Författare: Anna Daneberga

Det indiska skolsystemet… Får du en bild i huvudet när du tänker på det? Vad vet vi i Sverige om detta enorma maskineri?

Jag har fått uppleva det nära inpå – och liksom fått ta mig samman efteråt. Varje gång ta mig samman. Det finns en skörhet i de där skoluniformerna, utslitna men alltid nytvättade. I slumområdena är uniformerna lappade och lagade, och de bär spår av ett barns nyfikenhet och leklust. De är förmodligen ärvda från storasyskon som gått i samma skola innan, och med lite tur kan de återanvändas ett par varv till. I finare områden är skoluniformerna i lite bättre skick, med mindre lappningar. Men de bärs fortfarande av energifyllda barn med skrapsår på knäna. Oberoende av område och skola ska pojkar vara kortklippta och flickor ska ha två flätor med band i. Så många regler, så raka led. Klappa händerna på beställning. I en by fanns det till och med regler på i vilken takt en ska applådera. Läroböckerna är tjocka och barnen bär med sig dem överallt, tillsammans med mammas lagade lunchlåda. När barnen växer upp till ungdomar märks det att skoluniformerna bärs med större medvetenhet. Det är viktigare att det ser snyggt ut, och det är tydligt att allt ligger i detaljerna; Hur ärmarna är uppvikta, vilka knappar som är knäppta och inte.

Skoluniform är ett sätt att ta bort klasskillnader, att åtminstone under skoltid inte tänka på familjens ekonomiska status och värderingar, som annars kan komma i uttryck i barnens kläder. Alla är lika, och det kan finnas en trygghet i det. Det som skrämmer mig är de där raka leden, de tjocka böckerna och lärarnas predikningar. För predikningar är vad jag skulle kalla dem. Under de lektioner jag varit på har jag sett hur barn lär sig memorera fakta men aldrig hur de lär sig förstå samma fakta. Det finns ett tydligt rätt och fel, och det finns inte ett spår av diskussion kring det de just läst i den tjocka boken. Barn är av naturen nyfikna, men de är också otroligt anpassningsbara. Så om de lär sig att vissa frågor är bättre att inte ställa och att det kommer vara enklast att rätta sig i leden, så är det just vad de kommer att göra. Det får mig osökt att tänka på en rad ur en Pink Floyd-klassiker; All in all you’re just another brick in the wall.

Nu generaliserar jag, såklart. Det finns mängder av undantag. Och jag skulle inte höja det svenska utbildningssystemet till skyarna heller. Men det är viktigt att förstå vad den indiska skolan är, och vad som gjort den till vad den är. Och jobba därifrån. Ge barnen upptäckarlusten, ge dem möjligheten att se saker ur ett större perspektiv. Kanske att det där också går att så ett frö till miljöintresse och engagemang. Utan de unga kommer vi ju aldrig att lyckas lösa klimatkrisen. Och då vill jag bara nämna att det bor cirka 350 miljoner barn och unga (5-19 år) i Indien. Ta in den siffran. Det är alltså 35 gånger Sveriges hela befolkning. Vilken kraft och vilka möjligheter finns det inte här?

När vi kommit ut till skolor för att genomföra olika aktiviteter har jag sett hur gärna barnen medverkar, och vilket engagemang det finns för minsta lilla uppgift. När det bjuds på en aktivitet som är utanför de vanliga lektionerna skiner barnen upp, och inte bara barnen utan även de äldre studenterna. Det är något som jag tycker är ovanligt i en svensk högstadie- eller gymnasieskola, där det mest hörs suckar över varenda ordnad aktivitet. Det beror förmodligen på en hunger efter nya intryck, som vi i Sverige redan är relativt mätta på. Den hungern går säkerligen att göra något mycket konstruktivt av. Det som behövs är fler engagerade lärare och vuxna som kan visa vägen.

Anna Daneberga, Mumbai

Mumbai är en gigantisk, levande, pulserande, tillsynes kaotisk men under ytan organiserad stad med mil efter mil av kojor och slott, slum och lyx. Den beräknas just nu vara hemstad till över 22 miljoner människor. I runda slängar, för exakt statistik är omöjlig att föra. Stadens folkmängd ska ha fördubblats sen 90-talet, och det beror främst på att människor från landsbygden har flyttat till staden på jakt efter jobb och ett bättre liv. Ända sen 50-talet, då Indien som en självständig stat fick igång en snabbt växande industrialisering och därmed en ekonomisk utveckling, har människor vallfärdat från landsbygd till stad. Inget tyder på att trenden kommer att vända, i alla fall inte i Mumbai, som även går under namnet ”The city of dreams”.

Så vad händer då ute på landsbygden, där befolkningsmängden sakta sinar? I många av byarna i Maharashtra, delstaten som Mumbai tillhör, består invånarna i byarna till stor del av pensionärer. Det är vanligt att de jobbat i Mumbai hela sitt liv, men vill komma tillbaka till sin hemby för att få lite lugn när arbetslivet är över. Med hopsparade pengar rustar de upp sitt gamla hem, eller bygger nytt, och bor billigt och bekvämt, bort från storstadens hets. Barnen och barnbarnen har då alltid en given semesterdestination, och hälsar på så ofta som jobb och skola tillåter. Detta gäller såklart medelklassen och uppåt – de som haft turen att få ett välbetalt arbete, och kunnat bo bra och till och med spara undan. Kanske någon i familjen haft ett statligt arbete, vilket i Indien är nästintill jämställt med odödlighet.

De fattigaste som flyttar från landsbygden har kanske varit bönder som hamnat i för stora skulder och flyttat till Mumbai i desperat hopp om att slippa svälta. I staden hamnar de antingen i slummen eller under en bro, och överlever från dag till dag. Barnen får ingen skolgång och det finns inga planer på att komma tillbaka till hembyn för att få en lugn ålderdom.

En annan konsekvens av urbaniseringen är en förlorad medvetenhet om var maten kommer ifrån. På Mumbais gator finns stånd efter stånd med snabbmat – samosas, nudlar, dosas och vada pavs. Däremellan trängs ett otaligt antal av tea stalls som säljer rykande hett masala chai att skölja ner maten med. Men mellan mat- och testånden sitter även kvinnor och män på utbredda filtar och säljer färska grönsaker, som de sprayar med vatten för att få bort det ständiga dammet. Maten hemma lagas ofta från grunden, och tiffins förbereds på morgonen för att delas med kollegorna eller kompisarna på lunchrasten. Köket i huset är alltså i allra högsta grad levande, det breda och billiga restaurangutbudet till trots. Men maten som lagas hemma består av livsmedel som köpts på gatan, på marknaden eller i den närmsta affären. Hur grönsakerna och spannmålet faktiskt kommit dit är det få som vet.

Maten tas för givet, och odlarna får inte den cred eller den ekonomiska ersättning som de förtjänar. Samtidigt har klimatförändringarna gjort odlingen till en rysk roulette, där det inte längre är möjligt att förutspå vädret. Extrem torka kan nästa år bytas ut till extrema skyfall, som kan leda till flera år av förstörda skördar. Det är inte konstigt att bönderna ger upp, och väljer att flytta till stan i jakt på bättre lycka. Det är alltså de som vanligtvis hamnar i slummen, eller blir helt hemlösa. Vem ska då försörja denna nation, som inom några år kommer ha den största befolkningsmängden i världen?