Ladakh – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

15 maj, 2023

På resa genom Nubra Valley och LEDeGs projekt

Hej från Leh, Ladakh! Vi heter Ellen och Sofia och är praktikanter på LEDeG under våren 2023. Läs gärna mer om vår organisation genom att söka på LEDeG här på praktikantbloggen. Vi vill dela med oss av några dagar när vi med ett team från LEDeG besökte fem byar i Nubra Valley norr om Leh under mitten av mars. Syftet med dessa platsbesök var att LEDeG ville dokumentera sina genomförda projekt för att visa vad organisationen åstadkommit under åren. LEDeGs fotograf Stanzin Tundup (Tani) filmade projekten och genomförde intervjuer med byinvånare under resan.

Nubra Valley är en relativt isolerad region, särskilt under vinterhalvåret då vägen genom världens högsta motoriserade pass är avstängd på grund av snö. Under sommaren ser området en stor tillströmning av turister som främst är där för att besöka sanddynerna och rida kamel, något som inte går att finna på annat håll i Ladakh. Det innebär dock också att turismen, en viktig inkomstkälla i Ladakh, är koncentrerad till några få platser i Nubra. Byar som ligger utanför turiststråket försörjer sig framförallt på jordbruk. Något som blir svårare med klimatförändringar där smältande glaciärer gör vattenförsörjningen osäker och att odlingsförhållande förändras. LEDeG har genomfört många projekt i olika byar i Nubra inom jordbruk och passivt soluppvärmda hus. Vi kommer gå in närmare på dessa projekt i detta blogginlägg.

Floden Nubra, ett av alla sagolika landskap vi reste genom.

Resan började en tidig morgon när vi blev upphämtade av LEDeGs chaufför och teknikexpert Tashi Norbu, Tani och Rigzin Dorjeey. Både Norbu och Rigzin har arbetat med projekt i byarna under många år och kunde berätta om mycket som hänt och vad LEDeG haft för påverkan. För att ta sig till Nubra Valley går resan först genom det höga bergspasset Khardung La, en resa på runt fyra till fem timmar beroende på väder. Efter att ha anpassat oss till höjden i Leh på 3500 meter var det tillbaka på ruta ett när vi nådde passet på 5359 meter. Här var det som att andas genom ett sugrör ännu en gång!

Frukoststopp i Khardung påväg mot Nubra Valley. Vi festade på maggie, snabbnudlar, och chai såklart!

Tangyar

Den första byn vi nådde efter en till viss del skumpig off-road körning var byn Tangyar i östra delen av Nubra Valley. Här har LEDeG sen 14 år tillbaka konstruerat passivt soluppvärmda hus i Tangyars vinterby. Under sommaren flyttar hela byn till ett område med betes- och odlingsmark. Den kargare vinterbyn är sydvästligt orienterad, vilket är idealt för att maximera solinstrålningen i husen när det är som kallast. Här besökte vi flera hus som LEDeG byggt. Det är inte LEDeG som avgör vem som får hjälp med att bygga ett passivt värmt hus, byborna väljer själva vem som har det största behovet. Ett solidariskt och demokratiskt system.

Under några timmar besökte vi flera hem, och det gick verkligen att känna skillnaden på de passivt värmda husen jämfört med traditionella ladakhiska hus. Tani filmade intervjuer och dokumenterade projekten. Rigzin berättade att utöver att ge bättre levnadsförhållanden med ett varmare inomhusklimat finns det fler fördelar med soluppvärmda hus. En vanlig metod är att kogödsel samlas upp och torkas för att sedan eldas och värma upp husen. Om fler hus var soluppvärmda skulle gödslet istället kunna användas på fälten och ge bättre skördar i den karga jorden uppe i bergen. Förhoppningen är att fler ska inspireras av de hus som LEDeG varit med och konstruerat för bygga egna med samma metoder.

LEDeGs fotograf Tani i full färd med att ordna intervjuer.

I ett av husen bodde Tsering Paljor, han flyttade in i sitt hus för 14 år sedan. I dagrummet, ett rum med stora glaspartier mot söder, bjöd han på chai, nötter och kakor. Det var varmt och behagligt där inne, då ett dagrum snabbt blir varmt under dagen och har gott om dagsljus i och med de stora fönsterpartierna. De behåller dock inte värmen lika bra som ett nattrum. Ett nattrum kan exempelvis vara konstruerat med så kallad “trombe wall”. Denna teknik innebär att massiva väggar mot söder målas svarta och glasas in. Detta skapar en luftspalt som värmer upp den svarta väggen. Med den termiska resistansen släpps sedan det mesta av den lagrade värmen ut på natten.

Hemma hos Tsering Paljor, här bjöds hela teamet på chai med tillbehör. Dagrummet var varmt och behagligt att vistas i.

Ett passivt soluppvärmt hus med trombe wall.

Digar

Vidare på slingriga vägar anlände vi till Digar, en liten by som också fått hjälp av LEDeG att konstruera soluppvärmda hus. Vi hann dock inte se mycket av dem, när Tani var i färd med att filma projekten släpptes vi av på ett litet fält där byns äldre kvinnor satt tillsammans på filtar och åt lunch. De yngre generationerna var ute på fälten och påbörjade årets odlingssäsing. Det gjordes klart för oss att vi behövde “take rest” och därför bjöds på den lokala drycken chang med tillbehör. I chang blandas naas, en typ av kornmjöl, och röres med fördel med en liten pinne en dam snabbt lokaliserat och trimmat till. Till det fick vi ladakhiskt bröd kharbir och paba. Vi hade en mycket härlig stund i solen och trots att vi inte pratade samma språk kunde vi skratta och kommunicera ändå.

Ayee

Efter en kall natt, men väldigt trevlig kväll, på ett guesthouse i Panamik körde vi en kort sträcka över floden Nubra till byn Ayee. När vi besökte denna by fick vi först se deras projekt inom svampodlingar som Framtidsjorden finansierat. Under hösten 2022 anordnades en workshop i hur svamp kan odlas i det egna hemmet. Läs gärna mer om detta genom att söka på praktikantbloggen! Svampodlingen blev så populär att det påbörjats ett projekt i byn för att kunna odla i större skala. På ett fält höll en stor jordkällare på att byggas, då svampen kräver en konstant temperatur och klimat. Det var ett intressant sätt att se hur en workshop med LEDeG fått ringar på vattnet och startat upp en ny typ av entreprenörskap. Eftersom jordkällaren ännu inte var klar, fick vi se byns växthus där svampen odlades under en mörk presenning under tiden.

Svampodling i det varma växthuset. Svårt att fånga på bild då kamerans lins snabbt immade igen av den stora temperaturskillnaden.

Efter en lång vandring upp på ett av bergen fick vi se Ayees artificiella glaciär. Det var riktigt mäktigt att stå nedanför och se hur stor glaciären faktiskt är på nära håll! LEDeG har arbetat tillsammans med byn för att konstruera denna glaciär, vilket har varit en viktig del av vattenförsörjningen under vårens odling. Eftersom Ayee har tillgång till källvatten kunde denna glaciär byggas. Under vintern kanaliseras källvatten genom ett rör, vattnet pumpas under naturligt tryck, utan att någon extern energi tillförs, genom hål i röret och fryser sedan när temperaturen sjunker, vilket skapar glaciären. När temperaturen stiger under våren så värmer solen glaciären, vilket gör att isen långsamt börjar smälta och vattnet som rinner ner till Ayee kan användas i jordbruket.

Udmaru

Efter en kopp butter tea och kakor lämnade vi Ayee och åkte mot byn Udumaru som ligger vid den andra floden i Nubra Valley, Shyok. Vid floden hoppade vi ut bilen och gick över en smal bro. Här skulle vi vänta, det kanske skulle dyka upp en bil som kunde ta oss vidare till byn. Vi väntade och väntade i det storslagna landskapet. Skulle det verkligen komma en bil? Efter många om och men rullade det tillslut in en liten minibuss, över samma smala bro vi gått över och aldrig trott att en bil kunde få plats att köra på!

Vår långa väntan i Nubras otroliga landskap.

Väl framme i Udumaru besökte vi byggnaden där de tar hand om och förädlar jordbruksprodukter, exempelvis aprikosskörden. Här fanns olika typer av redskap och kärl som behövs för att kunna ta tillvara på så mycket som möjligt av det jorden ger under sommaren. Byborna var väldigt engagerade i samtalen med LEDeG och flera filmades när de berättade om hur de jordbruksmaskiner och snickeriverktyg de fått finansierade via LEDeG kommit till nytta.

Byborna i Udumar berättar om arbetet med att ta hand om skörden och hur de hjälpts av LEDeGs insatser i byn.

Något som blev en stark upplevelse för oss var när flera kvinnor bad oss framföra till Sverige och Framtidsjorden att de behövde mer resurser för att kunna laga de maskiner de hade. Det var svårt att förklara att vi bara är praktikanter som är här för att lära. Att vi inte har någon auktoritet att fördela pengar. När medel för att laga jordbruksmaskinerna saknas blir det svårare för byn att ta hand om skörden och därmed drabbas de av inkomstbortfall. En situation som är svår för byn att ta sig ur utan ekonomiskt stöd utifrån. Denna upplevelse är något vi kommer minnas länge då vi fick se hur viktigt LEDeGs projekt är i byarna och vilken stor påverkan det har för människorna.

Samtal med några kvinnor i Udumar, Rigzin hjälper till med översättningen.

Khardung

Efter en sista kall natt i Nubra vände vi åter mot Leh. På vägen stannade vi i byn Kahrdung nedanför bergspasset med samma namn. Även här har LEDeG hjälpt till med att bygga passivt soluppvärmda hus. Vi besökte några hushåll men kunde inte stanna så länge. Det hade blivit mulet och fanns risk för snö upp i bergen. Vi började köra de slingriga vägarna upp mot bergspasset Khardung La, ju högre upp vi kom desto sämre blev vädret. Vägen var täckt med snö och vi körde förbi flera bilar som inte kunnat ta sig vidare uppåt utan fått stanna vid branterna längs vägen. Tillslut fastnade även vår fyrhjulsdrivna bil. Alla tre från LEDeG skulle hjälpa till och kom med glada tillrop om hur Norboo skulle få loss bilen medans vi nervöst slängde oss ur bilen och helst ville gå hem. Tillslut kom vår bil loss och färden hemåt kunde fortsätta efter tre händelserika dagar i Nubra Valley där vi njöt av landskapen och det vi fick lära oss om Ladakh och LEDeGs projekt!

17 juni, 202218 juni, 2022

Fem inspirerande hållbarhetslösningar i Ladakh

Okej gänget, 4 månaders praktik börjar nu närma sig sitt slut. Innan vi lämnar det här vackra området bland Himalayas vita toppar tänkte vi dela med oss av fem hållbarhetslösningar som vi tycker är inspirerande.

Komposttoalett
För att minska vattenförbrukningen, ta till vara på avföring och urin som gödsel, och återföra det till det naturliga ekosystemet, används något som kallas torrkomposttoalett. Toaletten är ett hål i golvet som går ner till ett ”rum”. Efter varje toalettillfälle häller man över en blandning av torkat djurgödsel (som tas från djuren på gården), torkade löv och sand. Detta görs för att minska doften och tillföra organiskt material som påskyndar komposteringsprocessen. Toaletten används på detta sätt under ett år och därefter får den vila ett år tills materialet har blivit till jordblandad gödsel. Tömningen sker på våren i samband med att odlingssäsongen drar igång.

Traditionell ladakhisk toalett, komposttoalett.

Soluppvärmda hus
I ett klimat där utomhustemperaturen går ned till ca -25° på vintern krävs det lösningar för att hålla värmen i husen. För att spara energi har exempelvis SECMOL under de senaste 15 åren använt sig av passiv solenergi, en teknik som värmer upp husen med hjälp av enbart solens värme. Det vill säga, utan att använda sig av elektricitet, släppa ut CO2 eller förbränna några fossila bränslen.

De huvudsakliga funktionerna som håller byggnaderna varma är:

Fönster placeras enbart i söderläge.
Tjock plast, likt växthus, fäst vintertid på utsidan av byggnadens södra del. Luften i växthuset värms upp av solen på dagen vilket sedan utnyttjas till att värma upp byggnaden genom att öppna upp fönstrena morgontid.
Husen målas i svart i söderläge för att absorbera värme.
Väggar och golv och isolering av material som t.ex lera, halm, och dynga för att lagra uppsamlad värme.
För att förhindra överhettning tas växthus-delen bort från byggnaderna under sommartid.

Tack vare denna samling metoder har normaltemperaturen i huvudbyggnaden på SECMOL campus kunnat ligga på +14° även under den kallaste delen av vintern!

Artificiella glaciärer
Det karga ökenlandskapet och det allt mer oförutsägbara klimatet i Ladakh har tvingat befolkningen att anpassa sitt levnadssätt och gett liv åt lokala innovationer i form av exempelvis artificiella glaciärer – ice stupas. Ice stupas är ett kreativt sätt att dryga ut vattentillförseln i de byar som drabbats av vattenbrist till följd av klimatförändringarna och smältande glaciärer. Vattnet som används till ice stupas kommer huvudsakligen från varmvattenkällor och deras utseende varierar beroende på hur de lokala förutsättningarna ser ut i byarna.

Konstruktionen av ice stupa består många gånger av en ställning av metall eller trä som det sedan byggs på med olika material i form av exempelvis gamla rep, plast eller annat som isen kan fästa i. För att kunna sprida ut vattnet från varmvattenkällan på ice stupan har ladakhierna uppfunnit en rad olika metoder, bland annat att göra små hål i vattenslangar som får agera vattenspridare. När glaciären börjar smälta på våren samlas vattnet i en bassäng, zin, varifrån det sedan kan distribueras ut till byns jordbruk och djur.

Kunskapen om ice stupas har sakta börjat sprida sig till andra delar av världen, bland annat Schweiz och Chile, och vår förhoppning är att denna fantastiska uppfinning ska fortsatt spridning och inspirera till andra kreativa hållbarhetslösningar!

Läs mer om ice stupas på: http://icestupa.org/

Ekologisk odling
Att ha tillgång till mat som är odlat på ett hållbart sätt är en förutsättning för en artrik natur och överlevnad. Här i Ladakh har man även målet att bli ekologiskt certifierat till år 2023.

Precis om i Sverige är odlingsperioden i Ladakh är kort, mellan april och september. Däremot utnyttjar man växthus året om där man odlar tåliga grödor. Jorden inte är särskilt bördig eller näringsrik så gödsel från djur/människor viktigt för att kunna få en bra skörd.

För att minska förekomst av ogräs används olika kemikaliefria tekniker. Teknikerna går ut på att kväva marken runt den planterade grödan. Detta kan göras antingen genom att placera småsten runt plantan, som enbart hindrar ogräs från att växa, eller löv och halm som även fungerar som fin kompost när det förmultnat. En tredje teknik är att använda sig av plast som det gjorts små hål i där grödorna kan växa upp. Fördelen med denna metod är att den inte kräver lika mycket arbete som det gör att bära sten eller löv, men det går inte att bortse från det faktum att det i längden riskerar att bidra till naturföroreningar i form av mikroplaster.

Sonam och Dolkar planterar sticklingar i SECMOLs trädgård.

Samarbete
Att leva tätt och samarbeta genomsyrar hela den ladakhiska kulturen. Man bor traditionellt sett i generationsboende där antingen mannen eller kvinnan, efter giftermål, flyttar hem till sin respektives familj. De flesta växer upp ute på landsbygden, i en by mellan ca 20-60 hushåll, och att hjälpas åt med de dagliga sysslorna som jordbruk innebär är självklart redan från unga år.

Folket i Ladakh är givmilda och gästvänliga av naturen och det tillhör det normala att erbjuda sina gäster mat och te när tillfälle ges. Det är även något av en norm att lifta till och från skola och jobb vilket vittnar om att det finns en stark tillitskänsla i samhället.

Att samarbeta och ha goda relationer är en förutsättning för att vardagen ska fungera i de små jordbrukssamhällena. Att dela på saker och ta hand om varandra är också något som vi tror måste ske för att ställa om till en hållbar värld!! 🙂

2 juni, 20222 juni, 2022

Familj, födsel och tradition

Familj, födelse och tradition. Att familjen har en stor betydelse i Ladakh går inte att komma ifrån, detta gäller hela Indien. Vi har fått träffa ett gäng äldre kvinnor som delade med sig av fantastiska historier gällande barnasködsel. Både om hur man idag fortfarande tar vara på gamla traditioner, liksom hur det har förändrats.

Sonam Yangdol, en av kvinnorna som delat med sig av sin kunskap

Att det finns nya och gamla praktiker för hur man tar hand om sitt barn är sen gammalt. När barnet är nyfödd är det extra känsliga för kyla. Ett knep för att undvika att utsätta barnet för onödig kyla är att inte bada det för ofta. I stället gör man en deg som man sedan tvättar barnet med. Det finns två varianter, antingen så tjärnar man sitt eget smör, värmer upp det och gör en deg med mjöl. Eller så värmer man upp aprikosolja och blandar det med mjöl. Man håller sedan degen varm genom att doppa den regelbundet i värmt smör eller värmd olja. Degen används sedan genom att rulla den på barnet för att bli av med smuts och svett. På så sätt behöver man bara bada barnet en till två gånger i månaden. På så sätt minimerar man risken att barnet blir sjukt.

Man ammar barnet upp till cirka två år. Men när barnet är mellan fyra och fem månader kan man börja ge det soppa, smör eller smör blandat med mjöl.

Att samla ren hjortdynga upp i bergen och sedan göra det till ett pulver är en gammal praktik inom det Ladakhiska samhället som till viss del än idag används i Tsomoriri och Nubra Valley-området. Hjortdynga-pulvret används sedan till både isolering och som en blöja. När kvinnorna bär med sig sina barn i korgar på ryggen ute i fälten fylls korgarna med dyngan, en varm sten som grävs ner i dyngan och sedan packas barnet in där. På så sätt kan barnet både bajsa och kissa ner i dyngan som fångar upp detta så att det är lätt att ta bort, samtidigt som barnet håller sig varmt med hjälp av stenen och dyngan.

En liten bäbis som ligger nerbäddad i en korg vilken är fylld med hjortpudret.

I Nubra Vally, byn Ayee. Korgen som bärs av kvinnorna där barnet håller sig varmt och rent.

I vissa områden är det fortfarande vanligt att man föder barnen hemma utan sjukvård. Men man får då ofta hjälp och stöd från någon erfaren i byn.

För cirka 30 år sedan födde varje kvinna åtta till tio barn eftersom två till tre inte överlevde de första månaderna. Att fira när barnet blivit en månad är fortfarande tradition. Man firar även efter sju dagar, femton dagar, tjugo dagar och sen en månad. Alla i familjen dyker upp med mat, presenter, pengar och glädje. Detta är något som görs utan att föräldrarna arrangerar något, alla bara vet att de ska komma.

Det finns endel vidskeplighet i kulturen. Om mamman har svårt med amningen, så skall farbröderna i familjen komma med bland annat sötat ris. Barnet ska heller inte bära gult för då kan barnet drabbas av gulsot.

26 maj, 20222 juni, 2022

Hållbar turism i Ladakh

Går det att resa hållbart? En fråga som kan ha flera svar och en fråga som blir mer och mer relevant. När vi tänker på hållbart resande, kommer nog miljön i åtanke för de flesta direkt, men det innefattar mer än bara det. Kultur, människa och ekonomi måste också det räknas in i ekvationen.

Vackra Takmachik där det finns en hel del home stays.

Stanzin Chonjor också kallad Dawa som tidigare har varit engagerad i Ledeg har arbetat med och arbetar fortfarande med hållbarhetsfrågor relaterade till turism i Ladakh. Han pekar på flera viktiga och intressanta aspekter och beskrover turism som en treenighet, där ekonomi, hållbarhet och kultur måste samspela för att turismen ska kunna fortgå i den takt det gör just nu. Pengarna ska gå in i byarna och till byborna. Leh har exploderat under de senaste tio åren, hotell, restauranger och butiker poppar upp i högt tempo, så exploateringen av land behöver hejdas och homestays kan vara en del i lösningen, stora hotell kräver mer resurser och att bygga nya betyder höge belastning. Kulturen är en extremt viktig del av Ladakh, både när det kommer till att lära ut den men kanske allra främst när det kommer till att bevara den.

I Ladakh har turismen ökat markant sedan de 1974 öppnade upp för turism. Idag ser Ladakh cirka 300 000 turister årligen och majoriteten besöker under månaderna juni till september. Turismen beräknas generera cirka 50% av Ladakhs BNP.

Turismen har många för och nackdelar, detta är även något befolkningen i Ladakh har delade åsikter om. Under de nästan tre månader vi nu spenderat i Ladakh, har vi hunnit prata med en hel del människor och åsikterna är delade. Många ser att ekonomin klart är ett stort plus och något som hjälpt att bygga upp och utveckla regionen på många vis. Även utbytet med människor från olika platser i världen kan vara positivt. Men det är framför allt kulturen, traditionerna och miljön som oroar många i den Ladakhiska populationen.

Rädslan om att kultur och traditioner tynar bort beror bland annat på att man flyttar in till Leh, lämnar sin familj, sitt jordbruk och sin by. I Ladakh är traditioner och kultur unikt för varje by och den är en stor del av samhället i stort. Familjen spelar en viktig roll och många gånger bor man i generationer ihop. Att flytta in till Leh är av ekonomiska själ, de är där man kan jobba med turistnäringen och där man kan göra pengar. Många i Ladakh livnär sig som bönder och gjort i många generationer, men om det inte finns någon som kan ta hand om eller ta över lantbruket luckras byar sakta men säkert upp. De traditioner som en gång funnits i varje enskild by blir till historia.

Ett ytterligare problem handlar om nedskräpning. Vissa hävdar att det är turisternas fel att nedskräpning har blivit ett ökat problem, medan andra menar att det absolut har en inverkan men att problemet inte enbart ligger där. Åsikter om vem som bär det tyngsta ansvaret för nedskräpning är delad men kanske inte allra minst ligger problemet djupare, nämligen hos politiker och Indien som nation. Vem som än bär ansvaret, finns problemet definitivt där och behöver åtgärdas, men hur verkar vara en tio miljoners fråga.

Vad kan göras för att minimera problemen samtidig låta turismen frodas. Ett initiativ handlar om att förflytta turisterna. Förflytta dem får staden Leh och ut till byarna runt om. Inne i Leh ser du hotell slå upp sina portar till höger och vänster, nya restauranger och om du frågar människor i Ladakh känner de knappt igen sin stad. Att få turisterna att boka boende utanför Leh och sedan få dem att göra turer därifrån i stället för att utgå från Leh, är en lösning. Vad som har hänt är att olika initiativ dragits igång för att hjälpa familjer ute i byarna att förbereda sig för att öppna sina egna homestays. Kunskap gllande vad osm behövs i hemmen för att bedriva denna typ av verksamhet, enklare engelskafraser för att kunna kommunicera med internationella resenärer. I ett homestay ges turisterna möjligheten att faktiskt få se hur en typisk Ladakhisk familj lever, vad de lagar och äter för mat samt få en helt annan inblick i den kultur och historia just den byn har.

En lite mer festlig måltid vi blev serverade på ett home stay.

Genom homestays ges familjerna möjligheten att stanna kvar i sina byar vilket både minskar belastningen på Leh. Liksom gör det möjligt för hela familjen att stanna för att ta hand om sitt homestay, sitt jordbruk samt bevara de traditioner som finns. Ett nästa steg handlar om att låta lokala turer tas om hand av lokalbefolkningen samt att turisterna kan fika, äta och handla på hos lokala handlare. Detta genererar i sin tur ytterligare pengar in i respektive by.

I slutändan handlar det om att skapa ett så hållbart sätt som möjligt för att resa. Det blir bara viktigare att bevara och ta hand om det som finns, utveckla och bidra på ett hållbart sätt. Ladakh har några idéer och visioner för att göra detta verkligt.

13 maj, 20222 juni, 2022

En helg i Nubra Valley

Vi fick äran att bli inbjudna till Ayee Spring Festival av Dr. Nordan Otzer som är en god vän till föreningen Ladakhs vänner. Dr. Nordan har tidigare varit på besök i Sverige där han blev väl omhändertagen av Ladakhs vänner och ville nu göra samma för oss. För att ta sig från SECMOL till Ayee i Nubra Valley behövde vi korsa en av världens högst belagda vägar, Khardungla passet. Passet ligger på 5480 meter över havet och hade en helt fantastisk utsikt, bergen och vägarna var täckta av snö. Vägarna var absolut inte i sitt bästa skick och vi fick vid flera tillfällen stanna för att hjälpa andra bilister att knuffa på deras bilar för att komma loss från is och snödrivor. Det var en guppig, ibland lite läskig men en helt otrolig upplevelse. När vi anlände i Ayee blev det en kort utflykt i byn innan vi blev serverade det obligatoriska teet´t på vårt home stay. Att bo på home stay är något som Ladakh försöker att uppmuntra i stor utsträckning, men det kommer det ett senare inlägg om. Mat serverades och vi delade kvällen med familjen innan var det dags för sängen vilket kom att bli vår absolut kallaste natt i Ladakh.

Khardungla passet – Mia-Maria, Nedun, Melina och Linnea

Homstay i Ayee. Mia-Maria, Nathalie, Rosa, Linnea, Melina och Nicolas

Ayee Spring Festival var ett tillfälle för unga kvinnor att delta i en workshop i isklättring samt att lyfta den ladakhiska kulturen och traditioner. Festivalen bjöd på traditionell dans, sång, mat samt intressanta tal och prisutdelning. Stämningen var fylld med glädje och förhoppning, vi bemöttes med värme och nyfikenhet.

Ayee Icestupa, två av tjejerna från workshopen uppe och klättrar

Kvinnor som uppträder traditionell dans iklädda Ladakhisk traditionell dress.

Traditionell Ladakhi mat serverades under dagen, ris, dal, kokt ägg i curry och mycket annat.

När vi fick möjlighet tog vi tillfället att intervjua några av festivalens deltagare. Trots språkbarriären fick vi intressanta berättelser som öppnade upp våra ögon för den ladakhiska kulturen.

Vi fick bland annat möjligheten att sitta ner med Rincehn Lhamo från National Commission for Minorities (NCM) och ställa några frågor i relation till det tal hon höll om ladakhiska kvinnors rättigheter under festivalen. NCM grundades år 1992 och är ansluten till FN:s deklaration gällande minoritetsgrupper. Indien identifierar sex minoritetsgrupper; muslimer, kristna, sikhs, buddister, zoroastrians (Parsis) och Jains. Kommitténs syfte handlar om att skydda samt värna om minoritetsgrupperna i Indien. Rinchen Lhamo blev i december 2021 vald som representant för den buddhistiska minoriteten. Enligt tidningen Reach Ladakh uppger hon att det finns planer på att lägga extra fokus på att stödja minoritetsgrupper i Ladakh de närmsta tre åren. NCM och dess medlemmar är stationerade i New Delhi.

Hur skulle du beskriva situationen för kvinnor i Ladakh idag?

Kvinnor i Ladakh blir mer och mer jämställda, men det finns fortfarande svårigheter som vi måste bemöta. Dels handlar det om att ge kvinnor plats i olika typer av forum. När det är event och festivaler tenderar det oftast att vara män som är inbjudna som hedersgäster och som talare. Det finns ett tvivel gentemot kvinnor vilket gör att de hamnar utanför sammanhang där politiska beslut fattas. Samtidigt har kvinnor en stor roll i hemmet och ansvarar för många delar i samhället. De är ofta nyckeln till att hålla goda relationer grannar sinsemellan, få hushållet att gå runt, ge råd samt fatta beslut inom hemmet. Kvinnorna tar ofta både hand om hushållet samtidigt som de har ett inkomstbringande arbete.

Jag har fått berättat för mig att Ladakh lever i ett matriarkatsamhälle, håller du med om det?

Kvinnor är extremt viktiga i hemmet, de är de som tar ansvar över i princip allt och det är hos dem familjen söker svar. De upprätthåller hemmet och har ett stort ansvar för att samhället ska rulla, men de får aldrig fatta betydande beslut på en högre nivå utanför hemmet.

I andra delar av Indien kan en flicka många gånger ses som en förbannelse och det är heller inte ovanligt att man väljer att göra en abort om man vet att det kommer bli en flicka. Som tidigare nämnt ser vi även hur kvinnor exkluderas inom politiken eftersom det i dagsläget inte finns någon kvinna som innehar en befattning i den ladakhiska politiken. Vi hade kunnat reservera platser för kvinnor på rådspositioner, men det gör vi inte. Detta är något jag ifrågasätter varje gång jag får tillfälle, men får aldrig något svar.

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan Ladakh och resterande Indien när det kommer till jämställdhet?

Det är svårt att jämföra, framför allt eftersom ladakhiska kvinnor är så starka. Men en skillnad är varför vi studerar. I många delar av Indien studerar kvinnor hårt för att kunna gifta sig med en ”bra” man medan de ladakhiska kvinnorna studerar för sin egen framtid och utvecklings skull. Även sättet man uppmuntrar till utbildning skiljer sig från resten av Indien. Här i Ladakh uppmuntrar vi till lärande för utveckling och för kvinnornas skull. Som nämnt är just kvinnor från Ladakh väldigt starka och drivna, men dessvärre har vi fortfarande inte fått möjligheter att visa detta inom politiken.

Hur kan klättring öka jämställdheten?

Sporter har historiskt sett inte utförts av kvinnor, särskilt inte när det kommer till mer extrema sporter så som ishockey, klättring samt pilbågsskytte. Genom att bryta könsnormen inom dessa sporter visar vi att kvinnor har samma potential som män. Nu förtiden ser vi att ladakhiska kvinnor spelar ishockey, tävlar på nationell nivå inom pilbågskytte och bestiger Mount Everest. Vi vill ge ännu fler kvinnor möjligheten och självförtroendet att delta i dessa typer av aktiviteter. Bara för några år sedan fanns det inte några kvinnor alls inom turistbranschen. Det berodde återigen på att kvinnor inte är betrodda att förmedla kunskap på samma sätt som män. Idag ser vi däremot att det skett en utveckling eftersom det numer finns kvinnor som jobbar med turism.

Efter festivalen åkte vi till nattens boende, vi bodde i samma by som de tjejer som hade fått möjligheten att delta i workshopen. Efter att ställt upp på dansmedley ihop med klättringstjejerna gick de med på att sätta sig ned för att prata lite om hur de upplevt isklättringsworkshopen. Två fnissiga tjejer, Tanzin Chuskey och Tanzin Angmo satt ner med oss och berättade hur det hade varit.

Kan ni berätta lite om isklättringsworkshopen?

Vi har haft en klättringskurs i en vecka med ca 15 kvinnliga deltagare i åldrarna 12–20 från olika byar i Nubra Valley och två klättringsinstruktörer som bestigit Mount Everest. Den var väldigt kul, det var första gången vi prövade på isklättring. Det är en väldigt bra möjlighet särskilt för kvinnor som sällan får pröva på dessa saker.

Tycker ni att kvinnor har samma möjligheter att göra samma saker som män i Ladakh?

Ja.

Dr. Nordan berättade att många av bergstopparna i Ladakh inte är namngivna ännu. Skulle ni vilja fortsätta med klättring när ni blir äldre?

Ja, det vill vi gärna göra. Om vi får möjlighet skulle vi vilja bestiga Mount Everest.

Var det svårt att isklättra?

Vi upplevde att det var svårt i början, men om man har intresse för isklättring och anstränger sig är det inte så svårt.

Till middagen blev vi introducerade till Stanzin Padma fråm Panamik. Han har vunnit priset Jeevan Raksahak Padak som ”porter of army” inom armén med motivationen ”courage and promtitude in saving life under circumstances of grave bodily injury to the rescuer” för sitt hjältemod. Vi var tvungna och ställe några frågor till honom.

Hur kommer det sig att du började ”arbeta” med att rädda människor ur glaciärsprickor?

År 2012 föll jag ner i en glaciärspricka och var fast där i 17 timmar. Jag blev räddad av den indiska armén och civila volontärer. Efter det kände jag att jag vill göra något bra för andra.
När jag förstod hur allvarligt problemet var anmälde jag mig portvakt inom den indiska armén för att ge tillbaks till andra människor från armén och civila människor.

Är du en klättrare sedan tidigare?

En av mina vänner har lärt mig lite om klättring, men jag har ingen formell utbildning sedan innan.

Vilken typ av utrustning använder du när du klättrar ner i glaciärsprickor?

Bland annat ishackor, stegjärn, stege och rep.

På bilden ser viele det teamet vi åkte med!

En mycket lyckad först utflykt som gav oss väldigt mycket!

17 april, 202220 april, 2022

En ”vanlig” dag på SECMOL

Hejje på er igen!

Sist berättade vi lite kort om att vi under 4 månaders tid befinner oss på organisationen, skolan och ekobyn SECMOL. Så, hur ser en vanlig dag ut på SECMOL och hur är detta kopplat hållbarhet? Det ska vi berätta. Vi börjar med detta inlägg och fortsätter i ett annat. Let’s go!

SECMOL strävar efter en hållbar livsstil och detta syns i princip i allt som sker. Hållbarhet värdesätts både utifrån att leva snällt och klimatvänlig med naturen (vi kommer prata mer om det i ett annat inlägg) men också genom att ha en familjär och kärleksfull stämning på campus. Målet är att få alla här att växa och känna sig värdefulla. Mycket som görs här görs tillsammans, man hjälper varandra. Detta är något vi tycker SECMOL har lyckats väldigt bra med. Det är en familjär, mysig och icke-dömande stämning med mångfald 🙂 Under våra 5-6 veckor med dom nya studenterna har vi också redan sett en stor utveckling. Från böjda ryggar med blickar i backen till att nu sträcka på sig lite mer och prata, skämta och möta blickar!

Stor bakduk när det ska göras momos. Nästan alla hjälper till!

Vi nämnde i förra inlägget att ungdomarna som går på skolan här (och bor här) har olika bakgrund men att gemensamt för alla är att dom inte klarat sitt nationella prov i årskurs 10 eller årskurs 12. Gör man inte det så får man inte fortsätta sin skolgång. Studenterna är därför här på ett ”gap year” och som ett extra skolår, för att få tillbaka tron på sig själva samt förhoppningsvis klara sitt prov vid ett senare tillfälle.

En del i hållbarhetstänket och relationstänket är att studenterna inte ska fastna i sina mobiler utan fokusera på människorna och upplevelserna dom har omkring sig. När dom nya studenterna kom hit för några veckor fick dom därför lämna sina mobiler ifrån sig. Dom får tillbaka dom om 1-2 månader (men då i tanken att det ska vara i framför allt inlärningssyfte). Många elever har berättat att dom suttit mycket vid sociala medier och legat i sin säng/rum senaste året/åren. Att mobilerna gjort dom mer isolerade och ensamma.

Eleverna bor som sagt på campus och går i skolan 6 av 7 dagar i veckan. Campus ligger ca 20 minuters bilfärd utanför staden Leh (största staden i Ladakh). Den lediga dagen brukar skolans buss ofta ta eleverna in till Leh.

Väckning sker klockan 06.30 alla dagar (förutom den lediga dagen). Dagen startar med 1h träning. Oftast är det en joggingtur följd av ytterligare en aktivitet. Efter träning är det frukost.

Varje morgon, i samband med frukosten, lyssnar eleverna på ladakhiska nyheter samt mediterar 5 minuter. Meditationen är menat att man ska fundera över hur man vill att dagen ska bli och vad man vill göra/få ut av dagen. Frukosten består oftast av tunnbröd och något tillbehör, t.ex. stekta grönsaker. Ibland något sött, som en söt deg istället för bröd. När vi ändå kommer in på maten är syftet att maten huvudsakligen ska bestå av traditionell ladakhisk mat. Där ingår dal, bröd och lokala grönsaker. Vid nästan varje måltid serveras även ris. Ris är inte ladakhiskt men fås som stöd av den indiska staten. Snabbmat, godis, chips osv är inte tillåtet på campus.

Efter frukostrundan har eleverna antingen ”library hour”, ”working hour” eller möjlighet att vara med i olika workshops. Detta beror på vilken tid på året och vad som sker. Library hour innebär att eleverna läser engelskaböcker och får stöd från volontärer/praktikanter. Under working hour gör studenterna sysslor som rör hela campus. T.ex. städar, klipper träd, mockar ko- och hästhagen. På campus finns det alltid något som behöver göras! Workshops hålls av volontärer/praktikanter (d.v.s. för närvarande av oss tre praktikanter) inom valfritt ämne. Kommande veckor ska vi hålla workshops inom hållbar utveckling, dans och hundkunskap.

Fyra starka som under working hour tar ner isoleringsplast som sitter utanpå husen vintertid (fungerar som värmekälla).

Sonam Choton flyttar hö under working hour.

Innan lunch är det ”green learning” och ”English class” på schemat. Dessa får vi praktikanter själva välja om vi ska vara med på eller inte. Green learning innebär denna årstid att lära sig om jordbruk. Idag var vi t.ex. med på en lektion som handlade om organiskt bekämpningsmedel där studenterna själva fick göra ett gjort av vitlök, ingefära och chilipulver. Här om dagen handlade lektionen istället om kompostering. Nu i april är det dags, vilken dag som helst, att börja odla och sätta frö inför kommande odlingssäsong. Det ser vi alla tre mycket fram emot! English class är vad det låter som: grammatik, ordförståelse mm. i engelska.

Studenterna har green-learning-föreläsning om kompostering och om hur maskar är en viktig del av detta.

Lärare Stanzin går ut och visar komposten och maskarna.

Sonam Angmo, äldre student, visar upp fin komposterad jord.

Lunchdags. Alla måltider äts på golvet i det största rummet, ungefär som en idrottshall. Vissa äter med fingrarna och vissa med sked. Det är rätt befriande att det är accepterat att kladda och smeta med maten. Det är ingen som tycker det är konstigt om man har mat kring munnen, sörplar eller kladdar.

TT äter klassisk lunch. Här med fingrarna.

Efter lunch är det en timma som kallas ”learning hour”. Då får eleverna vara kreativa och pyssla, tälja, sy, måla osv. Sakerna säljs sedan i en liten minibutik på campus, oftast till turister. Apropå turister väller det in fler och fler för varje dag. SECMOL är känt i hela Indien och är därav ett besöksmål för turister som besöker Ladakh. För att eleverna ska få ta eget ansvar och möjlighet att öva sin engelska är det dom som ansvarar för att ha campus-vandringar för turisterna. Där berättar dom om de olika byggnaderna och sättet att leva på SECMOL. Vi återkommer som sagt om detta i ett annat inlägg (värmesystem, vattensystem och el mm.).

Under learning hour får kreativiteten gå lös.

Jigmat Namgail målar klassiska ladakh-böneflaggor på en sten.

Resten av dagen har eleverna lektioner som ”solar science”, tid för spel och aktiviteter, ”conversation class”, middag och sist ”evening activity”. Vi praktikanter har, tillsammans med en äldre student, ansvar för conversation class. Där är syftet att studenterna ska prata engelska så mycket det bara går. Det är stor variation på kunskapsnivån hos studenterna. Många studenter har aldrig pratat engelska i hela sitt liv medans andra har ett rätt stort ordförråd. Studenter i Ladakh lär sig att läsa och skriva engelska i tidig ålder men just hörförståelse och att prata är något dom ej får öva på i samma utsträckning. Hittills har vi fått så fin feedback från studenterna, som uppskattar våra lektioner och tycker det är favorit-timmen 🙂

Studenterna pratar engelska under conversation class.

Det spelas pictionary under conversation class. En av studenterna är busig och målar Mia-Maria.

Middagen innebär, förutom mat, också en rad andra aktiviteter. Som vanligt sker detta när alla sitter i det stora rummet på golvet, oftast i ring. Alla studenter lyssnar på ladakhisk radio och sedan lottas det om vilka som får ställa sig upp och läsa/säga vad dom hört. Därefter får några säga ett nytt engelskt ord dom lärt sig under dagen samt förklara det i en mening på engelska. Varje kväll har även två studenter tal om valfritt ämne. Då är det även en äldre student som översätter detta till engelska. Dom flesta studenter har valt att prata om sig själv eller om sin hemby.

Därefter är det tid avsatt att fritt berätta eller säga något som man tycker alla på campus behöver veta, det kan vara något som hänt eller något man tycker behöver förbättras. T.ex. att tänka på att diska sin tallrik direkt (alla diskar sina egna saker), eller att man delar hur glad man är över att X hjälpte en med en uppgift. Sen sjunger alla en ladakhisk folksång gemensamt, mediterar 5 minuter (över hur dagen blev) och sen är dags att snart sova. Först något spel/lek/dans, sedan: sängen.

Sådär då vänner. Detta var ett försök till att berätta om hur dagarna KAN se ut på SECMOL. Det händer ofta något annat varje dag och på vissa dagar sker det utflykter. Det är vanligt att det kommer hit folk med en speciell färdighet och talar och/eller har en workshop. Här i Ladakh är det ett rätt flexibelt tänk (och mycket oplanerat, aka kulturchock) så man löser det som det kommer. Det är liksom inte ovanligt att få information om något en kvart innan det ska ske.

Hoppas att ni uppskattade att få en kik in hur vi och SECMOL-familjen här på campus har det! Och tack för ni tog er tid att läsa 🙂

JULLLEEEEEYYY! =hejdå, hej, tack, fint att se dig mm.!

/Mia-Maria, Melina och Linnea

Konchock (vår handledare), Linnea, Mia-Maria och Linnea under en utflykt. SÅ GALET VACKERT.

28 mars, 202217 april, 2022

På plats i Ladakh

Äntligen har vi praktikanter fått komma iväg till Ladakh i Indien!

Vi landade för en månad sedan och har börjat komma in i vardagen mer och mer. De första två veckorna kantades av karantän och covidsjukdom, men det är nu mera bakom oss och vi tittar framåt mot vad som komma skall.

Vi tänkte att en kortare introduktion av oss själva kunde vara på sin plats, samt en kortare introduktion av organisationen vi nu befinner oss på, SECMOL (Students’ Educational and Culture Movement of Ladakh). Skolans fokus handlar om att skapa möjligheter hos studenter i Ladakh som misslyckats med sitt ”nationella prov”, samt att utbilda eleverna om deras gamla traditioner, hållbarhet och ledarskap. Fler inlägg om skolan och vardagen kommer inom kort!

En av skolans huvudbyggnader, Terra Building.

En av förra årets student håller ett inspirationstal för skolans blivande studenter.

Linnea Andersson

27 år, från Södra Vånga, nu bosatt i Göteborg

Jag sökte till framtidsjorden i samband med mina universitetsstudier, men pågrund av covid blev detta uppskjutet. Som tur är måste man inte vara studerande för att delta i framtidsjordens praktikprogram så här är jag nu. I somras tog jag min kandidatexamen i globala studier med inriktning mot internationella relationer. Att få praktisera utanför Sverige känns väldigt väsentligt för min del, då förståelsen för andra kulturer och bemötandet av andra tänkesätt känns viktigt i ett arbete för internationella relationer. Jag hoppas kunna bidra med perspektiv och kulturellt utbyte samtidigt som jag hoppas lära från människorna jag träffar både dagligen på SECMOL liksom utanför i resterande Ladakh.

Hållbarhet här ser inte exakt ut som hemma och det finns mycket saker att lära från SECMOL, men också de problem de bemöter. Hållbarhetsfrågan blir mer komplex desto fler vinklar jag får och jag ser verkligen framemot att få utveckla mitt tankesätt kring detta.

Vad jag saknar mest hemifrån – Kaffe, ost och min sambo

Vad som är den största positiva överraskningen här – Värmen och att ”duschen” funkar bättre än väntat.

Mia-Maria Svensson
30 år, bor i Lund

Helli hallå! M-M här. 30 år och bor för närvarande i Lund. Jag har varit intresserad av folkhälsa, klimat- och miljöfrågor och djurrättsfrågor sedan länge. För mig är det roligast och mest utvecklande att vara på plats där det händer, med andra ord, helst inte bakom böcker. Därför var det en självklar grej för mig att ta chansen att haka på praktikantprogrammet. Det vill säga; se, känna, möta, vara i en kontext som vi (enligt mig) har mycket att lära av när det gäller just klimat- och miljöfrågor!

För ett år sen tog jag examen från veterinärprogrammet på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala. Därefter har jag arbetat kliniskt som smådjursveterinär och småläst en kurs i socialantropologi. Förutom det är jag en mysperson som tycker livet blir bäst utan stress och hets, och mer gos, galenskaper och närvaro! =)

Vad jag saknar hemifrån – saknar inte direkt någonting så mycket just nu. Men hmm, det skulle isåfall vara att hänga spontant och på riktigt med mina närmsta vänner hemma i Sverige. Och havremjölk.

Den största positiva överraskningen här – att det är sol och varmt nästan hela dagarna är även för mig SÅ skönt och den absolut bästa överraskningen (hade packat typ bara varma kläder). Också så glad att magen mår fint!! Gemenskapen och tilliten bland folket här och enkelheten i livsstilen är också på min topplista. Men det var i och för sig ingen överraskning!

På återseende från mig! KRAM

Melina Noriega Santos

27 år, från Stockholm, bosatt i Uppsala

Jag sökte till praktikantprogrammet eftersom jag ser det som en fin möjlighet att fördjupa mig ytterligare i miljö och civilsamhällesfrågor vilket är något jag intresserat mig för både i min utbildning och privat sedan en längre tid tillbaka. Under min samhällsgeografiska kandidatutbildning har jag lagt stort fokus på hållbar utveckling, men också på bland annat miljöpolitik och klimatanpassning i samhällsplanering och tycker det ska bli superkul att få möjlighet att arbeta mer praktiskt med dessa frågor. Förutom detta hoppas jag kunna bidra med nya perspektiv och skapa ett meningsfullt utbyte med människorna jag möter och arbetar med i och utanför SECMOL.

Vad jag saknar mest hemifrån – min sambo, familj och god ost!

Den största positiva överraskningen här – Definitivt värmen, vårt rum på SECMOL och att duschmöjligheterna är bättre än väntat.

24 augusti, 202024 augusti, 2020

Avsnitt 4 – Ladakh-Snack: Livet i Ladakh – Är hunden människans bästa vän?

Välkommen till det fjärde avsnittet av Ladakh-Snack. Avsnittet spelades in den 4 juni på hotellet i New Delhi i väntan på att få åka hem till Sverige.

Blogginlägget är en sammanfattning av poddavsnittet med bilder. Så glöm inte att lyssna! Avsnittet hittar du på Spotify, Acast eller genom att söka på Ladakh-Snack där poddar finns.

I detta avsnittet kommer vi lyfta blicken lite och titta mer på de övergripande strukturerna, historia, konflikter och kultur.

Den tibetanska kulturen har alltid haft stort inflytande över Ladakh, både politiskt och religiöst. Under lång tid så var Ladakh ett självständigt kungadöme och de första människorna som bodde i Ladakh var nomader. Under 1800-talet regerade Dogra-dynastin i Ladakh och Kashmir. Den sista som styrde under Dogra-dynastin var Marahja Hari Singh. I augusti 1947 när Indien blev självständigt, ville fortfarande Marahja Hari Singh upprätthålla sitt kungadöme och eftersom han själv var hindi slöt han avtal för att bli en del av Indien istället för Pakistan för det gynnade honom mer. Idag är Ladakh fortfarande inte ett område utan konflikter och krig och Leh och Ladakh är verkligen en ”political hotspot”. Eftersom det både finns oroligheter mellan Pakistan och Indien men även påtryckningar från Kina i öst. I dagsläget gör både Indien och Pakistan anspråk på hela området Kashmir och likaså Ladakh. Konflikten mellan Pakistan och Indien blossade upp år 1999 och centrumet för detta var i grannstaden Kargil, där flera militärer dog. Indien och Kina konflikten har också pågått från 1950-talet.

Stupas, dessa heliga monument finns runt om i Ladakh

Den tibetanska buddhistiska tron följer månkalendern och under flera månader infaller festivaler för att fira diverse saker. Innan lockdown hann vi med att besöka Matho Festival och Dos Moches festivalen som firas i två dagar för fred och välstånd för det kommande året.

Även om Buddhism och Islam är de två största religionerna i Ladkah så finns det en tydlig islamfobi. Den indiska regeringen är väldigt hindi-nationalistiska och islamofobisk och det märks av ibland. Till exempel, i en kärleksrelationer där en är muslim och en är buddhist kan det bli väldigt problematiskt med familjen. Där familjen vänder sig emot. Även skolorna i Leh kan bidra och skapa en segregation i samhället eftersom skolorna är uppdelade som buddhistiska skolor, kristna skolor och muslimska skolor.

I Indiens skolsystem finns det ett slutprov efter årskurs 10 och årskurs 12. Om du inte klarar slutproven måste du vänta ett år för att skriva slutproven igen. Då får man inte gå om ett år utan man får studera på egen hand för att skriva proven igen för att sen hoppa upp till nästa klass. Secmol som också är en del av framtidsjordens nätverk grundades dels för att lära elever mer om den ladakhiska kulturen men även för att fånga upp de elever som inte har klarat slutproven och ge de en möjlighet.

På bilderna nedan är några av de maträtterna vi åt under vår tid i Leh.

Frukost, hembakat bröd med aprikossylt och kawa

Ladakh har innan, juridiskt sätt, tillhört staten Jammu och Kashmir men i augusti 2019 blev Ladakh en ”Union Territory”. Detta betyder att istället för att Ladakh styrs från Jammu och Kashmir styrs de från Delhi med en mindre lokal regering i Leh. När Ladakh tillhörde Jammu och Kashmir kunde bara människor från Ladakh köpa mark där. I och med Union Territory kan vem som helst som kommer från Indien köpa land som i sin tur kan leda till stor exploatering i Ladakh. Därför vill de flesta att Ladakh ska ingå under ”the Sixth Schedule” som skyddar urinvånare och även betyder att Ladakhier igen är de enda som kan köpa land.

I Ladakh finns det ett stort problem med hemlösa hundar. För att lösa problemet finns det ett initiativ att sterilisera hundarna så att det inte kan få fler valpar. I andra länder där detta problemet finns, avlivas hundarna. En anledning till varför detta inte görs är på grund av den buddhistiska tron att inte döda något levande. Detta skapar dock en konflikt eftersom hundarna inte får mat eller någonstans att bo och kan därför bli väldigt aggressiva och gå till attack mot andra hundar eller människor. Under våren när turistsäsongen egentligen brukar dra igång, brukar de få mat från restauranger och hotell. Nu, under corona har de lidit väldigt mycket och därför har ett annat initiativ dragit igång där en lastbil åker runt i Leh för att mata hundarna.

Hundmamma och hennes valpar njuter av solen utanför LEDeG

Även om avsnittet var lite längre hoppas vi att ni uppskattade det. Om ni har några frågor eller funderingar tveka inte att höra av er till oss!

Julley!

Caroline och Ladakh-Snack gänget

11 augusti, 202011 augusti, 2020

Avsnitt 2- Ladakh-Snack: Livet på landet- Odla vattenmelon i Ladakh?

Så var det dags för avsnitt 2 av podden Ladakh-Snack. Detta avsnitt spelades in på plats i Ladakh den 26 maj på LEDeG-hostel.

Podden finns där poddar finns genom att söka på Ladakh-Snack eller denna länk för att lyssna på a-cast eller denna för Spotify.

_____________________________________________________________

Bylivet i Ladakh skiljer sig väldigt mycket till hur livet i städerna ser ut och därför har vi valt att dela upp avsnitten på detta sätt.

Ladakh ligger väldigt isolerat och betyder också ”The land of high passes”. In till Ladakh finns egentligen bara två vägar som under vintern blir igensnöade. I och med det isolerade läget blir också framkomligheten till byarna begränsad och ibland är det enda sättet att ta sig till en by till fots. Även när det finns vägar är dessa ofta slingriga men med en fantastik utsikt.

Från bilen påväg till Nubra Valley, i bakgrunden syns hur serpentinvägarna ringlar sig.

I Ladakh är bytillhörigheten väldigt stark och de allra allra flesta vi har mött benämner ofta byn som de kommer ifrån som sitt hem. Förutom isoleringen har Ladakh hårda säsonger och enkelt kan man säga att det endast finns två årstider. Sommar april-september med temperatur upp mot 30 C under dagarna och även plusgrader på nätterna. Vintern är då från oktober-mars där temperaturen kan vara ner till -35 C.

Det finns även en monsun-period i augusti som ifall det regnar under denna tid kan ha fruktansvärda konsekvenser i form av ”mud slides” dvs laviner av lera som förstör både hus, vattenkällor och människoliv.

Exempel på detta är en mud slide som inträffade 2015 där byn Ayee Village i Nubra Valley fick två av sina tre vattenkällor förstörda. Detta har gjort att de inte har tillräckligt med vatten under odlingssäsongen. Som ett försök att säkerställa vattentillgången byggs nu artificiella glaciärer. Vad det är och hur de byggs går att hitta här i blogginlägget ”En vecka bland Ice Stupas” eller instagraminlägget här. Runt om i Ladakh är det tydligt hur klimatförändringarna har påverkat vattentillgången genom att glaciärerna har blivit synbart mindre och ofta är de även sotiga från t.ex. dieselpartiklar vilket accelererar smältningen av glaciärerna.

I byarna är det ofta ett traditionellt leverne där jordbruk är den främsta sysselsättningen och där byarna traditionellt sätt har varit självförsörjande. Båda våra organisationer LEDeG & LEHO arbetar med fröbanker för att göra fröer tillgängliga för lokalbefolkningen. Grödor som odlas är bl.a. vete, korn, ärtor, morötter, potatis men även nya (för Ladakh) grödor som linser, olika bönor och vattenmelon odlas. I Indien finns ett matsäkerhetsprogram där bl.a. ris ibland ges bort eller säljs väldigt billigt, för att alla människor ska kunna äta sig mätta. I Ladakh och på många andra ställen har detta dock haft vissa negativa konsekvenser då det billiga riset konkurrera ut mer lokala och traditionella grödor som korn eller hirs.

En dzo – en hybrid mellan vanlig kossa & jak

Överallt i Ladakh används traditionella toaletter som är som ett utedass utan stol, avfallet från dessa kan tillsammans med gödsel från djur och löv sedan användas som gödsel på odlingarna, både som ett sätt att sluta kretsloppet men framförallt för att eliminera behovet av konstgödsel. Oftast brukas jorden med hjälp av djuret dzo som är en avkomma från en jak & en ko. Under vintern när de inte används i jordbruket släpps de upp till bergen där de strövar omkring tills det är dags att komma tillbaka och börja arbeta igen. Vanliga kossor finns också för mjölkens skull, får finns för både ull och köttet och åsnor för att transportera saker.

För att förlänga säsongerna i Ladakh har växthus blivit ett allt vanligare och viktigare inslag för att öka möjligheterna till odling.

Aprikoser är gröda och produkt som har en central del i den ladakhiska-kulturen. Det

Rigzin Gurmet & Maria krossar aprikosskalet för att få ut kärnan

bjuds på torkade aprikoser och kärnorna (som smakar exakt som mandel!) och det växter aprikosträd i varenda trädgård. I Ladakh är de otroligt duktiga på att ta tillvara på hela frukten genom olika typer av processer.

Det finns många inlägg här på bloggen som berör detta så sök bara ”aprikos” här uppe! Tipsar om dessa två inlägg från tidigare praktikanter: ”Att ta tillvara på allt” & ”Takmachik- Ett aprikosparadis”.

I Ladakh har den främsta inkomstkällor förändrats från jordbruk till att turismen har blivit helt dominerande. Turismen har både medfört positiva och negativa effekter och de negativa är på ,många sätt vänligt tydligt. LEHO arbetar för att skapa hållbar turism i form av eco-turism och här finns blogginlägget ”Att återuppliva en bergsby” om detta.

Mer om begreppen matsuveränitet och appropiate technology som diskuteras i podden finns här respektive här!

Vi hoppas att ni uppskattar podden och tveka inte att höra av er vid frågor eller kommentarer!

Julley!

/Ladakh-Snack gänget genom Karolin Ring