hållbarhet – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

15 maj, 2023

På resa genom Nubra Valley och LEDeGs projekt

Hej från Leh, Ladakh! Vi heter Ellen och Sofia och är praktikanter på LEDeG under våren 2023. Läs gärna mer om vår organisation genom att söka på LEDeG här på praktikantbloggen. Vi vill dela med oss av några dagar när vi med ett team från LEDeG besökte fem byar i Nubra Valley norr om Leh under mitten av mars. Syftet med dessa platsbesök var att LEDeG ville dokumentera sina genomförda projekt för att visa vad organisationen åstadkommit under åren. LEDeGs fotograf Stanzin Tundup (Tani) filmade projekten och genomförde intervjuer med byinvånare under resan.

Nubra Valley är en relativt isolerad region, särskilt under vinterhalvåret då vägen genom världens högsta motoriserade pass är avstängd på grund av snö. Under sommaren ser området en stor tillströmning av turister som främst är där för att besöka sanddynerna och rida kamel, något som inte går att finna på annat håll i Ladakh. Det innebär dock också att turismen, en viktig inkomstkälla i Ladakh, är koncentrerad till några få platser i Nubra. Byar som ligger utanför turiststråket försörjer sig framförallt på jordbruk. Något som blir svårare med klimatförändringar där smältande glaciärer gör vattenförsörjningen osäker och att odlingsförhållande förändras. LEDeG har genomfört många projekt i olika byar i Nubra inom jordbruk och passivt soluppvärmda hus. Vi kommer gå in närmare på dessa projekt i detta blogginlägg.

Floden Nubra, ett av alla sagolika landskap vi reste genom.

Resan började en tidig morgon när vi blev upphämtade av LEDeGs chaufför och teknikexpert Tashi Norbu, Tani och Rigzin Dorjeey. Både Norbu och Rigzin har arbetat med projekt i byarna under många år och kunde berätta om mycket som hänt och vad LEDeG haft för påverkan. För att ta sig till Nubra Valley går resan först genom det höga bergspasset Khardung La, en resa på runt fyra till fem timmar beroende på väder. Efter att ha anpassat oss till höjden i Leh på 3500 meter var det tillbaka på ruta ett när vi nådde passet på 5359 meter. Här var det som att andas genom ett sugrör ännu en gång!

Frukoststopp i Khardung påväg mot Nubra Valley. Vi festade på maggie, snabbnudlar, och chai såklart!

Tangyar

Den första byn vi nådde efter en till viss del skumpig off-road körning var byn Tangyar i östra delen av Nubra Valley. Här har LEDeG sen 14 år tillbaka konstruerat passivt soluppvärmda hus i Tangyars vinterby. Under sommaren flyttar hela byn till ett område med betes- och odlingsmark. Den kargare vinterbyn är sydvästligt orienterad, vilket är idealt för att maximera solinstrålningen i husen när det är som kallast. Här besökte vi flera hus som LEDeG byggt. Det är inte LEDeG som avgör vem som får hjälp med att bygga ett passivt värmt hus, byborna väljer själva vem som har det största behovet. Ett solidariskt och demokratiskt system.

Under några timmar besökte vi flera hem, och det gick verkligen att känna skillnaden på de passivt värmda husen jämfört med traditionella ladakhiska hus. Tani filmade intervjuer och dokumenterade projekten. Rigzin berättade att utöver att ge bättre levnadsförhållanden med ett varmare inomhusklimat finns det fler fördelar med soluppvärmda hus. En vanlig metod är att kogödsel samlas upp och torkas för att sedan eldas och värma upp husen. Om fler hus var soluppvärmda skulle gödslet istället kunna användas på fälten och ge bättre skördar i den karga jorden uppe i bergen. Förhoppningen är att fler ska inspireras av de hus som LEDeG varit med och konstruerat för bygga egna med samma metoder.

LEDeGs fotograf Tani i full färd med att ordna intervjuer.

I ett av husen bodde Tsering Paljor, han flyttade in i sitt hus för 14 år sedan. I dagrummet, ett rum med stora glaspartier mot söder, bjöd han på chai, nötter och kakor. Det var varmt och behagligt där inne, då ett dagrum snabbt blir varmt under dagen och har gott om dagsljus i och med de stora fönsterpartierna. De behåller dock inte värmen lika bra som ett nattrum. Ett nattrum kan exempelvis vara konstruerat med så kallad “trombe wall”. Denna teknik innebär att massiva väggar mot söder målas svarta och glasas in. Detta skapar en luftspalt som värmer upp den svarta väggen. Med den termiska resistansen släpps sedan det mesta av den lagrade värmen ut på natten.

Hemma hos Tsering Paljor, här bjöds hela teamet på chai med tillbehör. Dagrummet var varmt och behagligt att vistas i.

Ett passivt soluppvärmt hus med trombe wall.

Digar

Vidare på slingriga vägar anlände vi till Digar, en liten by som också fått hjälp av LEDeG att konstruera soluppvärmda hus. Vi hann dock inte se mycket av dem, när Tani var i färd med att filma projekten släpptes vi av på ett litet fält där byns äldre kvinnor satt tillsammans på filtar och åt lunch. De yngre generationerna var ute på fälten och påbörjade årets odlingssäsing. Det gjordes klart för oss att vi behövde “take rest” och därför bjöds på den lokala drycken chang med tillbehör. I chang blandas naas, en typ av kornmjöl, och röres med fördel med en liten pinne en dam snabbt lokaliserat och trimmat till. Till det fick vi ladakhiskt bröd kharbir och paba. Vi hade en mycket härlig stund i solen och trots att vi inte pratade samma språk kunde vi skratta och kommunicera ändå.

Ayee

Efter en kall natt, men väldigt trevlig kväll, på ett guesthouse i Panamik körde vi en kort sträcka över floden Nubra till byn Ayee. När vi besökte denna by fick vi först se deras projekt inom svampodlingar som Framtidsjorden finansierat. Under hösten 2022 anordnades en workshop i hur svamp kan odlas i det egna hemmet. Läs gärna mer om detta genom att söka på praktikantbloggen! Svampodlingen blev så populär att det påbörjats ett projekt i byn för att kunna odla i större skala. På ett fält höll en stor jordkällare på att byggas, då svampen kräver en konstant temperatur och klimat. Det var ett intressant sätt att se hur en workshop med LEDeG fått ringar på vattnet och startat upp en ny typ av entreprenörskap. Eftersom jordkällaren ännu inte var klar, fick vi se byns växthus där svampen odlades under en mörk presenning under tiden.

Svampodling i det varma växthuset. Svårt att fånga på bild då kamerans lins snabbt immade igen av den stora temperaturskillnaden.

Efter en lång vandring upp på ett av bergen fick vi se Ayees artificiella glaciär. Det var riktigt mäktigt att stå nedanför och se hur stor glaciären faktiskt är på nära håll! LEDeG har arbetat tillsammans med byn för att konstruera denna glaciär, vilket har varit en viktig del av vattenförsörjningen under vårens odling. Eftersom Ayee har tillgång till källvatten kunde denna glaciär byggas. Under vintern kanaliseras källvatten genom ett rör, vattnet pumpas under naturligt tryck, utan att någon extern energi tillförs, genom hål i röret och fryser sedan när temperaturen sjunker, vilket skapar glaciären. När temperaturen stiger under våren så värmer solen glaciären, vilket gör att isen långsamt börjar smälta och vattnet som rinner ner till Ayee kan användas i jordbruket.

Udmaru

Efter en kopp butter tea och kakor lämnade vi Ayee och åkte mot byn Udumaru som ligger vid den andra floden i Nubra Valley, Shyok. Vid floden hoppade vi ut bilen och gick över en smal bro. Här skulle vi vänta, det kanske skulle dyka upp en bil som kunde ta oss vidare till byn. Vi väntade och väntade i det storslagna landskapet. Skulle det verkligen komma en bil? Efter många om och men rullade det tillslut in en liten minibuss, över samma smala bro vi gått över och aldrig trott att en bil kunde få plats att köra på!

Vår långa väntan i Nubras otroliga landskap.

Väl framme i Udumaru besökte vi byggnaden där de tar hand om och förädlar jordbruksprodukter, exempelvis aprikosskörden. Här fanns olika typer av redskap och kärl som behövs för att kunna ta tillvara på så mycket som möjligt av det jorden ger under sommaren. Byborna var väldigt engagerade i samtalen med LEDeG och flera filmades när de berättade om hur de jordbruksmaskiner och snickeriverktyg de fått finansierade via LEDeG kommit till nytta.

Byborna i Udumar berättar om arbetet med att ta hand om skörden och hur de hjälpts av LEDeGs insatser i byn.

Något som blev en stark upplevelse för oss var när flera kvinnor bad oss framföra till Sverige och Framtidsjorden att de behövde mer resurser för att kunna laga de maskiner de hade. Det var svårt att förklara att vi bara är praktikanter som är här för att lära. Att vi inte har någon auktoritet att fördela pengar. När medel för att laga jordbruksmaskinerna saknas blir det svårare för byn att ta hand om skörden och därmed drabbas de av inkomstbortfall. En situation som är svår för byn att ta sig ur utan ekonomiskt stöd utifrån. Denna upplevelse är något vi kommer minnas länge då vi fick se hur viktigt LEDeGs projekt är i byarna och vilken stor påverkan det har för människorna.

Samtal med några kvinnor i Udumar, Rigzin hjälper till med översättningen.

Khardung

Efter en sista kall natt i Nubra vände vi åter mot Leh. På vägen stannade vi i byn Kahrdung nedanför bergspasset med samma namn. Även här har LEDeG hjälpt till med att bygga passivt soluppvärmda hus. Vi besökte några hushåll men kunde inte stanna så länge. Det hade blivit mulet och fanns risk för snö upp i bergen. Vi började köra de slingriga vägarna upp mot bergspasset Khardung La, ju högre upp vi kom desto sämre blev vädret. Vägen var täckt med snö och vi körde förbi flera bilar som inte kunnat ta sig vidare uppåt utan fått stanna vid branterna längs vägen. Tillslut fastnade även vår fyrhjulsdrivna bil. Alla tre från LEDeG skulle hjälpa till och kom med glada tillrop om hur Norboo skulle få loss bilen medans vi nervöst slängde oss ur bilen och helst ville gå hem. Tillslut kom vår bil loss och färden hemåt kunde fortsätta efter tre händelserika dagar i Nubra Valley där vi njöt av landskapen och det vi fick lära oss om Ladakh och LEDeGs projekt!

4 januari, 2023

Mantilla – Vart ska vi börja?

Efter att ha varit 1,5 vecka i Pellegrini var det dags att resa vidare till nästa by. Mantilla ligger också intill naturreservatet Ìbera. Mantilla anses dock inte vara en av de så kallade portalerna med direkt tillgång till naturreservatet som Pellegrini har, utan ligger en bit utanför. Mantilla är större än Pellegrini och detta märker man av det direkt. Denna by är på något sätt mer utspridd och trots att man även här hälsar på alla som man möter och att det finns många gator som också saknar asfalt, så är man mycket mer anonym med sina 2600 invånare. Den största skillnaden från Pellegrini är dock att det knappt finns någon turism här – men det har eldsjälen Nancy en önskan om att förändra.

Nancy är född och uppvuxen i Buenos Aires, men hennes föräldrar kommer från Mantilla och under pandemin valde föräldrarna att flytta tillbaka, för att komma undan storstaden. Nancy och hennes make brinner för Mantilla och ser att staden har en stor outnyttjad potential. De vill sätta Mantilla på kartan över ställen som lockar turister som vill uppleva och njuta av vad Ìbera har att erbjuda. Trots att de själva bor kvar i Buenos Aires har de besökt Mantilla många gånger och även byggt ett litet hus för att hyra ut till kommande turister, och jag fick äran att vara deras första gäst!

I Pellegrini finns redan väluttänkta rutiner och system för att hantera och livnära sig på turism. I Mantilla finns uttalade drömmar och framtidsplaner. De är i startskedet av att förbereda ett skifte i staden. I Pellegrini fick jag, trots att de behandlade mig som en lokal bybo, ta del av många av deras turistattraktioner, och jag intog en observerande roll. I Mantilla däremot blev jag, utan att jag till en början förstod det, behandlad som en förebild. Här frågades jag inte hur kallt det var i Sverige, här frågades jag vad jag tyckte var det viktigaste att ta itu med för att förbättra Mantilla. Och när jag berättade att jag hemma i Sverige jobbar som hållbarhetskonsult ville de spela in en inspirationsvideo för den lokala skolans ungdomar, eftersom de nästa år ska implementera ett program som riktar sig mot hållbarhetsfrågor.

I Pellegrini undrade jag ofta om hur deras sophantering gick till, och fann svaret i att man lade soporna (med alla platsflaskor från vattnet separerade) i en metallkort utanför sitt hus på onsdagar och fredagar. I Mantilla fick jag berättat för mig att det inte var länge sedan att folk slängde sina sopor direkt på gatan utanför sina hus, eller grävde ner dom i sin trädgård. Det senare alternativet innebär att marken, och även grundvattnet, riskerar att bli kontaminerat och giftigt. Nancy och ett gäng andra lokala eldsjälar ville göra något åt detta och påbörjade ett projekt som kallades ’Pueblo limpio, Pueblo lindo, Pueblo sano’, som kan översättas till Ren stad, Vacker stad, Hälsosam stad. Detta projekt fångade givetvis mitt intresse och ledde mig på en intressant dag i spåret av soporna.

På torsdag morgon lämnade Nancy av mig hos en av Mantillas andra eldsjälar: Enrique Nuñez, lärare på den lokala skolan. Tanken var att jag skulle besöka han lokala mini-bryggeri av tomatsås, men våra samtal ledde oss snabbt in på problematiken med soporna, och vi kom överens om att vi människor är en rolig art. För lite som apor med bananer behöver vi ett belöningssystem för att ändra vanor. Enrique berättade om det lokala initiativet att fånga upp stadens barn för att initiera förändring kring sop-problematiken.

Under ett tre månaders långt pilotprojekt utmanades de lokala skolbarnen att samla så många plastflaskor de bara kunde, där den skolklass som samlade flest plastflaskor skulle vinna en resa till en annan stad, något som värdesätts högt här eftersom möjligheten att resa för många är begränsad. Under dessa tre månader samlades hela 50 kg sopor ihop, bestående av endast tomma plastflaskor från vattenkonsumtionen. En självklar framgångssaga: en renare stad och en skolklass till lyckliga vinnare. Nu hoppas Enrique och resten av de involverade i projektet att kunna fortsätta detta projekt i framtiden.

Enrique berättade dock att på trots av det lyckades projektet, stötte de snabbt därefter på nästa utmaning: för vad gör man av alla dessa noga insamlade platsflaskor i en stad som helt och hållet saknar sopsortering och återvinning? Detta tog oss in på nästa intressanta ämne och jag erbjöds en tur till den lokala soptippen. Det är kanske inte en dagsutflykt för framtidens turister, men för mig var det genuint spännande. Men min spänning förvandlades strax till en rynka i pannan. För stadens soptipp var verkligen just det, en soptipp. Ett stort berg av alla möjliga sopor i en stor hög. Och mitt i detta berg stod två personer som, bland glasbitar och matrester letade de efter aluminiumburkar. De går nämligen att sälja, för 150 pesos (10SEK) per kilo. Förvisso är det bra att dessa samlas ihop, men det är också en väldigt ohälsosam miljö att jobba i, utöver den bakande solen och 40-graders värmen.

Av en ren slump träffade vi på vägen till soptippen stadens borgmästare som utan att blinka gjorde oss sällskap till soptippen och visade fram den nya planen för sophanteringen. Nämligen en stor grop där soporna ska grävas ner, med ett skyddande lager som ska förhindra att mark och vatten kontamineras. Borgmästaren följde sedan med oss tillbaka till Enriques hus för att fortsätta konversationen. Han var väldigt intresserad av att veta hur saker gick till i Sverige, och hur våra system såg ut, vilka direktiv vi har osv. Snacka om att min spanska sattes på prov.

Det var när jag berättade för dem om våra pant-system, som deras ögon tändes som ljusslingor. Enrique var mer skeptisk till idén att införa pantsystem eftersom det kräver ”finansiering och automatisering” medan borgmästaren med sin något yngre ålder strax såg möjligheten att hitta en Mantilla-tvist, ett manuellt system där folk betalas kontant för sin pant. Kanske är detta vägen framåt? Kanske blev detta början på Mantillas första pantningssystem, inspirerad av den svenska modellen? För när byborna frågade mig vad som var det mest uppenbara som behövde göras så var mitt svar just detta: Sophanteringen. Men självklart kunde jag inte låta bli, när de gav mig så fria tyglar, att tillägga eko-turism. En turism som har minimal påverkan på naturen. Vad skulle hända om Mantilla enbart erbjöd turism som inte hade utsläpp? Kajak, cykel och ridturer? Jag vågade knappt nämna elbåtar av respekt för kostnadsfrågan, men innan jag hann säga något berättade Nancy att det fanns planer på att köpa in elbåtar.

Vad händer när man börjar med helt fria tyglar år 2022? Bara fantasin och budgeten sätter gränserna. Ingen säger att man måste följa andra byar i fotspåren, Mantilla kan skippa steg och ta en hållbar approach från start! Med eldsjälar som Nancy och Enrique är jag säker på att det kan gå hela vägen.

I Pellegrini lärde jag mig att observera, i Mantilla blev jag en del av att realisera.

Sopsystemet i Pellegrini, där man lägger soporna i en metallkorg utanför huset.

17 juni, 202218 juni, 2022

Fem inspirerande hållbarhetslösningar i Ladakh

Okej gänget, 4 månaders praktik börjar nu närma sig sitt slut. Innan vi lämnar det här vackra området bland Himalayas vita toppar tänkte vi dela med oss av fem hållbarhetslösningar som vi tycker är inspirerande.

Komposttoalett
För att minska vattenförbrukningen, ta till vara på avföring och urin som gödsel, och återföra det till det naturliga ekosystemet, används något som kallas torrkomposttoalett. Toaletten är ett hål i golvet som går ner till ett ”rum”. Efter varje toalettillfälle häller man över en blandning av torkat djurgödsel (som tas från djuren på gården), torkade löv och sand. Detta görs för att minska doften och tillföra organiskt material som påskyndar komposteringsprocessen. Toaletten används på detta sätt under ett år och därefter får den vila ett år tills materialet har blivit till jordblandad gödsel. Tömningen sker på våren i samband med att odlingssäsongen drar igång.

Traditionell ladakhisk toalett, komposttoalett.

Soluppvärmda hus
I ett klimat där utomhustemperaturen går ned till ca -25° på vintern krävs det lösningar för att hålla värmen i husen. För att spara energi har exempelvis SECMOL under de senaste 15 åren använt sig av passiv solenergi, en teknik som värmer upp husen med hjälp av enbart solens värme. Det vill säga, utan att använda sig av elektricitet, släppa ut CO2 eller förbränna några fossila bränslen.

De huvudsakliga funktionerna som håller byggnaderna varma är:

Fönster placeras enbart i söderläge.
Tjock plast, likt växthus, fäst vintertid på utsidan av byggnadens södra del. Luften i växthuset värms upp av solen på dagen vilket sedan utnyttjas till att värma upp byggnaden genom att öppna upp fönstrena morgontid.
Husen målas i svart i söderläge för att absorbera värme.
Väggar och golv och isolering av material som t.ex lera, halm, och dynga för att lagra uppsamlad värme.
För att förhindra överhettning tas växthus-delen bort från byggnaderna under sommartid.

Tack vare denna samling metoder har normaltemperaturen i huvudbyggnaden på SECMOL campus kunnat ligga på +14° även under den kallaste delen av vintern!

Artificiella glaciärer
Det karga ökenlandskapet och det allt mer oförutsägbara klimatet i Ladakh har tvingat befolkningen att anpassa sitt levnadssätt och gett liv åt lokala innovationer i form av exempelvis artificiella glaciärer – ice stupas. Ice stupas är ett kreativt sätt att dryga ut vattentillförseln i de byar som drabbats av vattenbrist till följd av klimatförändringarna och smältande glaciärer. Vattnet som används till ice stupas kommer huvudsakligen från varmvattenkällor och deras utseende varierar beroende på hur de lokala förutsättningarna ser ut i byarna.

Konstruktionen av ice stupa består många gånger av en ställning av metall eller trä som det sedan byggs på med olika material i form av exempelvis gamla rep, plast eller annat som isen kan fästa i. För att kunna sprida ut vattnet från varmvattenkällan på ice stupan har ladakhierna uppfunnit en rad olika metoder, bland annat att göra små hål i vattenslangar som får agera vattenspridare. När glaciären börjar smälta på våren samlas vattnet i en bassäng, zin, varifrån det sedan kan distribueras ut till byns jordbruk och djur.

Kunskapen om ice stupas har sakta börjat sprida sig till andra delar av världen, bland annat Schweiz och Chile, och vår förhoppning är att denna fantastiska uppfinning ska fortsatt spridning och inspirera till andra kreativa hållbarhetslösningar!

Läs mer om ice stupas på: http://icestupa.org/

Ekologisk odling
Att ha tillgång till mat som är odlat på ett hållbart sätt är en förutsättning för en artrik natur och överlevnad. Här i Ladakh har man även målet att bli ekologiskt certifierat till år 2023.

Precis om i Sverige är odlingsperioden i Ladakh är kort, mellan april och september. Däremot utnyttjar man växthus året om där man odlar tåliga grödor. Jorden inte är särskilt bördig eller näringsrik så gödsel från djur/människor viktigt för att kunna få en bra skörd.

För att minska förekomst av ogräs används olika kemikaliefria tekniker. Teknikerna går ut på att kväva marken runt den planterade grödan. Detta kan göras antingen genom att placera småsten runt plantan, som enbart hindrar ogräs från att växa, eller löv och halm som även fungerar som fin kompost när det förmultnat. En tredje teknik är att använda sig av plast som det gjorts små hål i där grödorna kan växa upp. Fördelen med denna metod är att den inte kräver lika mycket arbete som det gör att bära sten eller löv, men det går inte att bortse från det faktum att det i längden riskerar att bidra till naturföroreningar i form av mikroplaster.

Sonam och Dolkar planterar sticklingar i SECMOLs trädgård.

Samarbete
Att leva tätt och samarbeta genomsyrar hela den ladakhiska kulturen. Man bor traditionellt sett i generationsboende där antingen mannen eller kvinnan, efter giftermål, flyttar hem till sin respektives familj. De flesta växer upp ute på landsbygden, i en by mellan ca 20-60 hushåll, och att hjälpas åt med de dagliga sysslorna som jordbruk innebär är självklart redan från unga år.

Folket i Ladakh är givmilda och gästvänliga av naturen och det tillhör det normala att erbjuda sina gäster mat och te när tillfälle ges. Det är även något av en norm att lifta till och från skola och jobb vilket vittnar om att det finns en stark tillitskänsla i samhället.

Att samarbeta och ha goda relationer är en förutsättning för att vardagen ska fungera i de små jordbrukssamhällena. Att dela på saker och ta hand om varandra är också något som vi tror måste ske för att ställa om till en hållbar värld!! 🙂

14 juni, 2022

Fem röster om klimatförändringarnas påverkan i Ladakh

Vi intervjuade fem SECMOL-studenter som fick dela med sig av sina tankar och erfarenheter kring hur klimatförändringarna påverkar Ladakh och Indien.

Parveen Akhtar 19 år från byn Chosker, Kargil

Vad är de viktigaste förändringarna vi behöver göra för att sakta ner klimatförändringarna?

Individen måste ta ett större ansvar. Vi gör mycket för att bli bättre, så som att minska användningen av plast och cykla istället för att ta bilen kortare sträckor. Vi borde försöka använda miljövänligare alternativ än plast, eftersom plast är väldigt dåligt för miljön och vi bör även bevara träden och skogar. Att informera människor om miljöförändringarna och dess konsekvenser är också en viktig del. Om vi gör allt detta tror jag att vi tillsammans kan sakta ner klimatförändringarna.

Urgain Thubstob, 17år från byn Tar

Vad innebär klimatförändringarna för dig?

Klimatet har förändrats fort runt om i världen och klimatet i Ladakh har påverkats dramatiskt. Glaciärerna smälter och många byar drabbas av vattenbrist. De äldre pratar om att de inte känner igen klimatet längre, så som att snön faller redan under hösten. Så som vi behandlar moder jord är fruktansvärt och jag tror inte att framtida generationer kommer klara sig. Moder jord har gett oss så mycket och jag tycker det är dags att ge tillbaka.

Ayan Rehman 18år, från byn Choglamsar

Vad tror du är de största problemen för Indien och för Ladakh när det kommer till klimatförstöringen?

I Indien finns det många problem, mycket fabriker och transport som förorenar, plats slängs längs vägarna överallt. Avskogning är ett ytterligt problem vi måste ta tag i och vi borde istället fokusera på att plantera träd. Det går även att se att temperaturökningen bidragit till många förändringar i Ladakh. Tidigare var det mycket snö under vintertid men nu ser vi inte alls den i samma utsträckning. Nu smälter snön fort och vi förlitar oss på glacierna här i Ladakh, så när de försvinner blir det problem med bland annat bevattning av jordbruksmark.

Tashi Lonzin 18år Ayee, Nubra Valley

Hur ser man klimatförändringarna i Ladakh?

Min erfarenhet av klimatförändringarna här i Ladakh är flera. Bara för några år sedan var det mycket snö på vintern. I Kardungla som är en av världens högst belägna vägar, brukade det vara extremt mycket snö, men nu är det annorlunda. Vi har stora problem med vattenbrist i våra byar. Nu måste vi bygga ice stupas (artificiella glaciärer), för att öka våra möjligheter till att dryga ut vattnet i byarna. Klimatet har också bidragit till naturkatastrofer så som ler-ras som spolar bort hus och åkrar.

Phuntsok Dolkhar 18år Taksha, Nubra

Vad gör SECMOL för att minska sitt klimatavtryck?

SECMOL drivs helt på solenergi, vi odlar våra egna grönsaker vilket minskar utsläppen då vi inte behöver transportera maten till campus i lika stor utsträckning. Vi använder oss även av torrkomposttoalett vilket gör att användningen av vatten minimeras samt att vi kan gödsla med den förmultnande avföringen. Detta innebär att vi inte behöver använda konstgödsel. Alla byggnader på campus är byggda på ekologiska och närproducerade material. Slutligen försöker vi i så stor utsträckning som möjligt att minimera samt återanvända allt skräp på SECMOL.

Några fina röster från Ladakh!

2 juni, 20222 juni, 2022

Familj, födsel och tradition

Familj, födelse och tradition. Att familjen har en stor betydelse i Ladakh går inte att komma ifrån, detta gäller hela Indien. Vi har fått träffa ett gäng äldre kvinnor som delade med sig av fantastiska historier gällande barnasködsel. Både om hur man idag fortfarande tar vara på gamla traditioner, liksom hur det har förändrats.

Sonam Yangdol, en av kvinnorna som delat med sig av sin kunskap

Att det finns nya och gamla praktiker för hur man tar hand om sitt barn är sen gammalt. När barnet är nyfödd är det extra känsliga för kyla. Ett knep för att undvika att utsätta barnet för onödig kyla är att inte bada det för ofta. I stället gör man en deg som man sedan tvättar barnet med. Det finns två varianter, antingen så tjärnar man sitt eget smör, värmer upp det och gör en deg med mjöl. Eller så värmer man upp aprikosolja och blandar det med mjöl. Man håller sedan degen varm genom att doppa den regelbundet i värmt smör eller värmd olja. Degen används sedan genom att rulla den på barnet för att bli av med smuts och svett. På så sätt behöver man bara bada barnet en till två gånger i månaden. På så sätt minimerar man risken att barnet blir sjukt.

Man ammar barnet upp till cirka två år. Men när barnet är mellan fyra och fem månader kan man börja ge det soppa, smör eller smör blandat med mjöl.

Att samla ren hjortdynga upp i bergen och sedan göra det till ett pulver är en gammal praktik inom det Ladakhiska samhället som till viss del än idag används i Tsomoriri och Nubra Valley-området. Hjortdynga-pulvret används sedan till både isolering och som en blöja. När kvinnorna bär med sig sina barn i korgar på ryggen ute i fälten fylls korgarna med dyngan, en varm sten som grävs ner i dyngan och sedan packas barnet in där. På så sätt kan barnet både bajsa och kissa ner i dyngan som fångar upp detta så att det är lätt att ta bort, samtidigt som barnet håller sig varmt med hjälp av stenen och dyngan.

En liten bäbis som ligger nerbäddad i en korg vilken är fylld med hjortpudret.

I Nubra Vally, byn Ayee. Korgen som bärs av kvinnorna där barnet håller sig varmt och rent.

I vissa områden är det fortfarande vanligt att man föder barnen hemma utan sjukvård. Men man får då ofta hjälp och stöd från någon erfaren i byn.

För cirka 30 år sedan födde varje kvinna åtta till tio barn eftersom två till tre inte överlevde de första månaderna. Att fira när barnet blivit en månad är fortfarande tradition. Man firar även efter sju dagar, femton dagar, tjugo dagar och sen en månad. Alla i familjen dyker upp med mat, presenter, pengar och glädje. Detta är något som görs utan att föräldrarna arrangerar något, alla bara vet att de ska komma.

Det finns endel vidskeplighet i kulturen. Om mamman har svårt med amningen, så skall farbröderna i familjen komma med bland annat sötat ris. Barnet ska heller inte bära gult för då kan barnet drabbas av gulsot.

26 maj, 20222 juni, 2022

Hållbar turism i Ladakh

Går det att resa hållbart? En fråga som kan ha flera svar och en fråga som blir mer och mer relevant. När vi tänker på hållbart resande, kommer nog miljön i åtanke för de flesta direkt, men det innefattar mer än bara det. Kultur, människa och ekonomi måste också det räknas in i ekvationen.

Vackra Takmachik där det finns en hel del home stays.

Stanzin Chonjor också kallad Dawa som tidigare har varit engagerad i Ledeg har arbetat med och arbetar fortfarande med hållbarhetsfrågor relaterade till turism i Ladakh. Han pekar på flera viktiga och intressanta aspekter och beskrover turism som en treenighet, där ekonomi, hållbarhet och kultur måste samspela för att turismen ska kunna fortgå i den takt det gör just nu. Pengarna ska gå in i byarna och till byborna. Leh har exploderat under de senaste tio åren, hotell, restauranger och butiker poppar upp i högt tempo, så exploateringen av land behöver hejdas och homestays kan vara en del i lösningen, stora hotell kräver mer resurser och att bygga nya betyder höge belastning. Kulturen är en extremt viktig del av Ladakh, både när det kommer till att lära ut den men kanske allra främst när det kommer till att bevara den.

I Ladakh har turismen ökat markant sedan de 1974 öppnade upp för turism. Idag ser Ladakh cirka 300 000 turister årligen och majoriteten besöker under månaderna juni till september. Turismen beräknas generera cirka 50% av Ladakhs BNP.

Turismen har många för och nackdelar, detta är även något befolkningen i Ladakh har delade åsikter om. Under de nästan tre månader vi nu spenderat i Ladakh, har vi hunnit prata med en hel del människor och åsikterna är delade. Många ser att ekonomin klart är ett stort plus och något som hjälpt att bygga upp och utveckla regionen på många vis. Även utbytet med människor från olika platser i världen kan vara positivt. Men det är framför allt kulturen, traditionerna och miljön som oroar många i den Ladakhiska populationen.

Rädslan om att kultur och traditioner tynar bort beror bland annat på att man flyttar in till Leh, lämnar sin familj, sitt jordbruk och sin by. I Ladakh är traditioner och kultur unikt för varje by och den är en stor del av samhället i stort. Familjen spelar en viktig roll och många gånger bor man i generationer ihop. Att flytta in till Leh är av ekonomiska själ, de är där man kan jobba med turistnäringen och där man kan göra pengar. Många i Ladakh livnär sig som bönder och gjort i många generationer, men om det inte finns någon som kan ta hand om eller ta över lantbruket luckras byar sakta men säkert upp. De traditioner som en gång funnits i varje enskild by blir till historia.

Ett ytterligare problem handlar om nedskräpning. Vissa hävdar att det är turisternas fel att nedskräpning har blivit ett ökat problem, medan andra menar att det absolut har en inverkan men att problemet inte enbart ligger där. Åsikter om vem som bär det tyngsta ansvaret för nedskräpning är delad men kanske inte allra minst ligger problemet djupare, nämligen hos politiker och Indien som nation. Vem som än bär ansvaret, finns problemet definitivt där och behöver åtgärdas, men hur verkar vara en tio miljoners fråga.

Vad kan göras för att minimera problemen samtidig låta turismen frodas. Ett initiativ handlar om att förflytta turisterna. Förflytta dem får staden Leh och ut till byarna runt om. Inne i Leh ser du hotell slå upp sina portar till höger och vänster, nya restauranger och om du frågar människor i Ladakh känner de knappt igen sin stad. Att få turisterna att boka boende utanför Leh och sedan få dem att göra turer därifrån i stället för att utgå från Leh, är en lösning. Vad som har hänt är att olika initiativ dragits igång för att hjälpa familjer ute i byarna att förbereda sig för att öppna sina egna homestays. Kunskap gllande vad osm behövs i hemmen för att bedriva denna typ av verksamhet, enklare engelskafraser för att kunna kommunicera med internationella resenärer. I ett homestay ges turisterna möjligheten att faktiskt få se hur en typisk Ladakhisk familj lever, vad de lagar och äter för mat samt få en helt annan inblick i den kultur och historia just den byn har.

En lite mer festlig måltid vi blev serverade på ett home stay.

Genom homestays ges familjerna möjligheten att stanna kvar i sina byar vilket både minskar belastningen på Leh. Liksom gör det möjligt för hela familjen att stanna för att ta hand om sitt homestay, sitt jordbruk samt bevara de traditioner som finns. Ett nästa steg handlar om att låta lokala turer tas om hand av lokalbefolkningen samt att turisterna kan fika, äta och handla på hos lokala handlare. Detta genererar i sin tur ytterligare pengar in i respektive by.

I slutändan handlar det om att skapa ett så hållbart sätt som möjligt för att resa. Det blir bara viktigare att bevara och ta hand om det som finns, utveckla och bidra på ett hållbart sätt. Ladakh har några idéer och visioner för att göra detta verkligt.

17 februari, 201812 april, 2018

Odling i möjligheternas megastäder

För någon som för tillfället bor i miljonstaden Mumbai är det svårt att tro att Indien är ett av världens minst urbaniserade länder. Omkring hälften av världens befolkning lever idag i städer. I Indien bor 65 procent av befolkningen fortfarande på landsbygden. Men allt fler rör sig mot storstadsmyllret. Varje vecka bestämmer sig drygt tre miljoner människor för att överge landsbygden i hopp om ett bättre liv i staden. Här i Mumbai samsas över 20 miljoner människor om det begränsade utrymmet. Om utvecklingen fortsätter som tidigare kommer mer än två tredjedelar av jordens människor ha bosatt sig i städer år 2050. Vilka blir konsekvenserna för klimatet, miljön och matförsörjningen?

Gamla vattentunnor används som odlingsbehållare på en takterass i Mumbaiförorten Khar East. Foto: Srushtidnyan

Tät trafik och energiintensiva industrier är förstås ingen drömkombination ur klimatsynpunkt. Miljonstäderna genererar stora utsläpp av växthusgaser, luftföroreningar och sopberg. När betonglandskapen breder ut sig hotas dessutom naturmiljöer. Värst blir konsekvenserna i tropiska miljöer, där artrikedomen är som störst. Att odlingsmarker går förlorade kan också få konsekvenser för jordens matförsörjning. Redan idag ökar kostnaderna för att transportera mat från landsbygd till storstadsområden i takt med växande avstånd. Om bara några år kommer en krympande skara jordbrukare att behöva producera mat till allt fler människor, på en allt mindre yta odlingsbar mark. Det är en utmaning som kräver effektivitet, mindre matsvinn och en rad smarta lösningar.

Vad gäller effektivitet är megastäderna trots allt inte så dumma. Att leva trångt är förhållandevis resurssnålt. Tätbefolkade städer kan till och med bli en nödvändighet om vi vill behålla så mycket skog, djurliv och odlingsmark som möjligt. De är betydligt mycket mindre energikrävande än våra typiskt svenska villastäder. I glesa stadslandskap är ofta avstånden mellan bostadsområden, affärer och arbetsplatser stora. Ofta krävs en egen bil för att ta sig till närmaste shoppingcenter. Det ideala är istället stadsmiljöer där människor kan leva, jobba och handla mat utan att behöva annan transport än kollektivtrafik.

Här odlas kryddpeppar. Foto: Srushtidnyan

Att växa upp i asfaltslandskap utan tillgång till grönområden är dock inte optimalt för vårt välmående. Studier visar att stadsbor löper högre risk att drabbas av ångestsjukdomar och depression än människor som bor på landsbygden. Enligt brittiska forskare kan vistelse i naturmiljöer bidra till minskad stressnivå, lugnare andning och jämnare hjärtfrekvens. Förklaringen är att naturliga omgivningar (även i små doser) påminner om den miljö vi evolutionärt utvecklades i. Därför har våra sinnen lättare att tolka information om växter och vattendrag än om gatumiljöer, vilket bidrar till att kroppen slappnar av.

Vi behöver alltså naturen för att må bra. Men att kombinera tätbefolkade städer med grönområden är lika viktigt som klurigt. Ett smart sätt att utnyttja begränsade utrymmen på är stadsodling. Kanske kan det till och med bli en nödvändighet i framtidens städer, när avstånden mellan producent och konsument ständigt ökar. Stadsodling kan innebära allt från odlingslotter insprängda i stadsmiljöer till småskalig odling på takterasser eller balkonger.

Även små odlingar som inte ger någon större ätbar skörd är värdefulla. De kan användas för att öka kunskaperna om odling och matens ursprung, vilket blir allt viktigare i en värld där majoriteten av oss lever i städer.

Sangeeta på Srushtidnyan planterar drumstick tillsammans med lärare och elev. Foto: Srushtidnyan

Stadsodling som pedagogiskt verktyg är något som organisationen Srushtidnyan i Mumbai använder sig av. Organisationens huvudfokus är att sprida kunskap om miljö och klimatförändringar till framförallt skolelever. Srushtidnyan har hjälpt till att anlägga fem stadsträdgårdar (eller terrace gardens som de kallas här) i Mumbaiområdet. Tre av dessa finns på takterasser hos organisationens samarbetsskolor. Syftet med trädgårdarna är helt enkelt att lära elever i stadsmiljö om odling. De får kunskap om vad växter behöver för att överleva och hur lång tid det tar innan de bär frukt. Eleverna får också lära sig om växters egenskaper och hur de kan användas. Under särskilda workshops har de bland annat fått framställa aloe-verajuice. Eftersom skolorna odlar på takterasser används olika typer av odlingsbehållare. Den typen av småskalig odling kallas ibland för mikroodling, eller micro gardening. Srushtidnyans samarbetsskolor odlar främst i återvunna vattentunnor. För att få eleverna att fundera över vad ett kretslopp är får de också tillverka gödsel av matavfall. Tanken är att de ska inspirera sina föräldrar till att odla, gärna ekologiskt.

Blad från kokospalmer används som utfyllnad i odlingsbehållarna. Foto: Srushtidnyan

“Vissa elever har aldrig tagit i jord innan. De vet inte hur en tomatplanta ser ut, trots att de äter tomater varje dag”, berättar Sangeeta på Srushtidnyan. “Nu har de lärt sig att det går att odla en papaya på bara 6-8 månader”, fortsätter hon. Sangeeta hoppas att trädgårdsarbetet kan göra eleverna mer motiverade att ta hand om växter och miljön i stort. Förutom frukter och grönsaker odlas medicinalväxter och särskilda växter som attraherar fjärilar. Syftet med de så kallade fjärilsträdgårdarna är väcka elevernas intresse för insekter, djur och växter i omgivningen. Genom att följa insekternas livscykel kan de lära sig mer om biodiversiteten i närområdet. “Och dessutom, vem tycker inte om att titta på fjärilar?” tillägger Sangeetas kollega Kunal.

Stadsodlingsprojekten i Mumbai visar att det finns hopp om fler gröna inslag i världens megastäder. Och tänk om vi i Sverige skulle ta tillvara på våra odlingsmöjligheter lika effektivt som mikroodlande Mumbaibor? Då skulle kanske larmen om Sveriges oroande låga självförsörjningsgrad snart vara historia.

/Zelda, Mumbai