vatten – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

11 augusti, 202011 augusti, 2020

Avsnitt 2- Ladakh-Snack: Livet på landet- Odla vattenmelon i Ladakh?

Så var det dags för avsnitt 2 av podden Ladakh-Snack. Detta avsnitt spelades in på plats i Ladakh den 26 maj på LEDeG-hostel.

Podden finns där poddar finns genom att söka på Ladakh-Snack eller denna länk för att lyssna på a-cast eller denna för Spotify.

_____________________________________________________________

Bylivet i Ladakh skiljer sig väldigt mycket till hur livet i städerna ser ut och därför har vi valt att dela upp avsnitten på detta sätt.

Ladakh ligger väldigt isolerat och betyder också ”The land of high passes”. In till Ladakh finns egentligen bara två vägar som under vintern blir igensnöade. I och med det isolerade läget blir också framkomligheten till byarna begränsad och ibland är det enda sättet att ta sig till en by till fots. Även när det finns vägar är dessa ofta slingriga men med en fantastik utsikt.

Från bilen påväg till Nubra Valley, i bakgrunden syns hur serpentinvägarna ringlar sig.

I Ladakh är bytillhörigheten väldigt stark och de allra allra flesta vi har mött benämner ofta byn som de kommer ifrån som sitt hem. Förutom isoleringen har Ladakh hårda säsonger och enkelt kan man säga att det endast finns två årstider. Sommar april-september med temperatur upp mot 30 C under dagarna och även plusgrader på nätterna. Vintern är då från oktober-mars där temperaturen kan vara ner till -35 C.

Det finns även en monsun-period i augusti som ifall det regnar under denna tid kan ha fruktansvärda konsekvenser i form av ”mud slides” dvs laviner av lera som förstör både hus, vattenkällor och människoliv.

Exempel på detta är en mud slide som inträffade 2015 där byn Ayee Village i Nubra Valley fick två av sina tre vattenkällor förstörda. Detta har gjort att de inte har tillräckligt med vatten under odlingssäsongen. Som ett försök att säkerställa vattentillgången byggs nu artificiella glaciärer. Vad det är och hur de byggs går att hitta här i blogginlägget ”En vecka bland Ice Stupas” eller instagraminlägget här. Runt om i Ladakh är det tydligt hur klimatförändringarna har påverkat vattentillgången genom att glaciärerna har blivit synbart mindre och ofta är de även sotiga från t.ex. dieselpartiklar vilket accelererar smältningen av glaciärerna.

I byarna är det ofta ett traditionellt leverne där jordbruk är den främsta sysselsättningen och där byarna traditionellt sätt har varit självförsörjande. Båda våra organisationer LEDeG & LEHO arbetar med fröbanker för att göra fröer tillgängliga för lokalbefolkningen. Grödor som odlas är bl.a. vete, korn, ärtor, morötter, potatis men även nya (för Ladakh) grödor som linser, olika bönor och vattenmelon odlas. I Indien finns ett matsäkerhetsprogram där bl.a. ris ibland ges bort eller säljs väldigt billigt, för att alla människor ska kunna äta sig mätta. I Ladakh och på många andra ställen har detta dock haft vissa negativa konsekvenser då det billiga riset konkurrera ut mer lokala och traditionella grödor som korn eller hirs.

En dzo – en hybrid mellan vanlig kossa & jak

Överallt i Ladakh används traditionella toaletter som är som ett utedass utan stol, avfallet från dessa kan tillsammans med gödsel från djur och löv sedan användas som gödsel på odlingarna, både som ett sätt att sluta kretsloppet men framförallt för att eliminera behovet av konstgödsel. Oftast brukas jorden med hjälp av djuret dzo som är en avkomma från en jak & en ko. Under vintern när de inte används i jordbruket släpps de upp till bergen där de strövar omkring tills det är dags att komma tillbaka och börja arbeta igen. Vanliga kossor finns också för mjölkens skull, får finns för både ull och köttet och åsnor för att transportera saker.

För att förlänga säsongerna i Ladakh har växthus blivit ett allt vanligare och viktigare inslag för att öka möjligheterna till odling.

Aprikoser är gröda och produkt som har en central del i den ladakhiska-kulturen. Det

Rigzin Gurmet & Maria krossar aprikosskalet för att få ut kärnan

bjuds på torkade aprikoser och kärnorna (som smakar exakt som mandel!) och det växter aprikosträd i varenda trädgård. I Ladakh är de otroligt duktiga på att ta tillvara på hela frukten genom olika typer av processer.

Det finns många inlägg här på bloggen som berör detta så sök bara ”aprikos” här uppe! Tipsar om dessa två inlägg från tidigare praktikanter: ”Att ta tillvara på allt” & ”Takmachik- Ett aprikosparadis”.

I Ladakh har den främsta inkomstkällor förändrats från jordbruk till att turismen har blivit helt dominerande. Turismen har både medfört positiva och negativa effekter och de negativa är på ,många sätt vänligt tydligt. LEHO arbetar för att skapa hållbar turism i form av eco-turism och här finns blogginlägget ”Att återuppliva en bergsby” om detta.

Mer om begreppen matsuveränitet och appropiate technology som diskuteras i podden finns här respektive här!

Vi hoppas att ni uppskattar podden och tveka inte att höra av er vid frågor eller kommentarer!

Julley!

/Ladakh-Snack gänget genom Karolin Ring

23 januari, 202023 januari, 2020

En vecka bland Ice Stupas

Inledning

Julley! Livet rullar på här på SECMOL, vi har inte sett solen på snart en vecka och eftersom campuset mer eller mindre är beroende av solen för både värme och el så börjar det bli lite kyligt i byggnaderna. I övrigt har hockeysäsongen dragit igång och det spelas turnering på turnering här i Ladakh. Det råder riktig hockeyfeber på campus, både tjej- och killaget spelar matcher dagligen och däremellan tränas det flitigt på den nybyggda ishockeyrinken. Till och med jag har gett mig ut på isen ett par gånger. Men största delen av förra veckan har ägnades åt något helt annat – nämligen att arbeta på en Ice Stupa som vi anlagt i grannbyn Umla.

Bergen som omger Umla. Här såg jag, Elvira, Asma, RN och P Namgyal en SNÖLEOPARD när vi skulle leverera rören till byborna. Vi var alla alldeles för upptagna av den för ens tänka på att ta upp mobilerna och fota, så ni får helt enkelt lita på oss.

En Ice Stupa är en typ av artificiell glaciär, namnet härrör från själva utformningen av glaciären, den liknar nämligen en Stupa – ett buddhistisk monument som man hittar lite överallt här i Ladakh och på ställen där man följer den tibetanska buddhistiska läran. Själva ordet stupa betyder “att bygga på”, varpå namnet Ice Stupa är ganska talande för hur tekniken funkar.

Själva konstruktionen av en Ice Stupa är intressant, den följer en noga uträknad kalkyl som tillåter smältvatten från glaciärer att helt organiskt skjuta upp en artificiell glaciär utan något tekniskt hjälpmedel som kräver el eller liknande. Man bygger helt sonika upp ett skal kring vilken isen fryser. Smältvattnet från de riktiga glaciärerna fångas upp i rör som följer bergväggen (ofta svåråtkomliga områden där det inte går att hämta vatten till fots) och sedan vinklas i 90 grader, längst med skalet. På så sätt får man till en process som kanske bäst kan liknas vid en snökanon, vattnet katapulteras upp i luften och fryser sedan på vägen ner. Själva grundtanken med en Ice Stupa är att de ska förse jordbrukare med vatten lagom till att skördesäsongen börjar i mars/april, eftersom vattentillgångarna från de tidigare så pålitliga glaciärerna nu är nyckfull på grund av klimatförändringarna. Idéen är utvecklad av SECMOLs grundare Sonam Wangchuck tillsammans med ett gäng elever vid skolan och har visat sig vara enormt framgångsrik. Vill man läsa mer om det så är det ett ämne som blivit föremål för en del artiklar, de flesta går att hitta online via en liten googling.

Själva kupolen som utgör skalet till stupan. Den är konstruerad av byborna och gjord av träpinnar som man hämtat från byn. I mitten ser man järnröret där vattnet kommer upp ur och på marken kan man skymta plaströret som leder vattnet.

SECMOL arbetar på ett projekt tillsammans med de fyra andra organisationer här uppe som också är en del av framtidsjordens nätverk (Amchi Saba, Ledeg, Leho och Womens Alliance). Projektet har flera punkter som ämnar förbättra villkoren för befolkningen i Ladakh, och en av dem ringar in problematiken med vattentillgången som under åren blivit försämrad. På grund av smältande glaciärer, en direkt konsekvens av klimatförändringar, så har jordbrukare inte länge tillgång till vatten i samma utsträckning som man tidigare haft. Till det ska tilläggas att den växande turismen medför sina problem med vattenförsurning, eftersom plast slängs i Indusfloden som rinner genom Ladakh. Flera personer har berättat att för bara 15-20 år sedan kunde man dricka direkt ur floden, idag är det helt otänkbart. Och eftersom så gott som nästan alla hushåll åtminstone har en liten jordplätt i självförsörjningssyfte så är det ett riktigt problem.

Rent praktiskt innebär arbetet med Ice Stupan ganska hårt arbete för att få snurr på hela apparaten. Här ser RN över vattenkällan.

I grannbyn Umla genomförde SECMOL en enkätundersökning kring hållbart jordbruk och det mest återkommande problemet under ”issues” var just den bristande tillgången till vatten. Eftersom projektet också jobbar mot det mer långsiktiga målet att hela Ladakhs jordbruk skall vara hållbart vid 2025 (vilket innebär inga kemiska gödsel – eller bekämpningsmedel) så är vatten en enormt viktig parameter som måste säkerställas för det målet ska kunna uppnås. Och det är där Ice Stupan kommer in.

På grund av det kalla vädret har arbetet med stupan haltat lite, eftersom alla rör korkats igen av fryst vatten. Under hela förra veckan var vi därför i Umla för att försöka få igång vattenflödet igen. Omkring 450 meter rör behövde tömmas och kopplas ihop, och källan där ifrån vattnet hämtas behövde stoppas upp. Rören kopplas till en vattenkälla en bit upp i bergen, men för att få till ett stadigt flöde genom rören behöver vattnet stanna upp i en liten reservoar. Större delen av arbetet gick därför ut på att täppa till alla läckande hål med hjälp av jord och säckar.

Och så här ser källan ut när den är full.

Vi använde säckar och jord för att fylla igen hålen och täppa till.

För att tömma rören drog vi upp dem längst bergväggen varpå vi helt enkelt bankade ur isen 🙂

Nästa steg var att tömma rören från all is, och när vi dag tre kom tillbaka för att koppla ihop alltihop så funkade det smärtfritt! Just den här stupan skall nu arbetas på varje dag i en månad, och vid slutet av februari beräknas den vara klar. I början av mars kommer den sedan smälta och förhoppningsvis kunna fungera som kompletterande vattenförsörjning åt de omkring 50 hushåll som finns i Umla.

Ice Stupas är ett fantastiskt sätt att fånga upp det smältvatten som annars går till spillo, och visst har det visat sig funka riktigt bra. Men alla är överens om att det här bara är en del av det stora arbetet som måste fortgå. Ladakhierna själva menar att stupan bara är en del av lösningen, men deras förhoppning är att deras arbete ska uppmärksammas internationellt och inspirera andra lokala samhällen till innovativa åtgärder mot klimatförändringar. Men för att på riktigt sätta stopp för smältande glaciärer måste en stor omställning ske globalt, vi MÅSTE i enlighet med parisavtalet hålla den globala temperaturen nere och förhindra att glaciärer runt om i världen riskeras försvinna. Det innebär inte bara att lokala samhällen ska få bära arbetsbördan, utan också att stora industrier och länder tar sitt ansvar och sätter stopp för utsläppen. En så självklar del av livet, kretsloppet och identiteten hos Ladakh och bergsfolket är glaciärerna, försvinner de så riskerar vi förlora en hel kultur.

/Clara

SECMOL, Ladakh

26 februari, 2018

Konsten att tänka långsiktigt

Det hårda arbetet genomförs till stor del av kvinnor. — Tungt arbete i den 40 gradiga hettan, men med god stämning. Trots min bristande tamil förstod man snabbt att skämten haglade.

På CIRHEP arbetar man mycket med så kallade watershed projekt. Projektens mål är att man ska ta till vara på så mycket som möjligt av det vatten som torra områden får tillgång till. Detta uppnår man genom en rad konstruktioner som gör allt från att minska erosion till att höja grundvattennivåerna.

När konstruktionerna väl är byggda är CIRHEPs roll i det utspelad. Det är bönderna själva som ska sköta underhållet av dem och se till så att det vatten som genereras används på ett bra och hållbart sätt. Alla som äger en bit mark i området får därför komma till organisationens träningscenter där organisationen håller kurser i ämnet. CIRHEP lägger också stor vikt vid att de ska känna sig delaktiga i arbetet redan från början, därför inleds alltid alla watershed projekt med något som kallas shramadan.

Det är då det första faktiska spadtaget tas och det ska alltid genomföras av de boende i området. Oftast är det en damm som grävs eller något av liknande karaktär. Något som ger direkt inverkan i form av ökad tillgång till vatten, något som bönderna i området behöver. Det finns tydliga riktlinjer för hur mycket arbete som måste göras. Det inspekteras noggrant efter det färdigställts och om inte det uppfyller kraven så avbryts projektet. I sann indisk byråkratisk anda.

Vem som var chef på arbetsplatsen var det ingen tvekan om. Denna unge herre styrde och ställde med rak arm.

Det finns flera anledningar till varför man ser det som så viktigt att involvera folket, dels är det ett absolut måste eftersom CIRHEPs anställda annars enbart skulle syssla med att åka kors och tvärs för att se till så att de tidigare projekten fungerar som det ska. Men den viktigare anledningen ur ett större perspektiv är att man genom projekten utbildar folket i vikten av att värna om sin miljö.

De har alla upplevt den förändring som deras närmiljö genomgått de senaste åren eftersom området som CIRHEP arbetar med i dagsläget är mycket torrt. För mindre än en generation sen var grönskan dominerande och det fanns välfyllda vattendrag. Men att se och förstå är två olika saker. Det CIRHEP visar med sina watershed projekt är varför miljön förändrats och vad som händer om man värnar om den.

Arbetet sker uteslutande för hand och de stora mängder med jord transporterades bort på huvudet. — Arbetet sker uteslutande för hand och stora mängder med jord transporteras bortpå huvudet.

Den i övrigt torra och enfärgade platsen fick nytt liv med vackert färgade saris.

7 november, 20177 november, 2017

När vatten brister

I 18-miljonersstaden Mumbai trängs Indiens blomstrande filmindustri, Bollywood och majestätiska skyskrapor med gigantiska slumområden. Områden som ständigt fylls på med invånare som lämnat landsbygden i hopp om ett bättre liv i storstaden

I Mumbai spelar vatten en central roll i de flesta människors vardagsliv. För att vattnet ska räcka till har staten infört strikta restriktioner. Tillgången av färskvatten har begränsats till två gånger om dagen. För de människor som har privilegiet att bo i en lägenhet med vatten vill säga. Av de miljontals invånare som lever i stadens kåkstäder är rinnande vatten nämligen en lyx som få har tillgång till. Under den knappa timmen som vattnet är på under morgonen och kvällen gäller det att vara hemma för att kunna fylla på sitt förråd.Vattnet som används till duschen och toaletten ska samlas upp i stora dunkar och flaskor med dricksvatten ska fyllas på och ställas in i kylen.

När jag sitter och skriver det här är blogginlägget är det tisdagskväll och jag väntar på att klockan ska slå åtta och vattnet ska slås på, så att jag kan ta en dusch. Jag tänker på Sverige, där rent dricksvatten under dygnets alla timmar ses som en självklarhet. Hur vi svenskarna konsumerar vatten, flera hundra liter per dygn, som det vore en oändlig resurs som aldrig kommer sina. Samtidigt som vi varje sommar chockas av rubriker om rekordlåga grundvattennivåer på flera platser runt om i landet. Trots uppmaningar till allmänheten om att vara sparsamma med vattenanvändningen, verkar det vara svårt att finna en permanent lösning. Kanske kan den indiska modellen med vattenrestriktioner bli nyckeln till förändring i ett allt torrare klimat?

19 december, 20165 mars, 2017

Ett närmare val – Intervju med Julian Calugullin

Med anledning av förra veckans val av ledare i Florencia, då Julian Calugullin för tredje året i rad valdes till president, intervjuade jag honom om vad detta arbete innebär. Ansvaret är obetalt och val genomförs varje år i december. Inför valet, men också då han återigen blev nominerad berättade Julian att han inte ville fortsätta axla ansvaret. Anledningen var att det stora och tidskrävande jobbet utöver hans övriga sysslor som bland annat innebär arbete på den egenägda plantagen samt hans engagemang i organisationen Kawsay. Att han ändå gick med på att återigen ta sig an uppgiften var bristen på intresse från andra att ta över samt att han varit mycket populär under hans tidigare två år som president.

”Vad innebär det att vara president i samhället Florencia?”. ”Kompromisser och ansvar, tänka på vad som är bäst för folket och gemenskapen, en dag i taget,” säger Julian. ”Sprida ut bestämmelser och arbeta för att ge de unga en framtid, motivera ansvarstagande för solidaritet, familjen och samhället. Det handlar om att skapa en mental förändring, ta bort egoism, få invånarna att tänka på familjen. Se till att barnen kan gå i skolan, att organisera arbetet med jorden och i förlängningen maten.”

I januarimånad är presidenten ansvarig för planeringen av året och organiseringen av aktiviteterna. Vad behöver göras? Hur ska det göras? När ska möten äga rum och vad ska diskuteras. Ett exempel på vad planeringen resulterar i är det gemensamma arbetet den egna eller i närliggande samhällen. Detta kommer kommer du kunna läsa mer om på bloggen i ett senare inlägg. Områden som presidenten ska hantera och arbeta med är bland annat jordbruket, säkerheten och hålla produktionen stabil.

”Planen är att vi ska kunna producera grönsaker och rotfrukter för försäljning, egen matlagning och odla medicinalväxter. Göra det som är bäst för familjen. Mycket arbete handlar om att motverka att torka och skadedjur påverkar plantorna. Ett arbete som kopplar samman familjen och jorden i harmoni med pacha mama. Att så och äta.”

I Florencia, och vad det verkar, generellt bland urfolken i Ecuador så råder filosofin om pancha mama. Det innebär bland annat att bönderna försöker odla ekologiskt och leva i symbios med moder jord. På grund av det så driver majoriteten av bönderna i Florenca ett kemikaliefritt jordbruk. Enligt Julian så är det bara runt 10% som använder sig av ickeekologiska metoder, och tillägger att det blir bättre en liten bit i taget.

Jag frågar hur beslutsprocessen ser ut, och Julian berättar att; ”Vi som är ledare i samhället tar beslut under och efter mötena tillsammans med alla invånare. Vi analyserar och diskuterar samt kommer med förslag”. Med ”vi som är ledare” menar Julian sig själv och de andra folkvalda personer i samhället som tillsammans utgör en slags mini-regering, det rör sig bland annat om en vice president, en sekreterare och en ekonomiskt ansvarig.

Som jag nämnde inledningsvis arrangeras det gemensamma arbetsdagar inom eller utanför Florencias gränser, och jag frågar hur samarbetena ser ut. ”Är du redo att ge en hjälpande hand så kommer du få hjälp tillbaka, då blir vårt arbete lättare. Solidaritet mellan bönderna är avgörande, en person kan inte klara sig på egen hand och om man hjälps åt kommer samhället att utvecklas framåt. Det är som små företag, hon har ett litet företag, han har ett litet företag. I brist på pengar kan dom inte anställa någon, men tillsammans kan dom hjälpa varandra utan att jobba för hårt och utan att behöva betala. Därför är det ledarens ansvar att motivera till förändring och besluta var arbetet ska utföras.”

Det är närliggande samhällen som samarbetar på det här sättet, grannsamhällen. Julian berättar att inte alla ledare och samhällen tänker på samma sätt eller har samma mål och idéer om hur man når dem. Vissa är mer självgående eller själviska medan andra tänker på kollektivet. Det är endast med de sistnämnda samhällena som Julian väljer att samarbeta med. ”Genom det gemensamma arbetet kan vi utbyta idéer och avancera”, säger han.

Julian nämner även värdet av internationella utbyten för att utveckla och möjliggöra utveckling av jordbruket och därigenom skapa förutsättningar för att kunna fortsätta bo och leva som dom vill. Han nämner organisationen Kawsay som han, utöver presidentskapet, också är aktiv inom. Kawsay skapar en plattform för den typen av utbyten. Exempel på hur det kan se ut är förra veckans tvådagarsworkshop med representanter från Peru, Nicaragua och Colombia i Kawsays lokal, en kvarn strax utanför Cayambe. Erfarenheter från urfolken i respektive land diskuterades och band knöts för framtida samarbeten. Upplevda problem är sällan något isolerat till en person eller grupp vilket gör att personer under dessa två dagar kunde ta del av hur andra arbetat med ett gemensamt problem.

”Vad är den största utmaningen i Florencia idag?”, frågar jag. ”Pengar och att ta sig ur fattigdom. Sen att skapa ett organiserat, ansvarstagande, solidariskt och organiserat samhälle.” Julian går igenom planerna på att utveckla Florencia genom att bygga ett gemensamt möteshus för workshops och möten samt ett kapell eller mindre kyrkobyggnad. ”Vi letar efter sätt att finansiera byggnaderna och pengar för att köpa mer mark.” Julian nämner siffran 300 dollar per person för att köpa en markyta på 20 000 kvadratmeter och tillägger att det är lite mark för mycket pengar. ”Vi skulle även vilja bygga hus för att välkomna turister och volontärer och ge dem möjligheten att komma hit och bo, leva och arbeta som vi gör.”

I Florencia finns ingen gravplats, de invånare som avlider begravs därför på Cayambes kyrkogård. En fin och centralt belägen plats, men som är trång och så gott som full. Av den anledningen hoppas Julian att Florencia någon gång ska kunna bygga sin egen lokalt knutna gravplats. ”Sen så vill vi ha en vattentank. Vatten för både jordbruksanvändning och för att dricka och laga mat med. Vi har ingen reservoar, det är ett problem för oss. Det finns mycket, mycket att göra och det saknas resurser.”

”Vattnet borde väl vara ett ansvar för regeringen?”, frågar jag och Julian säger det som jag läst mig till gällande vattensituationen i Ecuador; ”Ja, men regeringen gör ingenting. Bara tal och prat.”. Samma mening kan nog höras sägas i alla delar av världen, men Ecuadors vattensituation, och framför allt situationen för landets urfolk gör den väldigt rimlig. Urfolken bjuds inte in i den politiska beslutsprocessen och måste gång på gång hävda sig mot en regering som sällan gör vad den lovar gentemot landets minoritetsgrupper. ”Vattensituationen ser likadan ut i Florencia som i resten av Ecuador. Det finns ingen kredit för bönderna, bara för de rika. Det finns inget vatten för bönderna, bara för de rika.”

Med anledning av det stundande valet i landet frågar jag om han har något hopp om att den nya regeringen ska kunna hitta en lösning på vattenproblemet. ”Vi har bra tankar, analyserar bra, men för vilka? Det är det som är dåligt. Det är dyrt för familjer att låta deras barn gå i skolan och det saknas lärare i hela landet. Maten är dyr, elen är dyr och vattnet också. Fattigdomen är stor och det finns inget stöd för jordbrukare. Vi får ingen hjälp och har inget vatten att vattna med. Sen har vi för liten mark, för lite jord. Politik är bra, men här finns ingen politik, bara politiker.”

Ecuador lider, som så många av dess grannar, av ett styre tyngt av korruption. Den har blivit mindre under president Rafael Correas två mandatperioder, men dess tradition och långa historia har sannolikt skapat en inställning hos befolkningen att det är de egna fickorna hos politikerna som prioriteras. Julian uttalar delvis en liknande inställning. Och skulle en president väljas som är fri från korruption, så är risken stor för att det inte skulle göra särskilt stor skillnad. Som Julian säger; ”Många korrupta mot en. Då händer ingenting.”

Julian nämner också problemen med de många kinesiska företag som stadgat sig i landet och som välkomnas av regering i egenskap av utländska investerare. I teorin skulle det kunna gynna landet, men enligt Julian anställer företagen bara kinesisk arbetskraft och arbetslösheten och fattigdomen bland ecuadorianerna förblir oförändrad.

”Ser du någon lösning på alla dessa problem?”, frågar jag och Julian svarar trött; ”Jag vet inte. Det kanske inte finns någon lösning. Organisationer är delade, samhällen och familjer är delade och det här utnyttjar politikerna. Så det gör det svårt att förändra. Idag tänker ledarna bara på sig själva och inte på alla, inte på kollektivet.

I Florencia betyder kollektivet allt. Utan kollektivet så skulle sannolikt det lilla samhället snart försvinna. Så trots en dyster framtidstro på landet i stort så verkar det inte här saknas vilja och ork att skapa och bevara en lite bit av ”vi”. Ett ”vi” som Julian Calugullin är med och håller vid liv.

/Leo Huss

7 januari, 20167 januari, 2016

Rent Jordbruk, Rent Vatten

Vägen är stenig och krokig, bilen skakar och skumpar då vi tar oss högre och högre upp i bergen. Vi kommer fram till det lilla samhället San Rafael som ligger ungefär en timmes bilresa utanför Cayambe och utgör en del av Kayambifolkets territorium. Människorna hälsar vänligt på oss och efter lite småprat tränger vi in oss i en liten kall lokal. Två kvinnor står längst fram och hälsar alla välkomna. De kommer ifrån vattenskyddsfonden FONAG (Fondo para La Protección del Agua) och har arbetat tillsammans med människorna i San Rafael för att värna om ett rent vatten, fritt från gifter och kemikalier. Ecuadors huvudstad Quito är beroende av San Rafael och kringliggande små samhällen eftersom huvudstadens vattenkällor ligger just där, på över 4000 meters höjd uppe i bergen. Således finns det ett stort intresse i dessa byar, eftersom att de på så många sätt har en direkt koppling till storstaden.

Kayambifolket, jordbruksdepartementet, miljödepartementet, RESSAK, FONAG (Vattenskyddsfonden) arbetar tillsammans med andra både statliga, privata, och sociala aktörer för att skydda vattnet och för ett hälsosammare, ekologiskt jordbruk i Kayambifolkets territorium. Arbetet för rent vatten går hand i hand med främjandet av ett ekologiskt jordbruk. Ett icke-ekologiskt jordbruk innebär att kemikalier går ut i vattnet, vilket sedan går ut i jorden och tillslut hamnar i vår mat och i våra kroppar. För att sprida information kring sambandet av ekologiskt jordbruk, rent vatten och vår hälsa anordnas möten och workshops för utbyte av kunskap.

Efter mötet besöker vi tillsammans med Kayambifolkets president, FONAG och människorna i samhället Señor Luis Iñaquizas ekologiska farmakulturgård Waykupampa. Señor Luis berättar om hur han gått från att tidigare arbeta som snickare, som tidigare tog och tog från naturen till att nu istället försöka ge tillbaka och bygga upp den igen. På sin farm jobbar han för att stärka den biologiska mångfalden på olika sätt. Under besöket berättar han entusiastiskt om hur bina bidrar till att öka mängden jordgubbar i jordgubbsfältet, hur de gula blommorna som växer intill jordgubbarna gör att bina trivs bättre, hur grisarnas avföring används både till gödsel av växterna och till gas som sedan utnyttjas för att laga mat på gasspisen i köket. Han pekar på flera olika komponenter som tillsammans skapar en helhet. Han är stolt över sitt arbete som numera grundar sig på naturens villkor, på kort tid har han lyckats utveckla sin gård till ett ekologiskt paradis. Luis Iñaquizas och hans farm Waykupampa är en inspiration och en förebild för oss alla.

granja5 — Señor Luis förklarar hur processen går till när avföringen från grisarna omvandlas till gas.

granja8 — Waykupampa ligger vackert beläget, till vänster ser ni delar av jordgubbsfältet.

19 februari, 20155 mars, 2015

Att återvända till den goda väntan

Ibland är det så solklart hur pengar kan påverka ett liv. De säger att med pengar kan du göra nästan allt. Och frånvaron av pengar – den innebär alltså en begränsning. Mycket av det vi vill göra hänger på om månadens lön räcker till efter att maten köpts och hyrorna betalts. Marginalerna är inte lika stora för alla, nu om någonsin förstår jag det. En födelsedagstårta eller ett par nya sandaler är inget att ta för givet.

Något som blivit väl synligt i min vardag är att för vissa personer kan denna inkomst hänga på något så basalt som vädret. Kommer det något regn? Om inte, så torkar ju jorden ut. Och om det kommer för mycket, då dränks grödorna. Och döda majsplantor genererar inga pengar. Förstörd havre kommer inte fylla magen på några djur. Svältande kor ger inte mycket mjölk, och hungriga kycklingar kommer inte värpa några ägg.

När jag återvände till mitt hem i La Buena Esperanza, ”Den Goda Väntan”, efter semestern möttes jag av varma leenden och långa, hårda kramar av min familj här i Ecuador. Jag överöstes av kärlek. De påpekade vilken lycka det var att ha mig tillbaka. Dels för att jag nu fyllt mitt gamla tomrum, men också för att jag tog med mig regnet tillbaka.

De senaste åren har det blivit svårare att samarbeta med vädret. Det beror på klimatförändringarna. Farmor Mamisena förklarar att hon inte känner igen vädret längre, när vi för femte dagen i rad hänger ut vår fortfarande regnblöta tvätt på tork. När jag kom tillbaka från semestern regnade det konstant i veckor. Månaden innan föll knappt en droppe. Grödorna skrumpnade ihop och jorden blev obrukbar. De hungriga djuren såldes och vattenransonering infördes i de torraste delarna.

Det känns tungt att veta att klimatpriset bönderna får betala är för något de själva inte varit med och vållat. De vet att vädret allt oftare är emot dem, och de är väl medvetna om de anpassningar de dagligen tvingas göra. Men handlingarna som gett upphov till dagens klimattillstånd, är för många av bönderna i Cayambe okända. Det är inte dem som har förorenat eller missbrukat jordens resurser. De förtjänar inte dessa motgångar.

Trots denna orättvisa och ständiga väderkarusell, så kämpar de vidare. Det finns inga andra alternativ, det här är deras liv. Varje dag går Mamisena med lika starka kliv iväg till djuren och grödorna. Hon hälsar med samma skimrande leende på mig när jag nyvaket möter henne på morgonen, och gör allt som göras kan för att förbättra situationen. Tar sitt klimatansvar. Helhjärtat, och utan tvivel.

Detta inspirerar mig. Detta får mig att fundera kring hur jorden skulle se ut om vi alla tog vårt klimatansvar. Om vi alla gjorde det som göras kan, lika helhjärtat som våra bönder i Cayambe.

Väntan på vädret var för denna gång över. Med regnets återkomst kunde vardagen sätta fart igen. Arbetet började om på nytt. Jorden arbetades och fröer såddes. Min familj adopterade en kalv och sådde potäter under fullmånen. Och nu är det grönt igen. Grödorna växer, havren skördas och djuren är mätta. Mamisena pekar mot majsfältet; återigen har vi majs så det räcker månaden ut!

Livet här är fyllt av rikedomar.

7 januari, 20147 januari, 2014

De vill rädda Santiagos dricksvatten

I en dalgång alldeles utanför Santiago är man ifärd med att etablera ett stort vattenkraftsprojekt, det största i landet av sitt slag. Dalgången, som kallas Cajón del Maipo, är ett populärt naturområde och besöksmål för många Santiagobor som åker dit för att promenera, cykla, klättra och fiska.

Projektet ser ut såhär:

En 7 mil lång tunnel kommer att samla in vattnet från tre älvar och ett antal vattendrag uppe på bergssidorna och leda det till några kraftcentraler i dalen. Efter att vattnet passerat turbinerna kommer det att släppas ut igen i floden längre ner. Det här innebär en total torrläggning av ett flera mil stort område där det nu finns många vattendrag. Torkan kommer att leda till ett förändrat lokalt klimat som naturligtvis kommer att påverka hela ekosystemet. Dessutom är 8000 småjordbrukare i regionen beroende av de här vattendragen för sin bevattning.

Den elektricitet som produceras i kraftcentralerna var från början tänkt att gå in i stadens elnät, men sen bestämde sig elbolaget att sälja hela produktionen till jättebolaget Luksic som ska använda elen till en av sina gruvor.

Men det som är mest omdebatterat när det gäller det här projektet är frågan om Santiagobornas vatten. Av allt dricksvatten som konsumeras i regionen kommer 70-80% från just det här området. Det privata företag som sköter leveransen av dricksvatten till Santiago var från början motståndare till projektet, på grund av oro för att vattnet inte skulle räcka till, men sedan ett kontrakt skrivits mellan dem och elbolaget kommer de nu mot en präktig summa pengar att tillåta att vattnet istället används till elproduktion.

Sedan projektets planer blev kända i 2007 har det funnits en rörelse av medborgare som försökt uppmärksamma farorna och stoppa bygget av vattenkraftverket. Gruppen Coordinadora Ciudadana Ríos del Maipo har med hjälpt av juridiska processer, information till politker och befolkning, manifestationer och bloggande försökt hindra elbolagets planer. Deras främsta argument är just faran för dricksvattnet. De menar också att om något skulle krångla i kraftcentralerna så finns en stor risk att stora vattenmassor plötsligt kan rusa ner för bergsidan, vilket skulle vara en livsfara för de som bor i eller besöker området.

Men trots att de har många sympatisörer så har organisationen ännu inte nått sitt mål, och nu är tiden knapp: Den stora tunneln är planerad att börja byggas om några veckor.

Vad säger myndigheterna då? frågar jag en kompis som jobbar på en av miljömyndigheterna här. Han svarar att det är ett politiskt beslut att projektet godkänts, och att de tekniska utredningar som gjorts i slutändan inte behöver spela någon roll.
Så här blev anteckningen jag gjorde när jag försökte få en bild av situationen.

Vi följer utvecklingen och fortsätter rapporteringen i nästa inlägg.