Vi intervjuade fem SECMOL-studenter som fick dela med sig av sina tankar och erfarenheter kring hur klimatförändringarna påverkar Ladakh och Indien.
Parveen Akhtar 19 år från byn Chosker, Kargil
Vad är de viktigaste förändringarna vi behöver göra för att sakta ner klimatförändringarna?
Individen måste ta ett större ansvar. Vi gör mycket för att bli bättre, så som att minska användningen av plast och cykla istället för att ta bilen kortare sträckor. Vi borde försöka använda miljövänligare alternativ än plast, eftersom plast är väldigt dåligt för miljön och vi bör även bevara träden och skogar. Att informera människor om miljöförändringarna och dess konsekvenser är också en viktig del. Om vi gör allt detta tror jag att vi tillsammans kan sakta ner klimatförändringarna.
Urgain Thubstob, 17år från byn Tar
Vad innebär klimatförändringarna för dig?
Klimatet har förändrats fort runt om i världen och klimatet i Ladakh har påverkats dramatiskt. Glaciärerna smälter och många byar drabbas av vattenbrist. De äldre pratar om att de inte känner igen klimatet längre, så som att snön faller redan under hösten. Så som vi behandlar moder jord är fruktansvärt och jag tror inte att framtida generationer kommer klara sig. Moder jord har gett oss så mycket och jag tycker det är dags att ge tillbaka.
Ayan Rehman 18år, från byn Choglamsar
Vad tror du är de största problemen för Indien och för Ladakh när det kommer till klimatförstöringen?
I Indien finns det många problem, mycket fabriker och transport som förorenar, plats slängs längs vägarna överallt. Avskogning är ett ytterligt problem vi måste ta tag i och vi borde istället fokusera på att plantera träd. Det går även att se att temperaturökningen bidragit till många förändringar i Ladakh. Tidigare var det mycket snö under vintertid men nu ser vi inte alls den i samma utsträckning. Nu smälter snön fort och vi förlitar oss på glacierna här i Ladakh, så när de försvinner blir det problem med bland annat bevattning av jordbruksmark.
Tashi Lonzin 18år Ayee, Nubra Valley
Hur ser man klimatförändringarna i Ladakh?
Min erfarenhet av klimatförändringarna här i Ladakh är flera. Bara för några år sedan var det mycket snö på vintern. I Kardungla som är en av världens högst belägna vägar, brukade det vara extremt mycket snö, men nu är det annorlunda. Vi har stora problem med vattenbrist i våra byar. Nu måste vi bygga ice stupas (artificiella glaciärer), för att öka våra möjligheter till att dryga ut vattnet i byarna. Klimatet har också bidragit till naturkatastrofer så som ler-ras som spolar bort hus och åkrar.
Phuntsok Dolkhar 18år Taksha, Nubra
Vad gör SECMOL för att minska sitt klimatavtryck?
SECMOL drivs helt på solenergi, vi odlar våra egna grönsaker vilket minskar utsläppen då vi inte behöver transportera maten till campus i lika stor utsträckning. Vi använder oss även av torrkomposttoalett vilket gör att användningen av vatten minimeras samt att vi kan gödsla med den förmultnande avföringen. Detta innebär att vi inte behöver använda konstgödsel. Alla byggnader på campus är byggda på ekologiska och närproducerade material. Slutligen försöker vi i så stor utsträckning som möjligt att minimera samt återanvända allt skräp på SECMOL.
Går det att resa hållbart? En fråga som kan ha flera svar och en fråga som blir mer och mer relevant. När vi tänker på hållbart resande, kommer nog miljön i åtanke för de flesta direkt, men det innefattar mer än bara det. Kultur, människa och ekonomi måste också det räknas in i ekvationen.
Vackra Takmachik där det finns en hel del home stays.
Stanzin Chonjor också kallad Dawa som tidigare har varit engagerad i Ledeg har arbetat med och arbetar fortfarande med hållbarhetsfrågor relaterade till turism i Ladakh. Han pekar på flera viktiga och intressanta aspekter och beskrover turism som en treenighet, där ekonomi, hållbarhet och kultur måste samspela för att turismen ska kunna fortgå i den takt det gör just nu. Pengarna ska gå in i byarna och till byborna. Leh har exploderat under de senaste tio åren, hotell, restauranger och butiker poppar upp i högt tempo, så exploateringen av land behöver hejdas och homestays kan vara en del i lösningen, stora hotell kräver mer resurser och att bygga nya betyder höge belastning. Kulturen är en extremt viktig del av Ladakh, både när det kommer till att lära ut den men kanske allra främst när det kommer till att bevara den.
Turismen har många för och nackdelar, detta är även något befolkningen i Ladakh har delade åsikter om. Under de nästan tre månader vi nu spenderat i Ladakh, har vi hunnit prata med en hel del människor och åsikterna är delade. Många ser att ekonomin klart är ett stort plus och något som hjälpt att bygga upp och utveckla regionen på många vis. Även utbytet med människor från olika platser i världen kan vara positivt. Men det är framför allt kulturen, traditionerna och miljön som oroar många i den Ladakhiska populationen.
Hur ett typiskt hus kan se ut i Ladakh.
Rädslan om att kultur och traditioner tynar bort beror bland annat på att man flyttar in till Leh, lämnar sin familj, sitt jordbruk och sin by. I Ladakh är traditioner och kultur unikt för varje by och den är en stor del av samhället i stort. Familjen spelar en viktig roll och många gånger bor man i generationer ihop. Att flytta in till Leh är av ekonomiska själ, de är där man kan jobba med turistnäringen och där man kan göra pengar. Många i Ladakh livnär sig som bönder och gjort i många generationer, men om det inte finns någon som kan ta hand om eller ta över lantbruket luckras byar sakta men säkert upp. De traditioner som en gång funnits i varje enskild by blir till historia.
Ett ytterligare problem handlar om nedskräpning. Vissa hävdar att det är turisternas fel att nedskräpning har blivit ett ökat problem, medan andra menar att det absolut har en inverkan men att problemet inte enbart ligger där. Åsikter om vem som bär det tyngsta ansvaret för nedskräpning är delad men kanske inte allra minst ligger problemet djupare, nämligen hos politiker och Indien som nation. Vem som än bär ansvaret, finns problemet definitivt där och behöver åtgärdas, men hur verkar vara en tio miljoners fråga.
Hur det kan se ut inne hos en familj.
Vad kan göras för att minimera problemen samtidig låta turismen frodas. Ett initiativ handlar om att förflytta turisterna. Förflytta dem får staden Leh och ut till byarna runt om. Inne i Leh ser du hotell slå upp sina portar till höger och vänster, nya restauranger och om du frågar människor i Ladakh känner de knappt igen sin stad. Att få turisterna att boka boende utanför Leh och sedan få dem att göra turer därifrån i stället för att utgå från Leh, är en lösning. Vad som har hänt är att olika initiativ dragits igång för att hjälpa familjer ute i byarna att förbereda sig för att öppna sina egna homestays. Kunskap gllande vad osm behövs i hemmen för att bedriva denna typ av verksamhet, enklare engelskafraser för att kunna kommunicera med internationella resenärer. I ett homestay ges turisterna möjligheten att faktiskt få se hur en typisk Ladakhisk familj lever, vad de lagar och äter för mat samt få en helt annan inblick i den kultur och historia just den byn har.
En lite mer festlig måltid vi blev serverade på ett home stay.
Genom homestays ges familjerna möjligheten att stanna kvar i sina byar vilket både minskar belastningen på Leh. Liksom gör det möjligt för hela familjen att stanna för att ta hand om sitt homestay, sitt jordbruk samt bevara de traditioner som finns. Ett nästa steg handlar om att låta lokala turer tas om hand av lokalbefolkningen samt att turisterna kan fika, äta och handla på hos lokala handlare. Detta genererar i sin tur ytterligare pengar in i respektive by.
I slutändan handlar det om att skapa ett så hållbart sätt som möjligt för att resa. Det blir bara viktigare att bevara och ta hand om det som finns, utveckla och bidra på ett hållbart sätt. Ladakh har några idéer och visioner för att göra detta verkligt.
Vi fick äran att bli inbjudna till Ayee Spring Festival av Dr. Nordan Otzer som är en god vän till föreningen Ladakhs vänner. Dr. Nordan har tidigare varit på besök i Sverige där han blev väl omhändertagen av Ladakhs vänner och ville nu göra samma för oss. För att ta sig från SECMOL till Ayee i Nubra Valley behövde vi korsa en av världens högst belagda vägar, Khardungla passet. Passet ligger på 5480 meter över havet och hade en helt fantastisk utsikt, bergen och vägarna var täckta av snö. Vägarna var absolut inte i sitt bästa skick och vi fick vid flera tillfällen stanna för att hjälpa andra bilister att knuffa på deras bilar för att komma loss från is och snödrivor. Det var en guppig, ibland lite läskig men en helt otrolig upplevelse. När vi anlände i Ayee blev det en kort utflykt i byn innan vi blev serverade det obligatoriska teet´t på vårt home stay. Att bo på home stay är något som Ladakh försöker att uppmuntra i stor utsträckning, men det kommer det ett senare inlägg om. Mat serverades och vi delade kvällen med familjen innan var det dags för sängen vilket kom att bli vår absolut kallaste natt i Ladakh.
Khardungla passet – Mia-Maria, Nedun, Melina och LinneaHomstay i Ayee. Mia-Maria, Nathalie, Rosa, Linnea, Melina och Nicolas
Ayee Spring Festival var ett tillfälle för unga kvinnor att delta i en workshop i isklättring samt att lyfta den ladakhiska kulturen och traditioner. Festivalen bjöd på traditionell dans, sång, mat samt intressanta tal och prisutdelning. Stämningen var fylld med glädje och förhoppning, vi bemöttes med värme och nyfikenhet.
Ayee Icestupa, två av tjejerna från workshopen uppe och klättrarAyee Spring Festival
Kvinnor som uppträder traditionell dans iklädda Ladakhisk traditionell dress.Traditionell Ladakhi mat serverades under dagen, ris, dal, kokt ägg i curry och mycket annat.
När vi fick möjlighet tog vi tillfället att intervjua några av festivalens deltagare. Trots språkbarriären fick vi intressanta berättelser som öppnade upp våra ögon för den ladakhiska kulturen.
Vi fick bland annat möjligheten att sitta ner med Rincehn Lhamo från National Commission for Minorities (NCM) och ställa några frågor i relation till det tal hon höll om ladakhiska kvinnors rättigheter under festivalen. NCM grundades år 1992 och är ansluten till FN:s deklaration gällande minoritetsgrupper. Indien identifierar sex minoritetsgrupper; muslimer, kristna, sikhs, buddister, zoroastrians (Parsis) och Jains. Kommitténs syfte handlar om att skydda samt värna om minoritetsgrupperna i Indien. Rinchen Lhamo blev i december 2021 vald som representant för den buddhistiska minoriteten. Enligt tidningen Reach Ladakh uppger hon att det finns planer på att lägga extra fokus på att stödja minoritetsgrupper i Ladakh de närmsta tre åren. NCM och dess medlemmar är stationerade i New Delhi.
Hur skulle du beskriva situationen för kvinnor i Ladakh idag?
Kvinnor i Ladakh blir mer och mer jämställda, men det finns fortfarande svårigheter som vi måste bemöta. Dels handlar det om att ge kvinnor plats i olika typer av forum. När det är event och festivaler tenderar det oftast att vara män som är inbjudna som hedersgäster och som talare. Det finns ett tvivel gentemot kvinnor vilket gör att de hamnar utanför sammanhang där politiska beslut fattas. Samtidigt har kvinnor en stor roll i hemmet och ansvarar för många delar i samhället. De är ofta nyckeln till att hålla goda relationer grannar sinsemellan, få hushållet att gå runt, ge råd samt fatta beslut inom hemmet. Kvinnorna tar ofta både hand om hushållet samtidigt som de har ett inkomstbringande arbete.
Jag har fått berättat för mig att Ladakh lever i ett matriarkatsamhälle, håller du med om det?
Kvinnor är extremt viktiga i hemmet, de är de som tar ansvar över i princip allt och det är hos dem familjen söker svar. De upprätthåller hemmet och har ett stort ansvar för att samhället ska rulla, men de får aldrig fatta betydande beslut på en högre nivå utanför hemmet.
I andra delar av Indien kan en flicka många gånger ses som en förbannelse och det är heller inte ovanligt att man väljer att göra en abort om man vet att det kommer bli en flicka. Som tidigare nämnt ser vi även hur kvinnor exkluderas inom politiken eftersom det i dagsläget inte finns någon kvinna som innehar en befattning i den ladakhiska politiken. Vi hade kunnat reservera platser för kvinnor på rådspositioner, men det gör vi inte. Detta är något jag ifrågasätter varje gång jag får tillfälle, men får aldrig något svar.
Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan Ladakh och resterande Indien när det kommer till jämställdhet?
Det är svårt att jämföra, framför allt eftersom ladakhiska kvinnor är så starka. Men en skillnad är varför vi studerar. I många delar av Indien studerar kvinnor hårt för att kunna gifta sig med en ”bra” man medan de ladakhiska kvinnorna studerar för sin egen framtid och utvecklings skull. Även sättet man uppmuntrar till utbildning skiljer sig från resten av Indien. Här i Ladakh uppmuntrar vi till lärande för utveckling och för kvinnornas skull. Som nämnt är just kvinnor från Ladakh väldigt starka och drivna, men dessvärre har vi fortfarande inte fått möjligheter att visa detta inom politiken.
Hur kan klättring öka jämställdheten?
Sporter har historiskt sett inte utförts av kvinnor, särskilt inte när det kommer till mer extrema sporter så som ishockey, klättring samt pilbågsskytte. Genom att bryta könsnormen inom dessa sporter visar vi att kvinnor har samma potential som män. Nu förtiden ser vi att ladakhiska kvinnor spelar ishockey, tävlar på nationell nivå inom pilbågskytte och bestiger Mount Everest. Vi vill ge ännu fler kvinnor möjligheten och självförtroendet att delta i dessa typer av aktiviteter. Bara för några år sedan fanns det inte några kvinnor alls inom turistbranschen. Det berodde återigen på att kvinnor inte är betrodda att förmedla kunskap på samma sätt som män. Idag ser vi däremot att det skett en utveckling eftersom det numer finns kvinnor som jobbar med turism.
Efter festivalen åkte vi till nattens boende, vi bodde i samma by som de tjejer som hade fått möjligheten att delta i workshopen. Efter att ställt upp på dansmedley ihop med klättringstjejerna gick de med på att sätta sig ned för att prata lite om hur de upplevt isklättringsworkshopen. Två fnissiga tjejer, Tanzin Chuskey och Tanzin Angmo satt ner med oss och berättade hur det hade varit.
Tanzin Chuskey och Tanzin Angmo
Kan ni berätta lite om isklättringsworkshopen?
Vi har haft en klättringskurs i en vecka med ca 15 kvinnliga deltagare i åldrarna 12–20 från olika byar i Nubra Valley och två klättringsinstruktörer som bestigit Mount Everest. Den var väldigt kul, det var första gången vi prövade på isklättring. Det är en väldigt bra möjlighet särskilt för kvinnor som sällan får pröva på dessa saker.
Tycker ni att kvinnor har samma möjligheter att göra samma saker som män i Ladakh?
Ja.
Dr. Nordan berättade att många av bergstopparna i Ladakh inte är namngivna ännu. Skulle ni vilja fortsätta med klättring när ni blir äldre?
Ja, det vill vi gärna göra. Om vi får möjlighet skulle vi vilja bestiga Mount Everest.
Var det svårt att isklättra?
Vi upplevde att det var svårt i början, men om man har intresse för isklättring och anstränger sig är det inte så svårt.
Till middagen blev vi introducerade till Stanzin Padma fråm Panamik. Han har vunnit priset Jeevan Raksahak Padak som ”porter of army” inom armén med motivationen ”courage and promtitude in saving life under circumstances of grave bodily injury to the rescuer” för sitt hjältemod. Vi var tvungna och ställe några frågor till honom.
Hur kommer det sig att du började ”arbeta” med att rädda människor ur glaciärsprickor?
År 2012 föll jag ner i en glaciärspricka och var fast där i 17 timmar. Jag blev räddad av den indiska armén och civila volontärer. Efter det kände jag att jag vill göra något bra för andra.
När jag förstod hur allvarligt problemet var anmälde jag mig portvakt inom den indiska armén för att ge tillbaks till andra människor från armén och civila människor.
Är du en klättrare sedan tidigare?
En av mina vänner har lärt mig lite om klättring, men jag har ingen formell utbildning sedan innan.
Vilken typ av utrustning använder du när du klättrar ner i glaciärsprickor?
Bland annat ishackor, stegjärn, stege och rep.
På bilden ser viele det teamet vi åkte med!
En mycket lyckad först utflykt som gav oss väldigt mycket!
Sist berättade vi lite kort om att vi under 4 månaders tid befinner oss på organisationen, skolan och ekobyn SECMOL. Så, hur ser en vanlig dag ut på SECMOL och hur är detta kopplat hållbarhet? Det ska vi berätta. Vi börjar med detta inlägg och fortsätter i ett annat. Let’s go!
SECMOL strävar efter en hållbar livsstil och detta syns i princip i allt som sker. Hållbarhet värdesätts både utifrån att leva snällt och klimatvänlig med naturen (vi kommer prata mer om det i ett annat inlägg) men också genom att ha en familjär och kärleksfull stämning på campus. Målet är att få alla här att växa och känna sig värdefulla. Mycket som görs här görs tillsammans, man hjälper varandra. Detta är något vi tycker SECMOL har lyckats väldigt bra med. Det är en familjär, mysig och icke-dömande stämning med mångfald 🙂 Under våra 5-6 veckor med dom nya studenterna har vi också redan sett en stor utveckling. Från böjda ryggar med blickar i backen till att nu sträcka på sig lite mer och prata, skämta och möta blickar!
Stor bakduk när det ska göras momos. Nästan alla hjälper till!Tre glada studenter på utflykt.Del av gänget, här på utflykt.
Vi nämnde i förra inlägget att ungdomarna som går på skolan här (och bor här) har olika bakgrund men att gemensamt för alla är att dom inte klarat sitt nationella prov i årskurs 10 eller årskurs 12. Gör man inte det så får man inte fortsätta sin skolgång. Studenterna är därför här på ett ”gap year” och som ett extra skolår, för att få tillbaka tron på sig själva samt förhoppningsvis klara sitt prov vid ett senare tillfälle.
En del i hållbarhetstänket och relationstänket är att studenterna inte ska fastna i sina mobiler utan fokusera på människorna och upplevelserna dom har omkring sig. När dom nya studenterna kom hit för några veckor fick dom därför lämna sina mobiler ifrån sig. Dom får tillbaka dom om 1-2 månader (men då i tanken att det ska vara i framför allt inlärningssyfte). Många elever har berättat att dom suttit mycket vid sociala medier och legat i sin säng/rum senaste året/åren. Att mobilerna gjort dom mer isolerade och ensamma.
Eleverna bor som sagt på campus och går i skolan 6 av 7 dagar i veckan. Campus ligger ca 20 minuters bilfärd utanför staden Leh (största staden i Ladakh). Den lediga dagen brukar skolans buss ofta ta eleverna in till Leh.
Väckning sker klockan 06.30 alla dagar (förutom den lediga dagen). Dagen startar med 1h träning. Oftast är det en joggingtur följd av ytterligare en aktivitet. Efter träning är det frukost.
Varje morgon, i samband med frukosten, lyssnar eleverna på ladakhiska nyheter samt mediterar 5 minuter. Meditationen är menat att man ska fundera över hur man vill att dagen ska bli och vad man vill göra/få ut av dagen. Frukosten består oftast av tunnbröd och något tillbehör, t.ex. stekta grönsaker. Ibland något sött, som en söt deg istället för bröd. När vi ändå kommer in på maten är syftet att maten huvudsakligen ska bestå av traditionell ladakhisk mat. Där ingår dal, bröd och lokala grönsaker. Vid nästan varje måltid serveras även ris. Ris är inte ladakhiskt men fås som stöd av den indiska staten. Snabbmat, godis, chips osv är inte tillåtet på campus.
Efter frukostrundan har eleverna antingen ”library hour”, ”working hour” eller möjlighet att vara med i olika workshops. Detta beror på vilken tid på året och vad som sker. Library hour innebär att eleverna läser engelskaböcker och får stöd från volontärer/praktikanter. Under working hour gör studenterna sysslor som rör hela campus. T.ex. städar, klipper träd, mockar ko- och hästhagen. På campus finns det alltid något som behöver göras! Workshops hålls av volontärer/praktikanter (d.v.s. för närvarande av oss tre praktikanter) inom valfritt ämne. Kommande veckor ska vi hålla workshops inom hållbar utveckling, dans och hundkunskap.
Fyra starka som under working hour tar ner isoleringsplast som sitter utanpå husen vintertid (fungerar som värmekälla).Sonam Choton flyttar hö under working hour.
Innan lunch är det ”green learning” och ”English class” på schemat. Dessa får vi praktikanter själva välja om vi ska vara med på eller inte. Green learning innebär denna årstid att lära sig om jordbruk. Idag var vi t.ex. med på en lektion som handlade om organiskt bekämpningsmedel där studenterna själva fick göra ett gjort av vitlök, ingefära och chilipulver. Här om dagen handlade lektionen istället om kompostering. Nu i april är det dags, vilken dag som helst, att börja odla och sätta frö inför kommande odlingssäsong. Det ser vi alla tre mycket fram emot! English class är vad det låter som: grammatik, ordförståelse mm. i engelska.
Studenterna har green-learning-föreläsning om kompostering och om hur maskar är en viktig del av detta.Lärare Stanzin går ut och visar komposten och maskarna.Sonam Angmo, äldre student, visar upp fin komposterad jord.Mask gömmer sig i jorden.
Lunchdags. Alla måltider äts på golvet i det största rummet, ungefär som en idrottshall. Vissa äter med fingrarna och vissa med sked. Det är rätt befriande att det är accepterat att kladda och smeta med maten. Det är ingen som tycker det är konstigt om man har mat kring munnen, sörplar eller kladdar.
TT äter klassisk lunch. Här med fingrarna.
Efter lunch är det en timma som kallas ”learning hour”. Då får eleverna vara kreativa och pyssla, tälja, sy, måla osv. Sakerna säljs sedan i en liten minibutik på campus, oftast till turister. Apropå turister väller det in fler och fler för varje dag. SECMOL är känt i hela Indien och är därav ett besöksmål för turister som besöker Ladakh. För att eleverna ska få ta eget ansvar och möjlighet att öva sin engelska är det dom som ansvarar för att ha campus-vandringar för turisterna. Där berättar dom om de olika byggnaderna och sättet att leva på SECMOL. Vi återkommer som sagt om detta i ett annat inlägg (värmesystem, vattensystem och el mm.).
TT under learning hour.Under learning hour får kreativiteten gå lös.Nawang målar en flagga.Lonzin täljer en sked.Jigmat Namgail målar klassiska ladakh-böneflaggor på en sten.
Resten av dagen har eleverna lektioner som ”solar science”, tid för spel och aktiviteter, ”conversation class”, middag och sist ”evening activity”. Vi praktikanter har, tillsammans med en äldre student, ansvar för conversation class. Där är syftet att studenterna ska prata engelska så mycket det bara går. Det är stor variation på kunskapsnivån hos studenterna. Många studenter har aldrig pratat engelska i hela sitt liv medans andra har ett rätt stort ordförråd. Studenter i Ladakh lär sig att läsa och skriva engelska i tidig ålder men just hörförståelse och att prata är något dom ej får öva på i samma utsträckning. Hittills har vi fått så fin feedback från studenterna, som uppskattar våra lektioner och tycker det är favorit-timmen 🙂
Studenterna pratar engelska under conversation class.Det spelas pictionary under conversation class. En av studenterna är busig och målar Mia-Maria.
Middagen innebär, förutom mat, också en rad andra aktiviteter. Som vanligt sker detta när alla sitter i det stora rummet på golvet, oftast i ring. Alla studenter lyssnar på ladakhisk radio och sedan lottas det om vilka som får ställa sig upp och läsa/säga vad dom hört. Därefter får några säga ett nytt engelskt ord dom lärt sig under dagen samt förklara det i en mening på engelska. Varje kväll har även två studenter tal om valfritt ämne. Då är det även en äldre student som översätter detta till engelska. Dom flesta studenter har valt att prata om sig själv eller om sin hemby.
Därefter är det tid avsatt att fritt berätta eller säga något som man tycker alla på campus behöver veta, det kan vara något som hänt eller något man tycker behöver förbättras. T.ex. att tänka på att diska sin tallrik direkt (alla diskar sina egna saker), eller att man delar hur glad man är över att X hjälpte en med en uppgift. Sen sjunger alla en ladakhisk folksång gemensamt, mediterar 5 minuter (över hur dagen blev) och sen är dags att snart sova. Först något spel/lek/dans, sedan: sängen.
Sådär då vänner. Detta var ett försök till att berätta om hur dagarna KAN se ut på SECMOL. Det händer ofta något annat varje dag och på vissa dagar sker det utflykter. Det är vanligt att det kommer hit folk med en speciell färdighet och talar och/eller har en workshop. Här i Ladakh är det ett rätt flexibelt tänk (och mycket oplanerat, aka kulturchock) så man löser det som det kommer. Det är liksom inte ovanligt att få information om något en kvart innan det ska ske.
Hoppas att ni uppskattade att få en kik in hur vi och SECMOL-familjen här på campus har det! Och tack för ni tog er tid att läsa 🙂
JULLLEEEEEYYY! =hejdå, hej, tack, fint att se dig mm.!
/Mia-Maria, Melina och Linnea
Konchock (vår handledare), Linnea, Mia-Maria och Linnea under en utflykt. SÅ GALET VACKERT.
Äntligen har vi praktikanter fått komma iväg till Ladakh i Indien!
Vi landade för en månad sedan och har börjat komma in i vardagen mer och mer. De första två veckorna kantades av karantän och covidsjukdom, men det är nu mera bakom oss och vi tittar framåt mot vad som komma skall.
Vi tänkte att en kortare introduktion av oss själva kunde vara på sin plats, samt en kortare introduktion av organisationen vi nu befinner oss på, SECMOL (Students’ Educational and Culture Movement of Ladakh). Skolans fokus handlar om att skapa möjligheter hos studenter i Ladakh som misslyckats med sitt ”nationella prov”, samt att utbilda eleverna om deras gamla traditioner, hållbarhet och ledarskap. Fler inlägg om skolan och vardagen kommer inom kort!
En av skolans huvudbyggnader, Terra Building.En av förra årets student håller ett inspirationstal för skolans blivande studenter.
Linnea Andersson
27 år, från Södra Vånga, nu bosatt i Göteborg
Jag sökte till framtidsjorden i samband med mina universitetsstudier, men pågrund av covid blev detta uppskjutet. Som tur är måste man inte vara studerande för att delta i framtidsjordens praktikprogram så här är jag nu. I somras tog jag min kandidatexamen i globala studier med inriktning mot internationella relationer. Att få praktisera utanför Sverige känns väldigt väsentligt för min del, då förståelsen för andra kulturer och bemötandet av andra tänkesätt känns viktigt i ett arbete för internationella relationer. Jag hoppas kunna bidra med perspektiv och kulturellt utbyte samtidigt som jag hoppas lära från människorna jag träffar både dagligen på SECMOL liksom utanför i resterande Ladakh.
Hållbarhet här ser inte exakt ut som hemma och det finns mycket saker att lära från SECMOL, men också de problem de bemöter. Hållbarhetsfrågan blir mer komplex desto fler vinklar jag får och jag ser verkligen framemot att få utveckla mitt tankesätt kring detta.
Vad jag saknar mest hemifrån – Kaffe, ost och min sambo
Vad som är den största positiva överraskningen här – Värmen och att ”duschen” funkar bättre än väntat.
Mia-Maria Svensson
30 år, bor i Lund
Helli hallå! M-M här. 30 år och bor för närvarande i Lund. Jag har varit intresserad av folkhälsa, klimat- och miljöfrågor och djurrättsfrågor sedan länge. För mig är det roligast och mest utvecklande att vara på plats där det händer, med andra ord, helst inte bakom böcker. Därför var det en självklar grej för mig att ta chansen att haka på praktikantprogrammet. Det vill säga; se, känna, möta, vara i en kontext som vi (enligt mig) har mycket att lära av när det gäller just klimat- och miljöfrågor!
För ett år sen tog jag examen från veterinärprogrammet på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala. Därefter har jag arbetat kliniskt som smådjursveterinär och småläst en kurs i socialantropologi. Förutom det är jag en mysperson som tycker livet blir bäst utan stress och hets, och mer gos, galenskaper och närvaro! =)
Vad jag saknar hemifrån – saknar inte direkt någonting så mycket just nu. Men hmm, det skulle isåfall vara att hänga spontant och på riktigt med mina närmsta vänner hemma i Sverige. Och havremjölk.
Den största positiva överraskningen här – att det är sol och varmt nästan hela dagarna är även för mig SÅ skönt och den absolut bästa överraskningen (hade packat typ bara varma kläder). Också så glad att magen mår fint!! Gemenskapen och tilliten bland folket här och enkelheten i livsstilen är också på min topplista. Men det var i och för sig ingen överraskning!
På återseende från mig! KRAM
Melina Noriega Santos
27 år, från Stockholm, bosatt i Uppsala
Jag sökte till praktikantprogrammet eftersom jag ser det som en fin möjlighet att fördjupa mig ytterligare i miljö och civilsamhällesfrågor vilket är något jag intresserat mig för både i min utbildning och privat sedan en längre tid tillbaka. Under min samhällsgeografiska kandidatutbildning har jag lagt stort fokus på hållbar utveckling, men också på bland annat miljöpolitik och klimatanpassning i samhällsplanering och tycker det ska bli superkul att få möjlighet att arbeta mer praktiskt med dessa frågor. Förutom detta hoppas jag kunna bidra med nya perspektiv och skapa ett meningsfullt utbyte med människorna jag möter och arbetar med i och utanför SECMOL.
Vad jag saknar mest hemifrån – min sambo, familj och god ost!
Den största positiva överraskningen här – Definitivt värmen, vårt rum på SECMOL och att duschmöjligheterna är bättre än väntat.
Ayan Rehman 18år, från byn Choglamsar 
