Hållbar utveckling – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

19 maj, 202319 maj, 2023

Maskindelning och förädling inom tamilska jordbruket

Hej från Tiruchirapalli! Eller närmare bestämt Trichy, som det kallas i folkmun. Vi heter Fannie och Ebba och är två av tre praktikanter på Kudumbam under våren 2023. Kudumbam är en organisation i Tamil Nadu, Indien, som har arbetat brett med innovation och kunskapsspridning av ekologiska och traditionella jordbruksmetoder sedan de grundades 1986. Under dessa år har Kudumbam byggt upp ett stort nätverk av bönder som tillsammans, med organisationen som mötesplats, implementerat och utvecklat sådana metoder. I syfte att vidareförmedla den lokala kunskapen som finns inom nätverket har vi fått möjlighet att besöka några av bönderna som är aktiva i nätverket.

Aravindhan Neelamegam

En av bönderna vi besökte tidigare i vår är Aravindhan Neelamegam. Aravindhan bor i byn Kovil Veeragudi i Tamil Nadu med sin familj, pappa och två bröder. Tillsammans har de en gård på dryga 16 hektar där de driver ett, till stora delar, ekologiskt och mekaniserat jordbruk. Aravindhan växt upp med jordbruket och aldrig övervägt en annan karriär. Trots detta har Aravindhan en masterexamen i företagsekonomi, något han tror har gjort det möjligt för honom att utforska och tillämpa ny teknik på gården.

Under vårt besök är luften lika delar het och torr trots det tunna molntäcke som mot förmodan täcker himlen. Det knastrar under fötterna på oss medan vi sicksackar oss fram på det torra nyskördade hirsfältet. Siktet är på den lada där de förvarar de maskiner som används till bearbetning. Väl inne i ladan berättar Aravindhan entusiastiskt om maskinernas olika användningsområde. Här finns maskiner för att skala hirs och baljväxter, mala torkade kryddor och extrahera olja från bland annat jordnötter och sesamfrön. Många småskaliga jordbrukare i denna del av Indien arbetar hårt för att kunna försörja sig och sina familjer. Arbetet är krävande och arbetskraft är både svårtillgänglig och dyr. Ett sätt för bönder att öka intäkterna från sin produktion är alltså att förädla sina grödor. Men bearbetningsmaskiner är dyra och det är långt ifrån alla som har råd med denna typ av investering.

Aravindhan fortsätter förklara för oss hur maskinerna i ladan framför oss i själva verket inte tillhör honom utan en grupp uppemot 300 jordbrukare från Kovil Veeragudi och tre andra närliggande byar. Genom att gå samman har gruppen kunnat dra nytta av av statlig subvention genom vilken de mottagit maskiner för ett värde av 1 miljon indiska rupier, vilket motsvarar ungefär 128.000 kr. Maskinerna förvaras hos Aravindhan som står för både plats och elektricitet men sedan några år tillbaka täcks numera all el som används för jordbruksändamål av en annan offentlig subvention. Medlemmarna tar med sig sina produkter till gården för att bearbeta dem. På plats finns en förare som sköter maskinerna till ett reducerat pris. Aravindhan poängterar att detta innebär vilket innebär att jordbrukarna själva inte behöver kunna manövrera dem, föraren sköter allt det tekniska vilket ökar tillgängligheten liksom nyttan av maskinerna. Användning av maskinerna är även öppen för icke-medlemmar men de måste betala ett något högre belopp.

Distribution of Value Addition Machinery
Den subvention som Aravindhan och hans grupp använde sig av heter “Distribution of Value Addition Machinery” och är ett system som tamilska staten skapat för att minska matsvinnet som främsta mål. Genom att förädla/bearbeta mat förlängs hållbarheten på den vilket är ett bra sätt att ta till vara på all mat som produceras vilket är viktigt för matsäkerhetens skull. Detta är särskilt viktigt då klimatförändringarna drabbar jordbruket i Tamil Nadu hårt, då monsuner ändrar sina mönster och torkan slår ut skördar.

Något annat som händer när maten bearbetas är att det sker ett värdetillskott till grödan, vilket innebär att jordbrukaren kan ta ett dyrare pris för sin vara. Detta ger således jordbrukaren en bättre inkomst, och även om det inte är något som står med som ett mål i projektdesignen för subventionssystemet är det ett stort plus för jordbrukarna. Trots att det från delstatens håll inte är det främsta målet med subventionerna, kan det från böndernas håll vara det största incitamentet för att ansöka och delta.

60% av de ekonomiska medlen till subventionen kommer från nationellt håll och 40% från delstatens håll. Subventionen består av max 40% med viss reservation beroende på olika marginaliserade grupper. Till exempel kan kvinnliga bönder få subvention på ytterligare 20%. Subventionen är tillgänglig för alla jordbrukare, men även jordbruksgrupper, självhjälpsgrupper och för entreprenörer, och den är tillgänglig över hela Tamil Nadu förutom i Chennai. Subventionen kan användas för att köpa alla olika typer av maskiner som processar grödor, såsom hirs-kvarnar, paketeringsmaskiner och maskiner som extraherar olja från kärnor, mm.

Fördelar med subventionen och förädling

Att gå ihop som Aravindhans grupp gjorde och ansöka om subventionen för förädlingsmaskiner har flera fördelar. Det krävs inte att en enskild individ går in med så mycket kapital från första början, maskinerna tillgängliggörs då för flera småbönder som själva inte hade kunnat ha dessa maskiner. På så sätt kan fler än en person utnyttja samma maskin vilket också är mer hållbart än om alla ska ha varsin. Det gör att flera jordbrukare har möjlighet att tjäna mer pengar.

För jordbrukaren gör bearbetningen av produkter att produkten får högre kvalitet och därmed högre pris, vilket gör att jordbrukarens inkomst och levnadsstandard ökar. För konsumenterna betyder bearbetningen att produkterna håller längre i skafferiet vilket leder till minskat matsvinn och sparar konsumenterna pengar. Att produkterna håller längre är inte bara bra för enskilda konsumenter utan också för samhället då det hjälper till att säkra tillgången till mat och det är därför en viktig del i arbetet mot hållbar utveckling. Det hjälper också till att skapa fler arbetstillfällen då kedjan blir större. Till exempel behövs det arbetskraft för att skapa paketeringar, för att konstruera maskinerna, för att transportera och distribuera, vilket såklart också påverkar hur infrastrukturen byggs upp, till exempel vart vägar byggs.

Utmaningar kopplade till utnyttjandet av subventionen

Även om den statliga subventionen på så sätt varit till stor nytta för Aravindhan och de andra jordbrukarna i gruppen, finns det flera kritiska punkter. Inledningsvis är det relativt få bönder som känner till vilka olika subventionsmöjligheter som finns. Eftersom den tamilska staten inte arbetar aktivt med denna typ av kunskapsspridning krävs alltså att den enskilda jordbrukaren har både tid och förståelse för var denna information finns att hitta. Här spelar NGOs såsom Kudumbam en viktig roll när det gäller att informera jordbrukarna om vilka möjligheter de har till statligt stöd. Vidare finns det även flera faktorer som i praktiken hindrar nyttjandet av subventionen. För att kunna upprätta ett delningssystem krävs först och främst att det finns en centralt placerad plats där maskinerna kan förvaras, detta för att alla medlemmar i gruppen på ett enkelt sätt ska kunna tillgå maskinerna.

Utöver det är den osäkra tillgången till elektricitet en betydande aspekt. Trots att alla jordbrukare i Tamil Nadu har tillgång till gratis el genom det offentliga elnätet är strömavbrott mycket vanligt förekommande. Detta kan på så sätt hindra upprättandet av ett välfungerande delningssystem för förädling eftersom att det kräver en tillförlitlig tillgång till elektricitet. Avslutningsvis är ett mer övergripande problem i fråga om statliga subventioner den långa kedja av personer som stödet går igenom innan det når jordbrukarna. Det verkar alltså inte vara helt ovanligt att de statstjänstemän som kanaliserar stödet själva tar en del av kakan och att stödet i sin helhet på så sätt inte når fram till mottagarna. Också här krävs kunskap och medvetenhet hos jordbrukarna om hur systemet fungerar för att de ska kunna begära det fulla ekonomiska stöd som de har rätt till, även om de inte har möjlighet att undkomma all korruption som finns inbyggd i systemet.

Så för att summera: Genom en, om än inte felfri, statlig subvention i Tamil Nadu kan fler jordbrukare få tillgång till bearbetnings-maskiner. Ett alternativ är också att gå ihop flera stycken och dela på maskinerna, vilket Aravindhan och hans grupp gjort. Med NGOs informationskampanjer och med jordbrukare som Aravindhan själv som kan inspirera andra bönder kan fler nås av kunskapen om förädling, och om fler jordbrukare på landsbygden förädlar sina produkter kommer det leda till högre inkomst och levnadsstandard för dem själva. För konsumenterna betyder det mer mat för mindre pengar, och för samhället säkrare tillgång till mat, bättre vägar och högre levnadsstandard för landsbygden.

Det var allt från oss för denna gången! Vill ni lära er mer om Aravindhans mekaniserade jordbruk och om hur delningsystemet fungerar kan ni kika på videointervjun nedan. Nu ska vi göra vad vi kan för att inte smälta bort i den tamilska hettan.

Allt gott!

Fannie Axelsson & Ebba Rosendahl

10 mars, 202310 mars, 2023

Kolunji

Kudumbam was established in order to enhance and disseminate organic farming and sustainable agriculture. As part of that mission the founder Dr. Nammalvar, Mr. Oswald Quintal, and Swallows created Kolunji, a farm engaged entirely with organic farming to be an ideal of agriculture; a practical study of how organic farming can be conducted and cultivated. Consequently, in 1990 the farm was created in a land that then was completely barren, a task that would be easy for the skilled and experienced people engaged in Kudumbam. For the founders, it was essential to not only criticize the state for its chemical farming but also to give alternatives and actually showcase how organic farming can be conducted. Since then Kolunji has been a beacon of light to the organization, where you can find different water conservation projects, such as ponds, a community forest, agroecology projects, cows and hens, worm compost, seed conservation projects, fuel dryer projects, and much more.

Another part of what Kolunji was made out to be was a training center, where farmers, youths, and women come for training. So, not only is it a place where you could see organic farming in action, but also a place where you could learn different farming techniques and skills, both theoretical and practical. Examples include animal husbandry, soil and water conservation, and agroforestry, where including trees is an important way of being able to secure an income and food in case of crop failure, but also to be able to provide shade to other plants. As such, Kolunji really does succeed in being a place where organic farming is disseminated to other farmers and youths. Some of this work is done locally, for the surrounding villages and their farmers, many of whom have had some type of training from Kolunji. If you ask, most people in the surrounding villages in Pudukottai know Kolunji and Kudumbam well. However, Kolunji is not just for the local people, it is also open to other national and international people who are interested in organic farming. Unfortunately, since Covid, the training sessions have been fewer but Kudumbam still does hold them for anyone interested. During my time spent with Kudumbam, they had some teachers fly in from Sri Lanka who stayed for 11 days at Kolunji to receive training in organic farming. I took part in some of it, and although it was conducted in Tamil, I still did manage to catch some of the major points of the training. One of the days was spent in the field getting to know how to analyze a field, in order to understand the soil health as well as crop health and what would be needed in terms of bio inputs. This was followed by group discussions, also in the field together with surrounding farmers, and further theoretical sessions were held back at Kolunji. Thereafter a lesson was held on how to create natural fertilizers with the help of cow dung. Even though I was unable to understand most of what was being said, it was fun and educational to be part of the training sessions. Kudumabm also has specific training for women when it comes to herbal powder making, value-addition training, and tailoring.

Creating bio-input (natural fertilizer made of cow dung)

Besides the training center, there is also a children’s home, Vidivelli (Morningstar) Children’s home, at Kolunji that has been operational since 2002 with the help of Emmaus, an international movement that works to decrease poverty. It has been a home for more than 150 children throughout the years. Unfortunately, with a loss of income from the training programs since Covid, Kudumbam had some trouble keeping up with the maintenance of the home and was forced to close it down. However, as they did not want to abandon the program entirely, Kudumbam transformed the children’s home into a weekend program where the children could still come to the farm and receive practical training. As part of the weekend program, the children also receive new clothes for the two major holidays in Tamil Nadu, Diwali in October and Pongal in January, which I wrote about in the previous blog post. Kudumbam is hoping and working to get the Videvilli children’s home up and running again since there is still a need for such a program to exist.

Kids who participate in the weekend program

Having had the opportunity to spend time at Kolunji, breathing in the fresh air, surrounded by nothing but peace and quiet, and different animals, I can safely say that Kolunji is exactly what it was made out to be, a source of inspiration. Walking around the farm I can see the classrooms, the home where the children lived, the worm compost, the well, the fishpond, and the community forest. No matter where I turn there is some form of agricultural and community project. So Nanri* Kudumbam**, my Indian family, for the inspiration that Kolunji has given me.

*Thank you

**Family

10 februari, 2023

Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

EP 3. VIETNAM

Hej från Saga & Vilma i El Cairo, Colombia igen! Här kommer vårt tredje avsnitt i vår poddserie ”Kaffe med smak av: Klimatförändringar, Svåra Arbetsförhållanden & Orättvisa”, där vi idag pratar om kaffe i Vietnam. Lite mer ingående pratar vi om hur forskning och innovation används för att förebygga kaffeproduktion samt huruvida detta är positivt eller negativt. Som vanligt bifogar vi ett råmanus samt källorna nedan för de som är intresserade. Hoppas ni lyssnar!

Otippat nog så är den andra största producenten av kaffe i världen Vietnamn. Och som för de flesta länder som idag producerar mycket kaffe så var det under koloniseringen som landet började producera. I vietnamn var det fransmännen som introducerade kaffet under 1850 talet och sedan dess utvecklades produktionen snabbt. Vietnamn producerar främst kaffesorten Robusta, och är den största producenten i världen när det kommer till den sorten. Skillnaderna mellan Robusta och Arabica- vilken är den sort som vi främst dricker i Sverige, är bland annat smaken, där Arabica har en mer mild och fin smak medan Robusta smakar mer bittert. Dessutom skiljer sig priset rejält och Arabicabönor säljs för det dubbla priset. Robusta används främst till snabbkaffe just av dessa två anledningar, sämre smak och billigare kaffe. Som namnet tyder på är även Robustaplantan robust, den är lättare att sköta och ger större skördar.

2021 så utgav Robusta 95% av Vietnams kaffeproduktion och hela 80% av all Robusta kaffe odlas i den centrala höglandsregionen. Traditionellt sett har Vietnamesiskt kaffeproduktion fokuserat på kvantitet och massproduktion då klimatet i Vietnamn ger perfekta förutsättningar för att kunna massodla den tåliga robusta plantan och främst säljer man kaffe till producenter som gör snabbkaffe. På grund av detta har Vietnamn fått ett rykte om sig att producera mycket men äckligt kaffe och detta gör det svårt för bönder som faktiskt vill fokusera på kvalitet i produktionen av Robusta och Arabica kaffe. I Vietnamn är det även främst etniska minoritetsgrupper som odlar kaffe, och i den centrala höglansregionen som står för majoriteten av produktionen bor 47 av landets 54 minoritetsgrupper. Detta har lett till att många familjer har blivit helt beroende av kaffeodlingar som inkomst och många familjer har med hjälp av sina odlingar lyckats höja sina inkomster och ta sig ur fattigdom. Trots detta så är regionen den andra fattigaste i hela landet och över en miljon småbönder lever fortfarande i fattigdom.

Liksom de andra länder vi pratat om i den här serien så påverkas såklart produktionen av klimatförändringarna. Högre temperaturer och extremväder har lett till stora osäkerheter och svårigheter för bönderna. Längre torka, översvämmade floder och aggressiva sjukdomar har resulterat i en sämre produktivitet och mindre bönor från kaffeplantorna. Den utbredda expansionen av kaffeplantager har också lett till omfattande miljöförstöringar bland annat i form av avskogning och föroreningar av jordområden. Då bönderna har velat maximera sin produktion så har man använt olika omiljövänliga odlingsmetoder vilket resulterat i missbruk och överanvändning av konstgödsel och bekämpningsmedel. Som ett resultat av detta har det centrala höglandet i vietnamn blivit ett av de mest förstörda naturområdena i hela Vietnamn.

//Saga & Vilma

KÄLLOR:

Kafferosterier Koppar (2018) “10 skillnader mellan arabica och robusta“ https://kafferosterietkoppar.se/info/10-skillnader-mellan-arabica-och-robusta/

We Effect (2016) “Hotet mot din kaffekopp” https://weeffect.se/app/uploads/2016/11/hotet_mot_din_kaffekopp.pdf

Australian Center for International Agricultural Research (2021) “Building climate-resilience in Vietnam’s coffee and pepper systems“ https://www.aciar.gov.au/media-search/blogs/building-climate-resilience-vietnams-coffee-and-pepper-systems

Perfect Daily Grind (2021) “A breakdown of Vietnamese coffee-producing regions” https://perfectdailygrind.com/2021/12/a-breakdown-of-vietnamese-coffee-producing-regions/

A breakdown of Vietnamese coffee-producing regions

30 januari, 202331 januari, 2023

Happy Pongal från Nicole hos Kudumbam!

För två veckor sedan inträffade Pongal, en Tamil högtid. Pongal är en skördefestival och ett av Tamil Nadus största firanden. Högtiden firas även i andra stater men under andra namn. Pongal pågår i fyra dagar med fokus på olika firanden.

Den första dagen heter Bhogi Pongal och är den dag då man städar och rensar hemmet på allt onödigt för att beteckna en nystart.
Till ära av solguden firas den andra dagen Surya Pongal. Pongal härleds från pongu, vilket ordagrant betyder ‘att koka över’, men Pongal är också namnet på en gröt gjord på ris, mjölk och jaggarey som offras till solguden. Jaggareyn som finns i både Pongal men även skördas och bearbetas från sockerrör är på så vis representativ för skördehögtiden.
Den tredje dagen, kallad Maatu Pongal, firas för att hedra boskapen och hur de med arbetskraft och gödsel bidrar till jordbruket.
Den sista dagen av högtiden är Kaanum Pongal som handlar om gemenskap och stärkandet av banden mellan par och familj.

Jag firade Pongal vid två tillfällen. Det första tillfället var med Kudumbam på Kolunji tillsammans med barnen som deltar i olika program där. Firandet bestod av att tillsammans förbereda Pongal som avnjöts vid lunch. Därefter erbjöds tal och sång och slutligen fick barnen nya kläder som de kunde använda under faktiska Pongal, veckan efter.

Det andra firandet skedde under Pongal, alltså veckan därpå och då firade jag tillsammans med Suresh från Kudumbam hos bonden Muniyan, hans fru Chitra, deras son Mahendran och deras gäster. De tillagade Pongal på traditionellt vis, vilket innebar att ett hål grävdes i marken över vilken man kokade gröten. De ställde även upp sockerrör runtom elden och under ställdes ljus, rökelse och offergåvor i form av mat. I och med att detta var tredje dagen, alltså Maatu Pongal, matades även korna med Pongal. Kvällen avslutades med fantastisk middag på ett bananblad och en helt underbar solnedgång.

Utöver detta visade Muniyan även sina fält där han har två olika sorters ris, jordnötter, sockerrör samt ett fält med mixed cropping där det växer gurkmeja och lök. Mixed cropping är en av de tekniker som Kudumbam använder och tränar bönder inom där man odlar olika sorters grödor samtidigt. Detta för att minimera risken att skörden skulle misslyckas, men även för att minska skadedjur samt öka jordens bördighet. Muniyan är en bonde som brinner för ekologiskt jordbruk och har nyligen börjat samarbeta med Kudumbam. Han berättade även att han höll på att experimentera med vilken typ av aubergine som ger mest avkastning och tar minst skada av skadedjur, genom att plantera olika sorter samtidigt. Att han var stolt över sitt arbete framgick tydligt och med tanke på det jobb och den dedikation han lagt ner är det föga förvånande.

Chitra som målar lergrytan som Pongal ska kokas i.

Muniyan vid sin mixed cropping åker med lök och gurkmeja. I bilden längst ner till höger ser ni gurkmeja.

Gäster plus mig och Muniyan (andra från höger)

18 januari, 2023

Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

EP.2 BRASILIEN

Hej! Här kommer del två av vår poddserie ”Kaffe med smak av: Klimatförändringar, Svåra Arbetsförhållanden & Orättvisa”, som idag ska handla om Brasilien. I det här avsnittet går vi igenom frosten som hade en extremt stor påverkan på kaffeproduktionen i år. Vi har fått ta del av en intervju med den brasilianska kaffebonden Donizete Cosme, med hjälp av vår praktikantkollega Siim Prääts. Vi diskuterar även huruvida höga priser på kaffe är rimligt och hur mycket som egentligen går till odlarens ficka. Återigen bifogar vi ett råmanus om någon föredrar att läsa istället samt källorna längst ner! Kram från Vilma och Saga!

I år drabbades Brasiliens kaffeproducenter av den värsta frosten på över 50 år. Då Brasilien är världens största producent av kaffe fick detta konsekvenser på kaffepriser världen över och förmodligen har du själv märkt att kaffet blivit dyrare i år. Vanligtvis producerar Brasilien mellan 45-65 miljoner 60 kilos säckar med kaffe varje år. 2022 förlorade man till följd av frosten uppskattningsvis 10-12 miljoner 60 kilos säckar.

Hos kaffeproducenterna i Minas Gerais, en stat i södra Brasilien, har 20 till 30 procent av den odlade marken förstörts, men för att kaffeplantorna ska kunna återhämta sig kommer bönderna att behöva beskära eller omplantera mellan 30 till 50 procent av alla kaffeplantor, detta för att säkerhetsställa kommande skördar och att produktiviteten hos plantorna inte kommit till skada. Det finns nämligen två olika typer av frost som drabbar kaffeplantorna i Brasilien. Den första är en så kallad vanlig frost som skadar plantans nuvarande produktion men även plantans nästkommande produktion. Den andra typen kallas Svart frost och den ‘r svårare att identifiera då den har en långsiktig påverkan på plantans produktion. Svart frost är inte en konsekvens av kalla grader utan av en kombination av vind och grader mellan 2-5. Båda dessa typer har en stor och svår påverkan på kaffeplantan.

Vanligtvis är torka under slutet av produktionsprocessen för kaffeplantorna det stora problemet och detta brukar räddas av regnperioder under sommarmånaderna, januari till april. Då får plantorna en chans att samla in och konservera vatten som hjälper dom under vintermånaderna av torka. Men under 2021-2022 så kom det inget regn i Minas Gereis, vilket skapat ännu sämre förutsättningar för plantorna.

Priset på kaffet ökar ordentligt på vägen mellan bonden och kundvagnen, och huvuddelen av prisökningen sker efter att kaffet kommit till rosterierna. Ett stort problem för produktionsländerna är därmed att de bara är råvaruleverantörer. Endast en liten del av kaffet rostas och packas i producentländerna. 2010 bestod endast 7,6 procent av all kaffeexport från producentländer av behandlade bönor. En orsak till att den klara majoriteten av exporten från producentländer består av obehandlade bönor är att det krävs investeringar för rosterier och andra anläggningar. De stora rosterierna anser det vara mer lönsamt att förädla kaffet i USA och Europa, nära konsumenterna.

På 1970-talet behöll producenterna i genomsnitt 20 procent av butikens försäljningspris på kaffet. Idag kan jordbrukarna förvänta sig att få mellan 7 och 10 procent av butikspriset.Bakom varje kaffekopp ligger ett enormt arbete och hantverk. För att producera ett halvt kilo rostat kaffe behöver bönderna plocka cirka 1900 mogna kaffebönor. För att teckna en svensk persons behov under ett år behövs det 14 440 frukter. Tillägg till detta är att skörden inte är enkel. Här i el Kairo växer ofta kaffe plantorna på extremt branta avsatser eftersom att terrängen är så bergig.

//Vilma & Saga

Källor:

Coffe Research “Coffee Frosts” http://www.coffeeresearch.org/market/frost.htm

Global Coffee Report (2021) “The Big Brazil Frost” https://www.gcrmag.com/brazil-frost/

Borgen Magazine (2021) “Brazilian Coffee Farms: Against Modern-day Slave Labor” https://www.borgenmagazine.com/brazilian-coffee-farms/

Marjorie, Miranda, Brazilian Cofee Exporters Council (2016) “Challenges of world coffee production: Brazil in the right direction!“ https://www.cecafe.com.br/site/en/sustainability/articles/challenges-of-world-coffee-production-brazil-in-the-right-direction-20160913/

29 december, 2022

Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

Kaffe med smak av Klimatförändringar, svåra Arbetsförhållanden och Orättvisa

Hej! Vi heter Saga och Vilma är just nu på praktik hos organisationen Serraniagua i byn El Cairo i Colombia. Här i byn försörjer sig majoriteten av byborna på kaffeproduktion och många är beroende av inkomsten för att familjen ska gå runt. Aldrig innan har vi själv förstått hur mycket arbete som går år för att producera en kopp kaffe, och hur känsliga kaffebönorna är för förändringar i klimatet. I vår podserie som vi kommer att publicera här på bloggen har vi tänkt prata om just detta, vi kommer gå igenom vilka utmaningar de största kaffeproducerande länderna står inför när det kommer till kaffeproduktion, vilka kriser som redan uppstått och vad som kan hända i framtiden. Nedan kan ni se ett råmanus med källor om ni föredrar att läsa istället för att lyssna! Chao!

Sextiotre procent av världens kaffe produceras endast i tre länder: Brasilien, Vietnamn och Colombia. På senare år har dessa länder drabbats av diverse klimatförändringar som har haft stora konsekvenser på kaffeproduktionen. Minsta lilla förändring i klimatet såsom kyla, torka, frost, regn, påverkar den extremt känsliga kaffeplantan. Enligt en studie som publicerats av ett engelskt forskarlag har 99,7 procent, av världens kaffeodlingar blivit påverkade av klimatförändringarna redan år 2020. År 2050 riskerar vi att ha halverat antalet producenter som kan odla kaffe. Fortsätter vi värma upp jorden i den här takten kommer vi efter en 2°C graders höjning få kaffeplantor som producerar en betydligt mindre skörd och vid en 3°C graders höjning kommer det bli svårt för kaffeplantorna att ens överleva. Redan nu kan man märka av de osäkra skördarna bland annat på de höga kaffepriserna. Under oktober 2022 hade kaffepriset gått upp med 41,52% jämfört med oktober förra året. De osäkra skördarna påverkar inte bara oss i Sverige utan de som framförallt drabbas är de 25 miljoner kaffebönderna världen över, småbrukare, som är väldigt känsliga inför klimatförändringarna och problemen detta skapar eftersom att de ofta inte har kapital att motverka och förebygga problemen.

I colombia odlar 540 000 familjer kaffe och många har försäljningen av kaffe som sin huvudsakliga inkomst. Majoriteten av familjerna bor i Colombias kafferegion, “Triangulo del Café”, det området som står för merparten av kaffeproduktionen i landet. Byn El Kairo som vi bor i ligger även i denna region. Här i byn har vi med egna ögon kunnat se vilka förödande konsekvenser klimatförändringarna får för bönderna. Här är nämligen klimatförändringarna väldigt påtagliga. Främst på grund av ökade mängder regn men i andra områden skapas problem på grund av kraftiga ökade eller minskade temperaturer.

Minskade temperaturer och ökad mängd regn har gjort att de tidigare så tydliga skördeperioderna av kaffe (oktober till mars samt april till juni) har smält ihop. Det finns nu ingen lika tydlig eller stor skördeperiod utan man måste skörda lite konstant. De förändrade temperaturerna resulterar även i att den mängd kaffe som produceras är mycket mindre. Detta är såklart extremt påfrestande och svårt för bönderna. Bland annat på grund av att detta skapar en stor ekonomisk osäkerhet då man tidigare kunnat samla vänner och familj för att skörda under skördeperioden och har kunnat räkna med en fast inkomst under dessa perioder. Istället måste odlarna nu vara extremt uppmärksamma och skörda lite hela tiden, vilket resulterar i att man inte har lika mycket tid över till annat arbete.

Vi har pratat med Camilla som arbetar i det agroekologiska teamet på Serraniagua, teamet strävar efter att uppmuntra och utbilda bönder i agroekologiska metoder och har lyckats etablera flertalet agroekologiska gårdar i vårt område. Genom att visa på andra ekologiska metoder och bidra med stöd och material så är det många bönder som enkelt kan övergå till ett hållbart jordbruk. Camilla är även ansvarig för organisationens kulturcafe och har en lång erfarenhet av att jobba med just kaffe.

Kaffe räknas till dem grödor som besprutas mest i hela världen. Bland annat visar en studie att ekokaffe “bara” beräknas släppa ut en tredjedel av de växthusgaser som konventionellt kaffe släpper ut. Det läcker inte ut några kemikalier i vattendrag, odlarna utsätts inte för samma påtagliga hälsorisker och du själv får inte i dig några miljögifter. Serranigua jobbar med bönder för att dessa ska övergå till agroekologisk kaffeproduktion, vi bad Camilla förklara mer hur detta jobb går till.

//Vilma och Saga i El Cairo, Colombia

Kaffeplanta med både gröna och röda bönor

Kaffebönor som torkas i växthus. — Kaffebönor som torkar i växthus

Torkade kaffebönor som väntas på att rostas på Serraniaguas café Comam

Källor till podcasten:

Fairtrade “Kaffe” https://fairtrade.se/om-fairtrade/det-har-ar-fairtrade/ravaror-och-produkter/kaffe/

Krona, Simon. SVT (2022) “Se kartan som visar kaffets dystra framtid”

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/se-kartan-som-visar-kaffets-dystra-framtid

Cato, Carl. DN (2022) “Därför blir kaffet allt dyrare – trots sjunkande råvarupris”

(https://www.dn.se/ekonomi/darfor-blir-kaffet-allt-dyrare-trots-sjunkande-ravarupris/

Federación De Cafeteros (2022) “Sustainability” https://federaciondecafeteros.org/wp/sustainability/?lang=en

11 augusti, 202011 augusti, 2020

Avsnitt 2- Ladakh-Snack: Livet på landet- Odla vattenmelon i Ladakh?

Så var det dags för avsnitt 2 av podden Ladakh-Snack. Detta avsnitt spelades in på plats i Ladakh den 26 maj på LEDeG-hostel.

Podden finns där poddar finns genom att söka på Ladakh-Snack eller denna länk för att lyssna på a-cast eller denna för Spotify.

_____________________________________________________________

Bylivet i Ladakh skiljer sig väldigt mycket till hur livet i städerna ser ut och därför har vi valt att dela upp avsnitten på detta sätt.

Ladakh ligger väldigt isolerat och betyder också ”The land of high passes”. In till Ladakh finns egentligen bara två vägar som under vintern blir igensnöade. I och med det isolerade läget blir också framkomligheten till byarna begränsad och ibland är det enda sättet att ta sig till en by till fots. Även när det finns vägar är dessa ofta slingriga men med en fantastik utsikt.

Från bilen påväg till Nubra Valley, i bakgrunden syns hur serpentinvägarna ringlar sig.

I Ladakh är bytillhörigheten väldigt stark och de allra allra flesta vi har mött benämner ofta byn som de kommer ifrån som sitt hem. Förutom isoleringen har Ladakh hårda säsonger och enkelt kan man säga att det endast finns två årstider. Sommar april-september med temperatur upp mot 30 C under dagarna och även plusgrader på nätterna. Vintern är då från oktober-mars där temperaturen kan vara ner till -35 C.

Det finns även en monsun-period i augusti som ifall det regnar under denna tid kan ha fruktansvärda konsekvenser i form av ”mud slides” dvs laviner av lera som förstör både hus, vattenkällor och människoliv.

Exempel på detta är en mud slide som inträffade 2015 där byn Ayee Village i Nubra Valley fick två av sina tre vattenkällor förstörda. Detta har gjort att de inte har tillräckligt med vatten under odlingssäsongen. Som ett försök att säkerställa vattentillgången byggs nu artificiella glaciärer. Vad det är och hur de byggs går att hitta här i blogginlägget ”En vecka bland Ice Stupas” eller instagraminlägget här. Runt om i Ladakh är det tydligt hur klimatförändringarna har påverkat vattentillgången genom att glaciärerna har blivit synbart mindre och ofta är de även sotiga från t.ex. dieselpartiklar vilket accelererar smältningen av glaciärerna.

I byarna är det ofta ett traditionellt leverne där jordbruk är den främsta sysselsättningen och där byarna traditionellt sätt har varit självförsörjande. Båda våra organisationer LEDeG & LEHO arbetar med fröbanker för att göra fröer tillgängliga för lokalbefolkningen. Grödor som odlas är bl.a. vete, korn, ärtor, morötter, potatis men även nya (för Ladakh) grödor som linser, olika bönor och vattenmelon odlas. I Indien finns ett matsäkerhetsprogram där bl.a. ris ibland ges bort eller säljs väldigt billigt, för att alla människor ska kunna äta sig mätta. I Ladakh och på många andra ställen har detta dock haft vissa negativa konsekvenser då det billiga riset konkurrera ut mer lokala och traditionella grödor som korn eller hirs.

En dzo – en hybrid mellan vanlig kossa & jak

Överallt i Ladakh används traditionella toaletter som är som ett utedass utan stol, avfallet från dessa kan tillsammans med gödsel från djur och löv sedan användas som gödsel på odlingarna, både som ett sätt att sluta kretsloppet men framförallt för att eliminera behovet av konstgödsel. Oftast brukas jorden med hjälp av djuret dzo som är en avkomma från en jak & en ko. Under vintern när de inte används i jordbruket släpps de upp till bergen där de strövar omkring tills det är dags att komma tillbaka och börja arbeta igen. Vanliga kossor finns också för mjölkens skull, får finns för både ull och köttet och åsnor för att transportera saker.

För att förlänga säsongerna i Ladakh har växthus blivit ett allt vanligare och viktigare inslag för att öka möjligheterna till odling.

Aprikoser är gröda och produkt som har en central del i den ladakhiska-kulturen. Det

Rigzin Gurmet & Maria krossar aprikosskalet för att få ut kärnan

bjuds på torkade aprikoser och kärnorna (som smakar exakt som mandel!) och det växter aprikosträd i varenda trädgård. I Ladakh är de otroligt duktiga på att ta tillvara på hela frukten genom olika typer av processer.

Det finns många inlägg här på bloggen som berör detta så sök bara ”aprikos” här uppe! Tipsar om dessa två inlägg från tidigare praktikanter: ”Att ta tillvara på allt” & ”Takmachik- Ett aprikosparadis”.

I Ladakh har den främsta inkomstkällor förändrats från jordbruk till att turismen har blivit helt dominerande. Turismen har både medfört positiva och negativa effekter och de negativa är på ,många sätt vänligt tydligt. LEHO arbetar för att skapa hållbar turism i form av eco-turism och här finns blogginlägget ”Att återuppliva en bergsby” om detta.

Mer om begreppen matsuveränitet och appropiate technology som diskuteras i podden finns här respektive här!

Vi hoppas att ni uppskattar podden och tveka inte att höra av er vid frågor eller kommentarer!

Julley!

/Ladakh-Snack gänget genom Karolin Ring

27 februari, 2020

Hälsningar från Anderna!

¡Hola!

Vi som ska praktisera på Fundación Kawsay i fyra månader heter Adama och Alicia. Vi har varit i Ecuador i en vecka, men eftersom dagarna har varit fullspäckade med intressanta möten, kultur- och naturupplevelser så känns det snarare som en månad. Organisationen Kawsay har sitt kontor i Cayambe som ligger på 2800 m höjd i de vackra ecuadorianska Anderna. Staden är omringad av bergstoppar och när molnen lättar på sig uppenbarar sig den snötäckta vulkanen Cayambe över hustaken.

Vi bor i två olika familjer på landsbygden på varsin sida av Cayambe, som man enkelt når med buss eller gröna pickup-trucks. Här är det vanligt att familjen bor bredvid varandra eller i samma hus. Det skapar ett skyddsnät som vi ibland saknar i Sverige. Där vi bor tillhör majoriteten av folket Kayambi. Förut försörjde sig folket i byarna på jordbruket, men nu jobbar allt fler på rosplantagen, i servicearbeten eller inne i staden. Vardagen här är två skilda världar som smälter ihop på ett för oss förvånansvärt naturligt sätt. Ena stunden mjölkar man kossan, skördar majs och rensar linser, andra stunden sitter man på ett kontor med ny teknisk utrustning och publicerar material på Facebook. Vissa lyckas behålla sin kultur och traditioner i en förändrad värld med globalisering, neokolonialism och sociala medier. Dock är det här tyvärr långt ifrån det normala. Många vi har pratat med berättar om hur de unga glömmer deras ursprung och att det kapitalistiska samhället lockar mer än att leva traditionellt och hållbart. Detta är en av sakerna Kawsay jobbar med, sprida kunskap om traditioner och de rättigheter som Kayambi folket har.

Hittills har vi fått ta del av en av de två träffarna varje månad, där Kawsay har skapat en mötesplats där man delar kunskap och tankar. Under 20 år har de utbildat Kayambikvinnorna inom det traditionella odlingssättet som har fokus på kemikaliefri odling, självförsörjande matproduktion och en stor mångfald av grödor. Tack vare det kan de odla ekologiskt, äta mer näringsrikmat och bli mer oberoende av systemet.

Under dessa månader hoppas vi få lära oss mer om ekologiskt jordbruk, Kayambifolkets kosmovision och kampen för jämställdhet och urfolkets rättigheter. På bloggen kommer ni kunna följa vår resa och ta del av litet som stort. Inlägg som kommer komma framöver är konsekvenserna av den växande rosexporten, klimatförändringarnas påverkan på samhället och vad som har hänt i Ecuador efter protesterna i oktober. Om det är något som väcker intresse får ni gärna komma med önskemål på framtida inlägg!

Skörd av de små plantorna som planterades förra veckan

23 januari, 202023 januari, 2020

En vecka bland Ice Stupas

Inledning

Julley! Livet rullar på här på SECMOL, vi har inte sett solen på snart en vecka och eftersom campuset mer eller mindre är beroende av solen för både värme och el så börjar det bli lite kyligt i byggnaderna. I övrigt har hockeysäsongen dragit igång och det spelas turnering på turnering här i Ladakh. Det råder riktig hockeyfeber på campus, både tjej- och killaget spelar matcher dagligen och däremellan tränas det flitigt på den nybyggda ishockeyrinken. Till och med jag har gett mig ut på isen ett par gånger. Men största delen av förra veckan har ägnades åt något helt annat – nämligen att arbeta på en Ice Stupa som vi anlagt i grannbyn Umla.

Bergen som omger Umla. Här såg jag, Elvira, Asma, RN och P Namgyal en SNÖLEOPARD när vi skulle leverera rören till byborna. Vi var alla alldeles för upptagna av den för ens tänka på att ta upp mobilerna och fota, så ni får helt enkelt lita på oss.

En Ice Stupa är en typ av artificiell glaciär, namnet härrör från själva utformningen av glaciären, den liknar nämligen en Stupa – ett buddhistisk monument som man hittar lite överallt här i Ladakh och på ställen där man följer den tibetanska buddhistiska läran. Själva ordet stupa betyder “att bygga på”, varpå namnet Ice Stupa är ganska talande för hur tekniken funkar.

Själva konstruktionen av en Ice Stupa är intressant, den följer en noga uträknad kalkyl som tillåter smältvatten från glaciärer att helt organiskt skjuta upp en artificiell glaciär utan något tekniskt hjälpmedel som kräver el eller liknande. Man bygger helt sonika upp ett skal kring vilken isen fryser. Smältvattnet från de riktiga glaciärerna fångas upp i rör som följer bergväggen (ofta svåråtkomliga områden där det inte går att hämta vatten till fots) och sedan vinklas i 90 grader, längst med skalet. På så sätt får man till en process som kanske bäst kan liknas vid en snökanon, vattnet katapulteras upp i luften och fryser sedan på vägen ner. Själva grundtanken med en Ice Stupa är att de ska förse jordbrukare med vatten lagom till att skördesäsongen börjar i mars/april, eftersom vattentillgångarna från de tidigare så pålitliga glaciärerna nu är nyckfull på grund av klimatförändringarna. Idéen är utvecklad av SECMOLs grundare Sonam Wangchuck tillsammans med ett gäng elever vid skolan och har visat sig vara enormt framgångsrik. Vill man läsa mer om det så är det ett ämne som blivit föremål för en del artiklar, de flesta går att hitta online via en liten googling.

Själva kupolen som utgör skalet till stupan. Den är konstruerad av byborna och gjord av träpinnar som man hämtat från byn. I mitten ser man järnröret där vattnet kommer upp ur och på marken kan man skymta plaströret som leder vattnet.

SECMOL arbetar på ett projekt tillsammans med de fyra andra organisationer här uppe som också är en del av framtidsjordens nätverk (Amchi Saba, Ledeg, Leho och Womens Alliance). Projektet har flera punkter som ämnar förbättra villkoren för befolkningen i Ladakh, och en av dem ringar in problematiken med vattentillgången som under åren blivit försämrad. På grund av smältande glaciärer, en direkt konsekvens av klimatförändringar, så har jordbrukare inte länge tillgång till vatten i samma utsträckning som man tidigare haft. Till det ska tilläggas att den växande turismen medför sina problem med vattenförsurning, eftersom plast slängs i Indusfloden som rinner genom Ladakh. Flera personer har berättat att för bara 15-20 år sedan kunde man dricka direkt ur floden, idag är det helt otänkbart. Och eftersom så gott som nästan alla hushåll åtminstone har en liten jordplätt i självförsörjningssyfte så är det ett riktigt problem.

Rent praktiskt innebär arbetet med Ice Stupan ganska hårt arbete för att få snurr på hela apparaten. Här ser RN över vattenkällan.

I grannbyn Umla genomförde SECMOL en enkätundersökning kring hållbart jordbruk och det mest återkommande problemet under ”issues” var just den bristande tillgången till vatten. Eftersom projektet också jobbar mot det mer långsiktiga målet att hela Ladakhs jordbruk skall vara hållbart vid 2025 (vilket innebär inga kemiska gödsel – eller bekämpningsmedel) så är vatten en enormt viktig parameter som måste säkerställas för det målet ska kunna uppnås. Och det är där Ice Stupan kommer in.

På grund av det kalla vädret har arbetet med stupan haltat lite, eftersom alla rör korkats igen av fryst vatten. Under hela förra veckan var vi därför i Umla för att försöka få igång vattenflödet igen. Omkring 450 meter rör behövde tömmas och kopplas ihop, och källan där ifrån vattnet hämtas behövde stoppas upp. Rören kopplas till en vattenkälla en bit upp i bergen, men för att få till ett stadigt flöde genom rören behöver vattnet stanna upp i en liten reservoar. Större delen av arbetet gick därför ut på att täppa till alla läckande hål med hjälp av jord och säckar.

Och så här ser källan ut när den är full.

Vi använde säckar och jord för att fylla igen hålen och täppa till.

För att tömma rören drog vi upp dem längst bergväggen varpå vi helt enkelt bankade ur isen 🙂

Nästa steg var att tömma rören från all is, och när vi dag tre kom tillbaka för att koppla ihop alltihop så funkade det smärtfritt! Just den här stupan skall nu arbetas på varje dag i en månad, och vid slutet av februari beräknas den vara klar. I början av mars kommer den sedan smälta och förhoppningsvis kunna fungera som kompletterande vattenförsörjning åt de omkring 50 hushåll som finns i Umla.

Ice Stupas är ett fantastiskt sätt att fånga upp det smältvatten som annars går till spillo, och visst har det visat sig funka riktigt bra. Men alla är överens om att det här bara är en del av det stora arbetet som måste fortgå. Ladakhierna själva menar att stupan bara är en del av lösningen, men deras förhoppning är att deras arbete ska uppmärksammas internationellt och inspirera andra lokala samhällen till innovativa åtgärder mot klimatförändringar. Men för att på riktigt sätta stopp för smältande glaciärer måste en stor omställning ske globalt, vi MÅSTE i enlighet med parisavtalet hålla den globala temperaturen nere och förhindra att glaciärer runt om i världen riskeras försvinna. Det innebär inte bara att lokala samhällen ska få bära arbetsbördan, utan också att stora industrier och länder tar sitt ansvar och sätter stopp för utsläppen. En så självklar del av livet, kretsloppet och identiteten hos Ladakh och bergsfolket är glaciärerna, försvinner de så riskerar vi förlora en hel kultur.

/Clara

SECMOL, Ladakh