LEHO – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

24 augusti, 202024 augusti, 2020

Avsnitt 4 – Ladakh-Snack: Livet i Ladakh – Är hunden människans bästa vän?

Välkommen till det fjärde avsnittet av Ladakh-Snack. Avsnittet spelades in den 4 juni på hotellet i New Delhi i väntan på att få åka hem till Sverige.

Blogginlägget är en sammanfattning av poddavsnittet med bilder. Så glöm inte att lyssna! Avsnittet hittar du på Spotify, Acast eller genom att söka på Ladakh-Snack där poddar finns.

I detta avsnittet kommer vi lyfta blicken lite och titta mer på de övergripande strukturerna, historia, konflikter och kultur.

Den tibetanska kulturen har alltid haft stort inflytande över Ladakh, både politiskt och religiöst. Under lång tid så var Ladakh ett självständigt kungadöme och de första människorna som bodde i Ladakh var nomader. Under 1800-talet regerade Dogra-dynastin i Ladakh och Kashmir. Den sista som styrde under Dogra-dynastin var Marahja Hari Singh. I augusti 1947 när Indien blev självständigt, ville fortfarande Marahja Hari Singh upprätthålla sitt kungadöme och eftersom han själv var hindi slöt han avtal för att bli en del av Indien istället för Pakistan för det gynnade honom mer. Idag är Ladakh fortfarande inte ett område utan konflikter och krig och Leh och Ladakh är verkligen en ”political hotspot”. Eftersom det både finns oroligheter mellan Pakistan och Indien men även påtryckningar från Kina i öst. I dagsläget gör både Indien och Pakistan anspråk på hela området Kashmir och likaså Ladakh. Konflikten mellan Pakistan och Indien blossade upp år 1999 och centrumet för detta var i grannstaden Kargil, där flera militärer dog. Indien och Kina konflikten har också pågått från 1950-talet.

Stupas, dessa heliga monument finns runt om i Ladakh

Den tibetanska buddhistiska tron följer månkalendern och under flera månader infaller festivaler för att fira diverse saker. Innan lockdown hann vi med att besöka Matho Festival och Dos Moches festivalen som firas i två dagar för fred och välstånd för det kommande året.

Även om Buddhism och Islam är de två största religionerna i Ladkah så finns det en tydlig islamfobi. Den indiska regeringen är väldigt hindi-nationalistiska och islamofobisk och det märks av ibland. Till exempel, i en kärleksrelationer där en är muslim och en är buddhist kan det bli väldigt problematiskt med familjen. Där familjen vänder sig emot. Även skolorna i Leh kan bidra och skapa en segregation i samhället eftersom skolorna är uppdelade som buddhistiska skolor, kristna skolor och muslimska skolor.

I Indiens skolsystem finns det ett slutprov efter årskurs 10 och årskurs 12. Om du inte klarar slutproven måste du vänta ett år för att skriva slutproven igen. Då får man inte gå om ett år utan man får studera på egen hand för att skriva proven igen för att sen hoppa upp till nästa klass. Secmol som också är en del av framtidsjordens nätverk grundades dels för att lära elever mer om den ladakhiska kulturen men även för att fånga upp de elever som inte har klarat slutproven och ge de en möjlighet.

På bilderna nedan är några av de maträtterna vi åt under vår tid i Leh.

Frukost, hembakat bröd med aprikossylt och kawa

Ladakh har innan, juridiskt sätt, tillhört staten Jammu och Kashmir men i augusti 2019 blev Ladakh en ”Union Territory”. Detta betyder att istället för att Ladakh styrs från Jammu och Kashmir styrs de från Delhi med en mindre lokal regering i Leh. När Ladakh tillhörde Jammu och Kashmir kunde bara människor från Ladakh köpa mark där. I och med Union Territory kan vem som helst som kommer från Indien köpa land som i sin tur kan leda till stor exploatering i Ladakh. Därför vill de flesta att Ladakh ska ingå under ”the Sixth Schedule” som skyddar urinvånare och även betyder att Ladakhier igen är de enda som kan köpa land.

I Ladakh finns det ett stort problem med hemlösa hundar. För att lösa problemet finns det ett initiativ att sterilisera hundarna så att det inte kan få fler valpar. I andra länder där detta problemet finns, avlivas hundarna. En anledning till varför detta inte görs är på grund av den buddhistiska tron att inte döda något levande. Detta skapar dock en konflikt eftersom hundarna inte får mat eller någonstans att bo och kan därför bli väldigt aggressiva och gå till attack mot andra hundar eller människor. Under våren när turistsäsongen egentligen brukar dra igång, brukar de få mat från restauranger och hotell. Nu, under corona har de lidit väldigt mycket och därför har ett annat initiativ dragit igång där en lastbil åker runt i Leh för att mata hundarna.

Hundmamma och hennes valpar njuter av solen utanför LEDeG

Även om avsnittet var lite längre hoppas vi att ni uppskattade det. Om ni har några frågor eller funderingar tveka inte att höra av er till oss!

Julley!

Caroline och Ladakh-Snack gänget

11 augusti, 202011 augusti, 2020

Avsnitt 2- Ladakh-Snack: Livet på landet- Odla vattenmelon i Ladakh?

Så var det dags för avsnitt 2 av podden Ladakh-Snack. Detta avsnitt spelades in på plats i Ladakh den 26 maj på LEDeG-hostel.

Podden finns där poddar finns genom att söka på Ladakh-Snack eller denna länk för att lyssna på a-cast eller denna för Spotify.

_____________________________________________________________

Bylivet i Ladakh skiljer sig väldigt mycket till hur livet i städerna ser ut och därför har vi valt att dela upp avsnitten på detta sätt.

Ladakh ligger väldigt isolerat och betyder också ”The land of high passes”. In till Ladakh finns egentligen bara två vägar som under vintern blir igensnöade. I och med det isolerade läget blir också framkomligheten till byarna begränsad och ibland är det enda sättet att ta sig till en by till fots. Även när det finns vägar är dessa ofta slingriga men med en fantastik utsikt.

Från bilen påväg till Nubra Valley, i bakgrunden syns hur serpentinvägarna ringlar sig.

I Ladakh är bytillhörigheten väldigt stark och de allra allra flesta vi har mött benämner ofta byn som de kommer ifrån som sitt hem. Förutom isoleringen har Ladakh hårda säsonger och enkelt kan man säga att det endast finns två årstider. Sommar april-september med temperatur upp mot 30 C under dagarna och även plusgrader på nätterna. Vintern är då från oktober-mars där temperaturen kan vara ner till -35 C.

Det finns även en monsun-period i augusti som ifall det regnar under denna tid kan ha fruktansvärda konsekvenser i form av ”mud slides” dvs laviner av lera som förstör både hus, vattenkällor och människoliv.

Exempel på detta är en mud slide som inträffade 2015 där byn Ayee Village i Nubra Valley fick två av sina tre vattenkällor förstörda. Detta har gjort att de inte har tillräckligt med vatten under odlingssäsongen. Som ett försök att säkerställa vattentillgången byggs nu artificiella glaciärer. Vad det är och hur de byggs går att hitta här i blogginlägget ”En vecka bland Ice Stupas” eller instagraminlägget här. Runt om i Ladakh är det tydligt hur klimatförändringarna har påverkat vattentillgången genom att glaciärerna har blivit synbart mindre och ofta är de även sotiga från t.ex. dieselpartiklar vilket accelererar smältningen av glaciärerna.

I byarna är det ofta ett traditionellt leverne där jordbruk är den främsta sysselsättningen och där byarna traditionellt sätt har varit självförsörjande. Båda våra organisationer LEDeG & LEHO arbetar med fröbanker för att göra fröer tillgängliga för lokalbefolkningen. Grödor som odlas är bl.a. vete, korn, ärtor, morötter, potatis men även nya (för Ladakh) grödor som linser, olika bönor och vattenmelon odlas. I Indien finns ett matsäkerhetsprogram där bl.a. ris ibland ges bort eller säljs väldigt billigt, för att alla människor ska kunna äta sig mätta. I Ladakh och på många andra ställen har detta dock haft vissa negativa konsekvenser då det billiga riset konkurrera ut mer lokala och traditionella grödor som korn eller hirs.

En dzo – en hybrid mellan vanlig kossa & jak

Överallt i Ladakh används traditionella toaletter som är som ett utedass utan stol, avfallet från dessa kan tillsammans med gödsel från djur och löv sedan användas som gödsel på odlingarna, både som ett sätt att sluta kretsloppet men framförallt för att eliminera behovet av konstgödsel. Oftast brukas jorden med hjälp av djuret dzo som är en avkomma från en jak & en ko. Under vintern när de inte används i jordbruket släpps de upp till bergen där de strövar omkring tills det är dags att komma tillbaka och börja arbeta igen. Vanliga kossor finns också för mjölkens skull, får finns för både ull och köttet och åsnor för att transportera saker.

För att förlänga säsongerna i Ladakh har växthus blivit ett allt vanligare och viktigare inslag för att öka möjligheterna till odling.

Aprikoser är gröda och produkt som har en central del i den ladakhiska-kulturen. Det

Rigzin Gurmet & Maria krossar aprikosskalet för att få ut kärnan

bjuds på torkade aprikoser och kärnorna (som smakar exakt som mandel!) och det växter aprikosträd i varenda trädgård. I Ladakh är de otroligt duktiga på att ta tillvara på hela frukten genom olika typer av processer.

Det finns många inlägg här på bloggen som berör detta så sök bara ”aprikos” här uppe! Tipsar om dessa två inlägg från tidigare praktikanter: ”Att ta tillvara på allt” & ”Takmachik- Ett aprikosparadis”.

I Ladakh har den främsta inkomstkällor förändrats från jordbruk till att turismen har blivit helt dominerande. Turismen har både medfört positiva och negativa effekter och de negativa är på ,många sätt vänligt tydligt. LEHO arbetar för att skapa hållbar turism i form av eco-turism och här finns blogginlägget ”Att återuppliva en bergsby” om detta.

Mer om begreppen matsuveränitet och appropiate technology som diskuteras i podden finns här respektive här!

Vi hoppas att ni uppskattar podden och tveka inte att höra av er vid frågor eller kommentarer!

Julley!

/Ladakh-Snack gänget genom Karolin Ring

10 februari, 202012 februari, 2020

Framme på höga höjder

Julley!
Nu har äntligen alla LEDeGs och halva styrkan av LEHOs praktikanter anlänt till Leh, Ladakh, Indien. Vi som är på LEDeG är Maria, Caroline & Karolin. På LEHO är det bara Jakob för tillfället men Lukas kommer ansluta senare. Vi blev varmt välkomnade av Clara, en av praktikanterna på SECMOL.

Q&A om fördelar med att ha boskap och produktion.

Andra dagen på plats var det
redan full rulle. LEHO hade anordnat en exposure tour för lokala jordbrukare från byn Sham för att informera kring och lyfta fördelarna med att arbeta med boskap. Tidigare har den främsta försörjningen i Sham förlitat sig på baljväxter och odling av olika korn, vilket inte är lika lönsamt. Därför ger regeringen lån till de hushåll som införskaffar en eller flera kor till gården. Först besökte vi en mjölkgård, som ägs av regeringen.

Gården finns dels för att skapa arbetstillfällen för tibetanska flyktingar men även för att undervisa bybor kring lönsamheten att vara en mjölkbonde. Vi fick även följa med till en av de största jordbrukarna, Skalzang, i LEH-området.

Byborna från Sham inspekterar vermikomposten.

Lantbrukaren Skalzang höll föredrag och inspirerade de andra jordbrukarna om hållbart ekologisk jordbruk vilket bl.a handlade om fördelarna med vermikompost och att odla utan kemiskt gödsel.

Skalzang berättade även om svårigheter om att vara 100% beroende av sitt boskap. När han började sin verksamhet för 10 år sedan hade han bara 2-3 kor och det var det svårt att få rullning på affärerna men efter 2-3 år kom det igång rejält och i dagsläget har Skalzang 40 kor. En av huvudanledningarna till att det har gått så bra är att lokalinvånarna förstår vikten av att köpa lokalproducerat. Efter att Skalzang var klar med sitt föredrag fick vi en rundvandring på
hans gård, fält och växthus. Jordbrukarna från Sham fick även möjlighet att köpa kompost av honom, vilket de alla ville.

Skalzang säljer kompostjord till bönderna

Avslutningsvis blev vi bjudna på en god lunch och det klassiskt söta ”milk tea” på LEHO. Innan hemfärd avslutades dagen med tal från olika representanter från regeringen och de som var med arrangerade dagen. Hej då från oss på bilden nedan!

Jakob, Maria, Caroline, Karolin och Clara utanför LEHOs kontor.

6 mars, 20185 mars, 2018

Buddhism och bekämpningsmedel

Vilken roll spelar religion för klimatförändringar och övergången till ekologiskt jordbruk?

I Ladakh är majoriteten av invånarna buddhister, även om vissa delar domineras av Islam. Det märks tydligt hur närvarande religionen är i människornas vardag – i nästan alla möten och samtal vi har kommer andligheten in. Vi pratar ofta om själen, om ”Gud”, energier, ”to do good”. Kopplingen till religion görs även i organisationernas arbete med klimatförändringar. Redan tidigt under min praktik här i Ladakh märkte jag hur det talades om ekologiskt jordbruk i relation till religion. Buddhismens grundläggande världsbild går ut på att alla varelser i universum hör ihop och är ömsesidigt beroende av varandra, vilket även framhålls när organisationerna möter bönder i byarna för att prata om ekologisk odling.

Under ett samtal förklarar Tashi, som arbetar på LEHO, kopplingen till buddhism för mig:

– De flesta som bor i Ladakh är buddhister och anser därför att det inte är rätt att skada djur i onödan, som en ju gör genom att använda kemiska bekämpningsmedel.

Han fortsätter:

– Ekologiskt jordbruk handlar om interrelationen mellan naturen, människor och ekologisk mångfald, precis som inom buddhismen där vi har en holistisk syn på naturen. Vi ska respektera mångfalden och inte döda någon varelse i onödan. Det är inte som i kristendomen till exempel, där Gud gav Adam och Eva naturen att härska över. Enligt det buddisktiska synsättet är vi människor en del av naturen, vi står inte över naturen, och därför ska allt vi gör vara till fördel för alla varelser. Vi är beroende av varandra, så när vi brukar jorden är det inte bara för att vi ska få mat att äta, utan även för att skapa en bra miljö för maskarna i marken.

Workshop i kompostbygge i byn Stakmo, där LEHO även förklarar fördelarna med att ha kompost, bland annat att det skapar en näringsrik och trevlig miljö för maskar och insekter.

Detta synsätt kan även påverka bönderna åt andra hållet och bidra till en försiktighet gentemot alternativa lösningar. Vid ett tillfälle när vi gjorde intervjuer med bönderna i Umla inför en studie om deras upplevelser av övergången från kemikaliska bekämpningsmedel till ekologisk kompost, uttryckte flera av de vi pratade med samma tanke. Några av de vi intervjuade berättade då om dilemmat med att ha en kompost med insekter som skadas när en vänder jorden. Tsering Angmo som är en ung kvinna som bor i Umla och arbetar med jordbruk uttryckte sin oro inför att ha en kompost för mig under intervjun.

– Jag vet att kompost är bättre för hälsan än bekämpningsmedel, men spirituellt känns det inte som ett bra alternativ då det skadar många liv som bor i mullen, sa Tsering Angmo och efterfrågade istället en kompost utan levande djur och insekter.

Som alternativ till kompost använder många av bönderna här gödsel från djuren, men då allt fler människor flyttar från byarna för att arbeta med turism inne i städerna blir även djuren färre i byarna då de tar upp mycket tid och arbetskraft.

Det är intressant att fundera över hur religion och tradition underlättar beslutet om att helt sluta använda bekämpningsmedel, och gör att utgångsläget här i Ladakh blir annat än i exempelvis Sverige där vi till varje grad framhåller vår rätt till mat över andra individers (såväl djurs som jordbrukares) välmående. Hur kan vi motiveras till ekologiskt jordbruk och en mer omsorgsfull syn på naturen när vi inte har religionen att falla tillbaka på i ett allt mer ateistiskt Sverige? Samtidigt tror jag att många kan uppleva en andlighet i naturen, oavsett livsåskådning. Här i Ladakh är det i alla fall svårt att inte känna sig andlig när en befinner sig i naturen bland de magiskt höga bergen.

En buddhistisk "stupa" bland bergen i Hemis Nationalpark — En buddhistisk ”stupa” bland bergen i Hemis Nationalpark

25 november, 201727 november, 2017

Möten för förändring: Organic Farmers Meet i Ladakh

Inom ramen för Framtidsjordens projekt Gemensamma aktiviteter för nätverket i Asien, arrangerade organisationen LEHO två möten för ekologisk odling. Det ena mötet hölls i staden Leh i september, och det andra i Nubra Valley i oktober. Vi praktikanter fick möjligheten att vara med på mötet i Nubra, som var allt annat än det en förväntar sig när en hör ordet ”möte”. Mina erfarenheter från möten i europeiska sammanhang är att en grupp utvalda personer med koppling till området som ska diskuteras (och som ofta även besitter någon form av makt), samlas runt ett bord, kanske bjuds det på kaffe och troligtvis för någon protokoll över vad som sägs.

Mötet om ekologisk odling i Nubra var allt annat än detta. På ett område stort som en mindre arena stod flera tält uppradade där olika kvinnogrupper (Women’s self help groups) sålde mat och hantverk som de tillverkat. I ett av tälten fanns bland annat organisationen Amchi Sabha som gav medicinsk rådgivning enligt traditionell tibetansk medicinkonst. På en scen hölls tal från politiker, representanter från olika ideella organisationer som är verksamma i regionen, samt från lokala bönder som praktiserar ekologisk odling. Mellan talen bjöds det på musik och traditionell dans från den lokala kulturgruppen.

Alla var välkomna att delta vid mötet, och på området sprang barn omkring och lekte, hundar kom och nosade på de kakor som stod framme, äldre kvinnor satt på marken och längs trappor på scenen och lyssnade, några kom och några gick hela tiden under mötet. Efter programmet bjöds det på lunch till alla.

Under helgen som kommer hålls ett liknande möte (denna gång arrangerat av organisationen LEDeG) där lokalbefolkningen i olika byar kommer få se en teaterpjäs som tar upp ämnen som ekologisk odling och hållbarhet, som ett steg i att påverka och lyfta frågan om att göra byarna i området helt ekologiska.

För mig som är van vid möten runt runda bord och kaffekoppar, var det uppfriskande att få delta vid mötet i Nubra Valley – att få se gräsrotsinitiativ och påverkansarbete som inte sker innanför stängda dörrar, utan som inkluderar alla i en bredare mening: politiker, civilsamhället, konsumenter, producenter, privatpersoner. Alla människor i en by eller stad behöver äta mat och påverkas därmed av de beslut som tas kring ekologisk odling, så varför utesluta några led i kedjan när vi diskuterar hur maten ska produceras?

Den lokala jordbrukaren Mrs Punchok Angmo höll ett brandtal om ekologisk odling

Att få möjlighet att uppleva dessa möten i Ladakh har varit inspirerande när det kommer till frågan om demokrati och inkludering, om hur vi skapar processer och samtal som är öppna, kreativa och bidrar till förändring. Hur kan vi i Sverige lära av detta, så att även vi konsumenter blir medvetna om hur vi påverkas och får möjlighet att bli en aktiv del av arbetet för mat utan gifter?

Under dessa möten kom organisationerna och representanter från politiken, tillsammans med lokala invånare och bönder, fram till att de vill göra Ladakh till en ekologisk region helt utan användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Utfasningen av bekämpningsmedel och konstgödsel har redan börjat, och inom fem år ska regionen helt ha upphört med användningen. Det är upp till LEHO att nu ta fram ett förslag på policy som ska antas av den lokala regeringen.

Regionen Ladakh och organisationen LEHO är ett bra exempel på att det genom samarbete går att göra skillnad och förändra situationen för jordbrukare och konsumenter när det kommer till ekologisk odling och hållbar produktion av mat.

Kvinnor, barn och män som sitter i en trappa längs scenen, där arrangörerna vänt på perspektivet och skapat ett rum där både publiken och talarna på scenen är i fokus

/Nathalie Vukmanic

23 november, 201723 november, 2017

Mina damer och herrar: det här är LEHO

Ladakh Environmental & Health Organisation – LEHO grundades året 1991 av Mohammed Deen och Razia Sultana. Organisationen var deras svar till de förändringarna som har pågått i regionen under 60-, 70- och 80-talet och som paret ansåg vara ohållbara för både lokalbefolkningen och regionens miljö. Förändringarna gällde både den indiska regeringens ändrade politiska agenda gentemot regionen men även de globaliseringsprocesser som har börjat att eskalera under den tiden och resulterade i, bland annat, ständigt ökande turism.

Razia Sultana & Mohammed Deen på ett möte med Ladakhs bönder under tidigt 90-talet (från LEHOs arkiv)

Regeringen bestämde att den så kallade ”Gröna Revolutionen” som började i landet under tidigt 60- talet ska, precis som i resten av Indien, även ske här. Det innebar att bönderna skulle börja använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel för att öka sin avkastning. Samtidigt har många av byborna som blivit attraherade av den snabbväxande turistsektorn, flyttat ill regionens största stad, Leh, då turismen garanterade mycket högre inkomst än lantbruk.
Situationen har blivit väldigt komplex och så har även de problemen som kom till följd av denna utveckling.

Ladakh har förr i tiden varit självförsörjande på livsmedel. Idag kommer cirka 50% av det som äts från andra delar av Indien. Användningen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel ledde till att jordens kvalité försämrades. Skörden har blivit sämre med tiden.

Regionen har under lång tid varit isolerat från resten av världen. På så sätt kunde traditionerna och kulturen bevaras till allra högsta grad. Lantbruk har inte varit en inkomstkälla utan det lokala samhällets livsstil. Förändringarna som beskrevs ovan har blivit ett hot till det traditionella sättet att leva för det ladakhiska samhället.

LEHO är en av de aktiva aktörerna som verkar för att vända trenden av den ohållbara utvecklingen i Ladakh. Detta görs genom nära samarbete med den lokala befolkningen som främst har lantbruk som sysselsättning men även den lokala regeringen som är mer och mer intresserade av att få Ladakh att bli till en ekoregion.

Sedan året 1991 har organisationen växt och idag har LEHO sju anställda som arbetar med många olika projekt kopplade till ekologisk odling, mildring och anpassning till klimatförändringar och förebyggande hälsoarbete.

Från vänster: Stanzin Nudol & Tsewang Tarchin (fältarbetare), Razia Sultana (direktör), Mohammed Deen (ordförande) , Tashi Thokmat (vicedirektör) och Nawang Chuskit (kontorsassistent). Zuber Ahmed & Ruksana Parveen, som tyvärr saknas på bilden, arbetar med organisationens bokföring.

Razia Sultana & Mohammed Deen tidigt 90-talet-2 — LEHOs anställda

10 oktober, 201710 oktober, 2017

Indien

Alexander Hellsing, 28 år, ska praktisera på CIRHEP i Indien. Alexander har en examen i journalistik och har jobbat på TV4 och en lokaltidning. Med en stor nyfikenhet har han försökt lära sig om och uppleva så mycket som möjligt av världen. Helst av allt ser han den från en motorcykel.

——————————

Ludvig Sjöblom, 25 år, ska till CIRHEP i Indien. Ludvig har en kandidatexamen i Freds och Utvecklingsstudier ifrån Linneuniversitetet. Han har ett stort intresse av mänskliga rättigheter och ett hållbart levene. Han har även en förkärlek till havet och spenderar gärna sin fritid med att dyka, surfa, bada osv.

——————————

Nathalie Vukmanic, 28 år, ska praktisera på organisationen LEHO i Ladakh i norra Indien. Nathalie har en examen i antropologi och genusvetenskap och har arbetat som projektledare inom frågor som rör ungdomars rättigheter. Nathalie brinner för aktivism och vill genom sin praktik lära sig mer om gräsrotsrörelser och internationellt organisationsarbete.

——————————

Natalia Michalak (27) kommer att praktisera hos LEHO, Indien

”Ett av mina viktigaste mål i livet är att arbeta för utveckling av ett hållbart samhälle som kan fungera på lokal, regional och global nivå. Därför har jag påbörjat studier vid Uppsala Universitet där jag utbildar mig inom ämnet hållbar utveckling. Anledningen till att jag valde just det programmet är min starka vilja att driva förändring. Att praktisera hos LEHO kommer att ge mig en möjlighet att bidra till bildandet av ett sådant hållbart samhälle från gräsrotsperspektiv, samtidigt som att applicera mina universitetskunskaper och färdigheter på ett verkligt fall.

För övrigt, har jag inget ”fast” hobby. Jag gillar istället att lära mig nya saker, särskilt om kopplade till hållbar livsstil. Just nu är jag i en period där jag håller mycket på med att tillverka egna kosmetika. ”

——————————

Zelda Tuvesson ska göra praktik på organisationen Srushtidnyan i Mumbai, Indien. Zelda har läst statsvetenskap i Lund och vill utbilda sig till gymnasielärare. Hennes i särklass bästa transportmedel är cykel.

——————————

Tova Andersson, 20 år gammal ska praktisera på organisationen Shrustidnyan i Indien. Har under åtta års tid varit engagerad i barnrättsorganisationen Plan international. Stark förkämpe för hundar i hund vs katt-frågan.

3 januari, 201713 januari, 2017

När matsäkerhet prioriteras framför hållbar matförsörjning

pds-lager2 — Lager för statligt subventionerad livsmedel i centrala Leh (Ladakh)

Efter att ha bott i Ladakh, norra Indien, i två månader har nästan alla måltider inkluderat ris. Dessutom äter man två tredjedelar ris och en tredjedel annat på sin tallrik. Denna omfattande konsumeringen av ris är inte så självklar eftersom ris inte odlas i Ladakh. Traditionell basföda har istället varit bovete och korn vilket nu har ersatts med ris.

Ris och andra basvaror såsom vete, olja och socker transporteras till glesbefolkade Ladakh i stora mängder under den så kallade Public Distribution System. Detta är ett statligt subventionssystem som förser matvaror med kraftigt subventionerade priser. PDS är en del av Indiens livsmedelspolitik som går ut på att öka motsäkerheten i landet.

Indiens livsmedels- och jordbrukspolitik går ut på att maximera produktionen av livsmedel för att kunna mätta invånarna. Men när endast matsäkerhet prioriteras uppstår det andra problem som är värda att belysa.

Tack vare subventionen har kaloriintaget per person ökat i regionen. Men precis som många andra statliga interventioner är subventionssystemet inte helt problemfri. Lokala bönder konkurreras ut av dessa billiga varor vilket hämmar utvecklingen av det lokala jordbruket.

pds-lager1 — 6 kg ris, 4 kg vetemjöl, 500 g socker får man ransonerad per person för hushåll som ligger under fattigdomsgränsen

Överallt i världen importeras livsmedel i allt större omfattning och Ladakh är inte ett undantag. Resultatet av denna trend blir att det inte är länge lönsamt att bedriva lokal och relativt småskaligt jordbruk. Trenden förstärks av PDS-systemet här i Ladakh och snabbar på urbaniseringen när fler söker sig till staden för andra sätt att livnära sig.

Ett annat problem med billigt importerat livsmedel är att kvalitét på livsmedel är sämre än lokal producerad och oftast används det kemikalier i produktionen vilket orsakar alltmer sjukdomar. Att bevara det lokala jordbruket är alltså viktigt för människors hälsa. Därför skulle den långsiktiga och mer hållbara lösningen för att främja invånarnas hälsa vore att satsa på att utveckla och uppmuntra det lokala jordbruket så att regionens självförsörjningsgrad ökar.

LEHO arbetar för just detta ändamål, att utveckla det lokala jordbruket på ett sätt som är hållbart. För i Ladakh finns det fortfarande många som vill bedriva jordbruk även om det ser dystert ut för lokala bönder i nuläget. När politiken inte tar hänsyn till den långsiktiga hållbarheten kan konsekvensen bli svåra att återställa.

30 november, 20161 december, 2016

I skuggan av klimattoppmötet

Tidigare i november avslutades FN-klimattoppmötet i Marrakech, Marocko, där Parisavtalet följdes upp. Det kom till stor del att präglas av oron för Trump och hans motstånd mot Parisavtalet, fördelningen av utsläppsminskningar, finansieringen för dessa samt omställningen till förnyelsebart. I Ladakh har COP22 inte uppmärksammats nämnvärt och de flesta har vid fråga ingen aning om att det har pågått. Den gångna veckan har istället präglats av den annars nästan ständigt lysande solens frånvaro och det tjocka moltäcke som har legat över regionen.

Under hösten har jag ständigt fått höra hur saker och ting förändras och ingenting längre är som det brukade vara. I bäckarna rinner inget vatten, november som brukade vara så kallt är nu rena rama sensommaren och uppe på Khardung La passet, 5359 meter över havet låg till för någon dag sedan marken bar. Där brukade snön annars ligga nästan året runt. Veckans moln som nu börjar luckras upp har lyckligtvis fört med sig lite snöfall och det ligger nu ett tunn snötäcke på de högsta topparna runt Leh. En Lehoanställd, Ajaz Ahmad, uppväxt i Leh konstaterar dock att bergen brukade vara täcka med snö halvvägs ned till dalen i november när han växte upp. Tashi Thokmat fyller i och berättar om hur snön i hans hemby Domkhar kunde vara midjehög när han var liten, men där faller snön sällan längre.

Klimattoppmötet i Marrakech har främst ägnats åt formalia, ytterligare förhandlingar och fler teorier. Siffror kring finansiering diskuterades kraftigt. Likaså ökning av medeltemperaturen, som enligt Parisavtalet bör hållas till 1,5 graders uppvärmning men som med dagens löften kring länders temperaturminskningar ser ut att hamna på runt 3 graders uppvärmning. Siffor som för de flesta är abstrakta nummer. I Ladakh är dessa siffror verklighet och påverkar människors liv. I dag, med runt 1 grads uppvärmning är redan konsekvenserna stora. Glaciärerna som förser byar med dricksvatten smälter och byggs inte på under milda vintrarna utan nederbörd, grundvatten sjunker, vattenkällor torkar ut, nederbörden är oregelbunden och kommer ofta i form av skyfall samt att insekter och skadedjur flyttar längre norrut och förstör skördarna.

Trots detta så talas det inte så mycket om klimatförändringar bland invånarna här, utan snarare de förändringar och konsekvenser som de för med sig och hur de påverkar människors liv. Lokala organisationer, däribland LEHO arbetar med olika projekt kring medvetenhet, minskad miljöpåverkan och klimatanpassning runt om i Ladakh. Däribland artificiella glaciärer, vattenreservoarer, avfallshantering och ekologiskt jordbruk. Detta ger människor och annat levande runt om i Ladakh möjlighet och förutsättningar att fortsätta bo kvar och leva sina liv. Dessvärre så kan dessa insatser inte göra underverk, utan ett förändrat klimat som en följd av mänskliga utsläpp sätter tillslut en gräns. En stor del av lösningen finns därför utanför Ladakh, på ett globalt plan.

Samtidigt under COP22 så underströks vikten av att bekämpa klimatförändringarna men inte vem som ska ta ansvar, hur mycket olika länder är beredda att minska eller vem som ska stå för de redan existerande skadorna. Detta till stor del för att detta enligt arbetsplanen ska vara klart först 2018. Det är om 1-2 år, när förändring måste ske nu. I känsliga områden som Ladakh räknas varje minut och här kämpas redan mot de skador som de själva inte har orsakat. Människors möjlighet till att leva ett gott liv minskas kraftigt för att andra vägrar att förändra sitt. I Ladakh gör människor som står för en nästan obefintlig del av världens samlade utsläpp vad de kan, för här handlar det om överlevnad. Det måste också ske globalt, för vi är alla en del av vår omgivning. Det är nu upp till länder, politiker, företag och privatpersoner över hela världen att ändra sitt sätt att leva och tänka. För hela planetens välmående och fortlevnad.