Jordbruk – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

19 maj, 202319 maj, 2023

Maskindelning och förädling inom tamilska jordbruket

Hej från Tiruchirapalli! Eller närmare bestämt Trichy, som det kallas i folkmun. Vi heter Fannie och Ebba och är två av tre praktikanter på Kudumbam under våren 2023. Kudumbam är en organisation i Tamil Nadu, Indien, som har arbetat brett med innovation och kunskapsspridning av ekologiska och traditionella jordbruksmetoder sedan de grundades 1986. Under dessa år har Kudumbam byggt upp ett stort nätverk av bönder som tillsammans, med organisationen som mötesplats, implementerat och utvecklat sådana metoder. I syfte att vidareförmedla den lokala kunskapen som finns inom nätverket har vi fått möjlighet att besöka några av bönderna som är aktiva i nätverket.

Aravindhan Neelamegam

En av bönderna vi besökte tidigare i vår är Aravindhan Neelamegam. Aravindhan bor i byn Kovil Veeragudi i Tamil Nadu med sin familj, pappa och två bröder. Tillsammans har de en gård på dryga 16 hektar där de driver ett, till stora delar, ekologiskt och mekaniserat jordbruk. Aravindhan växt upp med jordbruket och aldrig övervägt en annan karriär. Trots detta har Aravindhan en masterexamen i företagsekonomi, något han tror har gjort det möjligt för honom att utforska och tillämpa ny teknik på gården.

Under vårt besök är luften lika delar het och torr trots det tunna molntäcke som mot förmodan täcker himlen. Det knastrar under fötterna på oss medan vi sicksackar oss fram på det torra nyskördade hirsfältet. Siktet är på den lada där de förvarar de maskiner som används till bearbetning. Väl inne i ladan berättar Aravindhan entusiastiskt om maskinernas olika användningsområde. Här finns maskiner för att skala hirs och baljväxter, mala torkade kryddor och extrahera olja från bland annat jordnötter och sesamfrön. Många småskaliga jordbrukare i denna del av Indien arbetar hårt för att kunna försörja sig och sina familjer. Arbetet är krävande och arbetskraft är både svårtillgänglig och dyr. Ett sätt för bönder att öka intäkterna från sin produktion är alltså att förädla sina grödor. Men bearbetningsmaskiner är dyra och det är långt ifrån alla som har råd med denna typ av investering.

Aravindhan fortsätter förklara för oss hur maskinerna i ladan framför oss i själva verket inte tillhör honom utan en grupp uppemot 300 jordbrukare från Kovil Veeragudi och tre andra närliggande byar. Genom att gå samman har gruppen kunnat dra nytta av av statlig subvention genom vilken de mottagit maskiner för ett värde av 1 miljon indiska rupier, vilket motsvarar ungefär 128.000 kr. Maskinerna förvaras hos Aravindhan som står för både plats och elektricitet men sedan några år tillbaka täcks numera all el som används för jordbruksändamål av en annan offentlig subvention. Medlemmarna tar med sig sina produkter till gården för att bearbeta dem. På plats finns en förare som sköter maskinerna till ett reducerat pris. Aravindhan poängterar att detta innebär vilket innebär att jordbrukarna själva inte behöver kunna manövrera dem, föraren sköter allt det tekniska vilket ökar tillgängligheten liksom nyttan av maskinerna. Användning av maskinerna är även öppen för icke-medlemmar men de måste betala ett något högre belopp.

Distribution of Value Addition Machinery
Den subvention som Aravindhan och hans grupp använde sig av heter “Distribution of Value Addition Machinery” och är ett system som tamilska staten skapat för att minska matsvinnet som främsta mål. Genom att förädla/bearbeta mat förlängs hållbarheten på den vilket är ett bra sätt att ta till vara på all mat som produceras vilket är viktigt för matsäkerhetens skull. Detta är särskilt viktigt då klimatförändringarna drabbar jordbruket i Tamil Nadu hårt, då monsuner ändrar sina mönster och torkan slår ut skördar.

Något annat som händer när maten bearbetas är att det sker ett värdetillskott till grödan, vilket innebär att jordbrukaren kan ta ett dyrare pris för sin vara. Detta ger således jordbrukaren en bättre inkomst, och även om det inte är något som står med som ett mål i projektdesignen för subventionssystemet är det ett stort plus för jordbrukarna. Trots att det från delstatens håll inte är det främsta målet med subventionerna, kan det från böndernas håll vara det största incitamentet för att ansöka och delta.

60% av de ekonomiska medlen till subventionen kommer från nationellt håll och 40% från delstatens håll. Subventionen består av max 40% med viss reservation beroende på olika marginaliserade grupper. Till exempel kan kvinnliga bönder få subvention på ytterligare 20%. Subventionen är tillgänglig för alla jordbrukare, men även jordbruksgrupper, självhjälpsgrupper och för entreprenörer, och den är tillgänglig över hela Tamil Nadu förutom i Chennai. Subventionen kan användas för att köpa alla olika typer av maskiner som processar grödor, såsom hirs-kvarnar, paketeringsmaskiner och maskiner som extraherar olja från kärnor, mm.

Fördelar med subventionen och förädling

Att gå ihop som Aravindhans grupp gjorde och ansöka om subventionen för förädlingsmaskiner har flera fördelar. Det krävs inte att en enskild individ går in med så mycket kapital från första början, maskinerna tillgängliggörs då för flera småbönder som själva inte hade kunnat ha dessa maskiner. På så sätt kan fler än en person utnyttja samma maskin vilket också är mer hållbart än om alla ska ha varsin. Det gör att flera jordbrukare har möjlighet att tjäna mer pengar.

För jordbrukaren gör bearbetningen av produkter att produkten får högre kvalitet och därmed högre pris, vilket gör att jordbrukarens inkomst och levnadsstandard ökar. För konsumenterna betyder bearbetningen att produkterna håller längre i skafferiet vilket leder till minskat matsvinn och sparar konsumenterna pengar. Att produkterna håller längre är inte bara bra för enskilda konsumenter utan också för samhället då det hjälper till att säkra tillgången till mat och det är därför en viktig del i arbetet mot hållbar utveckling. Det hjälper också till att skapa fler arbetstillfällen då kedjan blir större. Till exempel behövs det arbetskraft för att skapa paketeringar, för att konstruera maskinerna, för att transportera och distribuera, vilket såklart också påverkar hur infrastrukturen byggs upp, till exempel vart vägar byggs.

Utmaningar kopplade till utnyttjandet av subventionen

Även om den statliga subventionen på så sätt varit till stor nytta för Aravindhan och de andra jordbrukarna i gruppen, finns det flera kritiska punkter. Inledningsvis är det relativt få bönder som känner till vilka olika subventionsmöjligheter som finns. Eftersom den tamilska staten inte arbetar aktivt med denna typ av kunskapsspridning krävs alltså att den enskilda jordbrukaren har både tid och förståelse för var denna information finns att hitta. Här spelar NGOs såsom Kudumbam en viktig roll när det gäller att informera jordbrukarna om vilka möjligheter de har till statligt stöd. Vidare finns det även flera faktorer som i praktiken hindrar nyttjandet av subventionen. För att kunna upprätta ett delningssystem krävs först och främst att det finns en centralt placerad plats där maskinerna kan förvaras, detta för att alla medlemmar i gruppen på ett enkelt sätt ska kunna tillgå maskinerna.

Utöver det är den osäkra tillgången till elektricitet en betydande aspekt. Trots att alla jordbrukare i Tamil Nadu har tillgång till gratis el genom det offentliga elnätet är strömavbrott mycket vanligt förekommande. Detta kan på så sätt hindra upprättandet av ett välfungerande delningssystem för förädling eftersom att det kräver en tillförlitlig tillgång till elektricitet. Avslutningsvis är ett mer övergripande problem i fråga om statliga subventioner den långa kedja av personer som stödet går igenom innan det når jordbrukarna. Det verkar alltså inte vara helt ovanligt att de statstjänstemän som kanaliserar stödet själva tar en del av kakan och att stödet i sin helhet på så sätt inte når fram till mottagarna. Också här krävs kunskap och medvetenhet hos jordbrukarna om hur systemet fungerar för att de ska kunna begära det fulla ekonomiska stöd som de har rätt till, även om de inte har möjlighet att undkomma all korruption som finns inbyggd i systemet.

Så för att summera: Genom en, om än inte felfri, statlig subvention i Tamil Nadu kan fler jordbrukare få tillgång till bearbetnings-maskiner. Ett alternativ är också att gå ihop flera stycken och dela på maskinerna, vilket Aravindhan och hans grupp gjort. Med NGOs informationskampanjer och med jordbrukare som Aravindhan själv som kan inspirera andra bönder kan fler nås av kunskapen om förädling, och om fler jordbrukare på landsbygden förädlar sina produkter kommer det leda till högre inkomst och levnadsstandard för dem själva. För konsumenterna betyder det mer mat för mindre pengar, och för samhället säkrare tillgång till mat, bättre vägar och högre levnadsstandard för landsbygden.

Det var allt från oss för denna gången! Vill ni lära er mer om Aravindhans mekaniserade jordbruk och om hur delningsystemet fungerar kan ni kika på videointervjun nedan. Nu ska vi göra vad vi kan för att inte smälta bort i den tamilska hettan.

Allt gott!

Fannie Axelsson & Ebba Rosendahl

15 maj, 2023

På resa genom Nubra Valley och LEDeGs projekt

Hej från Leh, Ladakh! Vi heter Ellen och Sofia och är praktikanter på LEDeG under våren 2023. Läs gärna mer om vår organisation genom att söka på LEDeG här på praktikantbloggen. Vi vill dela med oss av några dagar när vi med ett team från LEDeG besökte fem byar i Nubra Valley norr om Leh under mitten av mars. Syftet med dessa platsbesök var att LEDeG ville dokumentera sina genomförda projekt för att visa vad organisationen åstadkommit under åren. LEDeGs fotograf Stanzin Tundup (Tani) filmade projekten och genomförde intervjuer med byinvånare under resan.

Nubra Valley är en relativt isolerad region, särskilt under vinterhalvåret då vägen genom världens högsta motoriserade pass är avstängd på grund av snö. Under sommaren ser området en stor tillströmning av turister som främst är där för att besöka sanddynerna och rida kamel, något som inte går att finna på annat håll i Ladakh. Det innebär dock också att turismen, en viktig inkomstkälla i Ladakh, är koncentrerad till några få platser i Nubra. Byar som ligger utanför turiststråket försörjer sig framförallt på jordbruk. Något som blir svårare med klimatförändringar där smältande glaciärer gör vattenförsörjningen osäker och att odlingsförhållande förändras. LEDeG har genomfört många projekt i olika byar i Nubra inom jordbruk och passivt soluppvärmda hus. Vi kommer gå in närmare på dessa projekt i detta blogginlägg.

Floden Nubra, ett av alla sagolika landskap vi reste genom.

Resan började en tidig morgon när vi blev upphämtade av LEDeGs chaufför och teknikexpert Tashi Norbu, Tani och Rigzin Dorjeey. Både Norbu och Rigzin har arbetat med projekt i byarna under många år och kunde berätta om mycket som hänt och vad LEDeG haft för påverkan. För att ta sig till Nubra Valley går resan först genom det höga bergspasset Khardung La, en resa på runt fyra till fem timmar beroende på väder. Efter att ha anpassat oss till höjden i Leh på 3500 meter var det tillbaka på ruta ett när vi nådde passet på 5359 meter. Här var det som att andas genom ett sugrör ännu en gång!

Frukoststopp i Khardung påväg mot Nubra Valley. Vi festade på maggie, snabbnudlar, och chai såklart!

Tangyar

Den första byn vi nådde efter en till viss del skumpig off-road körning var byn Tangyar i östra delen av Nubra Valley. Här har LEDeG sen 14 år tillbaka konstruerat passivt soluppvärmda hus i Tangyars vinterby. Under sommaren flyttar hela byn till ett område med betes- och odlingsmark. Den kargare vinterbyn är sydvästligt orienterad, vilket är idealt för att maximera solinstrålningen i husen när det är som kallast. Här besökte vi flera hus som LEDeG byggt. Det är inte LEDeG som avgör vem som får hjälp med att bygga ett passivt värmt hus, byborna väljer själva vem som har det största behovet. Ett solidariskt och demokratiskt system.

Under några timmar besökte vi flera hem, och det gick verkligen att känna skillnaden på de passivt värmda husen jämfört med traditionella ladakhiska hus. Tani filmade intervjuer och dokumenterade projekten. Rigzin berättade att utöver att ge bättre levnadsförhållanden med ett varmare inomhusklimat finns det fler fördelar med soluppvärmda hus. En vanlig metod är att kogödsel samlas upp och torkas för att sedan eldas och värma upp husen. Om fler hus var soluppvärmda skulle gödslet istället kunna användas på fälten och ge bättre skördar i den karga jorden uppe i bergen. Förhoppningen är att fler ska inspireras av de hus som LEDeG varit med och konstruerat för bygga egna med samma metoder.

LEDeGs fotograf Tani i full färd med att ordna intervjuer.

I ett av husen bodde Tsering Paljor, han flyttade in i sitt hus för 14 år sedan. I dagrummet, ett rum med stora glaspartier mot söder, bjöd han på chai, nötter och kakor. Det var varmt och behagligt där inne, då ett dagrum snabbt blir varmt under dagen och har gott om dagsljus i och med de stora fönsterpartierna. De behåller dock inte värmen lika bra som ett nattrum. Ett nattrum kan exempelvis vara konstruerat med så kallad “trombe wall”. Denna teknik innebär att massiva väggar mot söder målas svarta och glasas in. Detta skapar en luftspalt som värmer upp den svarta väggen. Med den termiska resistansen släpps sedan det mesta av den lagrade värmen ut på natten.

Hemma hos Tsering Paljor, här bjöds hela teamet på chai med tillbehör. Dagrummet var varmt och behagligt att vistas i.

Ett passivt soluppvärmt hus med trombe wall.

Digar

Vidare på slingriga vägar anlände vi till Digar, en liten by som också fått hjälp av LEDeG att konstruera soluppvärmda hus. Vi hann dock inte se mycket av dem, när Tani var i färd med att filma projekten släpptes vi av på ett litet fält där byns äldre kvinnor satt tillsammans på filtar och åt lunch. De yngre generationerna var ute på fälten och påbörjade årets odlingssäsing. Det gjordes klart för oss att vi behövde “take rest” och därför bjöds på den lokala drycken chang med tillbehör. I chang blandas naas, en typ av kornmjöl, och röres med fördel med en liten pinne en dam snabbt lokaliserat och trimmat till. Till det fick vi ladakhiskt bröd kharbir och paba. Vi hade en mycket härlig stund i solen och trots att vi inte pratade samma språk kunde vi skratta och kommunicera ändå.

Ayee

Efter en kall natt, men väldigt trevlig kväll, på ett guesthouse i Panamik körde vi en kort sträcka över floden Nubra till byn Ayee. När vi besökte denna by fick vi först se deras projekt inom svampodlingar som Framtidsjorden finansierat. Under hösten 2022 anordnades en workshop i hur svamp kan odlas i det egna hemmet. Läs gärna mer om detta genom att söka på praktikantbloggen! Svampodlingen blev så populär att det påbörjats ett projekt i byn för att kunna odla i större skala. På ett fält höll en stor jordkällare på att byggas, då svampen kräver en konstant temperatur och klimat. Det var ett intressant sätt att se hur en workshop med LEDeG fått ringar på vattnet och startat upp en ny typ av entreprenörskap. Eftersom jordkällaren ännu inte var klar, fick vi se byns växthus där svampen odlades under en mörk presenning under tiden.

Svampodling i det varma växthuset. Svårt att fånga på bild då kamerans lins snabbt immade igen av den stora temperaturskillnaden.

Efter en lång vandring upp på ett av bergen fick vi se Ayees artificiella glaciär. Det var riktigt mäktigt att stå nedanför och se hur stor glaciären faktiskt är på nära håll! LEDeG har arbetat tillsammans med byn för att konstruera denna glaciär, vilket har varit en viktig del av vattenförsörjningen under vårens odling. Eftersom Ayee har tillgång till källvatten kunde denna glaciär byggas. Under vintern kanaliseras källvatten genom ett rör, vattnet pumpas under naturligt tryck, utan att någon extern energi tillförs, genom hål i röret och fryser sedan när temperaturen sjunker, vilket skapar glaciären. När temperaturen stiger under våren så värmer solen glaciären, vilket gör att isen långsamt börjar smälta och vattnet som rinner ner till Ayee kan användas i jordbruket.

Udmaru

Efter en kopp butter tea och kakor lämnade vi Ayee och åkte mot byn Udumaru som ligger vid den andra floden i Nubra Valley, Shyok. Vid floden hoppade vi ut bilen och gick över en smal bro. Här skulle vi vänta, det kanske skulle dyka upp en bil som kunde ta oss vidare till byn. Vi väntade och väntade i det storslagna landskapet. Skulle det verkligen komma en bil? Efter många om och men rullade det tillslut in en liten minibuss, över samma smala bro vi gått över och aldrig trott att en bil kunde få plats att köra på!

Vår långa väntan i Nubras otroliga landskap.

Väl framme i Udumaru besökte vi byggnaden där de tar hand om och förädlar jordbruksprodukter, exempelvis aprikosskörden. Här fanns olika typer av redskap och kärl som behövs för att kunna ta tillvara på så mycket som möjligt av det jorden ger under sommaren. Byborna var väldigt engagerade i samtalen med LEDeG och flera filmades när de berättade om hur de jordbruksmaskiner och snickeriverktyg de fått finansierade via LEDeG kommit till nytta.

Byborna i Udumar berättar om arbetet med att ta hand om skörden och hur de hjälpts av LEDeGs insatser i byn.

Något som blev en stark upplevelse för oss var när flera kvinnor bad oss framföra till Sverige och Framtidsjorden att de behövde mer resurser för att kunna laga de maskiner de hade. Det var svårt att förklara att vi bara är praktikanter som är här för att lära. Att vi inte har någon auktoritet att fördela pengar. När medel för att laga jordbruksmaskinerna saknas blir det svårare för byn att ta hand om skörden och därmed drabbas de av inkomstbortfall. En situation som är svår för byn att ta sig ur utan ekonomiskt stöd utifrån. Denna upplevelse är något vi kommer minnas länge då vi fick se hur viktigt LEDeGs projekt är i byarna och vilken stor påverkan det har för människorna.

Samtal med några kvinnor i Udumar, Rigzin hjälper till med översättningen.

Khardung

Efter en sista kall natt i Nubra vände vi åter mot Leh. På vägen stannade vi i byn Kahrdung nedanför bergspasset med samma namn. Även här har LEDeG hjälpt till med att bygga passivt soluppvärmda hus. Vi besökte några hushåll men kunde inte stanna så länge. Det hade blivit mulet och fanns risk för snö upp i bergen. Vi började köra de slingriga vägarna upp mot bergspasset Khardung La, ju högre upp vi kom desto sämre blev vädret. Vägen var täckt med snö och vi körde förbi flera bilar som inte kunnat ta sig vidare uppåt utan fått stanna vid branterna längs vägen. Tillslut fastnade även vår fyrhjulsdrivna bil. Alla tre från LEDeG skulle hjälpa till och kom med glada tillrop om hur Norboo skulle få loss bilen medans vi nervöst slängde oss ur bilen och helst ville gå hem. Tillslut kom vår bil loss och färden hemåt kunde fortsätta efter tre händelserika dagar i Nubra Valley där vi njöt av landskapen och det vi fick lära oss om Ladakh och LEDeGs projekt!

10 mars, 202310 mars, 2023

Kolunji

Kudumbam was established in order to enhance and disseminate organic farming and sustainable agriculture. As part of that mission the founder Dr. Nammalvar, Mr. Oswald Quintal, and Swallows created Kolunji, a farm engaged entirely with organic farming to be an ideal of agriculture; a practical study of how organic farming can be conducted and cultivated. Consequently, in 1990 the farm was created in a land that then was completely barren, a task that would be easy for the skilled and experienced people engaged in Kudumbam. For the founders, it was essential to not only criticize the state for its chemical farming but also to give alternatives and actually showcase how organic farming can be conducted. Since then Kolunji has been a beacon of light to the organization, where you can find different water conservation projects, such as ponds, a community forest, agroecology projects, cows and hens, worm compost, seed conservation projects, fuel dryer projects, and much more.

Another part of what Kolunji was made out to be was a training center, where farmers, youths, and women come for training. So, not only is it a place where you could see organic farming in action, but also a place where you could learn different farming techniques and skills, both theoretical and practical. Examples include animal husbandry, soil and water conservation, and agroforestry, where including trees is an important way of being able to secure an income and food in case of crop failure, but also to be able to provide shade to other plants. As such, Kolunji really does succeed in being a place where organic farming is disseminated to other farmers and youths. Some of this work is done locally, for the surrounding villages and their farmers, many of whom have had some type of training from Kolunji. If you ask, most people in the surrounding villages in Pudukottai know Kolunji and Kudumbam well. However, Kolunji is not just for the local people, it is also open to other national and international people who are interested in organic farming. Unfortunately, since Covid, the training sessions have been fewer but Kudumbam still does hold them for anyone interested. During my time spent with Kudumbam, they had some teachers fly in from Sri Lanka who stayed for 11 days at Kolunji to receive training in organic farming. I took part in some of it, and although it was conducted in Tamil, I still did manage to catch some of the major points of the training. One of the days was spent in the field getting to know how to analyze a field, in order to understand the soil health as well as crop health and what would be needed in terms of bio inputs. This was followed by group discussions, also in the field together with surrounding farmers, and further theoretical sessions were held back at Kolunji. Thereafter a lesson was held on how to create natural fertilizers with the help of cow dung. Even though I was unable to understand most of what was being said, it was fun and educational to be part of the training sessions. Kudumabm also has specific training for women when it comes to herbal powder making, value-addition training, and tailoring.

Creating bio-input (natural fertilizer made of cow dung)

Besides the training center, there is also a children’s home, Vidivelli (Morningstar) Children’s home, at Kolunji that has been operational since 2002 with the help of Emmaus, an international movement that works to decrease poverty. It has been a home for more than 150 children throughout the years. Unfortunately, with a loss of income from the training programs since Covid, Kudumbam had some trouble keeping up with the maintenance of the home and was forced to close it down. However, as they did not want to abandon the program entirely, Kudumbam transformed the children’s home into a weekend program where the children could still come to the farm and receive practical training. As part of the weekend program, the children also receive new clothes for the two major holidays in Tamil Nadu, Diwali in October and Pongal in January, which I wrote about in the previous blog post. Kudumbam is hoping and working to get the Videvilli children’s home up and running again since there is still a need for such a program to exist.

Kids who participate in the weekend program

Having had the opportunity to spend time at Kolunji, breathing in the fresh air, surrounded by nothing but peace and quiet, and different animals, I can safely say that Kolunji is exactly what it was made out to be, a source of inspiration. Walking around the farm I can see the classrooms, the home where the children lived, the worm compost, the well, the fishpond, and the community forest. No matter where I turn there is some form of agricultural and community project. So Nanri* Kudumbam**, my Indian family, for the inspiration that Kolunji has given me.

*Thank you

**Family

31 januari, 2023

Vad händer när det största området av inhemsk matproduktion stänger ned? Politiska oroligheter i Santa Cruz, Bolivia

Bolivia är nog det land i Sydamerika som haft det lugnast under en längre tid, fram tills ett inbördeskrig som utbröt i oktober år 2019 till följd av anklagelser om valfusk efter det allmänna valet som utmynnade i en statskupp. Efter detta så har det generellt sett återgått till ett lugn speciellt efter nyval av president Luis Arce i oktober år 2020. Med det så återtog också vänsterpartiet MAS (Movimiento al Socialismo) – partiet för socialism, som består av en bred koalition mellan olika urfolksgrupper och sociala rörelser – sin position i regeringen.

När vi anlände i Bolivia och till vår organisation Kawsay så var planen att en utav oss skulle åka ut i fält till samhället Ivitipora, ungefär tre timmar med bil från staden Santa Cruz. Detta blev dock snabbt ändrat då en orolig period påbörjades i staden, som är en av de största samt en av de viktigaste städerna ekonomiskt och agrikulturellt sett. Enligt Bolivianska institutet för utländsk handel gjorde departamentet Santa Cruz ett rekordår 2021 med motsvarande 76% av landets totala livsmedelsproduktion. Oroligheterna var till följd av att regeringen hade senarelagt den folkräkning som skulle tagit plats år 2022 till år 2024, alltså precis innan valet år 2025. Senaste folkräkningen tog plats i Bolivia år 2012 och sedan dess har populationen i Santa Cruz beräknats växa med runt 25% och för nuvarande ha en population på över 3,5 miljoner. Detta skulle i så fall utgöra 30% av populationen och betyda att de har rätt till fler platser i den lagstiftande församlingen och därmed få större ekonomiska resurser. Beslutet om att senarelägga folkräkningen gjorde därför att invånarna i staden Santa Cruz började protestera, då det är till nackdel för oppositionen i Bolivia. Detta eftersom att majoriteten i Santa Cruz består av en konservativ höger, under ledning av guvernören Luis Fernando Camacho, som ofta motsätter sig regeringens beslut.

Till följd av beslutet så inleddes demonstrationer som stöttades av regionens guvernör Camacho och det eskalerade läget ledde till en regionsomfattande strejk som varade i totalt 36 dagar. Vägarna blockerades helt, framfart till staden blev omöjlig och export av livsmedel från Santa Cruz till omgivande städer stoppades. Staden stod stilla. Efter 36 dagar så tog det äntligen slut, efter att regeringen lovat att folkräkningen ska hållas innan valet och efter införande av en ny lag om folkräkning.

Historien tar däremot inte slut där. Nu i början av 2023 så påbörjades nya konflikter i staden Santa Cruz, denna gång på grund av att guvernör Camacho fängslats. Han misstänks vara inblandad i den statskupp som tog plats under år 2019 då dåvarande president Evo Morales tvingades avgå och Jeanine Áñez Chávez tog över som interimpresident vilket följdes av en tid med allvarliga konflikter och konsekvenser, som våra kollegor här i Cochabamba förklarar faktiskt var ett krig mellan folket och regeringen där många dog och ännu fler skadades.

Hur påverkas människor i oroliga tider och vad gör de för att klara av vardagen? Exempelvis så blir en brist av vissa råvaror en följd av att landets största matproducerande område stänger ned, vilket är en sådan situation som alltid påverkar de fattigaste mest. Dock så kan konsekvenserna skilja sig väldigt åt beroende på vart i landet man befinner sig och vilka förutsättningar som finns. Det gäller att följa nyhetsflödet och skulle det blir protester just där man hör hemma så kommer man kanske inte kunna ta sig till och från jobbet såna dagar. Man kan behöva fundera på vad som finns i skafferiet, om vattendunken räcker eller om det går att nöja sig med kokat vatten. I vår bas i Cochabamba har vi knappt märkt av något, till undantag för några dagar då det var mindre stödprotester för situationen i Santa Cruz. Allt detta har också skett samtidigt som stora protester (med tillhörande konsekvenser) från främst urfolk pågått under en tid i Perú.

Protester i Sucre till stöd för Santa Cruz som vi lyckades bevittna under vår semester den 30 december 2022, två dagar efter arresteringen av guvernör Camacho.

Högerväljare här i landet motsätter sig starkt beslutet att fängsla Camacho och enligt en kvinna som vi talade med under en protestmarsch på torget Plaza de Armas 25 de Mayo i huvudstaden Sucre så är detta lögn och ett försök från staten att göra sig av med oppositionen. Hon menar också att genom detta så rör sig Bolivia numera åt att bli en diktatur. Protesterna har pågått för fullt runtom i landet till följd av detta, främst i Santa Cruz-området. I mitten av januari lyftes de största vägblockaderna men som kan komma att återinföras som ett sätt att kräva guvernörens frisläppande.

Nu har dock protesterna pågått så länge att det blivit vardag och vi planerar därför att besöka samhället Ivitipora innan möjligheten går om intet, då vi är inne i den sista praktikperioden. Alex kommer att stanna i två veckor och Ebba stannar de första fyra dagarna, för att sedan göra sitt sista besök i byn Tambo K’asa utanför Torotoro. Vad som planeras och vilka erfarenheter som väntar kommer i senare inlägg!

Källor:

https://es.euronews.com/2022/11/27/bolivia-pone-fin-al-bloqueo-que-eparalizaba-santa-cruz-tras-convocarse-el-censo-para-2024
https://www.swissinfo.ch/spa/bolivia-censo_el-conflicto-por-el-censo-en-bolivia-se-recrudece-con-nuevos-enfrentamientos/48024146
https://blog.prif.org/2022/12/13/bolivia-a-new-battle-over-the-census-the-36-day-strike-of-the-santa-cruz-civic-movement-against-the-arce-government/
https://www.brasildefato.com.br/2020/11/22/a-un-ano-de-las-masacres-en-bolivia-familiares-y-victimas-relatan-momentos-de-terror
https://correodelsur.com/politica/20230101_santa-cruz-recibe-el-2023-con-protestas-y-represion.html https://apnews.com/article/protests-and-demonstrations-santa-cruz-blockades-bolivia-caribbean-e2e73f7f77b172d665742b77229250f5
https://cepr.net/report/bolivia-after-the-2019-coup-economic-policy/
https://abi.bo/index.php/noticias/economia/27432-santa-cruz-batio-record-en-produccion-de-alimentos-con-16-4-millones-de-toneladas-en-2021

27 februari, 2020

Hälsningar från Anderna!

¡Hola!

Vi som ska praktisera på Fundación Kawsay i fyra månader heter Adama och Alicia. Vi har varit i Ecuador i en vecka, men eftersom dagarna har varit fullspäckade med intressanta möten, kultur- och naturupplevelser så känns det snarare som en månad. Organisationen Kawsay har sitt kontor i Cayambe som ligger på 2800 m höjd i de vackra ecuadorianska Anderna. Staden är omringad av bergstoppar och när molnen lättar på sig uppenbarar sig den snötäckta vulkanen Cayambe över hustaken.

Vi bor i två olika familjer på landsbygden på varsin sida av Cayambe, som man enkelt når med buss eller gröna pickup-trucks. Här är det vanligt att familjen bor bredvid varandra eller i samma hus. Det skapar ett skyddsnät som vi ibland saknar i Sverige. Där vi bor tillhör majoriteten av folket Kayambi. Förut försörjde sig folket i byarna på jordbruket, men nu jobbar allt fler på rosplantagen, i servicearbeten eller inne i staden. Vardagen här är två skilda världar som smälter ihop på ett för oss förvånansvärt naturligt sätt. Ena stunden mjölkar man kossan, skördar majs och rensar linser, andra stunden sitter man på ett kontor med ny teknisk utrustning och publicerar material på Facebook. Vissa lyckas behålla sin kultur och traditioner i en förändrad värld med globalisering, neokolonialism och sociala medier. Dock är det här tyvärr långt ifrån det normala. Många vi har pratat med berättar om hur de unga glömmer deras ursprung och att det kapitalistiska samhället lockar mer än att leva traditionellt och hållbart. Detta är en av sakerna Kawsay jobbar med, sprida kunskap om traditioner och de rättigheter som Kayambi folket har.

Hittills har vi fått ta del av en av de två träffarna varje månad, där Kawsay har skapat en mötesplats där man delar kunskap och tankar. Under 20 år har de utbildat Kayambikvinnorna inom det traditionella odlingssättet som har fokus på kemikaliefri odling, självförsörjande matproduktion och en stor mångfald av grödor. Tack vare det kan de odla ekologiskt, äta mer näringsrikmat och bli mer oberoende av systemet.

Under dessa månader hoppas vi få lära oss mer om ekologiskt jordbruk, Kayambifolkets kosmovision och kampen för jämställdhet och urfolkets rättigheter. På bloggen kommer ni kunna följa vår resa och ta del av litet som stort. Inlägg som kommer komma framöver är konsekvenserna av den växande rosexporten, klimatförändringarnas påverkan på samhället och vad som har hänt i Ecuador efter protesterna i oktober. Om det är något som väcker intresse får ni gärna komma med önskemål på framtida inlägg!

Skörd av de små plantorna som planterades förra veckan

27 februari, 2018

Hjälpa människor eller utnyttja systemet?

Grönskan runt Sirummalai är väldigt vacker.

Indien är ett av värdens största länder, både till yta och befolkning. De har en rik kultur, fantastiska människor och går idag igenom en snabb utveckling. Men bakom allt det fina finns ett enormt problem med social orättvisa i landet, det finns ett gigantisk gap mellan de som har mycket och de som inte har något alls.

Politikerna i Indien har försökt att minska gapet i många år genom olika regulatorer och hjälpprogram, med varierande resultat. År 2014 så klubbades en ny lag igenom i Indien, lagen gjorde det obligatoriskt för företag, med en årlig vinst på över 10 miljarder rupier (ca 1,25 miljarder sek), att skänka minst 2% av nettovinsten till välgörenhetsprogram (Cooperate Social Responsibility-program (CSR-program)). Det enda kravet var att pengarna skulle gå till program som jobbade med; fattigdom, hunger, utbildning, genus eller jämnlikhet.

Med en årlig vinst på mer än 10 miljarder rupier är det multinationella företaget AMWAY ett av de företag som måste skänka pengar till välgörenhetsprogram. Pengarna delades upp till flera olika projekt med olika mål. Ett av projekten handlade om att höja grundvattennivån i Dindigul distriktet.

Byggandet av en Check wier som ska hjälpa till att höja grundvatten nivån vid Sirummalai.

CIRHEP arbetar i Dindigul distriktet och är den organisation med mest kunskap om ämnet. AMWAY kontaktade då Mohan på CIRHEP och undersökte möjligheterna för ett nytt Watershed projekt. Gemensamt kom man överens om att bygga en Watershed vid Sirummalai Reserv Forest. Med hjälp av detta projekt så skulle 7 byar bestående av mer än 1700 bybor få bättre tillgång till vatten. Arbetet vid Sirummalai utfördes dock inte av CIRHEP själva utan man skapade en ny organisation som skulle få sköta all kontakt med AMWAY. Green Venture blev namnet på den nya organisationen som är en fristående organisation men som arbetar nära CIRHEP.

Projektet har blivit uppdelat i två olika faser och täcker totalt en yta på 1000 hektar. Under den första fasen, som tog slut i december 2016, så byggdes det bland annat Percolation Ponds, Field Bunds, Check Wiers, Farm Ponds m.m. Resultaten var enastående och effekten var att grundvatten nivån höjdes med mer än 30 meter. Den andra fasen som officiellt tog slut 2017, men där arbetet har fortgått in under 2018, gick ut på att både bygga nya Watershed-konstruktioner, rensa området på vattenkrävande ogräs och att renovera och utveckla gamla konstruktioner.

Det jobb som har gjorts under de två faserna har höjt livskvalitén och underlättat livet för byborna ifrån de 7 byarna. Tillgången till vatten är nu inte längre ett lika stort problem och området har gått ifrån att vara en torr brun plats, till att bli en bördig grön plats.

Tack vare den höjda grundvatten nivån så får bönderna bättre skördar.

Även om CSR-programmet har hjälpt CIRHEP i deras arbete så finns det även mycket kritik riktat mot denna typ av program. En återkommande kritik är att när det blev lagstadgat att företagen var tvungna att ge pengar så flyttade intresset av välgörenhet ifrån den goda viljan in till styrelserummet. Det finns tendenser som visar på att projekten oftast görs i närhet av vart företagen är aktiva, vilket tenderar till att gagna företagen också. T.ex. AMWAY-projektet hjälper inte bara de 7 byarna utan AMWAY har även en fabrik i området som är beroende av vatten och som också drar stor nytta av den höjda vattennivån.

Annan kritik som ofta syns i debatten kring CSR-programmet är att företagen som är tvungna att ge pengar till välgörenhet i själva verket kan vara de stora bovarna. De använder sen pengarna för att ”tvätta” bilden av företaget och få det att se ut som ett väldigt bra företag.

Frågan är då ifall om CSR-programmet är rätt väg att gå tillväga för att minska den social orättvisan i Indien eller om det har utvecklats till ett medel för företagen i Indien att förbättra sina egna möjligheter och bilden av sig själva?

Vattenflödet stoppas upp med hjälp av en check wier och vattnet får långsamt sjunka ner och höja grundvatten nivån.

22 januari, 2018

Resurser läggs på utbildning

Fullt fokus under utbildningarna på CIRHEPs träningscenter

CIRHEP har under en längre tid haft som projekt att utbilda lokalbefolkningen, i alla åldrar, om ekologiskt odlande, kvinnofrågor, trädplantering, klimatförändring, vattenförbrukning osv. Att öka kapaciteten och kunskapen kring dessa problem är väldigt viktigt för att landsbygden i södra Indien ska kunna utvecklas. Utbildningarna, som hålls på CIRHEPs träningscenter, är väldigt uppskattade av både deltagarna och organisationens donatorer och de har gett goda resultat.

Den statliga banken för jordbruk och landsbygdsutveckling (NABARD) är en som har sett effekten av de kapacitetsbyggande projekt som CIRHEP genomfört och hur lyckade dessa program har varit. I början av 2018 beslutade NABARD därför att finansiera kapacitetsbyggande program på CIRHEPs träningscenter för 280 personer. Utbildningen ska fokusera på aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändring genom olika Watershed Projects.

Deltagarna på kursen kommer vara bönder från de berörda områdena samt personal från andra 7 andra NGOs som arbetar med Watershed Projects och resistens mot klimatförändring. Det som var viktigt för både CIRHEP och NABARD var att könsfördelningen på utbildningen skulle vara 50/50 så lika många kvinnor som män fick ta del av den.

– För att möjliggöra bästa tänkbara utbildning så kommer vi dela upp de 280 deltagarna i mindre grupper på 40 personer per tillfälle, säger Mohan.

Den första gruppen av 40 personer kommer till träningscentret i början av den här veckan (Vecka 4) och stannar under två dagar. Första dagen kommer bestå av klassisk utbildning, ledd av Rajkumar och Mohan, andra dagen kommer bestå av fältbesök till olika Whatershed Projects runt Kadavakurichi.

– Vi vill ha ett kunskapsutbyte med personalen och bönderna som kommer ifrån andra delar av Tamil Nadu. De kan lära sig mycket av oss men vi kan även lära oss mycket av dom, konstaterar Mohan.

Hädan efter kommer det, i snitt, komma en ny grupp per vecka och målet är att vara klara med utbildningen för alla 280 personer i slutet av februari.

19 januari, 201819 januari, 2018

Med teknikens hjälp

Kadavakurichi täcks ofta av ett dis som dämpar solen, men när diset lättar hamrar solen obarmhärtigt ner på området.

En teknisk revolution i hög hastighet sveper över hela Indien. På Tamil Nadus landsbygd har det tagit lite längre tid för tekniken att nå fram, men för var dag som går når tekniken allt fler och fler. Än så länge är det en relativt simpel teknisk utrustning som gemene man i området har tillgång till, exempelvis en mobiltelefon. Men även en så pass enkel och självklar sak som en mobil kan göra stor skillnad om man är lite kreativ.

På CIRHEP har man regelbunden kontakt med andra organisationer som arbetar med liknande frågor och utbytet av information är en viktig del i deras nätverks framsteg. Projektet som i dagarna håller på att färdigställas är frukten av ett sådant utbyte.

Målet med projektet är att hjälpa bönderna att bättre kunna hantera det klimat som de nu lever i. Genom att få en bättre koll på vädret kan exempelvis en skörd som skulle gått förlorad räddas eller boskap som skulle vart i fara skyddas. Informationen som kommer nå ut till bönderna via deras mobiltelefoner är vad CIRHEP kallar väderrelaterad jordbruksrådgivning. De har delat upp informationen i två delar.

1. Väderleksrapporter. Exempelvis vara ett meddelande om att det kommer bli tre ovanligt heta dagar utan någon nederbörd, att (mer sällan) stora regnmängder är att vänta eller att det kommer vara blåsigt.

2. Rådgivning rörande djurhållning, ekologiskt jordbruk och aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändringar.

Råden är tänkta att ges i relation till den information om vädret som skickats ut. Exempelvis kommer det ett tips om att kommande vecka bör ni bevattna åkrarna då nederbörden kommer vara låg och då grödorna är i ett känsligt skede.

– Det första problemet som behövdes tacklas var att många i målgruppen inte kan läsa. Vi löste det genom att skicka ut informationen som röstmeddelanden istället, säger Chandra som håller i projektet.

Deadlinen för projektets start är i slutet av januari och andra problem kommer säkerligen uppstå, men på CIRHEP är optimismen påtaglig.

– Alla telefonnummer är insamlade och nästa vecka kommer en teknisk expert hit för att färdigställa det sista bitarna för att få igång systemet. Deadlinen är mycket snart men vi jobbar hårt. Jag är övertygad om att detta kommer gå, säger Chandra.

Ibland undrar man hur många projekt som kunnat bli av utan Chandras fantastiska humör — Ibland undrar man hur många projekt som skulle blivit av utan Chandras fantastiska humör

Informationen blir extra viktig då den extrema hettan snabbt kan förstöra skörd

20 december, 2017

Kunskap är makt

Kunniga bönder på CIRHEPs träningscenter

CIRHEP är en lokal organisation. De har under lång tid arbetat med ett ganska begränsat område och sakta men säkert, med projekt efter projekt, skapat faktiskt förändring där. Området som CIRHEP berör var i början av 2000-talet en stenig och i stort sätt obrukbar plats med mycket få invånare. Men så har det inte alltid varit. Backar man klockan ytterligare några årtionden så var det en plats med gott om grönska och barn som lekte i floderna.

– Jag brukade leka i floden varje dag! Vi gick så ofta på fruktig mark eller i vatten att vi hade mycket problem med utslag och sår mellan tårna. Varje kväll fick vi gnugga tamarind där, det hade en läkande effekt, säger CIRHEPs ordförande P.M. Mohan som var en av de barn som lekte i floden.

Men klimatet förändrades och den så viktiga monsunen uteblev år efter år. Sakta men säkert torkade floderna ut och den tidigare så gröna naturen blev enfärgat beige. CIRHEPs första stora projekt blev att göra det mesta av det lilla regn som trots allt föll. Grundvattennivåerna stabiliserades efter en tid och grönska började bryta av mot havet av beige. Människorna började återvända till platsen och försök till odling påbörjades. Den tidigare obrukbara marken luckrades upp och mängden organisk materia i jorden ökade.

Ökningen har nåtts genom en rad projekt som CIRHEP genomfört. Det senaste i raden kallas climate proofing project och drog igång 2016. För att det ska vara en jord i gott skick ska mängden organisk materia vara över 2%. När de första testerna togs 2010 var värdet knappt 0.2%. Denna soliga decemberdag hade resultaten av årets tester kommit tillbaka och Rajkumar, som håller i projektet, var exalterad.

– Snittet låg kring 0.6%. Det är en ökning på 0.4% och det är vi mycket nöjda med. Vissa av proverna visade på siffror kring 1.5% vilket är oerhört glädjande, säger Rajkumar.

För att berätta om resultatet och framförallt förklara vad det skulle innebära hade 30 av bönderna i området bjudits in till träningscentret.

– För de bönder som använder kemikalier så kan de med hjälp av dessa prover få reda på vilka kemikalier de behöver använda. Istället för att använda 100kg kemikalier så behöver de bara använda 25kg av rätt kemikalie, och resultatet blir dessutom bättre, säger Mohan.

Även för bönder som inte använder kemikalier är det viktigt att veta hur deras jord mår. Med hjälp av resultatet kan de se vilken typ av gröda som kommer växa bra och vilken typ av gröda som inte kommer göra det. Exempelvis var det en ekologisk bonde som kunde fördubbla sina intäkter med hjälp av informationen undersökningen gav, åtminstone i teorin.

– Det finns flera problem med detta. Framförallt så kan det vara svårt att förstå. Bönderna får ett papper av oss där det står en mängd siffror och fakta om deras jord. Men om de inte förstår vad siffrorna betyder så blir allt förgäves. Så idag hade vi en kunnig person med på mötet som kunde förklara för de på ett bra sätt, säger Mohan.

Efter mötet avslutats pratar vi med en ovanligt känslosam Rajkumar.

– Vi har jobbat i 13 år med samma bönder, i samma område, och jag är väldigt lycklig över att arbeta på detta vis. Vi har under årens lopp kunnat följa den utveckling som skett i området och eftersom problemen uppstått sökt att lösa dem. Arbetet har underlättats av att vi har en relation till människorna och genom den har en tillit vuxit fram, säger Rajkumar.