Pongal – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

30 januari, 202331 januari, 2023

Happy Pongal från Nicole hos Kudumbam!

För två veckor sedan inträffade Pongal, en Tamil högtid. Pongal är en skördefestival och ett av Tamil Nadus största firanden. Högtiden firas även i andra stater men under andra namn. Pongal pågår i fyra dagar med fokus på olika firanden.

Den första dagen heter Bhogi Pongal och är den dag då man städar och rensar hemmet på allt onödigt för att beteckna en nystart.
Till ära av solguden firas den andra dagen Surya Pongal. Pongal härleds från pongu, vilket ordagrant betyder ‘att koka över’, men Pongal är också namnet på en gröt gjord på ris, mjölk och jaggarey som offras till solguden. Jaggareyn som finns i både Pongal men även skördas och bearbetas från sockerrör är på så vis representativ för skördehögtiden.
Den tredje dagen, kallad Maatu Pongal, firas för att hedra boskapen och hur de med arbetskraft och gödsel bidrar till jordbruket.
Den sista dagen av högtiden är Kaanum Pongal som handlar om gemenskap och stärkandet av banden mellan par och familj.

Jag firade Pongal vid två tillfällen. Det första tillfället var med Kudumbam på Kolunji tillsammans med barnen som deltar i olika program där. Firandet bestod av att tillsammans förbereda Pongal som avnjöts vid lunch. Därefter erbjöds tal och sång och slutligen fick barnen nya kläder som de kunde använda under faktiska Pongal, veckan efter.

Det andra firandet skedde under Pongal, alltså veckan därpå och då firade jag tillsammans med Suresh från Kudumbam hos bonden Muniyan, hans fru Chitra, deras son Mahendran och deras gäster. De tillagade Pongal på traditionellt vis, vilket innebar att ett hål grävdes i marken över vilken man kokade gröten. De ställde även upp sockerrör runtom elden och under ställdes ljus, rökelse och offergåvor i form av mat. I och med att detta var tredje dagen, alltså Maatu Pongal, matades även korna med Pongal. Kvällen avslutades med fantastisk middag på ett bananblad och en helt underbar solnedgång.

Utöver detta visade Muniyan även sina fält där han har två olika sorters ris, jordnötter, sockerrör samt ett fält med mixed cropping där det växer gurkmeja och lök. Mixed cropping är en av de tekniker som Kudumbam använder och tränar bönder inom där man odlar olika sorters grödor samtidigt. Detta för att minimera risken att skörden skulle misslyckas, men även för att minska skadedjur samt öka jordens bördighet. Muniyan är en bonde som brinner för ekologiskt jordbruk och har nyligen börjat samarbeta med Kudumbam. Han berättade även att han höll på att experimentera med vilken typ av aubergine som ger mest avkastning och tar minst skada av skadedjur, genom att plantera olika sorter samtidigt. Att han var stolt över sitt arbete framgick tydligt och med tanke på det jobb och den dedikation han lagt ner är det föga förvånande.

Chitra som målar lergrytan som Pongal ska kokas i.

Muniyan vid sin mixed cropping åker med lök och gurkmeja. I bilden längst ner till höger ser ni gurkmeja.

Gäster plus mig och Muniyan (andra från höger)

17 januari, 201718 januari, 2017

Torka, död och skördefest – bönderna slits mellan hopp och förtvivlan

Klockan har precis passerat sju på morgonen när någon intensivt bankar på sovrumsdörren. Det tar en liten stund innan vi inser att vi befinner oss hemma hos Pandiyammal i byn Pappinayakan Patti. Vi är här för att fira Pongal, en årlig tamilsk skördefestival. Utanför dörren står Pandiyammal, hon har redan varit vaken i två timmar och tycker att det är dags för oss att gå upp. Vi ska kläs med sarees för först gången, håret ska fixas och sminket ska på. Det är inget snack om saken. Hon är inte ensam om att tycka det. Vi sitter på stengolvet och njuter av vårt morgonte när Muthu, Muniyammal och Sobana kommer in i det rosamålade rummet för att hjälpa oss med alla förberedelser. Bara att knyta en saree är en konst i sig.

Två veckor in på det nya året firas Pongal. Festivalen varar i två dagar och i vanliga fall tackar byborna gudarna för årets skörd. De senaste åren har det varit annorlunda. Människorna runtomkring oss är till synes i festlig stämning, men under ytan döljer sig en oro för framtiden. På grund av den extrema torkan har det inte blivit någon skörd för bönderna och nu ber de istället till gudarna att regnet ska falla över deras åkrar.

Efter en timme är vi redo att ge oss ut och fira. Kvinnorna runt oss bär sina sarees med elegans, att det döljer sig fem meter tyg runt deras kroppar går inte att urskilja. Annat är det med oss. Snubblandes tar vi oss fram och hoppas på att det vackra tyget inte ska gå sönder. Under festivalen går byborna från hus till hus där de tillsammans lagar rätten pongal, som består av ris, palmsocker, sockerrör och kardemumma och påminner lite om risgrynsgröt. Hela byn fylls av musik, färglada målningar vid namn kolams och doften av rökelse. Än en gång inser vi hur stark gemenskapen är här och att alla villkorslöst tar hand om varandra.

Det brukar sägas att ett nytt år innebär nya möjligheter, men i Tamil Nadu har 2017 hittills präglats av sorg. Delstaten har lidit det största antalet dödsfall någonsin på grund av självmord och stressrelaterade sjukdomar. Och det är många faktorer som spelar in. Bristen på regn är förödande för bönderna och torkan har lett till att många inte längre kan livnära sig på sitt jordbruk. Till råga på allt bestämde den nationella regeringen att över en natt ogiltigförklara alla 500- och 1000 rupeesedlar, sedlar som utgjorde 86 % av Indiens kontantdominerande ekonomi. Detta i ett försök att bekämpa den utbredda korruptionen som existerar i landet, något som var en god tanke men utfördes på fel sätt. Med världens näst största befolkning och nästintill stopp i pengaflödet blev det minst sagt kaotiskt. Dagliga slagmål i bankomatkön speglade den desperation som många kände för att komma åt de få nytryckta sedlar som fanns. Nu, två månader senare, kvarstår problemet och de som har drabbats hårdast är som vanligt de med minst pengar.

För bönderna innebär det här alltså en ohållbar levnadssituation och allt blir till en ond cirkel. Utebliven inkomst från sitt jordbruk i kombination med torkan och den svåra pengasituationen har lett till att många kämpar med att få mat på bordet, betala tillbaka sina lån till banken och ta nya lån. Att inte veta hur en ska överleva vardagen och betala tillbaka skulderna som ökar har lett till att människor dör av stressen eller inte ser någon annan utväg än att ta sina liv. Många andra tvingas migrera till städerna, vilket också är ett stort problem för landet då jordbruket är grundpelaren i Indiens ekonomi och matproduktion.

Våra tankar snurrar kring politikernas roll. Vad görs och vad kan göras bättre? Det vi har hört är att delstatsregeringen är svag och ostabil och har tidigare vägrat erkänna Tamil Nadu som en delstat i torka, något som skulle ge bönderna rätt till ekonomisk hjälp. Den senaste veckan har tidningarna rapporterat att detta trots allt kan bli möjligt, men det är fortfarande något som återstår att se. Vi funderar även över vår egen roll. Den rådande torkan är ju en följd av klimatförändringar och vi i väst är ju de största bovarna. Vad är en långsiktig lösning egentligen? Detta är frågan alla vill ha svar på. Det hela är en komplex situation som är svår för oss att förstå. Människor slits mellan hopp och förtvivlan och skratt avlöser gråt. Men Pongal fortsätter och vi firar vidare.

Om ni vill veta mer om böndernas situation kan ni lyssna på Shylet Moni, konsult från Visions Global Empowerment, här.

19 januari, 2015

Skördefest med bitter eftersmak

I helgen gick årets höjdpunkt här i Tamil Nadu av stapeln, nämligen skördehögtiden Pongal. Kontoret tömdes och alla gav sig av mot sina hembyar för att fira med vänner och familj. Även jag och Anna packade våra ryggsäckar för att delta i firandet och i dagarna tre har vi fått besöka våra kollegor och rumskamrater i deras hem. Det har varit helt fantastiskt roligt, tedrickandet har varit intensivare än någonsin och återigen har vi förundrats över hur öppna och välkomnande alla är här. I söndags kom baksmällan, och i våra sängar fick vi tid att fundera. Vi insåg att bakom alla välkomnande leenden och festligheter finns en tuff verklighet.

I år var tredje året i rad som skördefesten firades trots att ingen skörd fanns att fira. I tre år har regnen kommit alltför sent och alltför oregelbundet för odling. När vi besöker familjerna i byarna runt Kolunji ser vi en av konsekvenserna av detta. I nästan alla hus finns endast kvinnor. Av fäder, bröder och äkta män ser vi inte en skymt. De är på annan ort, en man jobbar som byggnadsarbetare i miljonstaden Chennai, bröder och farbröder gör detsamma i ständigt växande städer i Singapore eller Dubai. Bara ett fåtal kommer hem för att fira högtiden, andra skickar hem lite extra pengar. Men många lyser med sin frånvaro, och så även pengarna.

Migrationen från landsbygden till städerna är påtaglig. Den kan ha många anledningar, men en av de huvudsakliga är att jordbruket inte längre går att leva på. Kostnaderna på insatsmedel är för höga, priserna på varorna för låga och regnen för sällsynta. I hopp om en bättre framtid ger sig tusentals unga män iväg för att jobba på byggen i jättestäder. De bygger det nya, moderna Indien. Bakom sig lämnar de mödrar, fruar och systrar. Kvinnor som lämnas att försörja en hel familj genom att bruka den hopplöst torra jorden. Det är en tung börda att bära.

Jag tänker på den svenska landsbygden. På de norrländska inlandskommunerna ungdomar flyr från så fort de kan. I Sverige har migrationen pågått länge, här har den bara börjat. I Indien myllrar det fortfarande i byarna. Skola, sjukhus och bank är aldrig långt bort. Ännu är det långt kvar till de svenska spökstäder som många mindre orter är idag. Jag försöker föreställa mig vad som skulle hända här, i Indien, om migrationen fortsätter. Tanken är hisnande.

Låt oss hoppas att det inte går så långt här. Låt oss hitta lösningar som gör att människor kan leva och försörja sig på landsbygden i framtiden. Låt oss framförallt se till att ökningen av växthusgaser i atmosfären stoppas nu, innan det är alldeles försent. Medan det fortfarande, med anpassningar, är möjligt att odla jorden i byarna runt Kolunji. För att stoppa migrationen. Och för att man i framtiden faktiskt har en skörd att fira på Pongal.