Det är svårt att ge en rättvis skildring av Ladakh och människorna här, av deras liv, historia och kultur. Det är en plats som måste upplevas. Ladakh har ett mycket gammalt kulturarv som är levande än idag och det finns fortfarande människor som lever efter gamla traditioner. Detta arv är inget som vi kan eller får ta för givet, utan något som kan dö ut om det inte tas tillvara på. Förändringens vindar blåser över regionen och för mycket gott med sig såsom utbildning, vård och teknik. Dessa fördelar kan emellertid komma till ett högt pris om det sker för fort, okontrollerat eller utan vägledning. Det kan inte understrykas nog att även om utvecklingen här behöver vägledning så har vi från Europa otroligt mycket att lära av människorna i Ladakh.
Att resa på landsbygden i Ladakh är lite som att resa i tiden. Ca 80 % av befolkningen är i jordbrukssektorn och lever under relativt enkla förhållanden. Vid ett besök hos en välmående familj ute i en by serveras oftast te och mat som tillagas på thap (den ladakhiska braskaminen) i kombination med en mindre spisplatta som drivs på gas. Elektrisk belysning finns vanligtvis i några rum, men det finns oftast inte elinstallationer såsom lysknappar eller eluttag annat än i det kombinerade kök och vardagsrummet som är husets hjärta. Förutom braskaminen finns det sällan någon värmekälla och husen är dåligt isolerade. Vattentoalett och dusch saknas men vissa hushåll har tillgång till komposttoalett. Människorna här arbetar hårt på fälten och med andra hushållssysslor. Det mesta av arbetet görs under sommarhalvåret och på vintern saktar tempot ner då kylan blir mer påtagande och marken inte längre brukas i lika stor omfattning. Temperaturen på vintern kan i vissa delar gå ned till kring -30 ºC nattetid. Byborna sover därför ofta i samma rum som braskaminen eller i ett ouppvärmt rum nedbäddade i flera lager tjocka filtar.
Men trots avsaknaden på materiell lyx står dörren alltid öppen i ett ladakhiskt hem, det finns en glädje och styrka och en avsaknad av stress som är svårt att hitta hemma i Sverige. Ofta lever de ihop i större familjer där mor- och farföräldrar lever under samma tak som barnbarnen. Efter fyra månader i Ladakh har komposttoaletter, att duscha med hink, att klä sig varmt inomhus och att gå in till kontoret varje dag blivit vardag. Det går inte annat än att hänföras av den ladakhiska livsstilen; de lever av de resurser som finns och inom ramen för vad som är hållbart för regionen.
Men hur har livet på landsbygden förändrast? Enligt Tsering Wangdus på Ladakh Autonomy Hill Develeopment Council (LAHDC) så fanns kunskapen att producera i princip allt som behövdes inom byn för bara några årtionden sedan. Jordbrukare höll sig med mycket större hjordar med bl.a. getter, jakar, kor, åsnor och hästar för transport och djurens avföring användes som gödsel på åkrarna. Han berättar att när han var ung så skickade hans by ut handelskaravaner till tibetanska nomadområden. På en tre månader lång resa sålde de bl.a. korn, kornmjöl, aprikoser, valnötter och kryddor från Kashmir i utbyte mot jakar, får, getter, djurskinn och salt från tibetanska nomader i Rudok (nuvarande i Kina). Tsering Wangdus upplevde dock att detta gamla levnadssätt började att upphöra efter kriget 1962 med Kina då karavanerna avtog och byarna sakta men säkert blev beroende av pengar och varor utifrån. På den tiden fanns det totalt fyra jeepar i Leh medan det idag finns bilar överallt, precis som hemma i Sverige.
I dagsläget har jordbrukarna brist på arbetskraft då ungdomar som tidigare hjälpte till med djuren numera befinner sig i skolan och att hyra arbetskraft är för dyrt. Det har lett till att andelen djur som familjerna håller har minskat drastiskt vilket i sin tur leder till mindre gödsel och därmed mindre skördar. Ny teknik under 70-talet bjöd sedan på en till synes smidig lösning i form av konstgödsel som subventionerades av indiska staten. Konstgödsel gör arbetet på åkrarna lättare men förutom den ekonomiska kostnaden så kräver produktionen av konstgödsel fossila bränslen och kemikalierna försämrar jordkvalitén avsevärt. Detta blir speciellt ett problem i en region där bra odlingsjord är en bristvara. Den alltmer internationella marknaden med varor från hela världen och södra Indien har också gjort det tuffare för jordbrukare att sälja sina varor. Inhemska storföretag säljer bl.a. mjölk och smör och gör konkurrensen hårdare och idag odlar och producerar många familjer enbart för eget bruk.
Det finns dock eldsjälar och organisationer som LEDeG och LEHO som arbetar med just dessa frågor, som förespråkar hållbar utveckling och att kulturen och livsstilen ska få leva vidare. LEDeG och LEHO har t.ex. bidragit till konstruktion av komposter och komposttoaletter i flera byar. Detta skapar ett hållbart alternativ till konstgödsel; jordbruksavfall och mänsklig avföring omvandlas till jord som till stor del kan ersätta det gödsel som tidigare kom från de större hjordarna. Det gör att familjerna har kunnat få bättre skördar och en högre jordkvalité på ett hållbart sätt. Ett annat exempel är att LAHDC subventionerar hållning av mjölkproducerande djur till hushåll, där överskottet säljs tillbaka för att sedan förädlas och säljs som lokala mjölkprodukter under ett gemensamt varumärke. En annan ljusglimt är byn Takmachik som har samarbetat med både LEHO och LEDeG och för några år sedan beslutade att bli en helt ekologisk by (läs mer om byn Takmachik i LEHO-praktikanternas inlägg här).
Förändring är oundvikligt men Ladakh har möjligheten att ta steg i rätt riktning för en hållbar utveckling. Det är samtidigt farligt att romantisera och påstå att allt var bättre förr då livet på landsbygden har varit mycket hårt och både utbildning och sjukvård saknades. Samtidigt visar människorna här att det går att leva ett lyckligt liv där saker lagas och återanvänds, ett liv utan inplastade lyxvaror med en sundare inställning till vänner och familj. Ladakh dras med i den globala moderniseringen, på gott och ont, men med en tillbakablick på vår svenska livsstil kan jag inte låta bli att fråga mig om utvecklingen är ett steg tillbaka eller ett steg framåt?