Tamil Nadu – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

10 mars, 202310 mars, 2023

Kolunji

Kudumbam was established in order to enhance and disseminate organic farming and sustainable agriculture. As part of that mission the founder Dr. Nammalvar, Mr. Oswald Quintal, and Swallows created Kolunji, a farm engaged entirely with organic farming to be an ideal of agriculture; a practical study of how organic farming can be conducted and cultivated. Consequently, in 1990 the farm was created in a land that then was completely barren, a task that would be easy for the skilled and experienced people engaged in Kudumbam. For the founders, it was essential to not only criticize the state for its chemical farming but also to give alternatives and actually showcase how organic farming can be conducted. Since then Kolunji has been a beacon of light to the organization, where you can find different water conservation projects, such as ponds, a community forest, agroecology projects, cows and hens, worm compost, seed conservation projects, fuel dryer projects, and much more.

Another part of what Kolunji was made out to be was a training center, where farmers, youths, and women come for training. So, not only is it a place where you could see organic farming in action, but also a place where you could learn different farming techniques and skills, both theoretical and practical. Examples include animal husbandry, soil and water conservation, and agroforestry, where including trees is an important way of being able to secure an income and food in case of crop failure, but also to be able to provide shade to other plants. As such, Kolunji really does succeed in being a place where organic farming is disseminated to other farmers and youths. Some of this work is done locally, for the surrounding villages and their farmers, many of whom have had some type of training from Kolunji. If you ask, most people in the surrounding villages in Pudukottai know Kolunji and Kudumbam well. However, Kolunji is not just for the local people, it is also open to other national and international people who are interested in organic farming. Unfortunately, since Covid, the training sessions have been fewer but Kudumbam still does hold them for anyone interested. During my time spent with Kudumbam, they had some teachers fly in from Sri Lanka who stayed for 11 days at Kolunji to receive training in organic farming. I took part in some of it, and although it was conducted in Tamil, I still did manage to catch some of the major points of the training. One of the days was spent in the field getting to know how to analyze a field, in order to understand the soil health as well as crop health and what would be needed in terms of bio inputs. This was followed by group discussions, also in the field together with surrounding farmers, and further theoretical sessions were held back at Kolunji. Thereafter a lesson was held on how to create natural fertilizers with the help of cow dung. Even though I was unable to understand most of what was being said, it was fun and educational to be part of the training sessions. Kudumabm also has specific training for women when it comes to herbal powder making, value-addition training, and tailoring.

Creating bio-input (natural fertilizer made of cow dung)

Besides the training center, there is also a children’s home, Vidivelli (Morningstar) Children’s home, at Kolunji that has been operational since 2002 with the help of Emmaus, an international movement that works to decrease poverty. It has been a home for more than 150 children throughout the years. Unfortunately, with a loss of income from the training programs since Covid, Kudumbam had some trouble keeping up with the maintenance of the home and was forced to close it down. However, as they did not want to abandon the program entirely, Kudumbam transformed the children’s home into a weekend program where the children could still come to the farm and receive practical training. As part of the weekend program, the children also receive new clothes for the two major holidays in Tamil Nadu, Diwali in October and Pongal in January, which I wrote about in the previous blog post. Kudumbam is hoping and working to get the Videvilli children’s home up and running again since there is still a need for such a program to exist.

Kids who participate in the weekend program

Having had the opportunity to spend time at Kolunji, breathing in the fresh air, surrounded by nothing but peace and quiet, and different animals, I can safely say that Kolunji is exactly what it was made out to be, a source of inspiration. Walking around the farm I can see the classrooms, the home where the children lived, the worm compost, the well, the fishpond, and the community forest. No matter where I turn there is some form of agricultural and community project. So Nanri* Kudumbam**, my Indian family, for the inspiration that Kolunji has given me.

*Thank you

**Family

30 januari, 202331 januari, 2023

Happy Pongal från Nicole hos Kudumbam!

För två veckor sedan inträffade Pongal, en Tamil högtid. Pongal är en skördefestival och ett av Tamil Nadus största firanden. Högtiden firas även i andra stater men under andra namn. Pongal pågår i fyra dagar med fokus på olika firanden.

Den första dagen heter Bhogi Pongal och är den dag då man städar och rensar hemmet på allt onödigt för att beteckna en nystart.
Till ära av solguden firas den andra dagen Surya Pongal. Pongal härleds från pongu, vilket ordagrant betyder ‘att koka över’, men Pongal är också namnet på en gröt gjord på ris, mjölk och jaggarey som offras till solguden. Jaggareyn som finns i både Pongal men även skördas och bearbetas från sockerrör är på så vis representativ för skördehögtiden.
Den tredje dagen, kallad Maatu Pongal, firas för att hedra boskapen och hur de med arbetskraft och gödsel bidrar till jordbruket.
Den sista dagen av högtiden är Kaanum Pongal som handlar om gemenskap och stärkandet av banden mellan par och familj.

Jag firade Pongal vid två tillfällen. Det första tillfället var med Kudumbam på Kolunji tillsammans med barnen som deltar i olika program där. Firandet bestod av att tillsammans förbereda Pongal som avnjöts vid lunch. Därefter erbjöds tal och sång och slutligen fick barnen nya kläder som de kunde använda under faktiska Pongal, veckan efter.

Det andra firandet skedde under Pongal, alltså veckan därpå och då firade jag tillsammans med Suresh från Kudumbam hos bonden Muniyan, hans fru Chitra, deras son Mahendran och deras gäster. De tillagade Pongal på traditionellt vis, vilket innebar att ett hål grävdes i marken över vilken man kokade gröten. De ställde även upp sockerrör runtom elden och under ställdes ljus, rökelse och offergåvor i form av mat. I och med att detta var tredje dagen, alltså Maatu Pongal, matades även korna med Pongal. Kvällen avslutades med fantastisk middag på ett bananblad och en helt underbar solnedgång.

Utöver detta visade Muniyan även sina fält där han har två olika sorters ris, jordnötter, sockerrör samt ett fält med mixed cropping där det växer gurkmeja och lök. Mixed cropping är en av de tekniker som Kudumbam använder och tränar bönder inom där man odlar olika sorters grödor samtidigt. Detta för att minimera risken att skörden skulle misslyckas, men även för att minska skadedjur samt öka jordens bördighet. Muniyan är en bonde som brinner för ekologiskt jordbruk och har nyligen börjat samarbeta med Kudumbam. Han berättade även att han höll på att experimentera med vilken typ av aubergine som ger mest avkastning och tar minst skada av skadedjur, genom att plantera olika sorter samtidigt. Att han var stolt över sitt arbete framgick tydligt och med tanke på det jobb och den dedikation han lagt ner är det föga förvånande.

Chitra som målar lergrytan som Pongal ska kokas i.

Muniyan vid sin mixed cropping åker med lök och gurkmeja. I bilden längst ner till höger ser ni gurkmeja.

Gäster plus mig och Muniyan (andra från höger)

27 februari, 2018

Hjälpa människor eller utnyttja systemet?

Grönskan runt Sirummalai är väldigt vacker.

Indien är ett av värdens största länder, både till yta och befolkning. De har en rik kultur, fantastiska människor och går idag igenom en snabb utveckling. Men bakom allt det fina finns ett enormt problem med social orättvisa i landet, det finns ett gigantisk gap mellan de som har mycket och de som inte har något alls.

Politikerna i Indien har försökt att minska gapet i många år genom olika regulatorer och hjälpprogram, med varierande resultat. År 2014 så klubbades en ny lag igenom i Indien, lagen gjorde det obligatoriskt för företag, med en årlig vinst på över 10 miljarder rupier (ca 1,25 miljarder sek), att skänka minst 2% av nettovinsten till välgörenhetsprogram (Cooperate Social Responsibility-program (CSR-program)). Det enda kravet var att pengarna skulle gå till program som jobbade med; fattigdom, hunger, utbildning, genus eller jämnlikhet.

Med en årlig vinst på mer än 10 miljarder rupier är det multinationella företaget AMWAY ett av de företag som måste skänka pengar till välgörenhetsprogram. Pengarna delades upp till flera olika projekt med olika mål. Ett av projekten handlade om att höja grundvattennivån i Dindigul distriktet.

Byggandet av en Check wier som ska hjälpa till att höja grundvatten nivån vid Sirummalai.

CIRHEP arbetar i Dindigul distriktet och är den organisation med mest kunskap om ämnet. AMWAY kontaktade då Mohan på CIRHEP och undersökte möjligheterna för ett nytt Watershed projekt. Gemensamt kom man överens om att bygga en Watershed vid Sirummalai Reserv Forest. Med hjälp av detta projekt så skulle 7 byar bestående av mer än 1700 bybor få bättre tillgång till vatten. Arbetet vid Sirummalai utfördes dock inte av CIRHEP själva utan man skapade en ny organisation som skulle få sköta all kontakt med AMWAY. Green Venture blev namnet på den nya organisationen som är en fristående organisation men som arbetar nära CIRHEP.

Projektet har blivit uppdelat i två olika faser och täcker totalt en yta på 1000 hektar. Under den första fasen, som tog slut i december 2016, så byggdes det bland annat Percolation Ponds, Field Bunds, Check Wiers, Farm Ponds m.m. Resultaten var enastående och effekten var att grundvatten nivån höjdes med mer än 30 meter. Den andra fasen som officiellt tog slut 2017, men där arbetet har fortgått in under 2018, gick ut på att både bygga nya Watershed-konstruktioner, rensa området på vattenkrävande ogräs och att renovera och utveckla gamla konstruktioner.

Det jobb som har gjorts under de två faserna har höjt livskvalitén och underlättat livet för byborna ifrån de 7 byarna. Tillgången till vatten är nu inte längre ett lika stort problem och området har gått ifrån att vara en torr brun plats, till att bli en bördig grön plats.

Tack vare den höjda grundvatten nivån så får bönderna bättre skördar.

Även om CSR-programmet har hjälpt CIRHEP i deras arbete så finns det även mycket kritik riktat mot denna typ av program. En återkommande kritik är att när det blev lagstadgat att företagen var tvungna att ge pengar så flyttade intresset av välgörenhet ifrån den goda viljan in till styrelserummet. Det finns tendenser som visar på att projekten oftast görs i närhet av vart företagen är aktiva, vilket tenderar till att gagna företagen också. T.ex. AMWAY-projektet hjälper inte bara de 7 byarna utan AMWAY har även en fabrik i området som är beroende av vatten och som också drar stor nytta av den höjda vattennivån.

Annan kritik som ofta syns i debatten kring CSR-programmet är att företagen som är tvungna att ge pengar till välgörenhet i själva verket kan vara de stora bovarna. De använder sen pengarna för att ”tvätta” bilden av företaget och få det att se ut som ett väldigt bra företag.

Frågan är då ifall om CSR-programmet är rätt väg att gå tillväga för att minska den social orättvisan i Indien eller om det har utvecklats till ett medel för företagen i Indien att förbättra sina egna möjligheter och bilden av sig själva?

Vattenflödet stoppas upp med hjälp av en check wier och vattnet får långsamt sjunka ner och höja grundvatten nivån.

26 februari, 2018

Konsten att tänka långsiktigt

Det hårda arbetet genomförs till stor del av kvinnor. — Tungt arbete i den 40 gradiga hettan, men med god stämning. Trots min bristande tamil förstod man snabbt att skämten haglade.

På CIRHEP arbetar man mycket med så kallade watershed projekt. Projektens mål är att man ska ta till vara på så mycket som möjligt av det vatten som torra områden får tillgång till. Detta uppnår man genom en rad konstruktioner som gör allt från att minska erosion till att höja grundvattennivåerna.

När konstruktionerna väl är byggda är CIRHEPs roll i det utspelad. Det är bönderna själva som ska sköta underhållet av dem och se till så att det vatten som genereras används på ett bra och hållbart sätt. Alla som äger en bit mark i området får därför komma till organisationens träningscenter där organisationen håller kurser i ämnet. CIRHEP lägger också stor vikt vid att de ska känna sig delaktiga i arbetet redan från början, därför inleds alltid alla watershed projekt med något som kallas shramadan.

Det är då det första faktiska spadtaget tas och det ska alltid genomföras av de boende i området. Oftast är det en damm som grävs eller något av liknande karaktär. Något som ger direkt inverkan i form av ökad tillgång till vatten, något som bönderna i området behöver. Det finns tydliga riktlinjer för hur mycket arbete som måste göras. Det inspekteras noggrant efter det färdigställts och om inte det uppfyller kraven så avbryts projektet. I sann indisk byråkratisk anda.

Vem som var chef på arbetsplatsen var det ingen tvekan om. Denna unge herre styrde och ställde med rak arm.

Det finns flera anledningar till varför man ser det som så viktigt att involvera folket, dels är det ett absolut måste eftersom CIRHEPs anställda annars enbart skulle syssla med att åka kors och tvärs för att se till så att de tidigare projekten fungerar som det ska. Men den viktigare anledningen ur ett större perspektiv är att man genom projekten utbildar folket i vikten av att värna om sin miljö.

De har alla upplevt den förändring som deras närmiljö genomgått de senaste åren eftersom området som CIRHEP arbetar med i dagsläget är mycket torrt. För mindre än en generation sen var grönskan dominerande och det fanns välfyllda vattendrag. Men att se och förstå är två olika saker. Det CIRHEP visar med sina watershed projekt är varför miljön förändrats och vad som händer om man värnar om den.

Arbetet sker uteslutande för hand och de stora mängder med jord transporterades bort på huvudet. — Arbetet sker uteslutande för hand och stora mängder med jord transporteras bortpå huvudet.

Den i övrigt torra och enfärgade platsen fick nytt liv med vackert färgade saris.

22 januari, 2018

Resurser läggs på utbildning

Fullt fokus under utbildningarna på CIRHEPs träningscenter

CIRHEP har under en längre tid haft som projekt att utbilda lokalbefolkningen, i alla åldrar, om ekologiskt odlande, kvinnofrågor, trädplantering, klimatförändring, vattenförbrukning osv. Att öka kapaciteten och kunskapen kring dessa problem är väldigt viktigt för att landsbygden i södra Indien ska kunna utvecklas. Utbildningarna, som hålls på CIRHEPs träningscenter, är väldigt uppskattade av både deltagarna och organisationens donatorer och de har gett goda resultat.

Den statliga banken för jordbruk och landsbygdsutveckling (NABARD) är en som har sett effekten av de kapacitetsbyggande projekt som CIRHEP genomfört och hur lyckade dessa program har varit. I början av 2018 beslutade NABARD därför att finansiera kapacitetsbyggande program på CIRHEPs träningscenter för 280 personer. Utbildningen ska fokusera på aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändring genom olika Watershed Projects.

Deltagarna på kursen kommer vara bönder från de berörda områdena samt personal från andra 7 andra NGOs som arbetar med Watershed Projects och resistens mot klimatförändring. Det som var viktigt för både CIRHEP och NABARD var att könsfördelningen på utbildningen skulle vara 50/50 så lika många kvinnor som män fick ta del av den.

– För att möjliggöra bästa tänkbara utbildning så kommer vi dela upp de 280 deltagarna i mindre grupper på 40 personer per tillfälle, säger Mohan.

Den första gruppen av 40 personer kommer till träningscentret i början av den här veckan (Vecka 4) och stannar under två dagar. Första dagen kommer bestå av klassisk utbildning, ledd av Rajkumar och Mohan, andra dagen kommer bestå av fältbesök till olika Whatershed Projects runt Kadavakurichi.

– Vi vill ha ett kunskapsutbyte med personalen och bönderna som kommer ifrån andra delar av Tamil Nadu. De kan lära sig mycket av oss men vi kan även lära oss mycket av dom, konstaterar Mohan.

Hädan efter kommer det, i snitt, komma en ny grupp per vecka och målet är att vara klara med utbildningen för alla 280 personer i slutet av februari.

19 januari, 201819 januari, 2018

Med teknikens hjälp

Kadavakurichi täcks ofta av ett dis som dämpar solen, men när diset lättar hamrar solen obarmhärtigt ner på området.

En teknisk revolution i hög hastighet sveper över hela Indien. På Tamil Nadus landsbygd har det tagit lite längre tid för tekniken att nå fram, men för var dag som går når tekniken allt fler och fler. Än så länge är det en relativt simpel teknisk utrustning som gemene man i området har tillgång till, exempelvis en mobiltelefon. Men även en så pass enkel och självklar sak som en mobil kan göra stor skillnad om man är lite kreativ.

På CIRHEP har man regelbunden kontakt med andra organisationer som arbetar med liknande frågor och utbytet av information är en viktig del i deras nätverks framsteg. Projektet som i dagarna håller på att färdigställas är frukten av ett sådant utbyte.

Målet med projektet är att hjälpa bönderna att bättre kunna hantera det klimat som de nu lever i. Genom att få en bättre koll på vädret kan exempelvis en skörd som skulle gått förlorad räddas eller boskap som skulle vart i fara skyddas. Informationen som kommer nå ut till bönderna via deras mobiltelefoner är vad CIRHEP kallar väderrelaterad jordbruksrådgivning. De har delat upp informationen i två delar.

1. Väderleksrapporter. Exempelvis vara ett meddelande om att det kommer bli tre ovanligt heta dagar utan någon nederbörd, att (mer sällan) stora regnmängder är att vänta eller att det kommer vara blåsigt.

2. Rådgivning rörande djurhållning, ekologiskt jordbruk och aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändringar.

Råden är tänkta att ges i relation till den information om vädret som skickats ut. Exempelvis kommer det ett tips om att kommande vecka bör ni bevattna åkrarna då nederbörden kommer vara låg och då grödorna är i ett känsligt skede.

– Det första problemet som behövdes tacklas var att många i målgruppen inte kan läsa. Vi löste det genom att skicka ut informationen som röstmeddelanden istället, säger Chandra som håller i projektet.

Deadlinen för projektets start är i slutet av januari och andra problem kommer säkerligen uppstå, men på CIRHEP är optimismen påtaglig.

– Alla telefonnummer är insamlade och nästa vecka kommer en teknisk expert hit för att färdigställa det sista bitarna för att få igång systemet. Deadlinen är mycket snart men vi jobbar hårt. Jag är övertygad om att detta kommer gå, säger Chandra.

Ibland undrar man hur många projekt som kunnat bli av utan Chandras fantastiska humör — Ibland undrar man hur många projekt som skulle blivit av utan Chandras fantastiska humör

Informationen blir extra viktig då den extrema hettan snabbt kan förstöra skörd

20 december, 2017

Kunskap är makt

Kunniga bönder på CIRHEPs träningscenter

CIRHEP är en lokal organisation. De har under lång tid arbetat med ett ganska begränsat område och sakta men säkert, med projekt efter projekt, skapat faktiskt förändring där. Området som CIRHEP berör var i början av 2000-talet en stenig och i stort sätt obrukbar plats med mycket få invånare. Men så har det inte alltid varit. Backar man klockan ytterligare några årtionden så var det en plats med gott om grönska och barn som lekte i floderna.

– Jag brukade leka i floden varje dag! Vi gick så ofta på fruktig mark eller i vatten att vi hade mycket problem med utslag och sår mellan tårna. Varje kväll fick vi gnugga tamarind där, det hade en läkande effekt, säger CIRHEPs ordförande P.M. Mohan som var en av de barn som lekte i floden.

Men klimatet förändrades och den så viktiga monsunen uteblev år efter år. Sakta men säkert torkade floderna ut och den tidigare så gröna naturen blev enfärgat beige. CIRHEPs första stora projekt blev att göra det mesta av det lilla regn som trots allt föll. Grundvattennivåerna stabiliserades efter en tid och grönska började bryta av mot havet av beige. Människorna började återvända till platsen och försök till odling påbörjades. Den tidigare obrukbara marken luckrades upp och mängden organisk materia i jorden ökade.

Ökningen har nåtts genom en rad projekt som CIRHEP genomfört. Det senaste i raden kallas climate proofing project och drog igång 2016. För att det ska vara en jord i gott skick ska mängden organisk materia vara över 2%. När de första testerna togs 2010 var värdet knappt 0.2%. Denna soliga decemberdag hade resultaten av årets tester kommit tillbaka och Rajkumar, som håller i projektet, var exalterad.

– Snittet låg kring 0.6%. Det är en ökning på 0.4% och det är vi mycket nöjda med. Vissa av proverna visade på siffror kring 1.5% vilket är oerhört glädjande, säger Rajkumar.

För att berätta om resultatet och framförallt förklara vad det skulle innebära hade 30 av bönderna i området bjudits in till träningscentret.

– För de bönder som använder kemikalier så kan de med hjälp av dessa prover få reda på vilka kemikalier de behöver använda. Istället för att använda 100kg kemikalier så behöver de bara använda 25kg av rätt kemikalie, och resultatet blir dessutom bättre, säger Mohan.

Även för bönder som inte använder kemikalier är det viktigt att veta hur deras jord mår. Med hjälp av resultatet kan de se vilken typ av gröda som kommer växa bra och vilken typ av gröda som inte kommer göra det. Exempelvis var det en ekologisk bonde som kunde fördubbla sina intäkter med hjälp av informationen undersökningen gav, åtminstone i teorin.

– Det finns flera problem med detta. Framförallt så kan det vara svårt att förstå. Bönderna får ett papper av oss där det står en mängd siffror och fakta om deras jord. Men om de inte förstår vad siffrorna betyder så blir allt förgäves. Så idag hade vi en kunnig person med på mötet som kunde förklara för de på ett bra sätt, säger Mohan.

Efter mötet avslutats pratar vi med en ovanligt känslosam Rajkumar.

– Vi har jobbat i 13 år med samma bönder, i samma område, och jag är väldigt lycklig över att arbeta på detta vis. Vi har under årens lopp kunnat följa den utveckling som skett i området och eftersom problemen uppstått sökt att lösa dem. Arbetet har underlättats av att vi har en relation till människorna och genom den har en tillit vuxit fram, säger Rajkumar.

Papprena med resultaten började genast jämföras

13 november, 201714 november, 2017

Praktiskt arbete med abstrakta problem

När vi i Sverige pratar om klimatförändringar lämnar det en ofta med en bitter eftersmak. Eller så känns det åtminstone för undertecknad. Det är globala problem såsom en temperaturhöjning i haven, en utdöende fauna i hela världsdelar eller öknar som breder ut sig på platser där det tidigare vibrerat av liv.

När man presenteras med fakta som visar att det är så situationen är och att alla tecken pekar på en fortsatt negativ trend kan det bli svårt att inte falla ner i hopplöshetens och ångestens mörka djup. Vissa av oss hanterar det bättre än andra och kan borsta av sig känslan, men för andra kan känslan bita sig kvar. Olika typer av aktivism kan då bli som ett sätt att hämta andan. Vi måste göra något, men vad kan man göra för att stoppa så pass oöverskådliga problem? Känslan har till och med fått ett namn: klimatångest. Vi går med i organisationer som kämpar för förändring, köper second-hand, tar cykeln till jobbet och sorterar sina sopor. Men trots allt det kan känslan bita sig kvar. Måste. Göra. Mer.

Med denna bakgrund anlände vi till CIRHEP och södra Indien.

Rajkumar, en av de som jobbar på CIRHEP, håller full koll på de 3500 plantorna som ska delas ut.

När en av grundarna till organisationen, Mohan, satte sig ner med oss för en grundlig genomgång av problemen som de ställs inför så började undermedvetet bygga upp murar för att hantera den fruktansvärda situation som man kunde ana att de hade. Efter att han pratat ett tag kikade jag upp bakom muren. Vänta nu, vad är det han säger. Situationen var som väntat illa. Området ligger i en regnskugga på grund av bergskedjan Western Ghats som girigt suger åt sig det mesta av regnet, och flera av de senaste åren har den årliga regnmängden sjunkit till under hälften av genomsnittet. Men när Mohan pratade om det var det med en helt annan retorik än vad man vant sig vid. När han lagt fram problematiken gick han snabbt vidare till det som organisationen gör för att förbättra läget. Och här kommer det fantastiska. Det gjorde skillnad och det kunde han visa. Känslan var ren och skär eufori och hjärnan gjorde frivolter av lycka. Det var befriande att inte tänka på klimatförändringar på en global nivå, utan på den lokala nivå som organisationen arbetade med. Det kändes så självklart. Det här är det område vi arbetar med förklarade Mohan och det här är de problem vi ställs inför. Vi har genomfört dessa projekt och det här är resultatet.

"Langen går" gällde när den fullproppade lastbilen med plantor skulle lastas ur. — ”Langen går” gällde när den fullproppade lastbilen med plantor skulle lastas ur.

Kommande vecka skulle flera tusen nyfödda fruktträd delas ut, något som inte kostat så mycket men som kommer att göra skillnad. Det är ett projekt som hjälper människorna såväl som naturen. Framförallt är det två fördelar som kommer av projektet: Fruktträden planteras i anslutning till åkrarna och stärker på så sätt motståndskraften (exakt hur det fungerar tänker jag inte gå in på här) och frukten som de genererar ger viktiga näringsämnen till människor som är i stort behov av det. Praktiskt arbete med distribueringen av träden upptog mycket av vår tid. Hundratals bönder vallfärdade till centret för att få sin beskärda del. En stor mängd av de små träden lastades på en lastbil och kördes till en by en bit bort och där möttes än fler bönder och ingen gick hem tomhänt.

Mötet inleddes med ett tal från representanten från jordbruksdepartementet.

Veckan efter var det dags för ett möte på centret. 37 bönder slog sig ned under takfläktarna i den luftiga byggnaden. Till mötet hade även en myndighetsperson kommit och han tog plats längst fram tillsammans med CIRHEPs personal. Myndighetspersonen höll ett inledande tal och möttes av vad vi tolkade som varma applåder. Sen var det dags för mötets höjdpunkt. Var och en av de närvarande bönderna hade valts ut noggrant, kravet var att de skulle vara progressiva och arbeta på ett ekologiskt vis. En efter en ropades de upp och fick komma fram till podiet. Där fick de skriva under en rad papper. Därefter fick de ett värdepapper för ett lån. Ett lån som de inte skulle kunna fått utan stöd från CIRHEP. Lånen var öronmärkta för specifika saker som just de behövde men med den gemensamma nämnaren att de skulle underlätta deras ekologiska jordbruk.

Vid podiet satt Dhanabalan och Rajkumar från CIRHEP och fördelade lånen.

Efteråt när vi pratade med personalen på CIRHEP om hur det gått gick leendena från öra till öra. Pengarna som bönderna fick tillgång skulle med största sannolikhet bli använda väl och de var barnsligt glada över att ha fått vara med om den stora händelsen i böndernas liv.

8 november, 20178 november, 2017

Bakom grönskans kuliss

vaxter — På fälten runt Kadavakurichi är det snart skördetid. Under våra veckor här har växterna skjutit i höjden och är nu längre än oss.

Här i detta inlägg stannar vi kvar i Indien men nu är Mumbais myllrande gator ersatta med grönska och lantlivets fridfulla tempo i Tamil Nadu. För trots att området kring det vackra berget Kadavakurichi som organisationen CIRHEP (Center for Improved Rural Health and Environmental Protection) jobbar med är utsatt för extrem torka och en utebliven monsun sen flera år tillbaka så var landskapet förvånansvärt grönt när vi anlände i slutet av oktober.

När organisationen grundades 1994 så led området redan då av torka och bönderna som brukade jorden och livnärde sig på åkrarna fick mindre skördar. Detta resulterade i en migration av bönderna från landsbygden till större städer, där de istället sökte jobb inom andra områden.

Ett av CIRHEPs stora mål har därför varit att arbeta med att ta tillvara på den begränsade mängd vatten som området har haft tillgång till. Flera så kallade Watershed Projects* har byggts för att få regnvattnet att stanna kvar i området och på så sätt återigen göra marken bördig. Projekten har varit lyckade och under regnperioderna så odlas det mycket grödor på åkrarna. Tack vare de förbättrade möjligheterna har bönderna börjat att återvända till byarna runt Kadavakurichi.

Men regnperioden, som pågår i skrivande stund och varar tills december, tycks även detta år hamna under snittet sett till regnmängden och ångesten över det faktumet står skrivet i många av de bönders ansikten som vi mött. För trots att Watershed projekten givit tydliga resultat i form av de nu gröna fälten så fungerar systemet endast om de då och då får en “riktig” monsun så att grundvattennivåerna inte fortsätter att sjunka. Det är nu fyra år sedan den senaste regnperioden då det föll tillräckligt med regn.

Mer om hur CIRHEP kämpar med denna problematik i sitt dagliga arbete kommer i nästa inlägg.

* I korthet går watershed ut på att bevara det lilla regn som ett området får. Detta har de åstadkommit genom en mängd kreativa lösningar som är helt anpassade för just de geografiska förutsättningar som råder i deras närhet. Bland annat så bygger man olika sorters dammar eller planterar träd som binder jorden och förhindrar jordskred.