I en liten by mitt ute i ingenstans…

I den lilla byn Tambo K’asa, som få människor känner till trots att den ligger utanför den lite större turiststaden Toro Toro, har jag nu spenderat nästan 4 veckor. Under denna tid har jag fått uppleva ett helt annat liv än det som jag känner till. Här tänkte jag dela med mig lite av de upplevelser jag haft under tiden.

För att resa till byn så åker man först fyra timmar i en liten minibuss från södra Cochabamba till staden Toro Toro, därefter brukar det gå en skolbuss kl.6 på morgonen från Toro Toro till Tambo K’asa vilket är en upplevelse i sig själv att åka. Området är otroligt torrt och det är svårt att förstå hur något kan växa här, där odlingarna många gånger verkar trotsa gravitationen med hur de växer på sidorna av bergen.

Tre personer går på kullen ovanför skolan, där det står namnet på samhället: Tambo K’asa.

I byn har jag fått bo i ett av de små hus som används till workshops eller till lektioner, det är ett litet rum med tre madrasser staplade på varandra, några pallar och ett bord. Vatten och toalett får jag använda på skolans område, och ljus och el har jag oftast men ibland råkar någon dra ur kontakten till min förlängningssladd som går genom ett helt kvarter och då får jag klara mig utan.

En av de svåraste sakerna att förhålla mig till eller vänja mig vid (förutom skorpioner på rummet) var behandlingen av djuren och den brist på empati som fanns för dem. Byborna tyckte jag var konstig som var snäll mot dem; jag tyckte de var konstiga som inte var det. Vi enades i alla fall om att jag var den som var udda ute i byn, ofta satt jag i min dörröppning med en gatuhund vid mina fötter och många skrattade när de gick förbi eller sa åt mig att sparka bort hunden när den blev för ivrig av att jag hade mat. Till slut insåg jag i alla fall att det jag gjorde heller inte direkt hjälpte hundarna, ofta blev det istället bråk mellan dem över min uppmärksamhet och mat. Det blev lite ensamt ett tag, att inte ha en hund vid sig och att stå ut mycket som den enda utlänningen i byn, men efter ett litet tag kände jag mig väldigt accepterad av en del av kvinnorna i byn och kunde få sällskap av dem. Det blev till och med lite ledsamt när jag väl skulle åka därifrån då många ville att jag skulle stanna. Detta då jag inte kommer kunna hälsa på igen förrän i februari då vägarna är för instabila under regnperioden för att åka dit och de flesta åker därifrån för att jobba någon annanstans eller bo närmare sina odlingar eller djur.


Gatuhunden som jag kallar Loppan, då han hoppar som en tok.

På tal om odlingar fick jag möjligheten att se odlingarna av den familj som tagit hand om mig och gett mig mat. De närmaste odlingarna var bara några meter ovanför deras hus, och där hade de sina tomater, gurkor, sallad och sin fiskeodling.

Lilla Lady hjälper till att plocka tomater i familjens växthus.

Deras andra och huvudsakliga odling är flera kilometer från deras hem och kräver att man går ned för ett berg, korsar en flod och klättrar upp för ett annat berg. Denna odling är en bit mark som de har ärvt och som de har en tillhörande vattenuppsamling till för att kunna bevattna odlingarna. Det var som en liten grön oas mitt i det torra landskapet.

Don Cirilo och hans son Cenon arbetar i ett av sina potatisland.

Utöver odlingarna, så har jag också fått en del insyn i skolan i Tambo K´asa då de gärna ville ha min hjälp med engelskalektionerna där. Det är svårt att hitta lärare så här långt ute på landsbygden och det är otroligt få som kan tala engelska här i Bolivia, däremot finns det ett väldigt stort intresse att lära sig. Skolan är väldigt intressant då det skiljer sig mycket från Sverige. Här tar eleverna med sig tre potatisar om dagen för att få lunch i skolan, grönsakerna till det tas oftast från odlingarna som finns på skolområdet då varje klass har en egen odling. Detta är ett initiativ inom skolan som, enligt rektorn, ämnar att använda praktiska sysslor för att lära sig mer om alla ämnen som lärs ut i skolan. Matte använder de sig av för att räkna frön och plantor, naturämnen för att lära sig om de olika sorters plantorna och framförallt så lär de sig ansvar och disciplin på så sätt. Skolköket består av en stor kastrull över en eld ute på skolgården där en person har huvudsakligt ansvar för att ordna mat åt ca 130 elever, men de 40 elever som bor på internatet i Tambo K’asa äter separat i internatet då de betalar för mat och husrum.

Några av de yngsta eleverna på skolan arbetar i sin odling.
Skolans kök, denna dag extrabemannat då det var skolavslutning och därför mer mat än vanligt.

Skolavslutningen på skolan var också en helt annan sak för sig, först var det en så kallad ”feria” där klassrummen var fulla av saker som eleverna tillverkat för att visa vad de har gjort under skolterminen. Efter detta var det lunch och saker började göras i ordning för den ceremoni som skulle hållas på skolans idrottsplan.

Klasserna för 8-åringar och 12-åringar visar upp sina verk i sitt klassrum.

Den ceremoni som hölls samma dag som skolavslutningen var för att fira att förskoleeleverna, som här i Bolivia är fem år, tar examen från förskolan för att börja i förstaklass kommande termin. För detta så samlas hela byn för att se när eleverna får diplom och lovord från lärare och firar med sin familj på idrottsplanen i skolan. Denna fest pågår större delen av dagen och ofta har många familjer med sig massor av läsk och mat. Motsvarande fest för de i klassen ”sexto de segundaria” som tar examen från skolan hålls senare i veckan då skolan redan har slutat, så tyvärr kunde jag inte närvara på detta.

Eleverna i klassen ”Nivel Inicial” som motsvarar förskolan i Sverige. Dessa 5-åringar ska nästa år börja klassen primero de primaria, vilket är förstaklass.

Utöver detta så har jag också fått möjligheten att vara med på firandet av Todos Santos, vilket ni kan läsa om i det förra blogginlägget, men även årsdagen av staden Toro Toro. Skolan fick ledigt då alla lärare skulle representera skolan i paraden som går igenom staden. Inte bara skolor representeras i denna parad utan även urfolksgrupper, gruvkooperativ, klasser i skolorna i staden och mycket mer. Jag fick även chansen att se tinku, denna gången den icke-våldsamma varianten då vissa grupper dansade denna dans på gatorna.

En grupp unga flickor dansar tinku på gatan i staden Toro Toro som del av en parad.

Under min allra sista dag i byn Tambo K’asa, för denna gång, hade vi en workshop för kvinnorna där vi diskuterade klimatförändringar och där vi också arbetade med hantverk. Jag fick möjligheten att lära ut lite grann om makramé och några virkmönster. Det var också mycket givande för mig då jag fick lära mig mycket mer om deras perspektiv på saker, vilket skiljer sig mycket från mitt eget. Vi diskuterade en del saker såsom klimatrörelser i Sverige, skillnader mellan länderna såsom att flickor får barn mycket tidigare här i Bolivia än i Sverige och mycket mer.

Sista bilden jag bjuder på i detta inlägg är på den utrotningshotade fågeln som på spanska heter Paraba Frente roja, vilket på svenska blir Rödpannad Ara. Trots att det inte finns många kvar av dessa fåglar så är just området kring Tambo K’asa ett område där de förekommer mer än på andra ställen. Under mina veckor där så har jag sett totalt ett 30-tal av dessa, bortsett från just denna fågel på bilden som blivit tam då den tagits om hand av en av lärarna på skolan sedan den var en liten fågelunge. Den flög iväg ut i det vilda ett tag men kom tillbaka nästan utsvulten till läraren efter någon vecka då den inte lyckades hitta mat själv och har sedan dess stannat kvar hemma hos läraren.

Rödpannad Ara på axeln av den lärare som tagit hand om den sedan fågelunge

Tack så mycket för att ni orkat läsa ända till slutet av detta inlägg! Ha det fint, önskar Ebba på organisationen Kawsay i Bolivia.

Hälsningar från Anderna!

¡Hola!

Vi som ska praktisera på Fundación Kawsay i fyra månader heter Adama och Alicia. Vi har varit i Ecuador i en vecka, men eftersom dagarna har varit fullspäckade med intressanta möten, kultur- och naturupplevelser så känns det snarare som en månad. Organisationen Kawsay har sitt kontor i Cayambe som ligger på 2800 m höjd i de vackra ecuadorianska Anderna. Staden är omringad av bergstoppar och när molnen lättar på sig uppenbarar sig den snötäckta vulkanen Cayambe över hustaken.

 

Vi bor i två olika familjer på landsbygden på varsin sida av Cayambe, som man enkelt når med buss eller gröna pickup-trucks. Här är det vanligt att familjen bor bredvid varandra eller i samma hus. Det skapar ett skyddsnät som vi ibland saknar i Sverige. Där vi bor tillhör majoriteten av folket Kayambi. Förut försörjde sig folket i byarna på jordbruket, men nu jobbar allt fler på rosplantagen, i servicearbeten eller inne i staden. Vardagen här är två skilda världar som smälter ihop på ett för oss förvånansvärt naturligt sätt. Ena stunden mjölkar man kossan, skördar majs och rensar linser, andra stunden sitter man på ett kontor med ny teknisk utrustning och publicerar material på Facebook. Vissa lyckas behålla sin kultur och traditioner i en förändrad värld med globalisering, neokolonialism och sociala medier. Dock är det här tyvärr långt ifrån det normala. Många vi har pratat med berättar om hur de unga glömmer deras ursprung och att det kapitalistiska samhället lockar mer än att leva traditionellt och hållbart. Detta är en av sakerna Kawsay jobbar med, sprida kunskap om traditioner och de rättigheter som Kayambi folket har.

 

Minga med Kawsays producenter

Hittills har vi fått ta del av en av de två träffarna varje månad, där Kawsay har skapat en mötesplats där man delar kunskap och tankar. Under 20 år har de utbildat Kayambikvinnorna inom det traditionella odlingssättet som har fokus på kemikaliefri odling, självförsörjande matproduktion och en stor mångfald av grödor. Tack vare det kan de odla ekologiskt, äta mer näringsrikmat och bli mer oberoende av systemet.

 

 

Under dessa månader hoppas vi få lära oss mer om ekologiskt jordbruk, Kayambifolkets kosmovision och kampen för jämställdhet och urfolkets rättigheter. På bloggen kommer ni kunna följa vår resa och ta del av litet som stort. Inlägg som kommer komma framöver är konsekvenserna av den växande rosexporten, klimatförändringarnas påverkan på samhället och vad som har hänt i Ecuador efter protesterna i oktober. Om det är något som väcker intresse får ni gärna komma med önskemål på framtida inlägg!

 

Skörd av de små plantorna som planterades förra veckan

Möte med producenterna

 

När maten brister

Geyshes Nawang Jargchup, rektor på Lingshed hostel
Geyshes Nawang Jargchup, rektor på Lingshed hostel

Ett av bidragen till det ladakhiska samhället som Lingshed Area Development Foundation tillförde är Lingshed elevboende. LADF grundades året 2004 av Geyshes Nawang Jargchup, en buddhistisk munk som idag är även rektor på boendet. Lingshed elevboendet grundades med tanken på barn och ungdomar som kommer från Ladakhs avlägsna byar där inga skolor finns.

Elevboendet, precis som hela Ladakh, är beroende till en hög grad (cirka 50%) av maten som importeras från de lägre delarna av landet. Under vintern är dock den enda vägen som förbinder området med resten av Indien stängd på grund av snöfall. Under perioden från november till april är den enda möjligheten att transportera varor till Ladakh är att föra dem med flyg. Det har givetvis en negativ inverkan på miljön och å andra sidan gör priserna på varorna väldigt höga. På så sätt blir den importerade maten otillgänglig för de flesta av lokalbefolkningen. Brist på mat kan i sin tur leda till undernäring. Skolelever är bland de som är mest utsatta för detta.

En av lösningarna är ett Förbättrad Växthus (Improved Greenhouse) – en teknologisk lösning som utvecklades av LEHO. Konceptet är enkelt och kostnadseffektivt. Tanken är att fånga upp solstrålningen på dagen och konvertera den till värme som kan lagras och släppas under natten. Teknologin är välanpassad till det kalla men extremt soliga klimatet (Ladakh har cirka 360 soldagar per år). Detta gör att odling av lövgrönsaker är fortfarande möjlig trots så låg temperatur som minus 20 Celsius grader utanför växthuset.

För att maximera infångningen av solstrålningen är växthuset placerat mot söder. Huvudväggen tillsammans med den östra är svartmålad på insidan för att absorbera så mycket av solstrålningen och konvertera det till värme. Den västra väggen är vitmålad för att reflektera solstrålningen från tidig morgon.

Lingshed hostel elevboende I Choglamsar, ca 7 km från Leh
Lingshed hostel elevboende I Choglamsar, ca 7 km från Leh

LEHO hjälpte Lingshed Area Development Foundation att bygga två växthus som kan delvis försörja elevboendet med fräscha grönsaker. Ett av växthusen är dock mycket lägre. Det ska användas mestadels för plantproduktion.

Den 28 oktober deltog jag och Nathalie i en workshop som handlade om transplantation av växterna, främst spenat och sallad. Ghulam Rasul var resurspersonen som guidade workshopen. LEHO ser Rasul som en mycket progressiv bonde och därför har samarbetet med honom under många år. I workshopen har dessutom flera av barnen från elevboendet deltagit. På så sätt kunde den grundläggande kunskapen om odlingen av grönsaker överföras till den unga generationen av Ladakh-befolkningen. Både etablering av växthusen och utbildning av eleverna i ekologiskt jordbruk är mycket värdefulla aktiviteter för att stärka det lokala samhällets hållbarhet, inte bara här och nu utan även i framtiden.

Kurs i transplantation inuti växthuset
Kurs i transplantation inuti ett av växthusen på Lingshed hostel

Vi har mens!

10122016-dsc_0309

Mens! En naturlig del av livet, något som de flesta kvinnor har men väldigt få människor vågar prata öppet om. Varför är ordet mens så tabubelagt egentligen? Varför tvingas kvinnor till ett ständigt smusslande? På jobbet, i skolan och på gymnastiken. Och hur är det ens möjligt att mens än idag kopplas ihop med skam och anses vara smutsigt? Det är ju bara lite blod. Frågorna är många och vi har långt ifrån alla svar, men vi lyfter gladeligen debatten för att fler kvinnor ska ha möjlighet att leva ett hälsosamt liv med det vi tjejer har en gång i månaden – ja ni vet, mens!

mens_kvinnorFörsta dagen på organisationen Keystone fick vi oss en tankeställare. Det skulle komma att bli en dag i mensens tecken. Inom the Indigenous People’s Programme hade en bestämt sig för lyfta frågor som rör just kvinnor och mens. Allt från grundläggande kunskaper om vad som händer i kroppen till problem som kvinnor stöter på i samhället. Klockan hade slagit halv tio denna måndag och i föreläsningssalen var det full aktivitet. Vi slog oss ner på varsin dyna med utsikt över de iögonfallande väggmålningarna från golv till tak, skapade av urfolksgruppen Kurumba i byarna runt Kotagiri. De olika motiven i grönt, brunt och rött har målats med färg tillverkad av blad, bark och jord och visar bybornas dagliga aktiviteter, traditioner och kultur. På golvet satt Kathy från Ecco Femme tillsammans med personal från Keystone och ett tjugotal kvinnor från olika byar i området. Vi huttrade lite, klädda i för tunna kläder och insåg att det var tur att vi båda valt att ta på oss hela skor och strumpor den dagen. Klimatet i Nilgiribergen är helt annorlunda från det vi blivit vana vid sen vi kom till Indien för drygt sex veckor sedan. På 1800 meters höjd är luften både friskare och kyligare, och utsikten här är svårslagen.

Vi började med att berätta om vår första mens och vårt starkaste minne därifrån. Redan där snurrade
tankarna. Har vi någonsin suttit i ett rum och pratat öppet om mens med okända människor? Har vi någonsin pratat om våra känslor kring mens med andra än våra vänner? Aldrig. Men i skolan då… har vi någonsin gått igenom vad som händer i kroppen vid mens? Nja. En snabb genomgång på sexualundervisningen möjligtvis, där majoriteten av klassen satt och fnissade. Annars nej. Så fort ordet mens nämns i Sverige känns det ofta som att folk ryggar tillbaka. Mens. Usch, sådant ska en ju hålla för sig själv.

Kathy berättade även om olika mensskydd. Hur bindor och tamponger innehåller osynliga kemikalier, som är skadliga för kroppen och naturen, och vilka andra alternativ som finns. Diskussionerna om mens var därmed i full gång och många hade svårt att vara tysta. Det är lätt att munnen går i ett när något som är en så pass viktig del av livet äntligen är i fokus. När menskoppen kom fram kunde kvinnorna i rummet inte dölja sin chock. ”It looks scary” säger en av dem och skrattar. Trots att många tyckte att menskoppen var konstig blev den populärast bland alla.

22112016-dsc_0183-2Ecco Femme är en organisation som arbetar för ökad sexuell hälsa, genom att tillverka miljö- och
människovänliga mensskydd och hålla seminarium för kvinnor om mens. Det största problemet enligt Kathy är att vi, alla människor oavsett kön, pratar för lite om mens. Mens anses vara fel och framförallt pinsamt. För att sudda ut denna tabu, måste vi som har mens gemensamt lära oss själva att prata om det. Först då kan vi förmedla kunskap till andra, och börja prata öppet om mens. ”The more that we get comfortable and knows how it works, we can be able to help others in our community” säger Kathy.

Det senaste året har indiska medier börjat belysa ämnet mens allt mer. I Indien handlar diskussionen mer om kvinnors rätt att röra sig fritt under sin menstruation, framförallt deras rätt att besöka hinduiska tempel och moskéer. Allt fler kvinnor börjar höja sin röst och lägga anspråk på sina rättigheter för att normalisera mens och frigöra sig själva. Men som sagts tidigare, i grund och botten måste vi börja prata mer. Vare sig det är med våra politiker, våra kompisar, vår partner eller människan framför oss i kön på Ica. Vi kommer inte sluta prata förrän mens anses vara lika rent som vatten. Frågan är om detta räcker? Vi tror det.

Koka marmelad på en spik

Jag skulle likna Ivitipora med en oas, om det inte vore för ironin i att det här är den torraste platsen jag varit på. Allt liksom flämtar av värmeslag så länge solen är uppe, marken böljar och vinden känns som en gigantisk hårtork på max. Du hittar människorna i skuggan med små blöta handdukar som de regelbundet slår över axeln för en sekunds svalka. Och träden, de vasformade toborochiträden ser ut som enorma vattenbehållare. De skulle kunna tyckas utgöra en provocerande syn när solen står som högst på himlen, men för guaranífolket symboliserar toborochin liv och sammanhållning. För även om ingen grönska vittnar om det så finns det färskvatten i marken, och i tal är alla varandras systrar och bröder.

Ivitipora som det ser ut idag har funnits i tio år. Här, ett par timmar söder om Santa Cruz i Bolivia, lever 45 familjer av urfolket Guaraní. Skolan och hemmen är varandras träffpunkter. Barnen lär sig både kastelanska och guaraní, och genom organisationer som Kawsay får byn stöttning med att stimulera sin kultur och få den att leva vidare. Vi är här för att arrangera en workshop i konservering av frukt. Marluce Borges är inbjuden från Brasilien och är den bland oss med huvudkunskapen, som både ungdomar och vuxna får ta del av i olika omgångar. Marmelad och konservering står på tapeten, något som följande dagar också kommer stänka på golvet. I klassrummet vi befinner oss i har barnen smyckat väggarna. ”Basta a la discriminación!” står det på en plansch. Och sedan alfabetet skrivet i majskorn. Tanken är att byn ska komma igång ytterligare med den lokala produktionen – för att frångå importberoendet och närma sig matsuveränitet.

ivitipora4

Workshopen går långsamt. Jag och Camila har fått i uppgift att filma allt, och agerar otåliga dokumentärfilmare. Vi kommer på tusen sätt som allt skulle kunna snabbas upp på. Men sedan tar vi några steg tillbaka för att försöka förstå var vår frustration kommer ifrån. Vi är båda så otroligt vana vid internet, vid att googla direkt och på några sekunder få den information vi söker. Snabbt. Snabbare. Ett informationssamhälle på steroider. När effektivt är synonymt med bäst så är det lätt att glömma vikten av den tredje metodiska genomgången av att koka sockerlag. Här möter vi nämligen ett muntligt informationssamhälle. Allt förs vidare mun till mun, öga mot öga. Det är en mekanik som kräver tålamod, framför allt i storgrupp, som vi inte riktigt är vana vid. Frågor som dyker upp hos deltagarna har bara en chans att få sitt svar: just där och då.

ivitipora3

Det finns ingen täckning. Och när vi av en slump snappar upp att Trump vunnit valet i USA går vi desperat i cirklar runt det största trädet i byn, det ryktas om tre stolpar där. ”No signal”, och vi vankar besvikna hem genom natten, utan upprörda facebookstatusar och experters förklaringsmodeller på näthinnan. I stället ligger vi i vår våningssäng och pratar, försöker med vår egen tankekraft formulera vad som hänt och vad det kommer få för konsekvenser i världen. Vi vänder och vrider på saken, ställer motfrågor till varandra, upprörs och lugnas om vart annat. Aldrig tar ämnet slut. Det finns så mycket att fylla tiden med som inte består av just scrollande. Jag försöker inte förkasta internetsamhället, min poäng är att inte heller förkasta det internetlösa. Det är nämligen lätt att framställa samhällen som motsatser. Rikt eller fattigt. Upplyst eller isolerat. Civiliserat eller primitivt. Nästan alltid är det också det västerländska som upphöjs. Det är ett gammalt och ohållbart sätt att se på världen. Frångår vi den snäva idealbilden tror jag också vi har goda chanser att bryta inkörda, destruktiva mönster i världspolitiken och i mötet med varandra. Fundera bara på det laddade ordet ”utveckling”. Vad associerar du med det? Varför? Efter tre veckor hemifrån känns det som att det är jag om någon som kommer från en isolerad kultur i negativ bemärkelse. Isolerad från klimatförändringar. Isolerad från arbetarnas verklighet som möjliggör vår konsumtion.

I slutet på workshopen står vi i en ring på golvet och alla får chansen att säga några ord om dagarna som gått. Resultatet, ett dussin burkar med färdig mangomarmelad och konserverad papaya, står uppradade på katedern.

ivitipora1

”Jag kommer börja tillverka det här, dels för att jag tycker det är roligt men också för att jag enkelt kan vända mig till mina systrar om jag undrar något.”  säger Luciana Iropui. Hon understryker också vikten av att tillsammans hålla kunskapen vid liv genom att praktisera den, föra den vidare och våga prova sig fram.

Men innan det blir någon klibbig fruktmassa att tala om behöver Ivitipora först odla sin egen frukt, och det finns hopp om att både mango och ananas ska få fäste i marken. Tillsammans med byns ungdomar kommer Camila framöver göra en närmare kartläggning av växtligheten och vilka potentialen är. För mig har vistelsen här kommit till sitt slut, och jag tar med mig erfarenheten av att ha kokat marmelad i världens utåt sett torraste oas.

Deltagarna på workshopen med sina barn
Deltagare på workshopen med sina barn

 

/Sonja Román