På den internationella kvinnodagen tar centrala Buenos Aires en paus. Bussarna tar omvägar, butiker stänger och bilvägarnas brummel och dån ersätts med en storslagen demonstration.
Grupper för kvinnors rättigheter, anti-machismo och kvinnovåld, HBTQ-rättigheter, urfolksrättigheter, politiska partier, sociala grupper går något organiserat under sina banderoller, flaggor och plakat för att uppmärksamma den internationella kvinnodagen. Man lyfter frågor om feminism, våld mot kvinnor, rättvisa och ventilerar en livstids frustration, sorg, och kärlek.
Den absolut största vågen människor går med Evitas Kvinnor. Evita, eller Eva Perón som var gift med fd presidenten Juan Perón, är en av de viktigaste kvinnorna i Argentinas moderna politiska historia. Eva var en central aktör för att genomföra allmänna rösträtten, öppnade upp den politiska arenan för kvinnor, och ägnade sitt liv för feminism och folkhälsa med fokus på kvinnor. Cancern slog till plötsligt och när hon var 33 år tog den hennes liv år 1952, men hon är lika älskad nu som då.
Samlingen människor som går under hennes banderoll är klädda i lila vilket är den färg som är synonym med kvinnokampen. Många bär den på näsdukar, pañuelos, vilket på senare år har blivit en politisk symbol i sig. Utöver det lila skymtades även gröna näsdukar här och där, en kvarleva från abortprotesterna 2019, och någonstans gick en av de första Las Madres de Plaza de Mayo i folkhavet.
Lästips: praktikanterna Rakel och Mikaela från 2019 har skrivit ett riktigt bra inlägg om näsdukarnas historia här på praktikantbloggen!
Evitas kvinnor med en porträtt bild på den älskade Eva Perón.Lila, gröna och regnbågsfärgade näsdukar till salu hänger på linor utmed gatorna.
En av de flera hundra konstnärer som pryder byggnaderna denna dagen. Målningen föreställer en kvinna som blåser eld.
Staden är inte bara färgad lila men även täckt av konst. Buenos Aires är verkligen en av de mest kreativa städerna jag någonsin skådat. På varje vägg syns politisk graffiti och posters, snygga som upprörande, för att inte nämna alla konstverk på plakat, banderoller och kroppar.
Orden Ni una menos och Vivas nos queremos (respektive översättning “inte en färre” och “vi vill ha oss levande”) uttalas, skrivs, målas och sjungs. Den förstnämnda är en gräsrotsrörelse som beskriver sig själva som ett kollektivt skrik emot machista våld. Rörelsen föddes 2015 via hashtag #niunamenos som reaktion till att 14-åriga Chiara Paez blivit misshandlad till döds av sin pojkvän när hon upptäckte att hon var gravid och ville behålla barnet, vilket pojkvännen motsatte sig för. Hon hittades begravd under hans hus.
Rörelsen spred sig snabbt via hashtagen genom Latinamerika och det tog inte lång tid innan folk tog till gatorna. I Peru 2016 blev det den största demonstrationen i landets historia. Kampen mot femicid, våld i nära relationer, och machismo brinner starkt i Argentina och har lyckats driva fram ett flertal positiva förändringar. De gröna näsdukarna (återigen läs Rakel och Mikaelas inlägg om detta!) drev genom en förstärkt aborträtt 2020 med hjälp av Ni una menos, och det har etablerats ett register samt ett system för övervakning av femicid och annat könsbaserat våld.
Näsdukar och fiskehattar med orden ni una menos och annat. De gröna näsdukarna säger ya es ley vilket betyder ”nu är det lag”, en tribut till abortrörelsens que sea ley ”låt det bli lag”.
”Varken marken eller våra kroppar är ett territorium att erövra”.
Folkhavet på väg till kongresshuset.
Folkhavet rör sig krypande till tempot av trummor. Från den myrstack som är folkhavet vid Obelisken så separeras vågen nu i två motsatta håll. Ena marscherar mot kongresshuset och den andra till Plaza de Mayo. Musik skapas av röster och ramsor alla verkar kunna. Om en person börjar sjunga så växer det snabbt till en kör. Denna demonstration har en tradition att bli lite av en folkfest. Många hänger kvar och äter asado, dricker mate och röker på.
Varierande typer av kött grillas i den klassiska argentinska stilen asado och fyller luften med en distinkt aptitretande doft.En grupp samlas under sitt politiska partis färger. När det är dags fortsätter de marschera framåt.
Ståendes med flaggan stolt uppe i vinden.
Kvinnan på bilden som vi tyvärr inte fick namnet på har deltagit i många 8e mars demonstrationer och går med Evitas Kvinnor. Hon pratar entusiastiskt om hur dagen lyfter arbetande kvinnor och hur viktigt det är att driva diskussionen om det osynliga arbetet som fortfarande saknar erkännande och respekt. Åtta av hennes barnbarn är kvinnor och hon ser hur de sitter i en sits alldeles för lik den hon för länge sedan började protestera emot. Det är en tung dag för de som år efter år kämpar för sådant som sopas under mattan. Samtidigt är hon stolt och menar att trots de frustrerande problemen som samlat alla denna dag så berörs hon av solidariteten och kärleken mellan kvinnor och känner hopp för framtiden.
Vi samtalar vid kanten av demonstrationen, vid vad som vanligtvis är en hetsig busshållplats i stadens hjärta.
På denna bild syns Daniela som riktar starka ord mot argentinska män. Hon berättar för oss att något hon saknar i 8M sammanhang är ett intersektionalitetsperspektiv. Hon menar att de främst vita ansikten som hylls sällan reflekterar mångfalden av hudfärger och etniciteter som möjliggjort alla feministiska framsteg vi ser idag.
”Sluta vara pervers du så kallade argentinska ”man””.
Solen går ner och värmer kongresshuset. Demonstranter fortsätter hänga upp posters och umgås medan en talare står på scen en bit bort.
Det är lätt att dras med i alla de starka känslor som hänger i luften. Man vill så gärna hänga kvar i den mäktiga energin och lyssna på rösterna som på något sätt både överröstar och förstärker varandra. Någon gång viftar jag kanske min nya lila näsduk på en demonstration även i Sverige och påminns om hur vi definitivt något att lära oss av hur man gör det i Buenos Aires.
Kudumbam was established in order to enhance and disseminate organic farming and sustainable agriculture. As part of that mission the founder Dr. Nammalvar, Mr. Oswald Quintal, and Swallows created Kolunji, a farm engaged entirely with organic farming to be an ideal of agriculture; a practical study of how organic farming can be conducted and cultivated. Consequently, in 1990 the farm was created in a land that then was completely barren, a task that would be easy for the skilled and experienced people engaged in Kudumbam. For the founders, it was essential to not only criticize the state for its chemical farming but also to give alternatives and actually showcase how organic farming can be conducted. Since then Kolunji has been a beacon of light to the organization, where you can find different water conservation projects, such as ponds, a community forest, agroecology projects, cows and hens, worm compost, seed conservation projects, fuel dryer projects, and much more.
Another part of what Kolunji was made out to be was a training center, where farmers, youths, and women come for training. So, not only is it a place where you could see organic farming in action, but also a place where you could learn different farming techniques and skills, both theoretical and practical. Examples include animal husbandry, soil and water conservation, and agroforestry, where including trees is an important way of being able to secure an income and food in case of crop failure, but also to be able to provide shade to other plants. As such, Kolunji really does succeed in being a place where organic farming is disseminated to other farmers and youths. Some of this work is done locally, for the surrounding villages and their farmers, many of whom have had some type of training from Kolunji. If you ask, most people in the surrounding villages in Pudukottai know Kolunji and Kudumbam well. However, Kolunji is not just for the local people, it is also open to other national and international people who are interested in organic farming. Unfortunately, since Covid, the training sessions have been fewer but Kudumbam still does hold them for anyone interested. During my time spent with Kudumbam, they had some teachers fly in from Sri Lanka who stayed for 11 days at Kolunji to receive training in organic farming. I took part in some of it, and although it was conducted in Tamil, I still did manage to catch some of the major points of the training. One of the days was spent in the field getting to know how to analyze a field, in order to understand the soil health as well as crop health and what would be needed in terms of bio inputs. This was followed by group discussions, also in the field together with surrounding farmers, and further theoretical sessions were held back at Kolunji. Thereafter a lesson was held on how to create natural fertilizers with the help of cow dung. Even though I was unable to understand most of what was being said, it was fun and educational to be part of the training sessions. Kudumabm also has specific training for women when it comes to herbal powder making, value-addition training, and tailoring.
Ramadass teaching
Group discussions
Toolkit for analyzing crops
Participants analyzing the crops
Banner of the program
Creating bio-input (natural fertilizer made of cow dung)
Stirring the bio-input
Besides the training center, there is also a children’s home, Vidivelli (Morningstar) Children’s home, at Kolunji that has been operational since 2002 with the help of Emmaus, an international movement that works to decrease poverty. It has been a home for more than 150 children throughout the years. Unfortunately, with a loss of income from the training programs since Covid, Kudumbam had some trouble keeping up with the maintenance of the home and was forced to close it down. However, as they did not want to abandon the program entirely, Kudumbam transformed the children’s home into a weekend program where the children could still come to the farm and receive practical training. As part of the weekend program, the children also receive new clothes for the two major holidays in Tamil Nadu, Diwali in October and Pongal in January, which I wrote about in the previous blog post. Kudumbam is hoping and working to get the Videvilli children’s home up and running again since there is still a need for such a program to exist.
Sign of the Vidivelli Children’s homeKids who participate in the weekend program
Having had the opportunity to spend time at Kolunji, breathing in the fresh air, surrounded by nothing but peace and quiet, and different animals, I can safely say that Kolunji is exactly what it was made out to be, a source of inspiration. Walking around the farm I can see the classrooms, the home where the children lived, the worm compost, the well, the fishpond, and the community forest. No matter where I turn there is some form of agricultural and community project. So Nanri* Kudumbam**, my Indian family, for the inspiration that Kolunji has given me.
Hej! Här kommer vårt fjärde och för tillfället sista avsnitt i vår poddserie ”Kaffe med smak av: Klimatförändringar, Svåra Arbetsförhållanden & Orättvisa”. I vårt sista avsnitt diskuterar vi bland annat fördelarna med ekologiskt kaffe jämfört med konventionellt. Vi pratar vidare om märkningar och certifieringar som vi som konsumeter kan kika efter i mataffärerna, och vi får dessutom lite tips på goda ekologiska kaffen från Nadja som jobbar på butik ”Rot” i Stockholm. Nedan bifogar vi både källor och råmanus för de som är intresserade. Tack till alla som lyssnat och vi hoppas att ni fortsätter följa och ta del av vårt kommande material. Kramar från oss!
I sverige väljer bara 7 av 100 personer att handla ekologiskt kaffe. Trots att vi bara utgör en dryg promille av världens befolkning dricker vi en procent av den globala kaffeproduktionen och det kaffe som odlas för vår räkning breder ut sig på en mark som är större än vad vi odlar potatis på i Sverige. Därför påverkar vår val inte bara oss själva utan människor djur och natur världen över! Då kaffe har en hög konsumtion samt en stor miljöpåverkan på kaffeodlingar världen över så sticker kaffe ut som ett utav de livsmedel som leder till stor förlust av biologisk mångfald och som har högt avtryck på miljön sett till svenskarnas totala matkonsumtion. Som vi nämnt tidigare släpper ekokaffe bara ut en tredjedel så mycket växthusgaser som konventiellet kaffe. Utöver klimatpåverkan skulle man kunna säga att det finns tre andra huvudargument till att välja ekologiskt kaffe: Det är bättre för jorden och marken, det är bättre för den biologiska mångfalden samt så leder det till bättre löner och arbetsvillkor för bönderna. Vi vill också tillägga att handla ekologiskt för många såklart är en ekonomisk fråga, vi vill helt enkelt bara uppmana dem som har råd att verkligen försöka se till fördelarna!
Vi börjar med att gå igenom påverkan på klimatet och jorden. Kaffe är nämligen en utav världens mest besprutade grödor men vid odling av ekologiskt kaffe används inga kemiska bekämpningsmedel. Det innebär att det inte läcker ut några kemikalierester i vattendragen från dess odlingar. Samhällen i närområden och djur påverkas således inte av den föroreningen. Dessutom slipper odlarna själva utsättas för hälsorisker och du själv minska mängden kemikalier i din kropp. Att undvika användning av kemiska bekämpningsmedel och handelsgödsel gör även så att den biologiska mångfalden ökar. Många gånger leder nämligen konventionella kaffeodlingar till att man utrotar många arter och insekter ur ett område. Genom att odla ekologiska och så kallat skuggkaffe, alltså kaffeplantor bland andra träd och växter som bidrar till skugga, så ökar man också mångfalden. Detta är en metod som många ekologiska kaffeodlare använder sig av. Genom skuggträd blir kaffeplantorna inte lika sårbara för olika typer av väder och vind. Vid ekologisk kaffeodling kan även bönderna som oftast drabbas tidigt och hårt av klimatförändringarna även få hjälp, stöd och verktyg i hur de bäst kan hantera klimatförändringarna. Till exemepl såsom Serranigaua stöttar och utbildar bönderna som ni kan höra i vårt första avsnitt!
Utöver miljömässiga konsekvenser så får dina val även påverkan på de över 18 miljoner bönder världen över som odlar kaffe. Bönder som många gånger är småbrukare och är helt beroende av sina kaffeodlingar. En rapport gjort av Fairtrade International och företaget True Price visar även att de flesta kaffeodlare kämpar för att kunna överleva på sitt arbete och att många inte tjänar en dräglig levnadsinkomst. Ett utav de största problemet för odlarna är att kaffe tillhör en gigantiskt industri där priserna ständigt pressas. Detta leder till att odlare många gånger inte kan få tillräckligt betalt för att täcka de kostnader som krävs för att odla kaffe. Genom att handla ekologiskt så kan du vara säker på att bonden som odlat ditt kaffe fått en inkomst som åtminstone täcker produktionskostnaderna. Genom att odla ekologiskt får ofta odlarna ökade intäkter, det handlar inte bara om att ekologiskt kaffe ger en högre betalning utan även om att odlaren blir motiverad att satsa på sin odling, något som oftast resulterar i att både nivån på kvaliteten och skörden ökar.
Men trots att alla dessa miljömärkningar har flera positiva effekter finns det som med allting också flera nackdelar. Du har säkert märkt att det idag finns extremt många märkningar och certifieringar, över 600 certifieringar för att vara exakt. Detta till skillnad från nittiotalet då det bara fanns drygt 20 stycken. Denna djungel av märkningar och certifieringar gör det svårt att, kanske framförallt för oss som konsumenter, att hålla reda på vilka som är bra märkningar och hur man ska tänka och väga dem olika mellan varandra. Och detta har då gjort att många börjat fråga sig vilka och om alla dessa märkningar verkligen är bra för miljön? En punkt som lyfts en del på senaste tiden är problematiken gällande att olika länder har olika krav för vad som måste uppnås för en märkning och certifiering. Det blir därför i många fall väldigt svårt att ställa märkningarna emot varandra och en behöver ju då ha stenkoll och själv vara updaterad gällande just kraven. Nu är det säkerligen svårt att ändra detta då det redan finns en rad etablerade märken på marknaden, men rent praktiskt hade det nog varit lättare införa ett internationellt märkningssystem som är samma oavsett land.
MÄRKNINGAR!
Den svenska gröna krav märkningen garanterar att man inte använt kemiska bekämpningsmedel, konstgödsel eller genmodifierade grödor, och att djuromsorgen är god. Märkningen kontrollerar hela kedjan från lantbruk till livsmedelsproduktion.
Ekologiskt, EU-ekologiskt eller det gröna bladet innebär att kaffet kommer från ekologiska odlingar och att ekologiska odlingsmetoder har använts.
Grodan som symboliserar Rainforest Alliance visar att odlarna arbetar för att bevara biologisk mångfald och organisationen kämpar för att skapa ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbara försörjningsmöjligheter för arbetarna. Dock får bönderna i Rainforest Alliance använda kemiska bekämpningsmedel men trots det är kaffet mycket bättre än konventionellt odlat kaffe!
Här har vi Fairtrade. En svart logga med en person som vinkar mot en blå och grön bakgrund. Fairtrade är en oberoende produktmärkning med fokus på mänskliga rättigheter. Bönderna garanteras ett minimipris och kooperativet får en extra premie som kan hjälpa samhällen att bygga upp skolor eller rusta upp. Fairtrade skapar förutsättningar för bättre arbets- och livsvillkor och dessutom motverkas barnarbete genom att inget barn under 15 år får vara anställd eller arbeta hos en Fairtrade certifierad organisation.
Hej från Saga & Vilma i El Cairo, Colombia igen! Här kommer vårt tredje avsnitt i vår poddserie ”Kaffe med smak av: Klimatförändringar, Svåra Arbetsförhållanden & Orättvisa”, där vi idag pratar om kaffe i Vietnam. Lite mer ingående pratar vi om hur forskning och innovation används för att förebygga kaffeproduktion samt huruvida detta är positivt eller negativt. Som vanligt bifogar vi ett råmanus samt källorna nedan för de som är intresserade. Hoppas ni lyssnar!
Otippat nog så är den andra största producenten av kaffe i världen Vietnamn. Och som för de flesta länder som idag producerar mycket kaffe så var det under koloniseringen som landet började producera. I vietnamn var det fransmännen som introducerade kaffet under 1850 talet och sedan dess utvecklades produktionen snabbt. Vietnamn producerar främst kaffesorten Robusta, och är den största producenten i världen när det kommer till den sorten. Skillnaderna mellan Robusta och Arabica- vilken är den sort som vi främst dricker i Sverige, är bland annat smaken, där Arabica har en mer mild och fin smak medan Robusta smakar mer bittert. Dessutom skiljer sig priset rejält och Arabicabönor säljs för det dubbla priset. Robusta används främst till snabbkaffe just av dessa två anledningar, sämre smak och billigare kaffe. Som namnet tyder på är även Robustaplantan robust, den är lättare att sköta och ger större skördar.
2021 så utgav Robusta 95% av Vietnams kaffeproduktion och hela 80% av all Robusta kaffe odlas i den centrala höglandsregionen. Traditionellt sett har Vietnamesiskt kaffeproduktion fokuserat på kvantitet och massproduktion då klimatet i Vietnamn ger perfekta förutsättningar för att kunna massodla den tåliga robusta plantan och främst säljer man kaffe till producenter som gör snabbkaffe. På grund av detta har Vietnamn fått ett rykte om sig att producera mycket men äckligt kaffe och detta gör det svårt för bönder som faktiskt vill fokusera på kvalitet i produktionen av Robusta och Arabica kaffe. I Vietnamn är det även främst etniska minoritetsgrupper som odlar kaffe, och i den centrala höglansregionen som står för majoriteten av produktionen bor 47 av landets 54 minoritetsgrupper. Detta har lett till att många familjer har blivit helt beroende av kaffeodlingar som inkomst och många familjer har med hjälp av sina odlingar lyckats höja sina inkomster och ta sig ur fattigdom. Trots detta så är regionen den andra fattigaste i hela landet och över en miljon småbönder lever fortfarande i fattigdom.
Liksom de andra länder vi pratat om i den här serien så påverkas såklart produktionen av klimatförändringarna. Högre temperaturer och extremväder har lett till stora osäkerheter och svårigheter för bönderna. Längre torka, översvämmade floder och aggressiva sjukdomar har resulterat i en sämre produktivitet och mindre bönor från kaffeplantorna. Den utbredda expansionen av kaffeplantager har också lett till omfattande miljöförstöringar bland annat i form av avskogning och föroreningar av jordområden. Då bönderna har velat maximera sin produktion så har man använt olika omiljövänliga odlingsmetoder vilket resulterat i missbruk och överanvändning av konstgödsel och bekämpningsmedel. Som ett resultat av detta har det centrala höglandet i vietnamn blivit ett av de mest förstörda naturområdena i hela Vietnamn.
Bolivia är nog det land i Sydamerika som haft det lugnast under en längre tid, fram tills ett inbördeskrig som utbröt i oktober år 2019 till följd av anklagelser om valfusk efter det allmänna valet som utmynnade i en statskupp. Efter detta så har det generellt sett återgått till ett lugn speciellt efter nyval av president Luis Arce i oktober år 2020. Med det så återtog också vänsterpartiet MAS (Movimiento al Socialismo) – partiet för socialism, som består av en bred koalition mellan olika urfolksgrupper och sociala rörelser – sin position i regeringen.
När vi anlände i Bolivia och till vår organisation Kawsay så var planen att en utav oss skulle åka ut i fält till samhället Ivitipora, ungefär tre timmar med bil från staden Santa Cruz. Detta blev dock snabbt ändrat då en orolig period påbörjades i staden, som är en av de största samt en av de viktigaste städerna ekonomiskt och agrikulturellt sett. Enligt Bolivianska institutet för utländsk handel gjorde departamentet Santa Cruz ett rekordår 2021 med motsvarande 76% av landets totala livsmedelsproduktion. Oroligheterna var till följd av att regeringen hade senarelagt den folkräkning som skulle tagit plats år 2022 till år 2024, alltså precis innan valet år 2025. Senaste folkräkningen tog plats i Bolivia år 2012 och sedan dess har populationen i Santa Cruz beräknats växa med runt 25% och för nuvarande ha en population på över 3,5 miljoner. Detta skulle i så fall utgöra 30% av populationen och betyda att de har rätt till fler platser i den lagstiftande församlingen och därmed få större ekonomiska resurser. Beslutet om att senarelägga folkräkningen gjorde därför att invånarna i staden Santa Cruz började protestera, då det är till nackdel för oppositionen i Bolivia. Detta eftersom att majoriteten i Santa Cruz består av en konservativ höger, under ledning av guvernören Luis Fernando Camacho, som ofta motsätter sig regeringens beslut.
Till följd av beslutet så inleddes demonstrationer som stöttades av regionens guvernör Camacho och det eskalerade läget ledde till en regionsomfattande strejk som varade i totalt 36 dagar. Vägarna blockerades helt, framfart till staden blev omöjlig och export av livsmedel från Santa Cruz till omgivande städer stoppades. Staden stod stilla. Efter 36 dagar så tog det äntligen slut, efter att regeringen lovat att folkräkningen ska hållas innan valet och efter införande av en ny lag om folkräkning.
Historien tar däremot inte slut där. Nu i början av 2023 så påbörjades nya konflikter i staden Santa Cruz, denna gång på grund av att guvernör Camacho fängslats. Han misstänks vara inblandad i den statskupp som tog plats under år 2019 då dåvarande president Evo Morales tvingades avgå och Jeanine Áñez Chávez tog över som interimpresident vilket följdes av en tid med allvarliga konflikter och konsekvenser, som våra kollegor här i Cochabamba förklarar faktiskt var ett krig mellan folket och regeringen där många dog och ännu fler skadades.
Hur påverkas människor i oroliga tider och vad gör de för att klara av vardagen? Exempelvis så blir en brist av vissa råvaror en följd av att landets största matproducerande område stänger ned, vilket är en sådan situation som alltid påverkar de fattigaste mest. Dock så kan konsekvenserna skilja sig väldigt åt beroende på vart i landet man befinner sig och vilka förutsättningar som finns. Det gäller att följa nyhetsflödet och skulle det blir protester just där man hör hemma så kommer man kanske inte kunna ta sig till och från jobbet såna dagar. Man kan behöva fundera på vad som finns i skafferiet, om vattendunken räcker eller om det går att nöja sig med kokat vatten. I vår bas i Cochabamba har vi knappt märkt av något, till undantag för några dagar då det var mindre stödprotester för situationen i Santa Cruz. Allt detta har också skett samtidigt som stora protester (med tillhörande konsekvenser) från främst urfolk pågått under en tid i Perú.
Protester i Sucre till stöd för Santa Cruz som vi lyckades bevittna under vår semester den 30 december 2022, två dagar efter arresteringen av guvernör Camacho.
Högerväljare här i landet motsätter sig starkt beslutet att fängsla Camacho och enligt en kvinna som vi talade med under en protestmarsch på torget Plaza de Armas 25 de Mayo i huvudstaden Sucre så är detta lögn och ett försök från staten att göra sig av med oppositionen. Hon menar också att genom detta så rör sig Bolivia numera åt att bli en diktatur. Protesterna har pågått för fullt runtom i landet till följd av detta, främst i Santa Cruz-området. I mitten av januari lyftes de största vägblockaderna men som kan komma att återinföras som ett sätt att kräva guvernörens frisläppande.
Nu har dock protesterna pågått så länge att det blivit vardag och vi planerar därför att besöka samhället Ivitipora innan möjligheten går om intet, då vi är inne i den sista praktikperioden. Alex kommer att stanna i två veckor och Ebba stannar de första fyra dagarna, för att sedan göra sitt sista besök i byn Tambo K’asa utanför Torotoro. Vad som planeras och vilka erfarenheter som väntar kommer i senare inlägg!
För två veckor sedan inträffade Pongal, en Tamil högtid. Pongal är en skördefestival och ett av Tamil Nadus största firanden. Högtiden firas även i andra stater men under andra namn. Pongal pågår i fyra dagar med fokus på olika firanden.
Den första dagen heter Bhogi Pongal och är den dag då man städar och rensar hemmet på allt onödigt för att beteckna en nystart.
Till ära av solguden firas den andra dagen Surya Pongal. Pongal härleds från pongu, vilket ordagrant betyder ‘att koka över’, men Pongal är också namnet på en gröt gjord på ris, mjölk och jaggarey som offras till solguden. Jaggareyn som finns i både Pongal men även skördas och bearbetas från sockerrör är på så vis representativ för skördehögtiden.
Den tredje dagen, kallad Maatu Pongal, firas för att hedra boskapen och hur de med arbetskraft och gödsel bidrar till jordbruket.
Den sista dagen av högtiden är Kaanum Pongal som handlar om gemenskap och stärkandet av banden mellan par och familj.
Jag firade Pongal vid två tillfällen. Det första tillfället var med Kudumbam på Kolunji tillsammans med barnen som deltar i olika program där. Firandet bestod av att tillsammans förbereda Pongal som avnjöts vid lunch. Därefter erbjöds tal och sång och slutligen fick barnen nya kläder som de kunde använda under faktiska Pongal, veckan efter.
Det andra firandet skedde under Pongal, alltså veckan därpå och då firade jag tillsammans med Suresh från Kudumbam hos bonden Muniyan, hans fru Chitra, deras son Mahendran och deras gäster. De tillagade Pongal på traditionellt vis, vilket innebar att ett hål grävdes i marken över vilken man kokade gröten. De ställde även upp sockerrör runtom elden och under ställdes ljus, rökelse och offergåvor i form av mat. I och med att detta var tredje dagen, alltså Maatu Pongal, matades även korna med Pongal. Kvällen avslutades med fantastisk middag på ett bananblad och en helt underbar solnedgång.
Utöver detta visade Muniyan även sina fält där han har två olika sorters ris, jordnötter, sockerrör samt ett fält med mixed cropping där det växer gurkmeja och lök. Mixed cropping är en av de tekniker som Kudumbam använder och tränar bönder inom där man odlar olika sorters grödor samtidigt. Detta för att minimera risken att skörden skulle misslyckas, men även för att minska skadedjur samt öka jordens bördighet. Muniyan är en bonde som brinner för ekologiskt jordbruk och har nyligen börjat samarbeta med Kudumbam. Han berättade även att han höll på att experimentera med vilken typ av aubergine som ger mest avkastning och tar minst skada av skadedjur, genom att plantera olika sorter samtidigt. Att han var stolt över sitt arbete framgick tydligt och med tanke på det jobb och den dedikation han lagt ner är det föga förvånande.
Pongalfirande vid Kolunji-farmen.Pongalfirande hos Muniyan och ChitraChitra som målar lergrytan som Pongal ska kokas i.Muniyan visar sitt risfältMuniyan vid sin mixed cropping åker med lök och gurkmeja. I bilden längst ner till höger ser ni gurkmeja.Gäster plus mig och Muniyan (andra från höger)Den underbara solnedgången
Hej! Här kommer del två av vår poddserie ”Kaffe med smak av: Klimatförändringar, Svåra Arbetsförhållanden & Orättvisa”, som idag ska handla om Brasilien. I det här avsnittet går vi igenom frosten som hade en extremt stor påverkan på kaffeproduktionen i år. Vi har fått ta del av en intervju med den brasilianska kaffebonden Donizete Cosme, med hjälp av vår praktikantkollega Siim Prääts. Vi diskuterar även huruvida höga priser på kaffe är rimligt och hur mycket som egentligen går till odlarens ficka. Återigen bifogar vi ett råmanus om någon föredrar att läsa istället samt källorna längst ner! Kram från Vilma och Saga!
I år drabbades Brasiliens kaffeproducenter av den värsta frosten på över 50 år. Då Brasilien är världens största producent av kaffe fick detta konsekvenser på kaffepriser världen över och förmodligen har du själv märkt att kaffet blivit dyrare i år. Vanligtvis producerar Brasilien mellan 45-65 miljoner 60 kilos säckar med kaffe varje år. 2022 förlorade man till följd av frosten uppskattningsvis 10-12 miljoner 60 kilos säckar.
Hos kaffeproducenterna i Minas Gerais, en stat i södra Brasilien, har 20 till 30 procent av den odlade marken förstörts, men för att kaffeplantorna ska kunna återhämta sig kommer bönderna att behöva beskära eller omplantera mellan 30 till 50 procent av alla kaffeplantor, detta för att säkerhetsställa kommande skördar och att produktiviteten hos plantorna inte kommit till skada. Det finns nämligen två olika typer av frost som drabbar kaffeplantorna i Brasilien. Den första är en så kallad vanlig frost som skadar plantans nuvarande produktion men även plantans nästkommande produktion. Den andra typen kallas Svart frost och den ‘r svårare att identifiera då den har en långsiktig påverkan på plantans produktion. Svart frost är inte en konsekvens av kalla grader utan av en kombination av vind och grader mellan 2-5. Båda dessa typer har en stor och svår påverkan på kaffeplantan.
Vanligtvis är torka under slutet av produktionsprocessen för kaffeplantorna det stora problemet och detta brukar räddas av regnperioder under sommarmånaderna, januari till april. Då får plantorna en chans att samla in och konservera vatten som hjälper dom under vintermånaderna av torka. Men under 2021-2022 så kom det inget regn i Minas Gereis, vilket skapat ännu sämre förutsättningar för plantorna.
Priset på kaffet ökar ordentligt på vägen mellan bonden och kundvagnen, och huvuddelen av prisökningen sker efter att kaffet kommit till rosterierna. Ett stort problem för produktionsländerna är därmed att de bara är råvaruleverantörer. Endast en liten del av kaffet rostas och packas i producentländerna. 2010 bestod endast 7,6 procent av all kaffeexport från producentländer av behandlade bönor. En orsak till att den klara majoriteten av exporten från producentländer består av obehandlade bönor är att det krävs investeringar för rosterier och andra anläggningar. De stora rosterierna anser det vara mer lönsamt att förädla kaffet i USA och Europa, nära konsumenterna.
På 1970-talet behöll producenterna i genomsnitt 20 procent av butikens försäljningspris på kaffet. Idag kan jordbrukarna förvänta sig att få mellan 7 och 10 procent av butikspriset.Bakom varje kaffekopp ligger ett enormt arbete och hantverk. För att producera ett halvt kilo rostat kaffe behöver bönderna plocka cirka 1900 mogna kaffebönor. För att teckna en svensk persons behov under ett år behövs det 14 440 frukter. Tillägg till detta är att skörden inte är enkel. Här i el Kairo växer ofta kaffe plantorna på extremt branta avsatser eftersom att terrängen är så bergig.
//Vilma & Saga
Kaffebönor som torkar på taketKaffebönor som torkar på taket
Efter att ha varit 1,5 vecka i Pellegrini var det dags att resa vidare till nästa by. Mantilla ligger också intill naturreservatet Ìbera. Mantilla anses dock inte vara en av de så kallade portalerna med direkt tillgång till naturreservatet som Pellegrini har, utan ligger en bit utanför. Mantilla är större än Pellegrini och detta märker man av det direkt. Denna by är på något sätt mer utspridd och trots att man även här hälsar på alla som man möter och att det finns många gator som också saknar asfalt, så är man mycket mer anonym med sina 2600 invånare. Den största skillnaden från Pellegrini är dock att det knappt finns någon turism här – men det har eldsjälen Nancy en önskan om att förändra.
Nancy är född och uppvuxen i Buenos Aires, men hennes föräldrar kommer från Mantilla och under pandemin valde föräldrarna att flytta tillbaka, för att komma undan storstaden. Nancy och hennes make brinner för Mantilla och ser att staden har en stor outnyttjad potential. De vill sätta Mantilla på kartan över ställen som lockar turister som vill uppleva och njuta av vad Ìbera har att erbjuda. Trots att de själva bor kvar i Buenos Aires har de besökt Mantilla många gånger och även byggt ett litet hus för att hyra ut till kommande turister, och jag fick äran att vara deras första gäst!
I Pellegrini finns redan väluttänkta rutiner och system för att hantera och livnära sig på turism. I Mantilla finns uttalade drömmar och framtidsplaner. De är i startskedet av att förbereda ett skifte i staden. I Pellegrini fick jag, trots att de behandlade mig som en lokal bybo, ta del av många av deras turistattraktioner, och jag intog en observerande roll. I Mantilla däremot blev jag, utan att jag till en början förstod det, behandlad som en förebild. Här frågades jag inte hur kallt det var i Sverige, här frågades jag vad jag tyckte var det viktigaste att ta itu med för att förbättra Mantilla. Och när jag berättade att jag hemma i Sverige jobbar som hållbarhetskonsult ville de spela in en inspirationsvideo för den lokala skolans ungdomar, eftersom de nästa år ska implementera ett program som riktar sig mot hållbarhetsfrågor.
I Pellegrini undrade jag ofta om hur deras sophantering gick till, och fann svaret i att man lade soporna (med alla platsflaskor från vattnet separerade) i en metallkort utanför sitt hus på onsdagar och fredagar. I Mantilla fick jag berättat för mig att det inte var länge sedan att folk slängde sina sopor direkt på gatan utanför sina hus, eller grävde ner dom i sin trädgård. Det senare alternativet innebär att marken, och även grundvattnet, riskerar att bli kontaminerat och giftigt. Nancy och ett gäng andra lokala eldsjälar ville göra något åt detta och påbörjade ett projekt som kallades ’Pueblo limpio, Pueblo lindo, Pueblo sano’, som kan översättas till Ren stad, Vacker stad, Hälsosam stad. Detta projekt fångade givetvis mitt intresse och ledde mig på en intressant dag i spåret av soporna.
På torsdag morgon lämnade Nancy av mig hos en av Mantillas andra eldsjälar: Enrique Nuñez, lärare på den lokala skolan. Tanken var att jag skulle besöka han lokala mini-bryggeri av tomatsås, men våra samtal ledde oss snabbt in på problematiken med soporna, och vi kom överens om att vi människor är en rolig art. För lite som apor med bananer behöver vi ett belöningssystem för att ändra vanor. Enrique berättade om det lokala initiativet att fånga upp stadens barn för att initiera förändring kring sop-problematiken.
Under ett tre månaders långt pilotprojekt utmanades de lokala skolbarnen att samla så många plastflaskor de bara kunde, där den skolklass som samlade flest plastflaskor skulle vinna en resa till en annan stad, något som värdesätts högt här eftersom möjligheten att resa för många är begränsad. Under dessa tre månader samlades hela 50 kg sopor ihop, bestående av endast tomma plastflaskor från vattenkonsumtionen. En självklar framgångssaga: en renare stad och en skolklass till lyckliga vinnare. Nu hoppas Enrique och resten av de involverade i projektet att kunna fortsätta detta projekt i framtiden.
Enrique berättade dock att på trots av det lyckades projektet, stötte de snabbt därefter på nästa utmaning: för vad gör man av alla dessa noga insamlade platsflaskor i en stad som helt och hållet saknar sopsortering och återvinning? Detta tog oss in på nästa intressanta ämne och jag erbjöds en tur till den lokala soptippen. Det är kanske inte en dagsutflykt för framtidens turister, men för mig var det genuint spännande. Men min spänning förvandlades strax till en rynka i pannan. För stadens soptipp var verkligen just det, en soptipp. Ett stort berg av alla möjliga sopor i en stor hög. Och mitt i detta berg stod två personer som, bland glasbitar och matrester letade de efter aluminiumburkar. De går nämligen att sälja, för 150 pesos (10SEK) per kilo. Förvisso är det bra att dessa samlas ihop, men det är också en väldigt ohälsosam miljö att jobba i, utöver den bakande solen och 40-graders värmen.
Av en ren slump träffade vi på vägen till soptippen stadens borgmästare som utan att blinka gjorde oss sällskap till soptippen och visade fram den nya planen för sophanteringen. Nämligen en stor grop där soporna ska grävas ner, med ett skyddande lager som ska förhindra att mark och vatten kontamineras. Borgmästaren följde sedan med oss tillbaka till Enriques hus för att fortsätta konversationen. Han var väldigt intresserad av att veta hur saker gick till i Sverige, och hur våra system såg ut, vilka direktiv vi har osv. Snacka om att min spanska sattes på prov.
Det var när jag berättade för dem om våra pant-system, som deras ögon tändes som ljusslingor. Enrique var mer skeptisk till idén att införa pantsystem eftersom det kräver ”finansiering och automatisering” medan borgmästaren med sin något yngre ålder strax såg möjligheten att hitta en Mantilla-tvist, ett manuellt system där folk betalas kontant för sin pant. Kanske är detta vägen framåt? Kanske blev detta början på Mantillas första pantningssystem, inspirerad av den svenska modellen? För när byborna frågade mig vad som var det mest uppenbara som behövde göras så var mitt svar just detta: Sophanteringen. Men självklart kunde jag inte låta bli, när de gav mig så fria tyglar, att tillägga eko-turism. En turism som har minimal påverkan på naturen. Vad skulle hända om Mantilla enbart erbjöd turism som inte hade utsläpp? Kajak, cykel och ridturer? Jag vågade knappt nämna elbåtar av respekt för kostnadsfrågan, men innan jag hann säga något berättade Nancy att det fanns planer på att köpa in elbåtar.
Vad händer när man börjar med helt fria tyglar år 2022? Bara fantasin och budgeten sätter gränserna. Ingen säger att man måste följa andra byar i fotspåren, Mantilla kan skippa steg och ta en hållbar approach från start! Med eldsjälar som Nancy och Enrique är jag säker på att det kan gå hela vägen.
I Pellegrini lärde jag mig att observera, i Mantilla blev jag en del av att realisera.
Sopsystemet i Pellegrini, där man lägger soporna i en metallkorg utanför huset. Några av de lokala eldsjälarna jag träffade 🙂Enriques planer på att använda återvunna glasflaskor i sin tomatsås-produktion. Soptippen i Mantilla, där kvinnan letar aluminiumburkar. Början på den sop-grop som håller på att tillverkas. Presentation av projektet med insamlingen av plastflaskor. Under ett av våra spännande samtal kring vad Mantilla bör fokusera på för att bli mer hållbar och redo för turism. Eldsjälen Enrique och jag efter vår sop-dag!
”Hej Emma, här varsågod, vill du ha mate? Eller ja, det är egentligen tereré, alltså kall mate, det går ju inte att dricka varm mate i denna värme, hur gick resan hit? Mitt namn är Marylin och det här är Araceli”
Bara en timme efter att jag landat i Pellegrini möttes jag av två vänliga leenden tillhörande två kvinnor som bor och kommer härifrån. De hämtade mig i bil och vi åkte ut på en tur…
Efter att ha spenderat ungefär 1,5 månad i Buenos Aires hade jag en önskan om att lämna staden, cementen och allt vad det innebär och få en större bild av vad landet Argentina är. Speciellt eftersom Buenos Aires stadskärna faktiskt påminner en del om Europa. Vi pratade ihop oss inom Pereyra och organiserade därefter en resa till provinsen Corrientes där naturreservatet Íbera ligger.
Resan dit var en nattbuss till Mercedes där Cecilia som är en del av Pereyra bor, Cecilia hämtade mig på stationen och öppnade sitt hem för mig. Vi åt frukost ihop och sedan vilade jag i hennes hem. Vilan var välbehövlig eftersom jag knappt hade sovit under natten. Inte för att det inte gick, bussarna i Argentina är överraskande bekväma med stolar som kan fällas ut som fåtöljer – anledningen var effekten av den minskade ljusföroreningen som fick himlen att explodera av stjärnor på ett fantastiskt vackert sätt. Omöjligt att inte beundra! Därefter var det dags för nästa buss, och trots att distansen mellan Mercedes och Pellegrini i sig inte är särskilt lång med sina 70 km så tog de 3,5 timme att åka eftersom vägen är bumling och av grus.
Pellegrini är en stad med ungefär 1000 invånare. Vid första anblicken hade jag svårt att förstå vart jag landat, bussen stannade i ett antal korsningar och folk hoppade av utan att chauffören berättade var vi befann oss. Jag hade svårt att förstå hur folk visste vart de skulle hoppa av, allt såg likadant ut och även lika så öde med enkla vägar av rött stengrus. Mest av allt såg det ut som att varje korsning var en återvändsgränd. Sist att gå av var jag, och när chauffören annonserade att vi var framme hade vi stannat utanför ett litet orange hus. Jag hade fått instruktioner om att dörren var olåst och att nycklarna till huset satt i dörren på insidan, vilket riktigt nog stämde. Detta blev den första av många kulturkrockar jag upplevde mellan Pellegrini och Buenos Aires. Ett tema som skulle fortsätta utvecklas under veckan.
I Buenos Aires får jag i genomsnitt höra en gång om dagen att jag bör vara försiktig, att helst inte vistas i staden ensam eller gå runt med mina värdesaker synliga. I Pellegrini fick jag höra att det jag behövde vara mest rädd för, var stadens alla hundar. Det tog någon dag innan jag faktiskt andades ut och förstod vilket liten pärla jag hamnat i. För pärla är nog faktiskt vad jag skulle vilja kalla denna lilla stad. Pellegrini är inte större än 10 gånger 10 kvarter. Här finns ingen asfalt och många gator saknar namnskyltar. Alla vet vem dom bor granne med men ingen vet vilket husnummer de bor på. Här ges vägbeskrivningar genom att utgå ifrån referenspunkter som exempelvis ”Två kvarter från Dianas hus, till höger”. Många hus saknar fysiska fönster och dörrar och vill man besöka sin granne så anmäler man sin ankomst genom att klappa händerna ett par gånger, eftersom inga av husen har dörrklockor. Det finns några hus som har dörrar, men det spelar knappt någon roll för här låser man inte om sig. Pellegrini bygger på respekt, tillit och gemenskap, och man hjälper mer än gärna till när grannen behöver hjälp. Dela med sig gör man också utan att blinka. I Argentina upplever jag att de har en helt annan kultur vad gäller att dela med sig, där det mest utmärkande exemplet är mate-kulturen. Mate är Argentinas svar på kaffe och görs på örten yerba som utseendemässigt liknar grovmalt grönt te men till smaken, skulle jag säga att det mer har toner av rostat bröd. Yerban hälls upp i en mate (själva koppen) och sedan hälls varmt eller kallt vatten över, och maten avnjuts sedan genom ett metallsugrör. När första personen har druckit upp sin ”portion” av maten fylls det på med vätska och sedan skickas maten vidare till nästa person i rummet. Samma princip gäller också gärna med andra drycker, det är exempelvis helt normalt att samma ölburk passerar en cirkel av 5-6 personer.
På söndagar anammar man gärna familjemiddagar och ”asado” som är argentinska motsvarigheten till BBQ. Diana (min kontaktperson här i Pellegrini) och hennes familj öppnade utan att tveka upp sitt hem för mig båda söndagarna jag var här. Återigen delas det på kors och tvärs, glas som tallrikar, och familjemedlemmarna tar var och en med lite av varje: mat som bestick, ungefär som ett knytkalas. Då jag har haft begränsade möjligheter att laga mat och än mindre köpa veganskt uppskattade jag mer än någonsin dessa inbjudningar. När jag artigt frågade om jag fick lov att skänka mig själv ett glas läsk log de vänligt mot mig och sa ”Emma, allt du ser på bordet är till för alla, ta vad du vill ha!”, och precis så var det. Det var inte bara Dianas familj som välkomnade mig med öppna armar. Jag lärde under veckan känna många av byborna som glatt bjöd med mig till höger och vänster på exempelvis kajakturer, fågelskådningar och middagar. De gjorde det inte för att visa upp deras stad för mig som turist, utan för att de behandlade mig som en av de lokala. Detta var något som fick mig att helt och hållet glömma bort känslan av saknad som jag kunde känna av i storstaden.
Människorna här fick mig att känna mig väldigt hemma, väldigt välkomnad och hade ett stort intresse för att höra om Sverige. Hur kallt är det? Är det sant att solen aldrig går upp på vintern? Hur varmt kan det bli som maximalt på sommaren? Och lika så hade jag ett stort intresse för att bekanta mig med dem och livsstilen här. För det är något alldeles särskilt med Pellegrini. Husen är inte större än vad som rent praktiskt sett behövs. De är inte heller onödigt höga, i många fall behövde jag med mina 163cm böja mig för att inte slå i dörrkarmen. Förutom det imponerande vilda djurlivet som finns i naturreservatet intill staden (det som lockar alla turister), så finns det även en rik variation av alla möjliga slags husdjur. Katter, ankor, får, hästar, hundar och katter lunkar fritt och fredligt runt på staden gator. För en utomstående är gränsen mellan mina och dina djur väldigt otydlig, men en sak är säker, det är otroligt mysigt och idylliskt. Vart du än går slår det nästan aldrig fel att du får sällskap på din färd av en av stadens alla hundar och när folket samlas på stadens plaza, följer hundarna med.
Veckan som jag besökte Pellegrini var en vecka med fokus på biologisk mångfald, i samband med att staden fyller 99år. Hela veckan var fullproppad av aktiviteter och workshops. Pellegrini är en plats som livnär sig på turism, där vissa av stadens invånare har logi, andra restauranger, vissa jobbar i naturreservatets park, andra som guider som tar med turister på båt-, kajak- eller ridturer. Gemensamt är att alla är vänliga och tillmötesgående, och de förväntar sig inte något i retur. Exempelvis åkte jag ut på en ridtur och när vi kom tillbaka frågade jag hur jag kunde hjälpa till att ta hand om hästarna och sadla av, vår guide blev så förvånad eftersom han aldrig tidigare fått frågan, men insisterade trots allt på att jag inte skulle hjälpa till.
Om jag ångrar att jag kom hit? Ett helt klart nej! Min korta tid i Pellegrini var fullproppad av intryck och händelser. Detta gäller även språkmässigt, för här kunde jag bara förlita mig på mitt spanska ordförråd utan att ta hjälp av andra språk, och social som jag är fanns bara ett sätt framåt – att anstränga mig ordentligt och när det gick snett så var de inte sena till att dela en stund av skratt med mig. Det är fantastiskt hur långt man kan komma endast med viljan att förstå varandra. Under veckan träffade jag många eldsjälar som jag hade otroligt givande samtal med, samtal om naturen och människans sätt att behandla och förhålla sig till den. Det var vackert att både få nya perspektiv och samtidigt inse att det finns människor som likt mig själv vill värna om vår planet på bästa möjliga sätt, trots att våra liv och boplatser nästintill är varandras raka motsatser. Det ger mig hopp och motivation för framtiden!
Eftersom mitt intresse för hållbarhet ligger mig varmt om hjärtat har jag inte kunnat låta bli att ha på mig dessa glasögon under min tid i Pellegrini, än mindre eftersom det var biologisk mångafaldighetsvecka. Pellegrini skiljer sig inte från många andra platser. Människor väljer sina ”strider” och fokus. Här återanvänds material till stor del, exempelvis vid husbyggen, där tar man gärna vara på material från gamla hus och man använder material som finns inom räckhåll. Matrester som blir över vid middagar ges till djuren och djuren vandrar i sin tur fritt runt och bearbetar mark genom tramp och betning och lämnar därmed också gödsel till marken på vägen, här finns inte en skylt om ”rastning förbjuden” inom räckhåll. Tvärtemot hittade jag hästgödning avsiktligen anlagd intill samtliga trädstammar i trädgården utanför huset. Under veckan[1] gavs workshops i hur man använder det vi hittar i naturen för att göra konst, en workshop som kallades bio-konst och var till för byns lokala barn. Syftet var att barnen skulle bekanta sig med naturen, blommorna och träden de har runt sig. En annan workshop som hölls var en hantverksworkshop där vi gjorde egna anteckningsböcker, av papperspåsar och kartongbitar som inte längre användes, återbruk och upcycling i sitt esse. En tredje workshop som hölls innebar att ta vara på en av de lokala frukterna och demonstrera hur man kan göra godis av denna.
Under veckan filmade och fotade jag flitigt, vilket gjorde att jag också konstant hade mina observerande glasögon på mig, detta gav mig inspiration till att sammanställa en video där jag intervjuade personer som höll i tre av workshopparna. Varför? Därför att det under veckans framskridande och de dialoger jag hade slog mig att alla dessa beslut som människorna här gör, eller de workshoppar som hölls inte verkar utgå utifrån ett ”hållbarhetsbeslut”, när jag exempelvis intervjuade några av de som höll i workshopparna och ställde frågan ”Vad betyder hållbarhet för dig?” var jag först tvungen att förklara ordet hållbarhet (lagom svårt utan att influera personens svar på frågan). Det verkar som att de helt enkelt lever och utgår ifrån det sätt som ger mest mening, varför spärra in djuren när de kan gå fria och hitta mat som de vill? Varför åka långt för att köpa material för dyra pengar när man kan återanvända grannen gamla kohage-grind till att bygga ett matbord?
Många kulturkrockar senare, och med minnen och möten som jag kommer minnas för livet lämnar jag Pellegrini med många reflektioner och tankar, bland annat att det finns mycket att hämta från Pellegrini. Även om det verkar vara omedvetet så anammar de verkligen Think Global, Act Local.
I sin korthet har jag gjort mig några reflektioner kring atmosfären i Pellegrini:
Fysiska dörrar och lås är inte nödvändigt eftersom alla känner och litar på dem de bor granne med.
Det är helt okej att avvika från originalplanen och ta nya beslut, även fyra gånger på raken. Om någon behöver göra om sitt arbete för att en annan ändrar sitt beslut är det inget konstigt med det.
Det är Pellegrini-borna som bestämmer takten i livet och samhället som ett kollektiv, det verkar som att de gemensamt bestämt sig för att slå av takten och därmed blir livet direkt mindre stressigt här.
Hur anpassningsbara människorna är. Går strömmen mitt under Fotbolls-vm? Inga problem, grannen hämtar en dieselgenerator. Går strömmen mitt under stadens 99års-fest? Då fortsätter bandet spela utan vare sig lampor eller förstärkning och byn ser det som en chans att vila fötterna och uppskatta stjärnhimlen.
Man hjälper till, ställer upp och erbjuder hjälp utan att förvänta sig något i retur.
Å andra sidan fanns vissa lustiga saker, som att alla åker scooter eller bil oavsett om man ska 3 eller 10 kvarter, och man låter gärna bilen stå på tomgång medan man är inne och pratar med grannen. Till en början blev jag nästan lite stött av detta beteende, men fanns senare förklaringen; värmen. Under de mest intensiva soltimmarna kommer temperaturen utan problem upp till 42 grader här i Pellegrini, så air-condition är helt klart din bästa vän! Att promenera bara 10 minuter mitt på dagen kan vara nästintill olidligt.
Pellegrini har fångat mitt hjärta, både utifrån den fantastiska natur som finns utanför dörren, samt människorna och deras sätt att leva. Här är otroligt lugnt och harmoniskt, stress och punktialitet är ord utan tydlig mening och siesta anammas varje dag. Här har jag fått lust att ta av mig skorna och gå barfota på grusvägarna och att meditera har inte varit nödvändigt, för hela Pellegrini är insvept i god energi.
Krokodiler finns det gott om i naturreservatet och kan skådas från säkert avstånd på båtturer i parken. Under 99 års kalaset hölls en guiso-tävling, en traditionell maträtt från Argentina, gjord över öppen eld. Roque som jobbar i naturreservatet tog med mig ut på en kayaktur!Ingen ovanlig vy när jag öppnade dörren till mitt hus, att hästar betade i trädgården. Anteckningsboken av återbrukbara material. Under 99 års-kalaset hölls en parad, där bland annat hästar och ryttare deltog prydda med traditionella kläder och detaljer. En av reservatets många kapybaror, som ställde upp på foto!Från en av söndagsmiddagarna, efter att vi avnjutit mat, sång och dans!Solnedgångarna i Pellegrini var helt fantastiska. Ännu en vacker solnedgång från Pellegrini.
