Leh är huvudstad i regionen Ladakh i norra Indien. Det är också en av de vackraste platserna på jorden. En åsikt alla hitresande jag mött delar. Ladakhierna själva är av samma uppfattning och det är därför inte konstigt att det hela tiden pågår konservations- och bevarandeprojekt i olika former. Staden är inringad av bergstoppar och glaciärer från Himalaya-massivet. Blickar en uppåt är vardagen inringad av dessa snöfrostade toppar. Det är en ynnest att få promenera till kontoret med ansiktet vänt mot solen och se denna inramning.
Vänder en istället blicken nedåt är chansen stor att synen möts av diverse tomma chipspåsar och andra plastförpackningar. På samma njutningsfulla väg till kontoret är det också trafikkaos varje morgon och många bilar och bussar står länge på tomgång. Överallt är där skyltar för guest houses eller hotell som erbjuder spolande toalett och centralvärme. Allt för att locka turister som fyller gatorna varje sommar. Det är också turisterna som bidrar till att många av de glansiga plastförpackningarna hittat hit.
Regionen Ladakh möter flera problem utöver de som turismen bidrar med. Glaciärerna smälter på grund av de höjda temperaturerna, något turismen och utsläppen inte är ensamma med att bidra till. Den uppvärmningen är något vi globalt bär ansvaret för. På grund av monsunskuggan, med lite regn, som Ladakh befinner sig i är glaciärerna den huvudsakliga källan som försörjer jordbruk och hushåll med vatten. Konsekvenserna av global uppvärmning tillsammans med den lokala turistökningen gör Ladakh till ett typexempel av en region som står inför ett vägskäl som är mestadels skapat av omvärlden.
Åt ena hållet finns en frodande turistekonomi där shopkeepers och restauranger tjänar bra och förhoppningsvis kan återinvestera i samhället och driva dess utveckling framåt. Att ta den vägen skulle också innebära ökade luftföroreningar i och med ökad trafik, samt påfrestningar på redan utsatta vattenresurser. Väljer samhället en annan väg, en där fokus istället ligger på ett hårdare och mer restriktivt bevarande av miljö och klimat riskerar vattentoaletter och centralvärme bli lidande och i längden också turism-ekonomin.
Det är omöjligt att göra en lista på för- och nackdelar eftersom alternativen är komplexa och det är svårt att se en lösning som främjar alla i regionen. Staden Leh må gynnas av ökad turism och med de konstanta renoveringarna av infrastrukturen känns det onekligen som det redan är planerat för ökat befolkningstryck på sommarhalvåret. Byarna runtomkring Leh är å andra sidan de platser som får ta största smällen av både turistökning, biltrafik och global uppvärmning. Förra årets förstörda aprikosskörd visar tydligt på hur höjda temperaturer påverkar mer än bara glaciärerna. Ett hårt angrepp av insekts-pest blev förödande och på grund av en ovilja att använda bekämpningsmedel tillsammans med buddhistisk tro på att bevara allt levande var det lite som kunde göras. Lika delat som året i Ladakh är i vinter och turistsäsong verkar situation vara i huruvida Ladakh bör omfamna den pågående turist-utvecklingen eller att kämpa emot den.
När en ser både Himalayas mäktighet och chipspåsens smutsighet i en huvudvridning börjar en reflektera över sin egen plats i problemet. Det börjar med påstigningen på flyget och utsläppen som kommer med det. Reflektionerna hos den gemene turisten tenderar att stanna där och en tänker inte på vidare konsekvenser ens resande har. Kallet på den medvetna resenären måste vara större. I Sverige märker vi av varmare somrar och mildrar vintrar, och oftast är vi okej med att skotta mindre snö. Det är människor på platser som Ladakh som verkligen lider av vår miljöpåverkan. På samma sätt som Ladakh är ett typexempel på hur det globala påverkar det lokala, borde Ladakhs speciella utsatthet få vara en lokal inspiration till en global förändring.
/Julia Svensson
Ett svar på ”Bland Glaciärer och Chipspåsar”