På den indiska landsbygden är migrationen av människor från land till stad påtaglig. I nästan varenda familj har en eller flera medlemmar lämnat de torra fälten för att söka lyckan i Chennai, Singapore, Delhi eller Dubai.
För att ta reda på hur ungdomar tänker om detta, vilka orsaker som ligger bakom och vilka konsekvenserna blir hade vi i helgen workshops med skolungdomar mellan 14 och 16 år. På lördagen flickor, på söndagen pojkar.
Redan klockan nio på lördag morgon började det välla in flickor. Vi hade väntat oss runt 20 deltagare, men fick mer än det dubbla! Jag (Jonna) som väntade på att Anna skulle komma med bussen från Trichy blev en aning stressad och försökte på ett nervöst sätt fördriva tiden med kallprat. Det gick sådär.
När vi väl fått teknik och deltagare på plats var workshopen i alla fall jätterolig! Alla hade verkligen kloka och intressanta åsikter, och deltog med stort engagemang, så att åtminstone vi tyckte att det var väldigt givande. Förhoppningsvis lärde sig deltagarna också något nytt, men svar på det får vi först när vi lyckats muta någon att översätta alla utvärderingar 🙂
I helgen gick årets höjdpunkt här i Tamil Nadu av stapeln, nämligen skördehögtiden Pongal. Kontoret tömdes och alla gav sig av mot sina hembyar för att fira med vänner och familj. Även jag och Anna packade våra ryggsäckar för att delta i firandet och i dagarna tre har vi fått besöka våra kollegor och rumskamrater i deras hem. Det har varit helt fantastiskt roligt, tedrickandet har varit intensivare än någonsin och återigen har vi förundrats över hur öppna och välkomnande alla är här. I söndags kom baksmällan, och i våra sängar fick vi tid att fundera. Vi insåg att bakom alla välkomnande leenden och festligheter finns en tuff verklighet.
I år var tredje året i rad som skördefesten firades trots att ingen skörd fanns att fira. I tre år har regnen kommit alltför sent och alltför oregelbundet för odling. När vi besöker familjerna i byarna runt Kolunji ser vi en av konsekvenserna av detta. I nästan alla hus finns endast kvinnor. Av fäder, bröder och äkta män ser vi inte en skymt. De är på annan ort, en man jobbar som byggnadsarbetare i miljonstaden Chennai, bröder och farbröder gör detsamma i ständigt växande städer i Singapore eller Dubai. Bara ett fåtal kommer hem för att fira högtiden, andra skickar hem lite extra pengar. Men många lyser med sin frånvaro, och så även pengarna.
Migrationen från landsbygden till städerna är påtaglig. Den kan ha många anledningar, men en av de huvudsakliga är att jordbruket inte längre går att leva på. Kostnaderna på insatsmedel är för höga, priserna på varorna för låga och regnen för sällsynta. I hopp om en bättre framtid ger sig tusentals unga män iväg för att jobba på byggen i jättestäder. De bygger det nya, moderna Indien. Bakom sig lämnar de mödrar, fruar och systrar. Kvinnor som lämnas att försörja en hel familj genom att bruka den hopplöst torra jorden. Det är en tung börda att bära.
Jag tänker på den svenska landsbygden. På de norrländska inlandskommunerna ungdomar flyr från så fort de kan. I Sverige har migrationen pågått länge, här har den bara börjat. I Indien myllrar det fortfarande i byarna. Skola, sjukhus och bank är aldrig långt bort. Ännu är det långt kvar till de svenska spökstäder som många mindre orter är idag. Jag försöker föreställa mig vad som skulle hända här, i Indien, om migrationen fortsätter. Tanken är hisnande.
Låt oss hoppas att det inte går så långt här. Låt oss hitta lösningar som gör att människor kan leva och försörja sig på landsbygden i framtiden. Låt oss framförallt se till att ökningen av växthusgaser i atmosfären stoppas nu, innan det är alldeles försent. Medan det fortfarande, med anpassningar, är möjligt att odla jorden i byarna runt Kolunji. För att stoppa migrationen. Och för att man i framtiden faktiskt har en skörd att fira på Pongal.