indien – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

10 mars, 202310 mars, 2023

Kolunji

Kudumbam was established in order to enhance and disseminate organic farming and sustainable agriculture. As part of that mission the founder Dr. Nammalvar, Mr. Oswald Quintal, and Swallows created Kolunji, a farm engaged entirely with organic farming to be an ideal of agriculture; a practical study of how organic farming can be conducted and cultivated. Consequently, in 1990 the farm was created in a land that then was completely barren, a task that would be easy for the skilled and experienced people engaged in Kudumbam. For the founders, it was essential to not only criticize the state for its chemical farming but also to give alternatives and actually showcase how organic farming can be conducted. Since then Kolunji has been a beacon of light to the organization, where you can find different water conservation projects, such as ponds, a community forest, agroecology projects, cows and hens, worm compost, seed conservation projects, fuel dryer projects, and much more.

Another part of what Kolunji was made out to be was a training center, where farmers, youths, and women come for training. So, not only is it a place where you could see organic farming in action, but also a place where you could learn different farming techniques and skills, both theoretical and practical. Examples include animal husbandry, soil and water conservation, and agroforestry, where including trees is an important way of being able to secure an income and food in case of crop failure, but also to be able to provide shade to other plants. As such, Kolunji really does succeed in being a place where organic farming is disseminated to other farmers and youths. Some of this work is done locally, for the surrounding villages and their farmers, many of whom have had some type of training from Kolunji. If you ask, most people in the surrounding villages in Pudukottai know Kolunji and Kudumbam well. However, Kolunji is not just for the local people, it is also open to other national and international people who are interested in organic farming. Unfortunately, since Covid, the training sessions have been fewer but Kudumbam still does hold them for anyone interested. During my time spent with Kudumbam, they had some teachers fly in from Sri Lanka who stayed for 11 days at Kolunji to receive training in organic farming. I took part in some of it, and although it was conducted in Tamil, I still did manage to catch some of the major points of the training. One of the days was spent in the field getting to know how to analyze a field, in order to understand the soil health as well as crop health and what would be needed in terms of bio inputs. This was followed by group discussions, also in the field together with surrounding farmers, and further theoretical sessions were held back at Kolunji. Thereafter a lesson was held on how to create natural fertilizers with the help of cow dung. Even though I was unable to understand most of what was being said, it was fun and educational to be part of the training sessions. Kudumabm also has specific training for women when it comes to herbal powder making, value-addition training, and tailoring.

Creating bio-input (natural fertilizer made of cow dung)

Besides the training center, there is also a children’s home, Vidivelli (Morningstar) Children’s home, at Kolunji that has been operational since 2002 with the help of Emmaus, an international movement that works to decrease poverty. It has been a home for more than 150 children throughout the years. Unfortunately, with a loss of income from the training programs since Covid, Kudumbam had some trouble keeping up with the maintenance of the home and was forced to close it down. However, as they did not want to abandon the program entirely, Kudumbam transformed the children’s home into a weekend program where the children could still come to the farm and receive practical training. As part of the weekend program, the children also receive new clothes for the two major holidays in Tamil Nadu, Diwali in October and Pongal in January, which I wrote about in the previous blog post. Kudumbam is hoping and working to get the Videvilli children’s home up and running again since there is still a need for such a program to exist.

Kids who participate in the weekend program

Having had the opportunity to spend time at Kolunji, breathing in the fresh air, surrounded by nothing but peace and quiet, and different animals, I can safely say that Kolunji is exactly what it was made out to be, a source of inspiration. Walking around the farm I can see the classrooms, the home where the children lived, the worm compost, the well, the fishpond, and the community forest. No matter where I turn there is some form of agricultural and community project. So Nanri* Kudumbam**, my Indian family, for the inspiration that Kolunji has given me.

*Thank you

**Family

30 januari, 202331 januari, 2023

Happy Pongal från Nicole hos Kudumbam!

För två veckor sedan inträffade Pongal, en Tamil högtid. Pongal är en skördefestival och ett av Tamil Nadus största firanden. Högtiden firas även i andra stater men under andra namn. Pongal pågår i fyra dagar med fokus på olika firanden.

Den första dagen heter Bhogi Pongal och är den dag då man städar och rensar hemmet på allt onödigt för att beteckna en nystart.
Till ära av solguden firas den andra dagen Surya Pongal. Pongal härleds från pongu, vilket ordagrant betyder ‘att koka över’, men Pongal är också namnet på en gröt gjord på ris, mjölk och jaggarey som offras till solguden. Jaggareyn som finns i både Pongal men även skördas och bearbetas från sockerrör är på så vis representativ för skördehögtiden.
Den tredje dagen, kallad Maatu Pongal, firas för att hedra boskapen och hur de med arbetskraft och gödsel bidrar till jordbruket.
Den sista dagen av högtiden är Kaanum Pongal som handlar om gemenskap och stärkandet av banden mellan par och familj.

Jag firade Pongal vid två tillfällen. Det första tillfället var med Kudumbam på Kolunji tillsammans med barnen som deltar i olika program där. Firandet bestod av att tillsammans förbereda Pongal som avnjöts vid lunch. Därefter erbjöds tal och sång och slutligen fick barnen nya kläder som de kunde använda under faktiska Pongal, veckan efter.

Det andra firandet skedde under Pongal, alltså veckan därpå och då firade jag tillsammans med Suresh från Kudumbam hos bonden Muniyan, hans fru Chitra, deras son Mahendran och deras gäster. De tillagade Pongal på traditionellt vis, vilket innebar att ett hål grävdes i marken över vilken man kokade gröten. De ställde även upp sockerrör runtom elden och under ställdes ljus, rökelse och offergåvor i form av mat. I och med att detta var tredje dagen, alltså Maatu Pongal, matades även korna med Pongal. Kvällen avslutades med fantastisk middag på ett bananblad och en helt underbar solnedgång.

Utöver detta visade Muniyan även sina fält där han har två olika sorters ris, jordnötter, sockerrör samt ett fält med mixed cropping där det växer gurkmeja och lök. Mixed cropping är en av de tekniker som Kudumbam använder och tränar bönder inom där man odlar olika sorters grödor samtidigt. Detta för att minimera risken att skörden skulle misslyckas, men även för att minska skadedjur samt öka jordens bördighet. Muniyan är en bonde som brinner för ekologiskt jordbruk och har nyligen börjat samarbeta med Kudumbam. Han berättade även att han höll på att experimentera med vilken typ av aubergine som ger mest avkastning och tar minst skada av skadedjur, genom att plantera olika sorter samtidigt. Att han var stolt över sitt arbete framgick tydligt och med tanke på det jobb och den dedikation han lagt ner är det föga förvånande.

Chitra som målar lergrytan som Pongal ska kokas i.

Muniyan vid sin mixed cropping åker med lök och gurkmeja. I bilden längst ner till höger ser ni gurkmeja.

Gäster plus mig och Muniyan (andra från höger)

24 augusti, 202024 augusti, 2020

Avsnitt 4 – Ladakh-Snack: Livet i Ladakh – Är hunden människans bästa vän?

Välkommen till det fjärde avsnittet av Ladakh-Snack. Avsnittet spelades in den 4 juni på hotellet i New Delhi i väntan på att få åka hem till Sverige.

Blogginlägget är en sammanfattning av poddavsnittet med bilder. Så glöm inte att lyssna! Avsnittet hittar du på Spotify, Acast eller genom att söka på Ladakh-Snack där poddar finns.

I detta avsnittet kommer vi lyfta blicken lite och titta mer på de övergripande strukturerna, historia, konflikter och kultur.

Den tibetanska kulturen har alltid haft stort inflytande över Ladakh, både politiskt och religiöst. Under lång tid så var Ladakh ett självständigt kungadöme och de första människorna som bodde i Ladakh var nomader. Under 1800-talet regerade Dogra-dynastin i Ladakh och Kashmir. Den sista som styrde under Dogra-dynastin var Marahja Hari Singh. I augusti 1947 när Indien blev självständigt, ville fortfarande Marahja Hari Singh upprätthålla sitt kungadöme och eftersom han själv var hindi slöt han avtal för att bli en del av Indien istället för Pakistan för det gynnade honom mer. Idag är Ladakh fortfarande inte ett område utan konflikter och krig och Leh och Ladakh är verkligen en ”political hotspot”. Eftersom det både finns oroligheter mellan Pakistan och Indien men även påtryckningar från Kina i öst. I dagsläget gör både Indien och Pakistan anspråk på hela området Kashmir och likaså Ladakh. Konflikten mellan Pakistan och Indien blossade upp år 1999 och centrumet för detta var i grannstaden Kargil, där flera militärer dog. Indien och Kina konflikten har också pågått från 1950-talet.

Stupas, dessa heliga monument finns runt om i Ladakh

Den tibetanska buddhistiska tron följer månkalendern och under flera månader infaller festivaler för att fira diverse saker. Innan lockdown hann vi med att besöka Matho Festival och Dos Moches festivalen som firas i två dagar för fred och välstånd för det kommande året.

Även om Buddhism och Islam är de två största religionerna i Ladkah så finns det en tydlig islamfobi. Den indiska regeringen är väldigt hindi-nationalistiska och islamofobisk och det märks av ibland. Till exempel, i en kärleksrelationer där en är muslim och en är buddhist kan det bli väldigt problematiskt med familjen. Där familjen vänder sig emot. Även skolorna i Leh kan bidra och skapa en segregation i samhället eftersom skolorna är uppdelade som buddhistiska skolor, kristna skolor och muslimska skolor.

I Indiens skolsystem finns det ett slutprov efter årskurs 10 och årskurs 12. Om du inte klarar slutproven måste du vänta ett år för att skriva slutproven igen. Då får man inte gå om ett år utan man får studera på egen hand för att skriva proven igen för att sen hoppa upp till nästa klass. Secmol som också är en del av framtidsjordens nätverk grundades dels för att lära elever mer om den ladakhiska kulturen men även för att fånga upp de elever som inte har klarat slutproven och ge de en möjlighet.

På bilderna nedan är några av de maträtterna vi åt under vår tid i Leh.

Frukost, hembakat bröd med aprikossylt och kawa

Ladakh har innan, juridiskt sätt, tillhört staten Jammu och Kashmir men i augusti 2019 blev Ladakh en ”Union Territory”. Detta betyder att istället för att Ladakh styrs från Jammu och Kashmir styrs de från Delhi med en mindre lokal regering i Leh. När Ladakh tillhörde Jammu och Kashmir kunde bara människor från Ladakh köpa mark där. I och med Union Territory kan vem som helst som kommer från Indien köpa land som i sin tur kan leda till stor exploatering i Ladakh. Därför vill de flesta att Ladakh ska ingå under ”the Sixth Schedule” som skyddar urinvånare och även betyder att Ladakhier igen är de enda som kan köpa land.

I Ladakh finns det ett stort problem med hemlösa hundar. För att lösa problemet finns det ett initiativ att sterilisera hundarna så att det inte kan få fler valpar. I andra länder där detta problemet finns, avlivas hundarna. En anledning till varför detta inte görs är på grund av den buddhistiska tron att inte döda något levande. Detta skapar dock en konflikt eftersom hundarna inte får mat eller någonstans att bo och kan därför bli väldigt aggressiva och gå till attack mot andra hundar eller människor. Under våren när turistsäsongen egentligen brukar dra igång, brukar de få mat från restauranger och hotell. Nu, under corona har de lidit väldigt mycket och därför har ett annat initiativ dragit igång där en lastbil åker runt i Leh för att mata hundarna.

Hundmamma och hennes valpar njuter av solen utanför LEDeG

Även om avsnittet var lite längre hoppas vi att ni uppskattade det. Om ni har några frågor eller funderingar tveka inte att höra av er till oss!

Julley!

Caroline och Ladakh-Snack gänget

11 augusti, 202011 augusti, 2020

Avsnitt 2- Ladakh-Snack: Livet på landet- Odla vattenmelon i Ladakh?

Så var det dags för avsnitt 2 av podden Ladakh-Snack. Detta avsnitt spelades in på plats i Ladakh den 26 maj på LEDeG-hostel.

Podden finns där poddar finns genom att söka på Ladakh-Snack eller denna länk för att lyssna på a-cast eller denna för Spotify.

_____________________________________________________________

Bylivet i Ladakh skiljer sig väldigt mycket till hur livet i städerna ser ut och därför har vi valt att dela upp avsnitten på detta sätt.

Ladakh ligger väldigt isolerat och betyder också ”The land of high passes”. In till Ladakh finns egentligen bara två vägar som under vintern blir igensnöade. I och med det isolerade läget blir också framkomligheten till byarna begränsad och ibland är det enda sättet att ta sig till en by till fots. Även när det finns vägar är dessa ofta slingriga men med en fantastik utsikt.

Från bilen påväg till Nubra Valley, i bakgrunden syns hur serpentinvägarna ringlar sig.

I Ladakh är bytillhörigheten väldigt stark och de allra allra flesta vi har mött benämner ofta byn som de kommer ifrån som sitt hem. Förutom isoleringen har Ladakh hårda säsonger och enkelt kan man säga att det endast finns två årstider. Sommar april-september med temperatur upp mot 30 C under dagarna och även plusgrader på nätterna. Vintern är då från oktober-mars där temperaturen kan vara ner till -35 C.

Det finns även en monsun-period i augusti som ifall det regnar under denna tid kan ha fruktansvärda konsekvenser i form av ”mud slides” dvs laviner av lera som förstör både hus, vattenkällor och människoliv.

Exempel på detta är en mud slide som inträffade 2015 där byn Ayee Village i Nubra Valley fick två av sina tre vattenkällor förstörda. Detta har gjort att de inte har tillräckligt med vatten under odlingssäsongen. Som ett försök att säkerställa vattentillgången byggs nu artificiella glaciärer. Vad det är och hur de byggs går att hitta här i blogginlägget ”En vecka bland Ice Stupas” eller instagraminlägget här. Runt om i Ladakh är det tydligt hur klimatförändringarna har påverkat vattentillgången genom att glaciärerna har blivit synbart mindre och ofta är de även sotiga från t.ex. dieselpartiklar vilket accelererar smältningen av glaciärerna.

I byarna är det ofta ett traditionellt leverne där jordbruk är den främsta sysselsättningen och där byarna traditionellt sätt har varit självförsörjande. Båda våra organisationer LEDeG & LEHO arbetar med fröbanker för att göra fröer tillgängliga för lokalbefolkningen. Grödor som odlas är bl.a. vete, korn, ärtor, morötter, potatis men även nya (för Ladakh) grödor som linser, olika bönor och vattenmelon odlas. I Indien finns ett matsäkerhetsprogram där bl.a. ris ibland ges bort eller säljs väldigt billigt, för att alla människor ska kunna äta sig mätta. I Ladakh och på många andra ställen har detta dock haft vissa negativa konsekvenser då det billiga riset konkurrera ut mer lokala och traditionella grödor som korn eller hirs.

En dzo – en hybrid mellan vanlig kossa & jak

Överallt i Ladakh används traditionella toaletter som är som ett utedass utan stol, avfallet från dessa kan tillsammans med gödsel från djur och löv sedan användas som gödsel på odlingarna, både som ett sätt att sluta kretsloppet men framförallt för att eliminera behovet av konstgödsel. Oftast brukas jorden med hjälp av djuret dzo som är en avkomma från en jak & en ko. Under vintern när de inte används i jordbruket släpps de upp till bergen där de strövar omkring tills det är dags att komma tillbaka och börja arbeta igen. Vanliga kossor finns också för mjölkens skull, får finns för både ull och köttet och åsnor för att transportera saker.

För att förlänga säsongerna i Ladakh har växthus blivit ett allt vanligare och viktigare inslag för att öka möjligheterna till odling.

Aprikoser är gröda och produkt som har en central del i den ladakhiska-kulturen. Det

Rigzin Gurmet & Maria krossar aprikosskalet för att få ut kärnan

bjuds på torkade aprikoser och kärnorna (som smakar exakt som mandel!) och det växter aprikosträd i varenda trädgård. I Ladakh är de otroligt duktiga på att ta tillvara på hela frukten genom olika typer av processer.

Det finns många inlägg här på bloggen som berör detta så sök bara ”aprikos” här uppe! Tipsar om dessa två inlägg från tidigare praktikanter: ”Att ta tillvara på allt” & ”Takmachik- Ett aprikosparadis”.

I Ladakh har den främsta inkomstkällor förändrats från jordbruk till att turismen har blivit helt dominerande. Turismen har både medfört positiva och negativa effekter och de negativa är på ,många sätt vänligt tydligt. LEHO arbetar för att skapa hållbar turism i form av eco-turism och här finns blogginlägget ”Att återuppliva en bergsby” om detta.

Mer om begreppen matsuveränitet och appropiate technology som diskuteras i podden finns här respektive här!

Vi hoppas att ni uppskattar podden och tveka inte att höra av er vid frågor eller kommentarer!

Julley!

/Ladakh-Snack gänget genom Karolin Ring

10 februari, 202012 februari, 2020

Framme på höga höjder

Julley!
Nu har äntligen alla LEDeGs och halva styrkan av LEHOs praktikanter anlänt till Leh, Ladakh, Indien. Vi som är på LEDeG är Maria, Caroline & Karolin. På LEHO är det bara Jakob för tillfället men Lukas kommer ansluta senare. Vi blev varmt välkomnade av Clara, en av praktikanterna på SECMOL.

Q&A om fördelar med att ha boskap och produktion.

Andra dagen på plats var det
redan full rulle. LEHO hade anordnat en exposure tour för lokala jordbrukare från byn Sham för att informera kring och lyfta fördelarna med att arbeta med boskap. Tidigare har den främsta försörjningen i Sham förlitat sig på baljväxter och odling av olika korn, vilket inte är lika lönsamt. Därför ger regeringen lån till de hushåll som införskaffar en eller flera kor till gården. Först besökte vi en mjölkgård, som ägs av regeringen.

Gården finns dels för att skapa arbetstillfällen för tibetanska flyktingar men även för att undervisa bybor kring lönsamheten att vara en mjölkbonde. Vi fick även följa med till en av de största jordbrukarna, Skalzang, i LEH-området.

Byborna från Sham inspekterar vermikomposten.

Lantbrukaren Skalzang höll föredrag och inspirerade de andra jordbrukarna om hållbart ekologisk jordbruk vilket bl.a handlade om fördelarna med vermikompost och att odla utan kemiskt gödsel.

Skalzang berättade även om svårigheter om att vara 100% beroende av sitt boskap. När han började sin verksamhet för 10 år sedan hade han bara 2-3 kor och det var det svårt att få rullning på affärerna men efter 2-3 år kom det igång rejält och i dagsläget har Skalzang 40 kor. En av huvudanledningarna till att det har gått så bra är att lokalinvånarna förstår vikten av att köpa lokalproducerat. Efter att Skalzang var klar med sitt föredrag fick vi en rundvandring på
hans gård, fält och växthus. Jordbrukarna från Sham fick även möjlighet att köpa kompost av honom, vilket de alla ville.

Skalzang säljer kompostjord till bönderna

Avslutningsvis blev vi bjudna på en god lunch och det klassiskt söta ”milk tea” på LEHO. Innan hemfärd avslutades dagen med tal från olika representanter från regeringen och de som var med arrangerade dagen. Hej då från oss på bilden nedan!

Jakob, Maria, Caroline, Karolin och Clara utanför LEHOs kontor.

23 januari, 202023 januari, 2020

En vecka bland Ice Stupas

Inledning

Julley! Livet rullar på här på SECMOL, vi har inte sett solen på snart en vecka och eftersom campuset mer eller mindre är beroende av solen för både värme och el så börjar det bli lite kyligt i byggnaderna. I övrigt har hockeysäsongen dragit igång och det spelas turnering på turnering här i Ladakh. Det råder riktig hockeyfeber på campus, både tjej- och killaget spelar matcher dagligen och däremellan tränas det flitigt på den nybyggda ishockeyrinken. Till och med jag har gett mig ut på isen ett par gånger. Men största delen av förra veckan har ägnades åt något helt annat – nämligen att arbeta på en Ice Stupa som vi anlagt i grannbyn Umla.

Bergen som omger Umla. Här såg jag, Elvira, Asma, RN och P Namgyal en SNÖLEOPARD när vi skulle leverera rören till byborna. Vi var alla alldeles för upptagna av den för ens tänka på att ta upp mobilerna och fota, så ni får helt enkelt lita på oss.

En Ice Stupa är en typ av artificiell glaciär, namnet härrör från själva utformningen av glaciären, den liknar nämligen en Stupa – ett buddhistisk monument som man hittar lite överallt här i Ladakh och på ställen där man följer den tibetanska buddhistiska läran. Själva ordet stupa betyder “att bygga på”, varpå namnet Ice Stupa är ganska talande för hur tekniken funkar.

Själva konstruktionen av en Ice Stupa är intressant, den följer en noga uträknad kalkyl som tillåter smältvatten från glaciärer att helt organiskt skjuta upp en artificiell glaciär utan något tekniskt hjälpmedel som kräver el eller liknande. Man bygger helt sonika upp ett skal kring vilken isen fryser. Smältvattnet från de riktiga glaciärerna fångas upp i rör som följer bergväggen (ofta svåråtkomliga områden där det inte går att hämta vatten till fots) och sedan vinklas i 90 grader, längst med skalet. På så sätt får man till en process som kanske bäst kan liknas vid en snökanon, vattnet katapulteras upp i luften och fryser sedan på vägen ner. Själva grundtanken med en Ice Stupa är att de ska förse jordbrukare med vatten lagom till att skördesäsongen börjar i mars/april, eftersom vattentillgångarna från de tidigare så pålitliga glaciärerna nu är nyckfull på grund av klimatförändringarna. Idéen är utvecklad av SECMOLs grundare Sonam Wangchuck tillsammans med ett gäng elever vid skolan och har visat sig vara enormt framgångsrik. Vill man läsa mer om det så är det ett ämne som blivit föremål för en del artiklar, de flesta går att hitta online via en liten googling.

Själva kupolen som utgör skalet till stupan. Den är konstruerad av byborna och gjord av träpinnar som man hämtat från byn. I mitten ser man järnröret där vattnet kommer upp ur och på marken kan man skymta plaströret som leder vattnet.

SECMOL arbetar på ett projekt tillsammans med de fyra andra organisationer här uppe som också är en del av framtidsjordens nätverk (Amchi Saba, Ledeg, Leho och Womens Alliance). Projektet har flera punkter som ämnar förbättra villkoren för befolkningen i Ladakh, och en av dem ringar in problematiken med vattentillgången som under åren blivit försämrad. På grund av smältande glaciärer, en direkt konsekvens av klimatförändringar, så har jordbrukare inte länge tillgång till vatten i samma utsträckning som man tidigare haft. Till det ska tilläggas att den växande turismen medför sina problem med vattenförsurning, eftersom plast slängs i Indusfloden som rinner genom Ladakh. Flera personer har berättat att för bara 15-20 år sedan kunde man dricka direkt ur floden, idag är det helt otänkbart. Och eftersom så gott som nästan alla hushåll åtminstone har en liten jordplätt i självförsörjningssyfte så är det ett riktigt problem.

Rent praktiskt innebär arbetet med Ice Stupan ganska hårt arbete för att få snurr på hela apparaten. Här ser RN över vattenkällan.

I grannbyn Umla genomförde SECMOL en enkätundersökning kring hållbart jordbruk och det mest återkommande problemet under ”issues” var just den bristande tillgången till vatten. Eftersom projektet också jobbar mot det mer långsiktiga målet att hela Ladakhs jordbruk skall vara hållbart vid 2025 (vilket innebär inga kemiska gödsel – eller bekämpningsmedel) så är vatten en enormt viktig parameter som måste säkerställas för det målet ska kunna uppnås. Och det är där Ice Stupan kommer in.

På grund av det kalla vädret har arbetet med stupan haltat lite, eftersom alla rör korkats igen av fryst vatten. Under hela förra veckan var vi därför i Umla för att försöka få igång vattenflödet igen. Omkring 450 meter rör behövde tömmas och kopplas ihop, och källan där ifrån vattnet hämtas behövde stoppas upp. Rören kopplas till en vattenkälla en bit upp i bergen, men för att få till ett stadigt flöde genom rören behöver vattnet stanna upp i en liten reservoar. Större delen av arbetet gick därför ut på att täppa till alla läckande hål med hjälp av jord och säckar.

Och så här ser källan ut när den är full.

Vi använde säckar och jord för att fylla igen hålen och täppa till.

För att tömma rören drog vi upp dem längst bergväggen varpå vi helt enkelt bankade ur isen 🙂

Nästa steg var att tömma rören från all is, och när vi dag tre kom tillbaka för att koppla ihop alltihop så funkade det smärtfritt! Just den här stupan skall nu arbetas på varje dag i en månad, och vid slutet av februari beräknas den vara klar. I början av mars kommer den sedan smälta och förhoppningsvis kunna fungera som kompletterande vattenförsörjning åt de omkring 50 hushåll som finns i Umla.

Ice Stupas är ett fantastiskt sätt att fånga upp det smältvatten som annars går till spillo, och visst har det visat sig funka riktigt bra. Men alla är överens om att det här bara är en del av det stora arbetet som måste fortgå. Ladakhierna själva menar att stupan bara är en del av lösningen, men deras förhoppning är att deras arbete ska uppmärksammas internationellt och inspirera andra lokala samhällen till innovativa åtgärder mot klimatförändringar. Men för att på riktigt sätta stopp för smältande glaciärer måste en stor omställning ske globalt, vi MÅSTE i enlighet med parisavtalet hålla den globala temperaturen nere och förhindra att glaciärer runt om i världen riskeras försvinna. Det innebär inte bara att lokala samhällen ska få bära arbetsbördan, utan också att stora industrier och länder tar sitt ansvar och sätter stopp för utsläppen. En så självklar del av livet, kretsloppet och identiteten hos Ladakh och bergsfolket är glaciärerna, försvinner de så riskerar vi förlora en hel kultur.

/Clara

SECMOL, Ladakh

19 januari, 202019 januari, 2020

Hopp om mangroven längs Maharashtras kust

För lite mer än ett år sedan skrev Isabell Carlsson ett inlägg här på bloggen om mangroveträskens positiva påverkan på miljön. Hon var då praktikant hos Srushtidnyan och skrev om deras relativt nya arbete med att återplantera mangroveskogen längs Maharashtras kust. Nu har också vi som Srushtidnyans nuvarande praktikanter fått se och jobbat med dessa livsviktiga träd. Plantorna som Isabell skrev om 2018 satte vi nu i jorden strax innan jul, när vi besökte Sindhudburg i Devgad 40 mil söder om Mumbai.

Dagen började tidigt för att undvika hettan som kommer när solen stiger, ändå lyckades vi svettas mängder under de timmar vi jobbade innan lunch. Vi mötte upp ett gäng glada zoologistudenter från Kelkar Collage i Chandigarh, som varit med och planterat mangroven tillsammans med Srushtidnyan vid tidigare tillfällen. Gummistövlar delades ut och vi begav oss till lerbanken som torrlagts efter att tidvattnet dragit sig tillbaka. Vi hade bara en begränsad tid vi kunde använda för att plantera på innan tidvattnet återtog marken, då plantorna förhoppningsvis satt tryggt nergrävda i leran. Med oss hade vi utöver collagestudenterna också en grupp lokala invånare, som hjälpte till med att gräva hål, och två banktjänstemän. Ett av målen med planteringsdagen vi deltog i var nämligen att visa upp projektet för en av dess största bidragsgivarna, ICICI bank, som finansierar olika utvecklingsprojekt runt om i Indien. Vi hjälptes alla åt att plantera ca 350 saplings på två olika platser. När första platsen togs tillbaka av tidvattnet fick vi vada med vatten upp till låren till nästa lerbank, innan det också fylldes på med vatten. Efteråt fick vi följa med uppströms i en liten fiskebåt för att se den fullvuxna mangroveskogen. Ett område fullt med olika fåglar, däribland kungsfiskare.

Alla som var med och planterade 17/12-19. Hela Srushtidnyan teamet, elever och lärare från Kelkar Collage, representanterna från ICIC bank. Foto: Tanmaj Manjrekar

Mangroveskog eller mangroveträsk anses vara ett av världens mest hotade ekosystem. Skogen skövlas för att ge plats för semesterorter och vattenbruk som till exempel odling av scampi, jätteräkor. Med mangroven försvinner också en stor biologisk mångfald. Skogen fungerar som uppfödningsplats och skydd för fiskar, samt boplatser för mängder av fåglar och reptiler. Det i sin tur påverkar tillgången till mat och inkomsten för de människor som livnär sig på denna biologiska mångfald. Återplantering av mangroven bekämpar också direkt klimatförändringar eftersom de tar upp och binder stora mängder koldioxid (Naturskyddsföreningen, 2019).

Srushtidnyans projekt i Sindhudburg startades just där för att mangroveskogen minskat drastiskt jämfört med andra områden längs samma kust. Området är hem till många olika mangrovarter som hotas av skövling, med massor av potentiella platser där skogen kan återplanteras. Projektet har som mål att utveckla det lokala samhällets kapacitet till att skapa mangrovodlingar och hjälpa till med att skapa odlingar för 30 000 saplings. Ett viktigt mål är också att skapa förståelse och informera lokalbefolkningen om hur viktigt det är att bevara och återplantera mangroven för både miljöns skulle och deras egna liv. Samtidigt som de kan livnära sig på eko-turism och conservation-restoration av ekosystemen (Srushtidnyan, 2018). Ett exempel på eko-turism är att Srushtidnyans lokala arbetsparters i området Devgad nu har planer på att köpa en båt som de kan ta med turister i ut bland mangroven, visa upp deras viktiga arbete samt se alla vackra fåglar som bor där. I mars 2020 kommer projektet lämnas över till den lokala gruppen som kommer att fortsätta arbete, men med stöd från Srushtidnyan.

Plantor som väntar på att grävas mer i lerbanken.

Trots att svetten rann och gummistövlarna gav mig skavsår kändes det riktigt bra att ha gjort något så konkret som att ha plantera mangroveträd. Träd som kommer att växa upp till att bli en del av skogen som livnär den otroliga biologiska mångfald som vi såg under våra dagar i Sindhudburg, Devgad. En plats jag hoppas att vi får komma tillbaka till för att se hur projektet kommer att utvecklas i framtiden.

En av plantorna som planterades förra året upplyst av den ned stigande solen.

Hälsningar från Frida i Devrukh

Källor:

Naturskyddsföreningen, 2019. Online: https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/sa-paverkas-mangrove-av-exploatering hämtad: 2020-01-06.

Srushtidnyan, 2018. Online: http://www.srushtidnyan.org/?p=2192 hämtad: 20120-01-06

”7000 plantor räddar julen” från 2 december 2018 av Isabell Carlsson. Värt att gå tillbaka till och läsa på nytt!

http://framtidsjorden.se/forandra/7000-plantor-raddar-julen/

Foto: Frida V Rundgren

2 december, 201811 december, 2018

7000 plantor räddar julen

Du befinner dig på en strand, blickar åt vänster och stranden fortsätter så långt du kan se. Sedan går blicken åt höger, samma där, en vacker sandstrand så långt ögat kan nå. Solen värmer din hud och du känner att någonting att tugga på inte skulle sitta helt fel. Du har hört att grannbyn tydligen har gott om scampi och att det är en delikatess som du ej bör gå miste om. En ska då ändå unna sig. Du beställer ett fat med vitlöksfräst scampi. Många av de andra turisterna på stranden har gjort samma sak. Visst är det allt bra härligt här vid havet på stranden. Snart ska du bege dig upp tillbaka till ditt hotellrum, så skönt att den efterlängtade semester äntligen är här.

Nej, detta låter lite för bra för att vara sant. Och när någonting är för bra för att vara sant har jag fått lära mig att man ska vara uppmärksam. Uppmärksam kring vilken påverkan en resa som denna har på samhället och naturen. Vad för påverkan har egentligen de val, av till exempel resor, som vi gör? Inte en positiv påverkan ur ett miljöperspektiv. Ett av de områdena som påverkas negativt av både jätteräkor (scampi) och semesterresande är mangroveskogarna.

Ett skott av en mangrove som kan växa upp till att skydda landområden mot hav och ta tillvara på biologisk mångfald

Mangrover utgör en övergångszon mellan hav och land och skyddar landområden mot hav. I delar av världen är 35–50% av de ursprungliga mangroveskogarna skövlade. Skövlingen har skett då man byggt hotell, räkodlingar, vattenbrukssystem och saltodlingar. Minskandet av mangroveskogarna skapar en påverkan på flera olika nivåer. Det påverkar dels det mångfaldiga ekosystemet som mangrover innehåller. Många djurarter finner frid i dessa skogar och lever samt reproducerar sig där.

Mangrover utgör också en skyddsbarriär för landområden. Träden har stora trädkronor och långa rötter som slingrar sig. Denna uppbyggnad ger en barriär för att skydda mot tropiska stormar, översvämningar och jorderosion. En ytterligare funktion som skogarna utgör är det livsviktiga skydd och inkomst som den utgör för människor som bott i generationer bredvid skogarna. Många grupper har länge levt i samspel med skogarna där de fiskar, hämtar ved, skapar naturlig medicin vid sjukdomar och skador. De miljoner människor som bott där i flera generationer tvingas att flytta då deras livsinkomst försvinner. Främsta anledningen av avskogning är för att privatisera områdena och skapa stora, tätt placerade räkodlingar. Räkodlingar skapar visserligen en inkomst genom försäljning, men kommer på längre sikt inte skapa en hållbar inkomst. Odlingarna överproducerar scampi och släpper ut kemikalier i grundvattnet. Det mångfaldiga ekosystemet som mangroveskogarna erbjuder rivs upp för att skapa snabba och icke hållbara lösningar för inkomst, tvingar människor på flykt, och skapar en skörhet samt bidrar till miljöförändringar och naturkatastrofer.

Indien har förlorat 40% av dess mangroveområden under det senaste århundradet. I Indias State of Forest rapport från 2017 är siffrorna för mangroveskogarnas yta i olika delstater statiska eller med en liten ökning under de senaste 10 åren. Ett NGO som arbetar med att återuppbygga och öka andelen skogar är Srushtidnyan. Srushtidnyan har sitt kontor i Mumbai men har ett mangroveprojekt i en liten landsbygdsort som heter Sindhudurg, 50 mil söder om Mumbai. Projektet tog sin form i mars 2018 när det första tältet med plantor av mangroves stod på plats. Tältet är byggt av bambu och presenning, har en stor vattentank och mangrover över hela marken. I tältet finns det 7000 mangrover som är i fart med att växa upp för att planteras i havet. I oktober fick de möjlighet att sätta upp ett till tält för att utöka antalet mangroveplantor.

Srushtidnyans verkställande direktör, Prashant Shine, informerar att målet med projektet är att återuppbygga och öka antalet mangroveskogar samt att sprida information om dem. I dagsläget är två familjer involverade i plantagen i Sindhudurg, men Prashant hoppas att flera snart ska få upp ögonen och vilja engagera sig. Projektet har väckt intresse från andra delar i Indien. Förra veckan besökte en grupp på 50 kvinnor från norra Mumbai plantagen. Organisationen har tidigare år inte bedrivit projekt kring mangroveskogar men anser att det behövs för en hållbar värld. Srushtidnyan har fått stöd för hur man ska gå tillväga av Bombay Natural History Society (BNHS), en motsvarighet till Sveriges naturskyddsföreningen. Prashant och Laxman Tari, en från familjen som är involverad i projektet, hade förra veckan möte med BNHS för att diskutera nästa steg i mangroveprojektet. Det blir att plantera. Plantorna kommer då att förflyttas från tältet till havet runtom i Sindhudurg.

Prashant och Laxman berättar om projektet

Srushtidnyans projekt för att öka mangroveskogarna är en av de positiva initiativen för att återuppbygga och öka tillväxten. Men initiativ till trots, det kommer att ta tid för en betydande omvändning (och för att klimatångesten ska avta). Bland annat eftersom efterfrågan för att få ligga på en hotellstrand och käka scampis gör att utbudet för att skapa dessa platser samt möjligheter fortsätter. Genom att informera vilken påverkan konsumenters val har och uppmuntra organisering för att öka mangroveskogarna kan en långsiktig vändning ske.

God jul & käka inga scampis.

Hälsningar från Isabell Carlsson i Indien

27 februari, 2018

Hjälpa människor eller utnyttja systemet?

Grönskan runt Sirummalai är väldigt vacker.

Indien är ett av värdens största länder, både till yta och befolkning. De har en rik kultur, fantastiska människor och går idag igenom en snabb utveckling. Men bakom allt det fina finns ett enormt problem med social orättvisa i landet, det finns ett gigantisk gap mellan de som har mycket och de som inte har något alls.

Politikerna i Indien har försökt att minska gapet i många år genom olika regulatorer och hjälpprogram, med varierande resultat. År 2014 så klubbades en ny lag igenom i Indien, lagen gjorde det obligatoriskt för företag, med en årlig vinst på över 10 miljarder rupier (ca 1,25 miljarder sek), att skänka minst 2% av nettovinsten till välgörenhetsprogram (Cooperate Social Responsibility-program (CSR-program)). Det enda kravet var att pengarna skulle gå till program som jobbade med; fattigdom, hunger, utbildning, genus eller jämnlikhet.

Med en årlig vinst på mer än 10 miljarder rupier är det multinationella företaget AMWAY ett av de företag som måste skänka pengar till välgörenhetsprogram. Pengarna delades upp till flera olika projekt med olika mål. Ett av projekten handlade om att höja grundvattennivån i Dindigul distriktet.

Byggandet av en Check wier som ska hjälpa till att höja grundvatten nivån vid Sirummalai.

CIRHEP arbetar i Dindigul distriktet och är den organisation med mest kunskap om ämnet. AMWAY kontaktade då Mohan på CIRHEP och undersökte möjligheterna för ett nytt Watershed projekt. Gemensamt kom man överens om att bygga en Watershed vid Sirummalai Reserv Forest. Med hjälp av detta projekt så skulle 7 byar bestående av mer än 1700 bybor få bättre tillgång till vatten. Arbetet vid Sirummalai utfördes dock inte av CIRHEP själva utan man skapade en ny organisation som skulle få sköta all kontakt med AMWAY. Green Venture blev namnet på den nya organisationen som är en fristående organisation men som arbetar nära CIRHEP.

Projektet har blivit uppdelat i två olika faser och täcker totalt en yta på 1000 hektar. Under den första fasen, som tog slut i december 2016, så byggdes det bland annat Percolation Ponds, Field Bunds, Check Wiers, Farm Ponds m.m. Resultaten var enastående och effekten var att grundvatten nivån höjdes med mer än 30 meter. Den andra fasen som officiellt tog slut 2017, men där arbetet har fortgått in under 2018, gick ut på att både bygga nya Watershed-konstruktioner, rensa området på vattenkrävande ogräs och att renovera och utveckla gamla konstruktioner.

Det jobb som har gjorts under de två faserna har höjt livskvalitén och underlättat livet för byborna ifrån de 7 byarna. Tillgången till vatten är nu inte längre ett lika stort problem och området har gått ifrån att vara en torr brun plats, till att bli en bördig grön plats.

Tack vare den höjda grundvatten nivån så får bönderna bättre skördar.

Även om CSR-programmet har hjälpt CIRHEP i deras arbete så finns det även mycket kritik riktat mot denna typ av program. En återkommande kritik är att när det blev lagstadgat att företagen var tvungna att ge pengar så flyttade intresset av välgörenhet ifrån den goda viljan in till styrelserummet. Det finns tendenser som visar på att projekten oftast görs i närhet av vart företagen är aktiva, vilket tenderar till att gagna företagen också. T.ex. AMWAY-projektet hjälper inte bara de 7 byarna utan AMWAY har även en fabrik i området som är beroende av vatten och som också drar stor nytta av den höjda vattennivån.

Annan kritik som ofta syns i debatten kring CSR-programmet är att företagen som är tvungna att ge pengar till välgörenhet i själva verket kan vara de stora bovarna. De använder sen pengarna för att ”tvätta” bilden av företaget och få det att se ut som ett väldigt bra företag.

Frågan är då ifall om CSR-programmet är rätt väg att gå tillväga för att minska den social orättvisan i Indien eller om det har utvecklats till ett medel för företagen i Indien att förbättra sina egna möjligheter och bilden av sig själva?