indien – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

19 maj, 202319 maj, 2023

Maskindelning och förädling inom tamilska jordbruket

Hej från Tiruchirapalli! Eller närmare bestämt Trichy, som det kallas i folkmun. Vi heter Fannie och Ebba och är två av tre praktikanter på Kudumbam under våren 2023. Kudumbam är en organisation i Tamil Nadu, Indien, som har arbetat brett med innovation och kunskapsspridning av ekologiska och traditionella jordbruksmetoder sedan de grundades 1986. Under dessa år har Kudumbam byggt upp ett stort nätverk av bönder som tillsammans, med organisationen som mötesplats, implementerat och utvecklat sådana metoder. I syfte att vidareförmedla den lokala kunskapen som finns inom nätverket har vi fått möjlighet att besöka några av bönderna som är aktiva i nätverket.

Aravindhan Neelamegam

En av bönderna vi besökte tidigare i vår är Aravindhan Neelamegam. Aravindhan bor i byn Kovil Veeragudi i Tamil Nadu med sin familj, pappa och två bröder. Tillsammans har de en gård på dryga 16 hektar där de driver ett, till stora delar, ekologiskt och mekaniserat jordbruk. Aravindhan växt upp med jordbruket och aldrig övervägt en annan karriär. Trots detta har Aravindhan en masterexamen i företagsekonomi, något han tror har gjort det möjligt för honom att utforska och tillämpa ny teknik på gården.

Under vårt besök är luften lika delar het och torr trots det tunna molntäcke som mot förmodan täcker himlen. Det knastrar under fötterna på oss medan vi sicksackar oss fram på det torra nyskördade hirsfältet. Siktet är på den lada där de förvarar de maskiner som används till bearbetning. Väl inne i ladan berättar Aravindhan entusiastiskt om maskinernas olika användningsområde. Här finns maskiner för att skala hirs och baljväxter, mala torkade kryddor och extrahera olja från bland annat jordnötter och sesamfrön. Många småskaliga jordbrukare i denna del av Indien arbetar hårt för att kunna försörja sig och sina familjer. Arbetet är krävande och arbetskraft är både svårtillgänglig och dyr. Ett sätt för bönder att öka intäkterna från sin produktion är alltså att förädla sina grödor. Men bearbetningsmaskiner är dyra och det är långt ifrån alla som har råd med denna typ av investering.

Aravindhan fortsätter förklara för oss hur maskinerna i ladan framför oss i själva verket inte tillhör honom utan en grupp uppemot 300 jordbrukare från Kovil Veeragudi och tre andra närliggande byar. Genom att gå samman har gruppen kunnat dra nytta av av statlig subvention genom vilken de mottagit maskiner för ett värde av 1 miljon indiska rupier, vilket motsvarar ungefär 128.000 kr. Maskinerna förvaras hos Aravindhan som står för både plats och elektricitet men sedan några år tillbaka täcks numera all el som används för jordbruksändamål av en annan offentlig subvention. Medlemmarna tar med sig sina produkter till gården för att bearbeta dem. På plats finns en förare som sköter maskinerna till ett reducerat pris. Aravindhan poängterar att detta innebär vilket innebär att jordbrukarna själva inte behöver kunna manövrera dem, föraren sköter allt det tekniska vilket ökar tillgängligheten liksom nyttan av maskinerna. Användning av maskinerna är även öppen för icke-medlemmar men de måste betala ett något högre belopp.

Distribution of Value Addition Machinery
Den subvention som Aravindhan och hans grupp använde sig av heter “Distribution of Value Addition Machinery” och är ett system som tamilska staten skapat för att minska matsvinnet som främsta mål. Genom att förädla/bearbeta mat förlängs hållbarheten på den vilket är ett bra sätt att ta till vara på all mat som produceras vilket är viktigt för matsäkerhetens skull. Detta är särskilt viktigt då klimatförändringarna drabbar jordbruket i Tamil Nadu hårt, då monsuner ändrar sina mönster och torkan slår ut skördar.

Något annat som händer när maten bearbetas är att det sker ett värdetillskott till grödan, vilket innebär att jordbrukaren kan ta ett dyrare pris för sin vara. Detta ger således jordbrukaren en bättre inkomst, och även om det inte är något som står med som ett mål i projektdesignen för subventionssystemet är det ett stort plus för jordbrukarna. Trots att det från delstatens håll inte är det främsta målet med subventionerna, kan det från böndernas håll vara det största incitamentet för att ansöka och delta.

60% av de ekonomiska medlen till subventionen kommer från nationellt håll och 40% från delstatens håll. Subventionen består av max 40% med viss reservation beroende på olika marginaliserade grupper. Till exempel kan kvinnliga bönder få subvention på ytterligare 20%. Subventionen är tillgänglig för alla jordbrukare, men även jordbruksgrupper, självhjälpsgrupper och för entreprenörer, och den är tillgänglig över hela Tamil Nadu förutom i Chennai. Subventionen kan användas för att köpa alla olika typer av maskiner som processar grödor, såsom hirs-kvarnar, paketeringsmaskiner och maskiner som extraherar olja från kärnor, mm.

Fördelar med subventionen och förädling

Att gå ihop som Aravindhans grupp gjorde och ansöka om subventionen för förädlingsmaskiner har flera fördelar. Det krävs inte att en enskild individ går in med så mycket kapital från första början, maskinerna tillgängliggörs då för flera småbönder som själva inte hade kunnat ha dessa maskiner. På så sätt kan fler än en person utnyttja samma maskin vilket också är mer hållbart än om alla ska ha varsin. Det gör att flera jordbrukare har möjlighet att tjäna mer pengar.

För jordbrukaren gör bearbetningen av produkter att produkten får högre kvalitet och därmed högre pris, vilket gör att jordbrukarens inkomst och levnadsstandard ökar. För konsumenterna betyder bearbetningen att produkterna håller längre i skafferiet vilket leder till minskat matsvinn och sparar konsumenterna pengar. Att produkterna håller längre är inte bara bra för enskilda konsumenter utan också för samhället då det hjälper till att säkra tillgången till mat och det är därför en viktig del i arbetet mot hållbar utveckling. Det hjälper också till att skapa fler arbetstillfällen då kedjan blir större. Till exempel behövs det arbetskraft för att skapa paketeringar, för att konstruera maskinerna, för att transportera och distribuera, vilket såklart också påverkar hur infrastrukturen byggs upp, till exempel vart vägar byggs.

Utmaningar kopplade till utnyttjandet av subventionen

Även om den statliga subventionen på så sätt varit till stor nytta för Aravindhan och de andra jordbrukarna i gruppen, finns det flera kritiska punkter. Inledningsvis är det relativt få bönder som känner till vilka olika subventionsmöjligheter som finns. Eftersom den tamilska staten inte arbetar aktivt med denna typ av kunskapsspridning krävs alltså att den enskilda jordbrukaren har både tid och förståelse för var denna information finns att hitta. Här spelar NGOs såsom Kudumbam en viktig roll när det gäller att informera jordbrukarna om vilka möjligheter de har till statligt stöd. Vidare finns det även flera faktorer som i praktiken hindrar nyttjandet av subventionen. För att kunna upprätta ett delningssystem krävs först och främst att det finns en centralt placerad plats där maskinerna kan förvaras, detta för att alla medlemmar i gruppen på ett enkelt sätt ska kunna tillgå maskinerna.

Utöver det är den osäkra tillgången till elektricitet en betydande aspekt. Trots att alla jordbrukare i Tamil Nadu har tillgång till gratis el genom det offentliga elnätet är strömavbrott mycket vanligt förekommande. Detta kan på så sätt hindra upprättandet av ett välfungerande delningssystem för förädling eftersom att det kräver en tillförlitlig tillgång till elektricitet. Avslutningsvis är ett mer övergripande problem i fråga om statliga subventioner den långa kedja av personer som stödet går igenom innan det når jordbrukarna. Det verkar alltså inte vara helt ovanligt att de statstjänstemän som kanaliserar stödet själva tar en del av kakan och att stödet i sin helhet på så sätt inte når fram till mottagarna. Också här krävs kunskap och medvetenhet hos jordbrukarna om hur systemet fungerar för att de ska kunna begära det fulla ekonomiska stöd som de har rätt till, även om de inte har möjlighet att undkomma all korruption som finns inbyggd i systemet.

Så för att summera: Genom en, om än inte felfri, statlig subvention i Tamil Nadu kan fler jordbrukare få tillgång till bearbetnings-maskiner. Ett alternativ är också att gå ihop flera stycken och dela på maskinerna, vilket Aravindhan och hans grupp gjort. Med NGOs informationskampanjer och med jordbrukare som Aravindhan själv som kan inspirera andra bönder kan fler nås av kunskapen om förädling, och om fler jordbrukare på landsbygden förädlar sina produkter kommer det leda till högre inkomst och levnadsstandard för dem själva. För konsumenterna betyder det mer mat för mindre pengar, och för samhället säkrare tillgång till mat, bättre vägar och högre levnadsstandard för landsbygden.

Det var allt från oss för denna gången! Vill ni lära er mer om Aravindhans mekaniserade jordbruk och om hur delningsystemet fungerar kan ni kika på videointervjun nedan. Nu ska vi göra vad vi kan för att inte smälta bort i den tamilska hettan.

Allt gott!

Fannie Axelsson & Ebba Rosendahl

15 maj, 2023

På resa genom Nubra Valley och LEDeGs projekt

Hej från Leh, Ladakh! Vi heter Ellen och Sofia och är praktikanter på LEDeG under våren 2023. Läs gärna mer om vår organisation genom att söka på LEDeG här på praktikantbloggen. Vi vill dela med oss av några dagar när vi med ett team från LEDeG besökte fem byar i Nubra Valley norr om Leh under mitten av mars. Syftet med dessa platsbesök var att LEDeG ville dokumentera sina genomförda projekt för att visa vad organisationen åstadkommit under åren. LEDeGs fotograf Stanzin Tundup (Tani) filmade projekten och genomförde intervjuer med byinvånare under resan.

Nubra Valley är en relativt isolerad region, särskilt under vinterhalvåret då vägen genom världens högsta motoriserade pass är avstängd på grund av snö. Under sommaren ser området en stor tillströmning av turister som främst är där för att besöka sanddynerna och rida kamel, något som inte går att finna på annat håll i Ladakh. Det innebär dock också att turismen, en viktig inkomstkälla i Ladakh, är koncentrerad till några få platser i Nubra. Byar som ligger utanför turiststråket försörjer sig framförallt på jordbruk. Något som blir svårare med klimatförändringar där smältande glaciärer gör vattenförsörjningen osäker och att odlingsförhållande förändras. LEDeG har genomfört många projekt i olika byar i Nubra inom jordbruk och passivt soluppvärmda hus. Vi kommer gå in närmare på dessa projekt i detta blogginlägg.

Floden Nubra, ett av alla sagolika landskap vi reste genom.

Resan började en tidig morgon när vi blev upphämtade av LEDeGs chaufför och teknikexpert Tashi Norbu, Tani och Rigzin Dorjeey. Både Norbu och Rigzin har arbetat med projekt i byarna under många år och kunde berätta om mycket som hänt och vad LEDeG haft för påverkan. För att ta sig till Nubra Valley går resan först genom det höga bergspasset Khardung La, en resa på runt fyra till fem timmar beroende på väder. Efter att ha anpassat oss till höjden i Leh på 3500 meter var det tillbaka på ruta ett när vi nådde passet på 5359 meter. Här var det som att andas genom ett sugrör ännu en gång!

Frukoststopp i Khardung påväg mot Nubra Valley. Vi festade på maggie, snabbnudlar, och chai såklart!

Tangyar

Den första byn vi nådde efter en till viss del skumpig off-road körning var byn Tangyar i östra delen av Nubra Valley. Här har LEDeG sen 14 år tillbaka konstruerat passivt soluppvärmda hus i Tangyars vinterby. Under sommaren flyttar hela byn till ett område med betes- och odlingsmark. Den kargare vinterbyn är sydvästligt orienterad, vilket är idealt för att maximera solinstrålningen i husen när det är som kallast. Här besökte vi flera hus som LEDeG byggt. Det är inte LEDeG som avgör vem som får hjälp med att bygga ett passivt värmt hus, byborna väljer själva vem som har det största behovet. Ett solidariskt och demokratiskt system.

Under några timmar besökte vi flera hem, och det gick verkligen att känna skillnaden på de passivt värmda husen jämfört med traditionella ladakhiska hus. Tani filmade intervjuer och dokumenterade projekten. Rigzin berättade att utöver att ge bättre levnadsförhållanden med ett varmare inomhusklimat finns det fler fördelar med soluppvärmda hus. En vanlig metod är att kogödsel samlas upp och torkas för att sedan eldas och värma upp husen. Om fler hus var soluppvärmda skulle gödslet istället kunna användas på fälten och ge bättre skördar i den karga jorden uppe i bergen. Förhoppningen är att fler ska inspireras av de hus som LEDeG varit med och konstruerat för bygga egna med samma metoder.

LEDeGs fotograf Tani i full färd med att ordna intervjuer.

I ett av husen bodde Tsering Paljor, han flyttade in i sitt hus för 14 år sedan. I dagrummet, ett rum med stora glaspartier mot söder, bjöd han på chai, nötter och kakor. Det var varmt och behagligt där inne, då ett dagrum snabbt blir varmt under dagen och har gott om dagsljus i och med de stora fönsterpartierna. De behåller dock inte värmen lika bra som ett nattrum. Ett nattrum kan exempelvis vara konstruerat med så kallad “trombe wall”. Denna teknik innebär att massiva väggar mot söder målas svarta och glasas in. Detta skapar en luftspalt som värmer upp den svarta väggen. Med den termiska resistansen släpps sedan det mesta av den lagrade värmen ut på natten.

Hemma hos Tsering Paljor, här bjöds hela teamet på chai med tillbehör. Dagrummet var varmt och behagligt att vistas i.

Ett passivt soluppvärmt hus med trombe wall.

Digar

Vidare på slingriga vägar anlände vi till Digar, en liten by som också fått hjälp av LEDeG att konstruera soluppvärmda hus. Vi hann dock inte se mycket av dem, när Tani var i färd med att filma projekten släpptes vi av på ett litet fält där byns äldre kvinnor satt tillsammans på filtar och åt lunch. De yngre generationerna var ute på fälten och påbörjade årets odlingssäsing. Det gjordes klart för oss att vi behövde “take rest” och därför bjöds på den lokala drycken chang med tillbehör. I chang blandas naas, en typ av kornmjöl, och röres med fördel med en liten pinne en dam snabbt lokaliserat och trimmat till. Till det fick vi ladakhiskt bröd kharbir och paba. Vi hade en mycket härlig stund i solen och trots att vi inte pratade samma språk kunde vi skratta och kommunicera ändå.

Ayee

Efter en kall natt, men väldigt trevlig kväll, på ett guesthouse i Panamik körde vi en kort sträcka över floden Nubra till byn Ayee. När vi besökte denna by fick vi först se deras projekt inom svampodlingar som Framtidsjorden finansierat. Under hösten 2022 anordnades en workshop i hur svamp kan odlas i det egna hemmet. Läs gärna mer om detta genom att söka på praktikantbloggen! Svampodlingen blev så populär att det påbörjats ett projekt i byn för att kunna odla i större skala. På ett fält höll en stor jordkällare på att byggas, då svampen kräver en konstant temperatur och klimat. Det var ett intressant sätt att se hur en workshop med LEDeG fått ringar på vattnet och startat upp en ny typ av entreprenörskap. Eftersom jordkällaren ännu inte var klar, fick vi se byns växthus där svampen odlades under en mörk presenning under tiden.

Svampodling i det varma växthuset. Svårt att fånga på bild då kamerans lins snabbt immade igen av den stora temperaturskillnaden.

Efter en lång vandring upp på ett av bergen fick vi se Ayees artificiella glaciär. Det var riktigt mäktigt att stå nedanför och se hur stor glaciären faktiskt är på nära håll! LEDeG har arbetat tillsammans med byn för att konstruera denna glaciär, vilket har varit en viktig del av vattenförsörjningen under vårens odling. Eftersom Ayee har tillgång till källvatten kunde denna glaciär byggas. Under vintern kanaliseras källvatten genom ett rör, vattnet pumpas under naturligt tryck, utan att någon extern energi tillförs, genom hål i röret och fryser sedan när temperaturen sjunker, vilket skapar glaciären. När temperaturen stiger under våren så värmer solen glaciären, vilket gör att isen långsamt börjar smälta och vattnet som rinner ner till Ayee kan användas i jordbruket.

Udmaru

Efter en kopp butter tea och kakor lämnade vi Ayee och åkte mot byn Udumaru som ligger vid den andra floden i Nubra Valley, Shyok. Vid floden hoppade vi ut bilen och gick över en smal bro. Här skulle vi vänta, det kanske skulle dyka upp en bil som kunde ta oss vidare till byn. Vi väntade och väntade i det storslagna landskapet. Skulle det verkligen komma en bil? Efter många om och men rullade det tillslut in en liten minibuss, över samma smala bro vi gått över och aldrig trott att en bil kunde få plats att köra på!

Vår långa väntan i Nubras otroliga landskap.

Väl framme i Udumaru besökte vi byggnaden där de tar hand om och förädlar jordbruksprodukter, exempelvis aprikosskörden. Här fanns olika typer av redskap och kärl som behövs för att kunna ta tillvara på så mycket som möjligt av det jorden ger under sommaren. Byborna var väldigt engagerade i samtalen med LEDeG och flera filmades när de berättade om hur de jordbruksmaskiner och snickeriverktyg de fått finansierade via LEDeG kommit till nytta.

Byborna i Udumar berättar om arbetet med att ta hand om skörden och hur de hjälpts av LEDeGs insatser i byn.

Något som blev en stark upplevelse för oss var när flera kvinnor bad oss framföra till Sverige och Framtidsjorden att de behövde mer resurser för att kunna laga de maskiner de hade. Det var svårt att förklara att vi bara är praktikanter som är här för att lära. Att vi inte har någon auktoritet att fördela pengar. När medel för att laga jordbruksmaskinerna saknas blir det svårare för byn att ta hand om skörden och därmed drabbas de av inkomstbortfall. En situation som är svår för byn att ta sig ur utan ekonomiskt stöd utifrån. Denna upplevelse är något vi kommer minnas länge då vi fick se hur viktigt LEDeGs projekt är i byarna och vilken stor påverkan det har för människorna.

Samtal med några kvinnor i Udumar, Rigzin hjälper till med översättningen.

Khardung

Efter en sista kall natt i Nubra vände vi åter mot Leh. På vägen stannade vi i byn Kahrdung nedanför bergspasset med samma namn. Även här har LEDeG hjälpt till med att bygga passivt soluppvärmda hus. Vi besökte några hushåll men kunde inte stanna så länge. Det hade blivit mulet och fanns risk för snö upp i bergen. Vi började köra de slingriga vägarna upp mot bergspasset Khardung La, ju högre upp vi kom desto sämre blev vädret. Vägen var täckt med snö och vi körde förbi flera bilar som inte kunnat ta sig vidare uppåt utan fått stanna vid branterna längs vägen. Tillslut fastnade även vår fyrhjulsdrivna bil. Alla tre från LEDeG skulle hjälpa till och kom med glada tillrop om hur Norboo skulle få loss bilen medans vi nervöst slängde oss ur bilen och helst ville gå hem. Tillslut kom vår bil loss och färden hemåt kunde fortsätta efter tre händelserika dagar i Nubra Valley där vi njöt av landskapen och det vi fick lära oss om Ladakh och LEDeGs projekt!

10 mars, 202310 mars, 2023

Kolunji

Kudumbam was established in order to enhance and disseminate organic farming and sustainable agriculture. As part of that mission the founder Dr. Nammalvar, Mr. Oswald Quintal, and Swallows created Kolunji, a farm engaged entirely with organic farming to be an ideal of agriculture; a practical study of how organic farming can be conducted and cultivated. Consequently, in 1990 the farm was created in a land that then was completely barren, a task that would be easy for the skilled and experienced people engaged in Kudumbam. For the founders, it was essential to not only criticize the state for its chemical farming but also to give alternatives and actually showcase how organic farming can be conducted. Since then Kolunji has been a beacon of light to the organization, where you can find different water conservation projects, such as ponds, a community forest, agroecology projects, cows and hens, worm compost, seed conservation projects, fuel dryer projects, and much more.

Another part of what Kolunji was made out to be was a training center, where farmers, youths, and women come for training. So, not only is it a place where you could see organic farming in action, but also a place where you could learn different farming techniques and skills, both theoretical and practical. Examples include animal husbandry, soil and water conservation, and agroforestry, where including trees is an important way of being able to secure an income and food in case of crop failure, but also to be able to provide shade to other plants. As such, Kolunji really does succeed in being a place where organic farming is disseminated to other farmers and youths. Some of this work is done locally, for the surrounding villages and their farmers, many of whom have had some type of training from Kolunji. If you ask, most people in the surrounding villages in Pudukottai know Kolunji and Kudumbam well. However, Kolunji is not just for the local people, it is also open to other national and international people who are interested in organic farming. Unfortunately, since Covid, the training sessions have been fewer but Kudumbam still does hold them for anyone interested. During my time spent with Kudumbam, they had some teachers fly in from Sri Lanka who stayed for 11 days at Kolunji to receive training in organic farming. I took part in some of it, and although it was conducted in Tamil, I still did manage to catch some of the major points of the training. One of the days was spent in the field getting to know how to analyze a field, in order to understand the soil health as well as crop health and what would be needed in terms of bio inputs. This was followed by group discussions, also in the field together with surrounding farmers, and further theoretical sessions were held back at Kolunji. Thereafter a lesson was held on how to create natural fertilizers with the help of cow dung. Even though I was unable to understand most of what was being said, it was fun and educational to be part of the training sessions. Kudumabm also has specific training for women when it comes to herbal powder making, value-addition training, and tailoring.

Creating bio-input (natural fertilizer made of cow dung)

Besides the training center, there is also a children’s home, Vidivelli (Morningstar) Children’s home, at Kolunji that has been operational since 2002 with the help of Emmaus, an international movement that works to decrease poverty. It has been a home for more than 150 children throughout the years. Unfortunately, with a loss of income from the training programs since Covid, Kudumbam had some trouble keeping up with the maintenance of the home and was forced to close it down. However, as they did not want to abandon the program entirely, Kudumbam transformed the children’s home into a weekend program where the children could still come to the farm and receive practical training. As part of the weekend program, the children also receive new clothes for the two major holidays in Tamil Nadu, Diwali in October and Pongal in January, which I wrote about in the previous blog post. Kudumbam is hoping and working to get the Videvilli children’s home up and running again since there is still a need for such a program to exist.

Kids who participate in the weekend program

Having had the opportunity to spend time at Kolunji, breathing in the fresh air, surrounded by nothing but peace and quiet, and different animals, I can safely say that Kolunji is exactly what it was made out to be, a source of inspiration. Walking around the farm I can see the classrooms, the home where the children lived, the worm compost, the well, the fishpond, and the community forest. No matter where I turn there is some form of agricultural and community project. So Nanri* Kudumbam**, my Indian family, for the inspiration that Kolunji has given me.

*Thank you

**Family

30 januari, 202331 januari, 2023

Happy Pongal från Nicole hos Kudumbam!

För två veckor sedan inträffade Pongal, en Tamil högtid. Pongal är en skördefestival och ett av Tamil Nadus största firanden. Högtiden firas även i andra stater men under andra namn. Pongal pågår i fyra dagar med fokus på olika firanden.

Den första dagen heter Bhogi Pongal och är den dag då man städar och rensar hemmet på allt onödigt för att beteckna en nystart.
Till ära av solguden firas den andra dagen Surya Pongal. Pongal härleds från pongu, vilket ordagrant betyder ‘att koka över’, men Pongal är också namnet på en gröt gjord på ris, mjölk och jaggarey som offras till solguden. Jaggareyn som finns i både Pongal men även skördas och bearbetas från sockerrör är på så vis representativ för skördehögtiden.
Den tredje dagen, kallad Maatu Pongal, firas för att hedra boskapen och hur de med arbetskraft och gödsel bidrar till jordbruket.
Den sista dagen av högtiden är Kaanum Pongal som handlar om gemenskap och stärkandet av banden mellan par och familj.

Jag firade Pongal vid två tillfällen. Det första tillfället var med Kudumbam på Kolunji tillsammans med barnen som deltar i olika program där. Firandet bestod av att tillsammans förbereda Pongal som avnjöts vid lunch. Därefter erbjöds tal och sång och slutligen fick barnen nya kläder som de kunde använda under faktiska Pongal, veckan efter.

Det andra firandet skedde under Pongal, alltså veckan därpå och då firade jag tillsammans med Suresh från Kudumbam hos bonden Muniyan, hans fru Chitra, deras son Mahendran och deras gäster. De tillagade Pongal på traditionellt vis, vilket innebar att ett hål grävdes i marken över vilken man kokade gröten. De ställde även upp sockerrör runtom elden och under ställdes ljus, rökelse och offergåvor i form av mat. I och med att detta var tredje dagen, alltså Maatu Pongal, matades även korna med Pongal. Kvällen avslutades med fantastisk middag på ett bananblad och en helt underbar solnedgång.

Utöver detta visade Muniyan även sina fält där han har två olika sorters ris, jordnötter, sockerrör samt ett fält med mixed cropping där det växer gurkmeja och lök. Mixed cropping är en av de tekniker som Kudumbam använder och tränar bönder inom där man odlar olika sorters grödor samtidigt. Detta för att minimera risken att skörden skulle misslyckas, men även för att minska skadedjur samt öka jordens bördighet. Muniyan är en bonde som brinner för ekologiskt jordbruk och har nyligen börjat samarbeta med Kudumbam. Han berättade även att han höll på att experimentera med vilken typ av aubergine som ger mest avkastning och tar minst skada av skadedjur, genom att plantera olika sorter samtidigt. Att han var stolt över sitt arbete framgick tydligt och med tanke på det jobb och den dedikation han lagt ner är det föga förvånande.

Chitra som målar lergrytan som Pongal ska kokas i.

Muniyan vid sin mixed cropping åker med lök och gurkmeja. I bilden längst ner till höger ser ni gurkmeja.

Gäster plus mig och Muniyan (andra från höger)

24 augusti, 202024 augusti, 2020

Avsnitt 4 – Ladakh-Snack: Livet i Ladakh – Är hunden människans bästa vän?

Välkommen till det fjärde avsnittet av Ladakh-Snack. Avsnittet spelades in den 4 juni på hotellet i New Delhi i väntan på att få åka hem till Sverige.

Blogginlägget är en sammanfattning av poddavsnittet med bilder. Så glöm inte att lyssna! Avsnittet hittar du på Spotify, Acast eller genom att söka på Ladakh-Snack där poddar finns.

I detta avsnittet kommer vi lyfta blicken lite och titta mer på de övergripande strukturerna, historia, konflikter och kultur.

Den tibetanska kulturen har alltid haft stort inflytande över Ladakh, både politiskt och religiöst. Under lång tid så var Ladakh ett självständigt kungadöme och de första människorna som bodde i Ladakh var nomader. Under 1800-talet regerade Dogra-dynastin i Ladakh och Kashmir. Den sista som styrde under Dogra-dynastin var Marahja Hari Singh. I augusti 1947 när Indien blev självständigt, ville fortfarande Marahja Hari Singh upprätthålla sitt kungadöme och eftersom han själv var hindi slöt han avtal för att bli en del av Indien istället för Pakistan för det gynnade honom mer. Idag är Ladakh fortfarande inte ett område utan konflikter och krig och Leh och Ladakh är verkligen en ”political hotspot”. Eftersom det både finns oroligheter mellan Pakistan och Indien men även påtryckningar från Kina i öst. I dagsläget gör både Indien och Pakistan anspråk på hela området Kashmir och likaså Ladakh. Konflikten mellan Pakistan och Indien blossade upp år 1999 och centrumet för detta var i grannstaden Kargil, där flera militärer dog. Indien och Kina konflikten har också pågått från 1950-talet.

Stupas, dessa heliga monument finns runt om i Ladakh

Den tibetanska buddhistiska tron följer månkalendern och under flera månader infaller festivaler för att fira diverse saker. Innan lockdown hann vi med att besöka Matho Festival och Dos Moches festivalen som firas i två dagar för fred och välstånd för det kommande året.

Även om Buddhism och Islam är de två största religionerna i Ladkah så finns det en tydlig islamfobi. Den indiska regeringen är väldigt hindi-nationalistiska och islamofobisk och det märks av ibland. Till exempel, i en kärleksrelationer där en är muslim och en är buddhist kan det bli väldigt problematiskt med familjen. Där familjen vänder sig emot. Även skolorna i Leh kan bidra och skapa en segregation i samhället eftersom skolorna är uppdelade som buddhistiska skolor, kristna skolor och muslimska skolor.

I Indiens skolsystem finns det ett slutprov efter årskurs 10 och årskurs 12. Om du inte klarar slutproven måste du vänta ett år för att skriva slutproven igen. Då får man inte gå om ett år utan man får studera på egen hand för att skriva proven igen för att sen hoppa upp till nästa klass. Secmol som också är en del av framtidsjordens nätverk grundades dels för att lära elever mer om den ladakhiska kulturen men även för att fånga upp de elever som inte har klarat slutproven och ge de en möjlighet.

På bilderna nedan är några av de maträtterna vi åt under vår tid i Leh.

Frukost, hembakat bröd med aprikossylt och kawa

Ladakh har innan, juridiskt sätt, tillhört staten Jammu och Kashmir men i augusti 2019 blev Ladakh en ”Union Territory”. Detta betyder att istället för att Ladakh styrs från Jammu och Kashmir styrs de från Delhi med en mindre lokal regering i Leh. När Ladakh tillhörde Jammu och Kashmir kunde bara människor från Ladakh köpa mark där. I och med Union Territory kan vem som helst som kommer från Indien köpa land som i sin tur kan leda till stor exploatering i Ladakh. Därför vill de flesta att Ladakh ska ingå under ”the Sixth Schedule” som skyddar urinvånare och även betyder att Ladakhier igen är de enda som kan köpa land.

I Ladakh finns det ett stort problem med hemlösa hundar. För att lösa problemet finns det ett initiativ att sterilisera hundarna så att det inte kan få fler valpar. I andra länder där detta problemet finns, avlivas hundarna. En anledning till varför detta inte görs är på grund av den buddhistiska tron att inte döda något levande. Detta skapar dock en konflikt eftersom hundarna inte får mat eller någonstans att bo och kan därför bli väldigt aggressiva och gå till attack mot andra hundar eller människor. Under våren när turistsäsongen egentligen brukar dra igång, brukar de få mat från restauranger och hotell. Nu, under corona har de lidit väldigt mycket och därför har ett annat initiativ dragit igång där en lastbil åker runt i Leh för att mata hundarna.

Hundmamma och hennes valpar njuter av solen utanför LEDeG

Även om avsnittet var lite längre hoppas vi att ni uppskattade det. Om ni har några frågor eller funderingar tveka inte att höra av er till oss!

Julley!

Caroline och Ladakh-Snack gänget

11 augusti, 202011 augusti, 2020

Avsnitt 2- Ladakh-Snack: Livet på landet- Odla vattenmelon i Ladakh?

Så var det dags för avsnitt 2 av podden Ladakh-Snack. Detta avsnitt spelades in på plats i Ladakh den 26 maj på LEDeG-hostel.

Podden finns där poddar finns genom att söka på Ladakh-Snack eller denna länk för att lyssna på a-cast eller denna för Spotify.

_____________________________________________________________

Bylivet i Ladakh skiljer sig väldigt mycket till hur livet i städerna ser ut och därför har vi valt att dela upp avsnitten på detta sätt.

Ladakh ligger väldigt isolerat och betyder också ”The land of high passes”. In till Ladakh finns egentligen bara två vägar som under vintern blir igensnöade. I och med det isolerade läget blir också framkomligheten till byarna begränsad och ibland är det enda sättet att ta sig till en by till fots. Även när det finns vägar är dessa ofta slingriga men med en fantastik utsikt.

Från bilen påväg till Nubra Valley, i bakgrunden syns hur serpentinvägarna ringlar sig.

I Ladakh är bytillhörigheten väldigt stark och de allra allra flesta vi har mött benämner ofta byn som de kommer ifrån som sitt hem. Förutom isoleringen har Ladakh hårda säsonger och enkelt kan man säga att det endast finns två årstider. Sommar april-september med temperatur upp mot 30 C under dagarna och även plusgrader på nätterna. Vintern är då från oktober-mars där temperaturen kan vara ner till -35 C.

Det finns även en monsun-period i augusti som ifall det regnar under denna tid kan ha fruktansvärda konsekvenser i form av ”mud slides” dvs laviner av lera som förstör både hus, vattenkällor och människoliv.

Exempel på detta är en mud slide som inträffade 2015 där byn Ayee Village i Nubra Valley fick två av sina tre vattenkällor förstörda. Detta har gjort att de inte har tillräckligt med vatten under odlingssäsongen. Som ett försök att säkerställa vattentillgången byggs nu artificiella glaciärer. Vad det är och hur de byggs går att hitta här i blogginlägget ”En vecka bland Ice Stupas” eller instagraminlägget här. Runt om i Ladakh är det tydligt hur klimatförändringarna har påverkat vattentillgången genom att glaciärerna har blivit synbart mindre och ofta är de även sotiga från t.ex. dieselpartiklar vilket accelererar smältningen av glaciärerna.

I byarna är det ofta ett traditionellt leverne där jordbruk är den främsta sysselsättningen och där byarna traditionellt sätt har varit självförsörjande. Båda våra organisationer LEDeG & LEHO arbetar med fröbanker för att göra fröer tillgängliga för lokalbefolkningen. Grödor som odlas är bl.a. vete, korn, ärtor, morötter, potatis men även nya (för Ladakh) grödor som linser, olika bönor och vattenmelon odlas. I Indien finns ett matsäkerhetsprogram där bl.a. ris ibland ges bort eller säljs väldigt billigt, för att alla människor ska kunna äta sig mätta. I Ladakh och på många andra ställen har detta dock haft vissa negativa konsekvenser då det billiga riset konkurrera ut mer lokala och traditionella grödor som korn eller hirs.

En dzo – en hybrid mellan vanlig kossa & jak

Överallt i Ladakh används traditionella toaletter som är som ett utedass utan stol, avfallet från dessa kan tillsammans med gödsel från djur och löv sedan användas som gödsel på odlingarna, både som ett sätt att sluta kretsloppet men framförallt för att eliminera behovet av konstgödsel. Oftast brukas jorden med hjälp av djuret dzo som är en avkomma från en jak & en ko. Under vintern när de inte används i jordbruket släpps de upp till bergen där de strövar omkring tills det är dags att komma tillbaka och börja arbeta igen. Vanliga kossor finns också för mjölkens skull, får finns för både ull och köttet och åsnor för att transportera saker.

För att förlänga säsongerna i Ladakh har växthus blivit ett allt vanligare och viktigare inslag för att öka möjligheterna till odling.

Aprikoser är gröda och produkt som har en central del i den ladakhiska-kulturen. Det

Rigzin Gurmet & Maria krossar aprikosskalet för att få ut kärnan

bjuds på torkade aprikoser och kärnorna (som smakar exakt som mandel!) och det växter aprikosträd i varenda trädgård. I Ladakh är de otroligt duktiga på att ta tillvara på hela frukten genom olika typer av processer.

Det finns många inlägg här på bloggen som berör detta så sök bara ”aprikos” här uppe! Tipsar om dessa två inlägg från tidigare praktikanter: ”Att ta tillvara på allt” & ”Takmachik- Ett aprikosparadis”.

I Ladakh har den främsta inkomstkällor förändrats från jordbruk till att turismen har blivit helt dominerande. Turismen har både medfört positiva och negativa effekter och de negativa är på ,många sätt vänligt tydligt. LEHO arbetar för att skapa hållbar turism i form av eco-turism och här finns blogginlägget ”Att återuppliva en bergsby” om detta.

Mer om begreppen matsuveränitet och appropiate technology som diskuteras i podden finns här respektive här!

Vi hoppas att ni uppskattar podden och tveka inte att höra av er vid frågor eller kommentarer!

Julley!

/Ladakh-Snack gänget genom Karolin Ring

10 februari, 202012 februari, 2020

Framme på höga höjder

Julley!
Nu har äntligen alla LEDeGs och halva styrkan av LEHOs praktikanter anlänt till Leh, Ladakh, Indien. Vi som är på LEDeG är Maria, Caroline & Karolin. På LEHO är det bara Jakob för tillfället men Lukas kommer ansluta senare. Vi blev varmt välkomnade av Clara, en av praktikanterna på SECMOL.

Q&A om fördelar med att ha boskap och produktion.

Andra dagen på plats var det
redan full rulle. LEHO hade anordnat en exposure tour för lokala jordbrukare från byn Sham för att informera kring och lyfta fördelarna med att arbeta med boskap. Tidigare har den främsta försörjningen i Sham förlitat sig på baljväxter och odling av olika korn, vilket inte är lika lönsamt. Därför ger regeringen lån till de hushåll som införskaffar en eller flera kor till gården. Först besökte vi en mjölkgård, som ägs av regeringen.

Gården finns dels för att skapa arbetstillfällen för tibetanska flyktingar men även för att undervisa bybor kring lönsamheten att vara en mjölkbonde. Vi fick även följa med till en av de största jordbrukarna, Skalzang, i LEH-området.

Byborna från Sham inspekterar vermikomposten.

Lantbrukaren Skalzang höll föredrag och inspirerade de andra jordbrukarna om hållbart ekologisk jordbruk vilket bl.a handlade om fördelarna med vermikompost och att odla utan kemiskt gödsel.

Skalzang berättade även om svårigheter om att vara 100% beroende av sitt boskap. När han började sin verksamhet för 10 år sedan hade han bara 2-3 kor och det var det svårt att få rullning på affärerna men efter 2-3 år kom det igång rejält och i dagsläget har Skalzang 40 kor. En av huvudanledningarna till att det har gått så bra är att lokalinvånarna förstår vikten av att köpa lokalproducerat. Efter att Skalzang var klar med sitt föredrag fick vi en rundvandring på
hans gård, fält och växthus. Jordbrukarna från Sham fick även möjlighet att köpa kompost av honom, vilket de alla ville.

Skalzang säljer kompostjord till bönderna

Avslutningsvis blev vi bjudna på en god lunch och det klassiskt söta ”milk tea” på LEHO. Innan hemfärd avslutades dagen med tal från olika representanter från regeringen och de som var med arrangerade dagen. Hej då från oss på bilden nedan!

Jakob, Maria, Caroline, Karolin och Clara utanför LEHOs kontor.

23 januari, 202023 januari, 2020

En vecka bland Ice Stupas

Inledning

Julley! Livet rullar på här på SECMOL, vi har inte sett solen på snart en vecka och eftersom campuset mer eller mindre är beroende av solen för både värme och el så börjar det bli lite kyligt i byggnaderna. I övrigt har hockeysäsongen dragit igång och det spelas turnering på turnering här i Ladakh. Det råder riktig hockeyfeber på campus, både tjej- och killaget spelar matcher dagligen och däremellan tränas det flitigt på den nybyggda ishockeyrinken. Till och med jag har gett mig ut på isen ett par gånger. Men största delen av förra veckan har ägnades åt något helt annat – nämligen att arbeta på en Ice Stupa som vi anlagt i grannbyn Umla.

Bergen som omger Umla. Här såg jag, Elvira, Asma, RN och P Namgyal en SNÖLEOPARD när vi skulle leverera rören till byborna. Vi var alla alldeles för upptagna av den för ens tänka på att ta upp mobilerna och fota, så ni får helt enkelt lita på oss.

En Ice Stupa är en typ av artificiell glaciär, namnet härrör från själva utformningen av glaciären, den liknar nämligen en Stupa – ett buddhistisk monument som man hittar lite överallt här i Ladakh och på ställen där man följer den tibetanska buddhistiska läran. Själva ordet stupa betyder “att bygga på”, varpå namnet Ice Stupa är ganska talande för hur tekniken funkar.

Själva konstruktionen av en Ice Stupa är intressant, den följer en noga uträknad kalkyl som tillåter smältvatten från glaciärer att helt organiskt skjuta upp en artificiell glaciär utan något tekniskt hjälpmedel som kräver el eller liknande. Man bygger helt sonika upp ett skal kring vilken isen fryser. Smältvattnet från de riktiga glaciärerna fångas upp i rör som följer bergväggen (ofta svåråtkomliga områden där det inte går att hämta vatten till fots) och sedan vinklas i 90 grader, längst med skalet. På så sätt får man till en process som kanske bäst kan liknas vid en snökanon, vattnet katapulteras upp i luften och fryser sedan på vägen ner. Själva grundtanken med en Ice Stupa är att de ska förse jordbrukare med vatten lagom till att skördesäsongen börjar i mars/april, eftersom vattentillgångarna från de tidigare så pålitliga glaciärerna nu är nyckfull på grund av klimatförändringarna. Idéen är utvecklad av SECMOLs grundare Sonam Wangchuck tillsammans med ett gäng elever vid skolan och har visat sig vara enormt framgångsrik. Vill man läsa mer om det så är det ett ämne som blivit föremål för en del artiklar, de flesta går att hitta online via en liten googling.

Själva kupolen som utgör skalet till stupan. Den är konstruerad av byborna och gjord av träpinnar som man hämtat från byn. I mitten ser man järnröret där vattnet kommer upp ur och på marken kan man skymta plaströret som leder vattnet.

SECMOL arbetar på ett projekt tillsammans med de fyra andra organisationer här uppe som också är en del av framtidsjordens nätverk (Amchi Saba, Ledeg, Leho och Womens Alliance). Projektet har flera punkter som ämnar förbättra villkoren för befolkningen i Ladakh, och en av dem ringar in problematiken med vattentillgången som under åren blivit försämrad. På grund av smältande glaciärer, en direkt konsekvens av klimatförändringar, så har jordbrukare inte länge tillgång till vatten i samma utsträckning som man tidigare haft. Till det ska tilläggas att den växande turismen medför sina problem med vattenförsurning, eftersom plast slängs i Indusfloden som rinner genom Ladakh. Flera personer har berättat att för bara 15-20 år sedan kunde man dricka direkt ur floden, idag är det helt otänkbart. Och eftersom så gott som nästan alla hushåll åtminstone har en liten jordplätt i självförsörjningssyfte så är det ett riktigt problem.

Rent praktiskt innebär arbetet med Ice Stupan ganska hårt arbete för att få snurr på hela apparaten. Här ser RN över vattenkällan.

I grannbyn Umla genomförde SECMOL en enkätundersökning kring hållbart jordbruk och det mest återkommande problemet under ”issues” var just den bristande tillgången till vatten. Eftersom projektet också jobbar mot det mer långsiktiga målet att hela Ladakhs jordbruk skall vara hållbart vid 2025 (vilket innebär inga kemiska gödsel – eller bekämpningsmedel) så är vatten en enormt viktig parameter som måste säkerställas för det målet ska kunna uppnås. Och det är där Ice Stupan kommer in.

På grund av det kalla vädret har arbetet med stupan haltat lite, eftersom alla rör korkats igen av fryst vatten. Under hela förra veckan var vi därför i Umla för att försöka få igång vattenflödet igen. Omkring 450 meter rör behövde tömmas och kopplas ihop, och källan där ifrån vattnet hämtas behövde stoppas upp. Rören kopplas till en vattenkälla en bit upp i bergen, men för att få till ett stadigt flöde genom rören behöver vattnet stanna upp i en liten reservoar. Större delen av arbetet gick därför ut på att täppa till alla läckande hål med hjälp av jord och säckar.

Och så här ser källan ut när den är full.

Vi använde säckar och jord för att fylla igen hålen och täppa till.

För att tömma rören drog vi upp dem längst bergväggen varpå vi helt enkelt bankade ur isen 🙂

Nästa steg var att tömma rören från all is, och när vi dag tre kom tillbaka för att koppla ihop alltihop så funkade det smärtfritt! Just den här stupan skall nu arbetas på varje dag i en månad, och vid slutet av februari beräknas den vara klar. I början av mars kommer den sedan smälta och förhoppningsvis kunna fungera som kompletterande vattenförsörjning åt de omkring 50 hushåll som finns i Umla.

Ice Stupas är ett fantastiskt sätt att fånga upp det smältvatten som annars går till spillo, och visst har det visat sig funka riktigt bra. Men alla är överens om att det här bara är en del av det stora arbetet som måste fortgå. Ladakhierna själva menar att stupan bara är en del av lösningen, men deras förhoppning är att deras arbete ska uppmärksammas internationellt och inspirera andra lokala samhällen till innovativa åtgärder mot klimatförändringar. Men för att på riktigt sätta stopp för smältande glaciärer måste en stor omställning ske globalt, vi MÅSTE i enlighet med parisavtalet hålla den globala temperaturen nere och förhindra att glaciärer runt om i världen riskeras försvinna. Det innebär inte bara att lokala samhällen ska få bära arbetsbördan, utan också att stora industrier och länder tar sitt ansvar och sätter stopp för utsläppen. En så självklar del av livet, kretsloppet och identiteten hos Ladakh och bergsfolket är glaciärerna, försvinner de så riskerar vi förlora en hel kultur.

/Clara

SECMOL, Ladakh

19 januari, 202019 januari, 2020

Hopp om mangroven längs Maharashtras kust

För lite mer än ett år sedan skrev Isabell Carlsson ett inlägg här på bloggen om mangroveträskens positiva påverkan på miljön. Hon var då praktikant hos Srushtidnyan och skrev om deras relativt nya arbete med att återplantera mangroveskogen längs Maharashtras kust. Nu har också vi som Srushtidnyans nuvarande praktikanter fått se och jobbat med dessa livsviktiga träd. Plantorna som Isabell skrev om 2018 satte vi nu i jorden strax innan jul, när vi besökte Sindhudburg i Devgad 40 mil söder om Mumbai.

Dagen började tidigt för att undvika hettan som kommer när solen stiger, ändå lyckades vi svettas mängder under de timmar vi jobbade innan lunch. Vi mötte upp ett gäng glada zoologistudenter från Kelkar Collage i Chandigarh, som varit med och planterat mangroven tillsammans med Srushtidnyan vid tidigare tillfällen. Gummistövlar delades ut och vi begav oss till lerbanken som torrlagts efter att tidvattnet dragit sig tillbaka. Vi hade bara en begränsad tid vi kunde använda för att plantera på innan tidvattnet återtog marken, då plantorna förhoppningsvis satt tryggt nergrävda i leran. Med oss hade vi utöver collagestudenterna också en grupp lokala invånare, som hjälpte till med att gräva hål, och två banktjänstemän. Ett av målen med planteringsdagen vi deltog i var nämligen att visa upp projektet för en av dess största bidragsgivarna, ICICI bank, som finansierar olika utvecklingsprojekt runt om i Indien. Vi hjälptes alla åt att plantera ca 350 saplings på två olika platser. När första platsen togs tillbaka av tidvattnet fick vi vada med vatten upp till låren till nästa lerbank, innan det också fylldes på med vatten. Efteråt fick vi följa med uppströms i en liten fiskebåt för att se den fullvuxna mangroveskogen. Ett område fullt med olika fåglar, däribland kungsfiskare.

Alla som var med och planterade 17/12-19. Hela Srushtidnyan teamet, elever och lärare från Kelkar Collage, representanterna från ICIC bank. Foto: Tanmaj Manjrekar

Mangroveskog eller mangroveträsk anses vara ett av världens mest hotade ekosystem. Skogen skövlas för att ge plats för semesterorter och vattenbruk som till exempel odling av scampi, jätteräkor. Med mangroven försvinner också en stor biologisk mångfald. Skogen fungerar som uppfödningsplats och skydd för fiskar, samt boplatser för mängder av fåglar och reptiler. Det i sin tur påverkar tillgången till mat och inkomsten för de människor som livnär sig på denna biologiska mångfald. Återplantering av mangroven bekämpar också direkt klimatförändringar eftersom de tar upp och binder stora mängder koldioxid (Naturskyddsföreningen, 2019).

Srushtidnyans projekt i Sindhudburg startades just där för att mangroveskogen minskat drastiskt jämfört med andra områden längs samma kust. Området är hem till många olika mangrovarter som hotas av skövling, med massor av potentiella platser där skogen kan återplanteras. Projektet har som mål att utveckla det lokala samhällets kapacitet till att skapa mangrovodlingar och hjälpa till med att skapa odlingar för 30 000 saplings. Ett viktigt mål är också att skapa förståelse och informera lokalbefolkningen om hur viktigt det är att bevara och återplantera mangroven för både miljöns skulle och deras egna liv. Samtidigt som de kan livnära sig på eko-turism och conservation-restoration av ekosystemen (Srushtidnyan, 2018). Ett exempel på eko-turism är att Srushtidnyans lokala arbetsparters i området Devgad nu har planer på att köpa en båt som de kan ta med turister i ut bland mangroven, visa upp deras viktiga arbete samt se alla vackra fåglar som bor där. I mars 2020 kommer projektet lämnas över till den lokala gruppen som kommer att fortsätta arbete, men med stöd från Srushtidnyan.

Plantor som väntar på att grävas mer i lerbanken.

Trots att svetten rann och gummistövlarna gav mig skavsår kändes det riktigt bra att ha gjort något så konkret som att ha plantera mangroveträd. Träd som kommer att växa upp till att bli en del av skogen som livnär den otroliga biologiska mångfald som vi såg under våra dagar i Sindhudburg, Devgad. En plats jag hoppas att vi får komma tillbaka till för att se hur projektet kommer att utvecklas i framtiden.

En av plantorna som planterades förra året upplyst av den ned stigande solen.

Hälsningar från Frida i Devrukh

Källor:

Naturskyddsföreningen, 2019. Online: https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/sa-paverkas-mangrove-av-exploatering hämtad: 2020-01-06.

Srushtidnyan, 2018. Online: http://www.srushtidnyan.org/?p=2192 hämtad: 20120-01-06

”7000 plantor räddar julen” från 2 december 2018 av Isabell Carlsson. Värt att gå tillbaka till och läsa på nytt!

http://framtidsjorden.se/forandra/7000-plantor-raddar-julen/

Foto: Frida V Rundgren