Avsnitt 2- Ladakh-Snack: Livet på landet- Odla vattenmelon i Ladakh?

Så var det dags för avsnitt 2 av podden Ladakh-Snack. Detta avsnitt spelades in på plats i Ladakh den 26 maj på LEDeG-hostel.

Podden finns där poddar finns genom att söka på Ladakh-Snack eller denna länk för att lyssna på a-cast eller denna för Spotify.

_____________________________________________________________

Bylivet i Ladakh skiljer sig väldigt mycket till hur livet i städerna ser ut och därför har vi valt att dela upp avsnitten på detta sätt.

Ladakh ligger väldigt isolerat och betyder också ”The land of high passes”. In till Ladakh finns egentligen bara två vägar som under vintern blir igensnöade. I och med det isolerade läget blir också framkomligheten till byarna begränsad och ibland är det enda sättet att ta sig till en by till fots. Även när det finns vägar är dessa ofta slingriga men med en fantastik utsikt.

Från bilen påväg till Nubra Valley, i bakgrunden syns hur serpentinvägarna ringlar sig.

I Ladakh är bytillhörigheten väldigt stark och de allra allra flesta vi har mött benämner ofta byn som de kommer ifrån som sitt hem. Förutom isoleringen har Ladakh hårda säsonger och enkelt kan man säga att det endast finns två årstider. Sommar april-september med temperatur upp mot 30 C under dagarna och även plusgrader på nätterna. Vintern är då från oktober-mars där temperaturen kan vara ner till -35 C.

 

Staden Leh under februari
Staden Leh i slutet på maj

 

 

 

 

 

Det finns även en monsun-period i augusti som ifall det regnar under denna tid kan ha fruktansvärda konsekvenser i form av ”mud slides” dvs laviner av lera som förstör både hus, vattenkällor och människoliv.

Exempel på detta är en mud slide som inträffade 2015 där byn Ayee Village i Nubra Valley fick två av sina tre vattenkällor förstörda. Detta har gjort att de inte har tillräckligt med vatten under odlingssäsongen. Som ett försök att säkerställa vattentillgången byggs nu artificiella glaciärer. Vad det är och hur de byggs går att hitta här i blogginlägget ”En vecka bland Ice Stupas” eller instagraminlägget här. Runt om i Ladakh är det tydligt hur klimatförändringarna har påverkat vattentillgången genom att glaciärerna har blivit synbart mindre och ofta är de även sotiga från t.ex. dieselpartiklar vilket accelererar smältningen av glaciärerna.

I byarna är det ofta ett traditionellt leverne där jordbruk är den främsta sysselsättningen och där byarna traditionellt sätt har varit självförsörjande. Båda våra organisationer LEDeG & LEHO arbetar med fröbanker för att göra fröer tillgängliga för lokalbefolkningen. Grödor som odlas är bl.a. vete, korn, ärtor, morötter, potatis men även nya (för Ladakh) grödor som linser, olika bönor och vattenmelon odlas. I Indien finns ett matsäkerhetsprogram där bl.a. ris ibland ges bort eller säljs väldigt billigt, för att alla människor ska kunna äta sig mätta. I Ladakh och på många andra ställen har detta dock haft vissa negativa konsekvenser då det billiga riset konkurrera ut mer lokala och traditionella grödor som korn eller hirs.

En dzo – en hybrid mellan vanlig kossa & jak

Överallt i Ladakh används traditionella toaletter som är som ett utedass utan stol, avfallet från dessa kan tillsammans med gödsel från djur och löv sedan användas som gödsel på odlingarna, både som ett sätt att sluta kretsloppet men framförallt för att eliminera behovet av konstgödsel. Oftast brukas jorden med hjälp av djuret dzo som är en avkomma från en jak & en ko. Under vintern när de inte används i jordbruket släpps de upp till bergen där de strövar omkring tills det är dags att komma tillbaka och börja arbeta igen. Vanliga kossor finns också för mjölkens skull, får finns för både ull och köttet och åsnor för att transportera saker.

 

För att förlänga säsongerna i Ladakh har växthus blivit ett allt vanligare och viktigare inslag för att öka möjligheterna till odling.

Aprikoser är gröda och produkt som har en central del i den ladakhiska-kulturen. Det

Rigzin Gurmet & Maria krossar aprikosskalet för att få ut kärnan

bjuds på torkade aprikoser och kärnorna (som smakar exakt som mandel!) och det växter aprikosträd i varenda trädgård. I Ladakh är de otroligt duktiga på att ta tillvara på hela frukten genom olika typer av processer.

 

Det finns många inlägg här på bloggen som berör detta så sök bara ”aprikos” här uppe! Tipsar om dessa två inlägg från tidigare praktikanter: ”Att ta tillvara på allt” & ”Takmachik- Ett aprikosparadis”.

I Ladakh har den främsta inkomstkällor förändrats från jordbruk till att turismen har blivit helt dominerande. Turismen har både medfört positiva och negativa effekter och de negativa är på ,många sätt vänligt tydligt. LEHO arbetar för att skapa hållbar turism i form av eco-turism och här finns blogginlägget ”Att återuppliva en bergsby” om detta.

Mer om begreppen matsuveränitet och appropiate technology som diskuteras i podden finns här respektive här!

Vi hoppas att ni uppskattar podden och tveka inte att höra av er vid frågor eller kommentarer!

Julley!

/Ladakh-Snack gänget genom Karolin Ring

Hälsningar från Anderna!

¡Hola!

Vi som ska praktisera på Fundación Kawsay i fyra månader heter Adama och Alicia. Vi har varit i Ecuador i en vecka, men eftersom dagarna har varit fullspäckade med intressanta möten, kultur- och naturupplevelser så känns det snarare som en månad. Organisationen Kawsay har sitt kontor i Cayambe som ligger på 2800 m höjd i de vackra ecuadorianska Anderna. Staden är omringad av bergstoppar och när molnen lättar på sig uppenbarar sig den snötäckta vulkanen Cayambe över hustaken.

 

Vi bor i två olika familjer på landsbygden på varsin sida av Cayambe, som man enkelt når med buss eller gröna pickup-trucks. Här är det vanligt att familjen bor bredvid varandra eller i samma hus. Det skapar ett skyddsnät som vi ibland saknar i Sverige. Där vi bor tillhör majoriteten av folket Kayambi. Förut försörjde sig folket i byarna på jordbruket, men nu jobbar allt fler på rosplantagen, i servicearbeten eller inne i staden. Vardagen här är två skilda världar som smälter ihop på ett för oss förvånansvärt naturligt sätt. Ena stunden mjölkar man kossan, skördar majs och rensar linser, andra stunden sitter man på ett kontor med ny teknisk utrustning och publicerar material på Facebook. Vissa lyckas behålla sin kultur och traditioner i en förändrad värld med globalisering, neokolonialism och sociala medier. Dock är det här tyvärr långt ifrån det normala. Många vi har pratat med berättar om hur de unga glömmer deras ursprung och att det kapitalistiska samhället lockar mer än att leva traditionellt och hållbart. Detta är en av sakerna Kawsay jobbar med, sprida kunskap om traditioner och de rättigheter som Kayambi folket har.

 

Minga med Kawsays producenter

Hittills har vi fått ta del av en av de två träffarna varje månad, där Kawsay har skapat en mötesplats där man delar kunskap och tankar. Under 20 år har de utbildat Kayambikvinnorna inom det traditionella odlingssättet som har fokus på kemikaliefri odling, självförsörjande matproduktion och en stor mångfald av grödor. Tack vare det kan de odla ekologiskt, äta mer näringsrikmat och bli mer oberoende av systemet.

 

 

Under dessa månader hoppas vi få lära oss mer om ekologiskt jordbruk, Kayambifolkets kosmovision och kampen för jämställdhet och urfolkets rättigheter. På bloggen kommer ni kunna följa vår resa och ta del av litet som stort. Inlägg som kommer komma framöver är konsekvenserna av den växande rosexporten, klimatförändringarnas påverkan på samhället och vad som har hänt i Ecuador efter protesterna i oktober. Om det är något som väcker intresse får ni gärna komma med önskemål på framtida inlägg!

 

Skörd av de små plantorna som planterades förra veckan
Möte med producenterna

 

Torsdagstankar

Om jag skulle fråga dig vad som är den största utmaningen som mänskligheten står inför, vad skulle du säga då? I dessa Greta-tider vågar jag mig på en gissning att de flesta skulle säga de där klimatförändringarna som vi är mitt uppe i och som alla pratar om. Plast i haven, plast i floder, plast på stränder, plast i skogen. Stigande temperaturer och smältande glaciärer. Försurade sjöar. Uttorkade odlingsmarker. Vattenbrist. Djur som dör ut. Regnskog som skövlas och brinner upp. Stora, omfattande skogsbränder inte längre bara i Kalifornien och Australien, utan också hemma. Torka, inte längre bara långt borta någonstans i Afrika, utan hemma. I Sverige! där sommaren brukade vara kort och det mesta REGNA BORT. I samma Sverige hade vi torka hela sommaren 2018. 

Det känns helt onödigt och orelevant att prata om orsaker och fastna i något slags blame-game.  

Frågan är väl i stället vad vi kan göra åt det. Och jag tror att de flesta är väl medvetna om vad man som individ kan göra. Flyga mindre. Äta mindre kött. Äta mindre importerad mat. Köra mindre bil. Åka mer kollektivt. Återvinna. Köpa mindre nyproducerade saker. Återanvända mer, köpa secondhand. Konsumentmakt ska inte underskattas. MEN. Jag tror inte heller att vi ska överskatta det. Vi kan inte lösa klimatkrisen bara genom att en välbärgad, välinformerad medelklass blir mer kritisk till vad den köper. 

För vi är inte så många. Om man – för enkelhetens skull – använder sig av Hans Roslings inkomstgrupper, så är det 1 miljard människor i världen som lever på 32 dollar eller mer om dagen. En miljard av sammanlagt sju miljarder människor på jorden. Och även om den här miljarden blir mer kritisk till vad den köper, så är det också den som köper, och köper, och köper. Och köper lite till. Samtidigt som fler och fler människor runt om i världen får det bättre, och också vill börja köpa mer och mer grejer. Men som kanske inte har möjlighet att vara lika kritiska, eller inte har samma utbud att välja från.

Det som är riktigt sjukt, är ju att vi har blivit såpass hjärntvättade att vi tror att våra liv blir bättre av att köpa grejer. Och visst, det är ju trevligt att ha fina saker, eller saker som gör livet lättare och bekvämare. Men gör det att vi blir lyckligare? Jag vet inte, men min magkänsla säger nej. Jag tror att man blir lycklig av människorna som man har runt omkring sig, inte av prylarna. 

Det känns som att det finns någon slags rädsla för att det skulle innebära sämre livskvalité om folks generella livsstil ändrades till en hållbar sådan. Som att det skulle vara lika med att gå tillbaka i utvecklingen (men vänta, sa du inte att allt var bättre förr? Inte?).  

”Hållbar utveckling är utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. (Bruntlandkommissionens rapport ”Vår gemensamma framtid” publicerad 1987)

Det låter väl inte så dumt, eller hur? 

Och faktum är – no planet, no profit. Det går inte att göra ekonomisk vinst på nånting när allting ser ut som i början av Wall-E filmen. 

Alltså. Nånting måste förändras. Har du tänkt på hur maten du äter produceras? Antagligen. Antagligen är du vegan, eller i alla fall vegetarian, eftersom du läser framtidsjordens blogg. Men visste du att avokado-odlingar i Chile slukar upp så mycket vatten att floderna har torkat upp och att människorna som bor i områdena måste få vatten levererat med tankbilar? Jag visste inte det förens till igår. Sen har vi hela den här gamla grejen med att regnskogar skövlas till förmån för soja och palmolja. Och kaffe, choklad eller sockerodlingar då? Är inte det bland det mest meningslösa som finns? Ingen behöver vitt socker för att leva, ändå odlas det enorma mängder socker, under fruktansvärda förhållanden. För försäljning, utomlands. På den marken hade man ju kunnat odla mat? Men nej, mat köper man, genmanipulerad och importerad, i affärer. Hallå?! 

Jag fattar tanken och teorin bakom frihandel (jag fattar tanken och teorin bakom kommunism och kapitalism också – det betyder inte att jag tror på det). Internationell handel är äldre än sidenvägen. Jag tror i grund och botten att det är positivt att det finns utbyte mellan olika kulturer, både ekonomiskt och övrigt. EU är ett fredsprojekt som (bland annat) bygger på tanken att man inte startar krig med sin handelspartner. 

Men när det går för långt, när allting börjar handla om att tjäna så mycket pengar som möjligt, när konsekvenserna blir totalt oviktiga, när det mänskliga lidandet blir sekundärt, när jorden dör. Är det inte hög tid att prova ett annat system då? 

Till exempel ett där man jobbar mindre, och är mindre stressad. Där man har mer tid för att göra saker tillsammans med dem man tycker om. Där man inte tror att man behöver ha och köpa så mycket grejer, och därför behöver man inte oroa sig för att tjäna pengar hela tiden. Där man kan köpa naturlig mat direkt från producenten. Mat som har odlats i samband med naturen, inte på bekostnad av den. Och alla i hela världen får äta och bli mätta på bra mat. Sen, när folk är mätta och belåtna, kan man ägna sig åt andra problem. Men från egen erfarenhet så kan jag säga så här: det är svårt att tänka logiskt när man är hungrig. 

PS. 

Se dokumentärserien Rotten på Netflix. 

Googla på matsuveränitet och agroekologi. 

Läs Factfulness och få lite hopp om framtiden. Signa upp på Future Crunch’s nyhetsbrev och få ännu mer hopp om framtiden. 

//Lisa

När maten brister

Geyshes Nawang Jargchup, rektor på Lingshed hostel
Geyshes Nawang Jargchup, rektor på Lingshed hostel

Ett av bidragen till det ladakhiska samhället som Lingshed Area Development Foundation tillförde är Lingshed elevboende. LADF grundades året 2004 av Geyshes Nawang Jargchup, en buddhistisk munk som idag är även rektor på boendet. Lingshed elevboendet grundades med tanken på barn och ungdomar som kommer från Ladakhs avlägsna byar där inga skolor finns.

Elevboendet, precis som hela Ladakh, är beroende till en hög grad (cirka 50%) av maten som importeras från de lägre delarna av landet. Under vintern är dock den enda vägen som förbinder området med resten av Indien stängd på grund av snöfall. Under perioden från november till april är den enda möjligheten att transportera varor till Ladakh är att föra dem med flyg. Det har givetvis en negativ inverkan på miljön och å andra sidan gör priserna på varorna väldigt höga. På så sätt blir den importerade maten otillgänglig för de flesta av lokalbefolkningen. Brist på mat kan i sin tur leda till undernäring. Skolelever är bland de som är mest utsatta för detta.

En av lösningarna är ett Förbättrad Växthus (Improved Greenhouse) – en teknologisk lösning som utvecklades av LEHO. Konceptet är enkelt och kostnadseffektivt. Tanken är att fånga upp solstrålningen på dagen och konvertera den till värme som kan lagras och släppas under natten. Teknologin är välanpassad till det kalla men extremt soliga klimatet (Ladakh har cirka 360 soldagar per år). Detta gör att odling av lövgrönsaker är fortfarande möjlig trots så låg temperatur som minus 20 Celsius grader utanför växthuset.

För att maximera infångningen av solstrålningen är växthuset placerat mot söder. Huvudväggen tillsammans med den östra är svartmålad på insidan för att absorbera så mycket av solstrålningen och konvertera det till värme. Den västra väggen är vitmålad för att reflektera solstrålningen från tidig morgon.

Lingshed hostel elevboende I Choglamsar, ca 7 km från Leh
Lingshed hostel elevboende I Choglamsar, ca 7 km från Leh

LEHO hjälpte Lingshed Area Development Foundation att bygga två växthus som kan delvis försörja elevboendet med fräscha grönsaker. Ett av växthusen är dock mycket lägre. Det ska användas mestadels för plantproduktion.

Den 28 oktober deltog jag och Nathalie i en workshop som handlade om transplantation av växterna, främst spenat och sallad. Ghulam Rasul var resurspersonen som guidade workshopen. LEHO ser Rasul som en mycket progressiv bonde och därför har samarbetet med honom under många år. I workshopen har dessutom flera av barnen från elevboendet deltagit. På så sätt kunde den grundläggande kunskapen om odlingen av grönsaker överföras till den unga generationen av Ladakh-befolkningen. Både etablering av växthusen och utbildning av eleverna i ekologiskt jordbruk är mycket värdefulla aktiviteter för att stärka det lokala samhällets hållbarhet, inte bara här och nu utan även i framtiden.

Kurs i transplantation inuti växthuset
Kurs i transplantation inuti ett av växthusen på Lingshed hostel

Kortsiktiga vinningars mörka baksida


Arokkiyamary på sin gård
Arokkiyamary på sin gård.

När vi möter B. Arokkiyamary är det mitt på dagen och solen står i zenit, för att skydda sig från solens värmande strålar har hon tagit tillskydd under husets altan. Arokkiyamary bor i byn Semmedu precis intill Kadavakurichi och har under hela sitt vuxna liv arbetat med småjordbruk på sin egna gård.

När hon började bruka jorden gjorde hon som de andra i området och odlade monokulturellt. Med hjälp av kemiskt gödsel och bekämpningsmedel märkte hon snabbt hur grödorna växte snabbare än vanligt. Efter flera års arbete med de kemiska medlen började hon dock lägga märke till andra, mer negativa, konsekvenser kopplade till kemikalierna. Den jorden som besprutades blev hård och hade svårt att binda näring, maskar och andra djur som är väsentliga för att binda näring och göra jorden mjuk kunde inte leva där efter besprutningen. Resultatet blev att ca vart femte år så uteblev skörden. Arokkiyamary fick även fysiska problem pågrund av alla kemikalier, olika former av hud, ögon och hjärtproblem kantade hennes tillvaro när hon arbetade med kemikalier.

Hennes väg att komma bort från de problem som kemikalierna bidrog med var att söka sig ifrån det kemiska jordbruket och istället börja odla organiskt. Tillsammans med sin familj sökte då sig Arokkiyamary till CIRHEP för hjälp och utbildning i hur man på bästa sätt kan odla organsikt utan kemikalier i området. Med CIRHEPs hjälp så har hon gjort en helomvändning i det jordbruk som de utför, numera arbetar de endast med ekologiskt jordbruk på deras gård.

Arokkiyamary tillsammans med sin man Benjamin.
Arokkiyamary tillsammans med sin man Benjamin.

Tillsammans med CIRHEP så har hon även varit med och startat en Participatory Guarantee System (PGS) grupp i hennes by, som hon blev ledare för. Gruppen består av bönderna i byn som odlar ekologiskt. De har möte minst en gång i månaden där de diskuterar och utvärderar hur jordbruket går. Arokkiyamary tillägger dock att bönderna i gruppen ofta kommer till henne utanför mötena för att be om råd och tips om hur de ska gå tillväga för att förbättra sitt jordbruk. Hon hjälper mer än gärna bönderna och försöker lösa alla tänkbara problem de kan ha. På senare tid har hon även börjat att hålla i utbildningar för bönderna, dessa utbildningar riktar sig både till bönder som redan odlar ekologiskt och vill utveckla sitt jordbruk men även till de bönder som fortfarande odlar med kemikalier där hon talar om fördelarna med ekologiskt odlande.

För Arokkiyamary har övergången till ekologiskt jordbruk även förbättrat hennes livsvillkor markant. Hennes hälsoproblem har numera försvunnit och hon uttrycker en stor lättnad över att hennes hjärt, syn och hudproblem har lagt sig. Marken har också fått lättare att binda näring vilket har lett till att hennes skördar är större och frukterna håller längre. Med hennes enorma kunskap inom ekologiskt odlande har hon även blivit en viktig aktör i samhället.

Familjens kor
Familjens kor.

Hur hållbar är ekoturismen?

canizaya1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I kombinationen kulturskydd och ett växande pengabehov har en ny slags näring tagit form. Ekoturismen, eller ”turismo comunitario”, är på framfart i Bolivia och blir ett allt mer populärt sätt att resa. Definitionen av ekoturism är ett ansvarsfullt resande i naturen som hjälper till att skydda naturmiljöer och stödjer lokalbefolkningens välbefinnande. Det bolivianska tillägget ”comunitario” innebär att näringen dessutom ska komma ett samhälle till dels som ett kollektiv och inte gynna enskilda privatföretag.

Byn Cañizaya, som ligger beläget norr om La Paz nästan 4000 meter över havet, är omgiven av snöbeklädda bergstoppar, bäckar och gröna kullar. Här har människor levt sedan inkatiden, brukat sin jord och genom byteshandel med andra byar haft det mesta en behövt. Byteshandeln har idag helt tagit stopp och nu reser familjerna långa vägar till städerna för att köpa det som inte finns att tillgå där hemma, inköp som möjliggörs av lönearbete. På 90-talet började männen jobba månadsskift i en guldgruva, småkiosker öppnades upp och nästan alla unga tjejer söker numera arbete utanför byn.
Eugenio Mamani berättar att han jobbar som byggarbetare, gruvarbetare och fotograf, och han är också den som främst engagerat sig för ekoturism i Cañizaya. För några år sedan byggdes ett vandrarhem mycket på Eugenios initiativ. Men det kvarstår fortfarande en del detaljer och finansiella medel innan byn kan ansöka hos staten om att få kalla det ”turismo comunitario”.

Dock så minskar inte viljan värdet av att problematisera saken. Från ett postkolonialt perspektiv framstår turistsatsning i det här området som en önskan om tillväxt, med exotifiering av den egna kulturen som insats. Ska ännu en plats, med en historia och ett folk, exploateras av rika ofta vita resenärer? Hur hållbart är det? Tveklöst så bygger konceptet på ett ekonomisk suktan efter mer. Det finns å andra sidan de som menar att ekoturismen kan användas för att utmana rådande maktstrukturer. Folket som aktör utformar själva sina arrangemang, med egna villkor för etik och miljö som måste följas. Dessutom är bilden av ”det orörda, bekymmersfria livet i urfolksbyn” en vanföreställning.
Kanske skulle gruvarbetet, som idag både splittrar familjer och tär på kroppar, kunna minska i betydelse? Kanske skulle det nu finnas mer tid åt djurhållning och odling så att fler kan frångå användandet av kemikalier? Kanske skulle ekoturismen erbjuda alternativ till de ungdomar som söker lyckan i en stad?

Min praktikorganisations strävan är att vitalisera hållbara levnadssätt som finns bevarade eller håller på att återfödas i Bolivia. Att låta ekoturister bekanta sig med fiskenäring, djurskötsel, jordbruk, naturmedicin och textilarbete anses i viss mån främja detta. Även matlagning, dans och musik har centrala betydelser, och något som förmodligen kommer ingå i Cañizayas turistpaket. I mötet med livet i byn blir det av största vikt att besökaren kan skilja på avgörande begrepp som kulturell appropriering och kulturellt utbyte, på högtider och på vardag. Hade jag till exempel fått besök av en grupp besökare under den svenska sensommaren hade vi möjligen ställt till med kräftskiva. Men inte betyder det att jag går runt med partyhatt och matchande haklapp och gastar snapsvisor varenda dag. Omvänt scenario så är den färgglada mannen från Anderna med sin flöjt och alpacka en faktisk stereotyp. En rasistisk stereotyp. Människors traditioner, levnadssätt och kulturuttryck ska alltid bemötas med respekt.

Nu kommer vi in på elefanten i rummet, hur hållbar är någon typ av turism som innefattar flygplan? Även om turismo comunitario är lika mycket riktat till bolivianska resenärer, så är backpackers främst européer. Det hela ter sig ganska komiskt att flyga människor tusentals mil bara för att leva hållbart i ett par dagar. Det är talande att stater vill satsa på ekoturism men inte beskatta bränsle. Ta Sverige som exempel. Svenskar släpper ut lika mycket genom sina utrikesflyg som alla sammanlagda bilutsläpp. Men valmöjligheten att ta flyget för en löjligt billig peng förblir i dagsläget den miljömedvetne resenärens dilemma.

canizaya2
Jorden håller inte på att dö, den blir mördad

Kanhända att den ”ekoturism”, där en får ta del av hållbara levnadssätt, är något som i alla fall stadsbor kommer tvingas till i framtiden? För att ge ett exempel: här om morgonen när vi skördade i min värdfamiljs trädgård gapskrattade jag åt en tjock morot som drogs upp ur jorden. Och då har jag ändå tillbringat mina somrar på en bondgård och borde inte ta det hela fullt så dramatiskt. Det här hintar om min syn på mat som en konstant och inte en fråga om liv. Jag ser oftare morötter finrivna i kaféers morotskaka än i jorden. Jag ser på mat med en ekonomisk blick, utefter vad kaffet kostar, snarare än vad det kostat Jorden och människorna.
Jag hör om klimatförändringar, om en landsbygd som avbefolkas, om missväxt och arbetsförhållanden på plantage. Jag ser hur storföretag prackar på småbönder kemiska bekämpningsmedel och patentskyddade fröer. Jag matas av och bevittnar en jord som håller på att mördas, men det rubbar inte min övertygelse om att mataffärens perfektionistiska grönsaksdisk likt förbannat väntar på mig. Varje dag. Övertygelsen är dock inte skapad av mig. Den kommer från ett system som skulle krackelera samma sekund vi började värdera saker efter hållbarhet.

Sverige lever över jordens resurser med 3,2 jordklot. Vi tillhör de länder som har störst ekologiskt fotavtryck i världen. Av de totala utsläppen från svensk hushållskonsumtion så består en tredjedel av utsläppen från livsmedel. Idag ligger stort politiskt fokus på övergången till mer hållbara bränslen inrikes. En krass spaning är dock att företagens vinster troligtvis skulle ätas upp av ännu ökad konsumtion och att satsningarna ensamt gör en björntjänst för klimatet. Vi bara fortsätter bidra till ökade utsläpp globalt.
När nu dessa fakta finns, varför känns det då som bortom min livstid att våra vanor skulle ändras? Kan det vara så att vi har blivit hjärntvättade att tro på omöjligheter när vi ideligen belyser problemen men aldrig lösningarna?

Därför kommer här nu en liten lösning. Throw back to kollotiden, fast obligatoriskt a’la ekoturism och folkbilda varandra till vett! Vad behöver jorden och människokroppen för att må bra? Var kommer bananerna egentligen ifrån? Diskutera i smågrupp vilka fördelar och nackdelar som finns med närproducerade produkter. I Bolivia finns det en ny lag som tvingar alla skolor att praktiskt lära eleverna om matproduktion. Underskatta inte kraften hos en morot.

Följaktligen finns det en hållbarhetsformulering i ekoturismen som är typisk för sin tid – att skydda naturmiljöer genom att nyttja dem. Hursomhelst så är det en möjlighet för kollektiva ekonomier att växa i Bolivia, och samtidigt vända på steken. Det är att utmana storstadens förträfflighet och oberoende genom att istället låta den komma till Cañizaya.

Eugenio Mamani
Eugenio Mamani

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor:

http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Klimat-och-luft/Klimat/Tre-satt-att-berakna-klimatpaverkande-utslapp/Flygets-klimatpaverkan/

http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Statistik-A-O/vaxthusgaser-utslapp-av-svensk-privat-konsumtion/

http://www.wwf.se/wwfs-arbete/ekologiska-fotavtryck/living-planet-report/1672817-tva-tredjedelar-av-planetens-ryggradsdjur-riskerar-att-forsvinna-till-2020

 

Minga – Gemensamt arbete i Anderna

I ett litet samhälle som Florencia, och i dess motsvarigheter runtom i Anderna, krävs det samarbete för att människorna där ska kunna försvara sin existens och bevara sitt sätt att leva. Detta gäller framför allt för jordbrukssamhällen som är sköra eftersom de är helt beroende av vädrets makter, av tillgång på vatten och brukets avkastning. Därtill kan tilläggas att den upplevda ignoransen från landets rika och folkvalda ledare i sig skapar en förutsättning och ett starkt skäl för invånarna i landets många små byar att sluta sig samman. Allt för att gemensamt kämpa för och bevara samt möjliggöra deras traditionella levnadssätt.

Detta sker på olika vis och med olika strategier. Jag har i tidigare inlägg beskrivit urbefolkningens varuutbyten, Intercambio, som absolut är en marknad parallell med de ekonomiska krafter som utgår främst från de större städerna. Utöver detta har invånarna i Florencia – ett samhälle ett par timmars bussresa norr om Quito – skapat ett gemensamt bruk av jorden. De grå betong- och tegelhusen i områdets dalar och bergsslänter omgärdar ett relativt stort område mark som ägs gemensamt av alla. Vad som odlas där bestäms delvis tillsammans av byborna, men leds av Julian Calugullin som är sedan två år valts till socknens president, se min intervju med Julian från den 19/12-16. Under hans ledning genomförs ett kollektivt arbete. Beroende på vad som behövs samlas Florenciaborna en eftermiddag per vecka, men krävs det än mer tid är det helgdagar som gäller.

När deltagarna, män och kvinnor i ett spann mellan tonåringar till vuxna, har anlänt till platsen delegeras områden ut och grupper om fyra till tio personer tar sig an dagens uppgifter. Det kan röra sig om rensning av ogräs, förmultnande blad och plantor, ett pilligt jobb med obehandskade händer och hackor. Ogräs, blad och rötter slängs i en växande hög i ett hörn av åkern. På fälten och åkrarna kan diken grävas upp för att i framtiden användas för att så nytt. Arbetet kan även utgöras av skörd av färdiga grödor, grönsaker och rotknölar.

I Florencia odlas bl. a. grönsallad, rödbetor, morötter, potatis och majs. I dagsläget går alla producerade varor från de gemensamma fälten till invånarna, men enligt Julian Calugullin är förhoppningen att i framtiden även kunna sälja delar av produkterna vidare. Även detta arbete utförs utan maskiner eller djur som hjälp, allt görs med händer, hackor och spadar. När ett område skördats förbereds det för en ny period av bruk, diken grävs upp och lämnar marken räfflad innan frön placeras ut och täcks med jord.

Som jag nämnde kort i mitt inlägg och intervju med Julian Calugullin så samarbetar angränsande och närliggande samhällen med varandra. Under min tid i Ecuador och Florencia har arbetet utförts i flertalet grannområden. Tjänster och gentjänster, men som jag förstått det så görs det också för att människorna här anser det viktigt med solidaritet. Samarbete är en avgörande grundbult i filosofin och det är uppenbart när en ser hur hårt invånarna sliter med uppgifter som inte är ens egna, och som Julian nämner i intervjun är det viktigt att fortsätta arbeta med denna filosofi för att bevara den mentala inställningen. Jag har länge tänkt att inställning kring sin egen och andras plats och ansvar i ett samhälle formas och speglar den sociala miljön och tvärtom. Människan är en nyckfull varelse, på gott och ont. Det krävs alltså att Julian, i egenskap av ledare, måste fortsätta arbetet för att människorna ska tycka det viktigt med att arbeta för varandra.

Arbetet utgör och innebär samtidigt även en social aktivitet, grupper i spridda åldrar arbetar tillsammans, pratar, skrattar och dricker Coca-Cola ur trelitersflaskor. Under tiden övervakas slitet av socknens hundar och familjernas barn som stannar olika länge beroende på hur högt solen står, eller hur kallt det blivit när solen sjunkit bakom bergen.

Utöver den gemensamma odlingen har de flesta en egen mark att bruka. Andra pendlar till jobb i någon av de större städerna i närheten. När arbetet är klart samlas man igen, planerar för nästa gemensamma kraftansträngning och går hem till sitt.

När matsäkerhet prioriteras framför hållbar matförsörjning

pds-lager2
Lager för statligt subventionerad livsmedel i centrala Leh (Ladakh)

Efter att ha bott i Ladakh, norra Indien, i två månader har nästan alla måltider inkluderat ris. Dessutom äter man två tredjedelar ris och en tredjedel annat på sin tallrik. Denna omfattande konsumeringen av ris är inte så självklar eftersom ris inte odlas i Ladakh. Traditionell basföda har istället varit bovete och korn vilket nu har ersatts med ris.

Ris och andra basvaror såsom vete, olja och socker transporteras till glesbefolkade Ladakh i stora mängder under den så kallade Public Distribution System. Detta är ett statligt subventionssystem som förser matvaror med kraftigt subventionerade priser. PDS är en del av Indiens livsmedelspolitik som går ut på att öka motsäkerheten i landet.

Indiens livsmedels- och jordbrukspolitik går ut på att maximera produktionen av livsmedel för att kunna mätta invånarna. Men när endast matsäkerhet prioriteras uppstår det andra problem som är värda att belysa.

Tack vare subventionen har kaloriintaget per person ökat i regionen. Men precis som många andra statliga interventioner är subventionssystemet inte helt problemfri. Lokala bönder konkurreras ut av dessa billiga varor vilket hämmar utvecklingen av det lokala jordbruket.

pds-lager1
6 kg ris, 4 kg vetemjöl, 500 g socker får man ransonerad per person för hushåll som ligger under fattigdomsgränsen

Överallt i världen importeras livsmedel i allt större omfattning och Ladakh är inte ett undantag. Resultatet av denna trend blir att det inte är länge lönsamt att bedriva lokal och relativt småskaligt jordbruk. Trenden förstärks av PDS-systemet här i Ladakh och snabbar på urbaniseringen när fler söker sig till staden för andra sätt att livnära sig.

Ett annat problem med billigt importerat livsmedel är att kvalitét på livsmedel är sämre än lokal producerad och oftast används det kemikalier i produktionen vilket orsakar alltmer sjukdomar. Att bevara det lokala jordbruket är alltså viktigt för människors hälsa. Därför skulle den långsiktiga och mer hållbara lösningen för att främja invånarnas hälsa vore att satsa på att utveckla och uppmuntra det lokala jordbruket så att regionens självförsörjningsgrad ökar.

LEHO arbetar för just detta ändamål, att utveckla det lokala jordbruket på ett sätt som är hållbart. För i Ladakh finns det fortfarande många som vill bedriva jordbruk även om det ser dystert ut för lokala bönder i nuläget. När politiken inte tar hänsyn till den långsiktiga hållbarheten kan konsekvensen bli svåra att återställa.

Odling av ekologiska aprikoser i Himalaya

LEHO höll nyligen* tillsammans med den ekologiska byn Achinathang ett seminarium kring ekologiskt jordbruk i Ladakh. Seminariet hölls just i Achinathang, vilken är en by som LEHO har arbetat med under flera år och som nu är en helt ekologisk by. Där drivs jordbruket utan kemikalier och konstgödsel. Inbjudna till seminariet var även en grupp kvinnor från byn Ganglas, en annan by som LEHO arbetar med och som just nu håller på att ställa om till att bli ekologisk.

 

blogg-2

LEHOs president Mohammed Deen inledde semirariet.

 

Seminariet kom att handla mycket om aprikoser, vilka odlas mycket i Achinathang och är en stor inkomstkälla för bönderna där och i många närliggande byar. När LEHO började arbeta och samarbeta med Achinathang identifierades just aprikoser som en produkt som hade stor potential för regionen eftersom den har så bra kvalitet. Sedan aprikoserna tillsammans med allting annat började odlas ekologiskt har bönderna kunnat flerdubbla inkomsten från försäljningen av aprikoser. Dels för att nya tekniker kring torkning och uppsamling har introducerats men framförallt för att produkten just ekologisk.

Aprikoser är någonting som odlas utöver de nödvändiga grönsaker och rotfrukterna som bönderna odlar för eget bruk för att tjäna extra pengar. Samtalen på seminariet tog därför ofta avstamp i just aprikoserna och exemplifierades med dessa men liknelser och relaterade frågor kan dras till många andra ekologiska grödor som odlas i området. Därför diskuterades bland annat priser, hur produkter kan göras bättre och mer attraktiva samt hur rätt marknader kan nås. Fördelen för dessa bönder som odlar ekologisk och småskaligt är att de inte är direkt beroende av några yttre aktörer för att kunna odla. Det som är nödvändigt för odlingen tillverkas och tillhandahålls nämligen av de själva eller andra lokala bönder. Därför har bönderna själva makten över sitt eget liv och kan styra över sin egen odling, hur de vill odla, vad de vill odla och hur mycket.

I det här fallet diskuterades allt från att sälja stora mängder aprikoser till militären i området för ett lägre pris men med varierande kvalitet, för en säker inkomstkälla med mindre jobb. Till att göra en lyxprodukt och sälja för ett högre pris i Delhi, vilket medför mer jobb och lite osäkrare inkomst. Bönderna själva kan alltså välja hur de vill odla och sälja sin produkt, hur mycket arbete de vill lägga ned och hur det relaterar till priset.

 

blogg-1

Bonden Tsiring Dolma talar om sina erfarenheter och tankar kring ekologisk odling.

 

Vidare diskuterades också det ofrånkomliga ämnet i dessa områden – klimatförändringar och global uppvärmning. I det här fallet handlade det mer specifikt om årets invasion av skadedjur och skalbaggar som förstörde 40-50% av årets skörd och försämrade kvaliteten avsevärt på de överlevande aprikoserna. Skalbaggarna som dök upp i år är vanligtvis inte så högt upp i bergen men som en följd av höjda temperaturer ökar antalet skadedjur och nya som inte varit aktiva i dessa områden dyker upp. Detta ses dock bara som ännu en anledning att fortsätta med ekologisk odling och arbetet mot mer omfattande ekobyar för att inte själva ytterligare bidra till klimatförändringar och negativ miljöpåverkan. Därför diskuterades även nya organiska bekämpningsmedel och andra anpassningar för högre temperaturer och dess konsekvenser. Något som vi i Sverige också märker av, med längre odlingssäsonger men också relaterade problem så som skadedjur som flyttar längre norrut i och med högre temperaturer.

En liten ljuspunkt i årets förlorade skörd är ändå bönderna i Achinathang är självständiga och starka genom sin ekologiska odling. De är inte i en beroendeställning mot yttre aktörer och de har inte investerat några stora summor i jordbruket, vilket gör att de inte är skyldiga externa företag pengar för frön, gödning eller bekämpningsmedel. Den enda investeringen som bönderna har gjort är sin egen tid. Så den kraftigt minskade skörden innebar förlorad inkomst men är inte livsnödvändig för att kunna betala tillbaka skulder och att inte gå i konkurs, som för så många andra bönder runt om i Indien.

Nu är odlingssäsongen över och vintern närmar sig men bönder runtom kring i Ladakh förbereder och planerar redan inför nästa år där ekologisk odling banar vägen för nästa steg mot en hållbar framtid.

 

* Nyligen när texten skrevs men på grund av att problem med internet så har inte texten kunnat laddas upp för än nu.