Klimatförändringar – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

19 maj, 202319 maj, 2023

Maskindelning och förädling inom tamilska jordbruket

Hej från Tiruchirapalli! Eller närmare bestämt Trichy, som det kallas i folkmun. Vi heter Fannie och Ebba och är två av tre praktikanter på Kudumbam under våren 2023. Kudumbam är en organisation i Tamil Nadu, Indien, som har arbetat brett med innovation och kunskapsspridning av ekologiska och traditionella jordbruksmetoder sedan de grundades 1986. Under dessa år har Kudumbam byggt upp ett stort nätverk av bönder som tillsammans, med organisationen som mötesplats, implementerat och utvecklat sådana metoder. I syfte att vidareförmedla den lokala kunskapen som finns inom nätverket har vi fått möjlighet att besöka några av bönderna som är aktiva i nätverket.

Aravindhan Neelamegam

En av bönderna vi besökte tidigare i vår är Aravindhan Neelamegam. Aravindhan bor i byn Kovil Veeragudi i Tamil Nadu med sin familj, pappa och två bröder. Tillsammans har de en gård på dryga 16 hektar där de driver ett, till stora delar, ekologiskt och mekaniserat jordbruk. Aravindhan växt upp med jordbruket och aldrig övervägt en annan karriär. Trots detta har Aravindhan en masterexamen i företagsekonomi, något han tror har gjort det möjligt för honom att utforska och tillämpa ny teknik på gården.

Under vårt besök är luften lika delar het och torr trots det tunna molntäcke som mot förmodan täcker himlen. Det knastrar under fötterna på oss medan vi sicksackar oss fram på det torra nyskördade hirsfältet. Siktet är på den lada där de förvarar de maskiner som används till bearbetning. Väl inne i ladan berättar Aravindhan entusiastiskt om maskinernas olika användningsområde. Här finns maskiner för att skala hirs och baljväxter, mala torkade kryddor och extrahera olja från bland annat jordnötter och sesamfrön. Många småskaliga jordbrukare i denna del av Indien arbetar hårt för att kunna försörja sig och sina familjer. Arbetet är krävande och arbetskraft är både svårtillgänglig och dyr. Ett sätt för bönder att öka intäkterna från sin produktion är alltså att förädla sina grödor. Men bearbetningsmaskiner är dyra och det är långt ifrån alla som har råd med denna typ av investering.

Aravindhan fortsätter förklara för oss hur maskinerna i ladan framför oss i själva verket inte tillhör honom utan en grupp uppemot 300 jordbrukare från Kovil Veeragudi och tre andra närliggande byar. Genom att gå samman har gruppen kunnat dra nytta av av statlig subvention genom vilken de mottagit maskiner för ett värde av 1 miljon indiska rupier, vilket motsvarar ungefär 128.000 kr. Maskinerna förvaras hos Aravindhan som står för både plats och elektricitet men sedan några år tillbaka täcks numera all el som används för jordbruksändamål av en annan offentlig subvention. Medlemmarna tar med sig sina produkter till gården för att bearbeta dem. På plats finns en förare som sköter maskinerna till ett reducerat pris. Aravindhan poängterar att detta innebär vilket innebär att jordbrukarna själva inte behöver kunna manövrera dem, föraren sköter allt det tekniska vilket ökar tillgängligheten liksom nyttan av maskinerna. Användning av maskinerna är även öppen för icke-medlemmar men de måste betala ett något högre belopp.

Distribution of Value Addition Machinery
Den subvention som Aravindhan och hans grupp använde sig av heter “Distribution of Value Addition Machinery” och är ett system som tamilska staten skapat för att minska matsvinnet som främsta mål. Genom att förädla/bearbeta mat förlängs hållbarheten på den vilket är ett bra sätt att ta till vara på all mat som produceras vilket är viktigt för matsäkerhetens skull. Detta är särskilt viktigt då klimatförändringarna drabbar jordbruket i Tamil Nadu hårt, då monsuner ändrar sina mönster och torkan slår ut skördar.

Något annat som händer när maten bearbetas är att det sker ett värdetillskott till grödan, vilket innebär att jordbrukaren kan ta ett dyrare pris för sin vara. Detta ger således jordbrukaren en bättre inkomst, och även om det inte är något som står med som ett mål i projektdesignen för subventionssystemet är det ett stort plus för jordbrukarna. Trots att det från delstatens håll inte är det främsta målet med subventionerna, kan det från böndernas håll vara det största incitamentet för att ansöka och delta.

60% av de ekonomiska medlen till subventionen kommer från nationellt håll och 40% från delstatens håll. Subventionen består av max 40% med viss reservation beroende på olika marginaliserade grupper. Till exempel kan kvinnliga bönder få subvention på ytterligare 20%. Subventionen är tillgänglig för alla jordbrukare, men även jordbruksgrupper, självhjälpsgrupper och för entreprenörer, och den är tillgänglig över hela Tamil Nadu förutom i Chennai. Subventionen kan användas för att köpa alla olika typer av maskiner som processar grödor, såsom hirs-kvarnar, paketeringsmaskiner och maskiner som extraherar olja från kärnor, mm.

Fördelar med subventionen och förädling

Att gå ihop som Aravindhans grupp gjorde och ansöka om subventionen för förädlingsmaskiner har flera fördelar. Det krävs inte att en enskild individ går in med så mycket kapital från första början, maskinerna tillgängliggörs då för flera småbönder som själva inte hade kunnat ha dessa maskiner. På så sätt kan fler än en person utnyttja samma maskin vilket också är mer hållbart än om alla ska ha varsin. Det gör att flera jordbrukare har möjlighet att tjäna mer pengar.

För jordbrukaren gör bearbetningen av produkter att produkten får högre kvalitet och därmed högre pris, vilket gör att jordbrukarens inkomst och levnadsstandard ökar. För konsumenterna betyder bearbetningen att produkterna håller längre i skafferiet vilket leder till minskat matsvinn och sparar konsumenterna pengar. Att produkterna håller längre är inte bara bra för enskilda konsumenter utan också för samhället då det hjälper till att säkra tillgången till mat och det är därför en viktig del i arbetet mot hållbar utveckling. Det hjälper också till att skapa fler arbetstillfällen då kedjan blir större. Till exempel behövs det arbetskraft för att skapa paketeringar, för att konstruera maskinerna, för att transportera och distribuera, vilket såklart också påverkar hur infrastrukturen byggs upp, till exempel vart vägar byggs.

Utmaningar kopplade till utnyttjandet av subventionen

Även om den statliga subventionen på så sätt varit till stor nytta för Aravindhan och de andra jordbrukarna i gruppen, finns det flera kritiska punkter. Inledningsvis är det relativt få bönder som känner till vilka olika subventionsmöjligheter som finns. Eftersom den tamilska staten inte arbetar aktivt med denna typ av kunskapsspridning krävs alltså att den enskilda jordbrukaren har både tid och förståelse för var denna information finns att hitta. Här spelar NGOs såsom Kudumbam en viktig roll när det gäller att informera jordbrukarna om vilka möjligheter de har till statligt stöd. Vidare finns det även flera faktorer som i praktiken hindrar nyttjandet av subventionen. För att kunna upprätta ett delningssystem krävs först och främst att det finns en centralt placerad plats där maskinerna kan förvaras, detta för att alla medlemmar i gruppen på ett enkelt sätt ska kunna tillgå maskinerna.

Utöver det är den osäkra tillgången till elektricitet en betydande aspekt. Trots att alla jordbrukare i Tamil Nadu har tillgång till gratis el genom det offentliga elnätet är strömavbrott mycket vanligt förekommande. Detta kan på så sätt hindra upprättandet av ett välfungerande delningssystem för förädling eftersom att det kräver en tillförlitlig tillgång till elektricitet. Avslutningsvis är ett mer övergripande problem i fråga om statliga subventioner den långa kedja av personer som stödet går igenom innan det når jordbrukarna. Det verkar alltså inte vara helt ovanligt att de statstjänstemän som kanaliserar stödet själva tar en del av kakan och att stödet i sin helhet på så sätt inte når fram till mottagarna. Också här krävs kunskap och medvetenhet hos jordbrukarna om hur systemet fungerar för att de ska kunna begära det fulla ekonomiska stöd som de har rätt till, även om de inte har möjlighet att undkomma all korruption som finns inbyggd i systemet.

Så för att summera: Genom en, om än inte felfri, statlig subvention i Tamil Nadu kan fler jordbrukare få tillgång till bearbetnings-maskiner. Ett alternativ är också att gå ihop flera stycken och dela på maskinerna, vilket Aravindhan och hans grupp gjort. Med NGOs informationskampanjer och med jordbrukare som Aravindhan själv som kan inspirera andra bönder kan fler nås av kunskapen om förädling, och om fler jordbrukare på landsbygden förädlar sina produkter kommer det leda till högre inkomst och levnadsstandard för dem själva. För konsumenterna betyder det mer mat för mindre pengar, och för samhället säkrare tillgång till mat, bättre vägar och högre levnadsstandard för landsbygden.

Det var allt från oss för denna gången! Vill ni lära er mer om Aravindhans mekaniserade jordbruk och om hur delningsystemet fungerar kan ni kika på videointervjun nedan. Nu ska vi göra vad vi kan för att inte smälta bort i den tamilska hettan.

Allt gott!

Fannie Axelsson & Ebba Rosendahl

10 mars, 202310 mars, 2023

Kolunji

Kudumbam was established in order to enhance and disseminate organic farming and sustainable agriculture. As part of that mission the founder Dr. Nammalvar, Mr. Oswald Quintal, and Swallows created Kolunji, a farm engaged entirely with organic farming to be an ideal of agriculture; a practical study of how organic farming can be conducted and cultivated. Consequently, in 1990 the farm was created in a land that then was completely barren, a task that would be easy for the skilled and experienced people engaged in Kudumbam. For the founders, it was essential to not only criticize the state for its chemical farming but also to give alternatives and actually showcase how organic farming can be conducted. Since then Kolunji has been a beacon of light to the organization, where you can find different water conservation projects, such as ponds, a community forest, agroecology projects, cows and hens, worm compost, seed conservation projects, fuel dryer projects, and much more.

Another part of what Kolunji was made out to be was a training center, where farmers, youths, and women come for training. So, not only is it a place where you could see organic farming in action, but also a place where you could learn different farming techniques and skills, both theoretical and practical. Examples include animal husbandry, soil and water conservation, and agroforestry, where including trees is an important way of being able to secure an income and food in case of crop failure, but also to be able to provide shade to other plants. As such, Kolunji really does succeed in being a place where organic farming is disseminated to other farmers and youths. Some of this work is done locally, for the surrounding villages and their farmers, many of whom have had some type of training from Kolunji. If you ask, most people in the surrounding villages in Pudukottai know Kolunji and Kudumbam well. However, Kolunji is not just for the local people, it is also open to other national and international people who are interested in organic farming. Unfortunately, since Covid, the training sessions have been fewer but Kudumbam still does hold them for anyone interested. During my time spent with Kudumbam, they had some teachers fly in from Sri Lanka who stayed for 11 days at Kolunji to receive training in organic farming. I took part in some of it, and although it was conducted in Tamil, I still did manage to catch some of the major points of the training. One of the days was spent in the field getting to know how to analyze a field, in order to understand the soil health as well as crop health and what would be needed in terms of bio inputs. This was followed by group discussions, also in the field together with surrounding farmers, and further theoretical sessions were held back at Kolunji. Thereafter a lesson was held on how to create natural fertilizers with the help of cow dung. Even though I was unable to understand most of what was being said, it was fun and educational to be part of the training sessions. Kudumabm also has specific training for women when it comes to herbal powder making, value-addition training, and tailoring.

Creating bio-input (natural fertilizer made of cow dung)

Besides the training center, there is also a children’s home, Vidivelli (Morningstar) Children’s home, at Kolunji that has been operational since 2002 with the help of Emmaus, an international movement that works to decrease poverty. It has been a home for more than 150 children throughout the years. Unfortunately, with a loss of income from the training programs since Covid, Kudumbam had some trouble keeping up with the maintenance of the home and was forced to close it down. However, as they did not want to abandon the program entirely, Kudumbam transformed the children’s home into a weekend program where the children could still come to the farm and receive practical training. As part of the weekend program, the children also receive new clothes for the two major holidays in Tamil Nadu, Diwali in October and Pongal in January, which I wrote about in the previous blog post. Kudumbam is hoping and working to get the Videvilli children’s home up and running again since there is still a need for such a program to exist.

Kids who participate in the weekend program

Having had the opportunity to spend time at Kolunji, breathing in the fresh air, surrounded by nothing but peace and quiet, and different animals, I can safely say that Kolunji is exactly what it was made out to be, a source of inspiration. Walking around the farm I can see the classrooms, the home where the children lived, the worm compost, the well, the fishpond, and the community forest. No matter where I turn there is some form of agricultural and community project. So Nanri* Kudumbam**, my Indian family, for the inspiration that Kolunji has given me.

*Thank you

**Family

10 februari, 2023

Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

EP 3. VIETNAM

Hej från Saga & Vilma i El Cairo, Colombia igen! Här kommer vårt tredje avsnitt i vår poddserie ”Kaffe med smak av: Klimatförändringar, Svåra Arbetsförhållanden & Orättvisa”, där vi idag pratar om kaffe i Vietnam. Lite mer ingående pratar vi om hur forskning och innovation används för att förebygga kaffeproduktion samt huruvida detta är positivt eller negativt. Som vanligt bifogar vi ett råmanus samt källorna nedan för de som är intresserade. Hoppas ni lyssnar!

Otippat nog så är den andra största producenten av kaffe i världen Vietnamn. Och som för de flesta länder som idag producerar mycket kaffe så var det under koloniseringen som landet började producera. I vietnamn var det fransmännen som introducerade kaffet under 1850 talet och sedan dess utvecklades produktionen snabbt. Vietnamn producerar främst kaffesorten Robusta, och är den största producenten i världen när det kommer till den sorten. Skillnaderna mellan Robusta och Arabica- vilken är den sort som vi främst dricker i Sverige, är bland annat smaken, där Arabica har en mer mild och fin smak medan Robusta smakar mer bittert. Dessutom skiljer sig priset rejält och Arabicabönor säljs för det dubbla priset. Robusta används främst till snabbkaffe just av dessa två anledningar, sämre smak och billigare kaffe. Som namnet tyder på är även Robustaplantan robust, den är lättare att sköta och ger större skördar.

2021 så utgav Robusta 95% av Vietnams kaffeproduktion och hela 80% av all Robusta kaffe odlas i den centrala höglandsregionen. Traditionellt sett har Vietnamesiskt kaffeproduktion fokuserat på kvantitet och massproduktion då klimatet i Vietnamn ger perfekta förutsättningar för att kunna massodla den tåliga robusta plantan och främst säljer man kaffe till producenter som gör snabbkaffe. På grund av detta har Vietnamn fått ett rykte om sig att producera mycket men äckligt kaffe och detta gör det svårt för bönder som faktiskt vill fokusera på kvalitet i produktionen av Robusta och Arabica kaffe. I Vietnamn är det även främst etniska minoritetsgrupper som odlar kaffe, och i den centrala höglansregionen som står för majoriteten av produktionen bor 47 av landets 54 minoritetsgrupper. Detta har lett till att många familjer har blivit helt beroende av kaffeodlingar som inkomst och många familjer har med hjälp av sina odlingar lyckats höja sina inkomster och ta sig ur fattigdom. Trots detta så är regionen den andra fattigaste i hela landet och över en miljon småbönder lever fortfarande i fattigdom.

Liksom de andra länder vi pratat om i den här serien så påverkas såklart produktionen av klimatförändringarna. Högre temperaturer och extremväder har lett till stora osäkerheter och svårigheter för bönderna. Längre torka, översvämmade floder och aggressiva sjukdomar har resulterat i en sämre produktivitet och mindre bönor från kaffeplantorna. Den utbredda expansionen av kaffeplantager har också lett till omfattande miljöförstöringar bland annat i form av avskogning och föroreningar av jordområden. Då bönderna har velat maximera sin produktion så har man använt olika omiljövänliga odlingsmetoder vilket resulterat i missbruk och överanvändning av konstgödsel och bekämpningsmedel. Som ett resultat av detta har det centrala höglandet i vietnamn blivit ett av de mest förstörda naturområdena i hela Vietnamn.

//Saga & Vilma

KÄLLOR:

Kafferosterier Koppar (2018) “10 skillnader mellan arabica och robusta“ https://kafferosterietkoppar.se/info/10-skillnader-mellan-arabica-och-robusta/

We Effect (2016) “Hotet mot din kaffekopp” https://weeffect.se/app/uploads/2016/11/hotet_mot_din_kaffekopp.pdf

Australian Center for International Agricultural Research (2021) “Building climate-resilience in Vietnam’s coffee and pepper systems“ https://www.aciar.gov.au/media-search/blogs/building-climate-resilience-vietnams-coffee-and-pepper-systems

Perfect Daily Grind (2021) “A breakdown of Vietnamese coffee-producing regions” https://perfectdailygrind.com/2021/12/a-breakdown-of-vietnamese-coffee-producing-regions/

A breakdown of Vietnamese coffee-producing regions

29 december, 2022

Vilma & Saga – El Cairo, Colombia

Kaffe med smak av Klimatförändringar, svåra Arbetsförhållanden och Orättvisa

Hej! Vi heter Saga och Vilma är just nu på praktik hos organisationen Serraniagua i byn El Cairo i Colombia. Här i byn försörjer sig majoriteten av byborna på kaffeproduktion och många är beroende av inkomsten för att familjen ska gå runt. Aldrig innan har vi själv förstått hur mycket arbete som går år för att producera en kopp kaffe, och hur känsliga kaffebönorna är för förändringar i klimatet. I vår podserie som vi kommer att publicera här på bloggen har vi tänkt prata om just detta, vi kommer gå igenom vilka utmaningar de största kaffeproducerande länderna står inför när det kommer till kaffeproduktion, vilka kriser som redan uppstått och vad som kan hända i framtiden. Nedan kan ni se ett råmanus med källor om ni föredrar att läsa istället för att lyssna! Chao!

Sextiotre procent av världens kaffe produceras endast i tre länder: Brasilien, Vietnamn och Colombia. På senare år har dessa länder drabbats av diverse klimatförändringar som har haft stora konsekvenser på kaffeproduktionen. Minsta lilla förändring i klimatet såsom kyla, torka, frost, regn, påverkar den extremt känsliga kaffeplantan. Enligt en studie som publicerats av ett engelskt forskarlag har 99,7 procent, av världens kaffeodlingar blivit påverkade av klimatförändringarna redan år 2020. År 2050 riskerar vi att ha halverat antalet producenter som kan odla kaffe. Fortsätter vi värma upp jorden i den här takten kommer vi efter en 2°C graders höjning få kaffeplantor som producerar en betydligt mindre skörd och vid en 3°C graders höjning kommer det bli svårt för kaffeplantorna att ens överleva. Redan nu kan man märka av de osäkra skördarna bland annat på de höga kaffepriserna. Under oktober 2022 hade kaffepriset gått upp med 41,52% jämfört med oktober förra året. De osäkra skördarna påverkar inte bara oss i Sverige utan de som framförallt drabbas är de 25 miljoner kaffebönderna världen över, småbrukare, som är väldigt känsliga inför klimatförändringarna och problemen detta skapar eftersom att de ofta inte har kapital att motverka och förebygga problemen.

I colombia odlar 540 000 familjer kaffe och många har försäljningen av kaffe som sin huvudsakliga inkomst. Majoriteten av familjerna bor i Colombias kafferegion, “Triangulo del Café”, det området som står för merparten av kaffeproduktionen i landet. Byn El Kairo som vi bor i ligger även i denna region. Här i byn har vi med egna ögon kunnat se vilka förödande konsekvenser klimatförändringarna får för bönderna. Här är nämligen klimatförändringarna väldigt påtagliga. Främst på grund av ökade mängder regn men i andra områden skapas problem på grund av kraftiga ökade eller minskade temperaturer.

Minskade temperaturer och ökad mängd regn har gjort att de tidigare så tydliga skördeperioderna av kaffe (oktober till mars samt april till juni) har smält ihop. Det finns nu ingen lika tydlig eller stor skördeperiod utan man måste skörda lite konstant. De förändrade temperaturerna resulterar även i att den mängd kaffe som produceras är mycket mindre. Detta är såklart extremt påfrestande och svårt för bönderna. Bland annat på grund av att detta skapar en stor ekonomisk osäkerhet då man tidigare kunnat samla vänner och familj för att skörda under skördeperioden och har kunnat räkna med en fast inkomst under dessa perioder. Istället måste odlarna nu vara extremt uppmärksamma och skörda lite hela tiden, vilket resulterar i att man inte har lika mycket tid över till annat arbete.

Vi har pratat med Camilla som arbetar i det agroekologiska teamet på Serraniagua, teamet strävar efter att uppmuntra och utbilda bönder i agroekologiska metoder och har lyckats etablera flertalet agroekologiska gårdar i vårt område. Genom att visa på andra ekologiska metoder och bidra med stöd och material så är det många bönder som enkelt kan övergå till ett hållbart jordbruk. Camilla är även ansvarig för organisationens kulturcafe och har en lång erfarenhet av att jobba med just kaffe.

Kaffe räknas till dem grödor som besprutas mest i hela världen. Bland annat visar en studie att ekokaffe “bara” beräknas släppa ut en tredjedel av de växthusgaser som konventionellt kaffe släpper ut. Det läcker inte ut några kemikalier i vattendrag, odlarna utsätts inte för samma påtagliga hälsorisker och du själv får inte i dig några miljögifter. Serranigua jobbar med bönder för att dessa ska övergå till agroekologisk kaffeproduktion, vi bad Camilla förklara mer hur detta jobb går till.

//Vilma och Saga i El Cairo, Colombia

Kaffeplanta med både gröna och röda bönor

Kaffebönor som torkas i växthus. — Kaffebönor som torkar i växthus

Torkade kaffebönor som väntas på att rostas på Serraniaguas café Comam

Källor till podcasten:

Fairtrade “Kaffe” https://fairtrade.se/om-fairtrade/det-har-ar-fairtrade/ravaror-och-produkter/kaffe/

Krona, Simon. SVT (2022) “Se kartan som visar kaffets dystra framtid”

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/se-kartan-som-visar-kaffets-dystra-framtid

Cato, Carl. DN (2022) “Därför blir kaffet allt dyrare – trots sjunkande råvarupris”

(https://www.dn.se/ekonomi/darfor-blir-kaffet-allt-dyrare-trots-sjunkande-ravarupris/

Federación De Cafeteros (2022) “Sustainability” https://federaciondecafeteros.org/wp/sustainability/?lang=en

7 december, 20227 december, 2022

I en liten by mitt ute i ingenstans…

I den lilla byn Tambo K’asa, som få människor känner till trots att den ligger utanför den lite större turiststaden Toro Toro, har jag nu spenderat nästan 4 veckor. Under denna tid har jag fått uppleva ett helt annat liv än det som jag känner till. Här tänkte jag dela med mig lite av de upplevelser jag haft under tiden.

För att resa till byn så åker man först fyra timmar i en liten minibuss från södra Cochabamba till staden Toro Toro, därefter brukar det gå en skolbuss kl.6 på morgonen från Toro Toro till Tambo K’asa vilket är en upplevelse i sig själv att åka. Området är otroligt torrt och det är svårt att förstå hur något kan växa här, där odlingarna många gånger verkar trotsa gravitationen med hur de växer på sidorna av bergen.

Tre personer går på kullen ovanför skolan, där det står namnet på samhället: Tambo K’asa.

I byn har jag fått bo i ett av de små hus som används till workshops eller till lektioner, det är ett litet rum med tre madrasser staplade på varandra, några pallar och ett bord. Vatten och toalett får jag använda på skolans område, och ljus och el har jag oftast men ibland råkar någon dra ur kontakten till min förlängningssladd som går genom ett helt kvarter och då får jag klara mig utan.

En av de svåraste sakerna att förhålla mig till eller vänja mig vid (förutom skorpioner på rummet) var behandlingen av djuren och den brist på empati som fanns för dem. Byborna tyckte jag var konstig som var snäll mot dem; jag tyckte de var konstiga som inte var det. Vi enades i alla fall om att jag var den som var udda ute i byn, ofta satt jag i min dörröppning med en gatuhund vid mina fötter och många skrattade när de gick förbi eller sa åt mig att sparka bort hunden när den blev för ivrig av att jag hade mat. Till slut insåg jag i alla fall att det jag gjorde heller inte direkt hjälpte hundarna, ofta blev det istället bråk mellan dem över min uppmärksamhet och mat. Det blev lite ensamt ett tag, att inte ha en hund vid sig och att stå ut mycket som den enda utlänningen i byn, men efter ett litet tag kände jag mig väldigt accepterad av en del av kvinnorna i byn och kunde få sällskap av dem. Det blev till och med lite ledsamt när jag väl skulle åka därifrån då många ville att jag skulle stanna. Detta då jag inte kommer kunna hälsa på igen förrän i februari då vägarna är för instabila under regnperioden för att åka dit och de flesta åker därifrån för att jobba någon annanstans eller bo närmare sina odlingar eller djur.

Gatuhunden som jag kallar Loppan, då han hoppar som en tok.

På tal om odlingar fick jag möjligheten att se odlingarna av den familj som tagit hand om mig och gett mig mat. De närmaste odlingarna var bara några meter ovanför deras hus, och där hade de sina tomater, gurkor, sallad och sin fiskeodling.

Lilla Lady hjälper till att plocka tomater i familjens växthus.

Deras andra och huvudsakliga odling är flera kilometer från deras hem och kräver att man går ned för ett berg, korsar en flod och klättrar upp för ett annat berg. Denna odling är en bit mark som de har ärvt och som de har en tillhörande vattenuppsamling till för att kunna bevattna odlingarna. Det var som en liten grön oas mitt i det torra landskapet.

Don Cirilo och hans son Cenon arbetar i ett av sina potatisland.

Utöver odlingarna, så har jag också fått en del insyn i skolan i Tambo K´asa då de gärna ville ha min hjälp med engelskalektionerna där. Det är svårt att hitta lärare så här långt ute på landsbygden och det är otroligt få som kan tala engelska här i Bolivia, däremot finns det ett väldigt stort intresse att lära sig. Skolan är väldigt intressant då det skiljer sig mycket från Sverige. Här tar eleverna med sig tre potatisar om dagen för att få lunch i skolan, grönsakerna till det tas oftast från odlingarna som finns på skolområdet då varje klass har en egen odling. Detta är ett initiativ inom skolan som, enligt rektorn, ämnar att använda praktiska sysslor för att lära sig mer om alla ämnen som lärs ut i skolan. Matte använder de sig av för att räkna frön och plantor, naturämnen för att lära sig om de olika sorters plantorna och framförallt så lär de sig ansvar och disciplin på så sätt. Skolköket består av en stor kastrull över en eld ute på skolgården där en person har huvudsakligt ansvar för att ordna mat åt ca 130 elever, men de 40 elever som bor på internatet i Tambo K’asa äter separat i internatet då de betalar för mat och husrum.

Några av de yngsta eleverna på skolan arbetar i sin odling.

Skolans kök, denna dag extrabemannat då det var skolavslutning och därför mer mat än vanligt.

Skolavslutningen på skolan var också en helt annan sak för sig, först var det en så kallad ”feria” där klassrummen var fulla av saker som eleverna tillverkat för att visa vad de har gjort under skolterminen. Efter detta var det lunch och saker började göras i ordning för den ceremoni som skulle hållas på skolans idrottsplan.

Klasserna för 8-åringar och 12-åringar visar upp sina verk i sitt klassrum.

Den ceremoni som hölls samma dag som skolavslutningen var för att fira att förskoleeleverna, som här i Bolivia är fem år, tar examen från förskolan för att börja i förstaklass kommande termin. För detta så samlas hela byn för att se när eleverna får diplom och lovord från lärare och firar med sin familj på idrottsplanen i skolan. Denna fest pågår större delen av dagen och ofta har många familjer med sig massor av läsk och mat. Motsvarande fest för de i klassen ”sexto de segundaria” som tar examen från skolan hålls senare i veckan då skolan redan har slutat, så tyvärr kunde jag inte närvara på detta.

Eleverna i klassen ”Nivel Inicial” som motsvarar förskolan i Sverige. Dessa 5-åringar ska nästa år börja klassen primero de primaria, vilket är förstaklass.

Utöver detta så har jag också fått möjligheten att vara med på firandet av Todos Santos, vilket ni kan läsa om i det förra blogginlägget, men även årsdagen av staden Toro Toro. Skolan fick ledigt då alla lärare skulle representera skolan i paraden som går igenom staden. Inte bara skolor representeras i denna parad utan även urfolksgrupper, gruvkooperativ, klasser i skolorna i staden och mycket mer. Jag fick även chansen att se tinku, denna gången den icke-våldsamma varianten då vissa grupper dansade denna dans på gatorna.

En grupp unga flickor dansar tinku på gatan i staden Toro Toro som del av en parad.

Under min allra sista dag i byn Tambo K’asa, för denna gång, hade vi en workshop för kvinnorna där vi diskuterade klimatförändringar och där vi också arbetade med hantverk. Jag fick möjligheten att lära ut lite grann om makramé och några virkmönster. Det var också mycket givande för mig då jag fick lära mig mycket mer om deras perspektiv på saker, vilket skiljer sig mycket från mitt eget. Vi diskuterade en del saker såsom klimatrörelser i Sverige, skillnader mellan länderna såsom att flickor får barn mycket tidigare här i Bolivia än i Sverige och mycket mer.

Sista bilden jag bjuder på i detta inlägg är på den utrotningshotade fågeln som på spanska heter Paraba Frente roja, vilket på svenska blir Rödpannad Ara. Trots att det inte finns många kvar av dessa fåglar så är just området kring Tambo K’asa ett område där de förekommer mer än på andra ställen. Under mina veckor där så har jag sett totalt ett 30-tal av dessa, bortsett från just denna fågel på bilden som blivit tam då den tagits om hand av en av lärarna på skolan sedan den var en liten fågelunge. Den flög iväg ut i det vilda ett tag men kom tillbaka nästan utsvulten till läraren efter någon vecka då den inte lyckades hitta mat själv och har sedan dess stannat kvar hemma hos läraren.

Rödpannad Ara på axeln av den lärare som tagit hand om den sedan fågelunge

Tack så mycket för att ni orkat läsa ända till slutet av detta inlägg! Ha det fint, önskar Ebba på organisationen Kawsay i Bolivia.

27 februari, 2020

Hälsningar från Anderna!

¡Hola!

Vi som ska praktisera på Fundación Kawsay i fyra månader heter Adama och Alicia. Vi har varit i Ecuador i en vecka, men eftersom dagarna har varit fullspäckade med intressanta möten, kultur- och naturupplevelser så känns det snarare som en månad. Organisationen Kawsay har sitt kontor i Cayambe som ligger på 2800 m höjd i de vackra ecuadorianska Anderna. Staden är omringad av bergstoppar och när molnen lättar på sig uppenbarar sig den snötäckta vulkanen Cayambe över hustaken.

Vi bor i två olika familjer på landsbygden på varsin sida av Cayambe, som man enkelt når med buss eller gröna pickup-trucks. Här är det vanligt att familjen bor bredvid varandra eller i samma hus. Det skapar ett skyddsnät som vi ibland saknar i Sverige. Där vi bor tillhör majoriteten av folket Kayambi. Förut försörjde sig folket i byarna på jordbruket, men nu jobbar allt fler på rosplantagen, i servicearbeten eller inne i staden. Vardagen här är två skilda världar som smälter ihop på ett för oss förvånansvärt naturligt sätt. Ena stunden mjölkar man kossan, skördar majs och rensar linser, andra stunden sitter man på ett kontor med ny teknisk utrustning och publicerar material på Facebook. Vissa lyckas behålla sin kultur och traditioner i en förändrad värld med globalisering, neokolonialism och sociala medier. Dock är det här tyvärr långt ifrån det normala. Många vi har pratat med berättar om hur de unga glömmer deras ursprung och att det kapitalistiska samhället lockar mer än att leva traditionellt och hållbart. Detta är en av sakerna Kawsay jobbar med, sprida kunskap om traditioner och de rättigheter som Kayambi folket har.

Hittills har vi fått ta del av en av de två träffarna varje månad, där Kawsay har skapat en mötesplats där man delar kunskap och tankar. Under 20 år har de utbildat Kayambikvinnorna inom det traditionella odlingssättet som har fokus på kemikaliefri odling, självförsörjande matproduktion och en stor mångfald av grödor. Tack vare det kan de odla ekologiskt, äta mer näringsrikmat och bli mer oberoende av systemet.

Under dessa månader hoppas vi få lära oss mer om ekologiskt jordbruk, Kayambifolkets kosmovision och kampen för jämställdhet och urfolkets rättigheter. På bloggen kommer ni kunna följa vår resa och ta del av litet som stort. Inlägg som kommer komma framöver är konsekvenserna av den växande rosexporten, klimatförändringarnas påverkan på samhället och vad som har hänt i Ecuador efter protesterna i oktober. Om det är något som väcker intresse får ni gärna komma med önskemål på framtida inlägg!

Skörd av de små plantorna som planterades förra veckan

19 januari, 202019 januari, 2020

Hopp om mangroven längs Maharashtras kust

För lite mer än ett år sedan skrev Isabell Carlsson ett inlägg här på bloggen om mangroveträskens positiva påverkan på miljön. Hon var då praktikant hos Srushtidnyan och skrev om deras relativt nya arbete med att återplantera mangroveskogen längs Maharashtras kust. Nu har också vi som Srushtidnyans nuvarande praktikanter fått se och jobbat med dessa livsviktiga träd. Plantorna som Isabell skrev om 2018 satte vi nu i jorden strax innan jul, när vi besökte Sindhudburg i Devgad 40 mil söder om Mumbai.

Dagen började tidigt för att undvika hettan som kommer när solen stiger, ändå lyckades vi svettas mängder under de timmar vi jobbade innan lunch. Vi mötte upp ett gäng glada zoologistudenter från Kelkar Collage i Chandigarh, som varit med och planterat mangroven tillsammans med Srushtidnyan vid tidigare tillfällen. Gummistövlar delades ut och vi begav oss till lerbanken som torrlagts efter att tidvattnet dragit sig tillbaka. Vi hade bara en begränsad tid vi kunde använda för att plantera på innan tidvattnet återtog marken, då plantorna förhoppningsvis satt tryggt nergrävda i leran. Med oss hade vi utöver collagestudenterna också en grupp lokala invånare, som hjälpte till med att gräva hål, och två banktjänstemän. Ett av målen med planteringsdagen vi deltog i var nämligen att visa upp projektet för en av dess största bidragsgivarna, ICICI bank, som finansierar olika utvecklingsprojekt runt om i Indien. Vi hjälptes alla åt att plantera ca 350 saplings på två olika platser. När första platsen togs tillbaka av tidvattnet fick vi vada med vatten upp till låren till nästa lerbank, innan det också fylldes på med vatten. Efteråt fick vi följa med uppströms i en liten fiskebåt för att se den fullvuxna mangroveskogen. Ett område fullt med olika fåglar, däribland kungsfiskare.

Alla som var med och planterade 17/12-19. Hela Srushtidnyan teamet, elever och lärare från Kelkar Collage, representanterna från ICIC bank. Foto: Tanmaj Manjrekar

Mangroveskog eller mangroveträsk anses vara ett av världens mest hotade ekosystem. Skogen skövlas för att ge plats för semesterorter och vattenbruk som till exempel odling av scampi, jätteräkor. Med mangroven försvinner också en stor biologisk mångfald. Skogen fungerar som uppfödningsplats och skydd för fiskar, samt boplatser för mängder av fåglar och reptiler. Det i sin tur påverkar tillgången till mat och inkomsten för de människor som livnär sig på denna biologiska mångfald. Återplantering av mangroven bekämpar också direkt klimatförändringar eftersom de tar upp och binder stora mängder koldioxid (Naturskyddsföreningen, 2019).

Srushtidnyans projekt i Sindhudburg startades just där för att mangroveskogen minskat drastiskt jämfört med andra områden längs samma kust. Området är hem till många olika mangrovarter som hotas av skövling, med massor av potentiella platser där skogen kan återplanteras. Projektet har som mål att utveckla det lokala samhällets kapacitet till att skapa mangrovodlingar och hjälpa till med att skapa odlingar för 30 000 saplings. Ett viktigt mål är också att skapa förståelse och informera lokalbefolkningen om hur viktigt det är att bevara och återplantera mangroven för både miljöns skulle och deras egna liv. Samtidigt som de kan livnära sig på eko-turism och conservation-restoration av ekosystemen (Srushtidnyan, 2018). Ett exempel på eko-turism är att Srushtidnyans lokala arbetsparters i området Devgad nu har planer på att köpa en båt som de kan ta med turister i ut bland mangroven, visa upp deras viktiga arbete samt se alla vackra fåglar som bor där. I mars 2020 kommer projektet lämnas över till den lokala gruppen som kommer att fortsätta arbete, men med stöd från Srushtidnyan.

Plantor som väntar på att grävas mer i lerbanken.

Trots att svetten rann och gummistövlarna gav mig skavsår kändes det riktigt bra att ha gjort något så konkret som att ha plantera mangroveträd. Träd som kommer att växa upp till att bli en del av skogen som livnär den otroliga biologiska mångfald som vi såg under våra dagar i Sindhudburg, Devgad. En plats jag hoppas att vi får komma tillbaka till för att se hur projektet kommer att utvecklas i framtiden.

En av plantorna som planterades förra året upplyst av den ned stigande solen.

Hälsningar från Frida i Devrukh

Källor:

Naturskyddsföreningen, 2019. Online: https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/sa-paverkas-mangrove-av-exploatering hämtad: 2020-01-06.

Srushtidnyan, 2018. Online: http://www.srushtidnyan.org/?p=2192 hämtad: 20120-01-06

”7000 plantor räddar julen” från 2 december 2018 av Isabell Carlsson. Värt att gå tillbaka till och läsa på nytt!

http://framtidsjorden.se/forandra/7000-plantor-raddar-julen/

Foto: Frida V Rundgren

14 november, 20195 december, 2019

Torsdagstankar

Om jag skulle fråga dig vad som är den största utmaningen som mänskligheten står inför, vad skulle du säga då? I dessa Greta-tider vågar jag mig på en gissning att de flesta skulle säga de där klimatförändringarna som vi är mitt uppe i och som alla pratar om. Plast i haven, plast i floder, plast på stränder, plast i skogen. Stigande temperaturer och smältande glaciärer. Försurade sjöar. Uttorkade odlingsmarker. Vattenbrist. Djur som dör ut. Regnskog som skövlas och brinner upp. Stora, omfattande skogsbränder inte längre bara i Kalifornien och Australien, utan också hemma. Torka, inte längre bara långt borta någonstans i Afrika, utan hemma. I Sverige! där sommaren brukade vara kort och det mesta REGNA BORT. I samma Sverige hade vi torka hela sommaren 2018.

Det känns helt onödigt och orelevant att prata om orsaker och fastna i något slags blame-game.

Frågan är väl i stället vad vi kan göra åt det. Och jag tror att de flesta är väl medvetna om vad man som individ kan göra. Flyga mindre. Äta mindre kött. Äta mindre importerad mat. Köra mindre bil. Åka mer kollektivt. Återvinna. Köpa mindre nyproducerade saker. Återanvända mer, köpa secondhand. Konsumentmakt ska inte underskattas. MEN. Jag tror inte heller att vi ska överskatta det. Vi kan inte lösa klimatkrisen bara genom att en välbärgad, välinformerad medelklass blir mer kritisk till vad den köper.

För vi är inte så många. Om man – för enkelhetens skull – använder sig av Hans Roslings inkomstgrupper, så är det 1 miljard människor i världen som lever på 32 dollar eller mer om dagen. En miljard av sammanlagt sju miljarder människor på jorden. Och även om den här miljarden blir mer kritisk till vad den köper, så är det också den som köper, och köper, och köper. Och köper lite till. Samtidigt som fler och fler människor runt om i världen får det bättre, och också vill börja köpa mer och mer grejer. Men som kanske inte har möjlighet att vara lika kritiska, eller inte har samma utbud att välja från.

Det som är riktigt sjukt, är ju att vi har blivit såpass hjärntvättade att vi tror att våra liv blir bättre av att köpa grejer. Och visst, det är ju trevligt att ha fina saker, eller saker som gör livet lättare och bekvämare. Men gör det att vi blir lyckligare? Jag vet inte, men min magkänsla säger nej. Jag tror att man blir lycklig av människorna som man har runt omkring sig, inte av prylarna.

Det känns som att det finns någon slags rädsla för att det skulle innebära sämre livskvalité om folks generella livsstil ändrades till en hållbar sådan. Som att det skulle vara lika med att gå tillbaka i utvecklingen (men vänta, sa du inte att allt var bättre förr? Inte?).

”Hållbar utveckling är utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. (Bruntlandkommissionens rapport ”Vår gemensamma framtid” publicerad 1987)

Det låter väl inte så dumt, eller hur?

Och faktum är – no planet, no profit. Det går inte att göra ekonomisk vinst på nånting när allting ser ut som i början av Wall-E filmen.

Alltså. Nånting måste förändras. Har du tänkt på hur maten du äter produceras? Antagligen. Antagligen är du vegan, eller i alla fall vegetarian, eftersom du läser framtidsjordens blogg. Men visste du att avokado-odlingar i Chile slukar upp så mycket vatten att floderna har torkat upp och att människorna som bor i områdena måste få vatten levererat med tankbilar? Jag visste inte det förens till igår. Sen har vi hela den här gamla grejen med att regnskogar skövlas till förmån för soja och palmolja. Och kaffe, choklad eller sockerodlingar då? Är inte det bland det mest meningslösa som finns? Ingen behöver vitt socker för att leva, ändå odlas det enorma mängder socker, under fruktansvärda förhållanden. För försäljning, utomlands. På den marken hade man ju kunnat odla mat? Men nej, mat köper man, genmanipulerad och importerad, i affärer. Hallå?!

Jag fattar tanken och teorin bakom frihandel (jag fattar tanken och teorin bakom kommunism och kapitalism också – det betyder inte att jag tror på det). Internationell handel är äldre än sidenvägen. Jag tror i grund och botten att det är positivt att det finns utbyte mellan olika kulturer, både ekonomiskt och övrigt. EU är ett fredsprojekt som (bland annat) bygger på tanken att man inte startar krig med sin handelspartner.

Men när det går för långt, när allting börjar handla om att tjäna så mycket pengar som möjligt, när konsekvenserna blir totalt oviktiga, när det mänskliga lidandet blir sekundärt, när jorden dör. Är det inte hög tid att prova ett annat system då?

Till exempel ett där man jobbar mindre, och är mindre stressad. Där man har mer tid för att göra saker tillsammans med dem man tycker om. Där man inte tror att man behöver ha och köpa så mycket grejer, och därför behöver man inte oroa sig för att tjäna pengar hela tiden. Där man kan köpa naturlig mat direkt från producenten. Mat som har odlats i samband med naturen, inte på bekostnad av den. Och alla i hela världen får äta och bli mätta på bra mat. Sen, när folk är mätta och belåtna, kan man ägna sig åt andra problem. Men från egen erfarenhet så kan jag säga så här: det är svårt att tänka logiskt när man är hungrig.

PS.

Se dokumentärserien Rotten på Netflix.

Googla på matsuveränitet och agroekologi.

Läs Factfulness och få lite hopp om framtiden. Signa upp på Future Crunch’s nyhetsbrev och få ännu mer hopp om framtiden.

//Lisa

26 februari, 2018

Konsten att tänka långsiktigt

Det hårda arbetet genomförs till stor del av kvinnor. — Tungt arbete i den 40 gradiga hettan, men med god stämning. Trots min bristande tamil förstod man snabbt att skämten haglade.

På CIRHEP arbetar man mycket med så kallade watershed projekt. Projektens mål är att man ska ta till vara på så mycket som möjligt av det vatten som torra områden får tillgång till. Detta uppnår man genom en rad konstruktioner som gör allt från att minska erosion till att höja grundvattennivåerna.

När konstruktionerna väl är byggda är CIRHEPs roll i det utspelad. Det är bönderna själva som ska sköta underhållet av dem och se till så att det vatten som genereras används på ett bra och hållbart sätt. Alla som äger en bit mark i området får därför komma till organisationens träningscenter där organisationen håller kurser i ämnet. CIRHEP lägger också stor vikt vid att de ska känna sig delaktiga i arbetet redan från början, därför inleds alltid alla watershed projekt med något som kallas shramadan.

Det är då det första faktiska spadtaget tas och det ska alltid genomföras av de boende i området. Oftast är det en damm som grävs eller något av liknande karaktär. Något som ger direkt inverkan i form av ökad tillgång till vatten, något som bönderna i området behöver. Det finns tydliga riktlinjer för hur mycket arbete som måste göras. Det inspekteras noggrant efter det färdigställts och om inte det uppfyller kraven så avbryts projektet. I sann indisk byråkratisk anda.

Vem som var chef på arbetsplatsen var det ingen tvekan om. Denna unge herre styrde och ställde med rak arm.

Det finns flera anledningar till varför man ser det som så viktigt att involvera folket, dels är det ett absolut måste eftersom CIRHEPs anställda annars enbart skulle syssla med att åka kors och tvärs för att se till så att de tidigare projekten fungerar som det ska. Men den viktigare anledningen ur ett större perspektiv är att man genom projekten utbildar folket i vikten av att värna om sin miljö.

De har alla upplevt den förändring som deras närmiljö genomgått de senaste åren eftersom området som CIRHEP arbetar med i dagsläget är mycket torrt. För mindre än en generation sen var grönskan dominerande och det fanns välfyllda vattendrag. Men att se och förstå är två olika saker. Det CIRHEP visar med sina watershed projekt är varför miljön förändrats och vad som händer om man värnar om den.