan jobba med turistnäringen och där man kan göra pengar. Många i Ladakh livnär sig som bönder och gjort i många generationer, men om det inte finns någon som kan ta hand om eller ta över lantbruket luckras byar sakta men säkert upp. De traditioner som en gång funnits i varje enskild by blir till historia.

 

Ett ytterligare problem handlar om nedskräpning. Vissa hävdar att det är turisternas fel att nedskräpning har blivit ett ökat problem, medan andra menar att det absolut har en inverkan men att problemet inte enbart ligger där. Åsikter om vem som bär det tyngsta ansvaret för nedskräpning är delad men kanske inte allra minst ligger problemet djupare, nämligen hos politiker och Indien som nation. Vem som än bär ansvaret, finns problemet definitivt där och behöver åtgärdas, men hur verkar vara en tio miljoners fråga.

Hur det kan se ut inne hos en familj.

 

Vad kan göras för att minimera problemen samtidig låta turismen frodas. Ett initiativ handlar om att förflytta turisterna. Förflytta dem får staden Leh och ut till byarna runt om. Inne i Leh ser du hotell slå upp sina portar till höger och vänster, nya restauranger och om du frågar människor i Ladakh känner de knappt igen sin stad. Att få turisterna att boka boende utanför Leh och sedan få dem att göra turer därifrån i stället för att utgå från Leh, är en lösning. Vad som har hänt är att olika initiativ dragits igång för att hjälpa familjer ute i byarna att förbereda sig för att öppna sina egna homestays. Kunskap gllande vad osm behövs i hemmen för att bedriva denna typ av verksamhet, enklare engelskafraser för att kunna kommunicera med internationella resenärer. I ett homestay ges turisterna möjligheten att faktiskt få se hur en typisk Ladakhisk familj lever, vad de lagar och äter för mat samt få en helt annan inblick i den kultur och historia just den byn har.

En lite mer festlig måltid vi blev serverade på ett home stay.

 

Genom homestays ges familjerna möjligheten att stanna kvar i sina byar vilket både minskar belastningen på Leh. Liksom gör det möjligt för hela familjen att stanna för att ta hand om sitt homestay, sitt jordbruk samt bevara de traditioner som finns. Ett nästa steg handlar om att låta lokala turer tas om hand av lokalbefolkningen samt att turisterna kan fika, äta och handla på hos lokala handlare. Detta genererar i sin tur ytterligare pengar in i respektive by.

 

I slutändan handlar det om att skapa ett så hållbart sätt som möjligt för att resa. Det blir bara viktigare att bevara och ta hand om det som finns, utveckla och bidra på ett hållbart sätt. Ladakh har några idéer och visioner för att göra detta verkligt.

En helg i Nubra Valley

Vi fick äran att bli inbjudna till Ayee Spring Festival av Dr. Nordan Otzer som är en god vän till föreningen Ladakhs vänner. Dr. Nordan har tidigare varit på besök i Sverige där han blev väl omhändertagen av Ladakhs vänner och ville nu göra samma för oss. För att ta sig från SECMOL till Ayee i Nubra Valley behövde vi korsa en av världens högst belagda vägar, Khardungla passet. Passet ligger på 5480 meter över havet och hade en helt fantastisk utsikt, bergen och vägarna var täckta av snö. Vägarna var absolut inte i sitt bästa skick och vi fick vid flera tillfällen stanna för att hjälpa andra bilister att knuffa på deras bilar för att komma loss från is och snödrivor. Det var en guppig, ibland lite läskig men en helt otrolig upplevelse. När vi anlände i Ayee blev det en kort utflykt i byn innan vi blev serverade det obligatoriska teet´t på vårt home stay. Att bo på home stay är något som Ladakh försöker att uppmuntra i stor utsträckning, men det kommer det ett senare inlägg om. Mat serverades och vi delade kvällen med familjen innan var det dags för sängen vilket kom att bli vår absolut kallaste natt i Ladakh.

Khardungla passet – Mia-Maria, Nedun, Melina och Linnea

Homstay i Ayee. Mia-Maria, Nathalie, Rosa, Linnea, Melina och Nicolas

Ayee Spring Festival var ett tillfälle för unga kvinnor att delta i en workshop i isklättring samt att lyfta den ladakhiska kulturen och traditioner. Festivalen bjöd på traditionell dans, sång, mat samt intressanta tal och prisutdelning. Stämningen var fylld med glädje och förhoppning, vi bemöttes med värme och nyfikenhet.

Ayee Icestupa, två av tjejerna från workshopen uppe och klättrar

Ayee Spring Festival

 

Kvinnor som uppträder traditionell dans iklädda Ladakhisk traditionell dress.

Traditionell Ladakhi mat serverades under dagen, ris, dal, kokt ägg i curry och mycket annat.

När vi fick möjlighet tog vi tillfället att intervjua några av festivalens deltagare. Trots språkbarriären fick vi intressanta berättelser som öppnade upp våra ögon för den ladakhiska kulturen.

Vi fick bland annat möjligheten att sitta ner med Rincehn Lhamo från National Commission for Minorities (NCM) och ställa några frågor i relation till det tal hon höll om ladakhiska kvinnors rättigheter under festivalen. NCM grundades år 1992 och är ansluten till FN:s deklaration gällande minoritetsgrupper. Indien identifierar sex minoritetsgrupper; muslimer, kristna, sikhs, buddister, zoroastrians (Parsis) och Jains. Kommitténs syfte handlar om att skydda samt värna om minoritetsgrupperna i Indien.  Rinchen Lhamo blev i december 2021 vald som representant för den buddhistiska minoriteten. Enligt tidningen Reach Ladakh uppger hon att det finns planer på att lägga extra fokus på att stödja minoritetsgrupper i Ladakh de närmsta tre åren. NCM och dess medlemmar är stationerade i New Delhi.

Hur skulle du beskriva situationen för kvinnor i Ladakh idag?

Kvinnor i Ladakh blir mer och mer jämställda, men det finns fortfarande svårigheter som vi måste bemöta. Dels handlar det om att ge kvinnor plats i olika typer av forum. När det är event och festivaler tenderar det oftast att vara män som är inbjudna som hedersgäster och som talare. Det finns ett tvivel gentemot kvinnor vilket gör att de hamnar utanför sammanhang där politiska beslut fattas. Samtidigt har kvinnor en stor roll i hemmet och ansvarar för många delar i samhället. De är ofta nyckeln till att hålla goda relationer grannar sinsemellan, få hushållet att gå runt, ge råd samt fatta beslut inom hemmet. Kvinnorna tar ofta både hand om hushållet samtidigt som de har ett inkomstbringande arbete.

Jag har fått berättat för mig att Ladakh lever i ett matriarkatsamhälle, håller du med om det?

Kvinnor är extremt viktiga i hemmet, de är de som tar ansvar över i princip allt och det är hos dem familjen söker svar. De upprätthåller hemmet och har ett stort ansvar för att samhället ska rulla, men de får aldrig fatta betydande beslut på en högre nivå utanför hemmet.

I andra delar av Indien kan en flicka många gånger ses som en förbannelse och det är heller inte ovanligt att man väljer att göra en abort om man vet att det kommer bli en flicka. Som tidigare nämnt ser vi även hur kvinnor exkluderas inom politiken eftersom det i dagsläget inte finns någon kvinna som innehar en befattning i den ladakhiska politiken. Vi hade kunnat reservera platser för kvinnor på rådspositioner, men det gör vi inte. Detta är något jag ifrågasätter varje gång jag får tillfälle, men får aldrig något svar.   

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan Ladakh och resterande Indien när det kommer till jämställdhet?

Det är svårt att jämföra, framför allt eftersom ladakhiska kvinnor är så starka. Men en skillnad är varför vi studerar. I många delar av Indien studerar kvinnor hårt för att kunna gifta sig med en ”bra” man medan de ladakhiska kvinnorna studerar för sin egen framtid och utvecklings skull. Även sättet man uppmuntrar till utbildning skiljer sig från resten av Indien. Här i Ladakh uppmuntrar vi till lärande för utveckling och för kvinnornas skull. Som nämnt är just kvinnor från Ladakh väldigt starka och drivna, men dessvärre har vi fortfarande inte fått möjligheter att visa detta inom politiken.

 

Hur kan klättring öka jämställdheten?

Sporter har historiskt sett inte utförts av kvinnor, särskilt inte när det kommer till mer extrema sporter så som ishockey, klättring samt pilbågsskytte. Genom att bryta könsnormen inom dessa sporter visar vi att kvinnor har samma potential som män. Nu förtiden ser vi att ladakhiska kvinnor spelar ishockey, tävlar på nationell nivå inom pilbågskytte och bestiger Mount Everest. Vi vill ge ännu fler kvinnor möjligheten och självförtroendet att delta i dessa typer av aktiviteter. Bara för några år sedan fanns det inte några kvinnor alls inom turistbranschen. Det berodde återigen på att kvinnor inte är betrodda att förmedla kunskap på samma sätt som män. Idag ser vi däremot att det skett en utveckling eftersom det numer finns kvinnor som jobbar med turism.

 

Efter festivalen åkte vi till nattens boende, vi bodde i samma by som de tjejer som hade fått möjligheten att delta i workshopen. Efter att ställt upp på dansmedley ihop med klättringstjejerna gick de med på att sätta sig ned för att prata lite om hur de upplevt isklättringsworkshopen. Två fnissiga tjejer, Tanzin Chuskey och Tanzin Angmo satt ner med oss och berättade hur det hade varit.

Tanzin Chuskey och Tanzin Angmo

Kan ni berätta lite om isklättringsworkshopen?

Vi har haft en klättringskurs i en vecka med ca 15 kvinnliga deltagare i åldrarna 12–20 från olika byar i Nubra Valley och två klättringsinstruktörer som bestigit Mount Everest. Den var väldigt kul, det var första gången vi prövade på isklättring. Det är en väldigt bra möjlighet särskilt för kvinnor som sällan får pröva på dessa saker.

Tycker ni att kvinnor har samma möjligheter att göra samma saker som män i Ladakh?

Ja.

 

Dr. Nordan berättade att många av bergstopparna i Ladakh inte är namngivna ännu. Skulle ni vilja fortsätta med klättring när ni blir äldre?

Ja, det vill vi gärna göra. Om vi får möjlighet skulle vi vilja bestiga Mount Everest.

 

Var det svårt att isklättra?

Vi upplevde att det var svårt i början, men om man har intresse för isklättring och anstränger sig är det inte så svårt.

 

Till middagen blev vi introducerade till Stanzin Padma fråm Panamik. Han har vunnit priset Jeevan Raksahak Padak som ”porter of army” inom armén med motivationen ”courage and promtitude in saving life under circumstances of grave bodily injury to the rescuer” för sitt hjältemod. Vi var tvungna och ställe några frågor till honom.

Hur kommer det sig att du började ”arbeta” med att rädda människor ur glaciärsprickor?

År 2012 föll jag ner i en glaciärspricka och var fast där i 17 timmar. Jag blev räddad av den indiska armén och civila volontärer. Efter det kände jag att jag vill göra något bra för andra.
När jag förstod hur allvarligt problemet var anmälde jag mig portvakt inom den indiska armén för att ge tillbaks till andra människor från armén och civila människor.

Är du en klättrare sedan tidigare?

En av mina vänner har lärt mig lite om klättring, men jag har ingen formell utbildning sedan innan.

Vilken typ av utrustning använder du när du klättrar ner i glaciärsprickor?

Bland annat ishackor, stegjärn, stege och rep.

På bilden ser viele det teamet vi åkte med!

En mycket lyckad först utflykt som gav oss väldigt mycket!