Fishing on dry land

Travelling along the southeastern coast of India, one sees unutilised fishing boats docked along the open harbours. They are emptied just like the Bay of Bengal is emptied of fish. The reduction of fishes is due to a few tangible factors. Overfishing due to the mechanising of fishing, and the increasing depletion of a mature fish population which would allow sustainable reproduction. This is set in the background of a declining environmental habitat for the fishes, as severe pollution from surrounding factories and rising water surface temperature has disturbed the biodiversity and ruined the much needed plankton. These factors have dramatically reduced the yield of fishermen and pushed them harder to raise their nets with a bigger haul. Consequently, this creates a negative loop with further reductions in yield and forcing more fishermen to make up for the lost yield by turning to fish for a larger variety of fishes.

The lack of fish and the shrinkage in size has plummeted the market price, thus minimising the profit margin and negatively affecting the finances of fishermen households as living wages of fishermen have diminished. Furthermore, the economic development over the past decade has not been beneficial to the fishing industry. A local fisherman, Kumaran (43), explains that inflation has not followed the same patterns for the fishing industry as for other industries and forms of commerce, e.g. the price of gold has gone up eightfold whilst for fish only fivefold in the past 20 years.

Many of the problems the fishermen are facing in the region go beyond their power. Efforts from the government’s side to tackle the problem of overfishing are there, but are few and rarely enforced. At the beginning of 2019, the government banned the use of trawlers (trawlers are medium-sized ships with nets that sweep the ocean floors) as a measure to stop the depletion of the ocean floors (Hemalatha, 2019). The director of the Bay of Bengal Programme Inter-Governmental Organisation, Yugraj Yadava, explains

“It was agreed that there is a need to reduce the number of trawlers for two main reasons. One that there is excess catch and two to reduce the damage on the ocean bed and to the ecology that bottom trawlers cause” (ibid.). Yet, there are still many trawlers sweeping the ocean floors of the vast Bengal bay (ibid.). The enforcement of the ban lacks proper scrutinising measures, thus making the ban purposeless.

Another example of Indian government efforts is the enforcement of annual fishing bans as an effort to help the fish population recover. The annual 61-day ban along the coast of Tamil Nadu “has aided in the recovery of habitat and regeneration of stock through recruitment” (Amali Infantina et al., 2020:1), yet the fishermen are left to dry on the vast shore. Minimal governmental substitutes are given, and not without struggle. “[T]he ban relief amount was revised from Rs 2,000 to Rs 5,000  [approximately 26 USD to 67 USD] per ration card for 60 days. It was also observed that the ban relief amount is usually disbursed only after the ban period in late June. Infantina et al. (2017) recommended that the ban relief amount needed to be enhanced from Rs 2,000 per family to Rs 9,000 [approximately 26 USD to 120 USD] (@ Rs 200 [2,6 USD] * 45 days) at the suggestions of the fishers.” ((ibid.:6) But the relief efforts are not enough to compensate for the accumulated economic generation the fishing industry produces, “2.04 million man-days were lost during the closed season accounting for a total labour income loss of Rs 1638.2 million  [21,8 million USD] to the mechanised fishing sector for the entire Tamil Nadu” (ibid.:5). To put it simply, no sustainable solution has been given to compensate for the reduction in profits and minimized household income.

The financial despair has forced the fishermen to employ somewhat questionable measures. Essentially, some of the fishermen have resorted to fishing illegally in Sri Lankan waters (Palk Strait) as the schools of fish are greater and more diverse there than in the Indian waters. The fishermen are exposing themselves to criminal conduct as they are fishing outside of Indian maritime borders. If caught the fishermen can be imprisoned for three months. Despite the risks of getting caught, the fishermen still feel that they have to fish there as there is no other choice for them to make their livelihood. The household  income is often single-sourced and highly reliant on the man, often a fisherman, putting families in desperate financial situations.

Kudumbam, a local NGO, has increased its efforts to help the fishing community in diversifying their sources of income. Central to this plan: WOMEN! The organisation has established micro-loan programs, called joint liability groups (JLG), where women have the ability to identify possible business ventures the women (themselves) deem to be financially viable. The JLG follows a communal focused model, where common responsibility of the loans allows a sense of financial stability and minimizes the perception of the debt burden. Moreover, it has opened banks to be more entrusting in women’s financial abilities and capabilities.

In a small village outside Tharangambadi, formerly known as Tranquebar, we meet a group of women. Women who are married to fishermen and have first-hand experience in the decline of fish, as wallets become thinner and dinner tables have become smaller. More importantly, these women are participating in the JLG and explain how the micro-loans have allowed them to venture outside of the sale of fish and find other income sources. It is common to see the women open their own petty shops, buy animals like cows, chickens, goats, small pieces of land for framing or even renovate houses/homes for rental. These efforts have resulted in some financial relief, as the household now has more than one source of income.  It has made life slightly better as they now have the ability to think long term and find other treasures on dry land instead of depending on the fruits of the ocean.

The addition of the micro-loans have helped and given the communities as a small leverage, unfortunately, it does not solve the whole problem they are facing.

Bakom grönskans kuliss

vaxter
På fälten runt Kadavakurichi är det snart skördetid. Under våra veckor här har växterna skjutit i höjden och är nu längre än oss.

Här i detta inlägg stannar vi kvar i Indien men nu är Mumbais myllrande gator ersatta med grönska och lantlivets fridfulla tempo i Tamil Nadu. För trots att området kring det vackra berget Kadavakurichi som organisationen CIRHEP (Center for Improved Rural Health and Environmental Protection) jobbar med är utsatt för extrem torka och en utebliven monsun sen flera år tillbaka så var landskapet förvånansvärt grönt när vi anlände i slutet av oktober.

När organisationen grundades 1994 så led området redan då av torka och bönderna som brukade jorden och livnärde sig på åkrarna fick mindre skördar. Detta resulterade i en migration av bönderna från landsbygden till större städer, där de istället sökte jobb inom andra områden.

Ett av CIRHEPs stora mål har därför varit att arbeta med att ta tillvara på den begränsade mängd vatten som området har haft tillgång till. Flera så kallade Watershed Projects* har byggts för att få regnvattnet att stanna kvar i området och på så sätt återigen göra marken bördig. Projekten har varit lyckade och under regnperioderna så odlas det mycket grödor på åkrarna. Tack vare de förbättrade möjligheterna har bönderna börjat att återvända till byarna runt Kadavakurichi.

Men regnperioden, som pågår i skrivande stund och varar tills december, tycks även detta år hamna under snittet sett till regnmängden och ångesten över det faktumet står skrivet i många av de bönders ansikten som vi mött. För trots att Watershed projekten givit tydliga resultat i form av de nu gröna fälten så fungerar systemet endast om de då och då får en “riktig” monsun så att grundvattennivåerna inte fortsätter att sjunka. Det är nu fyra år sedan den senaste regnperioden då det föll tillräckligt med regn.

Mer om hur CIRHEP kämpar med denna problematik i sitt dagliga arbete kommer i nästa inlägg.

* I korthet går watershed ut på att bevara det lilla regn som ett området får. Detta har de åstadkommit genom en mängd kreativa lösningar som är helt anpassade för just de geografiska förutsättningar som råder i deras närhet. Bland annat så bygger man olika sorters dammar eller planterar träd som binder jorden och förhindrar jordskred.

IMG_6404
Det vackra berget Kadavakurichi dominerar landskapet.
 Ett exempel på hur ett CIRHEPS arbete med watershed projekten kan se ut.
Ett exempel på hur ett watershed projekt kan se ut.
Utmed denna stig går vår morgonpromenad in till byn och hela vägen kantas den av fält i olika nyanser av frodigt grönt.

När matsäkerhet prioriteras framför hållbar matförsörjning

pds-lager2
Lager för statligt subventionerad livsmedel i centrala Leh (Ladakh)

Efter att ha bott i Ladakh, norra Indien, i två månader har nästan alla måltider inkluderat ris. Dessutom äter man två tredjedelar ris och en tredjedel annat på sin tallrik. Denna omfattande konsumeringen av ris är inte så självklar eftersom ris inte odlas i Ladakh. Traditionell basföda har istället varit bovete och korn vilket nu har ersatts med ris.

Ris och andra basvaror såsom vete, olja och socker transporteras till glesbefolkade Ladakh i stora mängder under den så kallade Public Distribution System. Detta är ett statligt subventionssystem som förser matvaror med kraftigt subventionerade priser. PDS är en del av Indiens livsmedelspolitik som går ut på att öka motsäkerheten i landet.

Indiens livsmedels- och jordbrukspolitik går ut på att maximera produktionen av livsmedel för att kunna mätta invånarna. Men när endast matsäkerhet prioriteras uppstår det andra problem som är värda att belysa.

Tack vare subventionen har kaloriintaget per person ökat i regionen. Men precis som många andra statliga interventioner är subventionssystemet inte helt problemfri. Lokala bönder konkurreras ut av dessa billiga varor vilket hämmar utvecklingen av det lokala jordbruket.

pds-lager1
6 kg ris, 4 kg vetemjöl, 500 g socker får man ransonerad per person för hushåll som ligger under fattigdomsgränsen

Överallt i världen importeras livsmedel i allt större omfattning och Ladakh är inte ett undantag. Resultatet av denna trend blir att det inte är länge lönsamt att bedriva lokal och relativt småskaligt jordbruk. Trenden förstärks av PDS-systemet här i Ladakh och snabbar på urbaniseringen när fler söker sig till staden för andra sätt att livnära sig.

Ett annat problem med billigt importerat livsmedel är att kvalitét på livsmedel är sämre än lokal producerad och oftast används det kemikalier i produktionen vilket orsakar alltmer sjukdomar. Att bevara det lokala jordbruket är alltså viktigt för människors hälsa. Därför skulle den långsiktiga och mer hållbara lösningen för att främja invånarnas hälsa vore att satsa på att utveckla och uppmuntra det lokala jordbruket så att regionens självförsörjningsgrad ökar.

LEHO arbetar för just detta ändamål, att utveckla det lokala jordbruket på ett sätt som är hållbart. För i Ladakh finns det fortfarande många som vill bedriva jordbruk även om det ser dystert ut för lokala bönder i nuläget. När politiken inte tar hänsyn till den långsiktiga hållbarheten kan konsekvensen bli svåra att återställa.

Mjölkkollektiv ger bättre priser

I byn Nallathangalpatti börjar dagens hetta äntligen avta. I skuggan av ett stort träd bakom byns tempel är temperaturen behaglig. Den stora dammen bakom mig är torrlagd, jorden i botten är sprucken. Framför mig sitter Pazhaniyammal. Hon ser trött ut och verkar lite stressad. Något motvilligt har hon gått med på att svara på mina frågor innan korna ska mjölkas.

Skillnaderna mellan indiska mjölkbönder och svenska är många. De bönder jag träffar har i genomsnitt två kor. Pazhaniyammal är med sina fyra kor en av de mer välförsedda. Mjölkningen ger ungefär sju liter mjölk per dag. Fodret utgörs till största del av halm från ris och gräs och örter som odlas på de små fälten. De som äger mark har runt en halv till en hektar. Mjölkrobotar och sojaproteinfoder har de aldrig hört talas om. Men de stora skillnaderna till trots finns en likhet – varken i Indien eller Sverige är livet som mjölkbonde en dans på rosor.

PazhaniyaSONY DSCmmal är sekreterare i en grupp av kvinnor som för ganska exakt ett år sedan startade ett mjölkkollektiv. Då var de bara fem, nu har gruppen femton medlemmar som tillsammans levererar runt 2200 liter mjölk per 15 dagar. Det var främst på grund av det låga priset de fick för sin mjölk som Parzhaniyammal tillsammans med fyra andra kvinnor bestämde sig för att starta projektet tillsammans Kudumbam. När de började var mjölkpriset på 15 rupees/l. Genom att gå ihop och sälja sin mjölk gemensamt har de lyckats förhandla upp priset från köparen till runt 25 rupees/l. Gruppen har bestämt att medlemmarna får 23 rupees/l. Skillnaden mellan priset från köparen och betalningen till gruppens medlemmar sätts in på ett gemensamt konto. De pengarna används dels till att betala lön till de som lägger ner tid på projektet men de kan också användas till att ge medlemmarna lån, eller delas ut som bonus. Hur de används bestäms av medlemmarna.

Även om Pazhaniyammal pratar mycket om hur mycket det högre priset har förbättrat hennes liv, verkar också säkerheten vara en viktig del. Att hon nu vet vilket pris hon får för mjölken, och att utbetalningarna kommer regelbundet har inneburit en större trygghet.

SONY DSCMjölkkollektivet har förbättrat mycket för de här indiska mjölkbönderna, men de har fortfarande stora problem att tackla. Det största av dem är klimatförändringarna. Området har lidit av torka de senaste fyra åren. När jag träffar Pazhaniyammal har det inte fallit en droppe regn på över två månader. Kvinnorna i gruppen har ingen tillgång till bevattning och kan därför inte odla ris längre, en gröda som kräver mycket vatten. Istället tvingas de köpa dyr halm till foder. De odlar gräs och örter, men skördarna är låga. SONY DSCOm en månad börjar den indiska sommaren. Jag frågar kvinnan framför mig vad hon tänker om det. Pazhaniyammal ser bekymrad ut och berättar att hon kommer att få gå långt för att hitta vatten till korna. Vissa väljer att sälja sina djur när vattenbristen blir för stor. Hon säger också att det på grund av de här svårigheterna är extra viktigt att få tillräckligt betalt för mjölken.

Med de orden skyndar Pazhaniyammal iväg. Utanför skolbyggnaden har gruppens medlemmar börjat samlas för dagens leverans. Kring deras fötter springer barn i alla åldrar. Mjölken mäts noggrant upp med litermått och temperaturen kontrolleras innan två stora behållare lastas på mjölkbilens flak, 46 liter idag. När bilen rullar iväg har solen nästan gått ner, och kvinnorna skyndar hemåt med skramlande mjölkhinkar.

SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC

Hälsocheck och kostråd

Vi har tidigare skrivit om hur matvanorna hos befolkningen här i Tamil Nadu har förändrats de senaste sextio åren. Tidigare var olika typer av hirs basen i kosten, det var böndernas huvudgröda och vardagsmat. Idag äter man istället ris tre gånger om dagen. Jämfört med hirs är ris väldigt fattigt på både fibrer och näringsämnen. Att riset har kommit in på planen och knuffat ut hirsen på avbytarbänken beror delvis på politiska policys som uppmuntrar odling och konsumtion av ris. Följderna blir att både odlingen och kosthållningen på den indiska landsbygden är väldigt ensidig, med negativa konsekvenser för både miljö och hälsa.

SONY DSC
Läkaren Uma ger kostråd till diabetespatienter
SONY DSC
Blodtryckskontroll

En sådan konsekvens är att väldigt många människor drabbas av diabetes, enligt den läkare vi träffade i söndags upp till var fjärde person. Av den anledningen anordnar Kudumbam regelbundet så kallade ”health camps”. Ett av dem hölls i söndags. Läkare och labb installerades i en skolsal och på rullande band togs patienter som redan hade en diabetesdiagnos såväl som odiagnosticerade men oroliga patienter emot. Efter undersökningen fick de en kopp ”kool”, en slags gröt gjord på pearl millet som hjälper till att stabilisera blodsockernivån. Läkaren höll också en föreläsning där hon gav tips på bra livsmedel och underströk vikten av att ta den medicin regelbundet. Jag och Anna hjälpte till så gott vi kunde med mätning och vägning av patienterna. Vi testade oss också, och tog lättade emot beskedet att vi trots fyra månaders intensivt risätande än så länge är diabetesfria.

SONY DSC
Kool
SONY DSC
Registrering av patienter
SONY DSC
Vägning
SONY DSC
och mätning
SONY DSC
Blodprov
SONY DSC
I väntrummet
SONY DSC
Obligatorisk banner

Borta bra men hemma bäst

”Nu är vi i Indien igen” var det första Maja sa när vi klev av tåget i Madurai. Jag förstod precis vad hon menade. Två veckors semester i Kerala hade nästan fått oss att glömma det intensiva organiserade kaos fyllt av dofter och ljud som är det Indien vi har lärt känna. Men tågstationen i Madurai fick oss genast att minnas. Och även om det efter en sömnlös natt på tåg kändes intensivt i överkant kunde jag inte låta bli att le inombords. Att komma tillbaka till Tamil Nadu kändes lite, lite som att komma hem.

Även om det ibland kan vara påfrestande och tålamodsprövande att bo här i Trichy så är det i alla fall aldrig tråkigt. På väg till kontoret i morse såg jag plötsligt på den smala gatan en stor flock med får komma emot mig. För att undvika mötet gjorde jag en snabb högersväng in på en annan gata. Bara för att upptäcka att där istället för gata var ett enormt hål, och bakom det en lika enorm jordhög. Smidig som jag ju är balanserade jag förbi både hålet och högen medan de svettiga männen på hålets botten vinkade glatt.

När det är så spännande att gå till jobbet gör det inte så mycket att vakna i ottan av ropande försäljare och skällande hundar igen, eller att byta ut toast och kaffe mot idly med kokosnötchutney till frukost. Vi är helt enkelt glada att vara här igen, och redo för nya äventyr!

SONY DSC
Solnedgång från vårt tak

På tal om ekologiskt jordbruk, svält och så

Att som agronomstudent på SLU och för tillfället praktikant i Indien följa den senaste veckans debatt om huruvida ekologiskt jordbruk leder till svält (läs här) eller inte har varit både engagerande, förvirrande och frustrerande.

Förvirrande, eftersom att jag står med ena foten i en värld där konventionellt jordbruk med kemisk bekämpning och mineralgödsel som självklara insatsmedel generellt förespråkas och anses vara det normala. I mitt Facebook-flöde delas SLU-forskarnas artikel gång på gång, följt av kommentarer som ”äntligen någon som vågar säga sanningen”. Jag läser artikeln och känner igen argumentationen, mycket av det har forskarna själva förklarat för mig i detaljerade diagram och tabeller. Jag förstår deras resonemang, tänker att de kanske ändå har en poäng.

Dagen efter att jag läst artikeln åker jag en skumpig och välfylld buss ut på den indiska landsbygden. Utanför fönstret syns mest obrukade fält och marken är en hård skorpa. Bristen på regn har gjort att många lantbrukare lämnat sina fält obearbetade den här säsongen, hellre än att investera i en gröda som de sedan får se torka bort. Vattenbristen har blivit allt mer påtaglig här. Skogsavverkning har fått grundvattennivåerna att sjunka och regnet kommer inte som det brukar till följd av klimatförändringarna.

Organisationen Kudumbam, där jag är praktikant, jobbar mycket med att utbilda bönder i ekologiskt lantbruk. De får lära sig vikten av att ha boskap för att få tillgång till organiskt gödsel, hur man tillverkar organiska bekämpningsmedel av vilda örter och hur en ökad diversitet i fälten leder till lägre angreppsrisk, högre och säkrare skördar och en mer varierad och hälsosam kost. Och det fungerar. Här, på den regnfattiga indiska landsbygden, är det ekologiska jordbruket räddningen för de som faktiskt svälter. Böndernas vittnesmål går emot de svenska SLU-forskarnas diagram, men bekräftar de rapporter som visar hur ekologiskt jordbruk faktiskt kan öka livsmedelssäkerheten på många ställen. (läs här). I konventionellt jordbruk är vi idag beroende av ändliga resurser som fosfor och fossilt bränsle. Det är inte hållbart. För de indiska lantbrukarna innebär det konventionella jordbruket dessutom skuldfällor, hälsorisker och en ensidig, näringsfattig kost.

Jag sitter på den varma bussen, svettig och frustrerad, och önskar att de där forskarna satt bredvid mig, att de också fick prata med kvinnorna som står hukade på fälten. Kanske skulle de då förstå att svält inte botas genom rekordskördar av höstvete i Skåne. Anledningarna till svält är mer komplexa än så. Därför kan inte svenska skördedata användas som bevis på att ekologiskt jordbruk leder till global svält.

Som så många andra kloka människor skrivit under veckan som gått, tror jag att vi i framtiden måste kompromissa och ta tillvara all kunskap, gammal som ny. Då kanske vi kan hitta hållbara lösningar för hur alla människor ska kunna äta sig mätta på hälsosam mat utan att vi förstör den jord som föder oss.

31102014-IMG_0417
Viji på Kudumbam och en ekologisk pumpa

 

 

At the Kudumbam seaside

Kudumbam har, utöver gården Kolunji och kontoret i Trichy, även verksamhet vid Tamil Nadus kust. Detta kustkontor hade vi nöjet att besöka förra veckan.

Efter en skumpig bilfärd som startade i ottan kom vi fram till Tranqubar, som ligger ungefär tre timmar österut från Trichy. En blick räckte för att konstatera att vi kommit till en ny del av Tamil Nadu. Området kring Trichy lider ju, som vi tidigare nämnt, av vattenbrist, medan de i Tranqubar har vatten i överflöd. Utanför bilrutan stack grödorna upp ur de vattenfyllda fälten och kvällstid förvandlade monsunregnet gatorna till floder.

SONY DSC
The staff at Tranqubar office together with Mrs. Viji from Trichy office. Foto: Jonna

Kudumbam började sitt arbete vid kusten 2005 efter att området drabbats av en tsunami. Man fokuserade då på rehabiliterande arbete som att bygga upp bostäder som förstörts.  Tsunamin innebar också att jordarna i regionen fick en väldigt hög salthalt och därför blev obrukbara. Genom ekologisk odling där mycket organiskt material tillförs fälten reducerades salthalten i marken och efter tre år var det möjligt att odla igen. Dessutom infördes sorter av grödor (främst ris) som är salttåliga och därför bättre anpassade för området.

Bönder i området som velat lägga om till ekologisk odling har bildat grupper med lantbrukare som odlar liknande grödor. Utbildningar hålls till stor del genom Farmers Field School, där lantbrukare och personal tillsammans i fält tittar på vilka problem som finns i odlingarna och hur de kan lösas med ekologiska metoder. Man diskuterar även vattenförsörjning och hur ekosystemen i området ser ut. Bönderna som är med i programmet är ekologiskt certifierade enligt PGS (Participary Guarantee System). Det innebär att de inom gruppen kontrollerar att medlemmarna uppfyller kraven för certifieringen. Certifieringen garanterar produkternas kvalitet och innebär också att lantbrukarna får ett bättre pris för sina varor.

SONY DSC
Ekologiska grönsaksodlare diskuterar kostnader för alla inputs och åtgärder under en säsong, här för grödan brinjal. Foto:Jonna
SONY DSC
Här redovisas kostnader för utsäde, gödning, ogräskontroll, kontroll av sjukdomar och skadeinsekter, bevattning och skörd. Foto: Jonna

För att hjälpa utsatta grupper som änkor, funktionsnedsatta och jordlösa att få en försörjning har Kudumbam bildat Neighbourhood Support Teams (NST’s).  De består av fem till sju medlemmar och är i sin tur indelade i fyra federationer. Federationerna har mellan hundra och tvåhundra medlemmar totalt. Iden med grupperna är att medlemmarna ges möjlighet att ta mindre lån till låga räntor. Pengarna investeras i en verksamhet som ger en inkomst och betalas sedan tillbaka så att någon annan av medlemmarna kan göra detsamma. Några populära sätt att använda lånet är att skaffa getter som sedan säljs för kött, en ko för mjölkfproduktion, starta upp en liten kiosk, ”small shop”, eller någon annan mindre affärsverksamhet som produktion av halmtak.

SONY DSC
Möte med ordföranden i federationer och NST’s. Foto:Jonna
11112014-IMG_0636
Rada har fått lån från federationen för att kunna driva den här restaurangen, där hon säljer te till morgonpigga förbipasserande. Foto: Anna
SONY DSC
Den här NST:n har investerat i palmblad vilka de binder till halmtak. Materialkostnaden blir mycket billigare när de köper gemensamt. Foto: Jonna

Under veckan träffade flera av medlemmarna i federationerna. De berättade om sina verksamheter och erfarenheter av programmet. Vi deltog också i ett möte med en grupp grönsaksodlare där de diskuterade kostnader vid odling av olika grödor., vilka problem som finns och hur de kan lösas. Dessutom hann vi med ett besök på ett danskt fort, mingel med räkfiskare och fågelskådning. En fullspäckad vecka med andra ord, som avslutades med finbesök av Maja och Denise från CIRHEP.  Superkul!

Tack för oss, hörs snart igen!

The festival of lights

Våra första kvällar i Indien spenderade vi i Chennai innan vi tog tåget ner till Trichy där vi kommer bo under vår praktikperiod. Dagarna i Chennai var för mig, som förstagångsbesökare till landet, en chock med dess elva miljoner invånare, intensiva trafik och klibbiga klimat. Vi landade dessutom mitt under högtiden Diwali, ”the festival of lights”, som firas under flera dagar med tempelbesök och middagar med nära och kära. Det är också populärt att smälla fyrverkerier och smällare på huvudvägar, gågator, gränder, trottoarer och alla andra ställen som vi praktikanter försökte ta oss fram på. Rädd som jag är för smällare blev jag inte överförtjust men barn skrattade glatt när familjerna stod ute på gatan och såg på de färggranna fyrverkerierna.

Diwali firas över stora delar av Indien men med lite olika innebörd. När jag och Jonna en kväll tog oss till ett närliggande tempel för att ta del av högtiden fick vi förklarat för oss att man i Tamil Nadu firar att guden Krishna dödade en ond drakdemon. Nedan följer ett litet smakprov från kvällen.

/Anna Ioannou