organic agriculture – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

31 december, 20171 januari, 2018

När maten brister

Geyshes Nawang Jargchup, rektor på Lingshed hostel

Ett av bidragen till det ladakhiska samhället som Lingshed Area Development Foundation tillförde är Lingshed elevboende. LADF grundades året 2004 av Geyshes Nawang Jargchup, en buddhistisk munk som idag är även rektor på boendet. Lingshed elevboendet grundades med tanken på barn och ungdomar som kommer från Ladakhs avlägsna byar där inga skolor finns.

Elevboendet, precis som hela Ladakh, är beroende till en hög grad (cirka 50%) av maten som importeras från de lägre delarna av landet. Under vintern är dock den enda vägen som förbinder området med resten av Indien stängd på grund av snöfall. Under perioden från november till april är den enda möjligheten att transportera varor till Ladakh är att föra dem med flyg. Det har givetvis en negativ inverkan på miljön och å andra sidan gör priserna på varorna väldigt höga. På så sätt blir den importerade maten otillgänglig för de flesta av lokalbefolkningen. Brist på mat kan i sin tur leda till undernäring. Skolelever är bland de som är mest utsatta för detta.

En av lösningarna är ett Förbättrad Växthus (Improved Greenhouse) – en teknologisk lösning som utvecklades av LEHO. Konceptet är enkelt och kostnadseffektivt. Tanken är att fånga upp solstrålningen på dagen och konvertera den till värme som kan lagras och släppas under natten. Teknologin är välanpassad till det kalla men extremt soliga klimatet (Ladakh har cirka 360 soldagar per år). Detta gör att odling av lövgrönsaker är fortfarande möjlig trots så låg temperatur som minus 20 Celsius grader utanför växthuset.

För att maximera infångningen av solstrålningen är växthuset placerat mot söder. Huvudväggen tillsammans med den östra är svartmålad på insidan för att absorbera så mycket av solstrålningen och konvertera det till värme. Den västra väggen är vitmålad för att reflektera solstrålningen från tidig morgon.

Lingshed hostel elevboende I Choglamsar, ca 7 km från Leh

LEHO hjälpte Lingshed Area Development Foundation att bygga två växthus som kan delvis försörja elevboendet med fräscha grönsaker. Ett av växthusen är dock mycket lägre. Det ska användas mestadels för plantproduktion.

Den 28 oktober deltog jag och Nathalie i en workshop som handlade om transplantation av växterna, främst spenat och sallad. Ghulam Rasul var resurspersonen som guidade workshopen. LEHO ser Rasul som en mycket progressiv bonde och därför har samarbetet med honom under många år. I workshopen har dessutom flera av barnen från elevboendet deltagit. På så sätt kunde den grundläggande kunskapen om odlingen av grönsaker överföras till den unga generationen av Ladakh-befolkningen. Både etablering av växthusen och utbildning av eleverna i ekologiskt jordbruk är mycket värdefulla aktiviteter för att stärka det lokala samhällets hållbarhet, inte bara här och nu utan även i framtiden.

Kurs i transplantation inuti växthuset — Kurs i transplantation inuti ett av växthusen på Lingshed hostel

20 december, 2017

Kunskap är makt

Kunniga bönder på CIRHEPs träningscenter

CIRHEP är en lokal organisation. De har under lång tid arbetat med ett ganska begränsat område och sakta men säkert, med projekt efter projekt, skapat faktiskt förändring där. Området som CIRHEP berör var i början av 2000-talet en stenig och i stort sätt obrukbar plats med mycket få invånare. Men så har det inte alltid varit. Backar man klockan ytterligare några årtionden så var det en plats med gott om grönska och barn som lekte i floderna.

– Jag brukade leka i floden varje dag! Vi gick så ofta på fruktig mark eller i vatten att vi hade mycket problem med utslag och sår mellan tårna. Varje kväll fick vi gnugga tamarind där, det hade en läkande effekt, säger CIRHEPs ordförande P.M. Mohan som var en av de barn som lekte i floden.

Men klimatet förändrades och den så viktiga monsunen uteblev år efter år. Sakta men säkert torkade floderna ut och den tidigare så gröna naturen blev enfärgat beige. CIRHEPs första stora projekt blev att göra det mesta av det lilla regn som trots allt föll. Grundvattennivåerna stabiliserades efter en tid och grönska började bryta av mot havet av beige. Människorna började återvända till platsen och försök till odling påbörjades. Den tidigare obrukbara marken luckrades upp och mängden organisk materia i jorden ökade.

Ökningen har nåtts genom en rad projekt som CIRHEP genomfört. Det senaste i raden kallas climate proofing project och drog igång 2016. För att det ska vara en jord i gott skick ska mängden organisk materia vara över 2%. När de första testerna togs 2010 var värdet knappt 0.2%. Denna soliga decemberdag hade resultaten av årets tester kommit tillbaka och Rajkumar, som håller i projektet, var exalterad.

– Snittet låg kring 0.6%. Det är en ökning på 0.4% och det är vi mycket nöjda med. Vissa av proverna visade på siffror kring 1.5% vilket är oerhört glädjande, säger Rajkumar.

För att berätta om resultatet och framförallt förklara vad det skulle innebära hade 30 av bönderna i området bjudits in till träningscentret.

– För de bönder som använder kemikalier så kan de med hjälp av dessa prover få reda på vilka kemikalier de behöver använda. Istället för att använda 100kg kemikalier så behöver de bara använda 25kg av rätt kemikalie, och resultatet blir dessutom bättre, säger Mohan.

Även för bönder som inte använder kemikalier är det viktigt att veta hur deras jord mår. Med hjälp av resultatet kan de se vilken typ av gröda som kommer växa bra och vilken typ av gröda som inte kommer göra det. Exempelvis var det en ekologisk bonde som kunde fördubbla sina intäkter med hjälp av informationen undersökningen gav, åtminstone i teorin.

– Det finns flera problem med detta. Framförallt så kan det vara svårt att förstå. Bönderna får ett papper av oss där det står en mängd siffror och fakta om deras jord. Men om de inte förstår vad siffrorna betyder så blir allt förgäves. Så idag hade vi en kunnig person med på mötet som kunde förklara för de på ett bra sätt, säger Mohan.

Efter mötet avslutats pratar vi med en ovanligt känslosam Rajkumar.

– Vi har jobbat i 13 år med samma bönder, i samma område, och jag är väldigt lycklig över att arbeta på detta vis. Vi har under årens lopp kunnat följa den utveckling som skett i området och eftersom problemen uppstått sökt att lösa dem. Arbetet har underlättats av att vi har en relation till människorna och genom den har en tillit vuxit fram, säger Rajkumar.

Papprena med resultaten började genast jämföras

13 november, 201714 november, 2017

Praktiskt arbete med abstrakta problem

När vi i Sverige pratar om klimatförändringar lämnar det en ofta med en bitter eftersmak. Eller så känns det åtminstone för undertecknad. Det är globala problem såsom en temperaturhöjning i haven, en utdöende fauna i hela världsdelar eller öknar som breder ut sig på platser där det tidigare vibrerat av liv.

När man presenteras med fakta som visar att det är så situationen är och att alla tecken pekar på en fortsatt negativ trend kan det bli svårt att inte falla ner i hopplöshetens och ångestens mörka djup. Vissa av oss hanterar det bättre än andra och kan borsta av sig känslan, men för andra kan känslan bita sig kvar. Olika typer av aktivism kan då bli som ett sätt att hämta andan. Vi måste göra något, men vad kan man göra för att stoppa så pass oöverskådliga problem? Känslan har till och med fått ett namn: klimatångest. Vi går med i organisationer som kämpar för förändring, köper second-hand, tar cykeln till jobbet och sorterar sina sopor. Men trots allt det kan känslan bita sig kvar. Måste. Göra. Mer.

Med denna bakgrund anlände vi till CIRHEP och södra Indien.

Rajkumar, en av de som jobbar på CIRHEP, håller full koll på de 3500 plantorna som ska delas ut.

När en av grundarna till organisationen, Mohan, satte sig ner med oss för en grundlig genomgång av problemen som de ställs inför så började undermedvetet bygga upp murar för att hantera den fruktansvärda situation som man kunde ana att de hade. Efter att han pratat ett tag kikade jag upp bakom muren. Vänta nu, vad är det han säger. Situationen var som väntat illa. Området ligger i en regnskugga på grund av bergskedjan Western Ghats som girigt suger åt sig det mesta av regnet, och flera av de senaste åren har den årliga regnmängden sjunkit till under hälften av genomsnittet. Men när Mohan pratade om det var det med en helt annan retorik än vad man vant sig vid. När han lagt fram problematiken gick han snabbt vidare till det som organisationen gör för att förbättra läget. Och här kommer det fantastiska. Det gjorde skillnad och det kunde han visa. Känslan var ren och skär eufori och hjärnan gjorde frivolter av lycka. Det var befriande att inte tänka på klimatförändringar på en global nivå, utan på den lokala nivå som organisationen arbetade med. Det kändes så självklart. Det här är det område vi arbetar med förklarade Mohan och det här är de problem vi ställs inför. Vi har genomfört dessa projekt och det här är resultatet.

"Langen går" gällde när den fullproppade lastbilen med plantor skulle lastas ur. — ”Langen går” gällde när den fullproppade lastbilen med plantor skulle lastas ur.

Kommande vecka skulle flera tusen nyfödda fruktträd delas ut, något som inte kostat så mycket men som kommer att göra skillnad. Det är ett projekt som hjälper människorna såväl som naturen. Framförallt är det två fördelar som kommer av projektet: Fruktträden planteras i anslutning till åkrarna och stärker på så sätt motståndskraften (exakt hur det fungerar tänker jag inte gå in på här) och frukten som de genererar ger viktiga näringsämnen till människor som är i stort behov av det. Praktiskt arbete med distribueringen av träden upptog mycket av vår tid. Hundratals bönder vallfärdade till centret för att få sin beskärda del. En stor mängd av de små träden lastades på en lastbil och kördes till en by en bit bort och där möttes än fler bönder och ingen gick hem tomhänt.

Mötet inleddes med ett tal från representanten från jordbruksdepartementet.

Veckan efter var det dags för ett möte på centret. 37 bönder slog sig ned under takfläktarna i den luftiga byggnaden. Till mötet hade även en myndighetsperson kommit och han tog plats längst fram tillsammans med CIRHEPs personal. Myndighetspersonen höll ett inledande tal och möttes av vad vi tolkade som varma applåder. Sen var det dags för mötets höjdpunkt. Var och en av de närvarande bönderna hade valts ut noggrant, kravet var att de skulle vara progressiva och arbeta på ett ekologiskt vis. En efter en ropades de upp och fick komma fram till podiet. Där fick de skriva under en rad papper. Därefter fick de ett värdepapper för ett lån. Ett lån som de inte skulle kunna fått utan stöd från CIRHEP. Lånen var öronmärkta för specifika saker som just de behövde men med den gemensamma nämnaren att de skulle underlätta deras ekologiska jordbruk.

Vid podiet satt Dhanabalan och Rajkumar från CIRHEP och fördelade lånen.

Efteråt när vi pratade med personalen på CIRHEP om hur det gått gick leendena från öra till öra. Pengarna som bönderna fick tillgång skulle med största sannolikhet bli använda väl och de var barnsligt glada över att ha fått vara med om den stora händelsen i böndernas liv.

19 februari, 20155 mars, 2015

Att återvända till den goda väntan

Ibland är det så solklart hur pengar kan påverka ett liv. De säger att med pengar kan du göra nästan allt. Och frånvaron av pengar – den innebär alltså en begränsning. Mycket av det vi vill göra hänger på om månadens lön räcker till efter att maten köpts och hyrorna betalts. Marginalerna är inte lika stora för alla, nu om någonsin förstår jag det. En födelsedagstårta eller ett par nya sandaler är inget att ta för givet.

Något som blivit väl synligt i min vardag är att för vissa personer kan denna inkomst hänga på något så basalt som vädret. Kommer det något regn? Om inte, så torkar ju jorden ut. Och om det kommer för mycket, då dränks grödorna. Och döda majsplantor genererar inga pengar. Förstörd havre kommer inte fylla magen på några djur. Svältande kor ger inte mycket mjölk, och hungriga kycklingar kommer inte värpa några ägg.

När jag återvände till mitt hem i La Buena Esperanza, ”Den Goda Väntan”, efter semestern möttes jag av varma leenden och långa, hårda kramar av min familj här i Ecuador. Jag överöstes av kärlek. De påpekade vilken lycka det var att ha mig tillbaka. Dels för att jag nu fyllt mitt gamla tomrum, men också för att jag tog med mig regnet tillbaka.

De senaste åren har det blivit svårare att samarbeta med vädret. Det beror på klimatförändringarna. Farmor Mamisena förklarar att hon inte känner igen vädret längre, när vi för femte dagen i rad hänger ut vår fortfarande regnblöta tvätt på tork. När jag kom tillbaka från semestern regnade det konstant i veckor. Månaden innan föll knappt en droppe. Grödorna skrumpnade ihop och jorden blev obrukbar. De hungriga djuren såldes och vattenransonering infördes i de torraste delarna.

Det känns tungt att veta att klimatpriset bönderna får betala är för något de själva inte varit med och vållat. De vet att vädret allt oftare är emot dem, och de är väl medvetna om de anpassningar de dagligen tvingas göra. Men handlingarna som gett upphov till dagens klimattillstånd, är för många av bönderna i Cayambe okända. Det är inte dem som har förorenat eller missbrukat jordens resurser. De förtjänar inte dessa motgångar.

Trots denna orättvisa och ständiga väderkarusell, så kämpar de vidare. Det finns inga andra alternativ, det här är deras liv. Varje dag går Mamisena med lika starka kliv iväg till djuren och grödorna. Hon hälsar med samma skimrande leende på mig när jag nyvaket möter henne på morgonen, och gör allt som göras kan för att förbättra situationen. Tar sitt klimatansvar. Helhjärtat, och utan tvivel.

Detta inspirerar mig. Detta får mig att fundera kring hur jorden skulle se ut om vi alla tog vårt klimatansvar. Om vi alla gjorde det som göras kan, lika helhjärtat som våra bönder i Cayambe.

Väntan på vädret var för denna gång över. Med regnets återkomst kunde vardagen sätta fart igen. Arbetet började om på nytt. Jorden arbetades och fröer såddes. Min familj adopterade en kalv och sådde potäter under fullmånen. Och nu är det grönt igen. Grödorna växer, havren skördas och djuren är mätta. Mamisena pekar mot majsfältet; återigen har vi majs så det räcker månaden ut!

Livet här är fyllt av rikedomar.

26 november, 2014

På tal om ekologiskt jordbruk, svält och så

Att som agronomstudent på SLU och för tillfället praktikant i Indien följa den senaste veckans debatt om huruvida ekologiskt jordbruk leder till svält (läs här) eller inte har varit både engagerande, förvirrande och frustrerande.

Förvirrande, eftersom att jag står med ena foten i en värld där konventionellt jordbruk med kemisk bekämpning och mineralgödsel som självklara insatsmedel generellt förespråkas och anses vara det normala. I mitt Facebook-flöde delas SLU-forskarnas artikel gång på gång, följt av kommentarer som ”äntligen någon som vågar säga sanningen”. Jag läser artikeln och känner igen argumentationen, mycket av det har forskarna själva förklarat för mig i detaljerade diagram och tabeller. Jag förstår deras resonemang, tänker att de kanske ändå har en poäng.

Dagen efter att jag läst artikeln åker jag en skumpig och välfylld buss ut på den indiska landsbygden. Utanför fönstret syns mest obrukade fält och marken är en hård skorpa. Bristen på regn har gjort att många lantbrukare lämnat sina fält obearbetade den här säsongen, hellre än att investera i en gröda som de sedan får se torka bort. Vattenbristen har blivit allt mer påtaglig här. Skogsavverkning har fått grundvattennivåerna att sjunka och regnet kommer inte som det brukar till följd av klimatförändringarna.

Organisationen Kudumbam, där jag är praktikant, jobbar mycket med att utbilda bönder i ekologiskt lantbruk. De får lära sig vikten av att ha boskap för att få tillgång till organiskt gödsel, hur man tillverkar organiska bekämpningsmedel av vilda örter och hur en ökad diversitet i fälten leder till lägre angreppsrisk, högre och säkrare skördar och en mer varierad och hälsosam kost. Och det fungerar. Här, på den regnfattiga indiska landsbygden, är det ekologiska jordbruket räddningen för de som faktiskt svälter. Böndernas vittnesmål går emot de svenska SLU-forskarnas diagram, men bekräftar de rapporter som visar hur ekologiskt jordbruk faktiskt kan öka livsmedelssäkerheten på många ställen. (läs här). I konventionellt jordbruk är vi idag beroende av ändliga resurser som fosfor och fossilt bränsle. Det är inte hållbart. För de indiska lantbrukarna innebär det konventionella jordbruket dessutom skuldfällor, hälsorisker och en ensidig, näringsfattig kost.

Jag sitter på den varma bussen, svettig och frustrerad, och önskar att de där forskarna satt bredvid mig, att de också fick prata med kvinnorna som står hukade på fälten. Kanske skulle de då förstå att svält inte botas genom rekordskördar av höstvete i Skåne. Anledningarna till svält är mer komplexa än så. Därför kan inte svenska skördedata användas som bevis på att ekologiskt jordbruk leder till global svält.

Som så många andra kloka människor skrivit under veckan som gått, tror jag att vi i framtiden måste kompromissa och ta tillvara all kunskap, gammal som ny. Då kanske vi kan hitta hållbara lösningar för hur alla människor ska kunna äta sig mätta på hälsosam mat utan att vi förstör den jord som föder oss.